En skata är inte bara en skata

Hemma på gården så har skatorna kommit igång med sitt bobyggande. De får hållas med sitt bo i den stora rönnen bakom uthuset. Andra skator skjuter jag när jag får chansen men just de som har bo får hållas.

Skatan är lite rolig, dels är den och dess beteende intressant i sig men i takt med att priserna på DNA-analyser stadigt sjunkit så har man analyserat den svenska skatstammen och det visar sig att den är allt annat än homogen. I Europa och västra Ryssland finns inte mindre än sex genetiskt urskiljbara underarter. SLU skriver:

De sex underarterna som förekommer från Europa till nordöstra Ryssland (inklusive de två svenska, P. p. pica i södra Sverige och P. p. fennorum i norra Sverige) är genetiskt mycket lika.

Så nästa gång du skjuter en skata i mellansverige kan du ju fundera över om det är den sydliga eller nordliga varianten och vad du skulle göra ifall de delades upp med olika jakttider i jakttabellen...

Pilstork - Pfeilstorch

Länge var människorna förundrade över vart flyttfåglarna tog vägen. Svalorna påstods sovan under isen, djupt nedgrävda i dyn. Detta förklarade varför de så plötsligt bara dök upp på våren, och försvann på hösten. Och storken? Vart tog den vägen? Sov den också under isen med svalorna? Lärkorna och ärlorna däremot, de kröp in hunder hålor under stenar i jorden. Till och med Carl von Linné spokulerade kring detta utan att komma fram till någon förklaring vart flyttfåglarna tog vägen.

Problemet, långt in på 1800-talet, låg i att det saknades metoder att undersöka vart fåglarna tog vägen och vilka rutter de tog. Nyckeln till förklaringen kom under 1800-talet, och den är synnerligen makaber.

Bilden är lånad HÄRIFRÅN

Det var i samband med upptäckten av det som kallas pilstorkar (pfeilstorch) som man i Europa fick indikation på att fåglar företog långdistansflyttning ända till tropikerna. Storkarna hade blivit påskjutna på övervintringslokalerna men överlevt och hade pilarna kvar i kroppen när de nådde sina häckningslokaler. Pilarnas ursprung kunde då härledas till den afrikanska kontinenten. Det första dokumenterade fallet är från 1822 och observerades vid Schloss Bothmer vid staden Klütz. Den storken hade en pil genom halsen, en pil som kom från afrika söder om ekvatorn.

Foto//Photo: (c) Sebastian Köpcke + Volker Weinhold / http://sammlungsfotografen.de/

Till dags datum har 25 pilstorkar registrerats enligt wikipedia, jag har även sett uppgifter om att 35 pilstorkar finns registrerade eller på annat sätt omnämnda i litteraturen. Den pilförsedda storken på bilden ovan dokumenterades i Wittenberg den 21 april 1935, två månader senare hittades den död och togs till vara.

Vårens första lärka

Jag är såklart inte först, men denna vecka hörde jag årets första lärka.

En lärka i februari? Det känns mysko...

Jag har jobbat ute första halvan av veckan. Vi arbetar inför anläggandet av en ny våtmark ganska nära kusten i mitten av Halland. Nio ha våtmark blir bra för fåglarna, en suverän biotopförbättring i fullåkerslandskapet. Å andra sidan så har det varit ganska rikt på observationer, särskilt glad blev jag när jag såg rapphöns, men även fasan och i fjärran en havsörn*.

Som ni ser är marken redan våt så det förslår. Läget är med andra ord perfekt för att skapa en våtmark.
_____________
*i fjor häckade havsörnen halvannan mil bort.

Björktrastar i massor

När vi var ute i Bohusläns skärgård tidigare i veckan såg vi mängder med björktrast. Stora flockar på uppskattningsvis 500-1000 individer rörde sig som organiska moln över markerna. Efter ett par dagars funderande så kom jag fram till att jag nog ville testa att äta björktrast, vilket såklart kräver att man jagar dem. Sagt och gjort. Jag gick ut på jakt. Ägnade en förmiddag, ca 4 timmar, åt detta men såg bara en enda fågel som dessutom var för långt bort. När jakten äntligen kom till stånd var de alltså som bortblåsta* och jag fick erkänna mitt nederlag.....

