När tårarna torkar - att förlora sin hund

Tårar torkar alltid till slut. Sorgen blandas upp med de lyckliga minnen och starka känslor man har sparade inom sig. Man får tänka på de intensiva och roliga dagar man haft tillsammans.

Missan (Gamekeepers Artemis), en liten skrutthund av rasen tysk jaktterrier, var min första hund. Hon föddes i september 2011 och flyttade till oss i februari året därpå eftersom hon saknade en framtand och därför inte lämpade sig för avel. Detta var något stort för mig och min familj. Jag kan ärligt säga att Missan är den som fått mig att utvecklas absolut mest och snabbast som jägare. Utan henne hade jag inte gjort och upplevt ens hälften av vad jag upplevt tills dags datum i mina jaktmarker.

Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Den gångna söndagen var en sådan dag. Egentligen skall jag inte vara förvånad över hur saker och ting utvecklade sig, hon har ju trots allt varit sjuk ett tag, men när läget blir skarpt och man måste ta det slutgiltiga beslutet är det svårt. Riktigt svårt.

Att åka till veterinären för avlivning tänker jag inte göra någon mer gång. Jag tyckte att min och Missans relation var för stark för att jag skulle vilja utsätta henne för en främmande miljö. Så när Missan i söndags blev riktigt dålig valde jag den svåra vägen. Jag tog mitt ansvar som Missans husse fullt ut. Jag stoppade en revolver i fickan, tog en fin låda under armen och Missan i koppel.

Vi gick ut i skogen, en promenad som vilken som helst, förutom att detta skulle bli den sista. Jag lät Missan styra, följa spår (antagligen rådjur). Upp i granskogen halvnannan kilometer. Fram till en plats i mossan där solen nådde ner mellan grenarna.

Jag knöt fast kopplet i ett litet träd. Satte mig ner med henne. Gav henne leverpastej som hon genast började slicka i sig. Medan hon åt och njöt av smaken lyfte jag revolvern och tryckte in avtryckaren. Missan sjönk ihop utan ett ljud. Små ryckningar i svansspetsen som snabbt avtog. Sedan sjönk kroppen ihop när luften gick ur henne helt.

Tårarna började rinna och jag klappade den varma kroppen. Tänkte på att jag på nästan exakt samma plats lyckats stoppa ett drev som var på väg ut på landsvägen. Tänkte på hennes förväntan varje gång hon hörde skramlet av nycklar när jag närmade mig vapenskåpet. Tänkte på hur glad, uppspelt och upphetsad hon blev varje gång jag svängde in på parkeringen och hon inte fått vara med. Tänkte på hennes ystra väckskall när hon spårat sig nära ett bytesdjur och drevet skulle till att gå igång. Tänkte på att hon trots allt haft ett bra liv. Ett mycket bra liv. Ett värdigt hundliv.

Försiktigt torkade jag bort en rännil av blod från hennes panna. Lyfte upp den varma, lealösa kroppen och lade den i lådan. Förvånades över hur tungt 7,4 kg kan kännas. Kände att denna lilla hund tagit en stor bit av mitt hjärta.

Känslorna för en hund är starka och djupa. Samtidigt är det bara att inse att de är begränsade. Hur starka de än är så ligger de bara på ett par plan medan känslorna för en människa finns på så många fler nivåer. Kanske är det därför man kan tänka frammåt på annat sätt än när man förlorar en anhörig. Det är, oavsett hur stora känslorna är, lättare att ersätta en hund än en människa.

Skrutthunden levererar!

Rådjursjakten är snart till ända, Därför var jag glad att jag lyckades smita ut en vända igår på förmiddagen.

Jag släppte Missan i ett område där vi har gott om rådjur. Nästan direkt tog hon upp. Det gick såklart åt fel håll och efter några minuter släppte hon. Och sökte av skogen tillbaka till mi. Vi tog såten motsols för omväxlingens skull. Och när vi nådde den sydligaste delen tog hon upp ett nytt djur. Drev det i en båge så att jag såg det hoppa in i såten kanske 250 m bort. Därefter vek det av åt norr och Missan hamnade på efterkälken. Hon sökte sig tillbaka till mig. Vi gick över betesmarken mot en tätning och där for hon in. Det prasslade och två rådjur dök upp, en i var ända av tätningen. Tyvärr var båda på ca 100 m håll och med drillingens öppna riktmedel vill jag helst inte skjuta på över 50-60 m så de fick löpa. Den nordliga med Missan efter sig.

