Vargen och hönan

Igår avslog länsstyrelsen i Skåne LRFs förnyade ansökan om skyddsjakt. Vargen har vid två tillfällen slagit totalt 36 får i trakten av Vittsjö. Härom sistens tog den en höna inne på en gård dagtid vilket fångades på bild:

Bilden är länkad från Jakt&Jägare.

Såhär motiveras det hela:

”Frigående höns är utsatta för predation av ett flertal rovdjursarter. Angreppet går därför inte att jämföra med angrepp på inhägnade tamdjur.”

Det jag funderar över är om man skulle kunna tillämpa §28 i jaktförordningen om en höna tagits. Hade lantbrukaren, när hen såg vargen med hönan i käften, kunnat skjuta vargen och slippa misstanke om grovt jaktbrott?

Personligen så tror jag, lite beroende på vem som får fatt i ärendet, att det finns en risk att skjutningen i en sådan situation faktiskt skulle klassas som grovt jaktbrott. Jag misstänker att man utifrån proportionalitetsprincipen skulle anse att hönans värde är så ringa i förhållande till vargens att djurägaren i så fall borde avstått att utnyttja §28. Möjligen kan frågan komma i ett annat ljus om det skulle röra sig om en rar höna från en genbanksbesättning av en utrotningshotad lantras. Men jag är tveksam eftersom det ekonomiska värdet av genbankshöns är ytterst litet i jämförelse med det värde vargar tillmäts.

Tuppslakt

Idag tog vi tag i saken. Idag slaktade vi av överskottet tuppar. För så är det när man har höns, det blir snabbt väldigt många tuppar, får faktiskt intrycket av att mer än hälften av alla ägg som kläcks blir tuppar och inte hönor.

Hur som helst, vi slaktade 6 tuppar. Kvar har vi en öländsk dvärgtupp och två åsbotuppar. En öländsk dvärghöna ligger på ägg så antagligen blir det läge för ny slakt frammåt jul till.

Att ha egna höns ger med andra ord såväl goda ägg som etiskt riktigt höns/tuppkött. 

Not: Bilden är en arkivbild från en tidigare slakt. Det blev inga bilder på detta idag.

Vorstehvalp och dvärghöns

Essa står för våra öländska dvärghöns. Öländsk dvärg är en gammal lantras. På gården har vi även lantrasen Åsbohöns. 

Kycklingar

Det är en knapp vecka som gått mellan de båda bilderna ovan.

Bilderna föreställer våra kycklingar. Ett drygt dussin av rasen Åsbo som Nicke (som har bloggen Naturtratten) kläckte fram åt oss. Vi har Åsbohöns sedan tidigare men de börjar bli gamla och ahr slutat lägga ägg, vilket ju gör att man inte får fram fler unghöns via dem. Det var därför läge att spä på flocken med lite nytt blod.

Ännu så länge växer de så det knakar. Och ingen har dött vilket alltid känns skönt.

Nya djur på gården

Igår var vi på hönsbytardag. Där träffade jag bloggrannen Naturtratten/vildMark, vi hann inte prata så mycket men han kommer i alla fall att kläcka fram ett gäng Åsbohönor i sina äggkläckare åt mig. Det ser jag fram emot eftersom våra åsbohönor är gamla och inte lägger några ägg längre.

Åsbohönan är en utrotningshotad lantras. Öländsk dvärghöna är en annan utrotningshotad lantras. Vi kom hem från hönsbytardagen med tre öländska dvärghönor, här en bild på den granna lilla tuppen:

Lite om utrotningshotade tamdjur och effekter av aktuell politik

Det finns i sverige att antal utroningshotade tamdjur. Många av dem hålls i marginalområden, på smågårdar och i olika former av djurparker. Många av dessa djurhållare samverkar så att vi därför har genbanker på lantraser: allmogefår, getter, kaniner, höns, kor mm. Jordbruksverket skriver följande om genbanker:

De svenska lantrasernas genbanker består av ett antal enskilda genbanksbesättningar
med levande djur. Syftet med att inrätta en genbank är att
hela eller delar av en ras ska bevaras, samtidigt som andra delar av rasen
kan nyttjas för andra ändamål. Om det finns en genbank blir risken för
genetiska förluster mindre och man kan på ett hållbart sätt förädla
produktionsdjur. Djur, alltså genetiskt material, kan gå från genbanken
och ut i annan djurhållning. Däremot kan inte djur som inte har fötts in i
en genbank tas in i banken annat än i undantagsfall.
I en genbank för man sluten stambok över en grupp djur vars gener och
egenskaper ska bevaras. Sluten stambok innebär i princip att inga nya
djur utifrån förs in. I undantagsfall kan dock stamboken öppnas, efter
noggrant övervägande av de avelsansvariga om man hittar en oförädlad
och noga dokumenterad stam av något djurslag. Om de nya djuren skiljer
sig för mycket från dem som redan finns i stamboken bildas i stället en ny
ras.

De djur som finns är de som finns. De kan i princip inte utökas annat än genom förökning inom gruppen, vilket är en stor skillnad mot t.ex. de stora rovdjuren i vårt land. Vad gäller våra mest hotade fårraser så ser situationen ut såhär:
Det finns alltså flera fårraser som har en värre situation är vargen i sverige. Skillanden är att dessa fåraser, t.ex. klövsjöfår och svärdsjöfår, bara finns i sverige. Det finns alltså inte hundra tusentals andra individer spridda över världen. Individer som man kan plocka av och fördela lite som man vill.

Själv hade jag ambitionen att ha genbank på orusthöns en gång i tiden. Men nu blev det inte så. Jag hade de flesta papper klara och de skulle i princip bara skickas in. Men sedan dök ett lodjur upp. Det traskade in i hönsgården och tog vår tupp. Sedan höll det sig kring gården i ett par dagar och tog en katt varje natt. Det tog udden av glädjen. Det kändes helt plötsligt rätt meningslöst att hålla höns för något annat än ägg, gödsel och ogräsätning i trädgården. Detta bidrog också till att vi vadle att ha korsningsfår och inte t.ex. genbank med gutefår eller värmländska skogsfår som vi hade vissa tankar på.

Detta sätt att resonera är en risk för våra lantraser, det vet jag. Men jag är inte ensam om det. Många gårdar och aktiviteter med just lantraser befinner sig i marginalbygd, den bygd där högre makter vill ha större stammar av varg och andra rovdjur. Bygder där smågårdar betyder extremt mycket för den hävdvunna biologiska mångfalden. Det är en svår balansgång. För vi är förpliktigade att ta hand om alla hotade djur och växter, inte bara de stora rovdjuren......

Härom dagen kunde man läsa något oroande på samma tema i Svensk Jakt:

Av de tolv inhemska, svenska hundraserna är nio jakthunds­raser. För ungefär hälften av dem är situationen riktigt allvarlig efter­som det föds och registreras så få valpar att rasernas sundhet och fortlevnad hotas. Framför allt är det drivande raser som har eller kommer att få problem.

Vidare kan man läsa:

I Norge har man sett en likadan trend för sina inhemska hund­raser och tagit till ett antal åtgärd­er för att underlätta för uppfödarna. Valpar av norska ras­er registreras gratis av Norsk Kennel Klub och man får ställa ut hundar av dessa raser gratis på NKK:s utställningar. Man har också lagt upp en spermabank där frusen sperma från var och en av de sju norska raserna ska långtidslagras. NKK sponsrar dessutom kurser i harjakt. Om det får avsedd verkan återstår att se.

Detta är också hänsyn man måste ta när man skapar en förvaltning för de stora rovdjuren. Men egentligen inget man diskuterar eller utförligt belyser konsekvenserna av i den senaste rovdjursutredningen, SOU 2012:22......