Kort om kameror

Under 1990-talet fotograferade jag väldigt mycket. Jag tyckte det var kul och var rätt duktig, sålde en del bilder till tidningar och reklam. Sedan kom digitaliseringen. Jag skaffade diascanner och började lära mig men tekniken rusade och det fanns ingen ekonomisk möjlighet att hinna med. Särskilt inte när jag var van vid semiproffsutrustning. I digitalfotograferingens linda kostade de prylar som var intressanta för mig 6 månadslöner....

Sakta tynade mitt intresse bort.

Nikons digitala systemkameramodeller enligt wikipedia

Runt 2005 investerade vi i en Nikon D70s. En kamera som låg över instegsmodellerna men under semiprofssegmentet. Använde den lite granna men hittade aldrig riktigt glädjen i den. Jag kände aldrig att jag kunde utnyttja den fullt ut.

I höstas när jag var sjukskriven för utmattningsstress dök tanken på all kamerautrustning upp i huvudet. Jag började fundera på vad jag behövde för att kunna börja utnyttja mina gamla fina manuella objektiv. Så jag undersökte marknade. Insåg att bland de nya kamerorna så låg de jag var intresserad av allt för högt i pris. Men backade jag några generationer så kunde jag på Tradera hitta intressanta kameror. Kameror som skulle ge mig möjligheten att testa och prova mig fram, kort sagt känna ifall jag fortfarande tycker fotografering är så kul att det är motiverat att på sikt köpa kameror som är dagsmoderna...

Jag studerade prisbilden ett tag innan jag började buda. På tre månader plockade jag ihop tre hus och lika mågna objektiv. Summan för dessa blev ca 10.000 kr, som jämförelse kan sägas att ett paket med en instegskamera med halvdant objektiv ligger på ca 5.000kr.

Mina kamerahuskrav var:
1/ de skall klara manuella objektiv och kunna mäta ljuset genom linsen samt att jag skall kunna utnyttja bländarautomatik när jag använder manuella bojektiv.
2/ minst 10 megapixel.
3/ hyfsad IP klassning
4/ metallegering i chassit för att klara hårda tag.
5/ goda möjlighter för anpassade inställningar ("programmering").

Här ser man att jag redan tagit runt 6000 bilder med den ena D200 kameran.

Detta i kombination med viss snålhet gjorde att jag landade i 2 st Nikon D200 och en Nikon D300. De hade gått mellan 6000 och 14000 bilder vardera, de är samtliga bygda för att klara minst 100.000 exponeringar.

När det kom till objektiv så komletterade jag mitt befintliga bestånd med:
1/ ett sigma 70-200, detta är ett lätt reseobjektiv som inte jag utan min dotter använder och då i kombination med vår gamal D70s.
2/ ett Nikon 18-140 med stabilisering. Ett bra allroundobjektiv.
3/ ett Sigma 50-500, när man vill komma riktigt nära.

Hur använder jag då mina kameror?
Jo, på bilderna ovan ser nu hur jag utrustat dem.
1/ den lilla kameran till vänster är den mest slitna D200 kameran i gänget och på den sitter ett 28 mm objektiv. Detta blir ett litet smidigt paker som jag brukar ha i en väska på höften när jag jagar. Ibland har jag den i jobbväskan.
2/ Mellankameran är allroundkamerna. D300 med 18-140 mm objektiv. Med denna kamera reder man ut nästan alla situationer. Objektivet är stabiliserat så man klarar även ganska dåligt ljus.
3/ Storkameran. En D200 med vertikalgrepp och dubbla batterifack. Utrustad med 50-500 så är man redo för lite seriös djurfotografering. Tyvärr är objektivet inte stabiliserat så lite väl många bilder går bort pga att de är suddiga.

Rent praktiskt har digitalfotografering många fördelar jämfört med analog fotografering. Den stora är minneskortens kapacitet. Förr var man i bästa fall begränsad till 36 bilder innan det var dags att lägga 23 sekunder på att byta bild. Nu kan man knäppa på i 6-700 bilder innan batteriet ger upp, för det ger upp före minneskortets utrymme är fyllt....

Jag brukar ställa in kamerorna på högsta hastighet samt göra tre alternativa exponeringar (gaffla). Det innebär att jag utöver den "vanliga" bilden får en som är lite mörkare och en som är lite ljusare. Det ger bra valmjligheter och påfallande ofta väljer jag den mörkare då färgerna ofta är bättre där.

Sammanfattningsvis är jag nöjd. Som jag känner det idag så kommer jag inom något år att uppgradera till en nyare kamera i samma segment alternativt en något mer avancerad kamera. Jag kommer antagligen att välja en kamera med möjlighet att filma för det är jag nyfiken på. Då inser man genast att det är D700, D800 eller eventuellt D750 och D500 som jag kommer att hålla ögonen öppna efter.
__________________
Att plocka ihop motsvarande kameragarderob av märket Canon är ungefär lika lätt. Tyvärr har Canon bytt fattning på sina kameror så det går inte att använda de gamla manuella objektiven med nya kameror, förövrigt finns motsvarande utbud.

Rådjur

Nu kommer en tid då många djur syns oftare än i vintras. Rådjur och hjortar kommer ut mer frekvent och betar av den spirande grönskan. Fåglarna finns i var och varannan buske.

Att då plocka med kameran varje gång man går ut med hunden är en bra idé. Härom dagen fick detta par vittring av mig och Essa, eftersom jag hade kameran påslagen och om halsen så fick jag i alla fall en ok bild:

Drönare och jakt

Det där med vad man får och vad man inte får filma och fotografera är ett intressant problem. Inte minst som tekniken blir allt enklare att använda och allt mer tillgänglig. Jag tänker specifikt på drönare med kamera. 

Första gången jag stötte på sådana i praktiken var för ungefär 10 år sedan när jag jobbade på Skogsstyrelsen i samband med skadeinventeringarna efter stormen Gudrun. Då använde vi drönare, eller egentligen hemmabygda UL plan utrustade med den tidens minsta videokameror, för att flyga över svåra skogspartier och ordna film och fotomaterial som kunde komplettera de vanliga sattelitbilderna vi primärt använde. Jag har även använt tekniken senare i jobbet.

För jakt finns det goda möjligheter att använda drönare. Jag har sett exempel där drönare använts för att dokumentera hur en älghund arbetar i sitt ståndarbete. Men den stora och etiskt mest försvarbara användningen av drönare anser jag utan minsta tvekan är när det handlar om att skydda växande grödor mot vildsvinens framfart. Drönare kan då användas för att se omfattningen av skadorna men även användas för at lokalisera vildsvin ute i högre och svåröverblickbara grödor, tex majs.

Hittills har användandet av drönare varit ett juridiskt gungfly där praxis har varit att man nog bör söka tillstånd från länsstyrelsen för kameraövervakning för att få använda dem. Härom dagen kom ett intressant utslag från förvaltningsrätten i frågan. TT återger det hela såhär:

Det krävs inget övervakningstillstånd för att filma trädgårdar med drönare. Det konstaterar förvaltningsrätten i Malmö och kör därmed över länsstyrelsen.
Ett skånskt företag i mediebranschen har drivit frågan. Firman fotograferar trädgårdar och ville även göra detta med hjälp av små kamerabestyckade flygfarkoster, eller drönare som de brukar kallas. Företaget sökte tillstånd för kameraövervakning hos länsstyrelsen, och fick avslag. Men efter att beslutet överklagats konstaterar förvaltningsrätten att sådant tillstånd inte behövs.
— Det är väldigt många andra aktörer som nyttjar drönare i sina verksamheter i andra branscher som kommer bli väldigt lättade över att kunna fortsätta med det, säger Staffan Christensen, delägare på Marknadsting i Gånarp.
Förvaltningsrätten konstaterar i sin dom att kameraövervakningslagen bara gäller om en kamera är varaktigt uppsatt.
Det är första gången frågan prövas i domstol.
”Det innebär inte att det är fritt fram för fotografering med drönare. Dels krävs andra typer av tillstånd för att använda drönare, dels kan till exempel brotten ofredande eller sexuellt ofredande bli aktuella om fotograferingen har sådant syfte”, säger chefsrådmannen Ulrika Geijer i ett pressmeddelande.

Nu hoppas jag att det hela överklagas och att vi kan få ett domslut i högre instans vilket kan skapa ett prejudikat. Och så är det det där med åtelkameror, kameror som i stort sett varje jaktlag med lite ambition att jaga vildsvin har men inte sökt tillstånd för. Där behövs inte prejudikat utan en ren lagändring. Om inte annat så av rent samhällsekonomiska skäl då åtelkameran är en viktig förutsättning för att kunna jaga vildsvin rationellt.

Drönare och jakt

Drönare började man höra talas om i samband med krigen kring persiska viken. Allt beskrevs i termer av krigföring med kirurgis precision. Verkligheten var ju lite annorlunda, det sipprade ut bilder och information som visade omfattande civila skador.

Jag stötte personligen på drönare för första gången när jag jobbade på skogsstyrelsen. Det var strax efter stormen Gudrun och jag var anställd som expert och skadeinventerare inom mitt kunskapsområde. För att få bättre koll på de lokala skadorna anvädes hemmabygda ultralätta radiostyrda flygplan utrustade med kamera och bildöverföring. Tekniken var komplicerad och användarovänlig. Sedan dess har mycket hänt. Nu kan man köpa kamerautrustade radiostyrda farkoster för runt 1000 kr på Teknikmagasinet. De flesta är rätt begränsade i sitt användningsområde, de kräver nämligen väldigt låga vindstyrkor, i princip inomhusmiljö. I de flesta fall är det vindlöst som gäller. Och då inser ju vem som helst hur sällan de går att använda i praktiken.

Men det finns andra som kostar mer och är driftsäkrare, som klarar lite väder. Som tveklöst går att använda för att lokalisera vilt, följa ståndskallet på älg eller se var vildsvinen gjort störst skador i säden. Men det kräver tillstånd. Det är nämligen en aktivitet som ses som kameraövervakning.

Kameraövervakningslagen, det är den som reglerar användningen. Den är kopplad till sekretess och det är inte tillåtet att sprida filmsekvenser tagna med drönare hur som helst. En tjänsteman på Datainspektionen säger:

– All kameraövervakning innebär en risk för den personliga integriteten och alla som kameraövervakar har en tystnadsplikt gentemot det material man inhämtar genom kameraövervakning. Det innebär att kameraövervakningsmaterial inte ska spridas ut på internet och kunna ses av vem som helst

På direkt fråga på Datainspektionens sida lyder frågan och svaret såhär:

Fråga:

Krävs det tillstånd från länsstyrelsen för att få filma med en drönare?

Svar:

Om kameran i drönaren är riktad mot en plats dit allmänheten har tillträde krävs det tillstånd för att filma eller fotografera med kameran. Ansökan om tillstånd ska göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län där övervakningen ska ske. Om kameraövervakningen ska ske i flera län med en övervakningskamera som är uppsatt i en drönare ska ansökan om tillstånd göras hos länsstyrelsen i det län där övervakningen huvudsakligen ska ske. Om det inte går att avgöra i vilket län övervakningen huvudsakligen ska ske, görs ansökan hos länsstyrelsen i något av länen.

Observera att frågan huruvida kameror i drönare omfattas av kameraövervakningslagen eller inte kommer att prövas av Förvaltningsrätten i Malmö (mål nr 1323-15). Här anges Datainspektionens uppfattning i frågan.

Detta är som sagt myndighetens tolkning. Om den delas av domstol kommer som framgår av svaret att prövas rättsligt. Mitt intryck är dock att myndigheten oftast får rätt i denna typ av tvister, dock inte alltid. Det kan med andra ord finnas anledning att återkomma till detta med drönare och jakt. Fram tills dess är det lika bra att söka tillstånd, och kanske visa det samhälleliga behovet i samband med ansökan. Ett samhälleligt behov kan vara skyddsjakt på vildsvin.

Lagen och lagstiftarens intention - mer om åtelkameror

Läser en artikel i Svensk Jakt där en person riskerar att få sina vapenlicenser indragna pga en åtelkamera som utreds av polisen. Svensk Jakt skriver:

En jägare från Hälsingland ansökte för en tid sedan om licens för en ljuddämpare. Förra veckan fick han ett brev från polisen där hans begäran avslogs. Dessutom övervägde polisen att återkalla mannens samtliga vapenlicenser eftersom han var misstänkt för jaktbrott.
– Jag förstod inte vad de menade med jaktbrott. Men med hjälp av det angivna brottsdatumet i polisens brev insåg jag att det handlade om en åtelkamera som jag satte upp för drygt ett år sedan, berättar mannen för Svensk Jakt.

Tydligen har man börjat betrakta åtelkameror som ett mycket allvarligt brott. Polisen skrev i fjor i ett pressmeddelande:

Polisen kommer därför vid upptäckt av kameror som satts upp utan tillstånd att beslagta kameran och inleda en förundersökning. Brottet kan medföra ett års fängelse eller böter vid fällande dom. Beslag sker med stöd av reglerna i Rättegångsbalken.
Finns det andra kriterier som gör att polisen misstänker att åtelkameran används som en del i jakt, kan brottet istället rubriceras som förberedelse till jaktbrott alternativt grovt jaktbrott (vilket kan medföra upp till fyra års fängelse) eller brott mot artskyddsförordningen .

Domstolarna verkar dock inte helt ense. Jägareförbundet skriver med anledning av en dom i Jönköpings kammarrätt:

Kammarrätten i Jönköping har nyligen avkunnat en dom i ett fall där en person ville ha tillstånd att ha övervakningskameror på sina åkrar samt på en åtelplats för vildsvin. Domstolen kom fram till att tillstånd inte behövdes för att ha övervakningskameror på åkrar med växande gröda eftersom allemansrätten inte innebär att man får beträda sådana åkrar. På åkermarken i övrigt ansåg domstolen däremot att tillstånd krävdes eftersom allemansrätten gäller där. I den delen beviljade domstolen dock inte tillstånd att ha övervakningskameror.

Och åtelplatsen? Jo såhär skriver jägareförbundet:

När det gäller kameraövervakning av själva åtelplatsen ansåg domstolen att ”den allemansrättsliga tillgängligheten är begränsad vad gäller själva anordningen som finns på åtelplatsen”. Detta betyder på ren svenska att allmänheten inte får fingra på en anläggning, till exempel en foderspridare, som fastighetsägaren eller jakträttshavaren uppfört. Dessutom uttalade domstolen att tillgängligheten i övrigt fick ”anses begränsad vad gäller området i anslutning till anordningen, eftersom den verksamhet som bedrivs vid åtelplatsen löper stor risk att allvarligt störas om allmänheten gör sig tillträde till området”. I klartext innebär detta att man alltså inte får störa jakten genom att lägga vittring kring åtelplatsen. När det gäller själva syftet med övervakningen, ansåg domstolen att det var ett samhälleligt och legitimt syfte att kartlägga vildsvins rörelsemönster för att kunna bedriva en effektiv jakt.

Det är ju lite intressant att en åtelplats inte omfattas av allemansrätten.... Men då kommer man osökt att tänka på miljöåklagare Åse Schoultz, som härom veckan intervjuades i DalaDemokraten: 

Åse Schoultz har en speciell uppgift. Hon är en av de tre miljöåklagarna i landet som är speciellt inriktade mot att utreda grova jaktbrott.
– Jag har bland annat flera pågående förundersökningar just där det handlar om att det suttit otillåtna kameror i skogen.

Ja, Åse Schoultz och polisen kanske följer lagens ord i sin nit att samla in åtelkameror. Men inte kan man med bästa vilja i världen anklaga dem för att följa lagstiftarens intention. Uppenbart är att lagstiftaren vill att åtelkameror inte skall omfattas av lagen om kameraövervakning. Såhär står det i tilläggsdirektiven till jaktlagsutredningen:'

Utredaren får i uppdrag att också utreda möjligheten att införa ett undantag från tillståndsplikten enligt den föreslagna kameraövervakningslagen för övervakning av vilt. Det utvidgade uppdraget om kameraöverakning för viltövervakning ska redovisas i ett delbetänkande den 30 juni 2014.

Närmare specificeras det såhär:

Utredaren ska utreda om det är möjligt att göra undantag från tillståndsplikten för kameraövervakning av vilt.

Utredaren ska ha som utgångspunkt att ett undantag från tillståndsplikten endast ska avse övervakning där det inte är motiverat med en individuell prövning i varje enskilt fall (se prop. 2012/13:115, s. 51-52). Ett undantag ska således vara avgränsat till kameraövervakning där intresset av övervakning regel-mässigt väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad.
Utredaren bör vidare ha som utgångspunkt att kamera-övervakning som undantas från tillståndsplikten endast ska avse fall där kamerorna fångar ett begränsat område (se prop. 2012/13:115 s. 72 f.)
Om utredaren bedömer att ett undantag från tillståndsplikten bör införas ska det övervägas om den undantagna övervakning-en ska omfattas av anmälningsplikt till länsstyrelsen.
Om utredaren inte föreslår undantag från tillståndsplikten ska det övervägas om andra åtgärder bör föreslås för att underlätta övervakning av vilt.