Men jag är fortfarande nyfiken på hur de smakar! Här finns några exempel på hur man kan tillaga björktrast (här, här och här).
_________
*i dubbel bemärkelse, vinden hade friskat i och låg då på 10-12 med byar på uppåt 17 m/s.

Nya arter upptäcks fortfarande

Man skulle kunna tro att vi 237 år efter Linnés död inte skulle ha så mycket kvar att upptäcka på vår jord. Trots detta upptäcks i genomsnitt 5 nya fågelarter varje år. Mängden riktigt små varelser, encelliga djur, insekter och spindlar, som hittas varje åt är väldigt mycket högre.

I dagens eko nu på morgonen lyftes en sådan fram. Det är Per Alström vid artdatabanken som varit med och hittat den. Det rör sig om en kinesisk fågel som kallas sichuanbusksångare. Minns jag rätt är det just bland sångare som nya arter förhållandevis ofta påträffas. Denna tyckte jag allt lät lite som en gräshoppa korsad med en groda...

Örnräkning med positiva resultat

I helgen genomfördes årets stora örnräkning. Såhär skriver SvD, eller ja det är ju ett TT-reportage i grunden:

Under två timmar på lördagen genomfördes en omfattande örnräkning som sträckte sig över 28 kommuner i fem län i Mälarområdet, med 89 bemannade räkningsplatser. Sten Ullerstad på fältstationen Rördrommen är projektledare för räkningen, som har genomförts i ett samarbete mellan en rad ornitologiska föreningar och lokala avdelningar i Naturskyddsföreningen.
- Vi räknade 145 havsörnar och, vad vi vet, en kungsörn. Det är bättre än vad vi hade räknat med och bättre än i fjol, säger han.
- Det har varit dåliga isförhållanden, så yrkesfiskarna har inte kunnat lägga ut rens och överskottsfisk som de brukar. Det är en stapelföda för örnar. Men det har kanske kompenserats en del av slaktrester från framför allt vildsvinsjakt.

Örnräkningen har genomförts årligen ända sedan 1999, men i större omfattning sedan 2001. Antalet örnar är en bra indikator på tillståndet i naturen, eftersom örnen - precis som människan - står högst i näringskedjan.
Örnarna som har räknats i Mälarområdet kommer inte bara från närområdet, utan är ibland långväga gäster från bland annat Åland, inre delen av Finland och de nordligaste delarna av Sverige.
Även om örnstammen nu mår bra i Mälarområdet, efter att ha hämtat sig från förra seklets flitiga användande av mycket giftiga bekämpningsmedel, finns nya hot i andra delar av landet. Sten Ullerstad pekar ut allvarliga problem i Västernorrland, där gamla barkrester med höga halter av bland annat DDT som dumpats i sjöar av skogsindustrin har börjat följa landhöjningen upp i dagens ljus.
- Det är femtiotalets synder som börjar komma tillbaka, det är bekymmersamt, säger han.
Även trafikdödade örnar oroar Sten Ullerstad. Men det är inte bilar som är den största faran.
- Det är framför allt tågtrafiken som knäcker en hel del av den här faunan.

 Det jag funderar på är om det inte är det faktum att fjolåret var ett bra gnagarår som påverkat örnarna. Inte nödvändigtvis så att örnarna lever på smågnagare utan genom att predatortrycket på övriga djurs ungar blir lågt och det därmed blir mer mat för örnarna. Jag är väl medveten om att det finns en och annan jägare, framför allt av den gamla skolan, som är extremt kritisk till kroknäbbar. Men jag gillar örnar och andra rovfåglar (inte minst ugglor). Visst kan man uppfatta dem som konkurrenter men jag tycker att de är karismatiska och jag blir glad när jag ser vråken eller gladan hemmavid som sitter och rycker i de flådda grävlingkropparna jag la ut härom veckan.