Vi rörde oss nu öster ut i såten, mot dess högsta punkt. Missan sökte noga i det området så jag misstänker hare. Jag ropade hem henne och vi vek av mot norr därefter åter mot bilen. Halvannan km från bilen så såg jag på pejlen att det var något på gång så jag rusade iväg mot en passage där rådjuren ofta går.

Jag ställde mig i kanten på en stenmur, dold av lite buskar. Missan skällde för fullt och minuten senare såg jag ett litet rådjur dyka upp i hörnet på hagen. Det närmade sig mig och det var uppenbart att det tänkte passera precis där jag stod. Jag släppte in det på 15 m innan jag släppte iväg laddningen i drillingens ena pipa i rådjurets hals/huvud. Det stöp som en fura och minuten efter dök Missan upp.

Missan började lugga rådjuret som en furie. Jag lät henne hållas en stund, men när jag skulle ta bort henne gjorde hon något hon aldrig gjort förut. Hon högg mig i jackärmen.... Jag bannade henne och kopplade upp henne en bit bort innan jag tog itu med rådjuret.

Två rådjur för Missan

Igår var jag ute en sväng med Missan. Släppte henne i ett område där det brukar vara gott om rådjur. Tyvärr var det första jag hörde ljudet av motorsågar... Strax därpå svängde en annan bil in och Lotta från jaktlaget klev ur. Hon och hennes gubbe skulle jaga i nästan smama område som jag... Vi snackade lite och insåg att det var lite olika delar av området som gällde.

Sedan tog Missan upp tre rådjur, get med dubbelkid. Det gick iväg åt totalt fel håll och när Missan släppt så gick vi norröver varvid hunn tog upp en stor hare. Jag såg den man var totalt oförberedd så någon harstek blev det då rakt inte. När motionerandet av haren var avklarat rörde vi oss vidare norröver.

På ett hygge såg jag en get med två kid. Missan kom tillbaka från ett annat håll men tog snabbt upp rådjuren. Hon drev på bra och strax därpå smällde det en bit bort, en tydlig hagelsmäll. Jag var säker på att det var någon annan jägare som fått "mina" tre rådjur i pass, positionen på pejlen och skottets riktning talade för det. Intressant nog stannade inte Missan vid det djur jag trodde fällts utan fortsatte.

Fem minuter senare dök de upp i kanten på mitt hygge, lite långt håll för hagel så jag sköt inte men noterade att de nu bara var två. Som jag uppfattade det var det två kid. De fortsatte in i en tätning. Strax därpå small det på andra sidan tätningen och jag hörde rörelser. Ett ensamt djur kom tillbaka ut ur tätningen. Jag höjde drillingen och klämde av. Djuret stöp framlänges. Strax därpå kom Missan i rådjurens löpa, hon var inne i granet för att sedan vända tillbka i "mitt" rådjurs spår. Framme vid djuret började hon lugga frenetiskt...

Jag ringde Lotta som meddelade att det nog var Jonas som stod bakom granarna. Så jag ringde Jonas och mycket riktigt var det han. Det var faktiskt han som skjutit båda skotten jag hörde. Mina kåpor hade lurat mig så jag trodde att det första skottet var 180 grader fel samt betydligt längre bort.... Jag traskade över till Jonas och vi la upp de tre fällda rådjuren i en liten viltparad.

Det finns ett par saker att fundera över efter denna dag.

-Vart tog det tredje rådjuret som Misan drev vägen? Var det verkligen en get + två kid, eller var det en get med ett kid och en bock som gick tillsammans med dem och Missan valde att hänga på geten med telningen då de eventuellt sprang lite långsammare än det tredje djuret?

-Säkerheten i mitt jaktlag. Vi jagar med extremt stor frihet. Det är i princip bara att ge sig ut. Jag  brukar spana av de vanliga parkeringarna innan jag ger mig in i ett område för att kolla så ingen annan är där, men något formellt system för hur man säkerställer att det inte dräller omkring andra jägare i en såt har vi faktiskt inte. Det är ganska obra.

Statistik över en sjuk hund

För ett par dagar sedan var terriern så dålig att jag var på vippen att avliva henne. Nu är hon närmast kattlik och repade sig och har de senaste dagarna varit piggare än på mycket länge. När jag som allvarligast funderade på avlivning så satte jag mig ner och sammanställde statistik från min jaktdagbok.

Missan föddes hösten 2011. Statitsiken nedan gäller kalenderår och inte jaktår.

2012

• Jaktdagar/tillfällen: 67
• km/h i snitt: 10-12 km/h
• Km per jakttillfälle: 20-25 km

Övrigt: anlagsprov gryt. Flera rådjur fällda för henne, hon avslutade ett påskjutet rådjur på egen hand. Även grävling och räv fällda för henne. Artade sig bra, skarp och med allround kapacitet precis som en jaktterrier skall. 

2013

• Jaktdagar/tillfällen: 50
• km/h i snitt: 10-12 km/h
• Km per jakttillfälle: 20-25 km

Övrigt: Fick värmeslag under grytträning. Hjärtfel (aortastenos) konstaterades varefter jag lät kastrera henne. Övergav provplaner då jag ser provverksamheten som ett avelsverktyg och då har en kastrerad hund inget där att göra. Jaktligt gick allt mycket bra. Hon går på medicin för hjärtat, medicinen sänker hennes topprestanda något men det märktes inte detta år.

2014

• Jaktdagar/tillfällen: 53
• km/h i snitt: 7-8 km/h
• Km per jakttillfälle: ca 15 km

Övrigt: blev ormbiten och mådde riktigt dåligt månadsskiftet augusti/september. Detta följdes såklart upp av veterinär men hon friskförklarades från just ormbettet. Jag funderar dock på om hon kan ha fått några inre skador som gjort sig påminda först när hon började anstränga sig eftersom det är tydligt att prestadan gick ner detta år. Det skjöts en hel del för henne, bland annat hennes första hare.

2015

• Jaktdagar/tillfällen: 46
• km/h i snitt: 7 km/h
• Km per jakttillfälle: 10-15 km

Övrigt: i februari blev hon rejält åtgången av grävling, förlorade stora delar av underläppen. Det sköts en hel del för henne även detta år, bland annat hennes första vildsvin (eftersök) som hon arbetade riktigt bra med.

2016

• Jaktdagar/tillfällen: 57
• km/h i snitt: 5 km/h
• Km per jakttillfälle: 5 km

Övrigt: Redan första jakten, 1/10, fick hon jaktödem och har därefter medicinerats för detta. Det innebär att hon får vätskedrivande medicin inför och efter jakt. Missan är nu direkt långsam, däremot upplever jag henne som mer noggran än tidigare. Hon får upp djur bättre än tidigare, om det beror på rutin eller att de inte skräms av hennes fart är en annan fråga. Ett par eftersök och dödsök genomfördes med gott resultat (dov, rådjur och vildsvin). 

2017

Nu har jag ingen statistik för i år men eftersom jag inte avlivade henne så lutar allt åt att hon kommer att få agera back-up. Hon blir med andra ord i princip pensionerad men kallas in om det behövs letas rätt på skadade eller påskjutna djur. Jag kan tänka mig att om hon verkar må bra så låter jag henne jaga någon gång emellanåt i riktigt små såtar då det är dessa hon funkar bäst i. Tanken nu är att börja leta efter en ny tyskterrier, tik. Missan kan nog räkna med att få rycka in när den nya tiken löper eller på annat sätt behöver ersättas. Missan är ju vid det här laget en rutinerad hund med dryga 250 jaktdagar/tillfällen bakom sig så hon kommer att vara bra att ha om något skiter sig. Sedan är hon en riktigt trevlig liten hund som funkar mycket bra i familjen, vilket nog var den allra främsta anledningen till att jag inte klarade av att avliva henne härom dagen även om många andra nog skulle gjort just det...

Dimmig jakt

Var ut en sväng med Missan. Redan på vägen ut såg vi tre rådjur och dessa tog hn upp omedelbart. Tyvärr ville de inte bukta utan drog iväg rakt norr ut i hög fart. Missan hängde efter i drygt halvannan km innan hon återvände. Vi fortsatte in i såten och strax hittade hon ett nytt rådjursekipage att skälla på. Dessa buktade bättre men aldrig åt mitt håll. Efter ett tag släppte Missan och vi gick hemmåt.

Ett skärgårdsrådjur för Missan

Dagen var dimmig, sikten klart under 100 m. Vi gick ut på udden, Missan och jag. Gps-en funkade bra, jag strök kopplet. 

En minut senare såg jag en vit rådjursrumpa skutta iväg och Missa drog till med sitt vanliga gälla väckskall som gick över i det gläfsande drevskall hon har när det är rådjur framför henne. 

Drevet gick längst ut på udden och jag gick tillbaka till mitt tilltänkta pass. Oftast snurrar det ett per varv ute på udden men inte denna gång. Nu kom djuret i pass snabbt. Och det gick fort. Som skjuten ur en raket passerade smaldjuret mig och aningen för sent bestämde jag mig för att hon var ensam. 

Min hagelskur tokbommade*. Någon minut senare kom Missan. Hon fortsatte efter smaldjuret ut ur såten medan jag gjorde skottplatsundersökning. 

Efter typ 500 m släppte Missan djuret och började gå tillbaka men ändrade sig och två minuter senare var det fullt drev igen. Jag fattade post. Strax därpå passerade smaldjuret i hög fart 40 m bort. Djäkla osis. Skulle ställt mig 20 m åt öster....

Missan kom efter och ut på udden igen. Det snurrade fint och jag bestämde mig för att prova lyckan. Smög ut dit jag trodde djuret skulle röra sig. 

Fasen. Där kom Missan. Har hon släppt smaldjuret eller har det smugit förbi mig?

Missan tjuter till och 10 m bakom mig far smaldjuret upp, det har tryckt hårt. Jag snurrar runt och precis som rådjuret når toppen på klåvan går hagelkärven och 25 m bort far smaldjuret i backen! Missan luggar nöjt smaldjuret. 

Kollar gps-en och konstaterar att Missan häng på smaldjuret i 5,9 km. Snitthastigheten i det svåra hårt kuperade landskapet var 5,5 km/h, kort sagt bra jobbat av den lilla hunden. 

Ovan ett foto av spåret, det är lite missvisande eftersom smaldjuret gick i samma trad flera gånger. 

_____

*tokbom ansåg jag efter skottplatsundersökning. Detta verifierades när jag flådde smaldjuret några timmar senare. 

En råbock för Missan

Igår var jag ute en sväng på förmiddagen. Tanken var att först gå med Missan i några granplanteringar för att sedan släppa Essa i en mosse där vi tidigare sett grisspår.

Missan var som vanligt upphetsad till tusen när jag plockade fram henne ur buren ute på marken. På med pejlhalsband och så gick vi in i såten en bit. Släppte henne och gick själv ett par 100 m till en gallrad del av planteringen där jag fått skottläge tidigare.

Missan hittade rådjur efter 5 minuter. Knappt hann hon börja skälla förrän jag såg en skymt av en get med kid bakom granarna, tyvärr såväl skymt läge som för långt avstånd. Missan är inte så snabb just nu (brukar ligga på 5,5-6 km/h), vilket på sitt sätt är bra eftersom rådjuren håller sig lugna och buktar tätare vilket är en fördel när man som jag oftast jagar ensam.

Mycket riktigt, rådjuren gick i en fin båge, men attan. Där släppte Missan och började återgå. Trodde jag... Istället backade hon i spåret 400 m för att ånyo börja skalla. Och drevet var igång igen. Det buktar och en råget passerar mig. Jag avstod skott eftersom jag misstänkte att det kunde vara samma rå som jag såg tidigare men att hon och kidet skilts åt. Å andra sidan kan det ha varit ett ensamt smaldjur. Nåja. Det spelar ingen större roll nu. Missan fortsatte dock efter geten i nästan en km, fint buktande.

Jag valde då att posta om och flytta mig till såtens högsta del där rådjuren gärna passerar på väg till ett murahål in i grannmarken. Missan släppte nu geten och återvände till mig. Passerade mig och tog upp ett nytt spår. Snurrade lite och där kom nya skall. Ett nytt drev var igång. Även det buktade fint och närmade sig en tät granplantering ca 40 m bort.

Jag hör prassel och en bock smyger fram ur granarna. Jag höjer bössan och låter kulan gå. Bocken dröser i backen. Missan fortsätter sitt drev och en get med kid passerar 80 m bort...

Jag traskar fram och börjar ta hand om bocken, uppenbarligen ett stänkdjur. Funderar lite på om jag skall fortsätta jaga på de andra djuren men bestämmer mig för att inte fresta lyckan. Plockar fram min kniv (testkniv, återkommer med recension framöver) och öppnar upp bocken.

Efter 10 minuter kommer Missan som släppt det andra ekipaget. Hon tittar förvånat på bocken en sekund innan hon tänder till och börjar lugga honom....

