Många lamm tas av lo i västra götaland

Sedan den 13 maj till idag har (minst) 5 fårgårdar fått får och/eller lamm dödade av lodjur i Västra Götaland. Spridningen är över hela länet men man anar en koncentration till sjuhärad. 

Sådana här meddelanden plingar in i telefonen allt för ofta. 

Detta kan bara tolkas som att honorna fått ungar och för närvarande ordnar så mycket och lättfångad mat som möjligt åt sina små.

Så nog har vi lo alltid. Till glädje för vissa och sorg för andra.

Lodjursinventering

Problemet på mina breddgrader vad gäller övervakning och kvalitetssäkring av stora rovdjur är snöbrist. Det gär inte att inventera och kvalitetssäkra rovdjursförekomst på samma sätt i södra västergötland som i Jämtland. Då får man ta till andra metoder. Kameraövervakning är en sådan. I min kommun sätter länsstyrelsen ut ungefär 40 kameror för att få koll på hur stor lodjursstammen är. Bra tycker jag då en vettig inventering ger möjlighet till legal jakt.

Vi har fått en sådan kamera på vår jaktmark. Den är placerad invid ett stråk med branter / stup och länsstyrelsen var mycket nöjd med förslaget till placering.

SNF visar sin okunskap (igen)

Härom veckan skrev jag om en debattartikel som jag var inblandad i på ett hörn. I artikeln kritiserades SNFs överklagan av lodjursjakten i södra västergötland. Igår svarade SNF med artikeln "Granska jägare som talar om mångfald".

SNF skjuter in sig på fårbetet som de menar utarmar marken (min fetstil):

Visst uppskattar de flesta öppna beteslandskap och ett varierat landskap är viktigt för biologisk mångfald, men att förknippa fårbetade ängar och hagar med att ”öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla målen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur och växtliv” är väl magstarkt.Fårbete bidrar oftast inte till biologisk mångfald, i stället utarmas ängs- och hagmarker. I en ängsmark med artrik flora börjar fåren med att beta de smakrika blommorna för att sedan gnaga ner växtligheten ända till rötterna.
Ettåriga växter har inte en chans att komma tillbaka och andra arter decimeras hårt av fårens betning. Kvar blir de tåligaste gräsen och mossa.
Om man vill gynna biologisk mångfald i sina marker väljer man bort får och satsar i stället på andra betesdjur och/eller slåtter.

 Det här är intressant för det visar att SNF inte vet hur fårskötsel eller lantbruk fungerar. I det fetmarkerade stycket framgår att SNF tror att man låter fåren beta på ängsmarken. Det gör man naturligtvis inte för då blir det inget vinterfoder till djuren. Så när man talar om fårbetade öppna marker så innefattar det såväl betad mark som ängsmark. Idag finns det för få betesdjur i området, södra västergötland, för att såväl hag- som ängsmark (med sin höga biologiska mångfald) skall kunna hållas öppen. Och detta är något SNF är väl medveten om men blundar för när det kommer till stora rovdjur, för då är själva förekomsten av många stora rovdjur viktigare än något annat.

Vidare skriver SNF:

Antalet lodjur kan diskuteras men förutom det beräknade antalet måste alltid ett visst antal räknas bort. Det finns många faktorer som decimerar stammen.
Reproduktionen, sjukdomar, olyckor och inte minst illegal jakt är några. Det sistnämnda talas det inte gärna om och mörkertalet är stort. Kanske är det dags att också sätta fokus på den delen av jakten.

Problemet här är ju att vi aldrig diskuterar det fulla antalet lodjur utan bara de konstaterade familjegrupperna. Om det sedan finns ytterligare 100 ensamma lodjur i området så räknas inte dessa in... De blir ett medvetet mörkertal. Detta vet SNF också om men vägrar att diskutera. För övrigt skrivs det mycket om illegal jakt på stora rovdjur, en medianalys skulle antagligen medföra att illegal jakt är det enskilt vanligaste temat i en nyhetsartikel om jakt, om det sedan handlar om lejonet Cecil, noshörningar, vargar eller järvar är en annan sak. Så något ökat fokus på illegal jakt behövs knappast, det som behövs är legala jaktmöjligheter vilket är helt uppenbart för den som lyfter blicken till internationella förhållanden.

Hittills har jag med SNF avsett Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg. SNF centralt har liknande problem. Mattias Goldmann (vd FORES, tidigare chef på Gröna Bilister), som rankas som miljösveriges viktigaste person, har kritiserat miljöorganisationerna för att de så ensidigt bedriver en plakatpolitik med fokus på stora rovdjur. Goldmann skriver:

Eftersom Naturskyddsföreningen är demokratiskt uppbyggd måste man anta att varg-prioriteringen är i linje med de nästan 200 000 medlemmarnas önskemål. Men man kan förstås ändå undra varför prioriteringen görs – tycker de faktiskt att vargfrågan är viktigare än klimatet och i så fall varför? Medlemsorganet Sveriges Natur, där ordförande har en kolumn, ger inga svar men bekräftar bilden att när man själv får välja är skyddet av cirka 400 vargar väl så viktigt som arbetet för det globala klimatet.

Vi kan vända oss åt ett annat håll, till SNF södra Sörmland där Mikael Gemsiö är ordförande. Gemsiö är en kunnig och i någon mån stridbar person, men han är också en krass realist som är inne på samma linje som Goldmann. Gemsiö skriver i en debattartikel författad av honom som privatperson:

I år har Nyköpings naturreservat Strandstuviken saknat betesdjur, till men för flora och fågelliv. Redan i dag är det brist på betesdjur.
Vargen har betydande spridning över norra halvklotet och är inte utrotningshotad. Vi får inte förblindas av den fascination för vargen som naturintresserade biologer i statlig tjänst upplever och marknadsför. Myndighetsutövning får inte styras av tjänstemäns personliga ambitioner.
Vi ska inte offra en mångfald av arter för några fler individer av en art som är mer spännande. Med min erfarenhet av djurhållning, stängsling och rovdjursangrepp är slutsatsen självklar:
• Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur över tid.
• Många arter fåglar, växter och insekter drabbas då av nedgångar.
Låt oss värna om återstående biologisk mångfald och säga bestämt nej till varg i jordbrukslandskapet.
Den som fortfarande önskar både varg och biologisk mångfald bör göra som Lisbeth Salander – en konsekvensanalys.

Slutsatsen blir enkel. SNF Södra Älvsborg är så förförda av att det finns lodjur i västgötaskogarna att de drabbas av en känslomässig överlastning som slår ut deras förmåga till rationellt tänkande varvid alla möjligheter att bedömma konsekvenserna försvinner i romantisk dimma.

TILLÄGG:
Nu har Kammarrätten avgjort SNF södra Älvsborgs överklagan. De anser att länsstyrelsens beslut om licensjakt var helt korrekt.
__________________________
SNFs debattartikel finns även i Ulricehamns Tidning,
Ytterligare ett svar på ursprungsartikeln finns i Borås Tidning, det är ytterst okunnigt och författat av Jaktkritikerna.

Det skall löna sig att rapportera rovdjursobservationer!

Under många år var jägarna i det inre av södra västergötland (svenljunga, tranemo, ulricehamn) flitiga på att inventera och rapportera lodjur. Mängder av lodjur konstaterades. Jägarna tackades men någon jakt blev det aldrig. Det övergripande förvaltnignsmålet från Naturvårdsverkets sida var att lodjuren skulle få vandra ner i det inre av halland och västra smålande via södra västergötlands djupa skogar. Och det må säga ha lyckats. Samtidigt har myndigheterna bränt sitt förtroende hos jägarkåren vilket gjort att mycket få av de loobservationer jag som jägar hör talas om når vidare till länsstyrelsens spårare och kan kvalitetssäkras.

Föregående vinter var länsstyrelsen i västra götaland tydliga med att de eftersträvade lodjursjakt, men att de behövde hållbara underlag att basera besluten på. De "brända" områdena i västergötlands sydöstra hörn fortsatte till stor del sin tystnad. På sitt sätt förståeligt, för varför skulle man lita på myndigheten denna gång? Man har ju blivit lurad så många gånger tidigare!

Nu visade det sig att det inte var något lurt. Länsstyrelsen lyckades ta beslut om lodjursjakt. Inte konstigt då lodjursstammen är bland de tätaste i Sverige (ännu så länge, det finns ju trots allt rådjur kvar). Detta är området för licensjakten i västra götaland:

Med största sannolikhet hade det kunnat innefatta även Svenljunga och Tranemo om man rapporterat in alla observationer, det finns trots allt fysiska spår i form av lodödade får som talar sitt otvetydiga språk:

Med detta vill jag ha sagt att jag i dagsläget uppfattar länsstyrelsen i västra götaland som intresserade av adaptiv förvaltning av våra rovdjur. De är idag angelägna om att ha en god relation till jägarna samtidigt som Naturvårdsverket håller dem i tämligen strama tyglar vilket ställer stora krav på tjänstemännens bevisföring och argumentation. Kort sagt, vill vi jaga lo i västsverige så är det bästa sättet att förse länsstyrelsen med alla uppslag man över huvud taget får! För just nu har vi en länsstyrelse som tar sitt uppdrag på allvar, vilket man inte kan säga om alla andra länsstyrelsers tolkning av sitt uppdrag och gällande regelverk.

