Tips: Friluftshipstern!

SR P1 har en ny intressant radioserie, första avsnittet sändes i måndags. Serien heter Det nya utefolket och måndagens avsnitt hette Friluftshipstern. Såhär beskrivs avsnittet:

Idag går det att känna sig om en äventyrare i en storstad. Frilufsbutikerna breder ut sig i shoppingkvarteren och kaféer serverar kaffe i vandringvänliga plåtmuggar. I stadsdelen Williamsburg i New York finns ett Bed and Breakfast som heter Urban Cowboy och där kan man bo i en timmerstuga som ser ut att tillhöra guldgrävare från 1800-talet. Till Urban Cowboy söker sig trendsuktande människor från hela världen, men också New Yorkbor som vill komma bort från storstaden. Möjligheten att stänga ute den urbana miljön lockar, men också estetiken. 

-En del ser ut som om dom skulle vara på en bergsexpedition. Naturen representerar frihet och idag gör unga människor vad som helst för att känna samhörighet med naturen, säger Lyon Porter som driver Urban Cowboy.

Kring det moderna frilufsandet har det uppstått både en subkultur och kommersialism. Det Nya Utefolket träffar Peter Buchanan-Smith som handmålar yxor i New York. Hans yxor kan ses på konstgallerier, men också hemma hos filmregissörer som David Lynch. Peter Buchanan-Smith var en av de allra första att kallas friluftshipster. 

-Det finns en poäng med att hänga en av våra yxor på väggen. Yxan blir ett fönster till en annan värld och kan inspirera dig att gå ut i naturen någon gång i framtiden. 

Vi åker också till Småland och Johan Forsberg som anordnar kurser i överlevnad där man får lära sig att göra upp eld och hantera en yxa. Forsbergs kurser lockar framförallt storstadsmänniskor och han ser en ökning när det kommer till deltagarantalet.

-När en av kursdeltagarna kallade mig hipster var jag tvungen att slå upp vad ordet betydde. Det är väl kul att få vara hipp någon gång.

Antagligen kan man sätta in det ökande intresset för jakt i detta sammanhang. Vi får se om de drar fenomenet så långt att de tar upp jakt och fiske i ett kommande avsnitt. Det blir intressant!

hmmmm
Vildmarksskägg?
Kängor?
I stan?
Det är ju jag....
Å andra sidan. 80-100 jaktdagar per år. 20-30 dagar i skärgården. I fjällen sedan 10-års åldern. Militär- eller vandringsbyxor sedan gymnasieåldern.
Njä.
Friluftshipster passar nog inte. För mig är det inte en trend. Jag hur ju i större eller mindre utsträckning levt såhär länge.

Medvetet och omedvetet förakt mot landsbygden

De senaste veckorna har det dykt upp flera läsvärda artiklar som belyser landsbygdsproblematik på intressanta sätt. Det bärande temat är alienering, hur urbaniseringen skapar klyftor till landsbygden och inte minst dess befolkning. Men det handlar också oerhört mycket om försörjning, såväl för individen som för nationen.

Vi kan börja med Göran Greiders ledare i etc den 4/6.

Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel är idag väldigt låg. Varannan tugga vi tuggar är importerad. Olika uppgifter finns, men det kan vara så att maten i Sverige skulle räcka i mindre än en månad om landet stängdes av. Risken för det är minimal, så det är inte problemet. Problemet är att den låga självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel tecknar den skrämmande konturen av vårt växande ekologiska fotavtryck i världen. Överallt dessa igenvuxna åkrar. Överallt dessa djurbönder som fått slå igen. Vi märker inte mycket av det, men biosfären och ekosystemen gör det.

Den urbana normen, avslutar Greider, utesluter allt som hör landsbygd och landsort till ur blickfältet. Samma dag, den 4 juni, publicerades Jonas Mosskins krönika i tidningen Camino.

