Falkjakt 4: Eketorp på Öland

Bild av min favoritakvarellist Måns Sjöberg.

Det finns ett par arkeologiskt undersökta platser som innehåller oerhört mycket mer fågelben än andra. Som vi berört bryts fågelben lätt ner så det platser där det finns gott om fågelben är främst platser med kalkrik berggrund. Sedan skall man inte glömma att just fågelben är extra svåra att artbedömma, att koppla dem till en grupp (gäss, änder, måsfågel etc) är enklare. Stora Förvar, en grotta på Stora Karlsö är en sådan plats med ett stort fågelbensmaterial en annan är Eketorps borg på Stora Alvaret på Öland. I detta sammanhang är Eketorp en plats som att fördjupa sig i eftersom ben från lite drygt 120 fågelarter hittats där. Den befästa byn, som Eketorps borg var på sin tid, var bebodd och använd främst under två olika tidsepoker. Den första var ungefär 400-700 e.Kr, den andra ca 1000-1300 e.Kr. Innanför borgens murar bodde och levde man, utanför höll man djur, odlade och skötte det grövre hantverket. I Eketorps borg finns spår av omfattande och långväga handel. Där finns gott om glasbägare med kontinentalt ursprung och där finns vapen. Det är uppenbart att Eketorp var en plats där samhällets övre skikt bodde, vistades eller träffades. Men det är också en orolig plats, det är en plats som brunnit ner till grunden flera gånger. Det som är intressant i detta sammanhang är inte handelsvarorna, tamboskapen eller spåren av strider och bränder utan spåren av fågeljakt, då kanske främst möjligheten att man jagade med rovfågel. För det är svårt att tänka sig att en hövding på inte skulle ha jagat med rovfågel när denne bodde på en plats som Ölands Stora Alvar med alla de spår av internationella kontakter som finns där.

Vi kan börja med att kika på den äldre bosättningen i Eketorp, den som varade ungefär 400-700 e.Kr. Bland rovfåglarna finner vi de för rovfågeljakt typiska duvhöken och sparvhöken men även kärrhök, ängshök, havsörn, orm- och fjällvråk, samt torn- och lärkfalk. Just lärkfalken har väl kanske inte använts för rovfågeljakt men de övriga är full möjliga som jaktfåglar för olika typer av bytesdjur. Ett par ugglor finns också, sparvuggla, kattuggla och jorduggla. Om de använts i aktiv eller i passiv jakt, eller till och med utgjort bytesdjur är svårt att säga.

Bland det stora antal fåglar som snarare tillhör bytesdjuren kan nämnas femton olika arter av dyk- och simänder, där finns vadarfåglar, duvor, trastar, lärkor, måsar, skogs- och fälthöns samt kråkfåglar. De minsta fåglarna, sparvar, finkar, svalor med flera återfinner vi inte i benmaterialet från 400-700 talet vilket kanske tyder på att man bedrivit jakt på fåglar med åtminstone en viss köttmängd. Rejält stora fåglar som häger, sångsvan och grågås stärker denna tanke.

Tecknen på rovfågeljakt i Eketorp blir starkare när vi studerar benmaterialet från 1000-1300 talet. Samma rovfåglar som tidigare användes men ytterligare ett par har identifierats. Jakt- och pilgrimsfalk är två klassiska jaktfåglar. Ben från fiskgjuse gör att man börjar fundera på om man kan ha använt rovfåglar för att fiska, det är känt att storskarven använts på det viset men kan även fiskgjusen haft ett sådant användningsområde? Ben från just storskarv finns för övrigt också i Eketorp – kan det varit dresserade skarvar? Bland ugglorna tillkommer i förhållande till de tidigare uppräknade även hornuggla och pärluggla.

Bytesdjuren är ungefär de samma som de tidigare uppräknade men med något fler arter. Några av arterna skvallrar om att markerna runt Eketorp i högre utsträckning brukades för såväl odling som bete, vi kan bland dessa nämna ladusvala och gråsparv. Ben av sädesärla får oss att tänka på vårens första ärlor som slår sig ner på taknocken. Benen från småfåglarna antyder att man inte bara jagademed rovfågel för att få kött utan även verkar ha sysselsatt sig med ren nöjesjakt i vikingatidens och medeltidens Eketorp. Bland de större fåglarna har vi även under den senare bosättningen i Eketorp såväl gråhäger som sångsvan men även en så exotisk art som skedstork finns det ben från. Det finns för övrigt medeltida uppgifter om att det betraktades som ett stort nöje att se en hök eller falk ge sig i kast med en häger. För den moderna människan låter det hela ganska groteskt.

Utöver jakt med rovfågel har man sannolikt bedrivit fällfångst med såväl nät som burar. Åtskilliga fåglar har sannolikt fällts för en välriktad pil från en mindre pilbåge. Kanske har man också använt slungor för småsten, men det vet vi inget om för det finns inga bevarade slungor från våra breddgrader och att avgöra vilka stenar som använts som slungstenar är fullständigt omöjligt. Det är tydligt att Ölands Stora Alvar var goda fågelmarker för såväl 1000 som 1500 år sedan, likväl som idag. Skillnaden är väl att vi idag främst jagar arter med kikare medan man fordomtida jagade de fåglar man kom åt! Artsammansättningen i Eketorps borg är så bred att den skulle få varje ornitolog att höja på ögonbrynen, och då skall man hålla i minnet att det i benmaterialet sannolikt finns ytterligare arter som inte lämnat efter sig ben som gör dem särskiljbara från övriga ben.

Falkjakt 3: arter

Termen falkjakt är egentligen lite felaktig när man pratar om den äldsta formen av jakt med rovfågel. De fynd som är vanligast, ja faktiskt utgör en bra bit över hälften av alla fynd, utgörs av duvhök. En handfull fynd finns av pilgrimsfalk, jaktfalk och sparvhök. Det finns enstaka fynd av stenfalk, kungsörn och havsörn. I dagsläget känner man till ett par tre dussin gravar med rovfåglar som vi kan utgå från användes till jakt. De flesta av dessa gravar har undersökts i svealandskapen, men ett par exempel finns från såväl norra Småland och Östergötland som Skåne. Vi kan räkna med att traditionen att jaga med rovfågel existerade över hela södra Sverige redan på 500-talet. Nu skall man vara på det klara med att gravar med rovfåglar, men även fåglar över lag är klart underrepresenterade i det arkeologiska materialet. Detta beror helt enkelt på att fågelben är lätta, ihåliga och porösa vilket gör att de bryts ner oerhört mycket fortare än, låt säga, de kraftiga lårbenen från en kapital älgtjur. Men det beror även på att många fågelben är oerhört lika och att det gäller att ha tur för att lyckas identifiera ett artspecifikt ben när man analyserar fågelben.

Om vi jämför dessa fynd med vad vi vet om falkjakt från England och kontinenten så kan vi omedelbart notera frånvaron av tornfalkar i de svenska gravara. Tornfalken var den vanligaste rovfågeln för jakt i centraleuropa och England, men det var en fågel som användes av allmogen – inte det höga samhällsskikt som återfinns i de gravar vi diskuterar i detta sammanhang. I de flesta gravar i vilka man hittat falkar så har det även hittats duvhökar. Kan det vara så att dessa gravar var efter personer med ännu högre status än de som ligger i övriga gravar, eller är det helt enkelt så att det i dessa gravar vilar personer som var extremt jaktintresserade och höll sig med flera olika jaktredskap? Som vi skall se är det kanske inte konstigare än att dagens jägare ofta har flera olika gevär i sin vapengarderob.

Det finns ett flertal fynd av rovfåglar som bör ha använts på ett helt annat sätt i jakten än de tidigare nämnda falkarna, hökarna och örnarna. Vi tänker givetvis på berguven. Det är allmänt känt hur bra en levande (eller uppstoppad) berguv, eller för den delen en uvbulvan i plast, är när det gäller att locka fram fåglar till jaktbara situationer. Berguven har hittats i en handfull gravar och oftast finns det även en duvhök i de gravarna.

Falkjakt 2: allmän historik

Påven Gregorius XI skrev den 23 augusti 1375 ett brev till Valdemar Atterdag. I brevet tackar påven för de hästar och den jaktfalk sänt honom. Brevet förvaras idag i det dansk Riksarkivet i Köbenhavn. Detta brev ger oss en vink om jaktfåglarnas betydelse under medeltiden. Under medeltiden skrivs handböcker i konsten att jaga med falk, den mest kända är Fredrik den andres De arte venandi cm avibus vilket på svenska blir Om konsten att jaga med fåglar.

Sinnebilden av falkjakt är för de allra flesta en riddare till häst iklädd rustning med en falk på sin arm. Och visst förekom det falkjakt hos adeln under medeltiden, men vi vet utifrån arkeologiska fynd att jaktsättet är många hundra år äldre än så. Det arkeologiska material som vi främst har att utgå ifrån när den tidigaste falkjakten studeras är hövdingagravar, eller som arkeologerna brukar säga stormannagravar.

Man brukar säga att jakten med rovfågel uppstod bland nomadfolk på de sydostasiatiska stäpperna för 4.000 år sedan. På 500 talet före Kristi födelse fanns den, och vidareutvecklades, i Persien. Det finns romerska mosaiker och skriftliga belägg för jaktmetoden i Europa från 400-talet efter Kristi födelse. Ungefär 100 år senare vet vi att det bedrevs jakt med rovfågel i det som idag är Sverige. Men hur ser fynden ut och vilka fåglar var det som användes?

Vi kan börja med att fundera lite på vilka djur man hittar i gravar från 500-talet till och med vikingatid. Det finns tre typer av benmaterial i gravarna. Dels har vi delar av framför allt tamdjur. Det rör sig då om stekar från nöt, får och gris, samt uppstyckade tamfåglar – på den tiden höns och gäss. Sedan rör det som om ben från personliga bruksdjur. Då är det oftast djur om i sin helhet fått följa med den döde i graven, vi finner hundar och hästar men även rovfåglar. Det är dessa rovfåglar vi är intresserade av i detta kapitel. Ibland inns det andra spår, då kan det röra sig om kammar tillverkade av hornen från kronhjorten eller kanske björnfalanger som bör ha suttit på en fäll som följde den döde i graven.

Innan vi kommer in på jakten med rovfågel så kan vi göra en lite utvikning och låna in en ögonvittensskildring kring hur en begravning av en vikingatida hövding kan ha gått till. Det hela finns nedtecknat av den arabiske missionären Ibn Fadlan som sändes ut av kalifen i Bagdad 921 e.Kr. Ibn Fadlans resor var långväga och vid staden Bulghar invid floden Volga i Ryssland nära Kazan bevittnade han en märklig begravning. Det han såg bör rimligen ha varit en grupp skandinaviska vikingars begravning av sin hövding. Den döde vilar medan begravningscermonin inleds på en bädd i sitt tält. Hövdingen kläs i nya kläder och bärs till båten. Han läggs ner i båten på en bädd av blommor. Sedan läggs kärl med mjöd, bröd, skinn och vapen invid honom. De djur som skall följa den döde hövdingen huggs i bitar och läggs i den båten tillsammans med hövdingen. Under tiden har en slavinna valts ut. Ibn Fadlan skriver att hon var frivillig men hur det var med den saken vet vi ej. Slavinnan ges mjöd att dricka av en gammal kvinna. Man kan anta att hon fick mjödet för att bedövas eftersom hon sedan fördes till krigarnas tält där hon hade samlag med sex av hövdingens män, frågan är väl om det inte snarast var frågan om våldtäkt. När detta är avklarat knyts tjocka rep om slavinnans armar och hon förs åter till den gamla kvinnan som stöter en kniv i bröstet på henne. Därefter läggs slavinnan till vila invid sin herre i skeppet och bålet tänds. Ibn Fadlan är förundrad över att man förstör kroppen, men den viking han frågar vänder på resonemanget. Ni lägger i marken de människor ni älskar och aktar mest säger vikingen. Sedan förtärs de av marken, krypen och maskarna – Vi däremot låter dem brinna ett ögonblick för att i samma stund träda in i paradiset fortsätter vikingen. Att Iban Fadlans beskrivning av en vikingatida begravning gick till överlag är korrekt kan vi verifiera med många av de gravar som undersökts på olika håll i Sverige. Det är framför allt i sådana gravar som vi finner spåren av jakt med rovfågel.

Begravningen skedde vid Volgas strand i början av 900-talet. I slutet av samma århundrade finns det uppgifter om att Håkon Jarl bland annat betalade 60 jaktfalkar om året till den danske kung Harald Blåtand för sina förläningar i Norge. I detta sammanhang kan vi passa på att nämna att det finns ett par historiska källor som nämner att Olof Skötkonung (ca 995-1022 e.Kr.) gärna ägnade sig åt jakt med rovfågel.

Falkjakt 1

Falkjakt är nu upptaget som ett immateriellt kulturarv på Unescos lista. Det är dock bara i vissa länder som det gäller:

Country(ies): United Arab Emirates, Belgium, Czech Republic, France, Republic of Korea, Mongolia, Morocco, Qatar, Saudi Arabia, Spain, Syrian Arab Republic

Sverige ratificerade för övrigt inte Unescokonventionen förrän i december i fjor. Men det är som det brukar vara, svenskarna sitter på höga hästar och moraliserar men är sena med att faktiskt förbinda sig juridiskt till något.

I Sverige har falkjakt inte förekommit på länge. Men det har förekommit. Jag kommer att lägga upp en serie blogposter om falkjakt om en stund. De är tagna ur ett bokmanus jag skrivit men inte fått publicerat.