Vissa dagar kan man spegla sig i Dianas leende. Gårdagen var en sådan.
Jag var hemma igår. Eftermiddagen var uppbokad men frågan var om jag skulle jobba hemma på förmiddagen eller gå ut och jaga. Eftersom jag har mycket såväl flex- som kompid att ta ut så valde jag att gå ut och jaga. Ett bra val visade det sig.
Jag for ut och började spana av det tilltänkta området. Började med att kikarspana och fann genast en get med två kid som jag började smyga på, men vinden låg helt fel. Jag avbröt och flytta mig till en annan del av det område jag tänkte jaga av.
Jag parkerar och kliver ur bilen. Ser direkt 3 getter med totalt 5 kid. Plockar fram kikaren, ser ytterligare 2 getter med 2 kid var samt två bockar som till skillnad från getterna och kiddaran låg och idisslade. Jisses, har nog aldrig sett så många framme på marken samtidigt tidigare.
Vinden låg bra så jag började smyga fram och stannade vid ett torn som jag tog stöd mot för att kunna spana av området bättre. Kunde nu räkna in totalt 22 rådjur varav 3 bockar. De flesta getterna hade dubbelkid men ett av singelkiden så inte bra ut. Det var krumryggigt och väldigt litet. Jag beslöt mig för att försöka ta det.
Efter lite kikarspaning så fann jag en väg fram till ett träd. Det krävde krypande och ålning för att jag skulle komma fram till trädet osedd men väl där framme så kunde jag konstatera att i princip samtliga rådjur var kvar och viktigast av allt, kidet jag sett ut var kvar.
Jag spanar lite till på kidet och kan konstatera att det är väldigt litet samt att jag har bra kulfång. Smyger upp bössan, trädet ger bra stöd och avståndet är inte mer än 100 m så det blir ett relativt enkelt skott. Kidet faller direkt. De övriga rådjuren blir lite stirriga och några hoppar iväg. En bock reser sig 30 m framför mig och går ut på fältet. Inget kulfång bakom honom då han är för långt åt höger. Men så går han i riktning mot kidet. Jag känner Dianas klapp på axeln och repeterar i en ny kula, höjer bössan. Finner bockens bog i hårkorset och kramar avtryckaren. Bocken sjunker ihop, sparkar lite. Antagligen har jag träffat lite högt och slagit av ryggraden.
Medan bocken ligger och sparkar så kommer geten trippande, samma get som kidet tidigare diat. Hon lockar på sitt kid. Hon närmar sig bocken och åter känner jag att detta inte kan undvikas. En ny patron kamras, hårkorset finner sin plats och kulan far iväg. Geten slår en volt innan hon blir liggande. Jag avvaktar så att de verkligen ligger innan jag går fram.
Geten är gammal. Hon har bara två tänder kvar i underkäken och är väldigt grå i huvudpälsen. Bocken var tämligen ordinaär, hornmässigt hade han tjänat på att inte skjutas på ett par år det får jag erkänna men ibland får man skjuta sådana med.
Att skjuta kidet var tveklöst rätt. Det var litet och magert men framför allt så hade det diarré. Så trots att det diade coh fick i sig getens mjölk var dess mage i mycket dåligt skick.
//Händelsen har en förklaring, står en komplettering längst ner i blogposten//
Jägare står ständigt under luppen. Vi granskas. Av media. Av allmänhet. Av myndigheter. Därför är det viktigt att vi beter oss på ett korrekt sätt som inte väcker anstöt eller kan klandras.
I går eftermiddag uppmärksammade SVT väst en filmsnutt som sänts in av en lokal miljöpartist. Sekvensen var filmad i Bäckefors i Bengtsfors i Dalsland och föreställde högar med skjutna gräsänder. Sekvensen följdes av en artikel, det hela kan läsas HÄR. Till artikeln följde ett antal bilder som bland annat visar vanliga fodertunnor för ällingar samt en massa lådor i vilka ällingarna transporterats.
Vi kan kika lite på vad det står, vi börjar med lite grundläggande fakta:
Stora fodertunnor, mängder av kartonger och rester av hagel som dumpas i skogen utanför Bäckefors i Bengtfors har länge varit ett problem.
Fodertunnor får man sätta ut till djuren, det kan dock vara ett problem och bli en sanitär olägenhet som drar till sig råttor och annat om det inte sköts bra. Kartonger skall man givetvis inte slänga hur som helst utan köra till återvinning. Vad de syftar på med hagel är antagligen tomhylsor, sådana samlar man givetvis in om man är en seriös jägare.
Sedan säger ordföranden för Miljöpartiet i Mellerud:
Tony Johansson säger att gräsänderna föds upp, vingklipps och transporteras hit i kartonger som är märkta med ”levande djur”, även dessa har hittats på platsen. Fodertunnorna är till för fåglarna eftersom de är vingklippta och inte kan ta sig några långa sträckor.
Här smög det in sig många fel, om det är av okunnighet eller ett sätt att plocka politiska poäng i jaktfrågor vet jag inte. Ja, gräsänder föds upp. Vid 4 veckors ålder (ungefär) säljs dem och levereras i sagda kartonger. Men en 4 veckors älling behöver inte vingklippas, den kan ju inte flyga utan håller sig där det finns mat och skydd. Allt detta är tillåtet även om det för närvarande pågår en utredning på Naturvårdsverket om detta vilket gör att jag får känslan av att det är ett rejält mått av politik bakom att man kontaktade SVT väst.
En annan aspekt som ordföranden i Miljöpartiet lyfter fram har att göra med jakt som sådan:
– Det är djur som fötts upp och skjutits för nöjes skull, säger Tony Johansson som är ordförande för Miljöpartiet i Mellerud.
Ja, i princip alla som jagar gör det för nöjes skull. Att man även är intresserad av natur, miljö och ekologiskt kött innebär ju inte att en som tycker jakt är tråkigt väljer att ta ledigt älgjaktsveckan för att sitta och frysa i ett älgtorn och sedan få ut sin köttandel som kanske ligger på 10-20 kg här i södra sverige. Om det ens blir så mycket. Jakt är dyrt och tycker man inte det är roligt så ägnar man sig inte åt det, så enkelt är det. Att det sedan finns människor som inte förstår och tror att dödande är allt jakt handlar om är i grunden deras problem även om det innbeär att vi jägare granskas och ifrågasätts. Det vi som jägare då bör göra är att sköta vår jakt så snyggt som möjligt så att man inte öppnar upp för kritik i onödan.
När jag ser bilderna på de skjutna änderna i Bäckefors blir jag ledsen, jag ser kilovis med prima fågelkött som ingen bemödat sig om att ta vara på. För jag ser inga fåglar som bröstats ur. Där har vi ett stort mått av slöseri och något som jag tycker är direkt oetiskt. Har man ihjäl matvilt så tar man hand om köttet. Punkt. Och vill man inte äta det själv så har man i de flesta fall rätt att ge eller sälja det vidare. För mig hade det varit självklart.
SVT väst väljer inte enbart att skildra vittnesbilden utan kontaktar såväl länsstyrelse som jägareförbundets länskonsulent. Länsstyrelsen säger:
Enligt länsstyrelsen får man generellt föda upp bland annat gräsänder och fasaner för att skjuta. Det finns inga restriktioner för hur många djur man får placera ut, utan det är upp till markägaren, då jakträtten följer med markägarskapet.– Ur en etiskt synvinkel känns det inte så bra att man dumpar bytet på det här sättet. Det vanligaste är att man tar till vara på köttet. Det låter konstigt att man har vingklippta änder eftersom man oftast vill att de ska vara så vilda som möjligt, säger David Bruun, vilthandläggare på länsstyrelsen.Han säger att det troligtvis inte är någon brott bakom händelsen.– Man får dumpa vilt inom kommunens gränser så det är i så fall om kommunen anser att det är för stora mängder så det räknas som nedskräpning, säger David Bruun.
– Spontant tycker jag det ser ganska bedrövligt ut. Vi får sätta ut änder och vi får skjuta dem, men om man bedriver jakt så ska man ta tillvara på det man skjuter. Andkött är gott kött.
Klart och tydligt. Han fortsätter att reda ut det där med vingklippta änder:
– Jag är skeptisk till att änderna skulle vara vingklippta för man vill ju att en jaktbar fågel ska flyga. Vi har också satt ut änder för jakt. Det gör vi på sommaren när de är fyra veckor och så skjuter vi dem under hösten. Vi klipper inga vingar för det kan skada fågeln, säger Karl-Johan Brindbergs.
Om man nu åker flera timmar och många mil och köper ällingar som man släpper ut så förstår jag inte varför man inte lägger 15 minuter på att vika ihop kartongerna och köra skräpet till återvinning.
Om man nu skjuter en massa änder, varför tar man inte ut bröstbitarna på dessa läckra fåglar som i fryst form kostar ungefär 150 kr/kg. Och om nu inte jägarna själva ville ha dem varför inte sälja för att finansiera nästa års inköp av ällingar?
Näe, jag hoppas att ni kära läsare sköter er jakt snyggare än de som ligger bakom detta. Jag hoppas de bättrar sig i framtiden för ju fler sådana här exempel vi ser destu skakigare blir vårt förtroende - vilket idag är rekorthögt. Jägarna som gjort detta har gett jakthatare och jaktskeptiker bra argument för att förhindra oss seriösa jägare att släppa ut fågel, att stödutfodra och att i förlängningen bedriva jakt med så stor frihet som vi gör idag.
_____________________________
Det finns en förklaring till det hela, jag läste den precis i Jaktjournalens nätupplaga. Det är Bonnier skog som äger marken, skogsförvaltaren förklarar:
– Av någon anledning lade ett kylrum av och fåglarna surnade. Då kördes de ut och lastades av felaktigt vid en vändplan. Det finns ingen ursäkt för att slänga änder på det sättet. Det är ett fantastiskt vilt och en fin matråvara. Det är bedrövligt och kommer inte att upprepas, säger Per Karlsson till Jaktjournalen.
Kartongerna är från en gammal bild, från 2017 närmare bestämt. Nuför tiden städas sådant bort.
Jag har flera vänner på facebook som delat denna bild:
Den har mötts av kommentarer som:
"Ynkrygg!!!"
"Djävla krake"
"Det handlar om män med små kukar! Skänk pengar till att skydda djur istället"
Och så vidare.
Som ni ser är den generella okunskapen om vad afrikansk trofejakt är och innebär mycket stor. Nu har jag ingen förstahandserfarenhet av detta och har inga planer på att tillskansa mig det, men jag kan söka information. Så det skall vi göra.
Först och främst. Var kommer bilden ifrån? Det gör man enkelt genom att högerklicka på bilden och välja "search google for image". Varvid man får en träfflista och snabbt ser att djuret är skjutet i ett sydafrikanskt hägn och att jakten organiserats av Muluku safaris. Det är alltså inte frågan om något vilt djur i egentlig mening som skjutits utan ett djur som fötts upp, förvisso i ett mycket stort hägn, för att skjutas.
Sedan kan vi ju kika på vilka hot det finns mot elefanter, och vi kan ta med noshörningar med när vi ändå är igång. Svaret är enkelt och dyker upp tämligen omgående. Hoten är två och de är:
1/ illegal jakt. Denna jakt sker utom myndigheters kontroll och är skoningslös. Det handlar uteslutande om volym så automatvapen och gift är vanliga metoder. Ofta är det internationella ligor som ägnar sig åt detta, samma ligor som i andra verksamhetsgrenar handlar med droger, vapen och människor.
2/ habitatförstörelse. Här handlar det i mångt och mycket om konkurrens med människors intressen. Människan ökar i antal, inte minst i Afrika, och behöver ständigt mer mark för odling och bete. Då trängs de vilda djuren undan. När de vilda djuren trängs undan så blir en effekt konflikter med människor, en annan blir överbetning i de områden där djuren får vara.
De stora problemen, illegal jakt och habitatförstörelse, skulle inte minska om troféjakten förbjöds. Snarare tvärt om. Om man förbjöd troféjakt så skulle elefanterna mfl bevaransvärda djur enkom ses som potentiell naturmedicin att sälja till asien alternativt som konkurrenter om bete och mark. Behåller man troféjakten ses de som en resurs och skador från dem tolereras då man vet att man får igen det genom trofejägarnas pengar. Trofejägarnas pengar räcker även till att täcka parkvakternas löner så att den illegala jakten kan bekämpas. Kort sagt, troféjakt (om den är välskött) gynnar djurstammarna. Trofejakt bekostar kampen mot illegal jakt. Troféjakt gynnar lokalsamhällena. Åtminstone så länge den är väl administrerad och adaptiv i förhållande till mängden vilt.
I helgen var det (som vanligt) full fart på debatten i ett par jaktgrupper på Facebook. Jag brukar följa det med knappt ens ett halvt öga men nu dök det upp ett inlägg som gjorde mig rejält oroad. För om vi nu inte har nog med att motivera jakten gentemot jaktfientilga krafter så utsätts vi emellanåt för nidhugg från andra jägare. Eller hur skall man se på ett beteende som detta:
Killens hund var alltså inte hästren och han skyller på ryttaren för att hans dag förstördes? Har han missat att man som hundägare har absolut ansvar för vad ens hund tar sig till? Tror han att skylten förbjuder folk från att vistas i skogen? Det är bara myndigheter som kan förbjuda folk från att vistas i skogen. Alla får vistas i skogen så länge man inte medvetet stör eller förstör.
Själv brukar jag se till att mina hundar blir häst-, ko- och fårrena redan som valpar. Det rekommenderar jag alla andra jägare att också göra, allt blir så mycket lättare då. Hundförare som inte har hästrena hundar rekommenderar jag att ni bojkottar. Om inte annat så för att det strikta ägaransvar som är kopplat till hundägande kan bli extremt dyrt, vilket en hundägare i Enköping fick erfara när notan efter rättegång landade på 725.000 kr. Då hade det varit billigare att göra rätt från början.
______________________
Och nej, att hävda att nyttjanderätt går före allemannsrätt håller inte i det här fallet. Samtidigt håller jag med om att allemannsrätten är problematisk och missbrukas men det är en annan fråga som jag skrivit om tidigare.
Idag basunerades det ut i vetenskapsradion att vargstammen nu förvaltas genom illegal jakt. Detta kan bara ses som ett monumentalt misslyckande för hela rovdjursförvaltningen:
Själva reportaget hittas på SRs hemsida, här. Ett nyckelbegrepp i förvaltningen är gynsam bevarandestatus. Naturvårdsverket höjde den härom året till 300 individer. Tidigare har regeringen satt gynnsam bevarandestatus till 170-270 individer. Detta för mina tankar till Serena Cinques avhandling där hon angående vem som egentligen bestämmer (diss, sida 211):
En första problematik berör medborgarens uppfattning om sin
plats i förvaltningsprocessen vilket i sin tur påverkar acceptansen för
själva processen. I en demokrati skall besluten ha fattats efter en offentlig
debatt genom majoritetsbeslut av parlamentariska församlingar
där ledamöterna skall kunna ställas till ansvar inför medborgarna
och där processen skall kunna granskas och sanktioneras (Dahl 2002).
Där besluten inte tillkommer i demokratisk ordning kan detta ha negativa
konsekvenser för medborgarnas förtroende för det politiska
systemet (Tyler 1990, 2003; Grimes 2005).
Lite senare:
En andra problematik rör medborgarens uppfattningar om förvaltningsmyndigheterna
som den verkliga beslutsfattaren. Detta gör
att medborgarna vänder sig till förvaltningsmyndigheterna för att
kräva ändringar i den fastställda politiken, vilket skapar protester då
myndigheterna inte genomför ändringarna. Medborgaren försöker
påverka förvaltningen istället för att driva frågorna politiskt. I det
långa loppet kan det skada dialogen mellan politikerna och medborgaren
och istället öka förvaltningens makt över politiken.
Detta har skapat en situation där de som under decennie efter decennie sett vargstammen öka och utrymmet för inte minst älgjakt minska blivit desperata. Trots politiska löften om att minska vargstammen där den är som tätast har licensjakten varit vad många anser högst symbolisk och utan egentlig effekt. Samtidigt ser man ute i landet, där man levt länge med varg, hur mycket närmare ett skyddsjaktbeslut är i närheten till Stockholm i jämförelse med den generella situationen i de mellansvenska varglänen. I princip ingen annan stans än i storstockholm vägs folks oro in när ett skyddsjaktbeslut tas.
Erica von Essen beskriver i sin avhandling hur man i det mellansvenksa vargbältet ser illegal jakt på varg snarare som civil olydnad än något som är brottsligt "på riktigt". Hela vargförvaltningen ifrågasätts och när jägare samlar ihop vargskit från en bra bit över 300 vargar och det inte "belönas" på något sätt försätter Naturvårdsverket sig på ett sluttande plan. När Naturvårdsverket nu inte kommer att tillåta någon licensjakt på varg i vinter så varnar von Essen för att man förstärker misstron mot vargförvaltningen. Jag kan bara hålla med om Erika von Essen när hon ger följande råd till Naturvårdsverket:
Nu handlar det om att ta tag i de svåra frågorna och göra om från grund och botten. Delaktighetsprocesserna måste vara lokalt förankrade, och vi måste komma bort från en situation där myndigheter och olika organisationer agerar utan lokal hänsyn. Människor som berörs av besluten måste känna att de får vara delaktiga, säger Erica von Essen.
Bollen ligger nu helt och hållet hos Naturvårdsverket.* Men frågan är, kommer de att fortsätta dribbla på egen hand eller kommer de att bli lagspelare?
__________________
*Ännu så länge, vi har ett val i höst och om missnöjet blir tillräckligt stort så kan det ske stora förändringar för bland annat Naturvårdsverket. Inte så att vargen är en avgörande fråga men det är en av flera symbolfrågor som ställer landsbygd mot stad, respektive lokalsamhälle mot EU. Och när frustrationen blir stor nog får särskilt missnöjespartier mycket luft under vingarna medan de mer pragmatiskt lagda politikerna tappar mandat.
Jag har försökt kartlägga var de olika partierna står i fråga om jakt, privat vapenägande samt varg och andra stora rovdjur utifrån de olika partiernas partiprogram. Partiprogrammet är bra att utgå ifrån för det visar vilken tyngd ett parti lägger på en viss fråga. Väljer man att ta upp något i partiprogrammet så är det en tung fråga som partiet står bakom till fullo.Om man inte väljer att ta upp en fråga i partiprogrammet så är det ingen viktig fråga för partiet och alla uttalanden som partiet gör om frågan måste tas med en stor nypa salt.
Min genomgång redovisas först i tabellform där svaren förstärkts med färg i stil med trafikljus, tydligt jaktpositiva svar är gröna, svårtolkade eller neutrala svar är gula och svar som missgynnar jakten är röda. Om ett parti saknar officiell politik på områet så har jag valt att gulmarkera för att tills vidare ge dem ett neutralt omdömme. En fördjupning i de olika partiernas motioner kommer att ge ytterligare indikationer på hur allvarligt partiet ser på jaktrelevanta frågor.
Efter tabellen kommer en kort kommentar om respektive parti och avslutningsvis en lista med länkar till mina källor för den som vill följa upp något.
Sverigedemokraterna
(Sd)
Vad gäller Sverigedemokraterna så finner man ingen som helst
information om var de står i jakt, vapen och vargfrågor i deras partiprogram. Däremot
finner man lite information om var de står i dessa frågor i debattartiklar och en
handfull riksdagsmotioner. I och med att SD är tysta om dessa frågor i sitt
partiprogram så kan man bara tolka dessa frågor som helt irrelevanta för SD
annat än som valfläsk vilket bekräftas av en mängd utspel i jakttidningar och
en handfull motioner. Kort sagt, eftersom partiprogrammet är partiets
officiella kontrakt mot väljarna så förbinder sig SD inte på något vis att göra
på ena eller andra sättet i jakt, varg och vapenfrågor.
Omdöme: Sd saknar jaktrelevant politik i sitt partiprogram, dessa frågor är helt enkelt inte kärnfrågor. Eftersom många jägare på sociala medier framhåller Sd som det bästa partiet i jaktrelevanta frågro så vill jag framhålla följande: Sd är inte ett
parti att lita på i jakt-, vapen- och vargfrågor. De gör medvetna utspel för
locka jägare men förbinder sig inte till något i jaktrelevanta frågor.
Moderaterna (M)
Moderaterna har en tydlig rubrik om jakt och viltvård i sitt
partiprogram där de tydligt tar ställning för att skyddsjakt på varg skall skötas
snabbt och enkelt. Vargstammen skall förvaltas. Därtill skall legala vapenägare
inte drabbas av samhällets jakt på illegala vapenägare.
Omdöme: Moderaterna
driver en politik som är tydligt positiv i jaktrelevanta frågor.
Kristdemokraterna
(Kd)
Kristdemokraterna håller en låg profil i jaktrelaterade
frågor, det enda som egentligen framgår av partiprogrammet är två tämligen urvattnat
ställningstagande om varg och rovdjur där stammarna skall vara livskraftiga
samtidigt som den lokala acceptansen är fundamental, detta kan tolkas precis
hur som helst beroende på vem som läser det hela.
Omdöme: Kristdemokraterna
är tämligen ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget en positiv
inställning till förvaltning av stora rovdjur.
Liberalerna (L)
Liberalernas partiprogram klubbades 2015. I partiprogrammet
kan man under naturvård finna en kort skrivelse om rovdjur där det anges att
stammarna skall vara livskraftiga samt att det skall ske dialog med
lokalbefolkning.
Omdöme: Liberalerna är
tämligen ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget ett tvetydigt
ställningstagande i fråga om varg och andra stora rovdjur.
Centerpartiet (C)
Centerpartiet har en tydlig politik på området. De anser att
jakt är viktigt och att jägare samt sportskyttar på ett enkelt sätt skall kunna
äga vapen. Varg och andra stora rovdjur skall förvaltas genom jakt. Viltförvaltningen
skall vara så lokal som möjligt.
Omdöme: C är ett
tydligt jaktpositivt parti. De har visat detta i ord och handling sedan låg tid
tillbaka.
Socialdemokraterna
(S)
Det är lite svårt att leta sig fram i socialdemokraternas partiprogram
efter tydliga ställningstaganden om jakt, vapen och varg. Men jakt finns som
rubrik på hemsidan och det står tydligt att socialdemokraterna tycker att jakt
är viktigt för landsbygden. I det tryckta partiprogrammet står inget om jakt.
Omdöme: S är ganska
ointresserade av jaktrelaterade frågor men erkänner jakt som något viktigt för
många sympatisörer vilket är positivt.
Miljöpartiet (Mp)
Miljöpartiet framhåller djurrättsaspekten vid jakt, samt att
jakt skall vara i samklang med ekosystem. Med Mp:s övriga politik i åtanke,
särskilt den om att minimera människans påverkan på naturen, så innebär detta
att jakt skall bedrivas väldigt restriktivt. De stora rovdjuren skall vara
långsiktigt livskraftiga och tillåtas påverka ekosystemen, detta innebär i
klartext avsevärt mycket större rovdjursstammar än idag. Mp saknar jakt- och
skytterelevant vapenpolitik.
Omdöme: Mp är minst
sagt jaktskeptiska och driver en politik som på många sätt hämmar möjligheterna
att bedriva en meningsfull jakt.
Vänsterpartiet (V)
Vänsterpartiet skriver att man vill arbeta för att uppnå
livskraftiga rovdjursstammar, vilket i klarspråk innebär att man inte anser att
det är så idag och stammarna därmed bör öka. I partiprogrammet finns inga
övriga uttalanden om jakt eller privat vapenägande.
Omdöme: V är tämligen
ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget stora rovdjur som de vill ha
fler av.
Feministiskt
initiativ (F!)
Jag hittar egentligen ingenting jaktrelevant på F!s hemsida
och partiprogram, undantaget en rubrik som lyder ”Politik för jordbruk, skog,
fiske, övriga naturtillgångar och rovdjuren” tyvärr saknar denna intressanta
rubrik någon som helst text/innehåll.
Omdöme: F! har i
likhet med Sd ingen officiell politik på området.
________________________
Tillägg 24/7-2018 Partiprogram är bra som utgångspunkt. De ändrar man inte i brådrasket. Oftast måste partiet gå via ett årsmöte/liknande för att ändra partiprogrammet. Det gör dem till det egentliga väljarkontraktet för ett parti. Allt som lovas utöver partiprogrammet kan kan partiet ta väldigt lätt på. Det som inte finns i partiprogrammet är lågprioriterat och på ett helt annat sätt förhandlingsbart än det som uttrycks i partiprogrammet. Därför är det partiprogrammet man skall kika på och inte runda löften riktade till en specifik målgrupp om man vill veta var ett parti egentligen står.
2015 vann Erika Bergmark jakttävlingen Extreme Huntress. I år har Ulrika Karlsson-Arne chansen att komma till final, men det kräver hjälp från oss för att visa världen att skandinaviska jägare är duktiga och håller en hög etik!
Såhar skriver Ulrika om sitt deltagande:
Varför sökte jag till tävlingen Extreme Huntress? Jag kände att jag kan göra skillnad, sätta viltvård, omtanke och medvetenhet först, att få nya jägare att förstå att vägen in i jakt inte bara är att döda ett djur, det är så ofantligt mycket mer. Att tävla om jakt tänker ni låter märkligt men här är det mer fokus på problemlösning, kunskap och skytte. Själva jakten är bara en liten del. Jag ser framemot att lära mig nya saker, att utvecklas men samtidigt våga stå upp för vår sak, vi jägare som vill bevara vår livsstil, vår hobby, ja vår underbara jakt. Jag är nu i semifinal och det känns så grymt, jag har chansen att få kämpa och visa vad jag står för. Att få vara en förebild och ge av mig själv, visa både bra och dåligt, rätt och fel. Men framförallt få nya unga att vilja hänga med ut i skogen, ett arbete jag påbörjade för många år sedan i Jägareförbundet när jag bland annat var med och startade JAQT. För att jag ska kunna gå vidare i tävlingen krävs online-röstning under maj och där måste Ni hjälpa mig. Sprid och dela detta så mycket ni bara kan, förklara att jag är en medveten jägare som verkligen skulle vilja ge dom andra deltagarna en rejäl match 😊 /Ulrika Karlsson-Arne
Polen är ett land där många svenska jägare under 1990- och början av 2000-talet stiftade sin första bekantskap med vildsvin. Fortfarande åker många svenksa jägare dit på jakt. Frågan är hur det blir framöver, det är helt uppenbart att jakten går kräftgång i Polen och att antijakt aktivisterna röner framgång på framgång år efter år.
Bilden är ett skärmklipp härifrån och visar en anti-jaktdemonstration i Gdansk den 18 januari. Flera av de lagskärpningar som demonstranterna efterfrågade blir nu verklighet i Polen om inte presidenten säger nej på fredag.
Den polska senaten har enligt Fieldsports Channel beslutat om följande lagskärpningar:
Showing how easy it is for governments to ban hunting, the Polish Senate has crumbled under pressure from animal rights activists and has voted for the following laws:
No under-18s to go hunting or join hunting trips (Poland has a constitutional right that allows parents to raise children in the way/faith/environment they deem best)
All dogwork and falconry training to be banned (UNESCO recognises falconry as a ‘living human heritage’) – but untrained dogs and falcons to be allowed to work
No fines for animal rights thugs sabotaging hunting
Gun owners to undergo regular medical tests
Land-owners to be allowed to exclude their properties from available for hunting (Poland previously allowed public hunting over private land)
No shooting to take place within 150 metres of housing (previously it was 100 metres)
Hunting clubs managers and members to be liable for wildlife damage within their area
Nu kunde det hela blivit ännu värre, till exempel pressade antijaktlobbyn på för att det skulle bli förbjudet att skjuta inom 500 m från bebyggelse, beslutet om 150 m är alltså inte så illa som det kunde blivit.
FACE, den europeiska lobbyorganisationen för jakt, protesterar givetvis bland kommentarerna vill jag särskilt lyfta fram denna:
2. The appointment of the President of the hunters’ association by the Minister of Environment and the possibility to dismiss this person by the Minister after the opinion of the advisory board Result: The amendment eliminates the self-governance of the Polish Hunting Association and is a direct attack on the principle of democracy;
För den som minns sin historia så var det så det var i Sverige för sisådär 40 år sedan, då utsåg regeringen ordföranden till Svenska Jägareförbundet, en ordning som nu (som väl är) inte längre gäller.
Eftersom FACE verkar inom EU så är det givet att de plockar fram internationella regelverk för att trycka på:
FACE believes it is a fundamental right for parents to educate their children according to their own beliefs and customs, which this ban fails to respect. In this context, FACEwants to highlight Article 2 of the European Convention on Human Rights: “the State shall respect the right of parents to ensure such education and teaching in conformity with their own religious and philosophical convictions”. This new law also contradicts many key principles set out in the European Charter on Hunting and Biodiversity, which was adopted by the Standing Committee of the Bern Convention in November 2007.
Men hur kunde Polen hamna där? Hur har det kunna bli så att politikerna lyssnar på anti-jakt lobbyisterna? Svaret finner vi i en artikel från Jaktjournalen:
Torbjörn Larsson, Ordförande på Svenska Jägareförbundet kände till att något var på gång i Polen men blev som så många andra jägare överraskad.
– Den polska jägarorganisationen har inte varit så aktiv i sitt arbete på den sameuropeiska arenan. Generellt kan man säga att östeuropeiska länder inte jobbat så hårt som exempelvis Sverige på att öka den jaktliga acceptansen i samhället. Jakt har blivit politik.
Jag anser att det är viktigt att vi tar lärdom av detta. För att vi jägare skall få fortsätta jaga i frihet under ansvar så måste vi vidmakthålla ett brett förtroende. Vi måste vara etiskt klanderfria. Vi måste vara smarta. Vi måste vara organiserade. Är vi inte organiserade så begår vi ett jaktligt kollektivt självmord. Ju starkare organiserade vi är destu mer lyssnar politikerna på oss. I dagsläget finns två organisationer att välja på, Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund, värnar du jaktens framtid så gå med i något av dem! Vet du inte vilket så kan du kika på denna blogpost där jag jämför dem.
Emellanåt står man i Dianas gunst och hon skapar tillfällen, möjligheter. I morses var ett sådant tillfälle.
Jag hade gått en sväng med Essa, sett ett par rävar på ett gärde - uppenbarligen pilska. Väl hemma så kollade jag rävfällorna (som syns från gårdsplan). Ingen räv. Men strax bortom den ene gick en helt OK dovhjort. Jag gick in. Hämtade bössa och lämnade Essa.
Smög neråt genom fårhagen mot mossen dit jag tyckte hjorten var på väg. Efter en stund fick jag syn på ett dov. Men det var en kalv inte en hjort. Stannade och stod prick stilla mitt i hagen. Allt fler dov visade sig. Det var bortåt ett dussin. Alla stod med grannens hus som fons så något skottläge fanns inte.
De virrade omkring lite. Sedan verkade de bli störda av något. Mig? Njä. Snarare något hos grannen. Dovviltet började röra sig åt mitt håll. I en tät klunga. Efter en stund var de inne på knappa 30 meter och en hind frigjorde sig. Jag lyfte försiktigt bössan, fann bogen och lät skottet gå.
Hon stegrade sig. Flocken drog iväg sisådär 50 m. Den träffade hinden vacklade kanske 20 m mot flocken innan hon stegrade sig igen och föll över på rygg. Jag gick fram mot henne och resten av flocken drog iväg ner i mossen.
Hinden låg död på marken och jag gick och hämtade Essa. Vi gick till skottplatsen där det bara fanns hår. Inte en röd droppe någonstans i snön. Märkligt. 2 m bort var ordentligt med blod och så såg det ut hela vägen till kroppen. Essa fick göra ett minimalt dödsök. Min tanke var att alltid ger det något, särskilt när spåret var uppblandat med lukt från ett dussin djur.
Sedan följde det vanliga efterarbetet.
Ibland skapar Diana situationer som det bara handlar om att man fångar upp på ett bra sätt.
Jag har sällan möjlighet att vara ute och jaga hela dagar. Men att smyga ut på markerna en eller ett par timmar tre eller fyra gånger i veckan är inga problem. Åtminstone inte så länge solen går ner på kvällenn och inte på dagen. Därför smög jag ut igår vid 18-snåret, direkt efter att middagen var avklarad.
Det regnade så det var mycket olika ljud igång, det är ju alltid bra eftersom mina smygande steg döljs av andra ljud. Jag började med att smyga upp mot en vall i träda några hundra meter söder om vår gård. När jag närmade mig skgsbrynet tittade en råget upp. Fånstirrade någon minut innan hon bestämde sig för att jag var farlig och for iväg som en löning, som väl var i all tysthet. Med sig hade hon två kid.
Jag smög några steg frammåt och stelnade till. ca 30 m ut på ängen stod en bock. Han tittade åt mitt håll. Jag höll andan och bocken vände efter en liten stund blicken och tittade åt det håll där geten och kiden for iväg. Jag höjde försiktigt bössan till axeln och när bocken rätade upp sig lät jag skottet gå. En tydlig träff och bocken for upp i luften, vände 180 grader och började ta sig iväg. Jag såg lite tarmar hänga ut, vad fan, buksköt jag honom på det hållet tänkte jag. Så mycket mer hann jag inte tänka innan bocken sjönk ihop ca 20 m från skottplatsen. Jag gick fram och konstaterade att kulan satt bra, precis bakom bogbladet, men att den gått ut genom buken. Jag var rätt säker på att jag haft en ren bredsida så sådär borde det inte se ut.
Innan allt för mycket magsafter skulle hinna spridas i bukhålan så hivade jag fram kniven, öppnade upp bocken och tog ur honom. Kunde konstatera att båra lungorna var rejält söndertrasade tillsammans med lever. Till råga på allt var även magsäcken sönderskjuten. På något märkligt sät måste kulan ha vinklat, kan den ha stött i lite gräs och börjat tumla innan den träffade bocken? När jag kikade närmare på ingångshålet så verkade det ovalt, så nog var det frågan om en tumlande kula alltid. Här kan tilläggas att jag använde 10,1 grams deerhead från Sako, en bondad kula.
När han var urtagen reagerade jag på att han bara hade ett horn. Det tänkte jag inte på när jag såg honom. Kan han ha slagit av det i sitt krumsprång vid träffen eller saknades hornet från början?
Väl hemma så flådde jag honom, gjorde rent och skar bort rejält kring sårkanalerna med tanke på att magen gått sönder. Avslutningsvis sprayade jag med ättika för att döda efentuella bakterier. När jag hängde in honom i viltkylen så passade jag på att spänna ut bröstkorgen med en smart pryl som Mattias Nettrander / Sydjakt skickat till mig.
Igår blev bockarna tillåtna. Alltid en rolig dag och i år lite mer betydelsefull än tidigare då jag ju inte längre har någon lämplig rådjurshund.....
Jag gick ut strax före 05.00. Såg första bocken hos grannen men eftersom han sagt att han skulle gå ut och sätta sig på just det gärdet lät jag den vara och traskade vidare enligt ursprunglig plan. Gick till ett hygge i skogen med tanken att jag skulle försöka locka fram en bok antingen med gamla hederliga buttoloo blatter eller med den Nordik Roe som interjakt skickade till mig. Men först var det kaffedags.
Väntade lite och testade sedan att locka, började med kidets kontaktläte, gick successivt över till getens kontaktläte därefter en kakafoni av hets/ångestläten.
Ingen reaktion. Så jag drack lite mer kaffe. Och upprepade proceduren.
Två och en halv timme senare tröttnade jag. Jag hatar nämligen att sitta still, det gör jag i tillräckligt stor utsträckning på jobbet. La upp en plan i huvudet med två stopp innan jag skulle komma hem och få lite frukost.
Första stoppet ett torn i kraftledningsgatan. Väntan, lock, väntan. Ingenting. Gick vidare till ett torn på fälten, på vägen dit stötte jag en bock men antagligen var det en från ett annat revir än det som hänger samman med tornet.
Andra stoppet, väntan, lock, väntan, lock, väntan. Det enda som hände var att jag fick fram get med kid som tittade skeptiskt åt mitt håll innan de traskade iväg. Sedan var det ett djur som svarade från helt annat håll. Avslutade med att smyga hem genom marken, även nu såg jag bara hondjur och kid.
Eftersom jag ändå var ledig så åkte familjen en vända till Ullared mitt på dagen. Såg både Ola-Conny och Morgan, den senare höll på med förberedelser för Morganloppet. Konstaterar att jag nog inte kommer att besöka Ullared inom överskådlig framtid. Mitt främsta fynd var i Bok-Olle (Länsberg)s boklada (som nu inte är i en lada utan i ett vanligt hus). Astrid Begman Suckssdorffs Ett liv med rådjur för endast 39 kr.
Efter middag och bad i en närliggande sjö blev det dags för kvällsturen. Jag gick till ett torn i närheten, men först vakade jag i en halvtimme vid ett grävlinggryt. Väl framme i tornet, som står med ryggen in i ett alsnår och är svårt att upptäcka i vanliga fall, så började jag som vanligt att spana av gärdet. Väntade, lockade som i morses med en kombinations som började med kidets och getens kontaktläten därefter blandade hets- och ångestläten. Ingen reaktion. Väntade. Spanade. Väntade.
Strax före officiell solnedgång såg jag så något rödbrunt långt borta på fältet. Avaktade och efter ett tag lyfte så bocken på huvudet. Inga jättehorn och oerhört grå i ansiktet, min spontana gissning är att det rör sig om en returbock. Avståndet var 170-185 m (mätt i efterhand på kartan i datorn). Han rörde sig sakta parallellt med mig.
Eftersom jag har mina egna speciella regler för bockjakt som ser ut ungefär såhär:
1/ räv går före rå
2/ inte skjuta på över 30 m
3/ bocken skall ha lockats fram eller
4/ jag skall ha smugit fram på bocken
Så innebär det att jag inte tog något långskott. Istället testade jag att locka för att se om han ville komma fram. Körde på med getens kontaktläte därefter hets- och ångestläten....
Enda reaktionen var att bocken nu stod helt stilla och tittade åt mitt håll. Vinden hade nu mojnat helt och en kattuggla svepte förbi i jakt på gnagare. Bocket stod kvar. 5 minuter. 10 minuter. 15 minuter. 20 minuter. Jag började bli lite stressad. Tiden började rinna iväg, nu var det bara 35 minuter jakt kvar för dagen. Skulle jag försöka krypa fram eller kunde en ny lockserenad få bocken ur sin fånstirrande trans?
Jag testade att locka. Effekten var omedelbar.....
...bocken återgick till att beta....
Men tydligen var det mest för att luras för han började strax därpå röra sig snett åt mitt håll. När han var inne på 120 meter så började alsnåret som tornet är satt i kanten av skymma min sikt. Då vände han upp och gick rakt mot mig. Grenar och löv skymde så jag bara såg honom till och från.
Han närmade sig sakta men säkert. Kikade på klockan, 20 minuter av dagens lovliga jakttid kvar.
Han kom in på 25 meter och stannar till. Eftersom han är till största delen skymt av grenar så vågar jag inte ens tänka på ett skott. Däremot försöker jag via tankens kraft få honom att ta ett par steg åt väster, väljer han rakt fram så kan ett skott rakt uppifrån bli aktuellt och går han åt öster så blir han helt skymt. Snälla snälla, gå åt väster så du kommer fram.
Bocken går åt öster och kommer in på 10-12 meter utan att jag kan se honom. Däremot hör jag hans andhämtning och försiktiga steg i gräset. Jag är alldeles stilla. Väntar. Han väntar. Jag sneglar på klockan. 12 minuter kvar.
Jag väntar. Han väntar. 10 minuter kvar.
Jag tar försiktigt fram buttoloon och klämmer två försiktiga kontaktläten. Bocken reagerar genast. Han går in bland alarna bakom mitt torn. Jag vänder mig försiktigt. Bland alarna råder bäckmörker. Jag hör försiktiga steg, bara några få meter bort. Uppenbarligen slår han en lov runt tornet via aldungen. Det innebär att han är max 5 meter bort. Förstår att han står i kanten av dungen, precis norr om mig, kanske där stegen går ner. Jag ser ingenting. Allt är skymt av löv och grenar. Antagligen behöver han bara ta två steg ut för att jag skall se honom och kunna ta ett skott.
4 minuter kvar av lovlig jakttid.
Ännu en minut går. Jag hör hur bocken vänder och sakta sakta går tillbaka genom dungen, av ljudet att dömma kommer han att gå ut på baksidan dungen.
2 minuter lovlig jakttid.
Jag vågar knappt andas. Då skäller han två gånger och jag hör honom avlägsna sig. Uppenbarligen nåddes han till slut av doften av mig, dofter som antagligen gått över huvudet på honom tidigare.
Adrenalinet klingar så sakta av när jag packar ihop och börjar gå hem.
En kväll att minnas, en riktigt spännande och adrenalinfylld upplevelse som om inte annat visar att det är bra att vänta kvar ett tag efter att man slutat locka.
P som i passkytt, det är så de flesta jägare inleder sin jaktliga bana. Många fortsätter ett helt jaktliv som passkytt. Jag är lite för rastlös för att vara en riktigt bra passkytt, för att inte tala om att sitta vid en åtel. Jag vill jaga aktivt, locka, smyga eller gå med hund är mer min melodi.
När man bor på en gård så har man ofta ganska många olika byggnader. Vi har, utöver boningshus, ladugård, uthus ovanpå jordkällare med vattenpump och ett tvätthus som vi byggt om till växthus. Boningshuset är i minsta laget för oss nu när ungarna börjar närma sig tonåren. Särskilt som jag arbetar hemma ett par gånger i veckan och behöver ett kontorsrum. I dagsläget håller jag till i en inredd kattvind.
För att skapa mer yta så har vi som sommarprojekt börjat inreda uthuset. Det handlar om att räta upp stomen och skapa en isolerad "låda" invändigt. I dagsläget så har jag dragit ihop stommen, som börjat bresa i nederkant, med ca 30 cm. Det innebär att huset fortfarande är lite bredare på mitten, men nu rör det sig om försumbara 8-10 cm, istället för de närare 40 cm som det rörde sig om förut. Jag har reglat upp ett golv och lagt det, isoleringen i golvet ligger på 10 cm, tänkte ha 15-20 i väggarna (beroende på var man kolla och hur skev väggen är just där, mer i norr än i söder) samt 20 cm i tak. Fönster skall sättas in, men de har jag liggande sedan tidigare. Om det blir fönster på två eller tre sidor ger sig, det jag funderar på är om det rymms ett överfönster ovanpå dörren eller ej. Ny dörr skall såklart sättas in, den köptes i förra veckan men den behöver ytbehandlas innan den kan monteras.
När projektet är i hamn så kommer vi att ha ytterligare ca 20 kvadratmeter isolerad yta. Där kommer mitt kontor att placeras, dit flyttas min jobbrelaterade litteratur samt arbetskläder. Därtill skyfflas allt jaktrelaterat utöver vapen och ammunition dit. En större garderob för jakt- och arbetskläder skapas, funderar på att förse den med en luftavfuktare så man kan hänga in kläderna efter jakt där och ha dem torra dagen därpå...
Härom dagen ramlade jag på Astrid Bergman Sucksdorfs Till en jaktkamrat för 15 kr. Ett fynd, utan tvekan. Det enda jag är lite irriterad över är att jag inte läst den tidigare.
I Till en jaktkamrat ger Astrid Bergman Sucksdorf ett jordnära perspektiv på jakt, hundar och natur. Skildringen är saklig men kärleksfull och den ger läsaren mycket att fundera (och glädjas) över. En av de absolut bästa böcker om jakten jag läst hittills. Kan varmt rekommenderas och den känns inte gammal trots att det har gått ungefär 40 år sedan den skrevs...
Jägareförbundet har procuderat en liten film med Astrid, flera citat i filmen kommer från just Till en jaktkamrat.
Är det inte svårt känslomässigt att skjuta ett så stort och mäktigt djur?
Jag funderade lite innan jag svarade:
Den gång man inte känner något när man skjuter ett djur så skall man sluta jaga. Det är väldigt många känslor som far igenom en när det dyker upp ett lovligt djur när man jagar (detta oavsett om man jagar älg, räv eller duva). Där finns mycket spänning och förväntan. Där finns ett litet mått oro, man vill ju att det skall gå bra och snabbt. Fram tills det ögonblick man bestämmer sig för att trycka in avtryckaren finns det alltid ett visst mått tvekan, de försvinner och ersätts av målmedvetenhet när man bestämt sig. När djuret faller ihop och allt gick bra kommer glädje, tillfredsställelse och respekt. Och hela tiden rusar adrenalinet i kroppen. Så man känner alltid oerhört mycket. Men svåra känslor? Nej det tycker jag inte, däremot är det stora känslor.
Som inbiten användare av sociala medier, så har jag de senaste två veckorna läst de mest häpnadsväckande påståenden om jakt, hundar och om hur ”jägarna tävlar för nöjes skull på levande djur”.
En debatt som i grund och botten är snedvriden, bygger på felaktiga grunder och som drivs på av några få föreningar som inte direkt är vänligt inställda till ämnet jakt generellt.
De som tillhör den yttersta falangen i dessa grupperingar, de som låter mest, skriver mest propaganda och som ibland till och med tar till hot är helt sannolikt i minoritet inom dessa föreningar.
Dessa personer kommer vi sannolikt aldrig kunna nå, oavsett hur många gånger vi försöker förklara att vi inte är några djurplågande monster. Denna lilla grupp väljer nämligen mer eller mindre medvetet att vara faktaresistent.
Man är helt enkelt inte mottaglig för fakta som presenteras, oavsett vilka argument eller faktabaserad dokumentation man lägger framför deras blickar. Man drivs av helt andra mål och värderingar.
För sakens skull ska nämnas att dessa föreningar normalt tar avstånd från alla former av hot och våld.
Tyvärr når man inte alltid fram med detta budskap till dem som är mest extrema och denna lilla klick ägnar sig emellanåt ibland åt allt från skadegörelse av jakttorn och skjutbanor till regelrätta dödshot.
Alla former av hot är oförsvarbara, men vissa är mer obegripliga än andra. Varför riktar man till exempel grova hot mot människor som arbetar med djurförsäkringar? Folk som jobbar för att våra djur ska må bra och ha en trygghet i vardagen. Hur tänker man då? Och på vilket sätt hjälper det ”kampen för djurens rättigheter”?
Men! De allra, allra flesta som är mottagare av vissa mer eller mindre extrema organisationers skrifter och märkliga argument mot jakt är säkert bara helt normala djurägare som helt enkelt gillar djur.
Människor som inte tycker att man inte ska ägna sig åt plågsamma djurförsök, utrotning av djurarter och som inte tycker att man ska ägna sig åt hetsjakt av djur.
Precis som du och jag. Eller hur?
Den största andelen människor i samhället förstår budskap om varför det är bättre att äta nyttigt och klimatsmart viltkött än att käka danska grisar som är fulla med antibiotika. Man förstår samhällsnyttan med det tjänster vi jägare ideellt utför i form av eftersök, stödutfodring och annan viltvård, så länge man bara får det förklarat för sig.
De allra flesta förstår också mer medialt uppmärksammad problematik som en fritt växande vargstam och andra med kontroversiella ämnen där jägarkåren ofta hamnar i fokus. Så länge man bara förklarar vilka problem detta för med sig och ger en korrekt bild.
Jag är helt övertygad om att bara man fick det rätt förklarat, så skulle man också förstå nyttan med Räv-SM.
Att det inte handlar om att man ”släpper 11 hundar samtidigt efter en räv och sedan tävlar om att hetsa räven till döds”. En bild som sprids och faktiskt tas emot som fakta av många människor i vårt allt snabbare mediesamhälle.
När ingen förklarat från början att jaktprov i grund och botten handlar om avelsutvärdering och är extremt viktiga hjälpmedel för att få fram bra, friska och sunda hundar som är väl fungerande för den uppgift de är framavlade för.
När ingen förklarat att tävlingar som Räv-SM inte handlar om att ”tillfredsställa blodtörstiga jägares lust att jaga oskyldiga djur”, utan att tävlingar av detta slag är viktiga verktyg för att motivera människor att fortsätta det viktiga arbetet med sina hundar.
Och det är ju så dags att börja med förklaringar när redan drevet är igång. När människor inom loppet av några dagar bildat sig en uppfattning baserat på feta rubriker, snedvridna och kunskapsfrånvarande inlägg på Facebook.
Kort sagt: Om vi jägare inte i vår vardag förklarar för den stora skaran ”vanliga djurägare” och för samhället i övrigt, vad det är vi faktiskt sysslar med där ute. När vi inte längre för debatten på en sådan nivå att vi håller oss till fakta och när vi istället ägnar oss åt retoriskt pajkastande - Då är det vi i jägarkåren som är förlorare.
Då kommer vi i framtiden inte vara den naturliga del av samhället som vi jägare faktiskt historiskt varit, fortfarande är och vill vara. Då slutar det med att jägarkåren är en undanskuffad liten minoritet som är ”konstiga, arga och dödar djur i skogen”.
Och detta är i grund och botten faktiskt inte ett specifikt försäkringsbolags eller någon av våra jägarorganisationers totalansvar - Det är ett kollektivt ansvar!
Detta börjar och slutar med dig som läser detta och är jägare. Att just du förklarar för dina barn, barnbarn, släkt och vänner att jakt faktiskt handlar om mer än att bara döda djur.
INTERJAKT EK FÖRENING FÖRVÄRVAR
FISKETEAM SWEDEN AB. Interjakt Ek Förening har tecknat avtal om att förvärva Fisketeam Sweden AB. Förvärvet är en del av Interjakts tillväxtstrategi
då Fiske kommer att vara ett starkt komplement till jaktsortimentet där kedjan har en stark marknad redan idag. Jonas Ås, VD inom Interjaktkoncernen är övertygad om att förvärvet kommer att stärka båda kedjornas position på
marknaden, och han ser med glädje fram emot att arbeta tillsammans med Fisketeams butiker. -Jakt och fiskeintresset går ofta hand i hand hos våra kunder och därför ser vi många bra synergier mellan Interjakt och
Fisketeams butiker. Vår ambition är att växa vidare i Norden inom hela kedjans portfölj, detta på en spännande marknad
där det händer mycket nytt berättar Jonas. Fisketeam Sweden är en sportfiskekedja med 22 butiker runt om i Sverige. Kedjan förvärvas från Sportringen AB som
ägt kedjan sedan 2014. Lars Palmgren, VD i Sportingen AB är övertygad om att Interjakt kan ge butikerna den kraft och
support som krävs för att butikerna skall kunna utveckla sina verksamheter och önskar de lycka till i framtiden. Interjakt är en koncern som tillhandahåller produkter och tjänster för jakt, fiske och friluftsliv.
Koncernen har totalt 50 butiker i Skandinavien.
Köpet gör mig nyfiken på hur många av mina läsare som fiskar respektive jagar och vilken av aktiviteterna ni prioriterar. Svara gärna på detta i undersökningen i spalten till höger. Undersökningen är öppen 7 dagar frammåt.
Under många år var jägarna i det inre av södra västergötland (svenljunga, tranemo, ulricehamn) flitiga på att inventera och rapportera lodjur. Mängder av lodjur konstaterades. Jägarna tackades men någon jakt blev det aldrig. Det övergripande förvaltnignsmålet från Naturvårdsverkets sida var att lodjuren skulle få vandra ner i det inre av halland och västra smålande via södra västergötlands djupa skogar. Och det må säga ha lyckats. Samtidigt har myndigheterna bränt sitt förtroende hos jägarkåren vilket gjort att mycket få av de loobservationer jag som jägar hör talas om når vidare till länsstyrelsens spårare och kan kvalitetssäkras.
Föregående vinter var länsstyrelsen i västra götaland tydliga med att de eftersträvade lodjursjakt, men att de behövde hållbara underlag att basera besluten på. De "brända" områdena i västergötlands sydöstra hörn fortsatte till stor del sin tystnad. På sitt sätt förståeligt, för varför skulle man lita på myndigheten denna gång? Man har ju blivit lurad så många gånger tidigare!
