Kalvjakt i snålblåst

Vi har fortfarande ett gäng oskjutna kalvar kvar på licensen inom vårt ÄSO. Sedan ett par år har vi principen att ha avlysningsjakt på alla kvarvarande kalvar från och med 1/1 och älgjaktsperioden ut. Det har gjort att vi hamant betydligt närmare förvaltnignsmålen de senaste åren jämfört med tidigare år.

Jag fick ett pass i den breda kraftledningsgatan som matar ström från Ringhals och norröver. Brett och öppet i snålblåst som snittade på kulingstyrka är inte varmt. Men jag hade min kaffetermos och en luva så det kändes trots allt rätt OK.

Igår var vi sex passare och två hundförare. hundförarna gick in från var sitt håll. Den ena hunden arbetade med älg tämligen omgående men det fröjde innan det kunde konstateras att det var ett ensamt vuxet djur.

Den andra hunden hittade efter mycket om och men älgar, det rörde sig om tjur+ko+kalv. Hunn jobbade med dem i ett reservat mitt mellan mig och min passgranne. I 50% av fallen går älgarna i en situation som denna mot mitt pass och i 50% av fallen går de i mot vinden i skogen utmed kraftledningsgatan istället för att korsa den. I detta fall gick de utmed kraftledningsgatan så det blev inget denna dag.

Vi har ett par helger kvar innan älgjakten är över men jag vet inte vad hundförarna tänker sig så vi får väl se. Hur som helst så har jag för närvarande lite av en vildsvins-hang-up. Jag är nämligen sådan, hag en tendens att snöa in på olika saker under olika perioder och just nu är det vildsvin i mån av tid.

Perfekt start på julsemestern

Vi sköt fullt vad gäller vuxna älgar på 2 dagar när älgjakten startade. Men så var det inte i alla grannlag och eftersom vi i år i mitt ÄSO har infört ett system där kvarvarande älgar from 17 december skjuts som avlysningsjakt så kunde vi gå ut igen nu i onsdags. Vilket passade mig bra då jag inledde min semester den dagen.

Vi var tre jägare som slöt upp. Jag, Pelle (hundförare med en envten gråhund) samt Lasse. Två pensionärer och en semesterjägare med andra ord.

Jag och Lasse satte oss i två torn där djuren ofta brukar lämna såten. Pelle släpte hunn sisådär 2 km bort. Två minuter efter släpp hade hunn httat älg och fem minuter senare var det fullt ståndskall. Pelle Bad att någon av oss skulle posta om och jag la min ryggsäck i bilen och gick iväg till ett annat pass, bilen fick stå kvar. Väl framme meddelade jag mig över radion och Pelle började smyga in på ståndet.

Efter en stund som kändes som en evighet hördes:
PANG!
Jag pustade ut och förberedde mig för att göra patron ur. Pelle är en säker skytt som aldrig lämnar något åt slumpen. Så döm av min förvåning när jag över radion hörde honom säga att djuret inte låg och att han trodde vi hade bommat men att vi måste få om kull kalven då den var påskjuten. Djuren rörde sig åt sydost mot vinden i gångstånd. Peller försökte ta sig fram efter dem och han bad mig att försöka genskjuta dem genom att gå i rakt östlig riktning. Vi stämde av med jaktgrannarna och fick klartecken att följa djuret in på deras mark om så behövdes.

Jag stövlade på och efter en stund hörde jag dem. Då hade de stannat och verkade stå rätt hårt nere i en mosse. Vi var typ 1 km fågelvägen från den plats där Pelle skjutit, jag hade ca 400 m till ståndet. Jag stämde av med Pelle och han sa åt mig att försöka smyga in. Själv postade han på ett stort hygge strax norr om mossen där hunn skälde.

Jag började smyga. Med mig hade jag svärfars gamla 6,5-a. Försiktigt närmade jag mig platsen där det skällde. efter ett tag anade jag något som rörde sig sisådär 100 m bort mellan björkris och enstaka granar. Jag smög mycket försiktigt frammåt. Passerade en gran och såg båda älgarna tydligt. Där var lövtomma björkar mellan oss och båda älgarna vände huvudet åt mitt håll.