Lagstiftaren anser med andra ord att den lagändring som gjordes i kameraövervakningslagen vilken medförde att åtelkameror blev tillståndspliktiga inte var lyckad. Den är inte i samklang med samhällets intressen. Kanske borde polis och miljöåklagare lyssna lite på detta och koncentrera sina insatser på de jaktbrott som samhället finner mer relevanta?

Polisen i Värmland och åtelkameror

Polisen i Värmland har släppt detta pressmeddelande:

Åtelkameror och artskyddsbrott.

Polis, åklagare och länsstyrelsen vill göra ett klargörande om vad som gäller vid användande av Åtelkameror i skog och mark, med anledning av missuppfattningar beträffande tillståndsplikten.

Idag finns på marknaden ett stort antal varianter på s.k. åtelkameror som har ett användningssyfte att övervaka åtelplatser och därigenom kunna observera djurlivet. Kameror av detta slag används även inom jordbruket för att kunna konstatera angrepp från djur på odlingar. Att använda en sådan kamera kräver tillstånd enligt 5§ Lagen om allmän kameraövervakning. Tillståndsansökan behandlas av länsstyrelsen. Tillståndskravet finns dels för att förhindra att folk som rör sig i skog och mark blir filmade utan sin vetskap, men även för att förhindra det som i lagen benämns som artskyddsbrott. I lagen står att tillstånd för kameraövervakning kan lämnas om det kan anses att övervakningen har ett samhälleligt intresse. Eftersom en åtelkamera inte med bästa vilja kan härledas till ett samhälleligt intresse är det svårt att få ett sådant tillstånd utfärdat. Lagstiftaren anser också att integriteten har ett än större skyddsvärde i skog och mark eftersom allmänheten söker sig dit för att finna ro och ensamhet i en miljö där risken att bli filmad skall vara obefintlig.
Nu börjar häckningstiderna för våra fåglar i Norden. Det finns tips som talar om att plundring i Sverige av fåglars bon på ägg och jakt på fåglar pågått sedan slutet av 1960-talet. Dokumenterad äggplundring och jakt av fåglar finns sedan 2002.  Man färdas ibland i husbilar och har långa stegar på taket som hjälpmedel för att komma åt fågelbon i träd, men användande av åtelkameror har förekommit i syfte att se när fåglarna lagt sina ägg eller för att se när äggen är kläckta så att man kan komma åt ungarna.
Polisen kommer därför vid upptäckt av kameror som satts upp utan tillstånd att beslagta kameran och inleda en förundersökning. Brottet kan medföra ett års fängelse eller böter vid fällande dom. Beslag sker med stöd av reglerna i Rättegångsbalken.

Som jag ser det är åtelkameror ett viktigt redskap i förvaltningen av vildsvin, och jättestora vildsvinsproblem kan de ju inte ståta med i värmland.....

Åtelkameror och tillstånd

För några dagar sedan kunde man läsa följande i Bohuslänningen:

Satte upp kamera 
i skogen – får böter

Man kan inte sätta upp en kamera mitt i storskogen, utan att först söka tillstånd.

Det får nu en man från Dals Ed erfara, sedan han fällts för brott mot lagen om allmän kameraövervakning.
Mannen hade monterat en kamera en bit från en åtel i skogen mitt på Kynnefjäll, dit han säger sig ha lockat räv. Kameran var ansluten till en rörelsedetektor. När något rörde sig framför den tog den bilder som skickades som MMS till mannens mobiltelefon.
Det var en annan man som bor på fjället, som upptäckte kameran en dag när han var ute och promenerade på en grusväg på fjället. Han anmälde då upptäckten till polisen, som hämtade kameran.
Ingemar Sunnerdahl, handläggare av kameraövervakningsfrågor på länsstyrelsen, berättar att man måste ha tillstånd även för åtelkameraövervakning, om det gäller sådan mark att allmänheten har tillträde till den. Att få sådant tillstånd är dock svårt.
Och skulle man få tillstånd, gäller plikt att tydligt skylta och tala om var kameran sitter. Vänersborgs tingsrätt skriver i den nu aktuella domen från 28 februari i år, att ”den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de här bestämmelserna om upplysnings- och /eller tillståndsplikt döms till böter eller fängelse i högst ett år”.
Tingsrätten konstaterar i domen mot kameramannen från Ed, att det är uppenbart att området där kameran satts upp iordningställts för jakt på enskild mark.
Mannen själv hävdar att han bara testat kameror. Han döms till 50 dagsböter á 200 kronor, samt åläggs att betala en avgift på 500 kronor till brottsofferfonden

Igår publicerade Svensk Jakt en intervjubaserad artikel där man talat med advokaten i fallet. Jag tycker att resonemanget i domen är av intresse. Här citeras några stycken ur dommen:

Nu säger mannens advokat Michael Hansson att hans klient, som inte trodde sig behöva tillstånd för kameran, troligen hade friats om han inte varit försäljare av åtelkameror.
– Det här målet har speciella omständigheter. Tingsrätten menar att min klient borde varit mer vaksam och varit uppmärksam på lagstiftningen, mot bakgrund av att han säljer sådana kameror i sin affär. Bland annat därför bedömer man inte brottet som ringa

En avgörande faktor är alltså att mannen säljer åtelkameror. Vidare spelar det in att det var frågan om kameror som skickar bild med MMS till mobiltelefon:

I domen lägger tingsrätten också vikt vid att kameran skickade bilderna som mms till den åtalades mobiltelefon. ”Det är alltså frågan om bilder som XX kunde distribuera eller förfoga över efter eget gottfinnande. XX kan vidare bevara bilderna hur länge som helst”, skriver tingsrätten.

Något som är av relevans för alla jägare är vilket tillträde allmänheten har till åtelplatser, detta oaktat om det rör sig om åtlar för räv eller gris. Jägaren vill naturligtvis inte ha spring på sin åtel, det ger bland annat mer doft av människor än nödvändigt.  Detta användes i försvaret:

Under rättegången ifrågasatte försvaret om en åtel verkligen ska betraktas som en allmän plats. Man tryckte också på att få människor rör sig i området där kameran var monterad.

I domen håller tingsrätten med om det resonemanget, men menar att platsen ändå är tillgänglig för den enskilde och att åtelområdet inte är undantaget från allemansrätten.

Att brottet inte bedömdes som ringa beror också på att den vidvinkliga kameran var monterad på ett sådant sätt att inte bara benen på förbipasserande avbildades. Detta kan jämföras med en dom i Lycksele tingsrätt där ägaren till Z-aim (också åf av åtelkameror) stod åtalad för exakt samma brott. I Lycksele friades mannen:

Rådman Henrik Aspegren vid Lycksele tingsrätt säger att det inte kunde styrkas att åtelkameran kunde vara integritetskränkande då kameran satt oländigt till, långt ute i skogen och riktad snett neråt. Även om uppsåt fanns med i detta fall, ogillade tingsrätten brottet och Mats därför frias helt.

Lyckseledomen finns att läsa i sin helhet här.  Det jag i detta fall tycker är extra intressant är att mannen på Z-aim i sitt tillstånd för björnåtel på pränt har uppgiften att det krävs tillstånd för åtelkamera, lika så har detta påpekats i en utbildning mannen gått. Ändå väljer tingsrätten att fria snarare än fälla. En skillnad mot Dalslandsfallet är att kameran inte skickar bilder per MMS.

Än mer intressant blir det om man väger in en kammarrättsdom kring en åtelkamera i sammanhanget. Där slås det fast att:

en åtelplats är ett område där ”den allemansrättsliga tillgängligheten är begränsad”. Man anser också att ”integritetsriskerna är försumbara”.

I kammarrättsdommen framgår:

den allemansrättsliga tillgängligheten är begränsad vad gäller själva anordningen som finns på åtelplatsen

Hur som helst lär det bli mer problem i framtiden. För närvarande ligger det en lagrådsremiss som skärper kraven på tillstånd för bland annat åtelkameror. Vilket är helt kontraproduktivt då åtelkameror är ett viktigt redskap i förvaltningen av vildsvinsstammen.

Åtelkamera = Övervakningskamera?

Är det korrekt och rimligt att man i tillämpningen av Lagen om allmän kameraövervakning (sfs 1988:150) jämställer en åtelkamera med en konventionell övervakningskamera? Frågan är berättigad med anledning av ett pressmeddelande från polisen i Norrbotten härom dagen:

Tillstånd krävs för åtelkamera

Polis, åklagare och länsstyrelsen vill göra ett klargörande om vad som gäller vid användande av åtelkameror i skog och mark, med anledning av vissa missuppfattningar som kommit till vår kännedom.

Enligt 5 § Lagen om allmän kameraövervakning, krävs tillstånd av länsstyrelsen för att man ska få sätta upp en åtelkamera i skogen. Detta eftersom allemansrätten ger folk rätt att vistas i skog och mark och de ska ej riskera att filmas av en obevakad kamera. Polisen kommer därför vid upptäckt av kameror som satts upp utan tillstånd att beslagta kameran och inleda en förundersökning. Brottet kan medföra ett års fängelse eller böter vid fällande dom.
Finns det andra kriterier som gör att polisen misstänker att åtelkameran används som en del i jakt kan brottet istället rubriceras som förberedelse till jaktbrott alternativt grovt jaktbrott, vilket kan medföra upp till fyra års fängelse.  

Ja man kan ju fundera. Kameraövervakning för inte ske hur som helst på allmän plats, det är vi alla överens om. Men är t.ex. en vildsvinsåtel en allmän plats? Jag anser inte det. En anlagd vildsvinsåtel är en installation i syfte att bruka och tillvarata det marken ger, precis på samma sätt som en havreåker. Och får allmänheten beträda en havreåker? Nej. Precis på det sättet kan en vildsvinsåtel betraktas. Och kammarrätten i Jönköpings län har gjort det i ett rättsfall även om man inte tar konsekvenserna av det, jag lånar Jägareförbundets text kring detta:

Kammarrätten i Jönköping har nyligen avkunnat en dom i ett fall där en person ville ha tillstånd att ha övervakningskameror på sina åkrar samt på en åtelplats för vildsvin. Domstolen kom fram till att tillstånd inte behövdes för att ha övervakningskameror på åkrar med växande gröda eftersom allemansrätten inte innebär att man får beträda sådana åkrar. På åkermarken i övrigt ansåg domstolen däremot att tillstånd krävdes eftersom allemansrätten gäller där. I den delen beviljade domstolen dock inte tillstånd att ha övervakningskameror.
Åtelplats fick tillstånd
När det gäller kameraövervakning av själva åtelplatsen ansåg domstolen att ”den allemansrättsliga tillgängligheten är begränsad vad gäller själva anordningen som finns på åtelplatsen”. Detta betyder på ren svenska att allmänheten inte får fingra på en anläggning, till exempel en foderspridare, som fastighetsägaren eller jakträttshavaren uppfört. Dessutom uttalade domstolen att tillgängligheten i övrigt fick ”anses begränsad vad gäller området i anslutning till anordningen, eftersom den verksamhet som bedrivs vid åtelplatsen löper stor risk att allvarligt störas om allmänheten gör sig tillträde till området”. I klartext innebär detta att man alltså inte får störa jakten genom att lägga vittring kring åtelplatsen. När det gäller själva syftet med övervakningen, ansåg domstolen att det var ett samhälleligt och legitimt syfte att kartlägga vildsvins rörelsemönster för att kunna bedriva en effektiv jakt.
Suddiga gränser
Trots att domstolen egentligen sa att allemansrätten inte gäller runt en åtelplats och därmed, precis som med åkrar med växande gröda, inte borde innebära krav på tillstånd, ville man inte gå så långt. Istället kom man fram till att tillstånd ska beviljas då domstolen ansåg att riskerna för intrång i den personliga integriteten var försumbara. Sannolikt tog man det säkra före det osäkra eftersom gränserna för allemansrätten var så suddig, och exakt var kameralinsen når går ju inte heller att säga. Man kan alltså numera på goda grunder säga att man måste ha tillstånd för en åtelkamera, men att man ska få tillstånd om man söker.

Alltså. I dagsläget behöver man tillstånd för att använda en åtelkamera. Har du det för din?

Exempel på domslut.