En slags självmordsbombare (uppdaterad

En ny slags självmordsbombare har identifierats i Norra Afganistan. En fågel som utrustats med en mindre sprängladdning samt kamera och gps identifierades i måndags. Polis i den lilla staden fattade misstankar mot den antennförsedda fågeln och sköt ner den varvid den exploderade:

 Provincial Police Chief, Abdul Nabi Ilham, told American news channel NBC that police had noticed the antenna and decided to shoot. He said that the bird exploded upon being shot and "suspicious metal stuff" had been scattered around the surrounding area.
He told CBS: “We are gathering all the stuff, but (we have) found parts of what looks to be GPS and a small camera.”

Detta rapporterar The Independent om idag. En video på fågeln kan ses HÄR. Oroligheterna i Afganistan har tilltagit under de senaste veckorna, men det ser vi knappt skymten av i media i vår skyddade del av världen.

Jag slipper helst sådana fåglar på mina pass.

Tillägg: Ornitologiska föreningen dementerar det hela och  påpekar att det rör sig om en sändarmärkt fågel av den hotade arten kragtrapp. Det framgår av en video att GPS-sändaren som satt på fågelns rygg är märkt med adresser och telefonnummer till ECCH (Emirates Center for Conservation of Houbara), en grupp som sysslar med den här typen av skyddsarbete. Magnus Hellström på SOF:

– Det låter väldigt besvärligt att sätta en bomb på en kragtrapp. Fåglarna är inte radiostyrda och väljer att flyga vart de vill. Det skulle vara dyrt, ineffektivt och dåligt.

Avslutningsvis konstaterar Magnus:

– Jag kan inte låta bli att tycka att det finns en komisk underton. Samtidigt är det synd eftersom varje enskild individ är betydelsefull i områden där de här fåglarna har blivit ovanliga. Jag tror att den här händelsen beror på okunskap och rädsla.

Så är set naturligtvis. I en miljö där precis vad som helst kan vara förståminerat är en bombförsedd fågel inget otänkbart.

Ny version av fågelinfluensan i Tyskland

Lite oroväckande för oss som sysslar med fågeluppfödning är att en ny version av fågelinfluensan har upptäckts i nordöstra tyskland.

– Vi måste vara medvetna om att den här influensan kan spridas till människor, men från den här typen av fågelinfluensa finns det ännu inga kända fall, säger distriktsveterinären Holger Vogel till nyhetsbyrån Reuters.

Ni som har någorlunda närminne minns säkert alla restriktioner som jordbruksverket införde för ett par år sedan i syfte att förhindra spridningen av fågelinfluensa till tamfågel och eventuellt människor i Sverige. Det vore skönt om vi slapp det denna gång....

Sjöfågeljakt från havskajak

Ny har jag äntligen testat att jaga från min kajak. En brödback framför sittbrunnen för fåglar och bössa mycket mer behövs ej. Stabiliteten var inget problem så länge man håller sig till skott i kajakens längsriktning.

Jag valde att sakta smyga fram i strandkanten. Det gäller att komma nära simmande fåglar. Men de visar allt för liten träffyta för att skjuta när de simmar. Man får vänta på uppfloget, det blir ganska lätta skott. 

Skyddsjakt för att hjälpa fåglar

Jag vet inte om det bara är mitt subjektiva intryck eller om tjänstemännen på landets olika länsstyrelser i allt större utsträckning börjat ta till sig skyddsjakt på predatorer som ett verktyg att hjälpa känsliga markhäckande fåglar att klara sig igenom yngelperioden. Om det inte är en reell ökning av skyddsjaktstillstånd så är det i vart fall en ökad rapportering om de tillstånd som ges. Men det är kanske inte så konstigt, jakttidningarna utnyttjar olika feed för att fånga upp nyheter runt om i landet och återrapportera dem. Nu senast var det Jaktjournalen som återgav en P4 Hallandnyhet:

Rävar, minkar och kråkfåglar och andra arter som ger sig på ägg och fågelungar ställer till med problem för fågellivet längs kusten norr om Varberg.

Länsstyrelsen värnar speciellt om de vadarfåglar som håller till i Fyrstrandsfjorden innanför Balgö.
Därför ger man tillståndet till skyddsjakt på så kallade predatorer som tillsammans får vara högst 35 djur eller fåglar.

Vi kan se hur lokala samarbeten växer fram mellan ornitologer och jägare. Inte minst när de båda grupperna inser att de har utbyte av varandra och att de har gemensamma intressen även om de yttrar sig på olika sätt.

Stilla hav

Idag var det ordentligt stilla när jag hängde bössan på axeln och gick ut med Essa. 

Havet var lågt med massor av spår i strandkanten. Bland annat visadeGrimbart vilken väg han tagit till tomten (som han bökat upp ordentligt i jakt på mask). 

Inne i viken fanns lite mås. Egentligen var jag ute efter skarv nen en mås kan ju vara bra övning för Essa tänkte jag. 

Måsarna här ute är ganska varska. Till slut hittade jag ett bra läge från en klippa. Typ 100 m håll, ingenting när man skjuter med 17hmr. 

Måsen låg fint i hårkorset. Jag andades ut. När lungorna var tomma, mellan skakningarna av två hjärtslag lät jag kulan gå. 

En stor kaskad vatten visade att kulan slog ner 10 cm till vänster om måsen. En grov bom. Jag får kontrollskjuta bössan hemma, antagligen har något hänt när jag tappade den igår. Ni kanske minns att  jag nämnde att Essa sprang in i mig med full kraft?

Nåja. Nya tag en annan gång. 

Garfågeln och överutnyttjande av resurser

Uppstoppad garfågel, bilden är länkad från Naturhistorisk museet i Göteborg.

En lärare jag hade på ett par kurser i osteologi (benlära) var helt fixerad vid garfåglar. Han återkom ganska ofta till dem. Jag förstod aldrig riktigt varför... Garfågeln kunde inte flyga men var en fenomenal simmare, dess närmaste levande släkting är tordmulen. Såhär skriver man på Naturhistoriska Riksmuseet om garfågeln:

Alca impennis. Garfågeln, som var den största bland alkfåglarna, blev cirka 75 cm hög och kunde inte flyga. Från 900-talet och framåt jagades den för köttets och äggens skull. Från slutet av 1700-talet slaktades garfåglar systematiskt för att komma över dess fjädrar och dun till madrasser. Den 3 juli 1844 dödades det sista paret på ön Eldey utanför Island.

När jag läser citatet så reagerar jag. Mycket beroende på att jag just nu håller på att skriva en bok som bland annat tar upp garfågeln i förbifarten. Det jag reagerar på är påståendet att den först på 900-talet jagades, det är alltså under vikingatiden som man först skall ha insett att garfågeln var ett lätt byte. Inget kunde vara mer fel. Utifrån fynd i åtminstone Halland* kan man sluta sig till att den jagats så långt tillbaka i tiden som det funnits människor i Sverige. Konstigt vore väl annars.För människan har i alla tider varit duktig på att inte bara utnyttja, utan gärna överutnyttja de resurser som finns lätt till hands. Tro inte att det är ett nytt fenomen att utrota arter. Vi har bara blivit oändligt mycket effektivare på det.

*Det rör sig om fynd från såväl jägarstenålder som bondestenålder i Varberg och Kungsbacka.

Egentligen skulle jag jaga kråka...

...men snön vräker ner så jag tvivlar på att det är någon större ide att resa uven denna morgon. 

Hur som helst är det nu och ett par månader frammåt som man på allvar skall jaga kråkfågel i viltvårdande syfte. 

Gul gräsand?

Såg denna and tillsammans med gräsänderna i Ätran idag. Funderar på om det är en naturlig variant eller kanske en förrymd svensk gul anka.

Grovt artskyddsbrott med 1000-tals dödade djur...

...gav 1 års fängelse. Många av djuren var rara fåglar. Nu var de i och för sig i form av ägg och ännu inte fullbordade djur, men i lagens mening bör det inte spela någon roll. Jag tycker ändå att domen för äggplundrarna från Stekenjokk var för mild. Såhär skriver DN:

En man i 50-årsåldern i Härnösand har dömts till ett års fängelse för att ha plundrat tusentals fågelbon på ägg, rapporterar lokala medier.

En man i 50-årsåldern i Härnösand har dömts till ett års fängelse för att ha plundrat tusentals fågelbon på ägg, rapporterar lokala medier.

Han åtalades tillsammans med två andra män, misstänkta för att huvudsakligen plundrat bon i Stekenjokkområdet på gränsen mellan Jämtland och Västerbotten, men även på många andra häckningsplatser.
När de greps hittade polisen stora äggsamlingar från fridlysta fåglar hos männen.

Mannen från Härnösand fälldes för jaktbrott och grovt artskyddsbrott. De två andra åtalade dömdes till villkorlig dom och dagsböter av Ångermanlands tingsrätt.

Att döda en varg ger upp till 4 åra fängelse, härom sistens blev det 1 år 9 månader.  För en engångsföreteelse. Äggtjuvarna var systematiska och återkom år efter år. Ändå får en av tre fängelse och då inte mer än ett år. I Magasin Filter finns ett bra reportage om det hela, ett reoprtage som visar allvaret och omfattningen:

När polisens IT-forensiker finkammade Roberts dator fann de en Excelkatalogisering över alla de 3 000 äggen. Per-Erik Lindbäck kunde konstatera att de kom från 200 olika arter, av Sveriges sammanlagt 253. På Naturvårdsverkets lista över fåglar som riskerar att dö ut ryms 91 – och av dem hade Robert prickat in 46.

I hans samling fanns även ägg från svartbent strandpipare, en art som numera är utdöd i Sverige.

Jag kan inte tycka annat än att lagen tillämpas väldigt konstigt om en person som dödar ett "hotat" djur får ett strängare straff än en person som potentiellt sett dödat tusentals djur varav flera är hotade eller utrotade. Det är bara att konstatera:

There is something rotten in the state of Sweden!

Avbrott i älgjakten - så då jagar jag!

 Idag var det uppehåll i älgjakten så då passade jag och Urban på att jaga lite.

 Vi började nära Urbans gård. Det har varit lite vildsvinsbök på vallarna och i havren.

 Så vi jagade av den mosse som ligger nedanför gården.

 I mossen fanns till slutet av 1960-talet en skjutbana. Här är skyttepaviljongen.

 I närheten av denna skrothög hittade vi färska bök och skrubbmärken från vildsvin. Men något upptag blev det inte. Så vi flyttade oss och lät....

....Essa jaga av ett gärde. Hon stod jättefint för några olika småfåglar. Gör rätt. Men hittar inte det vi får skjuta. Så efter en knapp timmes övnign var hon trött i huvudet och Missan fick göra tjänst igen. Hon tog upp två olika rådjur som hon drev fint. VI såg ytterligare ett halvdussin rådjur men någotn skjutet blev det inte. Som avslutning så hittade Missan ett gryt som hon gick ner i. Första gången hon valt att spontant gå i gryt... Skulle tro att det var räv i grytet, det luktade så. Jag tog henne därifrån eftersom hon var rätt trött. Hon hade trots allt jagat i nästan fem timmar redan.... Hade hon gjort detta i början av dagen så hade jag nog valt att låta henne fortsätta.

Essa på jakt

Essa håller ett högt tempo när hon jagar. Härom dagen stod hon fint flera gånger får vadarfåglar ute på gärdena. Är lite osäker på vilken sort det var så jag höll inne med hagelkärven.Klicka på den sista bilden och se om ni kan se fågeln ;-)

Första fågeln för vorstehn

Essa växer så det knakar. Hon är nu snart 6 månader och väger in på knappa 20 kg. Mycket kropp att hålla reda på och det går lite sisådär. Rätt som det är hörs ett fasligt brak och lite gnyende, då har Essa lekt runt och sedan drullat ner för trappan från övervåningen. Det där med konsekvenser och riskbedömning finns inte på kartan just nu.

När vi är ute så får hon oftast gå fritt. Hon rör sig aldrig speciellt långt från mig. Allt oftare stelnar hon till, fixerad vid något. Det kan vara en talgoxe, en mus eller kanske en älg en bit bort. Någon direkt urskiljning gör hon inte ännu.

Jag har så sakterliga börjat skotträna henne samt ha med henne i jaktliga sammanhang. Rätt enkla sammanhang, går ut med henne och en bössa över axeln. Oftast med siktet inställt på nötskrikor men överlag allmänt opportunistiskt. Så även i går. Smällde ett par skott i luften för att träna hunden. Gick vidare och där flög ett par tre duvor förbi. Svingade och släppte en svärm hagel mot den sista duvan. Lite fjädrar yrde men den fortsatte tillsammans med kompisarna in över granskogen.

Satan! Tänkte jag. Den duvan hittar jag aldrig.

Men det var bara att försöka. Laddade om övre pipan och rörde mig så sakterliga innåt tätningen med Essa. Hon for omkring och efter en stund kom hon tillbaka. Men vad fasen. Käften var ju full med dun!

Jag skickade in henne igen och hejjade på. 15 sekunder senare kom hon farande med svansen i vädret och en duva i käften!

Eftersom man skall sluta på topp gick vi hem. Essa fick bära duvan hela vägen och väl hemma bytte vi, jag fick duvan och Essa en god tuggpinne!

Rökt storskrake

Förra helgen sköt jag bland annat en storskrake. I fredags åt vi den. Jag tyckte den smakade bra men resten av familjen fegade ur och vågade knappt smaka.....

Jag valde att skära ut bröstfileerna på fågeln snarare än att ta hand om hela. Skrovet hade kanske gått att koka buljong på men speciellt mycket kött finns det inte annat än just i bröstmuskulaturen. Bröstfileerna vägde ungefär 1,5 hg per styck. Hela fågeln luktade kraftigt av fisk och tran, så även köttet. För att få bort denna rätt otrevliga smak la jag stor möda vid att putsa bort allt fett. Jag la därför köttet direkt i en påse tillsammans med någon dl yoghurt. På det viset fick köttet ligga till sig.

På fredag morgon tvättade jag av köttet och lade det i saltlake (5%). Så fick det ligga sisådär 5-6 timmar.

Rökningen blev lite improviserad. Jag gjorde helt enkelt så att jag tände lite lövträ (denna gång ek) i grillen. Veden låg i ena kanten. När den brann bra la jag köttet på gallret så långt från veden som möjligt. Därefter på med locket. Ventilationshålen i locket var tillslutna medan de i botten av grillen var halvöppna. Omedelbart slocknade lågorna och en förkolningsprocess med kraftig rökutveckling vidtog. Efter en timme kände jag efter, köttet var då lite väl mjukt så jag trodde inte det var riktigt klart. Öppnade ventilerna i botten av grillen så att mer syre kunde komma till och lät köttet ligga kvar halvannan timme. Därefter bedömde jag det som klart.

Köttet åts med sallad och ångkokta grönsaker. En yoghurtsås med pesto, fransk senap och vitlök pasade bra till.

Jag tycker att köttet smakade bra. Jag kände ingen transmak men min kära hustru tyckte att hon kände tran. Jag kommer utan tvekan att skjuta skrake i framtiden också, hur jag lagar till den då får vi väl se.

Nordengren i P1 om ripjakt

Spola sisådär 6 minuter in i klippet så dyker det upp ett roligt ripjaktsreportage, ett reportage där journalisterna fattar noll och intet: