Att kasta ut barnet med badvattnet - därför lämnade jag FB-gruppen ekologiskt är logiskt

Ett gästinlägg av Oscar som har en fårgård med medvetet ekologiska förtecken. Oscar beskriver här varför han gick ur FB-gruppen ekologiskt är logiskt.

Den här texten var från början en avskedspostning på Facebook-gruppen Ekologiskt är logiskt, där jag ville förklara varför jag inte längre tänkte fortsätta som medlem.

Intressant nog fick mitt inlägg inte ligga uppe mer än 10 minuter innan det togs bort av en moderator. Varför kan man ju bara spekulera i, men takhöjden är uppenbarligen begränsad. Här följer inlägget något redigerat och ur minnet

Jag har sen länge haft ett miljöengagemang. Jag kan villigt erkänna att det har varierat över åren. Ett tag släppte jag det mer eller mindre eftersom det var så frustrerande att så många verkade skita i det och att jag inte verkade kunna påverka dem.

Jag har alltid handlat ekologiska varor om möjligt eftersom det ändå är att göra något.

Sen knappt 10 år har jag en eget lantbruk där vi föder upp djur och även producerar deras foder. Jag kan konstatera att det inte är det enklaste man kan ge sig på här i livet. Det är en härlig känsla både att kunna producera delar av vår egen mat och även att sälja till andra. Men att gå därifrån till att det ska ge en anständig inkomst är oerhört svårt. Vi producerar ekologiskt, men den utmaningen delar vi med alla bönder vi känner oavsett eko eller ej. Jag känner ingen yrkeskår som jobbar så hårt och tar så höga ekonomiska risker för så låg och ojämn inkomst som odlare.

En droppe i bägaren var härom veckan när någon i gruppen ville veta vad en jordgubbsodlare besprutade sina bär med. När inte odlaren svarade på ett sätt som ansågs vara ok utvecklade sig detta till ett drev av värsta slag. En odlare skulle alltså under den aktivaste perioden på året lägga tid på att svara på frågor från en massa folk som redan från början bestämt sig att man aldrig i livet skulle handla där, eftersom jordgubbarna var besprutade och därmed giftiga...

Den totala ironin är att även ekologiska jordgubbar besprutas! Dock med medel som är godkända för ekologisk odling. Hela situationen visade att väldigt få är intresserade av att lära sig något nytt, framför allt inte något som riskerar att rubba ens cirklar.

När de vettiga diskussionerna då blir allt färre, och de flesta utöver ovanstående exempel utgörs av "citronsyra är farligt", "bikarbonat är nyttigt", "GMO är alltigenom ont" och rena stollerier som "kolloidalt silver" och chem-trails, ja då räcker det för mig.

Tack för mig.

Var kan jag hänga i stället? Finns det något forum där man kan kombinera ekologi och vetenskap? Kan man vara miljövän utan att behöva köpa ett helt paket av stollerier och konspirationsteorier?

Mvh Oscar

Djurens Rätt gör självmål igen - många fel om jakt i Afrika

Härom sistens publicerade Djurens Rätt ett debattinlägg på Nyheter24. Jag tänker gå igenom början av det och kommentera det här nedan.

Det beror på din budget hur mycket du kan skjuta, och om du vill skjuta en buffel, zebra eller elefant. Hos researrangörerna för jaktsafarin kan en buffel vara inkluderad i priset, med möjlighet att skjuta en andra mot avgift. ”Diverse antiloper” inkluderas också mot avgift.
En researrangör för jaktsafari skriver att du kan skjuta ”allt från elefant till leopard”. Hos en annan researrangör är ”de fem stora” inkluderade: leopard, lejon, noshörning, elefant och buffel. Safarijakt är big business.

Så långt inga fel, bara fakta. Men det är när slutsatserna skall dras som det blir kortslutning:

Vi har alla någon gång sett de triumferande jaktbilderna med jägaren poserandes på den afrikanska savannen bakom en dödad zebra, antilop eller buffel och med geväret som lutas mot det döda djurets kropp. Människans självpåtagna makt över djuren blir så tydlig att man behöver inte ens vara djurrättsengagerad som jag för att känna att det är något som är mycket fel.

Nu blev det fel. Väldigt fel. Jägaren som är stolt över sitt byte är en sak, men att klassificera det som något felaktigt och dåligt är en slutsats som behöver diskuteras. För saken är att man genom att sätta prislapp på enskilda djur och erbjuda dem till jakt har kunnat rädda arter och bygga upp livskraftiga stammar igen. För utan legal jakt tar den illegala jakten över. Suget, inte minst efter elfenben och noshörningshorn till asiatisk alternativmedicin är makalöst stor hos den växande asiatiska medelklassen. Detta innebär att den triumferande storviltjägaren med sitt gevär och nedlagda byte faktiskt skapar förutsättning för arternas fortlevnad. Uttryckt i en insändare i den tunga vetenskapliga tidskriften Science visar att kontrollerad, legal jakt i Zimbabwe gynnat elefanterna:

Implementing trophy hunting has doubled the area of the country under wildlife management relative to the 13% in state protected areas

Vidare:

As a result, the area of suitable land available to elephants and other wildlife has increased, reversing the problem of habitat loss and helping to maintain a sustained population increase in Zimbabwe’s already large elephant population.

Det Djurens Rätt inte tänker på och inte förstått är att i delar av Afrika är varje jobbmöjlighet en bra jobbmöjlighet:

Africa’s greatest challenge in attaining political stability and prosperity is to stimulate its national economies and to create jobs

Det innebär att människorna för att få mat på bordet tjuvjagar helt okontrollerat. Men kan man genom jaktturism skapa ett kontrollerat uttag av djur samtidigt som man skapar jobbmöjligheter har man allt att vinna.  Någonstans runt 23 afrikanska länder tillåter troféjakt. De jobb som skapas kan man inte ignorera, i en sammanställning publicerad i den vetenskapliga tidskriften Biological Conservation visas det att jaktturism/troféjakt i Sydafrika, Namibia, Botswana, Tanania, Kamerun och Centralafrikanska republiken, skapar ungefär 20.000 jobb. Då rör det sig om direkta jobb inte indirekta i form av kringliggande service, logistik mm. Därtill spelar ekonomin en avgörande faktor för djurens återhämtning:

Low off-take rates mean that trophy hunting can play a key role in endangered species conservation (even when excessive hunting was the original cause of the conservation problem). Initially, when species are critically endangered, a complete cessation of all human-caused mortality is necessary. Subsequently, however, revenues from tightly regulated trophy hunting can provide important incentives for careful management, protection and reintroductions. On private land in South Africa, for example, trophy hunting has facilitated the recovery of bontebok (Damaliscus dorcas), black wildebeest (Connochaetes gnu) and cape mountain zebra (Equus zebra) by providing financial incentives for reintroductions

Djurens rätt är alltså helt ute och seglar vad gäller den Afrikanska  troféjakten. För att ytterligare belysa detta länkar jag en bra film som belyser det Djurens Rätt inte förstått:
TUSKERS

Invasiva arter: tvättbjörn

Såhär står det om tvättbjörnen på Wikipedia:

Tvättbjörn, ibland även kallad nordamerikansk tvättbjörn (Procyon lotor), är ett medelstort däggdjur, och den största arten inom familjen halvbjörnar. Den mäter ungefär 70 cm och väger vanligtvis cirka 9 kg. Den är till största delen en nattaktiv allätare som lever av vegetabilier, ryggradslösa djur, fisk, kräldjur, mindre däggdjur och fågelägg. Den har gråaktig päls med en tät underull. Två av dess mest distinkta karaktärer är dess tydliga mörka ansiktsmask och att den är så fingerfärdig med sina framtassar. Den har gott minne och kan återupprepa komplicerade uppgifter efter lång tid.
Den levde ursprungligen i mellersta och norra Amerika i löv- och blandskog, men dess goda anpassningsförmåga har gjort att den spridit sig till bergsområden, kustnära våtmarker och urbana miljöer. Sedan mitten av 1900-talet finns det även introducerade populationer i Japan, mellersta Europa och i Kaukasus, vilka härstammar från pälsfarmar.
Det svenska trivialnamnet har den fått utifrån sin vana att doppa sin föda i vatten, som om den tvättade den.
Tvättbjörnen har ett utvecklat socialt beteende och lever inte ensam, som man trodde tidigare, utan ofta i mindre grupper. Revirstorleken varierar starkt, mellan 3 hektar för honor i urbana områden och 50 kvadratkilometer för hannar på prärien. Efter dräktigheten, som varar i ungefär 65 dagar, föder honan en till fem ungar per kull. De flesta tvättbjörnar dör tidigt på grund av jakt, svält, trafikolyckor och andra faror. Individer i fångenskap blir upp till 20 år gamla.

Tvättbjörnar klassas på de flesta håll som en invasiv art, vilket betyder:

En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystemet som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.

Regeringen definierar invasiv art med orden:

En invasiv främmande art är en art som hotar den biologiska mångfalden eller orsakar socioekonomiska skador och skador på människors och djurs hälsa om den förs in och sprids. Det är ett växande globalt problem att sådana arter slår ut lokalt förekommande arter och därmed utarmar biologisk mångfald. 

För närvarande ses de flesta insvsiva oarter som problem. De flest är växter eller lägre djur. Bland däggdjuren är det framför allt två som det talas om och som ses som stora hot. Tvättbjörn och mårdhund. I regeringens miljömål nr 16 ett rikt växt- och djurliv ses bekämpandet av invasiva arter som ett etappmål. Samtidigt kan vi till följd av den pågående relativt snabba klimatförändringen förvänta oss fler invasiva arter i Sverige. Problemet är såklart inte isolerat till Sverige, det finns överallt. I höstas diskuterades det på allvar i EUs korridorer på ett möte mellan ländernas miljöministrar, en förordning har presenterats men m den är klubbad ännu vet jag ej.

För snart ett år sedan fångades en tvättbjörn på bild av en åtelkamera utanför Västervik. Om åtelkameran var laglig eller ej förtäljer inte historien men den hjälpte regeringen i dess strävan att uppnå miljömål 16 eftersom personal från mårdhundsprojektet kunde fånga in och avliva tvättbjörnen någon månad senare. Paradoxen är att alla de tiotusentals åtelkameror som finns i skogarna kan användas för att motverka invasiva arter, men egentligen inte får användas så som lagstiftningen ser ut och tillämpas idag. Intentionen med den skärpta kameraövervakningslagen var såklart inte att försvåra viltövervakningen vilket regeringen tydliggjort genom ett tilläggsdirektiv i jaktlagsutredningen, tilläggsdirektivet syftar till att utreda möjligheten att åtelkameror inte skall vara tillståndspliktiga.

Härom dagen var det dags ingen. För bilder på en död tvättbjörn. Denna gång hade den döda tvättbjörnen flutit iland på en skånsk strand. Länsstyrelsens företrädare kommenterar:

-- Men det är ett tecken på att de invasiva arterna kommer allt närmare Sverige. På kontinenten finns flera främmande arter som har blivit invasiva – det vill säga de sprider sig kraftfullt och orsakar skada i det nya ekosystemet, säger Nils Carlsson.

Vidare:

– Om den inte har drunknat utan har levt på land så är det allvarligare. Vi vill inte ha hit tvättbjörnar eftersom de ställer till stor skada för den biologiska mångfalden, den äter fågelägg och grodor, och kan sprida sjukdomar, säger Nils Carlsson.

Tvättbjörnarna på kontinenten kan vi beskylla nazisterna för att ha orsakat:

Enligt Nils Carlsson har Tyskland omkring en miljon tvättbjörnar. De kommer ursprungligen från när nazisten Hermann Göring byggde upp ett zoo av exotiska djur under andra världskriget. Sedan kom de amerikanska soldaterna som hade tvättbjörnen som en maskot. Efter det rymde djuren och under de senaste tio åren har populationen vuxit explosionsartat.

Runt 70.000 tvättbjörnar sköts i Tyskland förra året och det är uppenbart att de är på god väg in i Danmark.

Ja, vi får väl se hur det ser ut med mårdhund i norrland och tvättbjörn i södra götaland om sisådär 50 år... För personligen tror jag inte att vi kommer att kunna hålla undan dem, speciellt inte med en successivt minskande förståelse för såväl jakt som lokala svenska ekosystem.

Felaktiga uppgifter om rovdjurens effekter sprids av media

De senaste dagarna har media varit "knôkfullt" med nyheter om de stora rovdjurens positiva effekter på ekosystemen. Jag vet inte hur många gånger jag sett olika nyheter med samma håll delade på FB. Ett par gånger har jag gått in och påpekat att kaskadeffekterna inte är lika påtagliga i Sverige som i Yellowstone.

SVT rapporterar under rubriken Rovdjur avgörande för ekosystem:

Forskarna bakom studien har sammanställt de senaste årens forskning kring rovdjurens ekologiska betydelse. Slutsatsen kallar forskarna för ”de stora rovdjurens kaskadeffekter på ekosystemen”.
Det handlar om att de stora rovdjuren påverkar hela växtligheten i både skogar och vatten, och indirekt därmed även alltifrån fågellivet till insekter. Både växter och mindre djur gynnas nämligen när nivåerna av stora växtätare (till exempel rådjur) hålls nere.
Sammantaget betyder det mycket för den biologiska mångfalden, hävdar forskarna. Och samma effekter syns oavsett om man granskar ekosystemen i Norden, med bland annat vargar och lodjur - eller om man studerar lejonen på den afrikanska savannen.

Notera den sista meningen. Jag återkommer till den. En liknande nyhet finner vi på Stockholms Universitets hemsida, dock utan att det påstås att "samma effekt" syns även här. Istället har man valt att lyfta fram lodjuret som exempel:

 I Europa har starka effekter på andra arter framför allt påvisats för lodjuret. Det är kanske välkänt att lodjur kan hålla nere antalet rådjur men lodjur dödar även rödräv, vilket gynnar rävens bytesdjur. Där det är gott om lo finns det därför mer hare, orre och tjäder.

– I lodjurens frånvaro blir rävtätheten betydligt högre än den annars skulle blivit, eftersom många rävar äter fler harar och skogshöns än vad några få lodjur gör, säger Bodil Elmhagen, forskare vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet, och en av författarna till studien.

 Annan rapportering blir lite konstig när man drar vidare i slutsatserna och menar att rovdjurens predation inte kan ersättas av människans jakt. Menar man med detta att människan INTE skulle vara en del av ekosystemet? Karin Bojs har en ledare i DN med rubriken Nej, jägare klarar inte vargarnas jobb! Jag hoppas innerligt att rubriken är satt av redaktionen och inte Karin själv.

Den viktigaste slutsatsen är att rovdjurens effekter på ekosystemen är mycket större än man tidigare har trott. Det framgår av studier som har tillkommit de senaste fem-tio åren. Till exempel kan lövträden öka mer än hundrafalt när vargar återkommer till ett område. Lövträden får i sin tur effekter för fåglar och andra mindre djur.
Förekomsten av älgar, rådjur och andra klövdjur påverkas kraftigt av hur många rovdjur som finns i området. Störst effekt på rådjuren har en kombination av varg och lodjur.
Forskarna ser även positiva effekter för klimatet om rovdjuren håller nere bestånden av betande hjortdjur, så att träden och biomassan ökar. Färre vilda hjortdjur kan också påverka sjukdomssmitta hos både husdjur och människor, till exempel fästingburen Borrelia.
Ofta hävdas i debatten att mänskliga jägare numera har tagit över rovdjurens roll att hålla de vilda växtätarna på en kontrollerad nivå. Men forskarna bakom Sciencestudien ifrågasätter kraftigt det argumentet.

I Forskning och Framsteg är man lite försiktigare och refererar grundstudien lite bättre än dagsmedia:

Så hur är det i Sverige? Har de stora rovdjuren någon ekologisk betydelse också hos oss? Deras effekt är i ärlighetens namn svår att bevisa eftersom skogarna där varg, lodjur och björn framför allt finns är mycket hårt brukade av människor samtidigt som framför allt antalet vargar är mycket litet i sammanhanget. Trots det finns det effekter som går att mäta, som att varg gynnar både vanliga och ovanliga asätare. Det är rimligt att anta att om vargen skulle tillåtas expandera ut från dagens kärnområde i Värmland-Dalana så skulle effekterna kunna bli större, framför allt i områden som naturskogar och naturreservat där människans påverkan inte är så påtaglig. Också lodjur har visat sig ha stora effekter, i Finland blir det mer hare om det finns lodjur genom att det då finns mindre räv.

 "Kaskad effekter" kallas de stora vegetativa effekterna stora rovdjurs predation kan få på naturen. Samtidigt glömmer Forskning och Framsteg bort att man tidigare skrivit om ekosystem i Sverige och då lät det såhär:

Faktum är att den urbaniseringsprocess som nu hotar den biologiska mångfalden i Europas glesbygd, redan har ägt rum i Sverige. Vi har på ett sekel förlorat 99 procent av vår ängsmark, samtidigt som skogen har ökat med 60 procent. Enligt Naturvårdsverket är två tredjedelar av våra hotade växtarter knutna till jordbrukslandskapet.
Vi har visserligen stora mängder älg och rådjur, och även hjortar i delar av landet. Men Carl-Gustaf Thulin anser att det behövs mer flocklevande gräsätare om vi vill öppna upp landskapet och skapa en artrikare miljö.
– Vi skulle till exempel kunna introducera visenter. Dessutom har vi vår ursprungliga hästras gotlandsrusset, säger han.
Till det kommer myskoxen. Den lilla grupp som finns i Härjedalen skulle behöva förstärkas med hjälp av nya utsättningar eller avelsprogram. En annan tänkbar art är saigaantilopen, Europas enda antilopart.
En av grundtankarna inom rewilding är att de stora växtätarnas antal ska regleras av födotillgång och rovdjur – människans påverkan ska vara så liten som möjligt. Carl-Gustaf Thulin anser dock att den inställningen är orealistisk.
– Människan utgör en del av naturen och vi har alltid påverkat megafaunan, säger han.

Det kan inte nog poängteras att kaskad effekter gäller tämligen opåverkad natur och inte den natur som människan brukar, David Mesch skriver i Biological Conservation:

However, later research challenges several earlier studies’ findings such that earlier conclusions are now controversial, especially those related to causes of browse regrowth. In any case, any such cascading effects of wolves found in National Parks would have little relevance to most of the wolf range because of overriding anthropogenic influences there on wolves, prey, vegetation, and other parts of the food web.

I den sorgliga Svenska mediafloden så måste jag säga att Svensk Jakt sticker ut lite. Man har helt enkelt gjort så att man lyft ut den värsta vulgärjournalistiken (mytmakeriet) och låtit Håkan Sand på SLU kommentera det:

Håkan Sand, visar artikeln i Science att rovdjuren har mycket större betydelse för vårt ekosystem i Sverige än man tidigare trott? – Nej, det gör den inte. De har jobbat i ekosystem som är väldigt lite påverkade av människan och de effekter forskarna pratar om kommer inte att komma till uttryck i Skandinavien. Det skriver de faktiskt också och refererar till Camilla Wikenros som är min före detta doktorand. Det står: ”där vi förväntar oss minst kaskadeffekter är just i ekosystem där människan har en stark påverkan.”

Men hur mycket påverkar rovdjuren våra klövviltstammar och därmed vegetationen?

– I Skandinavien har människan redan satt en målnivå med klövviltet och tillkommer rovdjur kommer människan dra ner på avskjutningen. Det är en form av adaptiv respons från jägarna. Så det är inte så att klövviltstammarna minskar drastiskt när det kommer in rovdjur. Utan människan buffrar detta med jakttrycket.
– I vissa fall kan detta till och med ge motsatt effekt då människan blir försiktigare med jakten efter att det tillkommit rovdjur.

Sedan var det det där med vem som ingår i ett ekosystem och om mänsklig jakt eller vargarnas jakt är "bäst":

– Jag tycker det där är lite löjligt. Alla predatorer, om vi nu räknar in människan, har ju sitt sätt att beskatta bytespopulationerna, det är rätt! Men frågan är väl snarare i vilken omfattning det har betydelse för bytesarterna och ekosystemet. Det blir nästan mer en filosofisk fråga.
– Det verkar som att en del inte tycker att människans tillhör ekosystemet och att människans åtgärder per definition är av ondo. I Skandinavien har människan en tiopotens större inverkan på ekosystemet än rovdjuren, så människan är mycket speciell i ett sådant här perspektiv och något som vi förmodligen måste leva med.

 Det löjligaste påståendet i hela soppan är trots allt att vargar och stora rovdjur skulle ha en positiv effekt på klimatet och bromsa koldioxidutsläpp:

– Jag tycker det är fruktansvärt långsökt och nästan lite… ja, jag vill inte säga ordet. Man försöker hitta argument för att det här ska vara så bra som möjligt. Men att detta ska ha mer än marginell påverkan har jag svårt att tro.

Slutsatsen man kan dra av detta är hur oerhört lätt en nyhet förvanskas och förstoras när media försöker anpassa, i detta fall vetenskaplig forskning om kaskadeffekter, till en svensk målgrupp. Media blir i sin rapportering då inte en objektiv nyhetsrapportör utan genom sin vinkling en aktiv del av debatten där man tydligt tar ställning genom att basunera ut en felvinklad nyhet.

En vecka kvar...

...inte till älgjakten för den börjar om sex dagar i mina trakter utan till dess att den statliga utredningen Synliggöra värdet av ekosystemtjänster presenteras. Egentligen skulle den redan ha presenterats men så blev det visst inte....

Såhär beskrivs utredningen på regeringens hemsida:

Regeringen tillsatte den 17 januari 2013 Maria Schultz som särskild utredare för att analysera åtgärder och föreslå metoder och insatser för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället. Utredaren ska vidare föreslå åtgärder som leder till att betydelsen av den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsternas värden blir allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt.

Utredningen beräknas avsluta sitt arbete senast den 30 september 2013. Redovisningen har skjutits fram till 15 oktober 2013.
Utredningen ska ha en dialog med berörda intressenter. På denna webbplats kommer vi att länka till aktiviteter där utredningen deltar. Vi uppmuntrar den som är intresserad av utredningen att kontakta Lars Berg (förnamn.efternamn@regeringskansliet .se) med frågor, synpunkter och förslag.

Om jag förstått det hela så har Svenska Jägareförbundet haft en del åsikter om skrivningarna i utredningen. Det skall bli intressant att se den slutliga skrivningen.

(Här är Jägareförbundets remissvar)

Vi lever på våra barn!

Grattis!
Idag infaller den dag då mänskligheten konsumerat en årsproduktion resurser, vi konsumerar alltså en årsproduktion resurser på lite drygt åtta månader. Det är starkt jobbat. Och vi ökar visst från år till år. Vår överkonsumtion är inte nådig.

Det är organisationen Global Footprint Network som räknat ut detta. De har gjort samma sak varje år i över 30 år. Nu är dock inte alla länder lika dåliga. Det finns en hel del länder vars resursanvändning är lägre än den naturliga återhämtningen/produktionen. Sverige är ett av dessa även om marginalen stadigt minskat  genom åren:

Hur som helst. Mänskligeten har sedan 1970 talet årligen tagit av jordens kapital och inte bara av räntan om man nu skall beskriva det i låtsasekonomiska termer.

Med detta i bakhuvudet är jag än mer stärkt i min övertygelse att mitt kött, som jag tar hem efter jakt, på alla sätt är bättre och mer resurssnålt än kommersiellt uppfödda slaktkor. Inte minst som jag klimatkompenserar min jakt genom att låta plantera träd i ökenområden.

Det behövs FLER betesdjur i Sverige inte färre!

En person med intressanta tankar kring hur man håller sina husdjur är Karl-Ivar Kumm på SLU. Jag har läst och inspirerats av hans tankar när jag lagt upp hur vi sköter våra får. Den senaste rapporten jag läste av Kumm handlade inte riktigt om detta utan om vår köttkonsumtions miljöpåverkan.

Rapporten i fråga heter Import av kött - export av miljöpåverkan. Den går igenom olika köttproduktionsländers miljöpåverkan. De länder som diskuteras är sådana som är av relevans för Sverige dvs som exporterar kött till oss. Vad gäller gris så studeras Danmark och vad gäller nöt så studeras Irland och Brasilien. En viktig sak som konstateras är att en ren ursprungsmärkning är rätt ointressant, det intressanta är var och hur köttet producerats i respektive land.

Det grundläggande konstaterandet är hur man än vänder och vrider på det att svenskproducerat kött är bättre för miljön än importerat. Då har följande miljöfaktorer undersökts:

• Övergödning
• Energi
• Växthusgaser
• Växtskyddsmedel
• Biologisk mångfald och landskap
• Markbehov och markvård
• Samlad miljöeffekt

Växthusgaser är exempel på en miljöfaktor som har global betydelse medan de övriga är lokala eller regionala.  En direkt slutsats blir därav att vi när vi importerar kött samtidigt exporterar miljöpåverkan. Problematiskt är att de negativa miljöeffekterna ofta är större om produktionen sker utomlands än i Sverige.

Inom Sverige finns det betydande miljömässiga skillnader beroende på var och hur produktionen sker. Nötköttsproduktion på naturbetesmark i skogsbygd är synnerligen bra för biologisk mångfald och landskapsbild medan kraftfoderbaserad inomhusuppfödning av gödkalvar har stora negativa miljömässiga effekter. Griskött producerat på lerjord ger inte övergödningsproblem på samma sätt som griskött producerat på sandjord.

Slutsatsen blir att betesbaserad köttproduktion i mellan och sydsvensk skogsbygd bör utvidgas på bekostnad av importerat kött. Sådan köttproduktion har stora positiva miljömässiga effekter på såväl biologisk mångfald som landskapsbild. Idag är det dessa områden som i störst utsträckning planteras igen med gran delvis beroende på lägre lönsamhet och dels på grund av de problem som är kopplade till ett ökande rovdjurstryck.

Lågt pris för plånboken - högt pris för miljön?

Maten får inte kosta så mycket för att locka konsumenternas intresse.....

Var ligger brytpunkten mellan lågpris för konsumenten och högpris för miljön?
Äpplen från Kina och Argentina eller från Polen och Österlen?
Nötkött från Pampas eller kanske griskött från Halland som slaktats i Helsingborg och styckats i Polen?
Eller skall man lägga på någon krona och köpa från ett av de fortfarande fåtaliga gårdsslakterierna?
Vilket pris vill man betala, för den egna ekonomin idag och för framtidens miljö?
När blir oljan så dyr att djurhållningen i Sverige måste förändras och tillåta högre grad av utedrift?
Är det billigare att köra 3 mil till en stormarknad med lågprisalternativ än 7 km till lanthandeln?

Som jägare blir åtminstone jag väldigt kräsen vad gäller det kött och de charkvaror jag köper. Självklart hänger det ihop med att jag hanterar mycket kött, dels genom jakten och dels genom de djur vi hemslaktar. Det gör att kraven på det kött i köper stiger. Och oftast handlar det om köttprodukter som vi i dagsläget inte förmår (eller orkar) tillverka själva. Men med lite tur så blir det en förändring på den punkten. Ett av mina nyårslöften var, för den som minns det, att bygga en egen rök. Pipkanalen har jag material till. Skall bara frakta hem det och komma överens med hustrun om en lämplig plats för själva bygget.....

Björnjakt och indirekt dödade björnungar

Läste följande i Miljöaktuellt:

Det är SR Jämtland som rapporterar om ny forskning som visar att nära hälften av den svenska björnstammens ungar dör varje år till följd av avskjutningen av vuxna hannar. Enligt forkarna så stannar vuxna hanbjörnar kvar i reviret efter att de parat sig. Genom att bevaka sitt revir från andra hanbjörnar så skyddas honan och ungarna. När hannen skjuts ökar risken för att en annan hanbjörn tar över reviret - och då dödar han ungarna.

Enligt SLU var totalantalet för hela Sverige år 2008 ca 3 300 björnar. Den årliga ökningstakten under åren 1998 till 2007 beräknades till 4,5 procent. Det skulle betyda att det föds runt 150 björnungar varje år. Av dem beräknar alltså forskningsprojektet Skandinaviska Björnprojektet att närmare 75 dör på grund av björnjakt.

Det ursprungliga SR reportaget hittar ni här:


Min spontana reaktion på detta är givetvis att det vore lämpligt att även tillåta avskjutning av ungar och inte bara vuxna björnar. Detta skulle lösa en del jaktliga problem.

Ekosystemen klarar sig utan stora rovdjur!

I en gammal SR intervju påpekar Olof Liberg (rovdjursforskaren på Grimsö) att:

– Det förefaller som kanske förväntningarna på rovdjurens roll i ekosystemen är något överdrivna i Sverige, säger Olof Liberg

Närvaron av stora rovdjur i den svenska naturen är därmed ett politiskt val som gjorts, inte något som gjorts för att fylla ett behov eller en lucka. Vilket kanske kandiderande (v) politikern Jonas Sjöstedt borde fundera över innan han i en motion skriver att:

Utdöendet av en enda toppredator kan få ett helt ekosystem att kollapsa

Det finns fler märkligheter i motionen, t.ex. att vargmotstånd kan botas emd information, vilket är märkligt då aktuell forskning visar att jägare i varglän är de del av den svenska befolkningen som kan absolut mest om varg och stora rovdjur och samtidigt är mest rovdjurskritiska. Slutsatsen blir givetvis att det är lätt att skriva politiskt motiverade motioner, men betydligt svårare om man skall väga in aktuell forskning när man skall driva en slagkraftig för eller emot politik.

Hjälp mig att fundera...

...på varför vilda djur ges namn. Nu senast Kynna. Sedan gammalt har vi noshörningsungen Nelson och isbjörnsungen Knut (iofs i djurpark), i vild tillvaro har vi vargtiken Ylva för sisådär 20 år sedan. I Tyskland fick den invandrade brunbjörnen för några år sedan namnet Bruno (inte Brüno), han blev oerhört populär men sköts genom skyddsjakt då han tog allt för mycket tamdjur.

Extra konstigt blir det när man ser Aftonbladets rubrik den 12 augusti 2000:

Äntligen får
Nelson frid

Artikeln inleds med orden:

Hela Sveriges befolkning följde hans dödskamp. Nu får han äntligen frid

Det är en noshörning, med grav grav hjärnskada som det gäller. Inte en människa. Men det var en noshörning som fick sin egen fanclub, Nelson-Clubben.

Så hjälp mig nu. Varför ges vilda djur namn och får en sådan väldig massa engagemang?

Fast det är klart. Det är ju inte vilka djur som helst som får uppmärksamhet. Det är uteslutande karismatisk megafauna som tilldelas namn i media. Detta oavsett hur hotade/icke hotade arterna är. Så varför får en hjärnskadad noshörningsunge på ett zoo mer uppmärksamhet i media än Hackrik den vitryggade hackspetten? Eller varför får en varg som slår hundratals får på en betessäsong mer uppmärksamhet än det akut hotade fjällrävsparet Frans och Flisan som efter år av misslyckanden äntligen fått valpar? Fjällrävarna har egentligen allt man kan begära för media. De är karismatiska. De är söta. De är hotade. De bor på exotiska platser.

Stop!

Det är kanske just det. Att de bor på en exotisk plats och inte dräller ner i civilisationen som straffar ut dem? Precis som tyskarna skiter fullständigt i brunbjörnar i Polen eller Ryssland, tills en invandrade och fick namnet Bruno. Det krävs kanske att djuret för att bli intressant befinner sig i en miljö som vi känner igen oss i. En djurpark, eller sydsvenskt kulturlandskap? För ute i naturen är de ju inte individer, där är de blott djur av sin respektive ras (förutom för Terje Hellesö då). Och rör det sig om bytesdjur är det kanske inte lika lätt att identifiera sig med dem. Vi har ju trots allt det gemensamt med vargen att vi är flockdjur tillika topp-predatorer. Vilket man inte kan säga om Hackrick eller Frans och Flisan.

Det är alltså inte frågan om ett intellektuellt ställningstagande när man protesterar mot skyddsjakt på fårfrossande rovdjur. Det är helt och hållet en maggropskänsla som tar över beteendet. Hur skulle det annars kunna vara? Hade SNF sökt en kompromiss hade man antagligen kunnat finna en vanlig svensk medelväg. Men det vill man inte, man är ute efter den uppmärksamhet och den medlemstillströmning polarisering som konflikter kring karismatisk megafauna ger. Att man sedan tappar bort att den karismatiska megafauna som är unik för Sverige är den täta älgstammen spelar ingen roll. För jag tror inte att man tänkt riktigt på hur mycket man kommer att sakna mötet med skogens konung förrän han blivit ovanlig. Och då kanske han får sig ett namn, skall vi gissa på Sigismund som ju också hade skägg?

Jag ser fram emot den dag då djur betraktas som djur i media och när människan ses som en naturlig del av naturens ekosystem. Dit har vi långt att nå. Vi brottas fortfarande med djur som individer och människan som något främmande för naturen. En inställning som jag anser är en produkt av det ökande avståndet mellan stad och land, den allt mer påtagliga urbanisering vi upplever. Men det har jag tjatat om tidigare så det behöver jag inte upprepa här....

Eller vad tror ni?

Sorkår

Härom dagen fick jag hem en tidning som heter tillväxt nr 4 2011, antagligen för att jag har en jordbruksfastighet och är kund i Handelsbanken. Många sidor bläddrade jag förbi men de 8 sidorna om sorken tyckte jag var riktigt spännande. Tydligen befinner vi oss mitt i det värsta sorkåret på uppskattningsvis 40 år, åtminstone i Norrland. I kombination med lämmelår är det väl inte så konstigt att det går bra för fjällräv, fjälluggla och lite andra rara arter beroende av gnagare. Före älgexplosionen på sent 1970-tal betraktades sorken som skogsbrukets fiende nr 1. I dagsläget anser skogsbruket att skadegörelsen på skog fördelar sig såhär:

1. älg, förstör för 100-tals miljoner kr varje år (men där finns stora intäkter också för älgjakten, det nämns givetvis inte)
2. snytbagge, skador för100-tals miljoner kr varje år
   
3. granbarkborren, orsakade skador för drygt 200 miljoner kr i fjor
4. sork, skador för 130-150 miljoner i Norrland det gångna året

Som sagt en intressant artikel, men jag saknade den ekologiska effekten. Det kunde väl nämnts något om att man oftast kan se fler lyckade skogshönsförökningar och fler harar sorkår eftersom predationen på bon och ungar inte blir lika hård. Men nej, i det perspektiv som tillväxt speglar så är sorken bara av ondo.

Tankvärt

Klimatsmart viltkött

Bloggen Eko-Tänk hade för ett par år sedan ett intressant inlägg om viltkött med älgkött som exempel. I exemplet räknas jägarnas resor, embalage för köttet mm mm in och då landar man i följande slutsats:

Eftersom det är mycket som kan ändras i beräkningen kan man nöja sig med en värdesiffra. Det förefaller alltså som att älgköttet ger upphov till runt 5 kg CO2 per kg kött. Faktorer som kan påverka är att ett vuxet djur väger mycket mer. Men, om jägarna åker betydligt längre så är det också en viktig faktor. Likaså naturligtvis om de kör miljöbilar (får max släppa ut 120 g per km).

Vidare skriver Eko-Tänk att:

5 kg CO2 per kg kött ska jämföras med kyckling som ligger mellan 1,5 och 2, eller gris som ligger runt 6 kg. Ris ligger mellan 5 och 6 kg. Den lägsta siffra jag sett för nötkött är 12 kg per kg kött. Men jag har också sett siffror på 45 kg CO2 per kg nötkött.

Det som är orättvist i jämförelsen är att för alla utom älgen talar vi koldioxidekvivalenter och räknar in utsläpp från själva djuret, dess gödsel och dess foder. Det stora problemet med nötkött är att kossor är idisslare och släpper ut en massa metan, som är en starkare växthusgas än koldioxid. Och då börjar det bli intressant, för älgen är också en idisslare. Den bör också rimligen släppa ut en massa metan och då har vi plötsligt en ganska ogynnsam klimatsituation för älgköttet.

Jag vet hur det är för mig personligen i alla fall. Jag kör framför allt bil för att träna skytte. För att jaga kör jag nästan aldrig en meter. Oftast går jag bara ut genom ytterdörren, kollar vinden och låter den styra åt vilket håll mina fötter får bära mig. Vad gäller t.ex. de rådjur jag skjutit genom åren så har jag not inte kört ens 10 km totalt för dessa.... Det är till och med bättre än för mina får som går bakom ladugården. Där har jag kört en massa för att hämta nya livdjur men även för fodret. Ja inte minst för fodret. Så i min värld är fortfarande viltkött bättre klimatmässigt (och ekologiskt) än tamkött. Ja till och med mitt eget tamkött.

Vargjakt kan ge fler revir

I vargdebatten har allt som jägarna gjort kritiserats. T.ex:

• Man har skjutit sändarförsedda vargar (kritik trots att sändarna inte fungerade)
• Man har skjutit många alfadjur
• Man har kritiserats för många skadeskjutningar, detta trots att det i år inte varit ett problem även om det var det i fjor
• Men framför allt, man har jagat varg

I dag på P1 dök det upp en lite oväntad effekt. När alfadjur skjuts splittras många revir och det uppstår nya, i många fall blir effekten i praktiken att nya alfadjur träder fram, reviren delas och mängden vargar potentiellt sett ökar. Men det egentliga problemet har man ännu så länge inte kommit åt. Vargstammen vi har i sverige är hopplöst inavlad. Varje valp som föds idag är genetiskt närmare släkt med övriga vargar än två helsyskon. Detta problem löser man definitivt inte genom total fredning av djuren.

Mina bästa vantar - förbjudna?

Jag har ett par vantar som är bättre än några andra jag någonsin ägt. Jag hittade dem på en loppis, men önskar att jag haft möjlighet att köpa dem över disk. Det hade varit ärligare.

Vantarna är ett par sälskinnsvantar fodrade med fårskinn. De är varma och fuktsäkra. Fenomenalt bra helt enkelt. Men nu till problemet. EU har som bekant förbjudit handel med sälskinnsprodukter. Detta slår hårt mot kanadensiska innuiter och grönländska eskimåer som fortfarande har säljakt som en viktig inkomstkälla. Förfarandet innebär att man går från att se sälen, rätt förvaltad, som en möjlig resurs till att att göra den till ett potentiellt problem.

EUs genomgående problem är att man inte anpassar reglerna efter lokala förutsättningar. Hade man gjort det hade man kunna besluta om en mer licensjakt och mindre skyddsjakt på säl utefter Sveriges kuster. Sälskinnsprodukterna hade kunnat bli en ekologiskt hållbar resurs, istället för att förbjudas. Och jag hade kunnat hitta ersättningshandskar när mina en dag är utslitna.

Prioritering vid bevarande av arter

Forskningsrådet Formas ger ut en intressant serie böcker om aktuell forskning, Formas Fokuserar. Jag brukar köpa de som på något sätt berör ämnen jag är intresserad av, vilket de förhållandevis ofta gör så jag misstänker att jag i grunden satsat på fel utbildning ;-)

Jag tänkte nu referera och kort diskutera effekten av en intressant och tänkvärd artikel av Mårten Bendz i boken Bevara arter - till vilket pris?

Grundfrågan i Bendz artikel är vilka arter som behöver bevaras och hur detta skall göras. Grundtanken är att man inte kan gapa över allt, Sverige behöver inte ta ansvar för att alla arter skall bevaras. Ja Bendz skriver faktiskt att: Det svenska arbetet med artbevarande är överambitiöst och medför orimliga samhällskostnader. Det rådande arbetssättet är ineffektivt. Snarare anser Bendz att Sverige skall ta ett stort ansvar för de hotade arter som enkom finns här.

För att prata lite siffror. I Sverige finns ca 4000 arter som löper risk att försvinna, av dessa är 1700 direkt hotade! Det säger sig självt att vi inte kan skydda alla, frågan är hur många människor det över huvud taget finns som förmår identifiera ens de 1700 hotade arterna ens med hjälp av handböcker.... Många av de arter som är hotade i Sverige är invandrade söderifrån och befinner sig på gränsen till sin klimattålighet, de är med andra ord dåligt anpassade till vårt klimat. Visst, flera av dem må vara akut hotade, men bara på våra breddgrader. Behöver de verkligen räddas aktivt om det finns livskraftiga stammar på andra håll?

Bendz tycker inte det. Snarare förespråkar han att särskilda svenska ansvarsarter skall identifieras. Det är arter som Sverige skall satsa ordentligt på att bevara eftersom ingen annan gör eller ens kan göra det! Efter en genomgång av de ungefär 1600 mest hotade arterna har Bendz identifierat 37 arter som bara finns i Sverige, dvs potentiella ansvarsarter. 82 arter som delas med våra närmsta grannländer och 256 internationellt hotade arter. Av de övriga arterna i den 1600 arter stora urvalsgruppen finns det stora livskraftiga stammar någon annan stans.

Resonemanget är intressant och relevant. Givetvis menar inte Bendz att de arter vi saknar ansvar för skall utrotas eller så, det skall bara inte satsas orimliga pengar på en art som finns i stora mängder annorstädes. Tanken är intressant, men jag tror inte att den tagits upp till diskussion på allvar på vare sig myndighetsnivå eller i den biologiska och ekologiska forskningen utan främst förbigåtts med tystnad.

Det jag tycker att man kan kritisera är att det kan finnas unika stammar av en art på en plats, stammar som har lite andra egenskaper än stammen i övrigt. Detta tas det inte hänsyn till i Bendz tankemodell.

För man över modellen på den svenska vargstammen inser man att den inte hamnar i kategorin ansvarsart eftersom det internationellt finns ungefär 250.000 vargar, då är en stam på sisådär 250 djur en fjärt i en bubbelpol. Vargarna i Sverige är för övrigt inte unika utan en sentida avlöpare av den ryska stammen, en avlöpare som utgår ifrån endast TRE(!) individer. Har dessa ur ett internationellt perspektiv stort bevarandevärde?

Jag anser att situationen hade varit fullständigt annorlunda om inte den skandinaviska vargstammen utrotats för lite drygt 30 år sedan, utrotandet innebar att en specifik genentisk variation av vargen försvann. Vilket är skamfullt! Men att hävda att dagens vargar har ett internationellt högt genetiskt bevarandevärde är faktiskt lite korkat....

Var skulle vi landa om den svenska rovdjursstammen analyserades utifrån Bendz tankar? Jag kan tänka mig att vargen skulle nedprioriteras. Hur björnen och järven skulle hanteras vet jag inget om, däremot misstänker jag att den nordiska lodjursstammen skulle prioriteras högre. Fjällräven, en väldigt fin lite gynnare, skulle nog nedprioriteras vilket jag personligen tycker är synd men förstår det rationella i....

Gammalt och beprövat

Alf Hornborg skrev för några dagar sedan en mycket läsvärd artikel i GöteborgsPosten. Den kritiserar vårt prylsamhälle där marknadskrafterna, inte behovet, driver fram en teknikutveckling med medföljande konsumtionspress av stora mått. Jag sympatiserar med artikeln innehåll och känner mig rätt nöjd med att jag har en livsstil som, trots att den kan vara djävligt prylig, utgår ifrån en av människans äldsta försörjningsstrategier. Att den använder sig av föremål som i princip inte förändrats på över 100 år gör inte saken sämre. Det är fortfarande mausermekanismen från sent 1800-tal, om än i modifierad form, som återfinns i de flesta jaktvapen i Sverige. I de flesta jaktlag florerar många bössor som hängt med i generationer. Själv hade jag en hva 1640 från 1950-talet fram tills helt nyligen. Jag har inget vapen som är tillverkat under 2000-talet. Och varför skulle jag det? Det behöver jag inte! De senaste 100 årens jaktvapen är i stort sett tidlösa! Endast smådetaljer har förändrats!