Eftersök på räv

Lördag morgon. Regnet smattrade mot rutan när jag gick upp och slog på telefonen. Den plingade till direkt:

Godmorgon!
Kan du hjälpa oss med ett eftersök?
Nnnn har skjutit på en räv, ena frambenet är av.

Jag ringde direkt för att få lite mer detaljer. Och tio minuter senare satt jag och Essa i bilen på väg till grannlaget där missdet hänt. Jag mötte upp skytt och jaktledare så for vi ner till skottplatsen.

Essa markerade tydligt i det område där Nnnn sa att han hade skjutit räven och så började vi spåra. Skytt och jaktledare postade på lämpliga platser i närheten.

Essa spårade ut från gärdet och i en halvcirkel runt gärdet upp till vägen vi kört ner på. Där stannade hon vid ett till synes obebott gryt.

Jag gick ner med Essa till skottplatsen igen och testade att låta henne söka fritt istället, det gick segare så vi gick upp till grytet istället och petade lite i det med en pinne. Nu blev det full fart på Essa som ville krypa in. Hon fostrades ju med en terrier i huset så det kanske smittade av sig ;-)

Grytet var ett typiskt övernattningsgryt med bara en ingång. Vi satte lite pinnar vid ingången så att vi skulle se om räven gick ut därefter åkte vi upp till jaktledarens gård igen och jag lämnade scenen.

Ett dygn senare ringde jag upp för att höra hur det gått. Ingen av pinnarna hade rört sig vilket gör att vi får anse att räven nog varit så illa skadad att den dött inne i grytet.

Skyddsjakt räv

Jaktförordningen bilaga 3 anger:

18) Rödräv, grävling, hermelin, vessla, iller, mård och korp får jagas inom område för viltuppfödning, hönsgård eller liknande anläggning samt inom ett avstånd av 200 meter från sådana anläggningar, om det behövs för att förhindra skada inom anläggningarna den 1 juli-den 30 juni.

I enighet med detta har jag en rävfälla stående strax nedanför min hönsgård. Emellanåt går det rävar i den fällan, igår var en sådan dag. Där satt en hanräv, ganska liten så jag tror att det var en fjoling.

Skott på räv och ett svårt eftersök

I det förra blogginlägget skrev jag om en hjortjakt som inte lyckades eftersom hjortarna skrämdes av en räv. När hjortarna försvunnit var jag ju tvungen att ta reda på vart räven tagit vägen så jag smög frammåt utefter dikeskanten.

Efter en lite stund fick jag syn på den. Jag smög ytterligare lite närmare och var inne på ca 120 m håll. Eftersom där var en del vass så kunde jag inte lägga mig ner och utnyttja benstöden. Mitt enda alternativ, om jag ville skjuta, var ett skott på frihand. Hållet var lite väl drygt men räven stod med bredsidan mot mig.

Jag lyfte bössan och hittade bogen i hårkorset. Kramade in avtryckaren och räven for omkull bara för att resa sig igen efter ett par sekunder. Den började linka mot mig och när den vinklar lossar jag kula nummer två. Räven far omkull igen.

Och reser sig.

Känslan är overklig när jag kamrar en tredje patron som jag närmast slänger iväg smått desperat. Sedan är räven borta.

Jag traskar fram till skottplatsen. I blå timmens fina ljus ser jag massor med blodstänk på såväl skottplats 1 som 2.

Jag tänker att den räven nog ligger en kort bit in i skogen så jag följer spåret. Plundrar bössan och meddelar grannen att jag går in på dennes mark. Sedan fortsätter jag. Hittar en första sårlega med blod. Sedan ytterligare en. Inser att jag behöver hund och går hem.

Hämtar Essa. Tanken är att om räven är så skadad att den börjat ta sårlega på sårlega redan efter något hundratal meter så borde den ligga inte allt för långt bort och med tanke på hur snabb Essa är så borde hon kunna gå ikapp denoch göra processen kort med den. Hon kan sådant.

