Jaktpolitik - vad säger partiprogrammen?

Jag har försökt kartlägga var de olika partierna står i fråga om jakt, privat vapenägande samt varg och andra stora rovdjur utifrån de olika partiernas partiprogram. Partiprogrammet är bra att utgå ifrån för det visar vilken tyngd ett parti lägger på en viss fråga. Väljer man att ta upp något i partiprogrammet så är det en tung fråga som partiet står bakom till fullo. Om man inte väljer att ta upp en fråga i partiprogrammet så är det ingen viktig fråga för partiet och alla uttalanden som partiet gör om frågan måste tas med en stor nypa salt.

Min genomgång redovisas först i tabellform där svaren förstärkts med färg i stil med trafikljus, tydligt jaktpositiva svar är gröna, svårtolkade eller neutrala svar är gula och svar som missgynnar jakten är röda. Om ett parti saknar officiell politik på områet så har jag valt att gulmarkera för att tills vidare ge dem ett neutralt omdömme. En fördjupning i de olika partiernas motioner kommer att ge ytterligare indikationer på hur allvarligt partiet ser på jaktrelevanta frågor.

Efter tabellen kommer en kort kommentar om respektive parti och avslutningsvis en lista med länkar till mina källor för den som vill följa upp något.

Sverigedemokraterna (Sd)

Vad gäller Sverigedemokraterna så finner man ingen som helst information om var de står i jakt, vapen och vargfrågor i deras partiprogram. Däremot finner man lite information om var de står i dessa frågor i debattartiklar och en handfull riksdagsmotioner. I och med att SD är tysta om dessa frågor i sitt partiprogram så kan man bara tolka dessa frågor som helt irrelevanta för SD annat än som valfläsk vilket bekräftas av en mängd utspel i jakttidningar och en handfull motioner. Kort sagt, eftersom partiprogrammet är partiets officiella kontrakt mot väljarna så förbinder sig SD inte på något vis att göra på ena eller andra sättet i jakt, varg och vapenfrågor.

Omdöme: Sd saknar jaktrelevant politik i sitt partiprogram, dessa frågor är helt enkelt inte kärnfrågor. Eftersom många jägare på sociala medier framhåller Sd som det bästa partiet i jaktrelevanta frågro så vill jag framhålla följande: Sd är inte ett parti att lita på i jakt-, vapen- och vargfrågor. De gör medvetna utspel för locka jägare men förbinder sig inte till något i jaktrelevanta frågor.

Moderaterna (M)

Moderaterna har en tydlig rubrik om jakt och viltvård i sitt partiprogram där de tydligt tar ställning för att skyddsjakt på varg skall skötas snabbt och enkelt. Vargstammen skall förvaltas. Därtill skall legala vapenägare inte drabbas av samhällets jakt på illegala vapenägare.

Omdöme: Moderaterna driver en politik som är tydligt positiv i jaktrelevanta frågor.

Kristdemokraterna (Kd)

Kristdemokraterna håller en låg profil i jaktrelaterade frågor, det enda som egentligen framgår av partiprogrammet är två tämligen urvattnat ställningstagande om varg och rovdjur där stammarna skall vara livskraftiga samtidigt som den lokala acceptansen är fundamental, detta kan tolkas precis hur som helst beroende på vem som läser det hela.

Omdöme: Kristdemokraterna är tämligen ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget en positiv inställning till förvaltning av stora rovdjur.

Liberalerna (L)

Liberalernas partiprogram klubbades 2015. I partiprogrammet kan man under naturvård finna en kort skrivelse om rovdjur där det anges att stammarna skall vara livskraftiga samt att det skall ske dialog med lokalbefolkning.

Omdöme: Liberalerna är tämligen ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget ett tvetydigt ställningstagande i fråga om varg och andra stora rovdjur.

Centerpartiet (C)

Centerpartiet har en tydlig politik på området. De anser att jakt är viktigt och att jägare samt sportskyttar på ett enkelt sätt skall kunna äga vapen. Varg och andra stora rovdjur skall förvaltas genom jakt. Viltförvaltningen skall vara så lokal som möjligt.

Omdöme: C är ett tydligt jaktpositivt parti. De har visat detta i ord och handling sedan låg tid tillbaka.

Socialdemokraterna (S)

Det är lite svårt att leta sig fram i socialdemokraternas partiprogram efter tydliga ställningstaganden om jakt, vapen och varg. Men jakt finns som rubrik på hemsidan och det står tydligt att socialdemokraterna tycker att jakt är viktigt för landsbygden. I det tryckta partiprogrammet står inget om jakt.

Omdöme: S är ganska ointresserade av jaktrelaterade frågor men erkänner jakt som något viktigt för många sympatisörer vilket är positivt.

Miljöpartiet (Mp)

Miljöpartiet framhåller djurrättsaspekten vid jakt, samt att jakt skall vara i samklang med ekosystem. Med Mp:s övriga politik i åtanke, särskilt den om att minimera människans påverkan på naturen, så innebär detta att jakt skall bedrivas väldigt restriktivt. De stora rovdjuren skall vara långsiktigt livskraftiga och tillåtas påverka ekosystemen, detta innebär i klartext avsevärt mycket större rovdjursstammar än idag. Mp saknar jakt- och skytterelevant vapenpolitik.

Omdöme: Mp är minst sagt jaktskeptiska och driver en politik som på många sätt hämmar möjligheterna att bedriva en meningsfull jakt.

Vänsterpartiet (V)

Vänsterpartiet skriver att man vill arbeta för att uppnå livskraftiga rovdjursstammar, vilket i klarspråk innebär att man inte anser att det är så idag och stammarna därmed bör öka. I partiprogrammet finns inga övriga uttalanden om jakt eller privat vapenägande.

Omdöme: V är tämligen ointresserade av jaktrelaterade frågor undantaget stora rovdjur som de vill ha fler av.

Feministiskt initiativ (F!)

Jag hittar egentligen ingenting jaktrelevant på F!s hemsida och partiprogram, undantaget en rubrik som lyder ”Politik för jordbruk, skog, fiske, övriga naturtillgångar och rovdjuren” tyvärr saknar denna intressanta rubrik någon som helst text/innehåll.

Omdöme: F! har i likhet med Sd ingen officiell politik på området.

Informationen är hämtad från:

SD: https://sd.se/var-politik/ samt https://sd.se/var-politik/var-politik-a-till-o/

M: https://moderaterna.se/var-politik

Kd: https://kristdemokraterna.se/var-politik/ samt https://kristdemokraterna.se/politik-a-o/

L: https://www.liberalerna.se/politik/politikpartiprogram/ samt https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/liberalernas-partiprogram-1.pdf

C: https://www.centerpartiet.se/var-politik samt https://www.centerpartiet.se/var-politik/politik-a-o

S: https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/ samt https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/partiprogram-och-riktlinjer/

Mp: https://www.mp.se/om/partiprogram

V: https://www.vansterpartiet.se/politik-a-o/ samt https://www.vansterpartiet.se/resursbank/partiprogram/

F!: https://feministisktinitiativ.se/politik/

________________________
Tillägg 24/7-2018
Partiprogram är bra som utgångspunkt. De ändrar man inte i brådrasket. Oftast måste partiet gå via ett årsmöte/liknande för att ändra partiprogrammet. Det gör dem till det egentliga väljarkontraktet för ett parti. 
Allt som lovas utöver partiprogrammet kan kan partiet ta väldigt lätt på. Det som inte finns i partiprogrammet är lågprioriterat och på ett helt annat sätt förhandlingsbart än det som uttrycks i partiprogrammet.
Därför är det partiprogrammet man skall kika på och inte runda löften riktade till en specifik målgrupp om man vill veta var ett parti egentligen står.

Konspirationsteoretikerna dregglar - om den genetiskt viktiga vargen i Bohuslän

Igår släpptes nyheten om att en genetiskt viktig varg identifierats via DNA analys av spillining i Bohuslän. Jag visste att något var på gång, det hade jag förstått på länsstyrelsens personal i området men exakt vad och vilken bomb det skulle vara hade jag ingen aning om. Länsstyrelsen skriver själva såhär i ett pressmeddelande:

Naturvårdsverket går idag ut med nyheten om att vi sedan januari i år har kännedom om en genetiskt viktig varg i länet. Länsstyrelsen har samlat in och analyserat DNA-prov som vid analys visar att det är en varghane efter en okänd tik med finskt-ryskt ursprung.

​Varghanen är troligen född under förra året. Om den lyckas para sig inom den skandinaviska populationen kan gener föras in i vargstammen som är viktiga för att minska inaveln.
Länsstyrelsen Västra Götaland har, parallellt med den ordinarie rovdjursinventeringen, under vintern samarbetat med Svenska Jägareförbundet och övrig allmänhet i en extra insamling av vargspillning. Två av de vargar som har hittats i länet finns i Svartedalen. En av dessa har konstaterats vara genetiskt värdefull medan den andra är den förstnämndes far. Modern, revirets tik, har inte hittats vare sig genom spårning eller genom spillningsinventeringen.
– Vi har tidigare, redan 2016, hittat revirets far i området men har inte kunnat konstatera föryngring förrän nu. Länsstyrelsen har ett gott samarbete med den lokala jaktvårdskretsen samt med en mängd personer ur allmänheten som har bidragit med värdefulla bilder på vargar i området. Vi tackar för detta och hoppas att det goda samarbetet kan fortsätta, säger Nelly Grönberg, inventeringsansvarig för stora rovdjur på Länsstyrelsen Västra Götaland.

Alla jakttidningar har återpublicerat pressmeddelandet i referatform och några har följt upp det med intervjuer och resonemang. På FB stormar det i diskussionstrådarna, några exempel från vargnegativa grupper:

-Fy f-n vilken dålig förklaring. Uppenbart att det är inplanterat ”avelsmaterial”

-Kommer från en djurpark nära dig

-Vem har stått för transporten av den här då.?????

-Den har åkt bil till Sverige

Ja, ni känner igen tugget. Vi har sett det i snart 40 år, sedan de första vargarna åter konstaterades i Värmland. Oftast med hänvisning till Projekt varg. Det må vara hur det vill med det men i detta fall köper jag inte några sådana konspirationsteorier. Området i södra Bohuslän där vargarna går är nämligen en återvändsgränd som i princip inga vargar lämnat levande. Det räcker att titta på kartan så förstår man, men kartor tittar man såklart inte på om man vill se konspirationer:

Kartan ovan är ett skärmklipp från rovobs där jag plockat fram vargobsar i en mindre del av Västra Götaland perioden 2018-01-01 till 2018-03-21. Den gula markeringen är en grov markering som visar var den genetiskt viktiga hanen rör sig tillsammans med det som antagligen är hans far. Den röda linjen visar Göta Älv som i höjd med Kungälv delar sig och fortsätter i Nordre Älv norr om Hisingen. Ytterst få vargar har passerat den röda linjen genom tiderna. Visst finns det ett par broar men man kan i princip säga att den röda linjen är ett vandringshinder. Vargar som vandrar norrifrån och ner genom Dalsland måste svänga öster ut i höjd med Vänersborg och Trollhättan för att på ett smidit sätt ta sig över Göta Älv, den vägen har jag markerat med en blå pil. Så är den geografiska förutsättningen och om man då tänker logiskt så är det aktuella området extremt dåligt för utplantering av varg, där finns helt enkelt inga framtidsförutsättningar även om där finns bytesdjur att hålla en mindre vargflock. Det är helt enkelt en geografisk blindtarm, eller en genetisk blindtarm för en F1-varg. Därför är allt snackk om att denna varg skulle vara utplanterad nonsens.

Men vad är det då för varg?
Den frågan har jag inget svar på, däremot visar vargen att vi har fler och faktiskt helt andra vargar i Sverige än vi trodde oss känna till. Vilket är intressant och viktigt för framtida förvaltning. Det visar också betydelsen av DNA-inventering av vargarna. Slutligen så visar denna varg, i kombination med hybriderna som upptäcktes i fjor, att myndigheterna är öppna med vad de vet om våra vargar. Givetvis släpper de inte all information direkt, men vem släpper obearbetat arbetsmaterial / rådata hur som helst?

Avslutningsvis kan vi konstatera att en del vargvärnare inte är intresserade av att veta hur många vargar det finns i Sverige, några kommentarer från Rovdjursföreningens FB-sida:

-Utbildning i hur man samlar in är inte så betungande. Fick instruktioner om att plocka upp med vanlig hundpåse och lämna in med kontaktuppgifter till antingen jägare eller LST.. och man får 100 kr för det. Det jag ogillar är att lämna koordinater m.m. i jägarnas händer. Då mörkar jag hellre.. 

-Jag slutade helt samla in spillning när jag upptäckte att lst personal är med i att ansöka om skyddsjakter och är med som jaktledare..

Vilket åter igen visar att vi utan jägarkårens frivilliga insatser så skulle vi ha mycket liten kunskap om viltet i Sverige i allmänhet och vargar i synnerhet.

Lodjursinventering

Problemet på mina breddgrader vad gäller övervakning och kvalitetssäkring av stora rovdjur är snöbrist. Det gär inte att inventera och kvalitetssäkra rovdjursförekomst på samma sätt i södra västergötland som i Jämtland. Då får man ta till andra metoder. Kameraövervakning är en sådan. I min kommun sätter länsstyrelsen ut ungefär 40 kameror för att få koll på hur stor lodjursstammen är. Bra tycker jag då en vettig inventering ger möjlighet till legal jakt.

Vi har fått en sådan kamera på vår jaktmark. Den är placerad invid ett stråk med branter / stup och länsstyrelsen var mycket nöjd med förslaget till placering.

Den stora tjuvjaktshärvan - att försöka förstå

I förra veckan föll dommarna i den stora jakthärvan i norra sverige. Tre av fem åtalade dömdes till fängelse och åklagaren var så missnöjd att hon överklagar till högre instans. Det finns knappast någon som tror att samtliga är helt oskyldiga frågan är snarast vilka brott de gjort sig skyldiga till (utöver vapenbrotten, de är inget att tjafsa om pistoler och avsågade gevär utan licenser är allvarliga saker hur man än vänder och vrider på saker och ting). 

Det intressanta i dagsläget är att försöka förstå varför det blev som det blev. Förvånansvärt nog sker ett av de bästa försöken att försöka förstå faktiskt från WWF, en organisation som bidragit till att polarisera rovdjursförvaltningen i Sverige. Mats Forslund, artskyddsexpert på WWF, till ATL / TT:

Bakom den olagliga jakten finns många gånger djupt liggande orsaker som bottnar i en känsla av avstånd till myndigheter och politiker.
Det finns ett missnöje med rovdjurspolitiken. Den illegala jakten och djurplågeriet kan vara en del i det missnöjet, säger han.
Rovdjuren kan av renskötare och jägare ses inte bara som ett hot mot den egna livsstilen och näringen – utan också som en symbol för konflikten med de styrande. Förtroendeklyftan är djup och går långt tillbaka i tiden.
Man upplever problem med att rovdjur tar saker och ting som man värnar om, som tamdjur, men ser inte att politiken motsvarar det man upplever, säger Mats Forslund.
Konsekvensen kan bli att man tar lagen i egna händer.
Till slut kanske man känner man inte man inte har något stöd för sina åsikter. Då kan det bli så att missnöjet faller på djuren, istället för – som det borde vara – Sveriges regering och riksdag, säger Mats Forslund.

I stort sett är det hur fil dr Erica von Essen förklarar illegal jakt på stora rovdjur i sin avhandling. I en intervju med SR beskrivs situationen såhär:

- Ett förvånade resultat var att det var inte vargen i sig som de flesta jägare motsätter sig. När man pratar med jägare erkänner de flesta att vargen har en plats i det svenska landskapet. Det är premisserna kring vargförvaltningen som känns nedlåtande, snäva och tröga, säger Erica von Essen.
- Man ser att tjuvjakten tar sin grund i en förtroendekris. Genom att gå utanför systemet signalerar de att systemet inte levererar
Länsstyrelsens viltförvaltningsdelegationer - där jägarkåren finns representerad - har inte ökat jägarnas känsla av inflytande över rovdjurspolitiken, visar hennes forskning. Erica von Essen anser därför att dagens viltförvaltning behöver förändras.

Jag tror att såväl von Essen som Forslund är inne på rätt spår, särskilt om man väljer att se det hela ur ett ursprungsfolksperspektiv vilken man kan välja att göra i detta fall då fyra av de fem åtalade i jakthärvan är samer. Den svenska statens relation till urbefolkningen samer är minst sagt ansträngd, i detta nu pågår en rättegång mellan en sameby och staten om bruksrätt i fjällen. Statens representant har varit minst sagt okänslig i frågan om hur hen har uttryckt sig om samerna, återkommande har de inför rätten kallats lappar vilket idag är ett synnerligen nedvärderande sätt att uttrycka sig på vilket statens representant är väl medveten om. Sedan kan man försöka se relationen med andra ögon. Jag brukar göra det ibland och väljer i detta fall att gå till FN-organet Human Rights Council som i en rapport om ursprungsfolk i skandinavien levererar mycket hård kritik mot svenska staten just i fråga om samer och rovdjur: 

62. In many parts of the reindeer herding areas, predator animals, mainly wolf, wolverine, lynx, brown bear and eagle, are causing as great or even greater a threat to reindeer husbandry as extractive industries. The Swedish Agriculture University has calculated that in Sweden, at least 60,000 reindeer, out of a total number of about 260,000, fall prey to predators every year. The number of reindeer killed by predators in certain areas has reached such levels that there is an imminent risk that herds can no longer sufficiently reproduce themselves, which can result in a “collapse” of the herd in only a few years. Government regulation severely restricts the reindeer herders’ right to protect their herds from predators, and Government compensation has only partly covered the damages caused to the reindeer herders by the predators.

Med det i ekvationen så får jag en än starkare känsla av att Forslund har rätt i sina spekulationer kring vad som fått folk att bete sig som idioter gentemot rovdjuren i det aktuella fallet.

Rovdjursföreningen skuldbelägger Jägareförbundet för illegal vargjakt

Härom dagen seglade en diskussion om illegal jakt på varg upp i media. Den har varit tämligen okritisk och självklart är Svenska Rovdjursföreningen inte sämre än att de hakar på och passar på att ge Svenska Jägareförbundet en känga. 

I korthet kan man säga att Rovdjursföreningens kritik går ut på att Jägareförbundet inte gör tillräckligt för att motverka illegal jakt samt att Jägareförbundet skulle släta över och bortförklara den illegala jakt som bevisligen sker:

– De tar ju ofta avstånd från den illegala jakten men i nästa andetag så säger de mer eller mindre att den illegala jakten kan förklaras, eller förstås, utifrån att människor är missnöjda med rovdjurspolitiken, ungefär som att om jägarna inte får rovdjurspolitiken som de vill så blir det illegal jakt. Faran med det är ju att man ger människor som är beredda att begå brott en motivation att begå brott. Det är väldigt olyckligt, säger Torbjörn Nilsson som är ordförande i Svenska Rovdjursföreningen och fortsätter: 

-Det är ju ett principiellt felaktigt resonemang att man ska tillåta och göra en handling laglig för annars görs det olagligt. Det är som att säga att man ska låta folk plocka godis i butikerna för annars blir det snatteri. Det funkar ju inte så. Man kan ju inte möta kriminalitet genom att legalisera handlingen.

Gunnar Glöersen svarar:

– Jägareförbundet agerar alltid utifrån en vetenskaplig grund och även i den här frågan så baserar vi det på vetenskapliga artiklar och de rapporter som finns. De säger ju att det enda sättet att komma till rätta med den illegala jakten är inte med hårdare straff eller mer bevakning utan genom att anpassa rovdjurspolitiken så att folk känner att de är delaktiga och att den blir rättvis. Jag tror också att den dom som kom i Högsta förvaltningsrätten, som talar om att det finns juridiska förutsättningar att bedriva vargjakt, att den kommer att leda till att vi får ett större förtoende för politiken, att man upplever den som mera rättvis, och att det förhoppningsvis på sikt också innebär att vi får en politik som innebär att den illegala jakten minskar och att det sker legalt i stället, kontrar Gunnar Glöersen.

Jag är helt övertygad om att Glöersen har rätt. Genom att ge folk inflytande över sin situation och vara delaktiga ges djuren ett värde de idag saknar. Fenomenet är detsamma i åtskillig afrikanska länder. I de länder där jakt är totalförbjuden är den illegala jakten utbredd och viltstammarna lider medan de länder som tillåter jakt (och har en genomtänkt lagstiftning) ger djuren ett värde som gör att det blir fler djur. De är ett växande kapital som succesivt kan avyttras genom att jakt säljs och jobb skapas.

Det finns som sagt forskning som stödjer Jägareförbundets inställning. Erica von Essen disputerade i höstas vid SLU institutionen för stad och land på en avhandling om inställning till illegal rovdjursjakt. Jag har inte läst avhandlingen men tycker den verkar ligga väldigt nära sådant som brukar beforskas inom miljöpsykologin. Såhär skrev SLU i sitt pressmeddelande inför disputationen:

Erica von Essen har ägnat sitt doktorsarbete vid SLU åt en form av olaglig jakt som uppmärksammas allt oftare idag – den på stora rovdjur, särskilt varg. Hennes utgångspunkt är att den svenska jägarkåren till stor del har utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning, framför allt när det gäller vargstammen. När de har hörts, menar hon, är det på villkor som upplevs som oerhört snäva, byråkratiska och i värsta fall meningslösa, såsom att behöva ställas mot naturskyddsintresset i viltförvaltningsdelegationerna och sedan kriga från respektive skyttegrav.

Utifrån djupintervjuer med jägare runtom i landet beskriver hon den sociala och politiska bakgrunden till dagens olagliga rovdjursjakt, och i vilken mån denna jakt kan ses som en form av civil olydnad. Hon diskuterar också samhällets möjligheter att bemöta och motverka denna jakt – vilka vägar som är framkomliga.

– Att se en jakt som tycks bedrivas enligt mottot "skjut, gräv och tig" i svensk glesbygd som en form av civil olydnad kan låta provocerande för en del, säger Erica von Essen. När jag granskade samspelet mellan jägare och svenska myndigheter blev det dock tydligt att den illegala rovdjursjakten är en politiskt motiverad markering. Budskapet är att jägarna har berövats sina medborgerliga rättigheter i den lagstiftande processen.

Självklart accepterar inte Svenska Rovdjursföreningen den synen, vilket de framfört i en rad debattinlagor och det visar de även i sin kritik av Svenska Jägareförbundet. Men det jag tror att Rovdjursföreningen framför allt är irriterade över, det är att de genom de senaste utslagen i högre rättsinstanser tvingas acceptera att Sverige genomför licensjakt på stora rovdjur.

För övrigt är det hög tid att på ett så vetenskapligt sätt som bara är möjligt se över omfattningen av den illegala rovdjursjakten. Att 50% av de vargar som dör varje år dödas illegalt är inte en siffra som skulle hålla för vetenskaplig publicering i en peer preview granskad tidskrift, ändå är det den som används....

Några tankar om det där med tjuvjakt på varg

Det har skrivits en del om tjuvjakt / illegla jakt på varg (och andra stora rovdjur) i media de senaste veckorna. 

För det första så håller en eventuell tjuvjaktshärva i Hälsingland på att utredas. Igår kunde vi läsa:

– Vi har tidigt i morse hämtat in fyra personer från olika ställen misstänkta för grovt jaktbrott. Det gäller illegal rovdjursjakt, säger miljöåklagare Christer Jarlås i Östersund.

Någon ytterligare information, utöver att personerna kommer från Hälsingland och att brotten begåtts i Hälsingland under 2017 har inte avslöjats. Samtidigt pågår en annan utredning i norra sverige, en utredning som verkar växa och innefatta allt fler delar. Nu senast har en äldre händelse där en järv skoterdödats öppnats upp igen.

Härom dagen släppte SVA sin rapport om rovdjur 2016. Den väckte en hel del uppmärksamhet och har tagits upp i en stor mängd inslag i olika medier. Inslagen innehåller alla två delar. Först en del som refererar lite SVA resultat därefter en del där Håkan Sand från SLU uttalar sig. Jag rå inte ihop de olika delarna....

I den första delen nämns att 447 vargar obducerats på SVA sedan 2005, SVT skriver:

Obduktionerna ger tydliga belägg för att det pågår illegal jakt på varg runt om i landet. Av de 447 obducerade vargarna är åtta konstaterat illegalt dödade medan 27 har gamla skottskador.

Det innebär att 35 av 447 har tjuvjagats, oaktat om de fällts eller bara skadats. 35 av 447 är knappt 8%. Tillkommer gör ett antal som visat spår på förgiftning. Låt oss anta att det är lika många, då landar vi i 15-16% av de undersökta vargarna utsatts för tjuvjakt i någon form. Det är på tok för mycket men trenden är nedgående, det procentuella antalet minskar successivt över tid.

Nyhetens andra del är vad som verkligen gör mig förbryllad. Det är en entervju med SLUs Håkan Sand. Han säger:

– Ja, man kan säga att ungefär hälften av de vargar som dör, de dör av illegal jakt. Åtminstone i de siffror som vi har jobbat med fram till 2011

Han fortsätter:

– Alltså, jag tycker man ska ha klart för sig att den skandinaviska vargstammen ändå är en framgångssaga. Den har ökat med 400 procent under de sista tio, femton åren. Men vi har en dödlighet som begränsar tillväxten så att den inte växer maximalt. Man skulle kunna identifiera två faktorer som skulle kunna utgöra ett hot. På kort sikt så är det den illegala jakten som är den enskilt största dödsorsaken, vilket begränsar tillväxten, och det kan få stor effekt på några år bara på så vis att man begränsar stammen från ytterligare tillväxt. Den andra faktorn, som är på längre sikt, den är alltså inavel, bristen på invandrade individer som kommer med nya gener till populationen

Skall man prata siffror så nämner Sand att det antagligen är 40-50 eller ännu fler som dödas illegalt. Här hade jag velat se en redovisning för hur de beräknar det illegala dödandet. Om vi för en stund vänder oss till SVAs rapport och läser vad som står där så hittade jag ett intressant stycke på sida 3 som lyder:

Kort sagt, två vargar hade skjutits illegalt. Det är lika många som dödats av andra vargar:

Jag försökte, som en konsekvens av att jag inte får ihop de olika delarna i nyhetsrapporteringen, förstå hur SLU kommit fram till att 50% av de vargar som dör dödas illegalt. Efter lite letande landade jag i en infofolder som beskrev aktuell forskning vid SLU 2007. Det är högst sannolikt den forskningen Sand faller tillbaka på. Initialt konstateras svårigheten att beräkna den illegala jaktens omfattnign:

Samtidigt är illegal jakt den kanske svåraste dödsorsaken att kvantifiera, vilket ofta gör att beräkningarna av den dras med en större osäkerhet än beräkningarna av andra typer av dödlighet. Eftersom hela befolkningsgrupper som jägare och tamdjursägare uppenbarligen kan känna sig kollektivt utpekade när stora siffror på den illegala jaktens omfattning förs fram, är beräkningarna av dem också mycket kontroversiella, och kraven på att de är tillförlitliga blir extra höga.

För att komma runt problemet så arbetade forskarna med två olika metoder. Först uppföljning av sändarmärkta vargar, totalt 76 st:

Av de 76 radiomärkta vargarna levde 14 vid studieperiodens slut, 27 var med säkerhet döda och för 35 hade radiokontakten förlorats (Figur 2). Dessa 35 klassades i tre grupper, särskiljda med bestämda kriterier, enligt följande: ”sannolikt illegalt dödade” (15 st), ”tyst radio-sändare” (13 st) och ”okänt öde” (7 st). Den årliga dödligheten uppgick i genomsnitt över hela perioden till 30,7 %. 

Så långt är det egentligen inga konstigheter, annat än lite frågor kring hur de valt att klassificera förlorad radiokontakt som sannolikt illegalt dödade. Sedan följer något som jag inte förstår:

Med ”radiometoden” kunde den totala dödligheten också delas upp på enskilda dödsorsaker. Den dominerande dödligheten utgjordes av illegal jakt, uppdelad på ”säker illegal jakt” (4,3 %) och ”sannolik illegal jakt” (11,9 %). Totalt uppgick den illegala jakten därmed till 16,2 % av vargstammen årligen och motsvarade ungefär hälften av all dödlighet.

Här får jag inte ihop siffrorna. De 11,9% sannolikt illegalt dödade är alltså samma 15 individer där radiokontakten förlorats och de 4,3% ingår i de 27 konstaterat döda. Konstaterat illegalt dödade djur bör motsvara 5 av de 27 konstaterat dödad. Det innebär att vi har 5-20 individer som är illegalt dödade mot 22-37 individer som är "naturligt" dödade. Eftersom forskarna använder det starka ordet sannolikt så har jag fetmarkerat den sannolikare delen av intervallet. Men vi landar fortfarande inte i 50% illegal dödlighet, mer korrekt hade varit att säga mindre än 50% illegal dödlighet.

Som jag skrev så arbetade forskarna med två metoder. Den andra metoden var att utgå ifrån inventeringsstatistik. Med denna metodik beräknas den skandinaviska vargstammens årliga dödlighet ligga på 31,4%, dvs statistiskt sett samma som med den tidigare redovisade metoden. Sett till poplationsutveckling så argumenterr forskarna för att populationen utan illegal jakt borde varit betydligt större. Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår hur de kan få ut en siffra på den illegala jakten ur ekvationen men de argumenterar för att inventeringsstatistiken i kombination med populationssimulering bevisar en omfattande illegal dödlighet. Slutligen nämns dödligheten i andra vargpopulationer och den ligger oftast i intervallet 30-45%. Så den skandinvaiska dödligheten är på intet sätt exceptionell.

En annan faktor man skall ha i åtanke är att populationen är beräknad utifrån antalet familjegrupper och att ensamma vargar inte kommer med när populationen beräknas men ingår i dödligheten när de hittas.

Ytterligare en faktor att ha i åtanke är att det bland de illegalt dödade vargarna i statistiken finns ett flertal som idag inte skulle klassats som illegal jakt utan som försvar av tamdjur / skyddsjakt på egens initiativ (§28). Detta gör att siffran 50% inte kan betraktas som relevant idag utan behöver revideras.

 Slutligen tänkte jag fästa uppmärksamheten på en yrkesverksam vargpolis som tillhör kategorin tjänstemän med politisk agenda. Jag tänker på kriminalinspektir Erol Coleman. Han publicerade nyligen en debattartikel i Bohuslänningen, det intressanta är att han klumpar ihop licensjakterna tillsammans med illegal jakt när han skriver:

I Dalarna har bara sedan 2012 minst elva revir raderats ut helt samt i några fall den ena individen i paret. Därutöver flera enskilda och markerande vargar.

Har han missat att licensjakterna syftat till att plocka bort hela revir och att det skett på förvaltningsmässiga grunder? Erold Coleman har en lång karriär bakom sig som vargvärnande polis. De första uttalanden jag hittar från honom är mer än 15 år gamla, han har även varit i TV och uttalat sig om illegal vargjakt. Coleman är engagerad i frågan, om det gör honom mer lämpad att hantera sådana ärenden eller om han är jävig är en öppen fråga. Hans uttalanden i den märkliga och mycket spekulativa dokumentären "vargkriget" gör att jag drar åt det senare. Han verkar dock mer sansad än den mycket märkliga och våldsamma fd polisen Conny Andersson som nu driver medborgargardet APU.

När skall vi få en sansad debatt och medierapportering om vargars dödlighet?
__________________
Älgflugornas Herre tar avstånd från alla former av jaktbrott.

Det skall löna sig att rapportera rovdjursobservationer!

Under många år var jägarna i det inre av södra västergötland (svenljunga, tranemo, ulricehamn) flitiga på att inventera och rapportera lodjur. Mängder av lodjur konstaterades. Jägarna tackades men någon jakt blev det aldrig. Det övergripande förvaltnignsmålet från Naturvårdsverkets sida var att lodjuren skulle få vandra ner i det inre av halland och västra smålande via södra västergötlands djupa skogar. Och det må säga ha lyckats. Samtidigt har myndigheterna bränt sitt förtroende hos jägarkåren vilket gjort att mycket få av de loobservationer jag som jägar hör talas om når vidare till länsstyrelsens spårare och kan kvalitetssäkras.

Föregående vinter var länsstyrelsen i västra götaland tydliga med att de eftersträvade lodjursjakt, men att de behövde hållbara underlag att basera besluten på. De "brända" områdena i västergötlands sydöstra hörn fortsatte till stor del sin tystnad. På sitt sätt förståeligt, för varför skulle man lita på myndigheten denna gång? Man har ju blivit lurad så många gånger tidigare!

Nu visade det sig att det inte var något lurt. Länsstyrelsen lyckades ta beslut om lodjursjakt. Inte konstigt då lodjursstammen är bland de tätaste i Sverige (ännu så länge, det finns ju trots allt rådjur kvar). Detta är området för licensjakten i västra götaland:

Med största sannolikhet hade det kunnat innefatta även Svenljunga och Tranemo om man rapporterat in alla observationer, det finns trots allt fysiska spår i form av lodödade får som talar sitt otvetydiga språk:

Med detta vill jag ha sagt att jag i dagsläget uppfattar länsstyrelsen i västra götaland som intresserade av adaptiv förvaltning av våra rovdjur. De är idag angelägna om att ha en god relation till jägarna samtidigt som Naturvårdsverket håller dem i tämligen strama tyglar vilket ställer stora krav på tjänstemännens bevisföring och argumentation. Kort sagt, vill vi jaga lo i västsverige så är det bästa sättet att förse länsstyrelsen med alla uppslag man över huvud taget får! För just nu har vi en länsstyrelse som tar sitt uppdrag på allvar, vilket man inte kan säga om alla andra länsstyrelsers tolkning av sitt uppdrag och gällande regelverk.

Det där med vilken miljöorganisation som har rätt att överklaga

För ett par veckor sedan slog det ned som en bomb i den del av Sverige som är intresserad av djur, natur och deras förvaltning. Kammarrätten i Sundsvall fastslog att Wolf Army Association Sweden och Nordulv inte hade rätt att överklaga licensjakten på varg. TT meddelandet löd:

Två organisationer som överklagat beslut om vargjakt har inte visat att de har rätt till det. Den bedömningen gör kammarrätten i Sundsvall i två ärenden om olika jaktbeslut.
En av organisationerna är Wolf Association, som överklagat länsstyrelsernas beslut om licensjakt på totalt 24 vargar i fyra län efter nyår. Kammarrätten kräver nu att Wolf Association bevisar sin behörighet att överklaga.
Samtidigt underkänns både Wolf Association och Nordulv som överklagande i ett mål om skyddsjakt på en varg som angripit får vid Gagnef i Dalarna. Förvaltningsrätten sa nej till länsstyrelsens jaktbeslut efter överklagan. Men kammarrätten upphäver domen och anser att organisationerna inte haft rätt att överklaga.
Enligt kammarrätten har ingen av organisationerna kunnat bevisa att de har minst 100 medlemmar eller på annat sätt ett stöd hos allmänheten.

Som jag förstår detta gäller det enbart dessa ärenden. Jag antar att domstolarna i framtiden kommer att bedömma de överklagandes rätt var gång de överklagar. SNF, WWF och Rovdjursföreningen är, oavsett vad man tycker om dem, tämligen seriösa. Wolf Army Association Sweden och Nordulv är lite mer tveksamma, vilket  Kammarrätten insåg.

Självklart var de krafter som är mer skeptiskt inställda till varg närast skadeglada. Det gick så långt att polisanmälan upprättades, Jaktjournalen skrev:

Kungsbacka (JJ) Den åttonde oktober meddelade Kammarrätten i Sundsvall att vare sig Nordulv eller Wolf Association Sweden hade talesrätt när de överklagade skyddsjaktbeslutet i Dalarnas län. Nu polisanmäls de också för falskt intyg.

Polisanmälan har sin upprinnelse i att föreningarna uppvisat bristfälliga medlemslistor med både ofullständiga personuppgifter och med vad som antas vara pseudonymer.
Anmälaren menar att föreningarna måste stå till svars för sitt agerande. De har under flera år överklagat beslut som berört jakt på stora rovdjur.
Förvaltningsrätten i Luleå har också JO-anmälts eftersom anmälaren menar de brustit i sin granskning och underlåtit att begära ut handlingar som styrker Wolf Association Swedens talerätt i det aktuella målet.

När jag i fredags kikade på WAS FB sida hittade jag en intresssant vändning:

 Det hela beskrivs lite utförligare på Svenska Rovdjursföreningens FB sida:

Det är uppenbart att förvaltningsrätten bedömde att WAS och Nordulv har talesrätt. Detta trots att kammarrätten är en högre instans. Sammantaget borde det innebära att kammarrättens avgörande inte var generellt utan gällde det specifika målet vilket innebär att det kan komma att vara öppet från mål till mål huruvida föreninganra har talesrätt eller ej. Knappas en osäkerhet vi behöver i den bedrövliga vargförvaltningssoppan i detta läge.

Förvaltningsrätten avslår överklagandet av 2017 års vargjakt

Ingen med minsta intresse för jakt, djurhållning eller natur i sverige har väl missat att vinterns beslutade vargjakt på 24 vargar fördelade på en handfull län överklagades till förvaltningsrätten. Nytt fö ri år är att en enda frövaltningsrätt har hand om samtliga överklaganden. Detta är positivt då det därigenom blir möjligt för rätten att fördjupa sin kunskap om problematiken och gällande lagrum samt att vi får en enhetlig tolkning av hur lagen bör tillämpas.

Tidigare i dag kom då det efterlängtade beskedet om att vargjakten blir av. Svensk jakt refererar ett pressmeddelande från Sveriges Domstolar såhär:

Förvaltningsrätten har nu avslagit samtliga överklaganden. Det innebär att länsstyrelsernas beslut består och att licensjakt tillåts inom vissa särskilt angivna områden under perioden den 2 januari–15 februari 2017.
Förvaltningsrätten har bedömt att länsstyrelsernas syfte med licensjakten, bland annat att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning, är acceptabla syften som kan motivera ett undantag från det strikta skyddet för varg. Förvaltningsrätten anser även att jakten är ändamålsenlig och att de syften som angivits kan förväntas uppnås genom licensjakt och att det saknas andra lämpliga lösningar för att uppnå dessa syften.

vidare:

Sammanfattningsvis har förvaltningsrätten bedömt att de förutsättningar som krävs för licensjakt enligt jaktförordningen och art- och habitatdirektivet är uppfyllda.

 I princip samma referat finns även på Jaktjournalens hemsida.

Svenska Rovdjursföreningen mfl är såklart missnöjda. Detta kan man läsa på Rovdjursföreningens FB sida:

- Jag utgår från att vi kommer att överklaga besluten, säger Torbjörn Nilsson, ordförande i Rovdjursföreningen. -
Flera viktiga argument som vi framfört har Förvaltningsrätten inte brytt sig om att analysera. De har till exempel inte jämfört jaktens syften med lagstiftningen, utan bara tyckt till att de anser syftena acceptabla. Och de har inte brytt sig om att vargens inavelsnivå är för hög, invandringen för liten, och utbredningen i Sverige för liten, för att vargen ska kunna ha det som kallas för gynnsam bevarandestatus.

Naturvårdsverkets plan på genetisk förstärkning av vargstammen - ett brott mot internationell rätt?

Professorn i samerätt, Mattias Åhren, levererar hård kritik mot Naturvårdsverkets 5-års plan på genetisk förstärkning av vargstammen. Argumentationen vilar på folkrättslig grund:

Som ni hör så slår Naturvårdsverket ifrån sig. Men jag tror inte att Naturvårdsverket har allvaret riktigt klart för sig. FN organet Human Rights Controll har redan tidigare levererat extremt hård kritik mot  den svenska rovdjurspolitikens och förvaltningens menliga inverkan på rennäringen som kulturyttring. I FN-rapporten kan man läsa:

62. In many parts of the reindeer herding areas, predator animals, mainly wolf, wolverine, lynx, brown bear and eagle, are causing as great or even greater a threat to reindeer husbandry as extractive industries. The Swedish Agriculture University has calculated that in Sweden, at least 60,000 reindeer, out of a total number of about 260,000, fall prey to predators every year. The number of reindeer killed by predators in certain areas has reached such levels that there is an imminent risk that herds can no longer sufficiently reproduce themselves, which can result in a “collapse” of the herd in only a few years. Government regulation severely restricts the reindeer herders’ right to protect their herds from predators, and Government compensation has only partly covered the damages caused to the reindeer herders by the predators.

Oavsett hur stor eller liten del av samerna som har renmärke så är renskötsel en viktig del av samisk kultur. Det är ofrånkomligt, men det är en del som är omdiskuterad även bland samer. Ingen kan dock påstå att renskötseln inte är viktig för samisk kultur och bilden av samer. Att den blivit juridiskt kopplad till samers rätt att bruka land är dock lite olyckligt, vilket Girjasdommen visar där icke markägande samer genom dommen förlorade rätten till småviltjakt på statens mark över odlingsgränsen. Rätten gick istället till de lilla grupp samer som utgör den juridiska enheten samebyn Girjas.

Poängen är att renskötsel och samisk kultur är synnerligen intimt förknippade. I en dokumentär på SR konstateras att:

Renskötsel är mer kultur än näring.

 Varför? Jo, det finns väldigt lite pengar i renskötsel sett till vinst och möjlighet att ta ut en normal timpeng. Att renskötseln omsätter till synes stora belopp är en helt annan sak. I ingressen till programmet kan man läsa:

– Jag vet inte om jag törs, tänk om jag ångrar mig, säger Per-Ola Blind som de senaste åren alltmer börjat tvivla på om han orkar att fortsätta jobba heltid med renskötsel. Det är tungt och kostar mer än det smakar. Men vågar han bryta med arvet? Familjearvet, att han som äldste sonen fick ta hand om renflocken när pappa dog, och det samiska kulturarvet.  Hans lillebror Nisse var för ung för att ta hand om renarna, nu jobbar i gruvan och tjänar bra med pengar. Renskötseln är mer en livsstil än ett jobb, tycker bröderna. 

Hela kopplingen renskötsel och samisk kultur visas än tydligare i en annan SR dokumentär. Där kan man i ingressen läsa:

Rennäringen, menar hon, är en viktig samisk kulturbärare. Därför fortsätter hon att leva som renskötare, trots att näringen hotas av expanderande skogsbruk och planer på nya gruvor.

Allt detta innebär att i samma stund som Naturvårdsverket ger sig in och dikterar hur renskötsel skall bedrivas så ger de sig in i området identitet- och kulturpolitik. Och kulturpolitik när det kommer till ursprungsbefolkningar är en synnerligen delikat fråga som kan få kraftiga återverkningar, faktiskt internationella sådana. Detta är jag tämligen säker på att Naturvårdsverket inte har tänkt på, de har genom åren visat stor brist på kunskap inom den socioekonomiska biten likväl som den kulturella. 

Det är inte lätt alla gånger.

Byteskonkurrens mellan rovdjur

Att byteskonkurrens förekommer mellan olika rovdjur vet vi alla. Men det få människor (särskilt icke-jägare) tänker på är att byteskonkurrens även förekommer mellan stora rovdjur. Svensk Jakt refererade i förmiddags en intressant vetenskaplig studie av byteskonkurrens mellan björn och varg.

Föga förvånande blir slutsatsen att man vid förvaltning absolut inte skall fokusera på en enskild art utan man måste väga in konkurrerande arter. För vargens del är björnen ev byteskonkurrent avseende dels älgkalv och dels avseende kadaver. Slutsatsen blir helt krasst:

Therefore, conservation-oriented management of such species should consider interspecific interactions, rather than focusing only on target populations of single species.

Ett av de stora problemen med den 5-års plan för genetisk förstärkning som Naturvårdsverket hade på remiss under våren var just detta att den inte tog hänsyn till fler arter än varg. Ett annat problem var att den inte tog hänsyn till människan.

Västergötland: lo större problem än varg

Igår skrev P4 Göteborg:

I Västra Götalands län stod lodjuren för cirka 30 angrepp per år jämfört med vargen stod för 12 respektive 5 angrepp.
Men en varg skadar och dödar oftast fler antal får per angrepp än vad ett lodjur gör.
Det händer också att hundar skadar eller dödar får. 2014 var hundar skyldiga till lika många angrepp på får som vargar 2015.
Vargattackerna mer än halverades under 2015 jämfört med året innan.

 Lokalpress som TTELA fångade upp det hela.

Att det ser ut på detta vis är inte så konstigt. Det finns flera orsaker. Om vi börjar med inrapporterade observationer:

Trots att lodjuret är extremt skyggt så har det rapporterats ungefär dubbelt så många loobsar som vargobsar i västra götaland sedan 1/1 2015. Kokar man på länsstyrelsens hemsida så ser vargrevirsituationen ut såhär:

Därtill kommer ensamma vargar. Losituationen ser ut såhär enligt hemsidan (nu är iofs den kartbilden inaktuell, det var i torsdags 14 kvalitetssäkrade familjegrupper i länet och totalt bedömde lst att det gorde finnas runt 100 lodjur):

För att förstå varför det är så mycket får som går åt i västra götaland så måste man kika på hur det ser ut på fårfronten. Här är en kartbild från 2012 som visar antalet får i olika län, det framgår med all önskvärd tydlighet att västragötaland är ett av sveriges fårtätaste län. Lusläser man statistiken så inser man att västra götaland är det fårtätaste länet i sverige med 14% av alla sveriges inrapporterade tackor och baggar:

Ok, västra gåtaland har många får. Men länet har också en lite annan struktur på fårhållningen än tex Gotland. Det är uppenbart att de västgötska fårgårdarna är små. Genomsnittet ligger på 25-35 djur. Detta innebär att det finns en handfull företag med 100+ djur men extremt många småbruk med sisådär 5-20 djur. Lägg till småbruten terräng som i stora delar av länet inte lämpar sig för odling så inser man vilken gärning för mångfald och öppna marker alla dessa smågårdar utgör.

En liten gård är sällan rationell att rovdjursstängsla ur ett ekonomiskt perspektiv. Djuren hålls inte av ekonomiska skäl utan av irrationella skäl som intresse, nostalgi eller en strävan att förhindra marken från att växa igen. Detta är gårdar som i större utsträckning än de stora väljer att avsluta sin djurhållning när det finns rovdjur i närheten eller efter att de haft rovdjursbesök.

Med detta vill jag ha sagt att det för västra götalands det i praktiken är viktigare att man så snart som möjligt får till licensjakt på lodjur snarare än varg även om vargen har ett högre symbolvärde. Annars kommer det bli rovdjursförvaltning the Italian way, dvs såväl varg som lo skjuts bort i smyg. Om vi inte redan är där vill säga. De senaste årens totala rovdjurspolitiska haveri kombinerat med kvalitetssäkringskrav på inte minst lo som inte är anpassade för götaland har skapat ett jässkåp av heta känslor som på något vis kommer att få konsekvenser. Detta måste såväl politiker som övernitiska rovdjursvärnare inse.

Förundersökning av Molstaberg för brott mot djurskyddslagen

Fårgården Molstaberg, som drabbats extremt hårt av vargar från Sjundareviret och blivit av med mellan 60-70 får i samband med ett knappt 10-tal attacker, polisanmäldes för ett tag sedan av länsstyrelsen stockholm för brott mot djurskyddslagen. Anmälan gällde med länsstyrelsens ord:

– Det är en ytterst ovanlig situation som ligger till grund för anmälan där upprepade angrepp tillåts fortgå utan att, som vi bedömer det, relevanta åtgärder görs för att förhindra dem och skydda djuren. Varken rovdjursstängsel eller nattfållor har använts, trots upprepade påpekanden och hjälp med tillfälliga stödinsatser från Länsstyrelsens personal. Djurhållarna har även tackat nej till bidrag för stängsling och avstått från frivilliga arbetsinsatser* för att sätta upp ett godkänt rovdjursstängsel. Djurhållarnas befintliga stängsel har delvis haft stora brister som gjort det möjligt för varg att ta sig in upprepade gånger på samma ställe och döda får i hagen, säger Ulrika Geber, lantbruksdirektör vid Länsstyrelsen.

Kritiken mot anmälan lät inte vänta. Molstabergs advokat Björn Aschan (för övrigt extremt duktig så om åtal väcks kommer åklagaren få det hett om öronen) sade spontant:

– Det var det mest absurda jag hört. Jag hade kontakt med länsstyrelsen så sent som igår, de ska bidra med grindar för att djuren ska kunna tas in. Vi väntar också på ett besked om länsstyrelsen fattar ett beslut på eget initiativ om skyddsjakt,

Vidare berättar Aschan:

– Tidigare har länsstyrelsen sagt att man inte kan kräva av Molstaberg att ha hunnit stängsla i ett nytt revir. Till och med Naturvårdsverket har sagt att man inte kan begära detta.

När Ascan hunnit tänka över det hela lät det såhär:

– Det var ju ingen överraskning och väldigt bra att de äntligen har fått tummen ur på länsstyrelsen, säger Björn Aschan, juridiskt ombud för får- och markägare vid Molstabergs säteri.
Polisanmälan kommer efter en djurskyddsinspektion som gjordes på gården i mitten på augusti.
– I och med att vi fick skyddsjaktsbeslutet så skrev länsstyrelsen att det här är ett nytt revir och att man därför inte kan kräva att Molstaberg har hunnit göra alla de anpassningar som krävs. Fem dagar senare dyker länsveterinären upp på gården för att göra en inspektion.

Sture Johansson LRF har för Molstabergs räkning berättat:

– Villkoren var så hårda att de kände att de inte skulle kunna uppfylla dem, säger han.
Bland annat, berättar Sture Johansson, gäller det kravet på att stängslen ska underhållas under fem år, annars kan bidragstagaren tvingas betala tillbaka stödet.
– De vet inte om de klarar av att fortsätta hålla får, och då skulle de bli tvungna att betala tillbaka, säger Sture Johansson.
– Villkoren var så hårda att de kände att de inte skulle kunna uppfylla dem, säger han.
Bland annat, berättar Sture Johansson, gäller det kravet på att stängslen ska underhållas under fem år, annars kan bidragstagaren tvingas betala tillbaka stödet.
– De vet inte om de klarar av att fortsätta hålla får, och då skulle de bli tvungna att betala tillbaka, säger Sture Johansson.

Ändå polisanmäls Molstaberg av länsstyrelsen. Vigilantorganisationen APU påstår sig sedan tidigare ha polisanmält Molstaberg. På sin FB ida skrev APU:

APUs Stockholms-team passerade på sin senaste patrull (söndag 19/7) Molstaberg Säteri, som vid tre tillfällen den senaste månaden har fått får dödade av varg. APUs Rangers upptäckte och dokumenterade sju fårkadaver upplagda ca. 2 meter från vägkanten. Händelsen är polisanmäld som miljöförstöring (olaga hantering av döda tamdjur), olaga åtling och misstänkt förberedelse till grovt jaktbrott.

Gudrun Haglund-Eriksson Svenska fåravelsförbundet kommenterar det hela:

– Det handlar om totalt tjänstefel. Enligt rovdjurspropositionen får inte tamdjurshållning påtagligt försvåras. Kraven som länsstyrelsen ställer är orimliga, säger Gudrun Haglund-Eriksson

Med allt detta i bakhuvudet hade man kunnat tänka sig att anmälan skulle skrivas av, men så är det inte. Iställer är ärendet i allra högsta grad levande och kammaråklagaren uttalade sig såhär i media härom dagen:

– Det är ett prioriterat ärende. Vargfrågan är alltid av intresse. Här har jag förstått att det finns flera motstridiga intressen, säger kammaråklagare Mathias Lidberg vid Söderorts åklagarkammare.

Det blir spännande att se hur detta fortsätter. Själv tycker jag att det hela är absurt.
___________________
*Här skall man vara medveten om att det är glada amatörer i Svenska Rovdjursföreningen som skulle utföra arbetet. Jag har från andra håll, från personer som utnyttjat de frivilliga arbetsinsatserna, fått besked om att Rovdjursföreningens stängsling lämnar rätt mycket övrigt att önska samt att den bitvis är rent fuskverk. Skall man vara lite elak så verkar insatserna göras för att det skall framstå som att man arbetar för en lösning och hjälper djurhållarna, när det enda som är intressant i Rovdjursföreningens värld är att det skall finnas så mycket rovdjur som möjligt.

Rovdjur ökar kostnaden för djurhållare

Återger ett intressant pressmeddelande från SLU. Har inte riktigt tid att sätta mig in i själva rapporten så jag får göra så istället:
______________________________________
2015-08-25

Lantbrukare i rovdjursområden behöver ersättning för mer än dödade djur

Djurhållning i rovdjursområden innebär merkostnader för lantbruksföretag även om de inte drabbas av angrepp, enligt en ny rapport från SLU. Idag får företagen ingen ersättning för dessa indirekta kostnader, och i en debattartikel i SvD förordar författarna en schablonersättning för alla lantbruksföretag med djurhållning i rovdjursområden.

I Sverige finns en betydande betalningsvilja för bevarandet av fredade rovdjur, men kostnaderna för bevarandet är mycket ojämnt fördelade på befolkningen.

Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har på uppdrag av Landsbygdsdepartementet utrett landsbygdsföretagens kostnader för rovdjursangrepp. Uppdraget omfattar inte bara direkta kostnader för döda och skadade djur, utan också indirekta kostnader för exempelvis försvunna djur, stressade djur med lägre reproduktion och sämre tillväxt, merarbete och förlorad miljöersättning för betesmarker. Det finns ingen tidigare svensk studie av dessa indirekta kostnader.

Forskarna föreslår att lantbrukarnas indirekta kostnader kompenseras med en schablonersättning baserad på antalet djur i besättningen. Denna schablonersättning kan ges både till djurhållare som haft angrepp och till djurhållare som inte haft angrepp men som befinner sig i rovdjurstäta områden.

Mer information

Debattartikeln i Svenska Dagbladet
http://www.svd.se/sa-bor-viltskadorna-ersattas/om/debatt

Den fullständiga rapporten

Katarina Elofsson, Marit Widman, Tobias Häggmark Svensson & Margareta Steen. 2015. Påverkan från rovdjursangrepp på landsbygdsföretagens ekonomi. Uppsala: Institutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet. Report / Swedish University of Agricultural Sciences (SLU), Department of Economics , 167.
http://pub.epsilon.slu.se/12529/

KontaktpersonKatarina Elofsson, docent
Institutionen för ekonomi, SLU
018-67 17 98, katarina.elofsson@slu.se

Publicerat av: David Stephansson

__________________________________________

Den intresserade kan även lyssna på ett inslag på Jakt&Jägares webradio.

Jägarnas Riksförbunds dubbla budskap

Under det gågna året har jag avfyrat en och annan bredsida mot Jägareförbundet. Primärt avseende vapenpolicyn. Det är därför inte mer än rätt att jag även granskar Jägarnas Riksförbund.

Jägarnas Riksförbund växer år för år. Många jägare lockas till förbundet genom budskapet att förbundet säger nej till frilevande varg i Sverige. Det ställningstagandet gjordes 2012:

Det är ett ställningstagande som man som förbund har rätt att göra. Men man skall inte räkna med att tas på allvar eller få något inflytande i frågan eftersom Sverige har förbundit sig genom internationella avtal att ha en vargstam. Detta bekymrar inte de som söker sig till förbundet. Däremot verkar förbundsstyrelsen av allt att dömma vara ytterst medveten om det. Annars hade man aldrig kunnat underteckna Vargkommittens åsiktsförklaring:

I åsiktsförklaringen ställs bland annat följande punkter upp. Jägarnas Riksförbund ställer sig alltså bakom dem:

- gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammar i Sverige

Jägarnas Riksförbund skriver alltså under på att det skall finnas varg i Sverige.... Intressant. Vidare

 - acceptans för vargpolitiken hos en majoritet av medborgarna 

-acceptans för vargpolitiken på landsbygden 

Vidare skall man acceptera politiken. Men genom att från början säga nej till frilevande varg har man ju sagt att man inte accepterar politiken... Jag får inte ihop det.

Nu kanske någn säger att det där var ju flera år sedan och att vargkommitten inte är aktuell längre. Det stämmer ju i viss mån. Men så finner jag detta citat som är mindre än två veckor gammalt:

Jägarnas riksförbund har lämnat en ansökan om skyddsjakt till länsstyrelsen. Distriktsordförande Yvonne Oward önskar att problemet med vargarna hade gått att lösa på något annat sätt men konstaterar att länsstyrelsens försök att skrämma bort vargarna har misslyckats.– Självklart ska det finnas varg. Vi ska se till att den ska bevaras, men inte så nära ett tättbefolkat område och tamboskap, säger Yvonne Oward.

Notera vad Jägarnas Riksförbunds representant säger i media:

Självklart skall det finnas varg.

Det går inte ihop med policyn från 2012. Det är nog inte vad medlemmarna förväntar sig. Och det är definitivt inte vad medlemmarna tror att Jägarnas Riksförbund står för.

 Att tala med kluven tunga hade det kallats om Lucky Luke hade stött på dem i ett seriealbum. Nu kan det nog bara kallas populism och dubbelmoral. Jag förstår att det varit problem i Jägarnas Riksförbunds led med utbrytning och uteslutningar. Jag förstår att det bildats ett ännu radikalare förbund, som sannolikt - oavsett hur många medlemmar de kommer att få ihop - kommer att få ett mycket marginellt inflytande över frågan.

Går det att processa mot staten för rovdjurspolitiken?

Möttes idag av nyheten att Samernas Riksförbund utreder möjligheten att stämma staten för dess rovdjurspolitik. Samernas riksförbund har fått 500.000 kr från Samefonden för att utreda det hela. I rättsutredningen ska SSR undersöka två frågor, dels statens ansvar för samerna som urfolk i ett folkrättsligt perspektiv, dels statens ekonomiska ansvar för den enskilde renägaren. Syftet är att driva en rättslig process mot staten.

SSRs jurist Jenny Wik Karlsson lyfter fram att rovdjursförvaltningen i de fjällnära områdena inte förändrats på 20 år. Antalet björnar har ökat men ersättningsnivåerna är desamma som tidigare.

Jag kommer att tänka på en rapport jag läste för dett tag sedan. Det är ett FN dokument från Human Rights Council, angående samernas rättigheter och möjligheter. Jag citerar ett stycke som FN utredaren James Anaya lyfter fram, det är lika viktigt nu som när det skrevs:

62. In many parts of the reindeer herding areas, predator animals, mainly wolf, wolverine, lynx, brown bear and eagle, are causing as great or even greater a threat to reindeer husbandry as extractive industries. The Swedish Agriculture University has calculated that in Sweden, at least 60,000 reindeer, out of a total number of about 260,000, fall prey to predators every year. The number of reindeer killed by predators in certain areas has reached such levels that there is an imminent risk that herds can no longer sufficiently reproduce themselves, which can result in a “collapse” of the herd in only a few years. Government regulation severely restricts the reindeer herders’ right to protect their herds from predators, and Government compensation has only partly covered the damages caused to the reindeer herders by the predators.

 Att Samerna sköter sina renar annorlunda nu än för 100 år sedan är såklart något man måste ta hänsyn till, men det förändrar egentligen inte det grundläggande problemet. Man måste utan krångel kunna freda sina djur. 

Tips: Vargobs i söder

Vargobs i söder är en lätt tillgänglig grupp på FB där man snabbt och enkelt får info om aktuella vargobservationer i sitt flöde.

Gruppen är neutral, diskussioner för/emot är inte tillåtna. Tanken är snarare att djurägare, jägare, och andra intresserade eller berörda skall få information så fort som möjligt. Fortare än via myndigheternas rovobs, och framför allt skall det gälla även under yngelperiod.

Rovdjurskollen är verktyget på nätet där observationerna loggas och blir synliga på en karta.

Vargobs i söder har inlett ett samarbete med vargfakta. Tanken är att observationerna skall spridas än mer än tidigare:

Så om du är hundägare, har djur eller bara är intresserad så kanske detta är något för dig att följa. Testa! Om det känns fel så hoppa av. Svårare än så är det inte att få aktuell information året runt.

Att ropa varg - ett vanligt misstag

För några dagar sedan dök det upp uppgifter om att en död vargvalp hittats i en hästhage i Vallentuna. Såväl kommunens miljökontor som polis och länsstyrelse var inkopplad. Kadavret skickades till SVA för analys.

Igår kom svaret. Åter igen hade små och stora rovdjur blandats ihop. Djuret var nämligen en rävvalp som dött efter ett bett över huvudet. Den var ungefär 3 veckor gammal. En varg i den åldern borde väga ungefär 10 gånger mer...

Det var som sagt inte första gången. Här är en lista jag sammanställde för några år sedan i samband med att ett par dumpade älgskinn från älgjakten hittats och tolkats som vargkadaver. En lista över exempel på vanliga döda djur som tolkats som stora rovdjur och därför har de hanterats som det. Vilket innebär att de ingår i statistiken över anmälda grova jaktbrott även om de är uppklarade och det konsateras att inga brott begåtts. Såhär skrev jag den gången:

• En grävling i Torsåker i Gävleborg misstänktes vara ett vargfoster. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.
• En stor tamkatt misstogs för lodjur i Norrtälje. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.
• En räv i Galenreviret i Hälsingland misstänktes vara varg. SVA artbestämde och misstaget rätades ut.

Jag vet inte om APU ligger bakom någon av dessa anmälningar. Gör de det så säger de väl att de löst ett jaktbrott när de berättar om det hela.....

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man skulle göra det lättare för polis, sva och övriga myndigheter om artkunskapen var större hos gemene man.

Att envist hålla ut trots motgångar och hot

Jag hade får på gården i ungefär 10 år. Precis innan jul slaktade vi ut de sista. Det kändes sorgligt men var ofrånkomligt. Varför förklarar jag i min numera vilande lammblogg.

En som trots stora motgångar håller fast vid sin fårproduktion är Anette Back Olsson. Hon har haft otaliga attacker på sina får från stora rovdjur:

I ATL berättar hon  om sina erfarenheter av åtta rovdjursattacker från 2006 och framåt. Givetvis tvivlar hon, är det värt kostnaden och lidandet att behålla djuren? Men eftersom hennes grundinställning är att man skall kunna bo och leva på landet har hon hållit kvar djuren, utrotningshotade får av rasen värmländska skogsfår.

Attacker har skett hemma och på beten dit djuren flyttats för att vara skyddade. Attacker har skett trots rovdjursavvisande stängsel. Ett tag hade de ett par rovdjursvaktande hundar men efter att den ene dog och karantänsreglerna gjorde imoprt av en ny svår fick det vara. Det intressanta är att Anette står ut med alla problem som skapas av naturen. Det hon verkligen inte gillar är något annat....

Det värsta är dock inte förlusten av djur och oron. Det är den misstänksamhet och oförståelse från andra människor som Anette Back Olsson möter.

Hot och hat

Det kommer hatbrev och hon har fått ta emot hot för att hon är öppen med rovdjursproblematiken. För att hon äger får helt enkelt.

– Det är jobbigt, medger hon. Folk skriver att jag är lat som inte tar in djuren på natten bland annat.

Jag känner igen det. Det är så uppenbart att de som tycker på tex Svenska Rovdjursföreningens forum inte har någon egen erfarenhet av att driva ett lantbruk med djur. Visst kanske de varit med och satt upp ett par meter stängsel och tyckt att det inte var så jobbigt, men det är bara ett litet moment i livet som djurhållare. Jag tycker att Anettes slutkommentar i artikeln är suverän:

 Nu har jag fått en idé som jag funderar på om den är genomförbar. Jag tänkte bygga vindskydd i fårhagen där folk kunde få övernatta. De har chans att få se varg och så får jag samtidigt hjälp med att skydda fåren.

Tyvärr tror jag inte att så många ställer upp. Det är för obekvämt att lämna storstäderna och deras latteserveringar. Det är enklare att fortsätta klaga på lata bönder och fördomsfulla lantisar än att göra skillnad i praktiken. Att göra skillnad som Anette, som envist tar ansvar för en utrotningshotad fårras, är stort. Hon har faktiskt ungefär 5% av alla värmlandsfår i Sverige. Det finns alltså färre värmlandsfår kvar i livet än vad det finns vargar i norra Europa.

Rovdjursföreningen och rasismen - den nakna sanningen

För ett par dagar sedan gick Mathias Kristoffersson, samisk politiker för Min Geaidinu, ut hårt med en debattartikel där han påvisar att Svenska Rovdjursföreningen och Nordulv tillåter rasism i sina officiella kanaler. Det är näst intill så att rasism upppmuntras bland fotsoldaterna. Artikeln var väl timad med vargsymposiet i Vålådalen eftersom bland annat konflikten kring varg och rovdjur var på agendan.

Självklart kunde inte Rovdjursföreningen låta detta stå oemotsagt. Så i en intervju i SR Jämtnytt tillbakavisar Rovdjursföreningens Jan Beergstam (som ofta för föreningens talan) det hela:

- Ja, det anser jag vara helt fel när det gäller oss i alla fall, Nordulv får ju stå för sina sidor. Men vi är väldigt noga med att allt sånt som kränker samekulturen tas bort, säger webbredaktören Jan Bergstam.

Här följer hela radioinslaget:

Vidare menar Bergstam att detta inte förekommer långre:

- Nu har vi ju lärt oss hur vi ska hantera sidan på ett bra sätt, så att vi inte hamnar i det där, att vi får kritik för att vara rasistiska, säger Jan Bergstam. 

 För att kontrollera påståendet gick jag igår (11/3) strax efter kl 20.00 in på Rovdjursföreningens FB-sida och kontrollerade de senaste trådarnas olika kommentarer. Det tog inte fem minuter innan jag hittat följande:

Som synes har kommentarerna fått ligga kvar i 5 respektive 6 dagar. Nu nämns inte samer vid namn men eftersom rennäring är en syssla juridiskt förbehållen samer är det uppenbar rasism. Så Jan Bergstams fagra ord lurar ingen. Svenska Rovdjursföreningen accepterar BEVISLIGEN fortfarande rasism på sina officiella kontaktytor med allmänheten.