Jag vet inte riktigt hur det är med jakthatare och djurrättsaktivister. Jag förstår inte hur de tänker och resonerar. Det enda jag förstått är att de tänker mer på det enskilda djuret än populationer. Och det är väl därför svenska jaktsabbare och djurrättsaktivister hejar på polska jaktmotståndare som försöker motverka myndigheternas ansträngningar att få bukt med afrikansk svinpest. Ett par screenshots från senaste veckan:
Den afrikanska svinpesten sprider sig obönhörligen över Europa. Detta verkar inte vara ett bekymmer för aktivisterna. SVA beskriver förloppet såhär:
Olika kliniska former kan ses, från en perakut form med mycket snabbt förlopp då grisarna dör innan några symtom har hunnit observeras, till en långsammare form med varierande sjukdomsbild som kan fortgå under flera månader. Akut form av afrikansk svinpest börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta blåaktigt missfärgad på delar av kroppen. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar. Även om sjukdomsbilden hos ett infekterat djur i typiska fall är dramatisk, kan man på grund av smittans natur förvänta sig att endast enstaka djur i en besättning drabbas initialt. Vildsvin drabbas med samma symtom som tamgrisar.
Tydligen anser aktivisterna att det är bättre att miljontals grisar/svin dör dramatiskt i andringssvårighet, kräkningar, diarré och blödningar ur alla kroppsöppningar än att färre djur snabbt och effektiv faller för en jägares kula för att därigenom begränsa smittans spridning så att miljontals djur räddas. I folkmun kallas det att inte se skogen för alla träd. Vilket är många aktivisters problem.
Det där med fel djur i fel miljö är ett stort problem på olika håll i världen. I New Zeeland, där kaninen introducerades på 1830-talet, anser man att problemen är så stora att man under mars månad ämnar sprida ett virus, en utvecklad version av artspecifik blödarsjuka, för att decimera kaninstammen. Det är drastiska åtgärder som man rimligen endast tar till om situatioen gått totalt över styr, kostnaderan för kaninförstörda grödor beräknas till drygt 300 miljoner kr.
Den utvecklade versionen av artspecifik blödarsjuka, RHDV1 K5, är en utveckling av en tidigare variant som spreds på New Zeeland i slutet av 1990-talet. Viruset skall enligt myndigheter enkom slå mot europeisk kanin, (Oryctolagus cuniculus). Den som vill skydda sina tamkaniner kan vaccinera dem.
Länsstyrelsen i västra götaland och uppsala län har börjat rationalisera sin rovdjursinventering. Orsaken är enkel, för att kvalitetssäkra tex lo så krävs bra spårsnö och i västra götalands skogsbygder så har vi snö i snitt 15-25 dagar per år. Det säger sig självt att den inventeringsmetoden inte är lämplig i princip någon stans söder om dalälven....
Kamerainventeringen görs enligt en norsk modell där ett rutnät läggs ut och en kamera placeras strategiskt i varje ruta. Jag minns inte riktigt hur stora rutorna var men det kan röra sig om 7x7 km. Att kamerorna placeras strategiskt är av största betydelse för att fånga de lodjur som finns i området. Med bilder på lodjuren, särskilt honor med ungar, så kan man lätt(are) skilja ut de olika familjegrupperna som hela förvaltningssystemet baseras på.
Vi har en sådan kamera på vår mark, den på bilden ovan. Ytterligare en kamera finns på grannmarken. Vi, och alla andra med för den delen, kommer att få ta del av det fullständiga bildmaterialet (undantaget människor som raderas omedelbart). Bilderna läggs ut på viltkamera.nina.no, en server i norge. I dagsläget finns bilder från sisådär sisådär 800 kameror på siten. Där finns filterfunktioner så man kan tex filtrera ut alla bilder på uttrar om man nu gillar sådana. Mycket intressant, jag ser fram emot att "vår" kamera töms och bilderna blir tillgängliga, detta görs efter att inventerinssäsongen är över.
I onsdags åkte jag iväg till granbyn tillsammans med jaktledaren ur grannlaget och käkade lunch. Vi hade ett långt lunchmöte som inte slutade förrän det blev mörkt.
Vi pratade om allt möjligt, självklart mest jakt och hundar. Det viktigaste gällde dock vårt viltvårdsområde. Intresset för viltvårdsområdet har nämligen svalnat markant sedan det nya systemet med älgskötselområden infördes. Helt plötsligt finns två parallella organisationer som till stora delar berör samma område och problem men olika vilt....
I vårt område är viltvårdsområdet egentligen viktigare än någonsin. Detta på grund av:
1/ dovvilt
2/ vildsvin
3/ långsiktig förvaltning av rådjur där vi riskerar att få in lodjur inom kort
Att hantera dessa vilt på ett seriöst vis är viktigt för att vi inte skall få problem samt för att vi skall kunna behålla jaktbara stammar. Där har viltvårdsområdet en viktig roll att fylla. Det gäller bara att medlemmarna ger viltvårdsområdet den möjligheten...
Härom veckan skrev professor emeritus Sverre Sjölander en debattartikel i DN. Den länkades rätt flitigt på FB, de flesta var ganska kritiska.
Men vad är det Sjölander säger egentligen? Jo han förespråkar en form av rewilding, inte den extrema formen som plockar bort människan ur ekvationen utan en annan form som mer liknar jaktbaserad förvaltning i tex afrika. Han förespråkar de facto ökad jakt. Det han skjuter in sig på är den moderna rennäringens särställning, han vill ersätta lejonparten av tamrenarna med vildrenar vilka ger såväl vildrensjakt som rovdjursföda. Detta skulle skapa jobb:
Vildrenens återkomst skulle också ge oss en jaktbar, stor stam av alla de stora rovdjuren. Vi har under årens lopp varit många som snappat upp den här idén. Vad betalar en tysk, fransk, italiensk, spansk, engelsk jägare för en björnjakt? För en järvjakt? Vargjakt? Lojakt? Renjakt? Varför kan vi inte ta ut lika saftiga pengar för den saken som man gör i Alaska, Kanada, Östeuropa, eller Sydafrika? Inte bara för djuret, utan för guidning, transport, hotellvistelse och allt annat? Hur många arbetstillfällen skulle det ge? Om en tysk jägare betalar trettiotusen kronor för en björnjakt, eller tio- till tjugotusen för en varg, (säkert en låg siffra) då tjuvskjuts det garanterat inte ett enda djur mer. En egenhändigt skjuten hornkrona av älg eller ren att köra hem på biltaket är nog värd en hel del turistinkomster, den med. Dessutom är väl turisterna – som redan betalar rejäla pengar för att lyssna på vargar som ylar – rimligtvis en bättre affär, än att betala folk för att skjuta bort varg och björn.
Det finns dock problem. Sjölander nämner några:
Men kommer man med det här förslaget får man sedan årtionden alltid samma kommentar: Det går aldrig! Inte konstigt, förvisso. Den som väl har fått privilegier, statligt stöd och annat, vill givetvis inte ha någon förändring. Titta på hur mycket subventioner renskötseln får årligen, relativt hur många som den försörjer. Svenska jägare är nog inte heller så glada om de blir bortträngda av utlänningar.
Här närmar han sig ett av problemen med idén, den kräver stora lagmässiga förändringar. Den kräver att hela rennäringlagen görs om, den kräver också en förändrad syn på jakträtt. En förändring som innebär att inte bara statens mark skall kunna utnyttjas på detta vis utan att jakträtten inte längre kopplas samman med äganderätt. Sjölander har alltså inte tänkt klart i sitt förslag. Men han är inne och nosar på den egentliga kärnan i hela rovdjursproblematiken. De stora rovdjuren måste ges ett ekonomiskt värde. Det räcker inte att säga att "det är förbjudet att tjuvskjuta varg", det måste vara tydligt lönsamt att spara varg - inte bara straffbart att skjuta dem. Detta är nyckeln till lyckad förvaltning av hotade arter internationellt. Men det är allt för få lattedrickande fb-surfare som fattat det när de skriver att en lejonskjutande tandläkare i USA borde dö.
Sammanfattningsvis vill jag hävda att professor emeritus Sverre Sjölander är något viktigt på spåren. Han har förstått att djuren måste ges ett ekonomiskt värde. Det kan låta riktigt konstigt för naturvärnarna som tycker att alla djur har ett eget värde i sig, Men i ett krasst bevarandeekonomiskt perspektiv är det ofrånkomligt. Ty värde och acceptans är intimt förknippade.
Naturvårdsverket har en plan för genetisk förstärkning av vargstammen ute på remiss. Den som är intresserad av att läsa den finner underlaget HÄR.
Planen är extremt problematisk. Och kärnan i problematiken är att man enkom fokuserar på vargens genetik och hur man snabbt och skoningslöst skall komma till rätta med den. All mänsklig hänsyn lyser med sin frånvaro i planen. Råkar man ut för en genetiskt viktig varg så är det tough shit. Då får man snällt flytta sina renar eller stänga in sina får. Har man kvar de ute utan att göra något som helst så får man skylla sig själv. Då räknas inte eventuella skador längre. Lägg till att genetiskt viktiga vargar skall kunna flyttas i hemlighet. Alltså ännu hemligare än idag, de skall kunna släppas ut utan jakträttsinnehvaradens vetskap. I praktiken ämnar Naturvårdsverket göra det de konspiratoriskt beskyllts för att göra redan tidigare*.
Förslaget är så märkligt att vi i styrelsen i den jaktvårdskrets jag ingår i reagerade. Vi skrev ihop ett remissavar som nu skickats in till Naturvårdsverket. Vi lyfter fram att männsiskan måste ingå i varje plan som handlar om stora rovdjur, att göra som man nu gjort kommer garanterat att leda till minskat förtroende ute i bygderna. Minskat förtroende leder till minskad respekt för Myndigheten i fråga samt den förvaltning de bedriver vilket kan leda till att folk tystnar och i värsta fall tar saken i egna händer. Samtidigt vet jag av erfarenhet att man inte bara kan vara negativ, man måste vara konstruktiv också därför lyfter vi i vårt svar fram frågan kring kompensation. Naturvårdsverket måste börja tänka i termer av faktisk jaktlig kompensation, inte bara ersätta dödade hundar och får. Avslutningsklämmen på vårt svar lyder:
Sammanfattningsvis
saknas flera viktiga perspektiv i planen och mycket av det som presenteras
kommer att skapa mycket stora framtida förtroendeproblem. Problem som kan få
värre konsekvenser för vargen än utebliven genetisk förstärkning. Vi anser att
planen behöver omarbetas i grunden, en enkel revidering räcker inte.
Nu får vi hoppas att övriga remissinstanser väljer en liknande linje så att Naturvårdsverket reviderar planen i grunden.
________________
*Konspirationsteorin "Projekt varg" kretsar kring just detta, att vargar släppts ut i hemlighet och att det är dessa vargar som utgör grunden till dagens vargstam.
Ja det känns som naturvårdens mantra nu för tiden. Är det inte skyddsjakt på rovdjur så är det något annat. Nu senaste har Naturvårdsverket inhiberat Länsstyrelsens beslut om skyddsjakt på storskarv i Bohuslän efter att Sveriges Ornitologiska Förbund överklagat beslutet om skyddsjakt på 2000 skarvar under ett par års tid. Jägareförbundet skrev redan i förra veckan:
Länsstyrelsen i Västra Götaland har tidigare beslutat att skyddsjakt
efter 2000 storskarvar får bedrivas under vissa tider med avslut den 20
augusti 2017.
Till viss del får jakten ske av yrkesfiskare och deras medhjälpare. Den delen av skyddsjakten får fortfarande bedrivas.
Den andra delen avser skyddsjakt för markägare/jakträttsinnehavare
och deras gäster samt för de personer som omfattas av länsstyrelsens
tillstånd till jakt på allmänt vatten. Det är denna del av
länsstyrelsens beslut som nu överklagats av Sveriges Ornitologiska
Förening till Naturvårdsverket med begäran om inhibition. Föreningen
menar att det inte föreligger någon påvisad allvarlig skada på
fiskbeståndet på grund av skarvar och att det trots omfattande
forskningsinsatser under senare år inte finns några studier som visar på
några påtagliga effekter av skarv på fiskbestånden.
Såväl Naturskyddsföreningen i Bohuslän och Göteborgs Ornitologiska Förening har även överklagat till samma instans.
En forskningsrapport om storskarvens födointag finner du här. Länsstyrelsens ursprungsbeslut finner du här. Naturvårdsverkets beslut finner du här.
Jag är personligen påverkad av detta. Jag hade planer på att utnyttja skyddsjaktsmöjligheten på mitt ö-arrende inom en snar framtid.. Dels för att jag tycker att skarvpopulationen bör skattas och dels för att jag fritidsfiskar i området om sommaren och därför betraktar skarven som en konkurrent. För övriggt är skarv gott att äta....
Sedan frågar jag mig vad 2000 skarvar gör för beståndet i stort...
_______________________
Tillägg, Jaktjournalen refererar en forskare från SLU som är irriterad över beslut och argumentation. Han säger bland annat:
– Det är helt felaktigt. De plockar ur en art ur ekosystemet och förstår inte att saker och ting hänger ihop.
Vidare:
– Det finns många arter som är betydligt mer hotade en skarven, till
exempel ål- och torskbestånden. I stället för att bevisa att skarven gör
någon skada på dessa bestånd tycker jag att naturorganisationerna borde
bevisa att skarven inte gör någon skada. Jag menar att skarven har en
betydligt större dödlig effekt på fisk än vad människor har i många av
de områdena de finns.
Härom dagen dök det upp en nyhet om ett gäng kajakpaddlare som stötte på simmande vildsvin i Kalmarsund. SVT har lagt upp en film om det hela:
Vildsvinen sågs på en liten ö, de hoppade i vattnet och simmade mot fastlandet när kajakerna närmade sig. När jag läser om detta började jag fundera på hur jag skulle gjort. Jag jagar ju gärna från kajak. Har planer på att ge mig i kast med säl om det finns några kvar på skyddsjaktkvoten nästa gång jag kommer ut i skärgården. Men hur skulle jag göra med vildsvin? Skulle jag paddla in på 6-7 m håll och skjuta det i skallen? Antagligen flyter grisen om man skjuter den på det viset men man vet ju aldrig.
På Öland har vildsvinen börjat etablera sig. Det finns en tydligare konfliktsituation där än på många andra håll, inte minst med de känsliga biotoper som präglar delar av den kalkrika karga ön. Det har diskuterats särskilda regler men några sådana har inte godkänts av länsstyrelsen utan vildsvin på Öland skall förvaltas på samma sätt som i övriga Sverige. Även i Gryts skärgård har grisarna börjat kolonisera öar.
Från Åland rapporterades det så sent som igår att det är mycket som tyder på att de har en grisetablering på gång. Ålands producentförening är oroad och uttrycker sig på sätt vi känner igen från sveriges odlingsbygder:
– Ålands Producentförbund uppmanar nu Ålands Landskapsregering att vidta
krafttag så att man kan få bort de vildsvin som finns på Åland och som
med stor sannolikhet olagligt införts till Åland.
Vatten är inga problem för en gris. Det är nog bara avstånd som sätter stopp för frågan är hur många km de kan simma och hur de navigerar (lukt?).
_________________
Not: Badjävlar, lokal benämning bland bofasta i skärgård på besökande sommarturister, särskilt de med stor plånbok.
Jag ringde en gammal kompis, Jonas, igår. Vi har inte setts på ett par år men han är precis som jag boende på en smågård och har en grupp får.
Han har precis som jag haft får i snart 10 år. Vi har båda bevekelsegrunden att småskalig fårhållning är bra för den biologiska mångfalden samt ger lokalproducerat ekologiskt kött på bordet.
Att vi bestämt oss för att trappa ner fårhållningen på vår gård har jag berättat om tidigare. I dagsläget har vi kvar 6 livdjur varav 5 tackor. Men att min kompis Jonas har samma plan förvånade mig. Han satsade betydligt hårdare på får än vad vi någonsin gjort. Som mest var han uppe i ett 20-tal livdjur medan vi aldrig haft fler än 12.
Att Jonas drar ner på fåren beror på flera saker. För det finns aldrig en enskild faktor som leder in en på dessa tråkiga tankar. Dels är det såklart jobbigt, det är ett arbete som kostar betydligt mycket mer än det ger. Krasst sett om man räknar faktiska kostnader samt insatt arbete så skulle det vara billigare för såväl Jonas som mig att köpa lammköttet över disk i en matbutik. Frågan är om det inte till och med skulle löna sig att köpa svenskt och inte New Zeeländskt. Nåja. Det var en faktor. En annan var myndigheterna. Det ställs oerhört höga krav på djurhållare idag. Krav som förvisso är bra för djuren men frågan är om man inte, för den biologiska mångfaldens skull, borde tillämpa reglerna mindre stelbent i syfte att få ut fler djur i markerna. Den tredje och även för Jonas utlösande faktorn är att man som djurägare känner sig totalt utlämnad och övergiven av samhället när det kommer till de stora rovdjuren. Får man in en varg eller ett lo i fårhagen är man kort sagt rökt. Hur man än gör blir man stigmatiserad. Man blir beskylld och misstänkliggjord om man inte dödar anfallaren i precis lika hög grad som om man skulle fälla den.
Slutsatsen blir, hur man än vänder och vrider på (lamm)steken, att det enklaste är att slakta ut sina djur och plantera gran på gärdena. Bra jobbat WWF & SNF! Det var väl så ni ville ha det nu när ni inte vill att de stora rovdjuren skall förvaltas i dynamik med övriga samhällsintressen?
Gårdagens bravad straffar sig. Igår kändes allt bra men idag kan jag knappt gå. Hur som helst linkade jag runt en sväng med hundarna och kunde konstatera mängder med rävspår. Mer i skogen än på gärdena. Rådjursspår var det också gott om. Därtill hade två solitära grisar passerat under natten. De gick var för sig.
Funderade lite också. För det finns en del att fundera över just nu. Inte minst vad det gäller vårt samhälle. Jag tycker att det är beklämmande att vi inte klarar av att komma igång med en förvaltning av våra vargar. Detta är en marginell sak i vårt samhälle, visst är det många som påverkas men för samhällets överlevnad är den marginell. Att då inte klara av att hantera den på ett fungerande sätt trots att 13 år gått sedan de första politiska besluten togs i bred majoritet kring populationens stotlek är illavarslande. För klarar man inte en såpas marginell fråga som denna, hur skall man då klara de stora frågorna?
DNs Hanne Kjöler gör sitt bästa för att skapa förvirring i vargdebatten genom att sprida direkta missuppfattningar i sina kolumner. Det är så illa att miljöministern kännt sig tvungen att rätta kolumnisten:
(Bilden har jag lånat av min bloggkollega Ordjämten)
Noterar även en intressant debattinlaga från jägareförbundet. Den handlar om risken att vargförvaltningen i framtiden kommer att bedrivas illegalt nu ökar genom bevarandeorganisationernas försorg. Läsvärt: http://mobil.dn.se/debatt/risk-for-illegal-vargjakt/?brs=d
Slutligen, ett modetips för den som funderar på nya hundförarskor:
Henrikssons poäng är att allt för många indicier idag tycker på att Ekot tar ställning i fråga om rovdjursförvaltningen. Ekots rapportering har sedan ett tag tillbaka varit tämligen vinklad och när sakfel påpekas så väljer man medvetet att inte rätta felen. Man säger "att båda sidor fått komma till tals".
Henriksson lyfter fram tre aktuella och mycket tydliga exempel:
Vargfällorna i Värmland, Ekot slog upp detta stort men tystnade när det visade sig vara rävfällor där bara den ena hade ett mindre formellt fel.
Artdatabankens uppgift att lo-stammen 1995 uppgick till 1700 djur istället för de tidigare angivna 700 djuren. Men här ligger det en väldigt intressant historia bakom de nu uppenbarligen uppblåsta uppgifterna. En historia Ekot varit synnerligen tyst om.
I torsdags, när rovdjurspropositionen skulle debatteras gick ekot ut med uppgiften att majoriteten av de får som dödas inte dödas av varg utan av hund. En beskrivning av sanningen som t.ex. viltskadecenter vände sig kraftigt emot. Men ekot har inte gett motargumenten luft.
Detta är tre nyliga exempel. Går man lite bakåt i tiden så finner man säkert fler. Kanske skulle det vara intressant att låta Medierna granska det hela. De tvingar i alla fall fram svar, vilket inte Jakt&Jägares Mikael Moilanen lyckades med när han frågade Ekot om rapporteringen kring artdartabankens uppgifter. Medierna beskriver sig själva såhär:
Programmet skildrar och granskar det som sker i medierna i vid
bemärkelse, allt från tv-trender till hotad yttrandefrihet och nya
medier på nätet. Det bygger på aktuella händelser och består av raka
reportage samt intervjuer som tar lyssnaren bakom kulisserna på
medieredaktionerna.
Personligen tycker jag att Medierna brukar vara en höjdpunkt i radioveckan. Kanske minns ni att de granskade dokumentären "Vargkriget" för ett par år sedan. Den hittar ni här:
Uppmärksammad vargfilm kritiseras SvT-dokumentären
”Vargkriget” väckte debatt i veckan. I programmet får man höra och se
anonymiserade varghatare som i organiserad form bedriver illegal jakt på
varg. Den bedrivs både med gevär, gift och fällor. Från jägarhåll
kommer kritik och jaktexperter talar om att filmen är ”bluff” och
”fejk”. Journalisterna bakom dokumentären försvarar sig och anklagar
bland annat Jägarförbundet för att ligga bakom en smutskastningskampanj.
Vad handlar den här striden om? Vi åker till Värmland och talar med
polis, och med skeptiska journalister och jägare. Och till SvT för att
höra vad redaktionen bakom dokumentären - SvT:s Dokument inifrån - har
på fötterna.
Vilken dag som helst så skall jag se om jag inte kan skriva något om debatten kring rovdjurspropositionen samt seminariet Sveriges Vildnad. Men då får jag ha lite ordentlig datortid först, det har jag inte haft på ett par dagar.
Hur svårt kan det vara. Att räkna rätt. Att stå för en siffra. Eller att ändra en felaktig siffra.
När rovdjurspropositionen presenterades var det mycket reaktioner på de olika intervall för antalet av olika arter som lades fram. Det startades namninsamlingar för att rädda kungsörnen. Det tolkades som att man skulle pressa ner stammarna till intervallens lägsta nivåer. Men det framgår inte helt tydligt vad man menar med referensvärde.
Igår gjorde Artdatabanken något anmärkningsvärt. Man reviderar uppgiften om mängden lodjur vid EU inträdet för 20 år sedan. Dvs den mängd lodjur som inte får underskridas. Istället för att det för 20 år sedan fanns 700 lodjur i Sverige påstår man nu att det fanns 1700 lodjur.
Men siffran är fel, säger Hjalmar Croneborg. Enligt honom bottnar
allt i en olycklig formulering från Artdatabankens egna forskare, som
lett till att en felaktig siffra sedan cirkulerat. När det här upptäcktes i våras påpekade
Artdatabanken för Miljödepartementet att rätt nivå på lodjursstammen
1995 var minst 1 700 lodjur, säger Croneborg, som bedömer att Sverige
kan få kritik från EU om man nu vidhåller den gamla siffran, och också
lägger sig på en miniminivå på 700 lodjur framöver.
Hur fan kan man ha missat detta i 20 år? Hur kan man ha låtit den siffran florera i inte mindre än 2 stora rovdjursutredningar.... Jag blir mållös över inkompetensen och fräckheten att våga hävda detta. Hur skall man efter en sådan här fadäs kunna tro på något som artdatabanken presenterar? För övrigt är det inte första gången man räknar fel....
Varje sätt att räkna ger sin mängd individer. Hur man räknar lodjur har förändrats över tid och de gamla siffrorna för lo är knappast intressanta att ändra på, de är lika sanna som de nya så länge man anger 700 lodjur enligt beräkningsmodell XX. Som jämförelse kan ju björninventeringen nämnas. Vi hade väldigt lite björn i sverige väldigt länge. Jägarna hävdade att det fanns ånga men beräkningsmodellerna gav få. Tills man började dna analysera björnskit och helt plötsligt fick en fördubblad stam. Sedan är det ju faktiskt EU som ligger bakom delar av förvirringen:
Han menade att det var motstridiga direktiv från EU-kommissionen som
medförde den totala förvirringen. Bland annat förordade kommissionen två
olika beräkningsmodeller.
Och för att göra situationen ännu värre så har Naturvårdsverket räknat tokfel i de siffror som ligger till grund för rovdjurspropositionen. Verket har utgått från referensvärden för skandinavien och använder dem (utan att dra bort värdena för norge) för lo- respektive björnstammen i Sverige vilket ger avsevärt mycket högre värden än vad som hade varit motiverat. Gunnar Glöersen:
- Man måste förstås dra bort värdet för den norska stammen för att få fram referensvärdet för Sverige. Det är inte gjort.
-
Samtidigt är det oacceptabelt att Naturvårdsverket valt att inte följa
de vetenskapliga förslag som lagts fram. Verket bortser helt från den
sårbarhetsanalys som gjorts för den sammanhängande Fennoskandiska
populationen och väljer istället att isolera Sverige.
Hur svårt skall man behöva göra det hela? Varför tar man nästan 20 år på sig att påpeka ett så stort fel som det i fråga om lodjuren? Och hur tänkte man egentligen på Naturvårdsverket?
Det första jag läser är att underlaget har lämnats av
Rovdjursföreningens Robert Franzén! Franzén hävdar inte att det fanns
1700 lodjur vid EU inträdet. Han skriver att det fanns 2300!!! Det är
samma man som jag minns kallade upp Olof Liberg till NV efter den första
större lodjursinventeringen 1994 för att tillrättavisa honom. Han hade
nämligen skrivit en artikel i Svensk Jakt där han menade att det kunde
finnas så mycket som 700 lodjur i Sverige 1994. De gillade inte Franzén
och Bjärvall, de hävdade fortfarande att stammen var 200 djur! Samma man
hävdar nu att det fanns 2300 lodjur! Det betyder att en av Sveriges
ledande rovdjurstjänstemän i så fall underskattade lodjurstammen med
över 2000 djur.
Notering: Min personliga erfarenhet av NVV är att de är noga med vad de släpper. Åtminstone i så måtto att en mindre mängd personer går igenom och godkänner större rapporter innan de släpps. Det innebär naturligtvis att denna lilla grupp har stort inflytande över NVVs officiella linje. Möjligheten för individer att driva enskilda fågåvor blir stor om de når in i den bestämmande gruppen. Kvalitetssäkring kallas visst granskningssystemet.
Intervju med en representant för EUs miljökomission visar tydligt att EU ämnar fortsätta agera överförmyndare avseende den svenska rovdjursförvaltningen. Lyssna på intervjun här.
Under hösten har Sverige fört samtal med kommissionen som också har
granskat den svenska regeringens förslag till rovdjurspolitik.
Regeringen försöker få Bryssel att acceptera licensjakt på varg, med
argumentet att det redan finns tillräckligt många vargar för att stammen
ska vara långsiktigt hållbar. Men hittills har kommissionen gjort en annan bedömning.
– Det vi båda är överens om är att vargen inte har uppnått gynnsam
bevarandestatus. Det är i alla fall vad vi har varit överens om
hittills. Vi får titta vidare på följderna av den svenska lagen, säger
Joe Hennon. Han säger alltså att det man faktiskt har varit överens om är att den svenska vargstammen inte är tillräckligt stor för att vara långsiktigt hållbar.
Tidigare i höstas presenterade den svenska regeringen sin
rovdjursproposition där man slår fast att det räcker med mellan 170 och
270 vargar. Eftersom Sverige redan har cirka 400 vargar skulle man
därmed kunna tillåta jakt när som helst. Men enligt Joe Hennon skulle en sådan licensjakt sannolikt vara ett brott mot EUs lagar, eftersom det redan pågår en process om detta.
– Ja, sannolikt är det det, eftersom vi är inne i en process för att
utreda om Sverige bryter mot lagen. Licensjakt är inget sätt att lösa
problemet, säger han. Forskare har kommit till helt olika slutsatser om
hur stor vargstammen behöver vara för att kunna överleva på sikt. Och
flera miljöorganisationer reagerade kraftigt mot regeringens förslag
till rovdjurspolitik tidigare i höstas. Ändå var miljöminister Lena Eks
budskap glasklart.
– EU-kommissionen har åtta väldigt tydliga riktlinjer för när gynnsam
bevarandestatus är uppnådd. Vi uppfyller samtliga de åtta kraven, med
råge. Därmed anser också regeringen att vi har gynnsam bevarandestatus
för samtliga våra fem rovdjur, säger hon. Men Joe Hennon konstaterar att det är ministerns
åsikt och ingenting annat. Han säger att det är få medlemsländer som
själva anser att de bryter mot lagen.
– Om du säger till en medlemsstat "du bryter mot lagen", så är det
mycket ovanligt att de håller med. De svarar sannolikt "nej, det gör vi
inte", säger Joe Hennon. Kommissionen har läst det svenska förslaget till
rovdjurspolitik och flera möten har hållits, både i Sverige och i
Bryssel. Inom kort kommer kommissionen att besluta om den svenska
vargfrågan ska avgöras i EU-domstolen.
Jag tycker att detta är tröttsamt. Det är väldigt många jaktslag vi utkämpar med EU just nu:
Rovdjurs-, eller egentligen varg-, förvaltning.
Jakt på säl och skarv.
Bly i ammunition.
Inskränkningar i möjligheten till legalt vapeninnehav.
Samtliga dessa har jag i större eller mindre utsträckning diskuterat på bloggen tidigare.
Hur som helst, vargfrågan kan man lätt lösa genom att tillåta att närgångna vargar skjuts på enskilds initiativ, t.ex. inom detaljplanerat område, tomtmark eller på gårdar. Då får man bort de vargar som ingen direkt uppskattar.
Det Jan Bergstam från Rovdjursföreningen missar är det som Tommy Hammarström lyfter fram i sin krönika i Expressen. Dvs att det finns väldigt mycket varg just nu, Hammarström berättar om hur han i samband med älgjakten i hans område i Värmland kunde räkna in inte mindre än 20 vargar:
Tjugo vargar, alltså, på drygt en vecka och inom ett ganska begränsat
område. Det är naturligtvis ingen evidensbaserad undersökning men ändå
en klar antydan om att det finns väldigt mycket varg.
Att §28 används beror såklart på att mängden varg just nu gör att det blir många möten mellan hund och varg, möten som utmynnar i §28 situationer.
Regeringen lade för ett tag sedan en proposition angående rovdjuren. Den är ett försök att skapa politik och förvaltning av samtliga våra rovdjur, djur som gått stadigt frammåt under många år och nu börjar komma upp i ansenliga stammar. Ett tag verkade det som om propositionen förr i god jord, den innehöll mycket som (S) ställde upp på. Men så kom kallduschen. (S) ställer inte upp trots att det mesta i propositionen ligger i linje med vad de tycker är en god rovdjursförvaltning.
Den officiella förklaringen är att de tycker att referensvärdet för varg är för lågt satt (även om det utgör ett intervall som inte skall understigas). Därtill anser de att det är naturvårdsverket som bör sätta detta värde. Detta tycker jag är en nonsensinvändning. Att de är djävligt sura över att de inte fick komma till tals i samband med hela utredningsprocessen kan jag däremot förstå. Jag förstår inte varför regeringen inte bjöd in (S) att teckna propositionen tillsammans med dem, istället för som nu bara på slutet. Det finns egentligen inga stora skillnader vad gäller rovdjurspolitiken mellan alliansen och (S).
Den inofficiella förklaringen tror jag är dubbel. Dels så vill (S) så klart ha glädjen av att knäppa regeringen på näsan men den egentliga anledningen är en annan. Jag tror att (S)på detta vis underlättar sina underhandsförhandlingar med de potentiella stödpartierna (V) och (MP).
Djävla skit är det enda jag kan säga. Det är ett effektivt sätt att föra tillbaka rovdjursförvaltningen till ruta 1. Att fortsätta låta små föreningar styra vilka vargar som skall få skyddsjagas, eller snarare låta dem hindra att några vargar över huvud taget skyddsjagas oavsett hur många dussin tamdjur de tar. Det är en ordning som jag som tamdjursägare har mycket svårt att förlika mig med.
Näe, där gjorde ni verkligen bort er (S). Ni hade chansen att hjälpa till att få lite ordning inom rovdjursförvaltningen men ni fimpade den. Medvetet.
De senaste dagarna har man i svensk jaktpress kunnat läsa om ett förslag om att återinföra lo-djur till skottland. Nyheten är snart två veckor gammal men plockades upp av Svensk Jakt och sedan Jakt & Jägare. Det visar tydligt hur de olika jakttidningarna punktbevakar varandra nyhetsmässigt. Många nyheter är desamma men får lite olika vinkel beroende på vilken tidning det är som återger dem. Därefter sipprar nyheterna ner till sociala medier så som denna blogg. Det är inte speciellt ofta, även om det händer, att nyheterna först upptäcks på bloggarna.
Tanken är att två par skall planteras in i ett skogsområde:
Senior biologists and cat specialists are this week due to apply for a license
to reintroduce the cats, which can grow up to four feet in length, into an
area of forest on the west coast of Scotland.
Under the plans, which have been backed by officials from the International
Union for Conservation of Nature (IUCN), two pairs of Eurasian lynx would be
brought to this country from northern Europe.
Självklart är djurhållare och jägare tveksamma för att inte säga skeptiska till idén. Men den försvaras med en karbonkopia på argument vi så ofta ser i Sverige, tveksamma argument skall tilläggas:
These animals mainly prey on deer and in many areas of the country deer
numbers are out of control – they are holding back the regeneration of
forest because of the damage they can do.
“Lynx will play an essential ecological role that will promote biodiversity.”
Det finns för mycket hjort (precis samma argument bruakr vi få höra angående älg) och de har en viktig ekologisk roll att spela (har vi hört den förut?) därtill gynnar den biologiska mångfalden (yeah right, men hur ser man på hävdad biologisk mångfald - det är något som minskar där rovdjur breder ut sig).
Intressant är däremot att dna undersökningar av historiska fynd av ben och skinn från lodjur visar att den skottska lon var nära släkt med den skandinaviska.En viktig poäng som framförs är frågan om varför man inte satsar på att gynna den hårt trängda skotska vildkatten istället för att återföra en utdöd art. Den skotska vildkatten är antagligen så hårt trängd att det endast återstår 40-400 renrasiga individer i vilt tillstånd. Problemet är förvildade tamatter:
"Essentially the Highland wildcat is being eradicated by an alien
invasive species: the domestic cat," says Steve Piper. "Estimates
suggest that there are now up to 100,000 domestic cats that have gone
feral in the Scottish Highlands. The fact that domestic cats can survive
there shows that they are a very resourceful species. However, that
success – measured by their population – shows the kind of trouble that
the Highland wildcat is in today. There are a few hundred of them – at
best – surrounded by 100,000 feral domestic cats. They are being
outbred."
Antagligen går det att rädda vildkatten, det finns åtminstone realistiska planer. Men pengarna finns inte. Kritik hörs över att pengar läggs på inhyrda kinesiska pandor istället för den skotska vildkatten. Men detär klart, vildkatten får ju inte allmänheten se, den är skygg. Pandan är bara att åka till djurparken så kan du se den, klart man prioriterar den då!
Andra arter som man funderar på att återinföra är älg, björn och varg. Det jag funderar på är hur lång tid en art skall vara borta för att man skall kunna diskutera i termer av återinföra och när det snarare är frågan om att införa. På de brittiska öarna kom såväl kanin som dovvilt med den romerska invasionen.
Naturvårdsverket överklagar Förvaltningsrättens dom om den selektiva och
riktade jakten på vargar i de mest inavlade reviren. Naturvårdsverket
vill få klarlagt om det går att använda selektiv och riktad jakt i
arbetet för att få en långsiktigt livskraftig vargstam med gynnsam
bevarandestatus.
Den selektiva och riktade jakten är ett verktyg för att snabbare
kunna minska inaveln och påskynda den genetiska förstärkningen av
vargstammen.
─Vi behöver arbeta med flera verktyg för att minska inaveln i
vargstammen och jakt är ett viktigt verktyg för viltförvaltningen. Det
är betydelsefullt för det fortsatta arbetet att få klarlagt om en
selektiv och riktad jakt mot de mest inavlade reviren är en möjlig
åtgärd i arbetet med genetisk förstärkning, säger Ruona Burman, viltsamordnare på Naturvårdsverket.
Naturvårdsverkets inställning är att den genetiska förstärkningen bör
komma först innan vi kan ha en vanlig licensjakt på varg. Den selektiva
och riktade jakten, som är en åtgärd i förvaltningsplanen för varg, är
ett verktyg för att snabbare kunna minska inavel och ska därför inte
blandas ihop med vanlig licensjakt. Den riktade jakten är en av flera
åtgärder för att minska inaveln i vargstammen och ett led i arbetet med
den genetiska förstärkningen. Fakta om selektiv och riktad jaktI början av
året fattade Naturvårdsverket beslut om att genomföra en selektiv och
riktad jakt med ett tydligt syfte att minska inaveln i vargstammen. Den
riktade jakten gällde vargar i de mest inavlade reviren eftersom syftet
var att minska inaveln. Enligt ett underlag från forskare är en selektiv
och riktad jakt den enda åtgärd som på kort sikt kan minska
inavelsgraden. Beslutet överklagades och jakten avbröts.
Förvaltningsrätten biföll överklagan och upphävde Naturvårdsverkets
beslut om selektiv och riktad jakt i en dom den 2 maj. Naturvårdsverket
har nu valt att överklaga domen. Naturvårdsverkets beslut gällde:
- De mest inavlade reviren omfattades av den riktade jakten.
- I varje utpekat revir fick högst två individer fällas. Jakten
skulle inriktas mot grupper av varg och skulle, om möjligt, bedrivas så
att högst ett av alfadjuren fälls.
- De som hade jakträtt som omfattar varg i de utvalda reviren fick jaga.
- Beslutet gällde mellan 31 januari och 17 februari 2013. Under den 31 januari fick man endast spåra.
- Jaktledaren skulle minst en gång i timmen rapportera in till aktuell länsstyrelsen om resultat från jakten.
- Naturvårdsverket följer utvecklingen av vargstammens genetiska status. Berörda revir:
Listan över revir reviderades när ny information kom från berörda länsstyrelser.
- Brattfors Värmlands län
- Fulufjället Dalarnas län
- Acksjön Värmlands län, byttes till Värnäs vid upptäckt av en genetiskt viktig varg i Acksjön.
- Ulriksberg Örebro län
- Villingsberg Örebro län
- Kloten Dalarnas och Örebro län
- Hedbyn Örebro och Västmanlands län
- Kölsta Västmanlands län, ersattes med Våmhus, Våmådalen i Dalarnas län eftersom Kölsta-reviret var tomt.
Läser i Jakt och Jägare om ett uttalande av Jägareförbundets ordföranade Björn Sprängare:
– Men problemet är även att vi är beroende av byråkraterna i Bryssel.
Jag röstade för medlemskap men hade jag vetat hur det blev skulle det ha
blivit ett nej, sa Björn Sprängare
Som av en slump fick jag två kassar med gamla jakttidningar av min kompis Heikki. i Svensk Jakt nr 3 1991 ramlade jag av en slump på en passande artikel om den kommande EG-omröstningen signerad Sten Christoffersson, jag återger några stycken:
....Sverige blir rimligtvis en liten nordlig utpost i EG-imperiet och får inte särskilt mycket att säga till om....
Mycket klarsynt, det är extremt uppenbart.
...I samband med Storbritanniens anslutning till EG ändrades flera jakttider och såväl skogs- som klippduvan försvann från jakttidtabellen. Klippduvan är den vanligaste duvarten i stora delar av Skottland och definitivt inte hotad där. Men, som en brittisk vän sa till mig: "Den är tydligen hotad där nere på kontinenten, så vi tvingas sluta skjuta dem i Skottland."
Känns det igen?
Vad kan då ett litet land som Sverige räkna med att få för inflytande? Sannolikt får vi ta förväl av ringduvejakten om vi går med i EG. Dessutom får man befara fridlysning av kråk- och måsfåglar under stora delar av året, och vinka adjö till sommarens morkullejakt.
Vi får förvisso jaga ringduva men artdirektivet som EU håller hårt i har fått väck såväl korp som sommarjakt på morkulla ur vår jakttidtabell.
Visst kan vi sprattla emot så gott det går. Irländarna försökte men fick ge efter.
Men de kör visst "the italian way" verkar det som:
"Vi brassar på ändå och gör luften över Irland till en säkrare plats" säger den sorglöse irländske jägaren.
Slutorden är i sanningen vad politikerna hade behövt göra vid inträdet:
Det finns bara ett sätt att undvika att svenska jägare hamnar i samma situation. Före en EG-anslutning skall vi garanteras att även i fortsättningen få bestämma hur, var och när vi får jaga, utan inblandning av centraleuropeiska byråkrater utan insikt om vårt lands speciella förhållanden.
Jag önskar att man hade gjort så. Som det är idag är det katastrof!
Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.
I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.
Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.
I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:
En billig och enkel metod
Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:
Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen
Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.
Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:
..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som
fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är
uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för
mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde
1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en
veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom
från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort.
Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var
bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig
ha en unghingst med får........
OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.
Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!
Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?
Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.