Jag låter Essa gå i lina från skottplatsen fram till en tredje lega. Då släpper jag henne och hon far iväg som ett skott. Jag följer i hennes spår (både det i snön och det på GPSen). Hittar ett par sårlegor till, eller är det så att räven fallit omkull med jämna mellanrum?

Ca 400 m från skottplatsen så tar det stopp. Vi befinner oss alldeles intill en riktigt blöt mosse som definitivt inte bär mig och med viss tvekan bär Essa. Essa söker ut åt alla håll och snart ser jag att hon sprungit 8 km enligt pejlen. Vi har varit ute i över 2 timmar och nu gör vi mer skada än nytta så vi bryter. På vägen hem ringer jag en eftersöksjägare och vi kommer överrens om att göra ett försök kommande morgon.

Kl 09.00 sätter vi igång. Vi utgår från skottplatsen och efter 400 m, där jag och Essa gav upp, så finns en sårlega.

Vi jobbar på och lyckas spåra ytterligare 150 m (verifierat via enstka bloddroppar och lite mer blod när räven tagit sig över trädstammar) innan vi tappar spåret. Vi går tillbaka till bilen och hämtar hans andra hund.

Inte heller denna hund reder ut det hela. Vi kommer helt enkelt inte längre än 550 m från skottplatsen. Vi är överrens om att räven borde vara död med tanke på blodmängden vi sett, samtidigt är det försmädligt att vi inte kunde verifiera det. Totalt lade jag lite drygt 5 timmar på att söka efter räven.

Såhär i efterhand så inser jag såklart att jag borde ha kontaktat en jägare med rävintresserad stövare istället. Men nu är det lite väl sent att tänka på det.

En räv på lock

Igår blev även dovhjortar lovliga. Jag gick en 3 timmar lång pyrchrunda på förmiddagen utan att se något över huvud taget.

Frammåt kvällningen gick jag till ett torn kring vilket jag sett hjortarna härom veckan. Jag smög ut till tornet och la min utrustning itll rätta. Sedan började jag kikarspana. Halvannan kilometer bort såg jag först en råbock sedan en get med kid springa över ett gärde. Kikade vidare. Noterade efter någon minut ett trekantigt huvud sticka upp i vallen strax hitom den plats där jag såg rådjuren.

Avståndet var långt. Mätte upp det i datorn till ca 430 m men det var stilla så jag tänkte att det borde gå att locka in den. Testade lite muspip och nog reagerade räven. Han traskade nämare. Lite mer pip och ytterligare närmare kom han. Sedan var han borta. Han hade lämnat den slagna vallen och gått in i det högre gräset.

Jag spanade över området med kikaren, spanade även av åt alla andra håll ifall något hade dykt upp där. Åter åt rävens håll. Och där satt han. Som en sfinx satt han på en stenmur och spanade över det höga gräset.

Jag sjönk ner på knä och förde bössan till axeln. Avståndet var 110 meter så jag tog bra stöd mot tornkanten. Hittade rävens vita bringa i hårkorset och lät skottet gå. En dust av rök eller ånga slog upp där räven tidigare satt. Jag varken såg eller hörde räven så frågan var hur det hade gått.

Jag satt kvar i tornet tills det var 20 minuter kvar av hjortjakten, då klev jag ner och gick till platsen där jag lossat skottet mot räven. Jag ville ha lite tid på mig att leta ifall skottet inte tagit där det skulle. Men bakom muren låg han. En fin fullpälsad 7,5 kg tung hanräv. Kulan hade tagit mitt i bröstbenet och gått ut genom ryggraden. Så bra det kunde bli. Andra räven på samma pass på två veckor.

Rävens vandrande - inte så bunden till hemområden som man kan tro

Idag på pendeltåget läste jag en kort TT-artikel om rävens vandingar. Artikeln måste gått ut till tidningarna under söndagen då jag även hittade den i Sydsvenskan. Artikeln behandlade ett forskningsprojekt där man gps-märkt rävar och konstaterat att påfallande många rör sig förhålandevis långt. 6-30 mil var inga konstigheter, och då skall nämnas att den sistnämnda gjorde sin vandring på 2 veckor. Att projektet initierats har såklart med smittspridning att göra, specifikt rävens dvärgbandmask men även andra parasiter och sjukdomar.

Det är antagligen ett utslag av nyhetstorka att artikeln kom först nu. Naturvårdsverket släppte pressreleasen (eg en artikel i viltnytt) som artikeln återger redan för tre veckor sedan... Det som inte nämns i TT-artikeln är tex de extremt stora skillnader som föreligger mellan olika individer.

Skall man vara lite elak så tycker jag spontant att resultaten verkar ligga helt i linje med den kunskapssammanställning Erik R Lindström (Örnbo viltfakta) gjorde på uppdrag av Naturvårdsverket i syfte att kunna riskbedömma spridningen av rävens dvärgbandmask. I korthet ser Lindströms resultat ut såhär:

• valpar är stationära
• först uppåt 1/2 års ålder brukar rävarna börja vandra och söka revir.
• Vid 2 års ålder brukar räven åter vara stationär.
• 80% av hanarna och 50% av honorna vandrar bort från sitt området där de föddes
• Vandringar på över 500 km konstaterades.
• Betydligt fler hanar än honor har kartlagts*

Jag väljer att återge en intressant graf ur rapporten:

_______________________

*här är jag nyfiken på om hanar går i fällor lättare än honor och att det är därför de kunnat märkas.

En rävtik i fällan

I morses såg jag att fällan slagit igen under natten. Där satt en liten tik på 6,5 kg. Nu är hon flådd enligt konstens alla regler, men jag väntade med att tana så skinnet ligger i frysen.

Djurrättsorganisationer ute efter räv-SM

Räv-SM går av stapeln varje år. Precis som jaktprov så är större tävlingar som SM och NM väldigt bra avelsverktyg när det gäller att få fram bra rävhundar. Och jakt på räv är viktigt av flera anledningar

• Dels för räven själv, en tät rävstam ökar risken för plågsam död i skabb eller sjukdom. 
• Dels för fältviltet och den biologiska mångfalden. Med lite färre rävar så ökar överlevnadsgraden högst markant hos en rad arter, fjällräven, fjällgåsen och rödspoven är tre starkt hotade arter som får belysa detta. 
• Dels för att öka överlevnaden bland lamm och ekologiskt fjäderfä i såväl hobby som kommersiell uppfödning.

Som vanligt klarar djurrättsorganisationerna inte av att höja blicken och se helheter. Istället fokuserar de som vanligt på den enskilda räven när de ger sig på och kritiserar räv-SM:

Djurens Rätt anser att det är oacceptabelt att rävar jagas och stressas i en tävling som denna, där det jakten blir till underhållning.

Uppenbarligen har de helt missat att varje tävling och varje meritering av en hund är en viktig del i rasens avelsarbete. Men det är klart, Djurens Rätts syn på djur är ju att de aldrig i något fall skall behöva dödas eller lida och att rävjakt är bra för andra djur är inget argument som biter. 

Djurrättsorganisationerna är inte dumma, de kritiserar via plånboken. För att orsaka arrangemanget skada ger sig djurrättsorganisationerna på arrangemangets sponsorer. I detta fall agria. 

Och kvällspressen, i detta fall Aftonbladet, spelar djurrättsextremisterna i händerna. Djurrättsförespråkare intervjuas, en presstalesman för Agria likaså men ingen får representera jägarnas intressen. I artikeln står djurrättsförespråkarnas kritik i princip oemotsagd, agria duckar och hänvisat till ett samarbete med stövarklubben. Agria har för övrigt inte kommenterat det hela på sin hemsida, de väljer helt enkelt att hålla huvudet lågt när det stormar... 

På Gotland, där räv-SM skall gå av stapeln gör lokaltidningen det Aftonbladet borde ha gjort, de pratar med en arrangör:

– Folk är inte pålästa vad det handlar om. De tror att det är elva hundar som ska jaga på en räv. Men det här är ingen jakt där någon räv ska avlivas.
Om räven känner sig pressad tar han sin tillflykt till sitt gryt och då avslutar man. Meningen är att hunden ska hålla sig på avstånd och att det ska gå lugnt till. Det ger högre poäng, säger han. Att det jagas räv på Gotland har sedan gammalt med lammnäringen att göra, enligt Tore Timgren. Räven tar lammungar och man har velat begränsa förlusterna.

Visst blir man trött på djurrättsaktivisternas skygglappar? Men det stoppar inte där. Organisationen Kattjouren har gått från ord till handling när de väljer att rekommendera sina supporters att byta försäkringsbolag. De förespråkar Moderna Försäkringar.* Kattjouren skriver på FB:

I 20 ÅR har Kattjouren rekommenderat Agrias djurförsäkringar. I dag SLUTAR vi med det.
Vi står inte bakom företag som stödjer grymhet mot vilda djur och kommer därför i fortsättningen att rekommendera en försäkring från ett företag som är hållbart både etiskt och villkorsmässigt.

Läser man lite längre ner ser man att Kattjouren är stolta över sin Disneyfiering av naturen och urbana natursyn:

Men det hundraåriga bolaget verkar inte känna de kunder som under de sista decennierna stått för stora intäkter i form av försäkringspremier för djur som är älskade familjemedlemmar. 

För otaliga mattar och hussar slutar inte omtanken om djur vid den egna ytterdörren. Man bryr sig om alla djur och blir ledsen, besviken och arg när företag som lever på kärleken till djur väljer att ägna sina pengar till att stödja . grymhet mot djur.

Intressant, här kommer jag på mig själv med att fundera över rävens predation på inte minst rådjurskid i termer av grymhet vilket naturligtvis är heltokigt då den är lika naturlig som hundens jaktinstinkt. Och lite längre ner:

Agria missar fullständigt poängen. För det första är det oetiskt att utsätta någon för ett lidande om det inte inte gynnar individen själv (så som kan vara fallet t.ex. när ett vilt djur behöver fångas för att få vård). Och för det andra är det förkastligt att göra underhållning av försvarslösa individers lidande - att arrangera en tävling där de som är i fokus, rävarna, ska skrämmas, stressas och hetsas.

 Åter igen skriker texten okunnighet. Räven håller sig undan så länge den känner sig säker på sin förföljare och när den känner att hunden är för snabb och kommer för nära går den i gryt. Där är den i denna situation säker.

Det är bra med empati. Det är en önskvärd egenskap hos alla i vårt samhälle, såväl jägare som andra. Men ibland går empatin över i dumhet och det beteende visar såväl Djurens Rätt som Kattjouren upp.
________________
*Detta är intressant eftersom Moderna Försäkringar även vänder sig till jägare med förhållandevis bra villkor inte minst för de som jagar vildsvin.....

Wikipedia om rödräv

Blev tipsad om att det om jakt på rödräv i sverige stod följande på wikipeida:

" Det betyder att minska konkurrensen om jägarnas favoritbyten, framför allt rådjur och hare, men också and- och hönsfåglar. Regeln om att årsungar av rödräv får jagas året runt (den 1 juli till den 30 juni) togs bort ur jaktförordningen under några år men återinfördes 2009 av dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson (C).[10]. "

Så jag gick in och ändrade till:

I Sverige får jakt ske från 1/8 fram till någon gång under perioden 28(29)/2 till 15/4 beroende på var i landet jakten skall bedrivas. Jakten får bedrivas längre i norr än i söder. Varje år skjuts cirka 70 000 rödrävar i Sverige.[9] Jakten bedrivs vanligen som vakjakt, drevjakt med hund, lockjakt, i gryt med särskilt tränad hund eller genom fällfångst. I Sverige får skyddsjakt bedrivas under särskilda förutsättningar som definieras i jaktförordningens bilaga 4. Bland annat bedrivs på länsstyrelsens initiativ skyddsjakt på rödräv i fjällområdet i syfte att öka fjällrävens och fjällgåsens överlevnad[10].

Valpvak

Satt vid ett nyslaget gärde igårkväll. Väntade på rävvalpar som aldrig dök upp. Gick hem när regnet kom. 

En annan slags trofe

Att spara betarna från en fin galt gör många. Men hur många tar hand om hörntänderna från grävlingar och rävar?

Här är ett armband jag gjorde av just grävlingars och rävars hörntänder. Det är resultatet sv 2015-16 års predatorjakt som jag nu på ett påtagligt sätt kan både minnas och påminnas om. 

En annan typ av trofe del 2

Man kan ta hand om trofeer på många sätt. Jag brukar tex skelettera alla rävar och grävlingar jag skjuter. Ibland är skallarna så trasiga att de inte kan sparas. Då kan man ta hand om hörntänderna. Det gjorde jag härom sistens.  Jag borrade hål i dem och gjorde ett armband...

Ulv på green?

Meddelandet ovan hittar man på kungsbacka golfklubbs hemsida. För de som inte vet vad kungsbacka är så är det ett samhälle precis söder om Göteborg, en sovstad till Göteborg skulle jag drista mig att säga. En kommun med växtvärk, befolkningen har fördubblats på 30 år och är nu i runda svänga 80.000. En mycket borgerlig kustkommun där inkomsterna ligger över riksgenomsnittet, kommunalskatt under riksgenomsnittet och väldigt stort hästägande är ett kort sätt att beskriva Kungsbacka på. Vargar passerar emellanåt och det blir då alltid rubriker.

Lokaltidningen Norra Halland fångade upp nyheten och kontaktade Länsstyrelsen:

– Intressant, vi vill gärna titta på resterna för att se vad det kan vara, säger Malin Forsberg, kvalitetssäkrare av rovdjursspår på länsstyrelsen.

Vidare:

– Rävar kan slå ett vuxet rådjur, berättar Malin Forsberg.
Hon vill dock gärna få se resterna av djuret och mäta upp bettstorlek för att säkrare kunna säga vilket rovdjur som varit framme.

Att jag håller ett extra öga på just Kungsbacka beror på att jag är uppvuxen i ett av kustsamhällena i Kungsbacka kommun.

Tollare skjuten på åtel - misstogs för räv

Igår dök en artikel i aftonblandet upp i mitt FB flöde. Det handlade om den tragiska händelse där en tollare (nova scotia duck tolling retriever) rymde  från sitt hem på kvällen och vid 1 tiden på natten dök upp på en rävåtel där han sköts. Det är en mycket tragisk händelse för alla inblandade, dock särskilt familjen. Jägaren ringde upp familjen på morgonen då han på FB sett en efterlysning.

Familjen polisanmälde jägaren. Och det är på sitt sätt korrekt. Som jägare skall man veta vad man riktar sitt vapen mot och vad man sköter. Det är vår skyldighet, det är vår plikt. Samtidigt kan man inte föreställa sig att en rävliknande hund skall dyka upp på åteln mitt i natten. Och familjen har faktiskt strikt uppsiktsplikt över sin hund nu när löshundsjakten är över, så det juridiska läget är inte helt glasklart som jag ser det.

Tollaren är en rödbrun hund. Såhär beskrivs den av SKK:

Storlek och utseende
Tollaren är den minsta av retrieverraserna. Mankhöjd för hanar är 48–51 cm och tikar 45–48 cm. Den väger vanligen 17–23 kg. Rasen är röd till färgen och vita tecken är önskvärda på huvudet (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken. Övertecknade hundar, det vill säga hundar med för stora vita fält eller vita tecken på till exempel rygg eller nacke, eller felfärgade hundar, beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen, är inte korrekt enligt rasstandarden.

 En i huvudsak röd hund. Med smärre vita partier på bröstet. Vikt runt 20 kg. Rödrävens mankhöjd är 35 - 40 cm, vikten sällan över 10 kg men i vinterpäls ger de ett rejält intryck. Undersidan är vit, öronen uppstående. Storleksmässigt och färgmässigt så förstår jag att man kan ta fel på räv och tollare om natten vid en åtel. Särskilt om man är inställd på att en räv skall dyka upp.

