Jaktkläder - slavlika arbetsförhållanden och hög miljöpåverkan

På väg till jobbet lyssnade jag på EKOT på radion, det är ett perfekt sätt att få en överblick över dagens viktigaste nyheter och slippa den märkliga gallring som sker när man läser nyhetslänkar via FB och andra sociala medier. En av nyheterna kändes väldigt jaktrelevant, den handlade om hur kort livslängd kläder har i dagens samhälle. Nyheten belyste ett projekt med syfte att förlänga textiliers livslängd genom modifikationer, projektet heter re:textile.

Projektet beskrivs såhär:

The ambition with Re:Textile is to develop structures for circular processes in the textile industry.
The goal is to create new business opportunities and use less planetary resources.
The long term goal is Design for Re:Design: products and business models with a prolonged life
Re:Textile aims to:
-Work with companies and organisations through workshops to find new redesign ideas and business models
-Establish Re:Design Factory, a consortium for realization of redesign
-Investigate the feasibility for a national sorting centre for textiles in Sweden.

Idag är medellivslängden för ett klädesplagg 2 år, projektet vill höja detta till 10. SR-inslaget låter såhär för den som orkar lyssna:
Det fick mig att börja fundera. Hur ser det egentligen ut i min egen jaktgarderob. Egentligen är funderingarna inte nya. Jag är hyfsat medveten och har systematiskt köpt begagnade jaktkläder till ungarna (ja jag vet att jag avvek från detta härom veckan). Man kan fundera på hur man hanterar detta på flera sätt. Vi kan börja med att kika på vad som egentligen finns i min jaktgarderob:

• Swedeteam goretexställ Dakota, inköpt runt 2010, väl använt. Använt vid enstaka regnjakt 2016.
• Engelsson jaktställ Åsele (anorack + byxa), inköpt 2015, använt enstaka gånger. Oanvänt 2016.
• Jaktställ JOFA, arvegods, inköpt runt 1985. Väl använt, anväds närjag jagar i skärgården 2016.
• Tenson anorack + swedteam byxa hermelin, inköpta runt 1990 respektive 2010. Väl använda, används vid skärgårdsjakt 2016. 
• BDW jacka, militärt överskott. Inköpt runt 2005. Mitt mest använda jaktplagg 2016. 
• m59 byxor. Inköpta runt 1990. Väl använda. Omfattande användning 2016. 
• Jobman arbetsbyxor med cammomönster, inköpta runt 2009. Väl använda, mina mest använda jaktbyxor 2016.
• Snöjacka, norskt militärt överskott, inköpt runt 2008. Sparsamt använt av mig.
• Snocammoställ, inköpt 2016, ej använt.
• Lövcammoställ, inköpt 2016, ej använt. 
• m65 jacka (amerikanska försvaret) med tigercammo. Inköpt runt 1987, väl använd. Ej använd 2016. 

Jag har alltså mycket grejer men en del finns i fritidshuset ute i skärgården för att slippa släpa grejerna fram och tillbaka. Förhållandevis många plagg används förvånansvärt lite, jag har ett par favoritplagg som tydligt urskiljer sig från resten. Dessa plagg återkommer jag till gång efter annan. En del plagg skulle jag i praktiken kunna avyttra utan att det gjorde någon skillnad över huvud taget för min praktiska jakt. För saks skull kanske det bör påpekas att jag har runt 100 jakttillfällen per år, i de flesta fall sällan mer än ett par timmar / en halv dag / kväll. Heldagsjakt tillhör ovanligheterna för mig, likaså jaktresor.

Jaktsegmentet sett i ekonomiska termer lever krasst sett på att sälja utrustning i högre grad än vapen, ammo och praktisk jakt. Det är till stor del ekonomin i jakten som gör den politiskt intressant, annars hade den kunnat avfärdas betydligt enklare än idag. Det innebär att vi behövber köpa nya jaktkläder och ny jaktutrustning med jämna mellanrum för att "smörja" maskineriet oavsett om man egentligen behöver det eller ej.

Det finns ett stort problem med detta och det är textiliers miljöpåverkan. Polyester, som används som slitstark del i många textilier, är en petroliumprodukt. När man odlar bommull så går det åt extrema mängder vatten som, om vi inte konsumerade så mycket bommull, hade kunnat användas till jordbruket istället och minska matproblemen i samma områden som man nu odlar bommull. Ylle tillverkas av ull, i sverige slängs i princip all ull då vi inte har någon industri som tar till vara på ullen och spinner upp den. Istället tillverkas alla jaktplagg i ylle av importerad ylle från länder där fårhållningen lämnar mycket övrigt att önska men ger billiga och därmed konkurrenskraftiga produkter. Konventionellt garvat skinn kräver extremt mycket farliga kemikalier vid beredning, många skinnprodukter skulle egentligen sorteras som riskavfall. Beroende på vilka textila produkter vi talar om så går det alltid åt mycket energi, kemikalier eller vatten. Ser man till svenskens textilförbrukning så ser den ut såhär på årsbasis:

Vi köper 15 kilo textil per år och person. 4 kilo läggs i garderoben, 3 kilo lämnas till second hand och 8 kilo hamnar bland soporna. Resultatet är ett växande sopberg av kläder. Nästan hälften av dessa hade kunnat användas. 

Det bästa, inser ju alla, blir då att köpa bra och genomtänkta jaktplagg som håller i många år istället för att köpa ett biltemaställ per säsong.....

Ett annat problem, som jag varit inne på tidigare, är de förhållanden som outdoorplaggen tillverkas under. Situationen är värre ju mer priserna pressas. Låg lön, långa arbetsdagar, inga raster eller möjligheter att gå på toaletten är vanliga problem i asiens mer uttalade lågprisinriktade textilindustrier. Det är inte givet att situationen blir bättre bara för att man köper dyrare plagg... Allt handlar om vad beställaren upphandlat och vilka krav denne ställer på tillverkningen. Problemet för oss som konsumenter är att kontrollera vilkoren vid tillverkningen. Några exempel*:

• På Engelsons hemsida saknas info om etiska ställningstagande, miljö och produktionsvillkor, det är priserna som står i fokus. 
• På Swedteams hemsida saknas info om etiska ställningstaganden, miljö och produktionsvillkor. 
• På Härkila/Seelands hemsida hittar jag ingen info om etiska ställningstaganden, miljö eller produktionsvillkor. 
• På pinewoods hemsida finns ställningstaganden om miljö, etik och i någon mån produktionsvillkor (se citat nedan**). 
• På chevaliers hemsida hittar jag ingen info om etiska ställningstaganden, miljö eller produktionsvillkor. 

Det bästa vore om vi kunde föra tillbaka textilindustrin inom jaktsegmentet till Sverige. Det skulle innebära att vi skulle kunna hålla den jaktliga omsättningen på en lika hög nivå som idag utan att miljöpåfrestningen skulle bli lika stor. 

Genom jaktrelevant produktion (textil, vapen, övrig utrustning) i Sverige, och inte bara import, skulle jaktens ekonomiska värde och nytta öka och jakten skulle få politiska fördelar. Men då skulle jägaren behöva vara beredd att betala ett högre pris per produkt. Ställer du upp på det?

________________________________

*Här har jag först letat på respektive företags hemsida därefter har jag googlat företagets namn + miljö, etik och slutligen produktionsvillkor. Detta innebär såklart att jag kan ha missat något men om företagen hade tydlig policy eller tydliga krav så borde dessa ha fångats via sökningen. Jaghar ignorerat "miljö" träffar som handlat om att ett visst cammo smälte väl in i miljön eller att produkterna provats ut av jägare i krävande miljö eller liknande. 

________________________________

**Pinewood skriver:

Pinewood AB jobbar efter att bidra till en bättre värld även om vi, som alla företag i världen, på något sätt nyttjar jordens resurser. Vi är en liten del av världens klädsäljande företag men anser att det lilla vi ändå faktiskt kan göra för samhället och miljön är något som bidrar till en bättre värld för oss alla.
Vi jobbar aktivt med att ställa krav på de leverantörer vi samarbetar med. Vi håller starkt fast vid att våra leverantörer och fabriker skall följa United Nations Global Compacts 10 principer som inbegriper bland annat:

• att mänskliga rättigheter efterlevs.
• att arbetsförhållanden skall tillmötesgå de lagkrav som finns i respektive producerande land samt att på de fabriker vi använder oss av skall det inte finnas tvångsarbete, barnarbete eller någon form av diskriminering. Vår ambition är att arbetsförhållanden och arbetares löner skall överträffa de i varje land lagstadgade kraven.
• att vi skall alltid ta ansvar för miljön och välja det miljömässigt bästa alternativet till vår produktion. 
• Att vi skall motarbeta varje form av korruption

Arbete på väg (och trafikeftersök)

I jobbet gör vi en hel del konsultarbeten som involverar vägar. Det gör att vi ständigt måste underhålla vårt säkerhetstänkande. Som ett led i detta fick jag precis uppdatera min kurs i "arbete på väg". Det som slog mig var om de jägare som arbetar med trafikeftersök inte borde ha samma utrustning som beskrivs i utbildningen. Nedan ett screenshot:

Screenshotet är taget från web-utbildningen arbete på väg. Där visas att man vid arbete på väg i dagsljus skall ha varselkläder på överkroppen vilka når upp i standarden EN471 klass 3. Vid arbete i mörker, dimma eller regn skall överkroppskläderna kompletteras med varselbyxor vila nr upp i klass EN471 klass 2 med reflexer långt ner på benen, dvs näst högsta klassningen. Av utbildningen framgår också att det är arbetsgivaren som skall stå för denna utrustning. Detta innebär att om man tar eftersöksuppdrag via egen firma så får man själv stå för utrustningen medan om man tar uppdragen direkt från polisen så är det polisen som skall stå för skyddsutrustningen. Och det räcker INTE med bara varselväst om man skall jobba nattetid. Utrustningen som nationella viltolycksrådet fått polisen att förse eftersöksjägarna med är alltså inte tillräcklig för att nå upp till trafikverkets krav (om eftersöken skall göras nattetid vill säga):

Eftersöksjägare/kontaktperson inom Nationella Viltolycksrådet som utför eftersök på uppdrag av polisen utrustas nu i hela landet med personlig säkerhetsutrustning. Utrustningen består av reflexväst och keps, båda med ett personligt ID-nummer samt benreflex och hundhalsband. Detta är eftersöksjägarnas/kontaktpersonernas "uniform" som alltid och endast ska bäras i samband med uppdrag från polisen.

Dessa saker är allvarliga. I dagarna är det tre år sedan en eftersöksjägare blev ihjälkörd utanför Jönköping i samband med ett trafikeftersök. Själv vurmar jag lite extra för säkerhetsfrågor, inte minst som jag är gammalt skyddsombud.

Åtal väcks mot Kolmårdens djurpark

En TT nyhet med ursprung i P4 östergötland sprids nu över nymedia. Nyheten är att arbetsmiljöverket i Linköping lämnat in en åtalsanmälan till åklagarmyndigheten till följd av dödsolyckan i varghänget på Kolmården i somras:

Internationell täckning av tragedin i Kolmården

Jag blev lite nyfiken på hur internationell media täckte tragedin i Kolmården. För det första kan man konstatera att Reuters, AP, NewsCore och AFP alla skickat ut nyhetstelegram baserade på TTs rapportering. Det var förväntat och inte mer än kanske 15 rader. Men finns det analyser och kommentarer där ute? Vad står det i dem?

Sidan Monsters and critics har en riktigt intressant vinkling på händelsen. Där har man valt att intervjua National Geographics medarbetaren Casey Anderson. Anderson har arbetat mycket med vargar men framför allt med grizzlybjörnar. Han har erfarenheter av liknande händelser som han beskriver på detta sätt:

I returned to the remaining wolves. The pack was still in a highly anxious state, and Dakota, still separate and standing alone, his head held low like he has just received a beating.  He was one of my favorite wolves.  Dakota was like a giant puppy when it came to interacting with me.  He was a strong, big wolf, that had piercing yellow eyes. But deep down he was almost like a big lap dog, and loved his belly rubbed. 
I squatted down and called to him in a baby voice.  He wagged his tail in response and started to squirm over to me in a submissive excitement.  When he reached me, something suddenly changed.  I remember his eyes first.  They were dilated, only a sliver of the golden yellow color remained in his now dark empty shark like eyes. Now face to face, he bared his teeth toward me, something he had never happened before.  I stood up quickly, confused and angry.  I yelled at him sternly "NO!"   The sharp word was echoed with the sound of the tearing of heavy denim and flesh from the back of my leg. Denali, another adult male wolf had just sunk his teeth through my insulated Carhartt overalls into my hamstring. There was more than one shark in this tank.   I whirled around and confronted my attacker.  Again, I yelled a very unforgiving "No" and pointed my finger at him, which was all I could try and do at this stage."
"I was completely baffled by the way the wolves were reacting.  Just as i regained my bearings after being bitten, i was suddenly attacked from behind again.  This time, when I turned, it was Dakota, the wolf I thought was my biggest ally.  I remember the crushing pressure of his massive jaws as they popped through my calf.  I was lost in confusion and panic.  As I stared into Dakota's empty eyes, i was sucker punched from behind again. When I spun to face what was now a full-on assault, the world went into slow motion.  There was no sound, just the ominous image of a pack of eight wolves surrounding me.  There was nothing else in the world but me and the ring of savage canines that were closing in."
"Their eyes were all dark and emotionless.  Their tails flicked back and forth as they each lunged in and took their turn chomping down on my legs.  When I would turn to face a wolf, another was attacking me from behind.  I screamed for help, but I knew I was alone.  All of my co workers had left for the day. There was no one for miles.  My screams became more desperate,  my increasing panic only fueled the frenzy of the wolf pack .  I kicked and screamed. All I could do was just try and keep my balance as each wolf delivered a gripping bite and tried to tug me to the ground.  If I was to fall now, I would never get up, certain to die in the terror of a wild dog pile. I threw empty punches, and twisted violently around and around like a terrorized tornado."
"They continued to swarm me relentlessly and I could feel my adrenaline laden body begin to succumb to fatigue.  In my attempt to escape, I had somehow made my way to the fence amidst the craze.  I jumped over the four foot high fence and crumpled to the ground.  I looked up, and eight sets of empty, black wolf eyes peered at me through the wire.  I rose to my feet slowly and assessed the damage.
There I stood, in what were insulated heavy denim overalls,  now shredded blood-stained "Daisy Duke" shorts.  My legs looked like hamburger and every puncture hole leaked a stream of red that now weaved its way through the hair of my legs.  I staggered to my truck.  I had a 45 minute drive to the hospital, all alone, no phone.  I needed to get there before I passed out from shock or loss of blood.  My legs throbbed in pain the entire way, and i could feel my head getting lighter."

 Intressant berättelse, och på sitt sätt skrämmande. Hans kommentarer till händelsen i Kolmården är:

"A wolf pack is a very socially dynamic system.  Every individual has it's spot and is treated accordingly.  Fights, blood, and teeth is an everyday experience in the pack.  For a wolf, it is just a way of life.  As a caretaker of a wolf pack, a person will also fit into this hierarchy.  This structure is ever evolving and ever changing in status, mostly determined by the strongest animals.  A human that is embedded into the structure usually is at the top, and is the dominate 'animal', and is not exempt of the rules of the pack.  But like every wolf pack in the world, the rest of the pack is waiting and watching for its opportunity to move up the ranks."

"I do not know exactly what happen that day in Sweden but I can only speculate.  It started with one wolf testing the woman, she reacted the wrong way.  This would catch the eye of the rest of the pack, who would then move in and surround her.  Alone, she likely panicked and was confused by the situation, as these wolves were her friends.  This would be the catalyst to her fate.  She likely fought back in self preservation. The heightened tension would fuel the attack until she was brought to absolute submission. When you decide to work with wild animals, this is a risk that is very real.  In this case, she was killed by the wolves that she loved."
"She should have never entered that enclosure alone and should have been armed with bear pepper spray or the like. We as humans have advantages with the use of tools and our mind.  When you take that away and get to common ground with the wild, you can also be part of its beautiful savagery.

Övrig media har framför allt sysslat med att återge längre eller kortare referat av vad som skrivits i svenska tidningar. Ofta med korshänvisningar till andra tidningar...

Vargtragedi - förväntad men på oväntat ställe!

Igår ägde en stor tragedi rum. En 30-årig djurskötare blev dödad av vargar på Kolmårdens djurpark.




Nu kan man se på det hela på olika sätt. Man kan se det som ett arbetsmiljöproblem på Kolmården, man kan se det som en illustration av vargars beteende, jag väljer det sista perspektivet även om jag som gammalt skyddsombud är mer än väl medveten om det förstnämnda perspektivets betydelse. Innan jag går in mer på detta så lägger jag som citat in ett äldre inlägg jag gjort på bloggen, det är bra att ha med sig för det fortsatta resonemanget:

Professor emeritus Valerius Geist är en intressant person. Utvandrad ryss som doktorerade i zoologi på University of British Columbia. Post-doc gjorde han i tyskland under 1960-talets slutskede. Då jobbade han med/under den etologiske legenden Konrad Lorenz. Etologi är som ni givetvis vet läran om djurs beteende, och Lorenz är den mest beryktade etologen som gått på denna jord.

Geist forskning handlade först om jakthägn, senare har han blivit allt mer skeptisk mot dessa då han anser att de devalverar djurens värde. Annan forskning har handlat om klövvilt i nordamerika, bergsfår, hjortar, älgar - han har forskat och gett ut böcker om dem alla. Han är tveklöst en stor auktoritet på såväl djur, dess beteende som inte minst relationen djur-människa eller ekosyste-samhälle. Detta har lett honom in på frågor kring vargen.

Det är hans vargforskning som gjort honom känd i Sverige. Det finns flera svenska hemsidor som tar upp hans forskning och framför allt hans idéer kring hur vargen under vissa omständigheter tvingas justera sitt beteende och infoga människan som potentiella bytesdjur, jag lånar vargfaktas svenska översättning av texten:

1. I reviret börjar det bli ont om bytesdjur. Dels genom vargens jakt men också genom att hjortdjur, räv, harar och fåglar helt enkelt lämnar området. Tecken på detta kan vara att hjort och rådjur plötsligt börjar upphålla sig väldigt nära ladugårdar och lantlig bebyggelse, dag- som nattetid. För den gröne vandraren blir det uppenbart hur tyst det plötsligt har blivit i skogen.
2. Matsökande vargar börjar närma sig bebyggelsen nattetid. Deras närvaro påannonseras ofta av plötsligt och ihållande nattskällande bland gårdarnas hundar. ”Skälldueller” börjar bli vanligare nattetid. Dagtid börjar det höras ylanden från vargflocken.
3. Vargarna dyker upp dagtid och börjar på avstånd observera människorna i deras dagliga sysslor. Vargar lär sig främst genom att observera allt omkring sig mycket noggrant. Efter en tid börjar de komma närmare bebyggelsen även dagtid.
4. Nu börjar mindre tamdjur attackeras, både nattetid och i dagsljus och vargarna blir allt djärvare. De börjar nu jaga hundar. Ibland ända upp på verandan. Folk som promenerar med sin hund får nu för första gången försvara hunden mot en eller flera aggressiva vargar. Dessa är dock fortfarande rädda för människor och många hundar sparas bara genom denna kvarvarande respekt. Men vargarna börja etablera sitt territorium.
5. I det här stadiet börjar vargarna utforska större tamdjur som hästar och kor. Det leder till många avslitna svansar, bitna lår och ljuver samt ansiktsskador. De första allvarligt skadade korna hittas. Här är det skador på ljuver, ljumskar och könsorgan som gäller. Att boskapen håller sig intill gårdarna hjälper inte längre. Vargar börjar nu också förfölja och omringa ryttare. De börjar titta in på gårdarna och till och med spana in genom fönstren på husen.
6. Vargarna börjar nu också gå mot människor för att sedan stanna och iaktta dem. Ibland i flera minuter. De börjar nu övergå från etableringsstadiet till att faktiskt betrakta människor som bytesdjur. Det som nu kan verka som ren lekfullhet – närgånget beteende, nafsanden i byxor och jackor – är nu förstadiet till fullskaliga attacker. Än så länge drar de sig tillbaka när människor gör utfall tillbaka eller ryter. Mot jägare eller lokala slaktare kan de hotfullt ställa sig att bevaka de ”bytesdjur” människorna ska börja jobba med. De ylar och skäller, ibland på bara några stegs avstånd.
7. Nu attackerar vargarna människor. De första attackerna är klumpiga för vargarna vet ännu inte riktigt hur de ska gå tillväga, och många av de attackerade hinner sätta sig i säkerhet eller slå tillbaka. I det här läget bör alltså en frisk och stark man kunna övermanna, eller rent av kväva, en varg. Men om vargflocken blandar sig i finns inget försvar. Inte ens för två beväpnade män. Vargar som jagar i flock är så starka ihop att de till och med kan ta en Grizzlybjörn. Det har maginnehållet i kanadensiska vargar visat.

Originaltexten, med referenser, heter "When do wolfs become dangerous to humans?". Den är läsvärd för den tar även upp under vilka situationer vargar INTE blir farliga.

Övrigt: 2004 tilldelades Geist The Rocky Mountain Elk Foundations utmärkelse Olaus J. Murie award för sin forskning om älgar.

Slutligen vill jag tipsa om en podcast som gjordes av The Sceptic (en skeptiker site), där intervjuas Geist med anledning av Kenton Carnegies dödsfall.
Skeptic » Podcasts » MonsterTalk » Episode Notes for Bad Wolf

Eftersom det i detta fall rör sig om vargar i fångenskap är Geists skala inte helt tillämpbar, där finns t.ex. inga problem med matanskaffning. Däremot borde man reagerat tidigt på de incidenter som ägt rum i Kolmården, det finns flera exempel på när människor bitits, vilket jag anser definitivt uppfyller Geists steg 6, och gränsar till steg 7.  Saxat ur aftonbladet angående en 30-årig kvinna:

 – Jag låg med händerna för ansiktet och hade underarmarna som skydd för halsen. Det måste ha varit en överlevnadsinstinkt. Jag kunde höra hur de frustade och kände bett. En varg hade käften över bakhuvudet på mig. Efteråt hade jag blåmärken, bulor och öppna sår, främst i ansiktet och på armarna. Men också på ställen jag inte ens märkt att jag blivit biten, som runt vristen.

Och ytterligare ett från Svenska Dagbladet angående en annan incident med en 15-årig tjej:

– Någon av vargarna nafsade och bet och fick tag i låret, berättade Mats Höggren, zoologisk chef på djurparken

Och en 21-årig tjej:

Vargen bet tag i kvinnans kofta, drog ner henne på marken och bet henne i armen.

 Steg 7 uppfylldes utan tvekan för varggruppen i Kolmården igår genom dödandet av en människa. Detta är tragiskt. Djupt tragiskt. Och samtidigt förvånande då det rör sig om professionella yrkesmänniskor som dagligdags arbetar med vargar och borde vara medvetna om deras potentiella farlighet. Men personligen är jag inte förvånad. Jag trodde nog att en människa inom några år skulle råka riktigt illa ut vid ett vargmöte, men jag trodde snarare att det skulle ske med ett barn i något av de oerhört vargrika länen i mellansverige snarare än i en djurpark. Vi får se hur detta påverkar vargdebatten framöver samt hur/om det får någon inverkan på den praktiska vargförvaltningen i framtiden. Om inte annat så borde de ytterst ansvariga - politikerna - förstå att vargen är potentiellt livsfarlig om den vänjs vid människor och därför välja en strategi som minimerar möjligheten till möten mellan människa och varg. Det vi skall diskutera i framtiden är alltså inte kommersiella strategier och arbetsmiljöproblem på djurparker utan vargar i naturen och hur vi undviker att något liknande händer en "civilperson".

Mina tankar är hos den 30-åriga kvinnans anhöriga. Det hade inte behövt bli såhär!

Tillägg:  Vargfakta har lyckats få tag på Geist för en kommentar. Läs gärna den.
Tillägg 2: vargarna verkar ha släpat omkring kvinnan över hela hägnet efter att hon dött....
Tillägg 3: Ur ledare i expressen:

Det är just när människor får för sig att vargar inte är farliga som de verkligen kan bli det. Risken finns exempelvis att boende i vargtäta områden, stärkta av experternas lugnande ord, får för sig att börja mata djuren.
Vargen är ett majestätiskt och förunderligt djur men den måste hållas på avstånd och lära sig att aldrig våga utmana människor.
Det finns starka belägg för att vargar som jagas lär sig och sina ungar att hålla sig borta från civilisationen. Därför är jakthatet så missriktat.
Ska vi kunna leva med vargen måste vi också jaga den.

Läsarna är förberedda!

I förra veckan körde jag en undersökning där jag var ute efter om läsarna var förberedda på de olyckor som kan hända i skog och mark. Jag undrade hur många det var som hade första hjälpen med sig. 16% hade inget som helst förband eller liknande med sig på jakt. De resterande fördelades jämt mellan de som hade förband endast för människor och de som hade förband för såväl människor som hundar.

Jag tycker utifrån detta att mina jagande läsare är hyfsat väl förberedda om olyckan skulle vara framme. Bra!

Vem är ansvarig om något händer?

Följande kan man läsa på SVT:

Färnbo Östra Viltvårdsområde i Österfärnebo vill inte att fågelskådare ska ha tillträde till jakttorn som viltvårdsområdet äger i Färnebofjärdens nationalpark.

Viltvårdsområdet består av markägare som sålde mark när nationalparken bildades.

Länsstyrelsen har gett dispens till Föreningen för fågelskydd och naturvård och det gäller bland annat tillträde till jakttornen. Men det motsätter sig Viltvårdsområdet och har överklagat till mark-och miljödomstolen.

Min spontana följdfråga är givetvis vem som bär ansvaret ifall någon som inte har tornägarens tillstånd drullar ner från ett torn. Speciellt om den som drullar ner har länsstyrelsens tillstånd... För detta gäller enligt Svenska Jägareförbundet:

Om någon klättrar upp i ett jakttorn och på grund av tornets dåliga skick eller felaktiga konstruktion fallar ned och skadar sig själv eller vapnet, så kan den som uppfört jakttornet hållas ansvarig.
Detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer, men är inte prövat av domstol ännu, så mer exakt än så går det inte att säga vad som gäller.

Att jag tänkte i denna bana beror givetvis på att jag har ett förflutet som skyddsombud på en av mina tidigare arbetsplatser....

Jakt och akutsjukvård

Jag har åkt till sjukhuset en gång under pågående jakt. Som väl var handlade det inte om något akut. Snarare var det en kallelse till vårdcentralen för att min läkare skulle följa upp mitt blodtryck. För så är det, jag tillhör den stora minoritet av vår befolkning som behöver kontrollera blodtrycket med hjälp av mediciner. Det besöket var roligt, läkaren ordinerade mig mer jakt eftersom det medicinerade blodtrycket efter en intensiv jaktförmiddag var så bra det kunde vara.

Men alla har inte så harmlösa orsaker att uppsöka sjukvården under jakt. I Svensk Jakt Nyheter (nr 1/2012) som kom för ett par veckor sedan hade man plockat fram statistik på hur många som skadas under jakt. Statistik från ett halvdussin sjukhus utgjorde basdatan. Denna statistik kan sedan överföras till jägarkåren i stort. Då ser man ett par intressanta tendenser. Den vanligaste skadan är en skärskada i övre extremitet, troligen hand. Den sker i under en söndag älgjaktsmånaden oktober.

4,2% januari
1,8% februari
0% mars
0% april
0% maj
0% juni
0% juli
6% augusti
19,8% september
53,5% oktober
11,4% november
3,6% december

I mina ögon verkar det finnas en klar koppling till de perioder då det jagas älg. Antagligen är det bara så som en god portion av jägarkåren jagar. Att skadorna är fler på hösten och uteblir under yngelperioden hänger givetvis ihop med jakttabellens konstruktion. Jag återger nu även vilka veckodagar det är vanligast med skador:

17% måndag
12,5% tisdag
10,1% onsdag
6,5% torsdag
9,5% fredag
11,9% lördag
32,1% söndag

Mest skador under helgen och måndag+tisdag. Hänger det också ihop med hur vi brukar jaga? På helgerna är fler ute och jagar och så har vi älgpremiären en måndag.... Dippen på torsdagar har jag förståelse för. Kan inte komma ihåg när jag senast var ute och jagade en torsdag...

Men hur ser skadorna då ut? Jo 37,7% har skurit sig, 27,5% har trampat snett, halkat, snubblat etc. Den tredje största skadeorsaken är hundbett, 6%, medan fall ur jakttorn ligger på 5,4%. Vådaskott hamnar på 3,6% och eftersom uppskattningsvis 600 personer uppsöker sjukvård i samband med jakt varje år så innebär det att ca 20 personer vådaskjuts per år. Vådaskjutningarna sker generellt vid gemensamhetsjakt där hagelvapen är inblandade. Skadorna sitter oftast i armar (59,3%) och ben (23,4%). Skadorna utgörs av sårskador (50,6%) och frakturer (17,3%). Sedan finns det givetvis en bunt skador som har med maskiner och utrustning att göra, skador som liknar dem vi ser i jordbruket.

Av detta kan man sluta sig att det egentligen inte är speciellt farligt att jaga om man bara håller på säkerheten och inte gör något överilat. Vi har trots allt bortåt 300.000 jägare (jaktkortslösare + några som jagar utan löst jaktkort) vilka i snitt spenderar typ 20 eller om det var 25 tillfällen på jakt per år. Räknar vi på den lägre siffran så landar vi i 6 miljoner jakttillfällen per år i Sverige. 600 skador allvarliga nog att uppsöka sjukvård ger en risk på 1 promille. Då var det nästan farligare att kila till ICA-butiken och köpa mjölk när jag pluggade i Göteborg....

Hur som helst. Ta det försiktigt i skog och mark! Och utnyttja de sista veckornas möjligheter i jakttabellen väl! Själv tänkte jag åter dra igång lockjakten nu när snön ligger. Det och kråkfågel blir nog tidens melodi resten av säsongen. Möjligen undantaget någon drevjakt på klövvilt om det hinns med. På gott och ont är helgen fulltecknad med andra aktiviteter, bland annat Cirkus Cirkör.

Tinnas minnesfond

Från Jägareförbundets hemsida:

Fredagen den 21 oktober 2011 avled jägaren Tinna Gunnarsson. Hon blev påkörd i samband med ett eftersök på trafikskadat vilt utmed en väg i Jönköpings län.

Det är första gången någon i eftersöksorganisationen har mist livet i samband med viltolycksarbetet.

Svenska Jägareförbundet arbetar hårt för att åstadkomma en så hög säkerhet som möjligt för alla de jägare som gör stora samhällsinsatser längs våra vägar.

Tinnas minnesfond är etablerad med Sv Jägareförbundet Jönköping som förvaltare. Tanken är att bidrag ska kunna utgå oavsett länstillhörighet. Minnesfondens verksamhet baseras på gåvor från privatpersoner, företag och organisationer. Tinnas minnesfond mottager tacksamt alla gåvor, stora som små: sätt in pengar på pg 30 80 3 – 1, märkt »Tinnas minnesfond«. Din gåva bidrar till att fonden kan arbeta vidare i Tinnas anda.

Tinna Gunnarsson blev endast 36 år. Förutom sitt helhjärtade engagemang i eftersöksverksamheten var hon bland annat även jakthundsinstruktör.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrat sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson

Jag fick snabbt nys om olyckan och hade misstankar om vem det var som råkat illa ut. Men det var inte förrän i och med Svensk Jakt nyheter december 2011 som jag fick ett ansikte och namn på den omkomna eftersöksjägaren. Då verifierades min misstanke. Jag hade träffat Tinna tidigare. Vi gick samma björnjaktsutbildning i våras.

Mina tankar går nu till två håll. Först och främst går dem till Tinnas anhöriga, men mina tankar går också till alla eftersöksjägare runt om i landet som utsätter sig för stora risker i sin strävan att förkorta skadade djurs lidande.

Djävligt nära ögat....

Igår invigde jag min nya motorsåg. Den är starkare än den gamla. Den är tyngre än den gamla. Den har längre svärd än den gamla. Och jag är ovan vid den. Då kanske det inte var så bra att köra den i sisådär 5 timmar första dagen den var i drift....

Passet före lunch gick bra. Jag sågade upp en bunt träd som jag fällt tidigare. Aspar i fårhagen närmare bestämt. Träd som fåren fått beta av. Efter lunch gick jag för att röja upp en torpruin (Qvarnkullen) vi har på marken. Vi har rätt mycket sådant, en del hittar man i äldre kartor och annan dokumentation men en del är nog ytterligare lite äldre - kanske medeltida?

I början gick det bra. Jag fällde ett apar aspar som jag även sågade upp. Sedan började jag ringbarka ett halvdussin aspar på en gammal jordkällare. Tänkte att jag skulle slippa nya rotskott nästa år när jag väl fäller dem. Det gick hyfsat, men arbetet är tyngre. Sågen "vilar" inte mot en stock utan man får hålla den helt med egen kraft. Det var dags att byta träd så jag släppte handtaget och höll kvar i bygeln, så som man ju brukar. Skillnaden var väl att jag började gå i samma ögonblick. Kedjan hade inte hunnit stanna och sågen inledde en pendelrörelse som gjorde att svärdet tog mig i knävecket...

Fy satan vad rädd jag blev. Nu hade kedjan i och för sig inte mycket fart. Dessutom hade jag huggarbyxor på mig. Men det sved ändå till. Och när jag sedan drog ner byxorna och inspekterade skadan insåg jag att jag hade haft rejäl tur. Det hade inte krävts mycket mer kraft för att senor och pulsåder skulle skadats. Nu var jag bara rispad i skinnet (se bilderna ovan).

Så nog måste man vara försiktig. Rejält djävla försiktig.