Inget vilthägn i Lundhult, Halland

Läste i måndagens HallandsNyheter att såväl länsstyrelsen som mark- och miljödomstolen avslagit en ansökan om att anlägga ett vilthägn för 56 dovvilt, 12 kronhjortar och 10 mufflonfår på 11 ha av säteriet Lindhults ägor. Området har höga miljövärden men brukas idag väldigt oekonomiskt enligt ägaren.

Att jaga i hägn på medeltiden

Bor man söder om Dalälven så har man inte många mil till ett jakthägn där man kan köpa sig ett tillfälle till jakt. Jakten sker på vårdade stammar av kronvilt, dovhjort, mufflonfår, vildsvin mm. Ofta strävar hägninnehavaren efter att kunna erbjuda jakt på så många arter av klövvilt som möjligt.

Medeltidens jaktparker

I England och på kontinenten blev det för mer än 1000 år sedan modernt att bygga jaktparker. En jaktpark kan ses som föregångaren till dagens jakthägn. Dryga 500 år senare har vi skriftliga belägg för att det fanns kungliga jaktparker i Sverige, där den på södra Öland nog är den mest kända. Frågan är om det inte funnits fler, på andra håll i landet ännu tidigare, men att vi inte känner till dessa just på grund av att skriftliga dokument saknas. I denna artikel kommer jag att diskutera ett par olika platser i Sverige där det möjligen kan ha funnits jaktparker av centraleuropeiskt och engelskt snitt redan under medeltiden.

Vi vet ju mycket väl att man här uppe i Norden hade god koll på modets svängningar och maktens uttryck nere på kontinenten. I många fall byggde man sina befästa hus utifrån samma landskapsarkitektoniska ideal som på andra håll i Europa, så varför skulle de högre stånden inte kunnat ha anlagt jaktparker precis som sina likar i England och på kontinenten?

Det vi kallar medeltid omfattar ungefär åren 1050 till 1500. Det är en lång tid då det sker stora förändringar i samhället. Medeltiden var mörk så till vida att det blir mörkt när man saknar elektriska ljuskällor i ett område som Norden, men kunskapsmässigt, teknikmässigt och samhällsmässigt var tiden allt annat än mörk. En enorm utveckling ägde rum under medeltidens lopp, men det vi skall koncentrera oss på nu är möjligheten att överklassen i medeltidens Sverige tog efter de engelska och centraleuropeiska idealen även i fråga om jakt. Vi vet exempelvis att falkjakt av europeiskt snitt förekom. Man kan därför anta att även andra jaktliga vanor kopierades av medeltidens maktmänniskor.

Organiserade jaktspektakel

Den medeltida jakten i parker var organiserade spektakel. Ofta drev en folkmassa fram djuren som skulle skjutas till en lämplig glänta där jägaren, en herreman, och hans följe väntade. Herremannen kunde därigenom nedlägga bytet inför sitt följe som en del av en på förhand regisserad uppvisning. Eftersom jaktparkerna användes socialt var de givetvis placerade alldeles invid ett slott, befäst hus eller kanske kloster. Bytesdjuren som placerades i jaktparkerna var i många fall värdefulla gåvor som speglade kontakter med den högsta adeln i andra länder. Dovvilt är ett bytesdjur som omnämns redan på 1200-talet i danska källor i samband med jaktparker och närvaron av dovhjort visar på långväga kontakter eftersom de inte finns vilt i Europa. Skåne var under medeltiden en del av Danmark och det är kanske naturligt att ta ett första exempel därifrån.

Dalby utanför dagens Lund var från mitten av 1000-talet säte för ärkebiskopen. Där finns en ståtlig kyrka vars äldsta delar är från 1100-talet och invid den en kungsgård i sten. Dessa, den jordiska och himelska maktens representanter, kompletterades med ett augustinerkloster. De mäktiga grannarna hade strax norr om sig ett skogs och ängsparti kallat Dalby Hage som till stora delar omges av en jordvall. Kan jordvallen vara resterna av en hägnad? Vi känner liknande exempel från de brittiska öarna, men dessa kompletteras med bevarade skriftliga källor. Om vi tillåter oss att kika på lite yngre källor så finns det från uppteckning från 1670 där bönderna i trakten var skyldiga att leverera 6000 laster med buskar för att vidmakthålla stängslen kring Dalby Hage, ett krav som härstammade från forna tider. I de äldst kartorna finns till på köpet två platser inne i Dalby Hage som heter Hjortarummet respektive Hjortsulan. Vi kan med andra ord på goda grunder anta att det i Dalby under medeltiden fanns en hjortpark av samma modell som var så modern på kontinenten och brittiska öarna. En viktig ö i det medeltida Sverige var Visingsö, vi kan hämta nästa exempel därifrån.

På Visingsö södra udde ligger resterna av en borg, Visingsöborgen, eller Näs som den också kallas. Borgen ligger på en framträdande plats med vatten på tre sidor. Den erbjuder allt det en medeltida härskare kunde kräva ideologiskt. Kommuikationer och ett ståtligt läge som förstärks när man försöker ta sig dit oavsett om detta sker från vattnet eller från norra Visingsö. När borgen uppfördes under 1100-talet fanns det få motsvarigheter inom det svenska riket, det var frågan om den svenska kungamaktens främsta residens. Hela fyra tidigmedeltida kungar slutade sina dagar på Visingsö. Det är självklart att man nära ett sådant residens samlade samma maktuttryck som sina europeiska motsvarigheter. Givetvis har den jaktpark som nämns på Visingsö först på 1500-talet egentligen sitt ursprung i samband med att borgen byggdes flera hundra år tidigare. I en uppteckning från 1718 framgår det att man i parken kunde ägna sig åt ”jagande och andra behagligheter förlusta”. Att placera en jaktpark på en ö är inget unikt för Visingsö, för redan i den danska Kung Valdemarks Jordebok från 1200-talet omtalas jaktparker på Samsø och Lyø. I dessa jaktparker hade man satt in dovvilt som var furstliga gåvor från kontinenten. Dagens dovvilt härstammar från Asien men har funnits i Europa sedan 800-talet.

Intet nytt under solen?

Intet nytt under solen kan man ofta konstatera. Dagens vilthägn har som vi sett en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Till tider då jakten på de stora hjortdjuren tillhörde adelns privilegier och jakten i sig inte bedrevs av adeln för att få mat på bordet utan som ett uttryck för social status. Man manifesterade sin makt ytterligare genom att nedlägga de största trofédjur man kunde uppbringa. Djur som skoningslöst drevs fram mot den mer eller mindre skicklige jägaren. Dagens författningar och myndigheter ställer höga krav på jakthägnsinnehavarna, vilka i sin tur ställer krav på de som köper en jakt i hägnet. Mycket har trots allt förbättrats, även om själva företeelsen är den samma.

(jag hittade texten när jag rensade bland lite gamla USB-minnen, den skrev jag under en fortbildning i att skriva populärvetenskapligt för sisådär sju år sedan. Jag tror inte jag lagt ut den tidigare)

Guillou på jakt del 2

Programinfo:

Sista delen Del 2 av 2. Jan Guillou har begett sig till Sydafrika för att avslöja den cyniska jaktindustrin. Här stänger man in vilda djur och låter rika västerländska jägare komma dit och skjuta. Guillou möter också en svensk jaktarrangör i Afrika som ägnar sig åt sådan jakt.

Jaha,var min reaktion. Vad var det för konstigt med jakt i vilthägn? I ett kommersiellt skött vilthägn strävar givetvis ägaren efter att ha det utbud av trofédjur och arter som köparna är intresserade av. Nu är iofs omfattningen större i Sydafrika än någon annan stans, 9000 farmer med inriktning på detta känns rätt magstarkt. Kanske är det den öppna synen på det hela, att man betraktar världens 37 miljoner jaktlicenslösare som potentiella kunder är kanske vad som skiljer denna marknad från dess motsvarighet i Sverige. För jag är lite förvånad att Guillou inte nämnde ett ord om att liknande upplägg finns i Sverige också. Det räcker att slå upp gårdagens Svensk jakt nyheter för att hitta möjligheter att i hägn fälla kapitala dov- och kronhjortar. Bara man har rätt plånbok i fickan.... Jag orkar inte riktigt utveckla resonemanget utan hänvisar till Politiskt Inkorrekt Pappas blogpost Jakt - helgnöje eller livsstil? Det är applicerbart på mycket av det Guillou stör sig på i Sydafrika också. Att Guillou därtill skadeskjuter ett djur som man inte ens gör ett seriöst eftersök på ger en rätt besk eftersmak. Lägg till hans misslyckade avfångningsskott på en buffel i första avsnittet så börjar man bli lite fundersam över om man över huvud taget skulle vilja jaga tillsammans med gubben om man fick ett sådant erbjudande. Nåja, jag tycker nog att Guillou känns mer som en helgnöjesjägare än en allmogejägare. Men vad vet jag. Han kanske är djupt engagerad i någon lokal jaktmark och dess viltstammar i närheten av sitt hem. Men jag betvivlar det.