Att det är lätt att ta fel på räv och tollare vittnar min granne om. Han har nu sin tredje och fjärde tollare och tävlar på elitnivå och är aktiv i SSRK. Han har sett i stort sett alla nordens bättre tollare in action, han har till och med dömt flera av dem. Ändå berättade han för ett par år sedan för mig hur han sett sin hund ute på gärdet på kvällen. Han rusade ut på altanen för att kalla in hunden, den reagerade genom att ränna till skogs. Grannen blev fly förbannad men kom av sig när han såg hunn sitta vid hans vänstra fot på terassen. För när han kallade vaknade hunden och kom ut och satte sig där han skulle. Räven däremot, den drog till skogs. Så till och med för extremt tollarvana människor kan det vara svårt att se skillnad när man förväntar sig att se något speciellt. För grannens del förväntade han sig en hund medan åteljägaren förväntade sig räv. Båda tog fel på tollare och rödräv.
__________________
Härom året sköts en golden retriever i en liknande situation, detta var nog värre för ägaren eftersom ägarna såg det hända. En stövare misstogs för mård och sköts även den på en åtel härom året.

Rävens dvärgbandmask trivs bra....

Forsknignen kring rävens dvärgbandmask i Sverige går vidare efter de första fynden 2010. Nu har det konstaterats att parasiten inte har några problem att sluta sin livscykel i sverige:

För ett par år sen visade Andrea Miller att masken fullbordar sin livscykel här, när hon hittade en smittad vattensork i skogarna i gränstrakterna mellan Nyköping och Gnesta. Hon har nu hittat ytterligare tre smittade sorkar där.
– Alla sorkar kommer från det området och de kommer från ett och samma fält i det här området, säger Andrea Miller.
Hon har också hittat flera prover på infekterad rävspillning, vilket gör det här området till det område med flest positiva prover hittills av de områden som undersökts. Men det är svårt att dra några slutsatser om vad det betyder för hur vanlig parasiten är.
Samtidigt visar annan forskning att den största spridningen rent geografiskt är de drabbade områdena i Katrineholm, där positiva prover hittats i över en mils radie.

SVA vill ha in harar och rävar från norra Sverige

Ett pressmeddelande från SVA tidigare idag lyder:

SVA fortsätter undersöka harar efter utbrottet2015-10-22
Naturvårdsverket har beviljat medel till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för studier av årets harpestutbrott.
– Vi vill nu skaffa oss bättre kunskap om det senaste harpestutbrottets effekter på vilda djur i Norrbotten och Västerbotten. Vi vill veta om sjukdomen till exempel kan ha ett mer utdraget, kroniskt förlopp hos harar, säger veterinär Gete Hestvik, SVA.
Under utbrottet av harpest under sensommar och tidig höst fick SVA in rapporter om över 150 döda harar i Norrbotten och Västerbotten. De flesta observerades i kustområdet kring Kalix, Luleå och Piteå. Tjugosju harar skickades in för obduktion. Majoriteten av dem hade dött av harpest.
– Hittills har de flesta undersökta hararna genomgått en akut sjukdom som snabbt lett till döden. Av stort intresse är att undersöka om sjukdomen kan ha ett mer långdraget, kroniskt förlopp. Om så är fallet skulle det öka risken för att harar sprider bakterien i naturen. Rävar kan infekteras men blir oftast inte sjuka. De bildar antikroppar mot bakterien, och genom att undersöka vilka rävar som har detta kan vi se i vilka områden harpesten finns. Vi vill därför undersöka organ från harar och rävar som skjutits under jaktsäsongen 2015-16, säger Gete Hestvik.
SVA är nu intresserat av att få kontakt med jägare av harar och rävar, och som vill delta i undersökningen. För varje provtagen hare eller räv kommer en ersättning på 200 kr att betalas ut.
– Vi vill också gärna undersöka smågnagare, harar och rävar som påträffas självdöda och tar tacksamt emot även dessa djur som hittas av allmänheten.
De som vill delta i undersökningen kan kontakta Gete Hestvik eller "dagens viltveterinär" via telefon 018-67 40 00. Det går också bra att mejla vilt@sva.se, även för att få mer information. Mer att läsa om projektet finns också på www.sva.se.
Den som hanterar harar bör alltid iaktta stor försiktighet eftersom harpest även kan drabba människor. Detta är extra viktigt då smittade harar inte alltid har synliga förändringar. Rör aldrig haren med bara händer, tvätta händerna efteråt och tänk på att även inandning av infekterat damm kan smitta. Fram till denna vecka meddelar Folkhälsomyndigheten att man fått in över 800 fall av harpest på människa sedan i somras.

Det står inledningsvis, både i pressmeddelandet och på den sida där projektet beskrivs noggrannare, att det är Västerbotten och Norrbotten som är relevanta län. Jag tycker dock att SVA uttrycker sig en aning tvetydligt i själva brödtexten så den som har harar och rävar från andra områden kanske kan få dem kollade med. Det är i vart fall inte fel att höra efter.

Räv istället för grävling

I går kväll ställde jag mig och passade vid ett grävlinggryt. Jag gillar egentligen bäst att jaga grävling med hund men detta gryt ligger allt för nära vägen. 

Efter sisådär en halvtimme hörde jag rörelser i grytet, stenar som rubbades. Av erfarenhet vet jag att grävlingen brukar stå och vädra en stund i grytöppningen innan den kliver fram så jag var koncentrerad på grytet. 

Då såg jag en rörelse i ögonvrån och upptäcker en räv som slinker in i det höga gräset kanske 20 m bort. Ser gräset svaja när den stökar omkring. 

Sedan kikar den fram kanske 15 m bort. Hårkorset finner bogen och jag kramar avtryckaren. Räven sjunker ihop. 

Jag går fram och ser att det är en liten tik i sommarpäls. 

Rävjakt ;-)

En rävjaktsscen ur 100 åringen som klev ut genom fönstret och försvann...

real fox hunting.
Posted by Trond Gundersen on den 20 juli 2015

Nyslagna vallar på nyårsafton

Gott nytt jaktår mina vänner. För idag är det just det, första dagen på det nya jaktåret. Det hela startar lugnt med att kråkfåglar (minus nötskrika) blir lovliga. Jag antar att några av er redan varit ute en sväng. Själv var jag för trött. Jag var ute sent på jaktårets sista dag, nyårsafton. Många av mina grannar slår nämligen sina vallar för fullt.

Vid halv tiosnåret stack jag ut. Barna var hemma och kollade på Ikke gjör dette hjemme, en fenomenalt rolig norsk dokumentärkomedi. Det bästa tycker jag personligen är att ungarna lär sig förstå otextad norska.

Redan på väg till mitt uttänkta pass såg jag en vuxen räv i närheten av ett gryt. Kanske är det där grytet bebott trots allt. Nåja. Jag fortsatte min usprungliga plan och satte mig i östra änden av ett långt nyslaget gärde.

Såg en råget gå omkring oroligt på gärdet intill. Har hon förlorat ett kid funderade jag över en stund.

Första halvtimmen var OK, då blåste det fortfarande lite och myggorna och knotten höll sig borta. Men sedan mojnade det och jag började få lite väl många enträgna stickande och bitande besökare.

Just som jag började fundera på att bryta på grund av detta kom en tanig räv rultande från gärdets sydvästra hörn. Den dräller fram och hamnar kanske 30 m bort. Några grenar gör att jag inte får skott på den utan låter den skrutta vidare. Den drar iväg rakt väster ut. Jag fumlar fram min lilla muspipa. Ser räven försvinna kanske 300 m bort bakom ett impediment.

Nöjer mig med att kika på en rå bock och en get. Studerar det nya tornet på andra sidan gärdet. Det skulle nog varit bra om vinden legat på lite annorlunda.  Noterar att räven vänt tillbaka men att den fortfarande håller sig bakom grenarna.

Piper lite i muspipan. Räven visar inga tecken på att ha hört men vänder ändå norr åt. Passerar i fin bredsida på kanske 35 m håll. Jag tar sikte men bensdödet glider när jag lägger lite tyngd på det. Räven stannar till.

Ser sig om.

Sätter sig.

Börjar käka på en mus.

Nu har jag ett hyfsat läge även om räven sitter och har bringan mot mig. Men jag avvaktar. Efter en stund reser den sig. Visar bredsidan och jag kramar avtryckaren.

I kikarsiktet ser jag hur räven hoppar till, ett moln av damm slår upp bakom räven. Svansen far upp och räven drar iväg söderut i snabb fart. Jag tappar bort den när den springer ner i en sänka.

Sitter kvar en stund. Räven dyker inte upp. Har jag bommat och räven smugit iväg med låg profil i sänkan? Det är möjligt.

Går fram och letar mellan strängarna av gräs och klöver.

Hittar inget.

Går till bilen och plockar fram en förväntansfull Essa. Hon är supertaggad. Antagligen har hon våra nattliga grävlingjakter i minnet någon stans. Vi går ut på gärdet mot skottplatsen, som jag faktiskt inte kontrollerat tidigare vilket är lite amatörmässigt.

Essa visar genast att här har det hänt saker. Hon drar iväg åt söder. Går mer på luft än markspår och 30 sekunder senare är vi framme vid räven som hon tar ett tag över ländryggen på och ruskar så det står härliga till.

Räven, en liten hanvalp på uppskattningsvis 2 kg, hade träffats i börstet. En bra träff något närmare ryggraden är bröstsidan. Antagligen hade den hårt bondade kulan, som valts med tanke på möjligheten att det skulle dyka upp vildsvin, passerat kroppen utan att svampa upp. Genom att kulan betett sig närmast som en helmantlad kula så kunde rävvalpen springa nästan 75 m med sin dödlga skada. I det läget är jag mycket tackasm att jag hade med hund. Jag hade inte velat gå i ovisshet om rävens öde efter att jag släppte iväg skottet. Jag hade inte velat behöva ha risken av en skadeskjutning hängande över mig nu när det nya jaktåret precis startar.

Skallar av räv och grävling

Jag ser ofta frågor om skallar från mindre rovdjur där frågeställaren inte vet om det är räv eller grävling. 

På bilden ovan ser ni en grävlingskalle till vänster och en rävskalle till höger. Noslängden är den stor skillnaden medan de för övrigt är lika i storlek. 

Det finns en sak som är extremt tydlig på grävlingen och det är den benkamm som löper över kraniet från ögonbryn ner mot nacke. På grävlingen (bilden ovan) är den extremt tydlig. Den löper som en ås över kraniet, på kraniet ovan är den som högst lite drygt 6 mm hög. Motsvarande detalj på räven är bredare och bara någon mm hög. 

Att ropa varg - ett vanligt misstag

För några dagar sedan dök det upp uppgifter om att en död vargvalp hittats i en hästhage i Vallentuna. Såväl kommunens miljökontor som polis och länsstyrelse var inkopplad. Kadavret skickades till SVA för analys.

Igår kom svaret. Åter igen hade små och stora rovdjur blandats ihop. Djuret var nämligen en rävvalp som dött efter ett bett över huvudet. Den var ungefär 3 veckor gammal. En varg i den åldern borde väga ungefär 10 gånger mer...

Det var som sagt inte första gången. Här är en lista jag sammanställde för några år sedan i samband med att ett par dumpade älgskinn från älgjakten hittats och tolkats som vargkadaver. En lista över exempel på vanliga döda djur som tolkats som stora rovdjur och därför har de hanterats som det. Vilket innebär att de ingår i statistiken över anmälda grova jaktbrott även om de är uppklarade och det konsateras att inga brott begåtts. Såhär skrev jag den gången:

• En grävling i Torsåker i Gävleborg misstänktes vara ett vargfoster. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.
• En stor tamkatt misstogs för lodjur i Norrtälje. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.
• En räv i Galenreviret i Hälsingland misstänktes vara varg. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.

Jag vet inte om APU ligger bakom någon av dessa anmälningar. Gör de det så säger de väl att de löst ett jaktbrott när de berättar om det hela.....

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man skulle göra det lättare för polis, sva och övriga myndigheter om artkunskapen var större hos gemene man.