Jag noterade hunden ca 10 m till höger om dem, den lilla stod på höger sida. Läget var inte optimalt pga riset. Men vad hade jag för val? Den lilla var påskjuten och stod friställd från den stora. Jag höjde försiktigt bössan, fann bogen i hårkorset och kramade in avtryckaren. Kulan for iväg och älgarna tog två steg frammåt för att sedan stanna. Jag repeterade fram en ny patron och fann på nytt bogen i hårkorset. Mindre än 10 sekunder efter första skottet lät jag numer två gå. Denna gången var effekten tydlig. Älgen gick omkull och jag såg en pust ångande varm rök forsa ur djurets frånsida.

Träffad. Tydligt träffad. Men den reste sig och travade in i skogen. Jag stod som ett fån och meddelade över radion att älgarna gått sin väg. Sedan dök den stora älgen upp, lockade på den lilla älgen. Hunden skällde. Efter några minuter kom hunden fram och fick fart på det stora djuret. De försvann år OSO.

 Pelle tog sig ner över mossen till mig och vi gjorde en skottplatsundersökning. Det var betryggande, där var gott om blod.Vi följde spåren och fann upprepade blodstänk.

 Ett träd var nerblodat. Kanske hade djuret raglande gått emot det för blott 20 m längre in i skogen låg hon. För ett hondjur var det. En riktigt stor kalv eller en fjoling (kviga). Vi var lite osäkra men efter en stund kom Lasse och vi räknade tänderna. 6 kindtänder, dvs klockrent vuxet djur. Och hon låg på vår mark, med max 50 m till godo.

Vi tog ur henne i skogen. Efter en stund slöt två till ur jaktlaget upp med en 4-hjuling. Tyvärr var det väldigt tät skog så vi fick dra henne 250 m innan 4hjulingen kunde ta vid. Det var ett riktigt slit. Jag frog i frambenen och styrde henne förbi stmammar och tuvor medan Lasse, Pelle och Olof drog i ett rep. Lotta gick efter med en hel drös gevär och annan utrustning.

När vi väl transporterat djuret till slaktboden så for Pelle ut i skogen igen för att försöka fånga in hunden, det gick först 06.30 dagen därpå. Vi andra tog hand om kviga.

En perfekt start på julsemestern.

Älgjakt 2018

Älgjakten 2018 började måndagen den 8 oktober på mina marker. Vi hade ne tilldelning på 2 tjur, 1 ko och 3 kalv. Tilldelningen är könsspecifik till varje jaktlag då den frivilliga vägen har lett till oproportionerligt stor koavskjutning tidigare år. Åtminstone hos andra jaktlag, vårt är extremt ordentligt. Nytt för i år är att alla vuxna djur som kvarstår per lucia poolas och det blir avlysningsjakt på dem inom älgskötselområdet. Då kommer även bara kor att vara lovliga. Vid nyår återstår bara kalv och alla kvarvarande djur blir allmänt lovliga för medlemmar i äso:t via avlysning.

Hur som helst. Måndagen var regnig, rejält regning. Jag fick ett bra pass i en granskog så jag var skyddad men såten innehåll ingen älg förutom ett stänkdjur som drällde in på ett bakpass och blev kvar där. En liten tjur. Skytten var inte intresserad av hornen så dem tog jag till framtida knivprojekt. Jag tog skinnet med, det skall beredas till läder. Nu ligger det i kalkbad för at avhåras.

Eftermiddagssåten var lika regnig den. Båda hundarna arbetade på men unghunden fjompade omkring med lite dov och något rådjur. Nåja, hon lär sig väl med tiden vad det är som gäller.... Den andra hunden arbetade på bra med en kviga som till slut gick i pass hos en av lagets åldermän. Han förvaltade situationen väl och älgen blev kvar.

Dag två var finare. Jag hade med mig min son, eventuellt sista gången på länge med tanke på att han börjar högstadiet nästa år och den skolan är betydligt hårdare vad gäller ledighet än vad den nuvarande skolan är. På sätt och vis med rätta, jag tycker folk kunde placera sina semestrar när det ändå är lov men så kommer jag från en lärarfamilj vilket väl präglar denna åsikt.

Vårt första pass var vid en mosse i en skog. Statistitskt sett ett bra pass men vi såg inget. Däremot hade vi hunden arbetandes med ko och kalv sisådär 400 m bort. Alltid uppfriskande att höra hunden i alla fall. I såten sågs flera älgar och en kviga gick i pass men eftersom vi bara hade kvar en tjur så fick den springa vidare. Ytterligare en ko med kalv gick ur såten med den andra hunden hack i häl, gångstånd får man nog kalla det.  Det syntes även gris i såten, men någon skottchans gavs aldrig.

Höjdpunkten för sonen var nog korvgrillningen och det trevliga tjötet kring elden.

Eftermiddagssåten fick jag spendera utan sällskap. På väg ut till tornet såg jag en kviga, ok skottchans men som sagt de var fredade. Efter någon timme drog en älg i mycket hög fart genom tätningen invid mig, såg aldrig kön men kunde konstatera att det var ett ensamt vuxet djur. Mindre än en minut senare kom hunden efter. Halvannan timme senare smällde det på ett annat pass och över radio meddelades det att en tjur fallit. Det visade sig vara en udda 10-taggare med en slaktvikt på 258 kg. Det största djur vi fällt under mina dryga 10 år på dessa marker.

Nu tar vi en paus och bönderna ägnar sig åt att bärga mer hö/ensilage. En andra, i vissa fall tredje, skörd pågår. Allt för att kompensera sommaren.

Mager älgko

Härom dagen noterade jag en väldigt mager älgko. Jag fick intrycket av att hon var medelålders. Inte liten och utan hyfsat stor men mager. Ingen vrålstor mule, inte heller så där grå som de kan vara. Kort sagt en ko som borde vara på topp. Men det är hon uppenbarligen inte, och hon är ensam.

Hackspett och älgko

Nu har jag varit ute och lekt med kameran igen....

Först ett par bilder på en större hackspett som håller till i vår trädgård:

Sedan en älgko som Essa gjorde mig uppmärksam på. Kon är "kjämpegravid", man ser tydligt hur fostret sjunkit ner och det bildas en grop vid bäckenbenet. Så som hon uppförde sig så ger jag mig fasen på att kalven kom senare samma kväll. Dagen därpå var hon kvar i området, inne bland de täta granarna.

Knepig ko

Härom dagen när jag skulle bort till en gård och hämta råmjölk så uppmärksammades jag på en älgko som betedde sig konstigt. Hon hade stått i en dunge invid vägen hela dagen. När jag kom så hade vår jaktledare precis börjat gå fram mot henne. Hon jazzade runt och undvek jaktledaren men gick aldrig med än kanske 300 m från dungen. Vi tog en snabbtitt efter foster/kalv på platsen där hon stått men hittade ingenting.

Pälsen var lite rugig men hon skiftar väl till sommarpäls nu kan jag tro.

Tidigare på dagen såg jag dessa tre älgar (och två rådjur) från gårdsplan:

Personligen så tror jag inte det var något konstigt med älgkon på de första bilderna. Hon travade fint men magen gungade ordentligt så jag tror helt enkelt det var frågan om att hon skulle till att kalva inom kort.....

En älgkalv i grevens tid

Älgjakten börjar närma sig sitt slut. Sedan årsskiftet har alla kvarvarande älgar inom mitt ÄSO hamnat i en pott där de får skjutas genom avlysningsjakt. När vi gick ut i morses fanns de 10 kalvar kvar i potten, när vi var klara var där bara nio...

Två hundförare och fyra passkyttar slöt upp denna blåsiga söndag. Jag fick ett pass på ett stort hygge. När jag närmade mig passet såg jag get med kid som betade direkt under tornet. Kunde smyga in på hagelhåll innan de smet in i granplanteringen invid.

Väl uppe i tornet så satte jag mig till rätta. Satte på radion och spanade av hygget med kikaren. Tomt. Hällde upp en kopp kaffe varefter jag tyckte mig höra Bertils röst på radion som meddelade att hans hund fått upp tjur, ko och kalv. Strax därpå hörde jag ståndskall på andra sidan granplanteringen nära Svantes pass.

Jag väntade på skott men inget hördes. Kort därpå meddelade Svante att det var en ensam ko och vi insåg att det var Olofs hund som skällde. Inte Bertils, för han hade inte fått upp något. Det var något annat lag i närheten som också låg på öppen 1:a.... Sådana misstag kan ju ske. Hur som helst. Efter någon timme kallade Olof av hunden från ståndet och gick iväg för att släppa igen.

Det gick en stund. Jag satte mig till rätta och rätt som det var kom en ko med kalv traskande över hygget rakt emot mig. Hållet var fortfarande lite drygt när de vinklade och började gå åt öster. Jag tog sikte på kalven och släppte iväg ett skott. Han stannade utan att teckna medan kon fortsatte. Sedan började han lunka efter kon. Jag var tämligen säker på att jag träffat så jag bara väntade på att han skulle ramla omkull men när han fortfarande inte gjort det efter närmare 100 m sköt jag två snabba skott till och älgen for i backen*. Kon var vid det laget långt borta.

Efterhand dök de övriga i jaktlaget upp och vi tog omhand om tjurkalven som visade sig ha en slaktvikt på knappa 50 kg. Halvstort för dessa marker vilket säger något om älgstammens kvalitet här nere.... Vi har snarare kvantitet än kvalitet.
__________________
*I slaktboden resonerade vi om skotten och kom fram till följande hypotes:
skott 1: högt lungskott
skott 2: bukskott
skott 3: taggutskott strax framför och precis ovan bogbladen
Kort sagt, med lite mer is i magen så hade älgen ramlat omkull om ytterligare några 100 m. Men det är svårt att ha is i magen när man ser älgen närma sig hyggeskanten.

Betesskador av älg

Sonens illustration av betesskador orsakade av älg. 

Vak med älgobs

Härom kvällen satt jag några skymningstimmar vid en mjölkmogen havreåker. Åkern har tidigare haft grisbesök så jag hade tre syften med min sittning:

1/ om en lämplig bock dyker upp i lämplig tid så fäller jag den.
2/ om en lämplig dovspets dyper upp i lämplig tid så fäller jag den.
3/ om vildsvin dyker upp så fäller jag ett.

Inget av syftena uppfylldes. Däremot såg jag fler älgar samtidigt än jag någonsin tidigare gjort på dessa jaktmarker. Visst har jag sett stora mängder älg tidigare, i fjällen regelrätta flockar, men här hemma är det enstaka eller små grupper på upp till tre individer som gäller. Men denna kväll såg jag:

2 st fjolingar med knapphorn (syntes först i kikaren)
1 st tjur, 4 taggare, men med rejäla utlägg (blir finfin om den får leva)
1 st ko med
1 st kalv

Den som är van vid älgar från nordligare breddgrader tycker garanterat att det är en fjollälg, kanske Hälge, men för mina trakter är det en lovande ung herre som kan bli riktigt fin om han får leva några säsonger till.

Älgskelettet

Jag har inte noterat det tidigare. Och då har jag många gånger gått i närheten. Jag tänker på älgskelettet i mossan bland granarna i skogen. 

Det tittar fram bland allt det gröna och bruna. 

Vad har hänt?

Självdöd?

Sjukdom?

Trafikens offer?

En passerande varg?

Vi vet inte. Kommer aldrig veta. Det enda vi vet är att älgen är tillbaka i naturens kretslopp. 

En annan sorts trofe del 4

Hustrun fortsätter sitt experimenterande och hantverkande med lite olika delar av djur jag fällt. Senaste experimentet är en ring av älghorn. 

En annan typ av trofe del 1

Jag har lite svårt för det där med trofeer på väggarna, har faktiskt bara någon enstaka uppe. Så sett är jag en köttjägare, där den gastronomiska upplevelsen väger oändligt mycket tyngre än trofen. Men det finns undantag. Kan man göra något av djuret så kan jag gå "all in". 

Så när min kära hustru frågade om jag inte hade något att göra knappar av. Självklart har jag det. Jag slänger nämligen inte de trofeer många andra skulle hängt på väggen. Istället blir de liggande i väntan på att användas till något. Denna gång var det ena hornet på en pinnatjur som fick bli knappar. Nu återstår bara att se vad hustrun sätter knapparna på...

Ännu ett jaktbrott i statistiken

Naturvårdsorganisationerna försåker ofta få det att låta som om jakt på stora rovdjur är de vanligaste jaktbrotten, samtidigt hänvisar de till aktuell statistik över rapporterade/anmälda jaktbrott. Men kikar man på den statistiken så inser man att det är smitning fårn viltolycka som är det utan konkurrens vanligaste jaktbrottet. Ett annat inte allt för ovanligt jaktbrott är det när ett djur skjuts på den egna marken men faller på grannmarken. Ett sådant fall är aktuellt i Halland just nu. HP skriver:

På en plats som verkar ha undgått alla skiften föll en älg på grannens smala markremsa. Nu riskerar jägaren böter för jaktbrott.
I en halländsk by med en medeltida markindelning har ett ovanligt jaktbrott hamnat i domstol.
Kartorna över området skvallrar om att det borde vara minst sagt olämpligt för jakt:
Långsmala markremsor så kallade tegar, i vissa fall bara några meter breda, ligger uppradade intill varandra. Varje remsa har olika ägare och dessutom verkar två olika jaktlag på området.
Det var hösten 2014 som en medelålders jägare satt på pass i detta lapptäcke till landskap. Han sköt en älg på sin egen mark. Men älgen föll fyra meter in på en markbit mellan två av hans egna – ett område som på smalaste stället är tio meter.
Han tog älgen, med hänvisning till gammal hävd och en tidigare överenskommelse, och ringde inte markägaren direkt. Något som han har kommit att ångra i efterhand.
När det blev känt vad som hade hänt ville det andra jaktlaget inte ha älgen. Jägaren betalade en avgift och trodde att saken var utagerad. Men en polisanmälan gjordes från älgskötselområdet och häromveckan stod jägaren inför tingsrätten för jaktbrott.
Det var sånär fullsatt på de tio åhörarplatserna och fler bybor fanns i korridoren. De flesta verkade ense om att domstolens tid och våra gemensamma resurser borde gå till annat.
Men åklagare Sonja Seligmann håller inte med och yrkar på böter för jaktbrott. Domen faller i veckan.
- Alla jägare vet nog att man inte går in och tar djur på andras mark, säger hon.

Kort sagt,  se till att genast ringa jakträttsinnehavaren om ett djur skulle falla på grannmarken och se till att lösa det formellt, gärna med papper. 

Peppra älgsteken

I det fenomenala programmet Ikke gjør dette hjemme som nu är inne på en ny säsong så visade de för en vecka sedan hur man kan krydda sin älgstek.

1/ häng upp din älgstek

2/ plocka fram hagelgeväret med patroner laddade med kryddor. I detta fall tre patroner med svartpeppar, rosmarin samt enbär.

3/ skjut

4/ skär upp och stek

Jag mailade dem och frågade hur man gör med plastförladdningen. Den skall inte vara med.
__________________________
Samtliga bilder i blogposten är screenshots från TV-avsnittet. Om NRK har synpunkter på att jag använder dem så plockar jag givetvis bort dem. Jag tycker dock att idén var så rolig att den måste spridas och länken delas så fler kan hitta fram till den.

Sorgligt fynd

I min trakt är älgarna inte så stora. Den kalv som vägde 75 kg klassades som stor. Flera fjolingar väger in på 90-100 kg. Sorgliga slaktvikter med andra ord. Någon enstaka gång ser man tjurar med antydan till lite krona. Min bild av "riktiga" älgar är storoxarna jag sett sedan 10-års åldern i Arjeplogsfjällen. 

Att ramla på döda djur, fallvilt, i skog och mark är alltid intressant. Ibland, så som igår, ganska sorgligt. 

Tjuren som Essa hittade var för våra trakter rejäl. En udda 12-taggare med sex taggar på ena sidan och fyra på andra. 

Kadavret var rätt gammalt. Min gissning är minst två månader vilket skulle kunna innebära att djuret dött av stångskador från brunsten. Trafikskada är såklart också en möjlighet. Enligt polisen är det tydligen inte helt lätt att få ut eftersöksjägare när det skett viltolyckor. Sedan läser man rätt mycket om olika sjukdomar hos älgen just nu. Hur betydelsefulla dessa sjukdomar egentligen är kan man fråga sig eftersom det är en typ av nyhet som media är väldigt förtjusta i att lyfta fram. 

Goda grannar

Idag var det älgjakt igen. Första såten var tämligen händelselös. 

Andra såten var inte så händelserik gör mig men för andra. Lise-Lotte fick en tjur i pass som hon sköt mot. Men den gick undan. Av det fragmentariska radiobrus jag fick in under min kraftledning förstod jag att det var en del problem. Efter ett tag kom meddelandet från hundföraren:

"Älgen är hittad"

Den hade gått 4-500 m trots ett bra lungskott. Tyvärr föll han ihop 10 m in på grannmarken. Som väl var är grannkontakten god och vi fick plocka ut älgen som hade en slaktvikt på 155 kg. 

Älgjaktens generalpass

Vissa dagar blickar Diana ned på en med blida ögon. Älgjaktens tredje dag var en sådan. Då hjälpte Diana mig att dra vad som visade sig vara dagens generalpass. Ett pass i en kraftledningsgata relativt nära landsvägen.

Redan när vi körde ut till våra pass kändes det bra. Vi såg en grupp på tre älgar på väg in i såten. Hade vi varit på plats en kvart tidigare hade de gått i pass hos Bertil, men nu såg han de springa förbi tornet medan han var på väg in.

Tredje dagens såt är hyfsat stor med stora höjdskillnader och partier med radioskugga. Det är med andra ord lite svårt med radiokommunikationen. Hur som helst meddelade först en passgranne att det var ett ensamt djur på väg ut i ledningsgatan. Det djuret såg jag aldrig skymten av men kort därefter meddelade en annan passgranne att tre älgar gått upp i mossen intill hans pass, dock utan att han fick läge på dem. Hunden som släpptes nära mitt pass fick snabbt fatt på dem och skällande drog de iväg över landsvägen. Men när jag såg dem passera i ledningsgatan kanske 300 m bort var det bara två. En tjur och en ko. Var var kalven?

Jag stod på helspänn och väntade. Skulle kalven komma i älgarnas spår? Nej! Där kom bara hunden. Ett par minuter senare hörde jag knak och brak i skogen och kalven kom farande ut i ledningsgatan kanske 15 meter från mig, jag sköt två snabba skott när den for förbi varefter den föll ihop. Som vanligt hade det räckt med ett men jag vill inte riskera eftersök. Det visade sig vara en tjurkalv med en slaktvikt på 72 kg, vilket är väldigt mycket för dessa trakter där kalvarna allt för ofta ligger på under 50 kg.

Eftersom båda skotten satt i bogen avvaktade jag med urtagningen lite. Det fanns ju en teoretisk chans att kon och tjuren skulle vända åter. Nu gjorde de aldrig det utan drog iväg ett par km åt nordväst långt in på grannmarkerna innan hunden ställde dem.

Efter lite om och men visade det sig att ungefär samtidigt som jag fällde min älg så sköt även Urban en. Detta gjorde att det rådde en viss förvirring innan alla i laget var medvetna om att två älgar låg i backen, Urbans hann 10 m in i en grantätning så där fick en eftersökshund plockas fram innan den konstaterades död. Eftersom Urban sköt den minsta älgen i den gruppen han såg så trodde vi alla initialt att det också var en kalv, men det visade sig vara en fjolårskviga med en slaktvikt på om jag minns rätt 115 kg.

Jakten fortsatte eftersom det fortfarande bara var tidig förmiddag. Den en hunden var som sagt ute ur leken på väg bort i fjärran medan den andra arbetade sig igenom såten successivt. Efter ett tag närmade den sig min del och i en mosse skällde hon till innan hon tog kontakt med hundföraren och därefter sökte vidare. Såhär i efterhand kan vi nog konstatera att hon i det läget stötte ett vildsvin som hon därefter släppte iväg. Grisen drog över ett pass där skytten i rena förskräckelsen missade att ropa ut över radion att det var gris i såten.

Själv tog jag en kåsa kaffe och njöt av dagen, jag satt trots allt i lä och Diana hade visat sin goda sida.

Medan jag avnjöt mitt kaffe, Zoegas Prezzo, hörde jag ett brak inne i skogen. En kvist som bröts lät det som. De kunde vara lite vad som helst men lika bra att vara beredd. Sedan kände jag en svag doft av ett djur. Inget mer hände förrän efter ungefär 10 minuter då jag hörde ett knak till varefter ett stort svart vildsvin klev fram i ledningsgatan 30-35 m bort. Först var det lite dolt av en liten gran men så tog det två steg fram. Jag svepte av området och skogsbrynet med blicken men såg inga ytterligare djur. Noterade det kraftigt kilformade huvudet och höjde bössan. Kramade avtryckaren och grisen stöp i backen. Den ryckte ett par gånger med benen och blev stilla.

Jag antar att ni noterade att jag skrev stor gris. Men det var inte så det kändes från början, då hade jag fortfaranden helgens gris i färskt minne så den som nu klev fram upplevde jag faktiskt som en "grillgris". Det var först när jag en stund senare klev ner från tornet och gick fram för att kolla hur skottet tagit och om det var akut att ta ut och transportera ner den till slaktboden som jag såg att det var en riktigt hyfsad gris. Först upplevde jag den som högre men aningen kortare än helgens gris, men det må vara osagt. Hur som helst. Grisen vägde vi aldrig, men den låg uppskattningsvis på 90 kg +/- 10 kg.

Skottet tog perfekt, det slog av nackkotpelaren med minimal köttförstöring som följd. Jag tror att det är en fjolårsgalt, betarna var fortfarande små och framför allt tunna.

Nu tar vi paus i älgjakten ett par dagar vilket känns bra. För min del hade vilken fortsättning som helst haft svårt att matcha den tredje dagens upplevelser.

Den svenska älgen - olika i norr och söder

I torsdags släppte Stockholms Universitet en intressant nyhet om älgar. I jaktvärlden verkar bara Svensk Jakt ha fångat upp den och i övrig media verkar den bara dyka upp som en kort TT-nyhet som bara någon enstaka tidning nappat på. Kanske sparar medierna på nyheten någon vecka för att hamna närmare södra sveriges älgjakt, men det tror jag inte för så lång framförhållning verkar tidningarna inte ha. 

Stockholms Universitet skriver i sitt pressmeddelande:

Den detaljerade kartläggningen av de två beståndens utbredning visar att den skarpa gränsen går tvärs igenom Dalarnas, Gävleborgs och södra Jämtlands län. Älgen är vanlig i Sverige, det finns cirka 300 000 individer i vinterstammen. Men så har det inte alltid varit. Båda grupperna av älg visar tydliga tecken på tidigare förändringar i populationsstorlek med förlust av genetisk variation som följd. Resultaten tyder på att det kan ha funnits så få som några hundra älgar när populationen var som minst för ett par hundra år sedan.

 Här är det Gustaf III som spökar. Han släppte jakten i princip helt fri i Sverige och det med förödande konsekvenser. Som kuriosa kan nämnas att min farmors mormors mormors far sköt honom. Vidare skriver Stockholms unidersitet:

‒ Det är spännande att vi kan se så tydliga genetiska spår av den hårda jakt som vi vet att älgen utsattes för under 1800-talet. Det påminner oss om att en otillräcklig naturvård kan få konsekvenser under mycket lång tid. Även om älgstammen idag har återhämtat sig rejält numerärt finns genetiska fotavtryck av dramatiska beståndsminskningar kvar, säger Lovisa Wennerström, doktorand vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet och en av författarna bakom studien.

Intressant eftersom det visar att stor genetisk bredd inte har med numerär att göra. Vilket många hävdar avseende den svenska vargstammen medan de extremaste värnarna anser att varje individ har ett unikt värde. Varje person som sysslat med avel är dock medveten om det.

De genetiska skillnaderna mellan den nordliga och den sydliga populationen är relativt nya ur ett evolutionärt perspektiv. De verkar ha uppkommit efter att älgen vandrade in i Skandinavien efter den senaste istiden. Små och isolerade populationer kan snabbt utveckla betydande genetiska skillnader.
‒ Säkert har de historiskt små populationsstorlekarna förstärkt de genetiska skillnader vi ser idag. Att den södra populationen dessutom tycks vara uppdelad i tre undergrupper utgör ytterligare tecken på sådana effekter, fortsätter Lovisa Wennerström.
Skillnaderna upprätthålls av att älgar inte tycks sprida sina gener över stora sträckor. Resultaten från den genetiska studien visar att en älg i genomsnitt inte föder sin avkomma mer än några få kilometer från sin födelseplats.
‒ Den här detaljerade studien har varit möjlig tack vare zoologiska institutionens unika biobank med bland annat vävnadsprover från en omfattande provtagning av älg i samarbete med jägarna för över trettio år sedan, säger Linda Laikre, forskningsledare för projektet.

Här lärde jag mig en del nya saker. Dels att älgen trots allt tycks vara väldigt stationär. Att den föder sin avkomma bara några få km från sin egen födelseplats visar ju på det. Det borde ju också vara en av förklaringarna till varför älgtätheten kan variera så inom samma län, andra förklaringar är såklart biotop och rovdjurstryck eller vandringshinder. En positiv sak är att Linda Laikre, som jag upplevt som en tokvärnare med vetenskaplig argumentationspalett och rötterna i djurrättsrörelsen, trots detta kan bidra till intressant och viktig viltforskning. Vilket detta projekt är ett intressant exempel på.

Jag kikade som hastigast på originalartikeln men orkade inte riktigt gå in i den, däremot fann jag en illustration som jag väljer att länka eftersom den visar den genetiska uppdelningen av den svenska älgstammen på ett mycket belysande sätt:

Den första kartan (a) i bilden visar var alla proverna som analyserats är tagna. Den andra kartan (b) i bilden visar uppdelningen i en nordlig grupp (röda trianglar) och en sydlig grupp (blå kvadrater) samt blandformer (gröna trianglar). Den tredje kartan (c) är en mer renodlad GIS analys och inte bara använda GIS för att skapa en spridningsbild. Kartan visar att man kan dela upp grupperingarna ytterligare genom att inte bara plotta den genetiska variationen på en karta utan låta lokaliseringen relatera till den genetiska variationen och därigenom skapa ytterligare en undergrupp i gräsområdet till Värmland (gula romber).

Jag tycker personligen att detta är ett roligt, snyggt och tydligt exempel på hur vår förvaltning påverkar stammen i stort för lång tid framöver. Liknande studier som jag sett tidigare har tex handlat om norska vildrenar där vi kan se flera skilda populationer men även att några av dem är så uppblandade med tamren att man kan ifrågasätta om det över huvud taget alls är vildren eller om det är förvlidade tamrenar. Jag skulle vilja se en liknande studie på rådjur och då med en genomhistorisk aspekt vilken i kombination med GIS-analys kan visa varifrån olika grupper av rådjur härstammar. Frågan jag är nyfiken på är om följande oftå återgivna sanning stämmer:

Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri jakt på för de som hade egen skattemark.
Den ökade jakten fick ödesdigra konsekvenser och hjortdjursstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet. Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur på Övedsklosters gods i Skåne. Jaktfredning där och på andra gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig. 

Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera starka rådjursstam uppstått och spritt sig över hela landet ända upp till fjällen.

Detta citat är taget från Jägareförbundets fenomena artpresentation i vilt och vetande.

Vilt-alarmism och medias obefintliga minne

För fem dagar sedan, den 23/9, gick SLU ut med ettt intressant pressmeddelande som handlar om alarmismen i dagstidningars rapportering om viltsjukdomar. SLUs presstjänst skrev:

Risken för sjukdomar bland de vilda djuren, och i synnerhet zoonoser, smittspridning från djur till människa, är kanske den största utmaningen ur ett samhälleligt perspektiv. Ökad kunskap om och rapportering om sjukdomar ökar medvetandegraden i samhället, vilket är mycket viktigt.
Rapporteringen om viltsjukdomar exploateras dock ibland obetänksamt i media, ofta med ogrundat eller svagt stöd från forskare. Ogrundad rapportering riskerar att ändra samhällets syn på vilda djur till att bli omotiverat negativ, vilket i sin tur kan innebära en risk för att vår långsiktiga acceptans av att leva sida vid sida med vilda djur, och i förlängningen för biologisk mångfald och en rik fauna och flora.
Naturvetare och humanister behöver samarbeta med tvärvetenskaplig forskning om hur, ibland ogrundade, hotbilder exploateras och vilka samhälleliga risker de kan medföra.

Det var en viktig nyhet som snappades upp av åtskillita tidningar och återgavs åtminstone i notisform. Men som vanligt tog man ingen lärdom av det man precis publicerat för så sent som i går, fyra dagar efter SLU-publiceringen, rapporterade P1 om att OTÄCK SJUKDOM PLÅGAR ÄLGSTAMMEN.

Hur var det nu med alarmismen?

Vilt när dottern fyllde 11

Igår fyllde dottern 11 år. Som vanligt när ungarna fyller år så får de välja mat. Tösen valde samma som de senaste åren. Grillat kött med klyftpotatis och vitlökssmör.

I år blev det därför grillad älgfilé, klyftpotatis på egen färskpotatis, sallad och såklart vitlökssmör som vi smörjde kråset med. Att det blev älg berodde såklart på att tösen var med när älgen sköts....

Och såhär såg tösen ut i oktober, älgen vi åt ligger brevid: