Vissa dagar kan man spegla sig i Dianas leende. Gårdagen var en sådan.
Jag var hemma igår. Eftermiddagen var uppbokad men frågan var om jag skulle jobba hemma på förmiddagen eller gå ut och jaga. Eftersom jag har mycket såväl flex- som kompid att ta ut så valde jag att gå ut och jaga. Ett bra val visade det sig.
Jag for ut och började spana av det tilltänkta området. Började med att kikarspana och fann genast en get med två kid som jag började smyga på, men vinden låg helt fel. Jag avbröt och flytta mig till en annan del av det område jag tänkte jaga av.
Jag parkerar och kliver ur bilen. Ser direkt 3 getter med totalt 5 kid. Plockar fram kikaren, ser ytterligare 2 getter med 2 kid var samt två bockar som till skillnad från getterna och kiddaran låg och idisslade. Jisses, har nog aldrig sett så många framme på marken samtidigt tidigare.
Vinden låg bra så jag började smyga fram och stannade vid ett torn som jag tog stöd mot för att kunna spana av området bättre. Kunde nu räkna in totalt 22 rådjur varav 3 bockar. De flesta getterna hade dubbelkid men ett av singelkiden så inte bra ut. Det var krumryggigt och väldigt litet. Jag beslöt mig för att försöka ta det.
Efter lite kikarspaning så fann jag en väg fram till ett träd. Det krävde krypande och ålning för att jag skulle komma fram till trädet osedd men väl där framme så kunde jag konstatera att i princip samtliga rådjur var kvar och viktigast av allt, kidet jag sett ut var kvar.
Jag spanar lite till på kidet och kan konstatera att det är väldigt litet samt att jag har bra kulfång. Smyger upp bössan, trädet ger bra stöd och avståndet är inte mer än 100 m så det blir ett relativt enkelt skott. Kidet faller direkt. De övriga rådjuren blir lite stirriga och några hoppar iväg. En bock reser sig 30 m framför mig och går ut på fältet. Inget kulfång bakom honom då han är för långt åt höger. Men så går han i riktning mot kidet. Jag känner Dianas klapp på axeln och repeterar i en ny kula, höjer bössan. Finner bockens bog i hårkorset och kramar avtryckaren. Bocken sjunker ihop, sparkar lite. Antagligen har jag träffat lite högt och slagit av ryggraden.
Medan bocken ligger och sparkar så kommer geten trippande, samma get som kidet tidigare diat. Hon lockar på sitt kid. Hon närmar sig bocken och åter känner jag att detta inte kan undvikas. En ny patron kamras, hårkorset finner sin plats och kulan far iväg. Geten slår en volt innan hon blir liggande. Jag avvaktar så att de verkligen ligger innan jag går fram.
Geten är gammal. Hon har bara två tänder kvar i underkäken och är väldigt grå i huvudpälsen. Bocken var tämligen ordinaär, hornmässigt hade han tjänat på att inte skjutas på ett par år det får jag erkänna men ibland får man skjuta sådana med.
Att skjuta kidet var tveklöst rätt. Det var litet och magert men framför allt så hade det diarré. Så trots att det diade coh fick i sig getens mjölk var dess mage i mycket dåligt skick.
Idag gick jag ut vid 4 snåret. Det regnade och jag hade på förhand valt ett pass i anslutning till en havreåker där vi haft grisproblem så tanken var att hålla koll på gris samtidigt som jag spanade efter en lämplig råbock.
Regnet strilade och tiden gick. efter tre och en halv timme började det krypa ordentligt i benen. Eftr fyra tog jag mig en bensträckare och fick syn på en bock i änden på fältet, dold bakom det träd som tornet stod vid.
Jag spanade en stund på bocken i kikaren innan jag bestämde mig för att lämna allt onödigt i tornet och smyga mig närmare.
Utefter en mur smög jag. Och när jag inte trodde mig kunna komma längre så kröp jag i det våta gräset ut på en mycket svag förhöjning i vallen. Fällde ut benstöden och la an.
Bocken stod med huvudet mot mig. Fukten började sippra in genom byxorna. Bocken vände sig och stod med rumpan mot mig. Jag kollade kulfång och bedömde det som ok. Armbågarna började bli blöta trots vaxat tyg i jackan.
Efter vad som kändes som en evighet vände bocken upp vänster sida mot mig och jag lät kula gå.
Bocken hoppade rakt upp och hoppade med stora skullt ut i havreåkern och försvann...
Faen. Skadeskjuten? Bom?
Tankarna flög genom huvudet när jag gick mot skottplatsen. Och insåg att hållet var lite väl drygt för en bock. Vad man kan missta sig när man har kikare och tycker att stödet känns säkert. Kunde inte hitta någon skottplats men ute i havråkern tittade en bock med jättehorn på mig, sannolikt en bronsbock. Sedan hoppade han iväg. En get och två kid likaså. Var det den bocken? Han var ju ungefär där jag såg "min" bock senast....
Nä. Inget att be för, lika bra att hämta hunn.
Vi spårade i lina där jag trodde att skottplatsen var. Ingen direkt reaktion. Men så ville hon ut i havren. Visst, inte mej emot. Lite lagom vimsigt men väldigt märkligt håll. Näe, detta funkar inte täntkte jag. Får testa något annat. Och släppte henne på frisök istället. Kände att jag inte kunde klampa omkring hur som helst i havren. 30 sekunder senare hade Essa hittat bocken som låg mitt i havren.
Jag släpade ut den och satte in Essa i bilen innan jag satte igång att ta ur bocken. Träffen var bra, båda lungorna samt hjärtat var genomskjutna. Att rusningen blev så lång som den blev förvånar mig men rådjuren kan ju vara förvånansvärt sega.
Igår gick jag en rejäl svamprunga med hund och son. Kan konstatera att kantarellerna börjat titta fram. Men det var inte det som detta blogginlägg skall handla om.
Långt ut i skogen låg ett skulderblad från en älg. Vi kikade på den. Skulderbladet var helt rent, samtidigt luktade det tydligt av ruttet kött. Vi spanade runt lite på mossen där vi befann oss. En liten bit bort fanns ett dike, eller kanske snarare en mossgrav ca 2 m bred. Där låg ett näst intill avätet skelett av en råbock.
Vad gör en bock i en mossgrav? Jag har två alternativa förslag:
1/ bocken är från sommaren och torkan. Försvagad, kanske med vomen i olag på grund av vätskebrist, försöker han dricka vatten ur fukten i den dyiga mossan i botten av mossdiken. Han går ner sig, kämpar och klarar inte att ta sig upp. Kanterna är 70-80 cm höga.
2/ bocken dog i sviterna av en brunststrid. Skadad klarade han sig inte upp ur mossgraven utan blev kvar.
Jag utesluter medvetet sviter av trafikolycka. Han ligger nämligen ungefär 3 km från närmaste trafikerade väg. Så stora revir har inte ens den starkaste bock i dessa trakter...
Ett alternativ är såklart att han var skadeskjuten och dog i sviterna av detta. Kanske är det så men det kan jag inte kontrollera då han ligger i dy, hade han legat på en vall eller en skogsbacke hade det varit enklare att kolla.
Härom kvällen var jag ute och pyrchade bock på min hemmamark. Har inte gjort det tidigare utan bara jagat bock på en annan mark. Jag testade att locka på ett par pass. Tanken är att jag antingen skall locka in bocken eller smyga mig riktigt nära, annars avstår jag skott. Det skall bli en riktigt stark upplevelse eftersom jag har ganska bra med kött i frysen redan.
Jag såg åtskilliga smaldjur och getter, några med enkelkid med faktiskt fler med fina dubbelkid så det verkar faktiskt som om just rådjuren klarat torkan ganska bra hemmavid. Efter någon timme utan locklycka så såg jag en bock på ett gärde med ett smaldjur. De betade fridsamt.
Jag smög fram i ett dike och upp på en liten kulla för att få bra kulfång. Hållet var dryga 100 m, ingen fara med ett skott men det var inte så jag ville fälla min hemmabock. Så jag testade att locka. Testade kidets och getens kontaktläten samt getens ångestläte (givetvis med ett par minuters uppehåll mellan lockserierna). I samtliga fall fick jag som enda reaktion en blick innan såväl bock som smaldjur fortsatte beta. Att smyga närmare var kört, inget skydd och inget kulfång. Det var bara att titta på dem tills de gick in i skogskanten.
Var ute och jagade härom dagen. Lät Essa vila och valde att smygjaga istället. Såg totalt 15 rådjur, såväl bockar som kid och hondjur, under min tur så vi verkar ha rätt gott om dem. Efter ett tag så identifierade jag ett ensamt hondjur. Hon kändes rätt, kan inte riktigt förklara varför.
Jag började med att smyga en runda in på ängen brevid för att komma rät i vind. Kunde smyga in på ca 50 meter och sätta mig bakom en mur utan att hon såg mig. Vid det laget hade djuret lagt sig tillrätta och idisslade. Jag smög upp bössan, min gamla 6,5-a, på muren och lade an. Fick inte någon bra bild av bog eller bröstdel så jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag riktade in hårkorset på halsen. Jag är mycket väl förtrogen med bössan i fråga och eftersom djuret låg stilla valde jag denna lösning.
Skottet gick. Djuret sjönk ihop och sprattlade två gånger med benen innan det blev stilla. Allt gick som det skulle.
Jag gick fram och kikade på djuret. Det första jag såg var att hon var alldeles bajsig i baken, kraftig diarré. Sedan kikade jag av nyfikenhet i käften på henne. Fan, har hon huggtänder tänkte jag. Sedan insåg jag att hon bara hade kvar tre framtänder i nederkäken, de längst ut på sidorna. Uppenbarligen var det en gammal get. Hon var i gott hull, men jag ät tveksam till om hon burit kid senaste säsongen. Är även tveksam till om hon skulle överlevt den kommande vintern.
Kort sagt helt rätt djur att fälla.
Men varför kallar jag henne gammal hagga i rubriken?
Jo, vi har en granne till stugan uppe i Bohuslän. Han kalla alla äldre hondjur för gammel hagga, särskilt sin hund Elsa...
Jag har sällan möjlighet att vara ute och jaga hela dagar. Men att smyga ut på markerna en eller ett par timmar tre eller fyra gånger i veckan är inga problem. Åtminstone inte så länge solen går ner på kvällenn och inte på dagen. Därför smög jag ut igår vid 18-snåret, direkt efter att middagen var avklarad.
Det regnade så det var mycket olika ljud igång, det är ju alltid bra eftersom mina smygande steg döljs av andra ljud. Jag började med att smyga upp mot en vall i träda några hundra meter söder om vår gård. När jag närmade mig skgsbrynet tittade en råget upp. Fånstirrade någon minut innan hon bestämde sig för att jag var farlig och for iväg som en löning, som väl var i all tysthet. Med sig hade hon två kid.
Jag smög några steg frammåt och stelnade till. ca 30 m ut på ängen stod en bock. Han tittade åt mitt håll. Jag höll andan och bocken vände efter en liten stund blicken och tittade åt det håll där geten och kiden for iväg. Jag höjde försiktigt bössan till axeln och när bocken rätade upp sig lät jag skottet gå. En tydlig träff och bocken for upp i luften, vände 180 grader och började ta sig iväg. Jag såg lite tarmar hänga ut, vad fan, buksköt jag honom på det hållet tänkte jag. Så mycket mer hann jag inte tänka innan bocken sjönk ihop ca 20 m från skottplatsen. Jag gick fram och konstaterade att kulan satt bra, precis bakom bogbladet, men att den gått ut genom buken. Jag var rätt säker på att jag haft en ren bredsida så sådär borde det inte se ut.
Innan allt för mycket magsafter skulle hinna spridas i bukhålan så hivade jag fram kniven, öppnade upp bocken och tog ur honom. Kunde konstatera att båra lungorna var rejält söndertrasade tillsammans med lever. Till råga på allt var även magsäcken sönderskjuten. På något märkligt sät måste kulan ha vinklat, kan den ha stött i lite gräs och börjat tumla innan den träffade bocken? När jag kikade närmare på ingångshålet så verkade det ovalt, så nog var det frågan om en tumlande kula alltid. Här kan tilläggas att jag använde 10,1 grams deerhead från Sako, en bondad kula.
När han var urtagen reagerade jag på att han bara hade ett horn. Det tänkte jag inte på när jag såg honom. Kan han ha slagit av det i sitt krumsprång vid träffen eller saknades hornet från början?
Väl hemma så flådde jag honom, gjorde rent och skar bort rejält kring sårkanalerna med tanke på att magen gått sönder. Avslutningsvis sprayade jag med ättika för att döda efentuella bakterier. När jag hängde in honom i viltkylen så passade jag på att spänna ut bröstkorgen med en smart pryl som Mattias Nettrander / Sydjakt skickat till mig.
Igår blev bockarna tillåtna. Alltid en rolig dag och i år lite mer betydelsefull än tidigare då jag ju inte längre har någon lämplig rådjurshund.....
Jag gick ut strax före 05.00. Såg första bocken hos grannen men eftersom han sagt att han skulle gå ut och sätta sig på just det gärdet lät jag den vara och traskade vidare enligt ursprunglig plan. Gick till ett hygge i skogen med tanken att jag skulle försöka locka fram en bok antingen med gamla hederliga buttoloo blatter eller med den Nordik Roe som interjakt skickade till mig. Men först var det kaffedags.
Väntade lite och testade sedan att locka, började med kidets kontaktläte, gick successivt över till getens kontaktläte därefter en kakafoni av hets/ångestläten.
Ingen reaktion. Så jag drack lite mer kaffe. Och upprepade proceduren.
Två och en halv timme senare tröttnade jag. Jag hatar nämligen att sitta still, det gör jag i tillräckligt stor utsträckning på jobbet. La upp en plan i huvudet med två stopp innan jag skulle komma hem och få lite frukost.
Första stoppet ett torn i kraftledningsgatan. Väntan, lock, väntan. Ingenting. Gick vidare till ett torn på fälten, på vägen dit stötte jag en bock men antagligen var det en från ett annat revir än det som hänger samman med tornet.
Andra stoppet, väntan, lock, väntan, lock, väntan. Det enda som hände var att jag fick fram get med kid som tittade skeptiskt åt mitt håll innan de traskade iväg. Sedan var det ett djur som svarade från helt annat håll. Avslutade med att smyga hem genom marken, även nu såg jag bara hondjur och kid.
Eftersom jag ändå var ledig så åkte familjen en vända till Ullared mitt på dagen. Såg både Ola-Conny och Morgan, den senare höll på med förberedelser för Morganloppet. Konstaterar att jag nog inte kommer att besöka Ullared inom överskådlig framtid. Mitt främsta fynd var i Bok-Olle (Länsberg)s boklada (som nu inte är i en lada utan i ett vanligt hus). Astrid Begman Suckssdorffs Ett liv med rådjur för endast 39 kr.
Efter middag och bad i en närliggande sjö blev det dags för kvällsturen. Jag gick till ett torn i närheten, men först vakade jag i en halvtimme vid ett grävlinggryt. Väl framme i tornet, som står med ryggen in i ett alsnår och är svårt att upptäcka i vanliga fall, så började jag som vanligt att spana av gärdet. Väntade, lockade som i morses med en kombinations som började med kidets och getens kontaktläten därefter blandade hets- och ångestläten. Ingen reaktion. Väntade. Spanade. Väntade.
Strax före officiell solnedgång såg jag så något rödbrunt långt borta på fältet. Avaktade och efter ett tag lyfte så bocken på huvudet. Inga jättehorn och oerhört grå i ansiktet, min spontana gissning är att det rör sig om en returbock. Avståndet var 170-185 m (mätt i efterhand på kartan i datorn). Han rörde sig sakta parallellt med mig.
Eftersom jag har mina egna speciella regler för bockjakt som ser ut ungefär såhär:
1/ räv går före rå
2/ inte skjuta på över 30 m
3/ bocken skall ha lockats fram eller
4/ jag skall ha smugit fram på bocken
Så innebär det att jag inte tog något långskott. Istället testade jag att locka för att se om han ville komma fram. Körde på med getens kontaktläte därefter hets- och ångestläten....
Enda reaktionen var att bocken nu stod helt stilla och tittade åt mitt håll. Vinden hade nu mojnat helt och en kattuggla svepte förbi i jakt på gnagare. Bocket stod kvar. 5 minuter. 10 minuter. 15 minuter. 20 minuter. Jag började bli lite stressad. Tiden började rinna iväg, nu var det bara 35 minuter jakt kvar för dagen. Skulle jag försöka krypa fram eller kunde en ny lockserenad få bocken ur sin fånstirrande trans?
Jag testade att locka. Effekten var omedelbar.....
...bocken återgick till att beta....
Men tydligen var det mest för att luras för han började strax därpå röra sig snett åt mitt håll. När han var inne på 120 meter så började alsnåret som tornet är satt i kanten av skymma min sikt. Då vände han upp och gick rakt mot mig. Grenar och löv skymde så jag bara såg honom till och från.
Han närmade sig sakta men säkert. Kikade på klockan, 20 minuter av dagens lovliga jakttid kvar.
Han kom in på 25 meter och stannar till. Eftersom han är till största delen skymt av grenar så vågar jag inte ens tänka på ett skott. Däremot försöker jag via tankens kraft få honom att ta ett par steg åt väster, väljer han rakt fram så kan ett skott rakt uppifrån bli aktuellt och går han åt öster så blir han helt skymt. Snälla snälla, gå åt väster så du kommer fram.
Bocken går åt öster och kommer in på 10-12 meter utan att jag kan se honom. Däremot hör jag hans andhämtning och försiktiga steg i gräset. Jag är alldeles stilla. Väntar. Han väntar. Jag sneglar på klockan. 12 minuter kvar.
Jag väntar. Han väntar. 10 minuter kvar.
Jag tar försiktigt fram buttoloon och klämmer två försiktiga kontaktläten. Bocken reagerar genast. Han går in bland alarna bakom mitt torn. Jag vänder mig försiktigt. Bland alarna råder bäckmörker. Jag hör försiktiga steg, bara några få meter bort. Uppenbarligen slår han en lov runt tornet via aldungen. Det innebär att han är max 5 meter bort. Förstår att han står i kanten av dungen, precis norr om mig, kanske där stegen går ner. Jag ser ingenting. Allt är skymt av löv och grenar. Antagligen behöver han bara ta två steg ut för att jag skall se honom och kunna ta ett skott.
4 minuter kvar av lovlig jakttid.
Ännu en minut går. Jag hör hur bocken vänder och sakta sakta går tillbaka genom dungen, av ljudet att dömma kommer han att gå ut på baksidan dungen.
2 minuter lovlig jakttid.
Jag vågar knappt andas. Då skäller han två gånger och jag hör honom avlägsna sig. Uppenbarligen nåddes han till slut av doften av mig, dofter som antagligen gått över huvudet på honom tidigare.
Adrenalinet klingar så sakta av när jag packar ihop och börjar gå hem.
En kväll att minnas, en riktigt spännande och adrenalinfylld upplevelse som om inte annat visar att det är bra att vänta kvar ett tag efter att man slutat locka.
Det är aldrig fel att plocka med kameran vart man än går. Härom dagen hade jag med den på kvällspromenaden med Essa och fick några fina bilder på en sprängtjock råget. Borde rimligen fått sina kid vid det här laget kan man tycka... Och ett par tyskharar som bonus och bevis på fina viltstammar...
Nu kommer en tid då många djur syns oftare än i vintras. Rådjur och hjortar kommer ut mer frekvent och betar av den spirande grönskan. Fåglarna finns i var och varannan buske.
Att då plocka med kameran varje gång man går ut med hunden är en bra idé. Härom dagen fick detta par vittring av mig och Essa, eftersom jag hade kameran påslagen och om halsen så fick jag i alla fall en ok bild:
En liten bildserie på en råbock fårn i påskas. Rådjuren på ön i norra Bohuslän där jag jagar är mindre än på hemmamarken. Hornen är ofta korta och tunna även när de är "kapitala". Det är förståeligt, området är magert och utsatt. Denna bock har dock en ovanligt fin hornkrona så han får nog gå kvar ett år till även om han skulle dyka upp i hårkorset i augusti...
I många deckare och westernfilmer hamnar huvudpersonerna i moraliskt märkliga situationer som de allt för ofta löser genom:
Jag gillar inte attityden att alla man möter kan vara fientliga så det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Men härom veckan hamnade min granne i en sådan situation då det verkligen hade passat att skjuta först och fråga sedan:
Det var kväll, snön vräkte ner. Bilen bromsade men gick ändå med hög fart rakt på rådjuret. Fronten ramponerades, ena lyktan krossades. Grannen kom ut och kollade vad som hänt ute på vägen. Hittade lite blod. Föraren var chockad. Rådjuret låg och sparkade på ängen 50 m bort. Polisen ringdes upp. Först pratade föraren med polis. Sedan fick grannen luren. Han är jägare med stort intresse för eftersök. Godkänd för trafikeftersök. Men samtalet med polisen drog ut på tiden. Polisen ville veta precis allt. Vad hade marken för beteckning? (Marken är min) Vem har jakträtt? (Jaktlaget där både jag och grannen ingår) Etc. Etc. Till slut sa grannen. Häng kvar. Så tog han bössan från axeln och gick för att avsluta djurets lidande. Det var borta. Samtalet med polisen avslutades till sist och grannen fick klartecken att gå på spåret med sin ena hund. Tyvärr spårar den bara och avfångar inte skadade djur. Grannen spårade och spårade. Två gånger kom han på legor där djuret stannat upp och lagt sig men rest sig igen när grannen närmade sig. Efter två timmar började pannlampan ge sig. Grannen var totalt lost. Han plockade fram telefonen som fortfarande hade batteri. Kalibrerade kompassen och började gå. Tillslut nådde han landsvägen och kunde ta sig hem med allt svagare lampa.
Grannen hade spårat i 5-7 km, lite svårt att avgöra. Men när vi pratade om det hela så var det helt uppenbart att det bästa i denna situation hade vart att skjuta först och fråga polisen sedan. Som det var nu så går det ett skadat rådjur på marken. Av spåren att dömma så rör det sig snarare om en kroppsskada och kanske "näseblod" än något brutet ben. Om djuret återhämtar sig eller om det dör en utdragen plågsam död vet vi inte. Grannen gjorde i vart fall ett tappert försök.
Rådjursjakten är snart till ända, Därför var jag glad att jag lyckades smita ut en vända igår på förmiddagen.
Jag släppte Missan i ett område där vi har gott om rådjur. Nästan direkt tog hon upp. Det gick såklart åt fel håll och efter några minuter släppte hon. Och sökte av skogen tillbaka till mi. Vi tog såten motsols för omväxlingens skull. Och när vi nådde den sydligaste delen tog hon upp ett nytt djur. Drev det i en båge så att jag såg det hoppa in i såten kanske 250 m bort. Därefter vek det av åt norr och Missan hamnade på efterkälken. Hon sökte sig tillbaka till mig. Vi gick över betesmarken mot en tätning och där for hon in. Det prasslade och två rådjur dök upp, en i var ända av tätningen. Tyvärr var båda på ca 100 m håll och med drillingens öppna riktmedel vill jag helst inte skjuta på över 50-60 m så de fick löpa. Den nordliga med Missan efter sig.
Vi rörde oss nu öster ut i såten, mot dess högsta punkt. Missan sökte noga i det området så jag misstänker hare. Jag ropade hem henne och vi vek av mot norr därefter åter mot bilen. Halvannan km från bilen så såg jag på pejlen att det var något på gång så jag rusade iväg mot en passage där rådjuren ofta går.
Jag ställde mig i kanten på en stenmur, dold av lite buskar. Missan skällde för fullt och minuten senare såg jag ett litet rådjur dyka upp i hörnet på hagen. Det närmade sig mig och det var uppenbart att det tänkte passera precis där jag stod. Jag släppte in det på 15 m innan jag släppte iväg laddningen i drillingens ena pipa i rådjurets hals/huvud. Det stöp som en fura och minuten efter dök Missan upp.
Missan började lugga rådjuret som en furie. Jag lät henne hållas en stund, men när jag skulle ta bort henne gjorde hon något hon aldrig gjort förut. Hon högg mig i jackärmen.... Jag bannade henne och kopplade upp henne en bit bort innan jag tog itu med rådjuret.
Igår var jag ute en sväng med Missan. Släppte henne i ett område där det brukar vara gott om rådjur. Tyvärr var det första jag hörde ljudet av motorsågar... Strax därpå svängde en annan bil in och Lotta från jaktlaget klev ur. Hon och hennes gubbe skulle jaga i nästan smama område som jag... Vi snackade lite och insåg att det var lite olika delar av området som gällde.
Sedan tog Missan upp tre rådjur, get med dubbelkid. Det gick iväg åt totalt fel håll och när Missan släppt så gick vi norröver varvid hunn tog upp en stor hare. Jag såg den man var totalt oförberedd så någon harstek blev det då rakt inte. När motionerandet av haren var avklarat rörde vi oss vidare norröver.
På ett hygge såg jag en get med två kid. Missan kom tillbaka från ett annat håll men tog snabbt upp rådjuren. Hon drev på bra och strax därpå smällde det en bit bort, en tydlig hagelsmäll. Jag var säker på att det var någon annan jägare som fått "mina" tre rådjur i pass, positionen på pejlen och skottets riktning talade för det. Intressant nog stannade inte Missan vid det djur jag trodde fällts utan fortsatte.
Fem minuter senare dök de upp i kanten på mitt hygge, lite långt håll för hagel så jag sköt inte men noterade att de nu bara var två. Som jag uppfattade det var det två kid. De fortsatte in i en tätning. Strax därpå small det på andra sidan tätningen och jag hörde rörelser. Ett ensamt djur kom tillbaka ut ur tätningen. Jag höjde drillingen och klämde av. Djuret stöp framlänges. Strax därpå kom Missan i rådjurens löpa, hon var inne i granet för att sedan vända tillbka i "mitt" rådjurs spår. Framme vid djuret började hon lugga frenetiskt...
Jag ringde Lotta som meddelade att det nog var Jonas som stod bakom granarna. Så jag ringde Jonas och mycket riktigt var det han. Det var faktiskt han som skjutit båda skotten jag hörde. Mina kåpor hade lurat mig så jag trodde att det första skottet var 180 grader fel samt betydligt längre bort.... Jag traskade över till Jonas och vi la upp de tre fällda rådjuren i en liten viltparad.
Det finns ett par saker att fundera över efter denna dag.
-Vart tog det tredje rådjuret som Misan drev vägen? Var det verkligen en get + två kid, eller var det en get med ett kid och en bock som gick tillsammans med dem och Missan valde att hänga på geten med telningen då de eventuellt sprang lite långsammare än det tredje djuret?
-Säkerheten i mitt jaktlag. Vi jagar med extremt stor frihet. Det är i princip bara att ge sig ut. Jag brukar spana av de vanliga parkeringarna innan jag ger mig in i ett område för att kolla så ingen annan är där, men något formellt system för hur man säkerställer att det inte dräller omkring andra jägare i en såt har vi faktiskt inte. Det är ganska obra.
Dagen var dimmig, sikten klart under 100 m. Vi gick ut på udden, Missan och jag. Gps-en funkade bra, jag strök kopplet.
En minut senare såg jag en vit rådjursrumpa skutta iväg och Missa drog till med sitt vanliga gälla väckskall som gick över i det gläfsande drevskall hon har när det är rådjur framför henne.
Drevet gick längst ut på udden och jag gick tillbaka till mitt tilltänkta pass. Oftast snurrar det ett per varv ute på udden men inte denna gång. Nu kom djuret i pass snabbt. Och det gick fort. Som skjuten ur en raket passerade smaldjuret mig och aningen för sent bestämde jag mig för att hon var ensam.
Min hagelskur tokbommade*. Någon minut senare kom Missan. Hon fortsatte efter smaldjuret ut ur såten medan jag gjorde skottplatsundersökning.
Efter typ 500 m släppte Missan djuret och började gå tillbaka men ändrade sig och två minuter senare var det fullt drev igen. Jag fattade post. Strax därpå passerade smaldjuret i hög fart 40 m bort. Djäkla osis. Skulle ställt mig 20 m åt öster....
Missan kom efter och ut på udden igen. Det snurrade fint och jag bestämde mig för att prova lyckan. Smög ut dit jag trodde djuret skulle röra sig.
Fasen. Där kom Missan. Har hon släppt smaldjuret eller har det smugit förbi mig?
Missan tjuter till och 10 m bakom mig far smaldjuret upp, det har tryckt hårt. Jag snurrar runt och precis som rådjuret når toppen på klåvan går hagelkärven och 25 m bort far smaldjuret i backen! Missan luggar nöjt smaldjuret.
Kollar gps-en och konstaterar att Missan häng på smaldjuret i 5,9 km. Snitthastigheten i det svåra hårt kuperade landskapet var 5,5 km/h, kort sagt bra jobbat av den lilla hunden.
Ovan ett foto av spåret, det är lite missvisande eftersom smaldjuret gick i samma trad flera gånger.
_____
*tokbom ansåg jag efter skottplatsundersökning. Detta verifierades när jag flådde smaldjuret några timmar senare.
Igår var jag ute en sväng på förmiddagen. Tanken var att först gå med Missan i några granplanteringar för att sedan släppa Essa i en mosse där vi tidigare sett grisspår.
Missan var som vanligt upphetsad till tusen när jag plockade fram henne ur buren ute på marken. På med pejlhalsband och så gick vi in i såten en bit. Släppte henne och gick själv ett par 100 m till en gallrad del av planteringen där jag fått skottläge tidigare.
Missan hittade rådjur efter 5 minuter. Knappt hann hon börja skälla förrän jag såg en skymt av en get med kid bakom granarna, tyvärr såväl skymt läge som för långt avstånd. Missan är inte så snabb just nu (brukar ligga på 5,5-6 km/h), vilket på sitt sätt är bra eftersom rådjuren håller sig lugna och buktar tätare vilket är en fördel när man som jag oftast jagar ensam.
Mycket riktigt, rådjuren gick i en fin båge, men attan. Där släppte Missan och började återgå. Trodde jag... Istället backade hon i spåret 400 m för att ånyo börja skalla. Och drevet var igång igen. Det buktar och en råget passerar mig. Jag avstod skott eftersom jag misstänkte att det kunde vara samma rå som jag såg tidigare men att hon och kidet skilts åt. Å andra sidan kan det ha varit ett ensamt smaldjur. Nåja. Det spelar ingen större roll nu. Missan fortsatte dock efter geten i nästan en km, fint buktande.
Jag valde då att posta om och flytta mig till såtens högsta del där rådjuren gärna passerar på väg till ett murahål in i grannmarken. Missan släppte nu geten och återvände till mig. Passerade mig och tog upp ett nytt spår. Snurrade lite och där kom nya skall. Ett nytt drev var igång. Även det buktade fint och närmade sig en tät granplantering ca 40 m bort.
Jag hör prassel och en bock smyger fram ur granarna. Jag höjer bössan och låter kulan gå. Bocken dröser i backen. Missan fortsätter sitt drev och en get med kid passerar 80 m bort...
Jag traskar fram och börjar ta hand om bocken, uppenbarligen ett stänkdjur. Funderar lite på om jag skall fortsätta jaga på de andra djuren men bestämmer mig för att inte fresta lyckan. Plockar fram min kniv (testkniv, återkommer med recension framöver) och öppnar upp bocken.
Efter 10 minuter kommer Missan som släppt det andra ekipaget. Hon tittar förvånat på bocken en sekund innan hon tänder till och börjar lugga honom....
Första oktober är en rolig dag kanske till och med den dag jag har högst förväntningar på varje år. Det är då man får släppa loss hundarna på allvar....
I år åkte vi ut till norra bohusläns skärgård där jag har marker. Särskilt en udde brukar ge rolig jakt för hund och husse.
Jag har jagat tillräckligt många gånger på denna udde för att veta ungefär var djuren brukar röra sig. Jag valde ett pass där statistiken visar att rådjuren försöker smita ut från udden 4 gånger av 5. Men först gick jag ut en bit på udden och släppte loss Missan, ville att hon skulle få rådjur i nosen och inte få för sig att dra ner i något av alla grävlinggryt som också finns på marken....
Missan fick snabbt upp ett spår och några minuter senare klingade hennes skall över vikarna.
Udden är bara några hundra meter tvärs över. Inget djur, hund eller rådjur, kan hålla speciellt högt tempo i den hårda och mycket kuperade terrängen med omväxlande berg i dagen och omväxlande näst intill ogenomtränglig snårskog. Det gör att jakten kan utvecklas i snäva bukter, vilket skedde i lördags....
....så att följa ljudet och emellanåt slänga en blick på astrons skärm var riktigt spännande. Till slut. Efter lite drygt en timme och över 6 km drev verkade djuret gå ut ur såten. Det gick åt mitt håll.....
.....tyvärr gick det inte den trad som brukligt är utan ekipaget valde att gå precis väster om den lilla åsrygg jag placerat mig öster om. Så trots att djuren passerade mig på 25 m håll såg jag dem aldrig.
Missan följde dem några hundra meter ut ur såten men eftersom terrängen blir enklare så ökade ekipaget tempot och Missan kom på efterkälken och valde att släppa. En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.
Härom dagen presenterade Naturvårdsverket ett intressant pressmeddelande angående ett forskningsprojekt om fästingar och borrelia:
Oväntade rön om rådjur och fästingar Rådjuren har fått oförtjänt dåligt rykte när det gäller fästingar. I ett omfattande forskningsprojekt, finansierat av Naturvårdsverkets Viltvårdsfond, visar det sig i stället att rådjuren ”tvättar” fästingarna på borreliasmitta. En borreliasmittad fästing har färre bakterier ju längre den sitter på ett rådjur. Under några intensiva sommarveckor samlas en mängd fästingprover in på Bogesundslandet. Blodprov, temperatur och fästingprover tas på de märkta rådjurskiden. Foto: Lotta BergsethSignalen berättar att rådjurskidet är nära, och i det höga gräset ligger mycket riktigt ett ihoprullat knyte. Omkring 200 nyfödda kid har märkts med sändare av de studenter som sköter fältarbetet i forskningsprojektet ”Sambandet mellan fästingar, fästingburna sjukdomar och vilt”. Nu tar de, med varsam hand, blodprov samt plockar fästingar, mäter temperatur med mera. Rådjurskidet får en strumpa för ögonen för att minska stressen och proverna tas snabbt och säkert. Petter Kjellander, professor i viltekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och den som leder forskningsprojektet, är förvånad. Än så länge är bara en tiondel av över 10 000 prover analyserade och inga resultat har publicerats, men han ser ändå spännande skillnader mellan de två områdena som fästingproverna kommer från. - Det var en lyckoträff att använda just rådjur. De har en oväntad och viktig roll vad gäller borreliaförekomsten, rådjuren verkar helt inkompetenta för borrelia, de kan helt enkelt inte föra borrelia vidare. Och inte bara det – de tycks dessutom tvätta ur borrelia ur fästingen. Rådjuret "tvättar ur" borrelia En nykläckt fästinglarv är inte smittad av något, men suger den på ett djur som bär exempelvis borrelia smittar fästingen sitt nästa värddjur. Men om fästingen som nymf sedan biter ett rådjur så ”tvättar” rådjuret ur borrelian, berättar Petter Kjellander. När nymfen utvecklas till en vuxen fästing och ska bita en sista gång så har den inte längre smittan. - Det är märkligt, rådjuren tycks ha utvecklats något som gör att bakterierna inte delar sig. Ju längre en fästing har sugit blod på rådjuret desto färre bakterier har den. Sambandet mellan fästingar-rådjur, samt fästingar-gnagare, studeras i två områden: ett högriskområde på Bogesundslandet norr om Stockholm och ett lågriskområde vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen. Framförallt tittar man på de tre fästingburna smittorna borrelia, TBE och anaplasma. - Om man får en fästing på sig, hur stor är risken för att den bär på någon av dessa patogener? Vi vill uppskatta den risken beroende på hur däggdjurssamhället i området ser ut. Vi kommer troligen inte vidare med TBE, men däremot med borrelia och anaplasma, som är farligt för exempelvis lamm och jakthundar. Fångar fästingar i vegetationen Man har också samlat in fästingar från bland annat gnagare och fåglar, men framförallt flaggar man efter dem; med vita tygstycken fångar man systematiskt in värdsökande fästingar i vegetationen. - Om rådjuren har en dämpande effekt på borrelia så måste det finnas något annat som förstärker den effekten. Redan innan vårt projekt inleddes har man ansett att det är gnagarna. Vi hoppas kunna fånga upp de variationer som följer med gnagarnas cykler de här sista två åren. Jag kan tänka mig att när det är lite sork kommer borreliaförekomsten vara lägre, och högre under år med mycket sork, med viss eftersläpning eftersom fästingarna övervintrar. Efter fyra år av intensiv datainsamling väntar nu två år av analys och bearbetning, med slutrapport 2018. De många proverna har inneburit en logistisk utmaning för Petter Kjellander och hans team. - Jag har aldrig samlat in den här typen av prover tidigare och var nog lite naiv. Redan första året fick vi in närmare 4 000 prover och det har krävt sin man att organisera det, säger han. "Lite orättvist" Att rådjuren fått bära skulden för fästingarnas framryckning överraskar Petter Kjellander. Han ser snarare klimatförändringarna som den främsta anledningen till att fästingarna hittas allt längre norrut och längre in i landet. - Lite orättvist är det nog, en konstig fixering vid just rådjur när dovhjort och vildsvin ökar på många håll i landet. Fälthare verkar annars vara det djur som bär på flest fästingar sett till kroppsvikt – och den är inte immun mot borrelia.
Gnagarforskaren Gert E Olsson förtydligar det hela i en kommentar på min FB sida:
Att rådjur och de flesta andra däggdjur inte är kompatibla att sprida borrelia vidare är allt annat än nytt. Det nya (som skall utvärderas) är den här "tvättningen". Borrelia spirocheterna finns ju i fästingarnas mag/tarmkanal, och efter en tid (upp till 24 h, det är därför en har tid på sig att leta och plocka fästingar som bitit sig fast på en) "kräks" de upp av den infekterade fästingen. Om det då är en nymf som bitit sig fast (återkommer till detta) så är det möjligen inga gigantiska volymer spirocheter som kräks upp, kanske de flesta. Spirocheterna åker nedströms i blodbanan medan fästingen fyller på med "friskt" blod = fästingen är tvättad. Möjligen är det så det går till. Om fästingnymfen är hona och överlever till adult (varje fas har ca 90 % mortalitet till nästa), så finns det en adult fästinghona som INTE sprider smittan vidare. Hur som: avgörande för fästingburna sjukdomars spridning är smågnagare. Det är de som agerar soppkök åt fästinglarver och nymfer, och där plockar upp smittan. Jaenson säger att han sett många adulter på smågnagare, jag inga (utom Ixodes trianguliceps). Sarah Randolf, Oxford, menar också att adulta I ricinus på smågnagare är undantag. Med lite räknande fram och åter, är det ffa nymfer en ska se upp med avseende smittspridning. De är många, många fler än adulterna, de är små, och senaste blodmålet (som larv) var med stor sannolikhet på en smågnagare - de enda som med säkerhet sprider smittor mellan fästingar (inkl TBE-virus).
Att snara rådjur är väldigt förbjudet i Sverige. Men det förekommer. Jag har skrivit om det några gånger och när man googlar så hittar man snabbt fler exempel, men jag tror bara det är toppen på isberget om man säger så.
Idag kunde man i Partille tidning läsa om en hundägare som hittade ett snarat rådjur:
Det var när Lennart Lindström var ute och gick med sin hund som han gjorde den blodiga upptäckten. Hans hund gick först mot kadavret innan han själv såg vad som hade hänt där.
– Någon hade gjort en snara av en ståltråd. Rådjuret måste ha fastnat i den och sedan ramlat ner i ravinen och hängt sig själv, berättar han. Köttet bortaDet döda djuret har sedan flåtts och slaktats på nästan allt kött. Bara huvudet var orört. Lennart Lindström tror att brottet ska ha skett under helgen någon gång eftersom inga djur verkar ha varit på kadavret sedan det slaktades.
– Jag har slaktat en del själv och jag kunde se att det här var väldigt fint gjort. De har skurit bort allt kött snyggt och prydligt. Det är en duktig jägare som gjort det här, konstaterar han.
Snaran bevismaterial
Efter upptäckten kallade han polis till platsen som samlade bevis och upprättade en anmälan om jaktbrott. De tog med sig snaran som bevisning och flyttade sedan kadavret till ett skogsparti.
Varken han själv eller polispatrullen som kom till platsen hade varit med om något liknande tidigare.
– Det är lite otäckt, man undrar om det finns fler snaror här ute nu. Det är ju både hundar och barn som springer runt här. Man vet ju inte vad som kan hända, säger Lennart Lindström.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om just snarning av rådjur:
Jag har också hittat snaror, men det har varit när jag undrat i arjeplogsfjällen. Uppenbarligen inte ripsnaror utan antagligen snaror avsedda för lo om man såg till placeringen invid en klippvägg i en fjällbjörksbevuxen rasbrant. Men det var länge sedan sist, minns jag rätt var det i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet.
______________________
Fler exempel:
Örnsköldsvik 2009
Rådmansö, 2012
Aspudden, Stockholm 2015.
Kalmartrakten 2016
______________________
Jag har fått in tips på fler incidenter. Rådjuret på bilden nedan hittades för 3-4 år sedan i trakten kring Hässleholm. Ytterligare ett halvdussin snaror hittades. Polisanmälan gjordes men lades föga förvånande ner.
Under flera månader nu så har jag fått bilder på en återkommande bock. Han har en lite ojämn hornuppsättning, men den är så pärlad att han nog har några år på nacken. Det mest utmärksnde med honom är kraftiga ärr på vänster sida, dels kring bogen och dels på själva sidan.
Vad kan det bero på?
Stångskada?
Taggtråd?
Rovdjur (zoomar man ut lite så har vi gott om lo)?
Trafik?