Det finns en myt om att människor i storstaden är hållbara och tänker på miljön. Att folk på landet är bakåtsträvande och trångsynta. Men då glömmer man bort att de som vuxit upp på landsbygden och har ett naturligt förhållande till djur och natur, ofta har fått med sig såväl perspektiv och vanor som är delar av en hållbar livsstil. En livsstil där upplevelser står i centrum. Där man cyklar, promenerar och ägnar sig åt friluftsaktiviteter i närmiljön. Plockar blommor, går ut i skogen, letar svamp, äter medhavd matsäck och njuter av en dag ute, trots att vädret gör att bilderna inte är instagramvänliga. Lantisarna hamnar ofta i storstaden men fortsätter att leva mer i samklang med naturens årstider och är dessutom ofta engagerade i klimatfrågan.
Problemet är att vi blir bara fler och fler stadsbor såväl i Sverige som globalt. Om färre och färre människor växer upp där naturen är en del av livet och inte en exotisk plats man tar sig till på skollovet, finns det risk att vi helt tappar kontakten med naturen.

 Den i urbana miljöer starka organisationen Naturskyddsföreningen brukar gå hårt åt det svenska skogsbruket, inte minst i TV-reklam och i dagspress. Man kritiserar, från centralt håll i Stockholm, det man tycker sig se men uppmuntrar inte det som är bra. Att Södra Skogsägarna avsätter mer skog än vad lagen kräver nämner man inte med ett uppmuntrande ord. Istället ser man från SNFs sida allt skogsbruk med samma ögon.

Helt klart finns det en hel del skogsägare som skulle vilja ta större naturhänsyn men som inte kan, av ekonomiska skäl eller rent av beroende på lagen.

 Man väljer medvetet att slänga ut barnet med badvattnet genom att kritisera certifiering av skogsbruk. Det man då missar är att certifiering kan fungera som en ekonomisk morot. Härom dagen kunde man i NT läsa:

Skogsägarföreningen ser ljust på framtiden eftersom de flesta skogsägare ställer sig positiva till certifierat skogsbruk.
– Det har aldrig funnits en konflikt. De flesta ställer sig bakom ett långsiktigt skogsbruk, och har mark som de vill bevara. Certifierade medlemmar får dessutom mer betalt för sitt virke, säger Andreas Johansson, områdeschef för Södra skogsägarna.

SNF glömmer ignorerar medvetet markbrukare som denna:

För TettaWedendal, certifierad medlem i Skogsägarföreningen Södra, är långsiktigt skogsbruk en självklarhet. I drygt hundra år har hennes familj ägt och förvaltat skogen och marken kring Tomtaholms gård i Söderköping. I dag är hon ensam ägare till 400 hektar mark, varav 250 hektar är produktiv skogsmark.
– Jag har valt att avsätta drygt 18 procent mark till naturvård. Dels för att gynna det långsiktiga skogsbruket och den biologiska mångfalden, men också för att behålla kulturlandskapet, säger hon.

 Mycket av detta hänger samman på att den skeva kunskapen om landsbygden förstärks genom dagens mediastruktur där nyhetsrapporteringen koncentreras till storstäderna, värsta exemplet torde vara TV4 som just lagt ner sina lokalredaktioner. Men liknande fenomen kan ses t.ex. inom tidningskoncernen Stampen som skär ner kraftigt på sina landsortstidningar och låter material producerat för Göteborg ta större plats även lokalt. Detta förstärker en redan skev bild. I dagens DN berör man faktiskt problematiken i en intressant och läsvärd artikel. Följande citat fångar upp kärnan:

– Jag tycker att det är som om landsbygden inte riktigt finns. Den är så långt borta att man utifrån ett stadsperspektiv inte ser vad som händer där över huvud taget, säger Kristina Mattsson, författare till ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden”. Hon exemplifierar med den nya stålkrisen. Att Kina fått fart på sin stålindustri och därmed minskat sin import av stål från andra länder har orsakat svåra följdverkningar på flera håll i Sverige.

Hur extremt stor klyftan är mellan stad och land märks när journalisten pratar med programledaren för "landet runt". Ett av SVTs populäraste program med tittarsiffror runt 800.000 per sändning. Men det folk vill se är inte vardagshändelserna utan det mystiska och annorlunda:

– Många reagerade på att vi visade så alldagliga, realistiska inslag. De ville se mer kultur, fler farbröder som sitter och täljer gubbar, eller bor ute i skogen och har djur. De verkade ha ett behov av en landsbygd med lite tomtar och troll. De klagomålen kom oftast från storstadsregioner, säger han.

Skall man intellektualisera det hela så kan man säga att dagens relation mellan stad och land skulle passa alldeles utmärkt för en vetenskaplig studie utifrån postkolonial teori. På wikipedia kan man på uppslagsordet postkolonial teori läsa:

Den postkoloniala teorin är heterogen och svår att sammanfatta, men en tidig idé handlade i grova drag om att undersöka hur bilden av västerlandet som upplyst och rationellt aktivt skapa(t)s genom att beskriva österlandet (vars placering har skiftat genom historien) som irrationellt och mystiskt. När väst utmålar Den Andre - en främmande kontinent eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas väst enligt postkolonialister med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Väst kan till exempel stå för kultur medan öst står för natur; väst stå för det rationella medan öst står för det (påstått) irrationella.

 Sammanfattningsvis handlar det i grova drag om hur bilden av staden som upplyst och rationell aktivt skapas genom att beskriva landsbygen som irrationellt och mystiskt. När staden utmålar Den Andre - en främmande plats eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas staden med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Staden kan till exempel stå för kunskap medan landsbygd står för fördomar; staden står för det rationella och logiska tänkandet medan landsbygden står för det (påstått) irrationella.

Och det är ett problem. Åtminstone för landsbygden.
_________________________________
Tillägg: tesen stärks av Fredrik Reinfeldts uttalande härom sistens, att det inte blir bra att flytta ut myndigheter till glesbygden. Ett tydligt tecken på att det inte fungerar är att chefen på 25 av 40 utlokaliserade myndigheter bor kvar i Stockholm och pendlar till  jobbet. I flera fall skapas ett mindre kontor för att underlätta för chefen, detta växer organiskt och blir snabbt ett ledningskontor. Inte heller ambitionen att förlägga nystartade myndigheter utanför Stockholm håller, av de senaste 34 nya myndigheterna ligger 22 i Stockholm. 

Älgens dödshopp

Obehaglig filmsekvens där en älg hoppar från ett parkeringshus i Borlänge. Ren slump att de fick med det på film:



Källa: DT

Grönt mot grönt och lite varg

I en ledare i Corren för halvannan vecka sedan utgår ledarskribenten från en debatt i Godmorgon sverige mellan Gustav Fridolin (mp) och Annie Lööf (c). Kampen handlar i mångt och mycket om landsbygden, förutsättningarna beskrivs med följande ord:

Båda partierna gör anspråk på att vara det gröna alternativet med stort G. Centerpartiet har traditionellt sett varit ett landsbygdsparti och är fortfarande starka bland lantbrukare. Även om partiets egen valanalys för 2010 visar ett tapp dessa områden är Gotland (14,64 procent) och Jämtland (12,8) fortfarande partiets starkaste fästen. Centern stärktes något i storstadsområdena, men är partiets svagaste. I Malmö fick C blott 2,84 och i Göteborg 3,82 procent.
För Miljöpartiet är situationen den omvända. I senaste valet fick partiet flest riksdagsröster i Stockholm (12,22 procent) och Göteborg (10,71). Också i Malmö är MP starka (8,79). De som tror minst på MP bor i Norrbottens (5,26), Jönköpings (5,28), Blekinges (5,28) och Västernorrlands län (5,47).

Sedan kommer något som fick Svenska Rovdjursföreningen att gå i taket (min kursivering):

Det är uppenbart att MP står för stadsbornas gröna samvete, medan Centern bättre förstår sig på landsbygdens frågor. I viktiga sakfrågor som skatt på drivmedel och handelsgödsel, licensjakt på varg, strandskydd och gårdsförsäljning av alkohol ställer sig C på landsbygdens sida medan MP gör tvärtom

Svenska Rovdjursföreningen inkommer såklart med en debattinlaga till corren. Den publicerades i förrgår. SRF väljer att utgå ifrån en SIFO-undersökning:

Därför blev jag lite besviken när jag såg att Maria Björk Hummelgren tycks tro att vargen upplevs som ett stort problem av landsbygdsbefolkningen. Detta är vad jägarorganisationerna alltid velat få oss att tro. Sifo ställde nyligen frågan till boende på landsbygden "Vilka av följande faktorer påverkar din vardag mest negativt?" Åtta faktorer angavs och man kunde välja mer än en. Resultatet blev: kollektivtrafikens tillgänglighet (39 procent), täckningen för bredband och mobiltelefon (38), standarden på vägar (32), tillgång till butiker och annan service (25), arbetsmarknaden (16), tillgången till skola, sjukhus och omsorg (12) och tillgången till bensinmackar (10). På sista plats kom förekomsten av björn, järv, lo eller varg (6 procent).

Ledarskribenten svarade direkt. Ett mycket bra och relevant svar vars inledning lyder:

Den Sifoundersökning som Björn Ljunggren hänvisar till har ställt problemet med varg och andra rovdjur i relation till stora, omfattande samhällsproblem. Att jämföra kollektivtrafik, arbetsmarknad och grundläggande samhällsservice med rovdjursfrågan blir lite som att jämföra äpplen med päron. Självklart är inte vargen ett lika stort problem, relativt sett. Det innebär dock inte att förekomsten av varg och de problem med rivna djur och annan oro som den orsakar, ska viftas bort som trivialiteter

 För det är just det, landsbygdens oro måste tas på allvar. Både vad gäller livsnödvändigheter som livskvalitetsfaktorer. Stora oberoende undersökningar (tänker specifikt på SOM-institutets Riks-SOM) med stor bredd visar entydigt att varg och rovdjur upplevs som ett stort problem på landsbygden även om det såklart finns många som inte upplever det på detta vis. Innan SRF och andra värnarorganisationer börjar ta detta på allvar så kommer man aldrig att kunna komma till något som ens liknar en parodi på samförstånd. Lättare är det såklart i andra frågor och därför glädjer jag mig åt att SNF, WWF, Jägareförbundet, Våtmarksfonden mfl ryter till mot Regeringens planer att ta bort subventionerna för restaurering av våtmarker.

Räv räddades ur havet

Oftast tycker jag att GP är rätt bra, men ibland visar man med stor tydlighet upp att man inte är en rikstäckande konkurrent till SvD och DN utan en genuint lokal blaska. Inte minst upplevde jag det så i morses när jag slog upp morgontidningen och läste om hur en tjej snott en gummibåt och räddat en räv som hamnat i havet:

Sofia (efternamn borttaget av Älgflugornas Herre), 19, räddade på lördagen en räv som höll på att drunkna i havet.
- Det känns jättebra att jag lyckades. Man kan ju inte bara låta ett djur dö, sa hon ett par timmar efter den dramatiska insatsen.

Sofia och hennes mamma, bosatta i Mölndal, var på promenad vid Eskils kanal, mellan Önnered och Fiskebäck, när de plötsligt såg en räv springa ut på en brygga och ta ett jätteskutt ut från den.
Havsisen höll inte, utan räven hamnade i det iskalla vattnet.
Från stranden såg de hur den desperat försökte klamra sig fast på en badstege till en båt.
- Jag klättrade ut på båten, men den blev rädd, simmade iväg och fastnade i isen istället, berättar Sofia.
Flera personer såg dramatiken och försökte skjuta ut brädor. En olåst gummibåt vid stranden blev räddningen.
- Jag fick slå sönder isen med paddeln för att ta mig ut. Vid det laget hade räven nog legat i vattnet en kvart. Den pep och försökte simma undan, men jag fick tag i den och lyfte upp den. Sedan höll jag fast den med knäna medan jag paddlade in till stranden.
Räven skakade av köld och lät sig svepas in i den filt Sofias mamma hämtat från bilen.
- Jag höll den i famnen och värmde den en bra stund. Under tiden ringde vi räddningstjänsten och djurambulansen, men de hänvisade till varann. Då ringde vi pappa som är jägare och han rådde oss att släppa den en bit bort.
– Vid det laget hade den hämtat sig litet och börjat sprattla, så jag gick iväg upp mot bergen och släppte den mellan några buskar. Den såg helt okej ut när den sprang iväg.

Den nyheten var värd en helsida.....
Frågan är om GP är värd att prenumerera på även i framtiden?

Jakt som friluftsintresse i Sverige - stora regionala skillnader!

Jag ramlade på en rapport skriven av Gabriel Bladh från Karlstads Universitet. Jag träffade Gabriel för ungefär 10 år sedan på en konferens när jag arbetade med min avhandling. En sympatisk person tyckte jag och vi höll viss kontakt ett par år därpå. Rapporten som jag ramlade på idag kom för en knapp månad sedan och ingår i Forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring.

Rubriken är Det svenska friluftslivets geografi och syftet är att se vilka geografiska skillnader det finns i svenskarnas friluftsutövande. Och visst finns det skillnader, skillnader som är rejält stora! Redan när det svenska friluftslivet och friluftsidealet började formas under slutet av 1800-talet fanns det en tydlig stads - land dimension, men där fanns också en tydlig klassdimension där akademiker och borgare sammanlänkade friluftsliv och turism - tänk själva på hur STF startade och vilka som utgjorde kärnan....

Stad och land dimensionen i det svenska samhället har blivit allt tydligare under de senaste 50 åren, städerna växer och landsbygden glesnar. Global handel innebär inte längre att staden har samma beroendeställning i förhållande till landsbygden, särskilt inte i samband med den övergång från produktions- till tjänsteekonomi vi sett under de senaste 30 åren. Detta är något som slår igenom med stor tydlighet i Gabriel Bladhs rapport.

Rapporten täcker många olika typer av aktiviteter men jag är i detta sammanhang bara intresserad av att lyfta fram data som berör jakt och i någon mån fiske. Studien innefattar runt 1500 besvarade enkäter, dessa har sorterats geografiskt utifrån postnumrens två första siffror. Så hur ser då siffrorna ut?

Andelen personer som någon gång jagat under de senaste 12 månaderna innan enkäten fördelar sig såhär

• Götaland 8% jagat, 92% inte jagat
• Svealand 7% jagat, 93% inte jagat
• Norrland 18% jagat 82% inte jagat
• Skåne 7% jagat, 93% inte jagat
• Storstockholm 5% jagat, 95% inte jagat
• Norra Norrland 24% jagat, 76% inte jagat

Jag tolkar svaren som att det gäller deltagit i jakt, men inte nödvändigtvis hållit i bössa. Det kan innebära att man grillat korv med gubbarna i skogen eller kanske styckat älg. Man ser omedelbart att ju längre norröver destu viktigare blir jakten i samhället. Fler har självklart fritidsfiskat, men även där är skillnaderna stora med fler fiskare i Norrland än i södra Sverige.

Ett intressant samband är att människor i Norrland med tillgång till fritidshus använder detta i stor utsträck som utgångspunkt för jakt.Ser man till Götaland så finns det intressanta skillnader inom området:

• Landsbygd 22% jagat, 78% inte jagat
• Stadsbo i villa 7% jagat, 93% inte jagat
• Stadsbo i flerfamiljshus 2% jagat, 98% inte jagat

Uppenbart är att folk på landsbygden vistas mycket mer i skog och mark än folk i städerna. Folk i norra Sverige är ute i skog och mark mer än folk i södra Sverige.

Nu kan man givetvis använda dessa siffror för intressanta resonemang kring exempelvis varför vargfrågan är så polariserad, men tills vidare låter jag dem bara sjunka in.

Barnen i Sverige allt längre från naturen

Klyftan mellan människa och natur ökar allt mer. Vi märker av det och beskriver det lite lätt raljerande som att vi jägare har ett brukarperspektiv och de andra har ett betraktarperspektiv. Men detta är något som grundläggs extremt tidigt. I en avhandling som försvaras på fredag visar geografen Mattias Sandberg hur oerhört naturfrämmande dagens barn är, jag lånar några rader från spikbladet för att belysa detta:

The study found that children with wealthier backgrounds, and especially where a majority have a Swedish background, gain more experience of nature, both close to home and further away, than the children from studied areas where a large proportion of the population are from immigrant backgrounds. Schools have a key role in enabling children to have encounters with nature when these would otherwise be limited. Children building dens in areas under pressure of being ‘developed’ defended these strongly, demonstrating how direct relations with nature can spur a moral response. Overall, children with a more frequent nature contact are seen as an exception and parents reported being outdoors more during their own upbringing than children today generally are. They regret this development although they become reconciled to this in the light of their children’s engagements with other commitments, for example sport training. Patches of nature are particularly valued by the inner-city parents who also, however, stress the importance of second homes in the countryside for providing experiences of nature lacking in children’s everyday life.

Länkar till avhandlingens olika delar hittar ni här.

Detta får konsekvenser för oss jägare, vi kommer i än högre utsträckning att såväl förklara som försvara vårt intresse framöver i takt med att befolkningen blir allt mer urbaniserad. Hur kan vi mota detta? Hur skapar vi tidig förståelse för våra värderingar i den uppväxande generationen?

Hjälp mig att fundera...

...på varför vilda djur ges namn. Nu senast Kynna. Sedan gammalt har vi noshörningsungen Nelson och isbjörnsungen Knut (iofs i djurpark), i vild tillvaro har vi vargtiken Ylva för sisådär 20 år sedan. I Tyskland fick den invandrade brunbjörnen för några år sedan namnet Bruno (inte Brüno), han blev oerhört populär men sköts genom skyddsjakt då han tog allt för mycket tamdjur.

Extra konstigt blir det när man ser Aftonbladets rubrik den 12 augusti 2000:

Äntligen får
Nelson frid

Artikeln inleds med orden:

Hela Sveriges befolkning följde hans dödskamp. Nu får han äntligen frid

Det är en noshörning, med grav grav hjärnskada som det gäller. Inte en människa. Men det var en noshörning som fick sin egen fanclub, Nelson-Clubben.

Så hjälp mig nu. Varför ges vilda djur namn och får en sådan väldig massa engagemang?

Fast det är klart. Det är ju inte vilka djur som helst som får uppmärksamhet. Det är uteslutande karismatisk megafauna som tilldelas namn i media. Detta oavsett hur hotade/icke hotade arterna är. Så varför får en hjärnskadad noshörningsunge på ett zoo mer uppmärksamhet i media än Hackrik den vitryggade hackspetten? Eller varför får en varg som slår hundratals får på en betessäsong mer uppmärksamhet än det akut hotade fjällrävsparet Frans och Flisan som efter år av misslyckanden äntligen fått valpar? Fjällrävarna har egentligen allt man kan begära för media. De är karismatiska. De är söta. De är hotade. De bor på exotiska platser.

Stop!

Det är kanske just det. Att de bor på en exotisk plats och inte dräller ner i civilisationen som straffar ut dem? Precis som tyskarna skiter fullständigt i brunbjörnar i Polen eller Ryssland, tills en invandrade och fick namnet Bruno. Det krävs kanske att djuret för att bli intressant befinner sig i en miljö som vi känner igen oss i. En djurpark, eller sydsvenskt kulturlandskap? För ute i naturen är de ju inte individer, där är de blott djur av sin respektive ras (förutom för Terje Hellesö då). Och rör det sig om bytesdjur är det kanske inte lika lätt att identifiera sig med dem. Vi har ju trots allt det gemensamt med vargen att vi är flockdjur tillika topp-predatorer. Vilket man inte kan säga om Hackrick eller Frans och Flisan.

Det är alltså inte frågan om ett intellektuellt ställningstagande när man protesterar mot skyddsjakt på fårfrossande rovdjur. Det är helt och hållet en maggropskänsla som tar över beteendet. Hur skulle det annars kunna vara? Hade SNF sökt en kompromiss hade man antagligen kunnat finna en vanlig svensk medelväg. Men det vill man inte, man är ute efter den uppmärksamhet och den medlemstillströmning polarisering som konflikter kring karismatisk megafauna ger. Att man sedan tappar bort att den karismatiska megafauna som är unik för Sverige är den täta älgstammen spelar ingen roll. För jag tror inte att man tänkt riktigt på hur mycket man kommer att sakna mötet med skogens konung förrän han blivit ovanlig. Och då kanske han får sig ett namn, skall vi gissa på Sigismund som ju också hade skägg?

Jag ser fram emot den dag då djur betraktas som djur i media och när människan ses som en naturlig del av naturens ekosystem. Dit har vi långt att nå. Vi brottas fortfarande med djur som individer och människan som något främmande för naturen. En inställning som jag anser är en produkt av det ökande avståndet mellan stad och land, den allt mer påtagliga urbanisering vi upplever. Men det har jag tjatat om tidigare så det behöver jag inte upprepa här....

Eller vad tror ni?

Vad handlar vargfrågan egentligen om?

Det borde vara uppenbart för alla vid det här laget. Vargfrågan handlar inte om genetik. Det problemet kan man lösa t.ex. genom inplantering. Dvs sköta den svenska vargstammen i stort sett som vilken husdjursbesättning som helst, med jämna mellanrum aktivt plocka in nya avelsdjur. För den naturliga vägen kommer det inte in nya varggener, det har vi en renskötselpolitik (havererande sådan i och för sig) som förhindrar. Så vad handlar då vargfrågan om, egentligen?

Vargfrågan handlar om att vikta samhällsintressen och försöka hitta en kompromiss. Olika lobbygrupper arbetar på olika sätt för att stärka sin position i den politiska förhandling som vargfrågan är. Men det är en svår förhandling med oerhört många intressenter som drar åt olika håll.

De internationella förpliktelserna. Ja här har sverige fått kritik från EU för att det jagas varg. Samtidigt har sverige fått kritik från FN för att det finns för mycket varg.

Biologisk mångfald. Givetvis bidrar de stora rovdjuren till den biologiska mångfalden. I andra vågskålen ligger det faktum att flera oerhört artrika biotoper i ekologiskt viktiga marginalområden kräver mulbete, slåtter och annan skötsel, åtgärder som en stor rovdjurrstam sätter stopp för. Nyare forskning visar att den biologiska mångfalden på en liten, irrationellt skött gård med slåtter och mulbete (dvs en typisk hobbygård/småbruk) i många fall har en artrikedom per ytenhet som överstiger artrikedomen i många regnskogar. Dessa, små hobbybaserade gårdar, är de som först läggs ner då rovdjuren ökar.

Det handlar om att leva med rovdjur på landsbygden eller bo i stadsbygd och känna till att det finns rovdjur. De som lever med rovdjuren känner sig i stor utsträckning överkörda och påtvingade ytterligare en faktor som upplevs som besvärande. Det upplevs också att de boendes perspektiv och synpunkter inte tas på allvar.

Under de senaste två åren har mycket av diskussionen kretsat kring jakten, hur den bedrevs etc. Många som kritiserat vet inget om jakt och missuppfattar innebörden av olika termer och lagar. Till exempel kritiken mot att hagel användes vid ett eftersök på en trafikskadad varg. I efterhand kan man se att det inte var så lämpligt, men poängen som kritikerna missat var att det var fullt lagligt eftersom det inte var frågan om jakt i juridisk mening.

En stor del av diskussionen har kretsat kring siffror. Man har fäst stor vikt vid angivande av siffror(150, 210, 450, 1000 etc). Nu senast gör en skribent på supermiljöbloggen en poäng av detta. Problemet är att det inte finns någon bra modell att beräkna gynnsam bevarandestatus på.

Kategoriseringar är ett annat problem som jag skrivit om tidigare. Är man positiv till vargförvaltning med jakt som en av förvaltningsmetoderna så blir man automatiskt utmålad som varghatare. Som en extra bonus kopplas man omedelart samman med den lilla grupp av riktiga idioter som jagar stora rovdjur illegalt. Om man inte som en brasklapp i varje upptänkligt sammanhang tar avstånd från illegal jakt blir man misstänkliggjord. Sammanklumpad i ett stort jägarkollektiv som utmålas att aktivt uppmana till jaktbrott. Kritiken är svepande, generaliserande och fullständigt uppåt väggarna.

Näe, maken till polariserad och fult förd debatt får man leta efter. Men det ligger ju faktiskt i sakens natur. Det går inte att vara fullt ut saklig och samtidigt sticka ut i mediabruset. För sticka ut måste man göra för att bli hörd. Det har inte minst Naturskyddsföreningens ordförande tagit fasta på. Han är en av dem som hållit debatten på en låg nivå genom att medvetet slira på de fakta som faktiskt finns.

Det är inte underligt att allt större del av de olika forskningsmedel som finns för viltforskning hamnar i samhällsvetenskapliga forskningsprojekt snarare än ekologiska/biologiska. Behovet av forskning på människans relation till djuren blir allt större ju större glappet mellan människa och natur blir. För naturen är mer än det som visas på TV, den plats där man för övrigt kommer at ha stört chans att se varg även fortsättningsvis oavsett den svenska vargstammens storlek. Det är något som delar av befolkningen lever av och i. Och det är egentligen dessa människor frågan till syvende og sidst handlar om.