Nu visade det sig att det inte var något lurt. Länsstyrelsen lyckades ta beslut om lodjursjakt. Inte konstigt då lodjursstammen är bland de tätaste i Sverige (ännu så länge, det finns ju trots allt rådjur kvar). Detta är området för licensjakten i västra götaland:
Med största sannolikhet hade det kunnat innefatta även Svenljunga och Tranemo om man rapporterat in alla observationer, det finns trots allt fysiska spår i form av lodödade får som talar sitt otvetydiga språk:
Med detta vill jag ha sagt att jag i dagsläget uppfattar länsstyrelsen i västra götaland som intresserade av adaptiv förvaltning av våra rovdjur. De är idag angelägna om att ha en god relation till jägarna samtidigt som Naturvårdsverket håller dem i tämligen strama tyglar vilket ställer stora krav på tjänstemännens bevisföring och argumentation. Kort sagt, vill vi jaga lo i västsverige så är det bästa sättet att förse länsstyrelsen med alla uppslag man över huvud taget får! För just nu har vi en länsstyrelse som tar sitt uppdrag på allvar, vilket man inte kan säga om alla andra länsstyrelsers tolkning av sitt uppdrag och gällande regelverk.
I takt med att klimatet blir varmare så smälter glaciärerna runt om på vårt klot. I norge, i Oppland fylkeskommun närmare bestämt, så har man tagit detta på allvar och genomför systematiska arkeologiska inventeringar där glaciärerna smälter bort. Och man gör banbrytande fynd. Man kan säga att isen nu smält bort och befinner sig ungefär där den var i början av den folkvandringstida klimatkrisen, dvs isranden har gått tillbaka och befinner sig där den låg runt år 450 e.Kr. 1500 år av istillväxt har smält bort på mindre än ett århundrade! Orsakerna är tämligen uppenbara, vi har under denna period frigjort en stor andel av de långtidsbundna växthusgaserna.
Nåja, nog om problemen och över till det roliga. Fynden som görs i isens spår är makalösa. Det rör sig om infruset organiskt material som bevarats. Organiskt material är vi annars inte speciellt bortskämda med i skandinavisk arkeologi. Om vi snävar in oss till kategorin jakt så hittar man primärt tre kategorier av föremål:
Bortskjutna pilar
Kasserade pilbågar
"scaring sticks" mer om dem sedan
Man hittar även en och annan kniv och ett och annat spjut men dessa är inte lika tydligt kopplade till jakt.
Scaring sticks är pinnar på vilka tunna brädlappar är fastknutna. Funktionen liknar lapptyg, dvs man sätter ut pinnarna på rad och de fladdrande tunna brädlapparna skrämmer de djur man är ute efter och får dem att ändra riktning. I de flesta fall har man hittat enstaka, uppenbart borttappade, scaring sticks men härom sistens ramlade inventrarna på en hel bunt. Antagligen ihopsamlade efter jakt, eller kanske ett lager som precis skulle användas men som av någon anledning blivit kvar.
De scaring sticks som hittats har alla varit från 450-570 e.Kr. Men om man ger sig ut och söker etnologiska paralleller så finner man dem från historisk tid på Grönland där eskimåer jagade vildren med hjälp av scaring sticks... Nedan en 1700-tals illustration av detta:
Det är så lätt att tycka till om vad andra människor gör....
Bakgrund: Australien tillhör the british commonwelth och har därmed den engelska kungafamiljen som officiell kunglighet. Men de har även en dansk kunglighet i och med att en viss Mary gifte sig med den danske kronprinsen. Paret har ett par femåriga tvillingar som såklart omhuldas av australiensarna på ett liknande sätt som de svenska kungabarnen omhuldas av tyskarna.
Saken: för ett tag sedan var kronprinsparet på jakt på Fredensborg slott. Efter jakten hölls en traditionsenlig viltparad. För den som mot förmodan är obekant med viltparader så innebär en viltparad att man efter jakten hedrar de fällda djuren genom en ceremoni. Detta beteende har djupa kulturhistoriska rötter i centraleuropeisk jakt och högre ståndsjakt i sverige. Det är på gränsen till ovanligt i svensk allmogejakt. Nåväl. Kronprinsparet tog med sina telningar till viltparaden i mörkret. Detta dokumenterades och reaktionerna lät inte vänta, i australiensiska Daily Mail kan man läsa:
The deer's bodies were lined up on the grounds of Fredensborg Castle on the Danish island of Zealand, their bodies cut open
Intressanta ordval med den underförstådda innebörden att denna hantering av djur skulle vara omoralisk... Vidare:
They watched on silently as the animals lay on the grass, their parents speaking quietly to them as they watched on.
They avser här tvillingarna. Ordvalet indikerar någon slags chocktillstånd. Ingen stans finner man en förklaring till att man är tyst och tänker på djuren under en viltparad, att det är så det skall gå till och att kronprinsen kanske förklarade detta för sitt barn.
För att skapa lite effekt vände sig Daily Mail till den extrema djurrättsorganisationen PETA för en kommentar. Jag är övertygad om att de var nöjda med vad PETAs talesperson sade:
'Given the now well-established link between cruelty to animals in childhood and violent behaviour in adulthood, not only is it insensitive for Prince Frederik and Princess Mary to teach their children that killing animals is acceptable, it's also a poor parenting decision,' Ms Fruno said.
Wow, kronprinsparet anlagas vara grymma mot djur från barnsben....
'Few people today view hunting as anything other than a violent blood sport, a cheap thrill at taking a life and a display of wanton power over the powerless.
Få människor accepterar jakt? Njä, så är det väl inte riktigt. Och en viltparad är ett sätt att hedra djuret, det kan väl till och med en PETA representant förstå?
'It is surely the parents’ responsibility to help children grow into compassionate leaders for their country, with respect for all living beings.'
Respekt för allt levande innehåller vetskapen att livet är ändligt och att livet oundvikligen slutar med döden. Det är själva livets väsen och ju tidigare man lär sig förstå och respektiera detta destu bättre och mer empatisk ledare blir man. Sedan skall man ju inte försöka invagga någon att köttet i kyldisken i butiken bara är mat, det är delar av djur som dödats och förståelsen av hela processen från levande djur till mat i form av välsmakande högvärda proteiner på tallriken är av fundamental betydelse för att förstå hur världen fungerar.
Ovan, skärmklipp från Daily Mails webartikel. Via artikellänkarna till höger blir det tydligt att tidningen är inriktad på sensationsjournalistik som fokuserar på våld och sex, en jaktparad kan i ett okunnigt huvud kopplas till kategorin våld. Skulle tippa att Daily Mail tillhör kategorin sensationstabloid av en kategori som saknar motsvarighet i sverige men som återfinns i bland annat england.
Den australiska moralpaniken, eller skall vi säga sensationsjournalistiken, har såklart fångats upp av BT och Ekstrabladet. I ekstrabladet förklaras til och med varför kronproinsen pratar med sin son:
- Vincent virkede meget interesseret i dyrerne. Han stod hele tiden med sin far og det virkede til, at Frederik livligt forklarede om, hvad det var man kunne se. På den anden side virkede Mary og prinsesse Isabella ikke lige så interesserede. De holdt sig lidt tilbage og Josephine holdt hele tiden sin mor i hånden, siger Mogens Flindt, der var Ekstra Bladets mand på stedet.
I sverige har Expressen fångat upp nyheten. Expressens artikel är makalöst okunnig. Av bilderna framgår att det är dovvilt som fällts medan det i artikeln talas om rådjur. Det talas dessutom om "den så kallade 'viltparaden'", dvs man använder ordet som en icke etablerad term. En lite faktaruta som förklarar vad en viltparad är hade definitivt varit på sin plats.
😊