Söndagsjakt

Var ute i förmiddags med Missan. Småduggigt. Den lilla hunden sökte bra men hittade inga spår som var tillräckligt färska så efter en och en halv timme bröt vi och gick hem.

Gammalt djungelordspråk: Det finns inget dåligt jaktväder. Det finns bara mesiga jägare. 

Efter jakten - diagnos

Gårdagens blogpost avslutades såhär:

En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.

Vad var felet?

Tassarna är inte så mycket att snacka om, de var slitna pga klipporna. Lite som det kan bli om hunn fått gå mycket på asfalt eller sprungit i skare. Det seriösa problemet var andningen.

Jag bar Missan tillbaka till stugan. Väl hemma hade hon svårt att gå upp de fyra trappstegen upp till ytterdörren. Att hoppa upp i favoritstolen var inte att tala om. Hon fick vatten sedan lade jag henne på plats i stolen på ett fårskinn. Funderade.

Tankarna snurrade. Vad har hänt? Hon har tidigare blivit biten av huggorm i samma område, men då uppförde hon sig annorlunda. Inte såhär även om hon var illa darän den gången med. Pratade med hustrun som också var orolig. Vi började redan, om än i omskrivningar, prata om det faktum att detta kanske var Missans sista jakt. Det finns många saker att väga in innan man ens börjar fundera i de banorna men det finns skäl till att vi tänkte som vi gjorde.

Efter 5 timmar låg hennes viloanding fortfarande högt, ungefär 70 andetag per minut mot normala 15-30 för en hund i vila. Pulsen var hög men inte högre än vad som är normalt, när jag gjorde trycktest på tandköttet så blev det rött igen omedelbart - skönt blodcirkulationen fungerar i alla fall som den skall. Problemet verkar med andra ord vara att hon inte fåt luft. Hon hade dock matlust, drack och kissade.

Frammåt sen eftermiddag gick jag och sonen en längre promenad med Essa. Jag passade på att ringa några samtal för at förhöra mig om valpmöjligheterna just nu. Det finns goda möjligheter, vi får se om de utnyttjas av oss eller ej....

På kvällen placerade vi Missan på en liten madrass brevid min säng. Hon andades fortfarande forcerat. Frammåt tretiden på natten vaknade jag till för tredje gången. Missan var borta. Tassande steg hördes i trappan. Uppenbarligen hade hon gått en runda och kollat läget innan hon gick och lade sig. I sin stol....

Söndagen gick och på eftermiddagen åkte vi de 20 milen hem till vår gård. På måndagen ringde jag veterinären och fick tid på tisdagen.

Det var inte utan att jag var orolig. Det kändes som att nu avgörs Missans framtid, antingen kan vi köra på ett tag till eller så är det dags att överväga avlivning (pensionering känns totalt fel för en tyskterrier i sina bästa år).

Veterinären gick igenom tidigare journaler och jag redogjorde för fallet. Diagnosen var lätt att ställa även om den är ytterst ovanlig blan tyskterriers:

Jaktödem.

Veterinären jag har till mina hundar menar att jaktödem är ett fenomen som innebär att vätska samlas i lungorna när hunden anstränger sig kraftigt. Andra former av ödem kan inträffa när hunden är i vila. Vätskan innebär såklart att hunden får svårt att andas. Efterhand tar kroppen upp vätskan igen. Fenomenet är mycket ovanligt bland terrierraserna men är relativt vanligt bland drevrar. Benägenheten att drabbas av jaktödem är i de flesta fall ärvtlig, detta har påvisats bland just drevrar men även in om bassett fauve är man uppmärksam på det. Bland tyskterriers är det mycket ovanligt, kanske förekommer det inte alls förrän nu. Jag är tämligen säker på att den direkta orsaken inte är arvsanlag utan är något annat. Kanske en bieffekt av något annat. Kanske kan det ha att göra med kvardröjande tidigare dolda skador efter ormbett, kanske har det att göra med något annat. Det är svårt att säga, tyskterriers är trots allt små och tuffa hundar som lever ett hårt liv. Utvärtes skador är vanligt men även invärtes skador kan förekomma.

Vad kan man då göra?
1/ Det första är att inte låta hunden jaga på fastande mage. Detta var veterinärens första tips och det är vad man hittar på nätet när man googlar. Eftersom jag alltid ger mina hundar mat på morgonen oavsett om de skall jaga eller ej så får vi gå vidare till.
2/ Vätskedrivande medicin, detta ges till hunden i tabelttform 2-3 timmar före jakt. Då bör man kunna undvika att vätska samlas i lungorna. Om det ovan beskrivna problemet återkommer så försöker man häva det med dubbel dos vätskedrivande tabletter efter jakten. Medicinen tas då med 2 timmars mellanrum tills symptomen försvunnit.

Jag kommer med andra ord att kunna fortsätta jaga med Missan. Veterinären var tydlig med att rekommendera pejl i alla lägen för att kunna identifiera problem och snabbt kunna hjälpa Missan om det behövs.

Rådjurspremiären 2016

Första oktober är en rolig dag kanske till och med den dag jag har högst förväntningar på varje år. Det är då man får släppa loss hundarna på allvar....

I år åkte vi ut till norra bohusläns skärgård där jag har marker. Särskilt en udde brukar ge rolig jakt för hund och husse.

Jag har jagat tillräckligt många gånger på denna udde för att veta ungefär var djuren brukar röra sig. Jag valde ett pass där statistiken visar att rådjuren försöker smita ut från udden 4 gånger av 5. Men först gick jag ut en bit på udden och släppte loss Missan, ville att hon skulle få rådjur i nosen och inte få för sig att dra ner i något av alla grävlinggryt som också finns på marken....

Missan fick snabbt upp ett spår och några minuter senare klingade hennes skall över vikarna.

Udden är bara några hundra meter tvärs över. Inget djur, hund eller rådjur, kan hålla speciellt högt tempo i den hårda och mycket kuperade terrängen med omväxlande berg i dagen och omväxlande näst intill ogenomtränglig snårskog. Det gör att jakten kan utvecklas i snäva bukter, vilket skedde i lördags....

....så att följa ljudet och emellanåt slänga en blick på astrons skärm var riktigt spännande. Till slut. Efter lite drygt en timme och över 6 km drev verkade djuret gå ut ur såten. Det gick åt mitt håll.....

.....tyvärr gick det inte den trad som brukligt är utan ekipaget valde att gå precis väster om den lilla åsrygg jag placerat mig öster om. Så trots att djuren passerade mig på 25 m håll såg jag dem aldrig.

Missan följde dem några hundra meter ut ur såten men eftersom terrängen blir enklare så ökade ekipaget tempot och Missan kom på efterkälken och valde att släppa. En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.

Fortsättning följer.....

Missan

Hon är rätt fin trots att hon saknar underläpp. Gamekeepers Artemis, aka Missan, fem år idag.

Vattenpassion!

Inget fel på Missans vattenpassion i år heller. Essa hoppar i när det skall jobbas, dvs hämtas saker, men Missan simmar av ren och skär glädje. 

När fan flyger i hunn

Tåget var nästan fullt. Jag och Missan satt i lugn och ro när en tjej satte sig mitt emot oss. 

Missan tände på alla cylindrar och efter ett ögonblick förstod jag vad som stod på. Tjejen hade med sig en kattbur. 

Med. 

Två. 

Illrar. 

Ridå. 

Rådjursjakt 30/1

Sista helgen. 

Näst sista dagen på rådjursjakten jaktåret 2015-16. Klart jag inte kunde låta bli att släppa Missan...

Vi gick upp i skogen hemmavid. Jag strök kopplet och Missan for iväg. Hon jobbade på och höll bra kontakt. Efter en liten stund kom vi ut på ett hygge och inledde med att kolla en tätning. Därefter drog Missan iväg åt öster. Till ett område där hon brukar hitta rådjur. Jag rörde mig lite frammåt och hittade ett pass. 

Missan drog igång. Strax därpå kom ett rådjur i sakta mak ungefär 40 m bort. Jag förde 6,5-an till axeln. Fann bogen i hårkorset och kramade avtryckaren. 

Rådjuret föll framåt och blev liggande. En liten stund senare nådde Missan fram och började lugga smaldjuret. 

Jag tog ur rådjuret och vi gick hem. 

Vinterjakt på skare

I helgen har det varit kallt och skare. Kvicksilvret närmade sig som kallast -20. Men frammåt 14 på söndagen var det ungefär -10 och jag tog ut Missan en sväng. 

Missan hittade genast ett par rådjur som hon drev några minuter. Därefter stötte hon en grupp dovhjortar. Avslutningsvis hittade hon en ensam råget som hon jobbade bra med. Jag hann osäkra vid båda rådjursekipagen, men jag avstod skott. Kände mig inte säker på läget. 

Hur som helst var det en skön tur. 

Årets första jakt - hjärtat i halsgropen

Var ute en rejäl sväng med Missan idag. Hon sökte rejält och noggrannt. 

Vi började på en udde. Sakta gick vi allt längre ut:

Ungefär en minut eftrer gps-bilden ovan så gick Missan i gryt. Hon har varit nere i det tidigare men det var flera år sedan. Vid ett par tillfällen lämnade hon grytet. 

En av dessa gånger såg det ut att bli ett drev som drog söderut. För att ta stopp i havet nedanför en brant. Gps-en skrek att den tappat kontakt. FAN! Hade hon druttat utför ett stup och ner i havet. Jag började springa. 

Efter en stund rasslade gps-en till. "Hund står". Positionen var vid grytet. Jag rusade dit och hörde Missan skälla djupt ner. 

Aha. Korrupt mottagning i grytöppningen hade gett felaktig position...

Efter att ha jobbat med grävlingen i ungefär trekvart kom hon upp och lät sig kopplas. Vi gick till en annan del av marken och gjorde ett nytt släpp. 

Klingande skärgårdsdrev

Idag gick jag och dottern ut och släppte Missan på en udde. Missan jobbade på bra men höll ganska tät kontakt så vivar tvungna att följa henne längre ut på udden än planerat. Men till slut tog hon upp ett smaldjur som buktade fint innan det passerade oss på ungefär 50 m håll. Eftersom jag bara hade med mig hagel fick den löpa. Strax efter följde Missan men det gick inte att stoppa henne. Fick ta henne när hon återgick istället. 

Sedan gick vi hem mot stugan men valde att släppa Missan på stugudden med. Denna gång sökte missan ut bättre och betydligt mycket noggrannare. Det var uppenbart att hon jobbade med ett gammalt spår vilket jon efter nästan 20 minuter hade rett ut och då körde hon upp ett ensamt rådjur. Hon drev det i någon kvart men det gick ut ur min jaktmark efter halva tiden. 

Inget byte idag, men är nöjd med helt ok hundarbete och trevligt sällskap. 

Skärgårdsjakt i snö...

I natt snöade det. I kombination med hyfsat kraftig vind fick det bli rådjursjakt istället för sjöfågel. 

Jag och Missan gick ut på udden söder om stugan. Missan tog upp ett smaldjur omedelbart. Hon kunde inte undgå det eftersom vi nästan klev på det i legan. Blott tre meter från oss flög det upp och jag strök kopplet från en vilt sprattlande terrier som for iväg dom skjuten ur en kanon. 

På två man kan man stänga till udden bra. En man får välja ett av de två stråk som rådjuren brukar ta. Jag överanalyserade situationen och valde fel. Drevet passerade 100 m från mig i nästa sänka. 

Så kan det vara när man jagar. Bara att köra på och njuta av den friska luften. 

En rolig sak när man jagar här är att rådjuren kommer väldigt lungt ich att Missan hänger i betydligt längre än på andra marker. 

Måndagsjakt

Måndag i julveckan och jag är ledig!

Naturligtvid hann jag med en sväng ut i skogen. Förhoppningen var att inviga Böker Aurora, en kanonfin fällkniv signerad Jens Ansö. 

Först släppte jag Essa med gris och dov i åranke. Marken var lovande med såväl tätningar som en del förska bök. Men den delen av skogen föreföll tom. 

Sedan släppte jag Missan. 

Missan tog upp ganska dnabbt och drev fram ett rådjur som dessvärre kastade precis när jag skulle skjuta. Träet yrde från den ruttna granen när hagelkärven slog in i den, precis där djuret stått ögonblicket innan. 

Skottplatsundersökning gav varken hår eller blod. Missan jobbade vidare med djuret i en-å-en-halv km innan hon vände tillbaka. 

I kväll far vi till stan för att se på nya Star Wars filmen. 

Adventsjakt

Hann med en kort jakttur idag trots att det var 4:e advent. Missan jobbade på så gott hon orkade men det märktes att hon var trött efter igår. Hur som helst. Jag hann åtminstone sikta på ett rådjur. Stillastående, med bredsidan mot mej. Tyvärr en ung gran framför bogen så jag avstod från skott.