Polisens licenshaveri drabbar såväl individer som företagare

Det blir allt tydligare att polisens licensstrulande, dvs detta att inte lätt och smidigt expediera vapenlicenser utifrån gällande regler utan försöken att blanda ihop vapenpolitik och tyckande med myndighetsutövning, drabbar såväl enskilda som företagare. Jag har tidigare diskuterat sambandet mellan att ett antal butiker gått i konkurs med långsam licensgivning vilket resulterat i stora varulager som inte kunnat omsättas. Nu är det inte givet att butikerna skulle överlevt ändå, konkurrensen med den nätbaserade handeln har gått hårt åt jaktbutikerna men polisens saktfärdiga licensgivning har knappast underlättat situationen.

Vad gäller privatpersoner så finns det gott om individer som får vänta oförsvarligt länge på sina licenser. Jägare missar stora delar av jaktsäsonger på grund av handläggningstider som allt som oftast drar iväg över 22 veckor. Personligen skulle jag idag aldrig byta in ett vapen om jag inte visste att jag hade tillgång till ett vapen med motsvarande jaktlig funktion under den tid licensprövningen äger rum. En annan intressant aspekt är att polismyndigheten har en betydligt snävare syn på vad som är lämpliga jaktvapen än vad ansvarsmyndigheten, Naturvårdsverket, har. Detta innebär, i de fall den sökande orkar driva frågan, merarbete och emellanåt rejäla juridiska processer. Man kan undra om inte polisen, inte minst dess ledning (!) i form av vapenexpert Peter Thorsell, har viktigare saker att ägna sig åt än att försöka förhindra att det ges jaktlicens på ett halvautomatiskt jaktvapen i klass 2... Vapen som Naturvårdsverket uttryckligen och upprepade gånger definierat som legalt jaktvapen...

Men det finns andra problem med. Igår publicerade Jaktjournalen ett annat exempel på effekten av polisens licenshaveri, för det är bara så man kan beskriva det. Det handlar om John Nilsson i Timrå. En mycket engagerad jägare som även hade planer på en militär karriär. Efter en skjutövning på den egna marken hade någon i grannskapet ringt polis och menade att det skjöts skarpt med "grova militära automatvapen" (som det står i polisanmälan), John pekades ut. Polisen kom. Allt visade sig vara i ordning. Där fanns giltiga licenser på allt. Förutom på en inlånad remington där det inte fanns någon lånelicens på en ljuddämpare. Rättsmaskineriet började mala. Till slut blev det rättsförhandling och John hade lyckats få Pelle Svensson som försvarsadvokat. Det visade sig dock att polisen saknade rutiner för hur man skriver ut en lånelicens på vapen med ljuddämpare, handläggningssystemet tillät helt enkelt inte att man skrev ut lånelicens på vapen + dämpare utan det krävde att man skrev ut separata licenser för vapen respektive dämpare vilket innebär att åtskilliga vapenägare i det aktuella polisdistriktet (och fler därtill) ovetandes begick samma lagbrott. På grund av polisens bristande rutiner. Det behöver väl inte nämnas att tingsrätten ogillade åtalet. Samtidigt som allt detta skedde höll John på att sälja ett kulvapen i cal 22 LR. Vapnet hölls i beslag av polisen samtidigt som licens skrevs ut till köparen. När denne skulle hämta bössan så fick han göra det på polishuset. Problemet var då att köparen kunde plocka ut bössan utan att betala för vapnet, dessutom så satt kikarsikte och fästen kvar på vapnet vilka inte ingick i affären. Om köparen är ärlig så kommer denne naturligtvis att göra rätt för sig, men det är inte givet. Det stora problemet är dock att polisens husrannsakan och det rättsliga efterspelet (som ogillades av rätten) innebar att John fick sluta som militär och aldrig påbörja sin officersutbildning eftersom händelsen stred mot försvarets värdegrund...

Vapenägare är statistiskt sett mer laglydiga än övriga invånare. Detta helt enkelt därför att om man inte är det så ryker licenserna och vapeninnehavet. Samtidigt kan man inte komma ifrån en känsla av att man som vapenägare är tämligen rättslös och i händerna på en polismakt som inte är intresserad av att dagens vapenlagstiftning följs utan har en egen syn på och praxis gällande hur lagen bör tillämpas.

Om det där med skärpta vapenlagar

Expressen/GT hade härom dagen en svart rubrik:
Stefan Löfven: Vill se hårdare vapenlagar
Självklart hade det med de många skjutningarna i de svenska storstäderna att göra. Att frågan aktualiserats har mycket att göra med att det nyligen presenterades siffror över hur motsvarande statistik ser ut i andra nordiska länder. De siffror SVT presenterar ser ut såhär:

Det är ruskiga siffror. Men hårdare vapenlagar? Sverige har redan hårda vapenlagar och olaga vapeninnehav är kriminaliserat. Går man in och läser/lyssnar på vad Stefan Löfven faktiskt säger så är det inte en skärpning av vapenlagarna han är ute efter utan:

– Det är viktigt att vi tar i med hårdhandskarna mot brottsligheten. Därför vill vi höja straffet för vapenbrott, inte bara för själva brottet utan anstiftan till förberedelse till vapenbrott måste straffas hårdare, säger statsministern.

 Han vill även motverka smugglingen. Men för det behöver tullen byggas upp/ut, inte nedmonteras så som varit fallet under lång tid.

Egentligen finns det utrymme i lagen att plocka in de som bär illegala vapen, inte som idag bara ta själva vapnen. Det ordnades vid den senaste revideringen av vapenlagen. Socialdemokratiska* Ny Tid Göteborgsområdet / Fyrvaktaren beskriver det såhär:

Orsaken till att det är fler skjutningar i Sverige än i övriga Norden och många andra västeuropeiska länder är förmodligen att tillgången till skjutvapen är större i Sverige än i dessa andra länder. Inte att den sociala misären skulle vara större, vilket Teodorescu påstår.
Polisen i Göteborg vittnar om att det finns många automatvapen i omlopp i stan. De flesta kommer från Balkan och smugglas in av kriminella ligor som tidigare bland annat smugglade cigaretter. I många år har straffvärdet för vapeninnehav varit extremt lågt i Sverige. Det har gjort att den svenska polisen har varit lagligt begränsad i sitt spaningsarbete efter illegala vapen. Om polisen påträffar en person med ett skarpladdat vapen har polisen kunnat beslagta vapnet, men varit tvungen att släppa personen på fri fot efter sex timmar.

Men fortfarande ser vi hur vapenbrott rabbatteras bort när domstolarna dömmer. Personligen tror jag inte att det behövs något ytterligare petande i vapenlagen. Det som behövs är att åklagarmyndighet och domstolarna börjar utnyttja vapenlagens möjligheter och en större del av den straffskala som anges i vapenlagen. Jag utgår ifrån att detta är något som regeringen skulle kunna markera i nästa års regleringsbrev till sveriges domstolar och till åklagarmyndigheten.
_________________________
*Idag är den nationella arbetarpressen/vänsterpressen i princip helt utraderad från mediekartan, möjligen med undantag för Aftonbladet. Det finns en handfull regionala arbetar/vänstertidningar annars är mitten/högerpressens dominans total. I Göteborg har Ny Tid vuxit kraftigt sedan GP för snart ett år sedan lade om rodret från liberal till konservativ inriktning genom sin rekrytering av Alice Teodorescu på ledarredaktionen.

Fundering efter vargrättegången

Igår avslutades vargrättegången i Mora efter tre dagars förhandling. Jag följde det hela med ett halvt öga, dvs kollade DT/ÖPs direktrapportering typ varannan timme för att hänga med.

Det jag spontant känner när jag läser förundersökningsprotokollet och referatet från förhandlingen är en stor känsla av obehag och osäkerhet. Det känns som hela åtalet inte bara vilar på indicier utantill och med på mycket svaga indicier. Det känns som om hela förloppet varit subjektivt styrt av tjänstemän med förutfattade meningar. Samma tjänstemän som nationellt sett sticker ut i fråga om att polisanmäla folk som skyddar sina djur mot varg (så kallade §28-skjutningar).

Varför känner jag obehag och osäkerhet?

Jo, så som resonemangen förs och så som myndighet och åklagare har agerat kan vem som helst som är ute och jagar i ett område med varg misstänkas för förberedelse till grovt jaktbrott. Även om man bevisligen* är ute i ett annat ärende kan beteenden som uppfattas av myndigheten som misstänkta leda till utredning, häktning och åtal.

Åklagarens uppgift i detta fall är att bevisa bortom allt rimligt tvivel att de åtalade gjorde det som åklagaren hävdar. Jag har personligen svårt att se att hon lyckats med detta utifrån vad jag läst i förundersökningsrapporten och vad som framkommit i rätten. Jag är faktiskt lite förvånad att det hela ledde till åtal, men min amatörmässiga kunskap** om det svenska rättsväsendet gör att det kanske finns saker som jag inte förmår tolka allvaret i fullt ut.
 ________________________
*som i detta fall där de misstänkta hävdade att de rekade inför bäverjakt och det bevisligen kom upp ett par danska gästjägare dagen därpå.
**inskränker sig till ett par veckors "prao" på tingsrätten i Göteborg under gymnasiet samt en rättegång där jag stod åtalad för brott mot totalförsvarslagen, en lag som inte längre finns. Jag totalvägrade nämligen.