Västergötland: lo större problem än varg

Igår skrev P4 Göteborg:

I Västra Götalands län stod lodjuren för cirka 30 angrepp per år jämfört med vargen stod för 12 respektive 5 angrepp.
Men en varg skadar och dödar oftast fler antal får per angrepp än vad ett lodjur gör.
Det händer också att hundar skadar eller dödar får. 2014 var hundar skyldiga till lika många angrepp på får som vargar 2015.
Vargattackerna mer än halverades under 2015 jämfört med året innan.

 Lokalpress som TTELA fångade upp det hela.

Att det ser ut på detta vis är inte så konstigt. Det finns flera orsaker. Om vi börjar med inrapporterade observationer:

Trots att lodjuret är extremt skyggt så har det rapporterats ungefär dubbelt så många loobsar som vargobsar i västra götaland sedan 1/1 2015. Kokar man på länsstyrelsens hemsida så ser vargrevirsituationen ut såhär:

Därtill kommer ensamma vargar. Losituationen ser ut såhär enligt hemsidan (nu är iofs den kartbilden inaktuell, det var i torsdags 14 kvalitetssäkrade familjegrupper i länet och totalt bedömde lst att det gorde finnas runt 100 lodjur):

För att förstå varför det är så mycket får som går åt i västra götaland så måste man kika på hur det ser ut på fårfronten. Här är en kartbild från 2012 som visar antalet får i olika län, det framgår med all önskvärd tydlighet att västragötaland är ett av sveriges fårtätaste län. Lusläser man statistiken så inser man att västra götaland är det fårtätaste länet i sverige med 14% av alla sveriges inrapporterade tackor och baggar:

Ok, västra gåtaland har många får. Men länet har också en lite annan struktur på fårhållningen än tex Gotland. Det är uppenbart att de västgötska fårgårdarna är små. Genomsnittet ligger på 25-35 djur. Detta innebär att det finns en handfull företag med 100+ djur men extremt många småbruk med sisådär 5-20 djur. Lägg till småbruten terräng som i stora delar av länet inte lämpar sig för odling så inser man vilken gärning för mångfald och öppna marker alla dessa smågårdar utgör.

En liten gård är sällan rationell att rovdjursstängsla ur ett ekonomiskt perspektiv. Djuren hålls inte av ekonomiska skäl utan av irrationella skäl som intresse, nostalgi eller en strävan att förhindra marken från att växa igen. Detta är gårdar som i större utsträckning än de stora väljer att avsluta sin djurhållning när det finns rovdjur i närheten eller efter att de haft rovdjursbesök.

Med detta vill jag ha sagt att det för västra götalands det i praktiken är viktigare att man så snart som möjligt får till licensjakt på lodjur snarare än varg även om vargen har ett högre symbolvärde. Annars kommer det bli rovdjursförvaltning the Italian way, dvs såväl varg som lo skjuts bort i smyg. Om vi inte redan är där vill säga. De senaste årens totala rovdjurspolitiska haveri kombinerat med kvalitetssäkringskrav på inte minst lo som inte är anpassade för götaland har skapat ett jässkåp av heta känslor som på något vis kommer att få konsekvenser. Detta måste såväl politiker som övernitiska rovdjursvärnare inse.

Sjuka djur beter sig konstigt - lodjur attackerar häst

Sjuka djur beter sig konstigt. Det vet vi alla. Det senaste exemplet på detta inträffade i går. Det gällde ett lodjur som var uppenbart krassligt. I rapporteringen beskrivs det som eländigt.

Lodjuret smög sig på ett par hästar i en hage. Nu upptäckte ägaren detta. Ägaren, som även är jägare, kontaktade polisen som utifrån en beskrivning av det hela gav honom tillstånd att fälla lodjuret.

Lodjuret var kraftigt avmagrat och hämtades om polisen. Förhoppningsvis kan vi få en uppföljning framöver, för det är alltid intressant att få reda på vad som ligger bakom denna typ av beteende.
_________
Källor:
SR P4 Gävleborg
DN
HD