Hackspett och älgko

Nu har jag varit ute och lekt med kameran igen....

Först ett par bilder på en större hackspett som håller till i vår trädgård:

Sedan en älgko som Essa gjorde mig uppmärksam på. Kon är "kjämpegravid", man ser tydligt hur fostret sjunkit ner och det bildas en grop vid bäckenbenet. Så som hon uppförde sig så ger jag mig fasen på att kalven kom senare samma kväll. Dagen därpå var hon kvar i området, inne bland de täta granarna.

Den döda domherren

När jag gick morgonturen med hundarna idag hittade Essa något färgglatt i vägrenen. Jag trodde först det var en dummy eller något liknande med tanke på att SSRK hade träning hos grannen härom dagen. Det var inget sådant. Det var en domherre. 

När man kikar på vilka dödsorsaker som finns för fåglar i sverige så brukar man inte ta upp storskaliga orsaker som habitat- eller biotopförändring eller samhällets gifter. Man brukar ta upp några snabba orsakerna kopplade till människor:

5.000-50.000 fåglar dödas av vindkraftverk (skillnaden beror på källa och om beräkningen baseras på dåligt eller genomtänkt placerade vindkraftverk). 

100.000 fåglar dör av oljeutsläpp utefter svenska kuster. 

300.000 fåglar skjuts av oss jägare. 

500.000 fåglar flyger in i våra fönster. 

8.500.000 fåglar dödas av trafiken. 

16.000.000 fåglar dödas av tamkatter. 

Och detta är bara i Sverige. 

Nya arter upptäcks fortfarande

Man skulle kunna tro att vi 237 år efter Linnés död inte skulle ha så mycket kvar att upptäcka på vår jord. Trots detta upptäcks i genomsnitt 5 nya fågelarter varje år. Mängden riktigt små varelser, encelliga djur, insekter och spindlar, som hittas varje åt är väldigt mycket högre.

I dagens eko nu på morgonen lyftes en sådan fram. Det är Per Alström vid artdatabanken som varit med och hittat den. Det rör sig om en kinesisk fågel som kallas sichuanbusksångare. Minns jag rätt är det just bland sångare som nya arter förhållandevis ofta påträffas. Denna tyckte jag allt lät lite som en gräshoppa korsad med en groda...

Inbrott!

En av våra hyresgäster, familjen Caeruleus, har haft inbrott. Först via dörren, därefter bakvägen. Familjen rapporterar om stor röra. De meddelar upprört att alla deras barn är försvunna. 

Förövaren var klädd i svart och vitt. Små röda fläckar har några vittnen nämnt. 

Viltvård

Idag gjorde jag och ungarna en viltvårdsinsats. Vi snickrade holkar (lätt gjort när man bygger om). Den på bilden är en tvåfamiljsvariant. Naturligtvis hade det varit bättre om de kommit upp redan för en månad sedan. Å andra sidan drar väl flera tättingar upp två kullar per sommar så de kommer nog till anbändning inom kort. 

Skyddsjakt för att hjälpa fåglar

Jag vet inte om det bara är mitt subjektiva intryck eller om tjänstemännen på landets olika länsstyrelser i allt större utsträckning börjat ta till sig skyddsjakt på predatorer som ett verktyg att hjälpa känsliga markhäckande fåglar att klara sig igenom yngelperioden. Om det inte är en reell ökning av skyddsjaktstillstånd så är det i vart fall en ökad rapportering om de tillstånd som ges. Men det är kanske inte så konstigt, jakttidningarna utnyttjar olika feed för att fånga upp nyheter runt om i landet och återrapportera dem. Nu senast var det Jaktjournalen som återgav en P4 Hallandnyhet:

Rävar, minkar och kråkfåglar och andra arter som ger sig på ägg och fågelungar ställer till med problem för fågellivet längs kusten norr om Varberg.

Länsstyrelsen värnar speciellt om de vadarfåglar som håller till i Fyrstrandsfjorden innanför Balgö.
Därför ger man tillståndet till skyddsjakt på så kallade predatorer som tillsammans får vara högst 35 djur eller fåglar.

Vi kan se hur lokala samarbeten växer fram mellan ornitologer och jägare. Inte minst när de båda grupperna inser att de har utbyte av varandra och att de har gemensamma intressen även om de yttrar sig på olika sätt.

Ornitologernas miljöansvar

Härom dagen skrev en kompis på sin FB profil att han åkt 110 mil t/r för att kunna kryssa kaspisk pipare. Det var första gången kaspisk pipare kunde ses i sverige och den dök upp i Mörkö i Sörmland. SOF skriver:

Igår kom den oväntade rapporten om att en kaspisk pipare setts vid Björneborg i västra Finland. Idag fanns den inte kvar när hugade finska skådare kom till platsen. Den hade dragit iväg – av allt att döma till Sverige! Vid lunchtid idag hittades nämligen en misstänkt pipare på en åker vid Sandasjön på Mörkö i Södermanland. Efter lite inledande tvivel har det visat sig att det är just en kaspisk pipare, därtill en mycket vacker och utfärgad fågel. Det är första fyndet av denna art som tidigare är påträffad i några av våra grannländer.

En raritet av detta slag drar mycket folk, inte bara min Skånska vän. I SvD kunde man läsa en kort TT-notis om det hela, den avslutades med dessa stycken:

- Det blir säkert mellan 500 och 600 personer här i dag, kanske uppåt 1 000, säger en av de första på plats, Michael Tydén från Ekerö, till tidningen.
Även under onsdagen väntades många besökare till Mörkö för att försöka få en skymt av den bruna och vita piparen. Fågelskådare var på väg såväl från Norrland som Skåne.

  Många människor. Hur många mil för den kaspiska piparen? 

För den hängivna ornitologen är bilen en absolut nödvändighet, åtminstone för "kryssjägaren". Hur skall man annars kunna åka ut på "larm"? Bilen är en självklarhet. Nästan på samma sätt som ornitologen ses som en självklar miljövän. Men hur många mil sammanlagd bilkörning blir det om man summerar ornitologernas resor till nya kryss, eller kanske till södra Öland eller Falsterbo vid flyttid? Finns det någon diskussion kring ornitologernas miljöansvar? Jag har inte hittat det på de kanske 30 minuter jag lagt på att googla efter det denna morgon. Kanske är jag för dålig på google fu eller så sker diskussionen i det fördolda, kanske som ett dåligt samvete (som hos min vän som kände sig tvungen att förklara att han minsann samåkte när jag lite försiktigt frågade).

Men om det inte finns någon diskussion kring ornitologerna, dessa naturvänners, bilar så är det ett argument man ofta ser kring jakt. Det är inte svårt att hitta denna form av påståenden och resonemang:

Jonas tar upp en annan aspekt: ”Jag har just tagit hand om köttet från ett par älgkalvar, och kommer fram till att utsläppen från jägarnas och mina transporter motsvarar minst 5 kg CO2 per kg kött. Det är ungefär tre gånger så mycket som kycklingkött, lika mycket som griskött eller en tredjedel av nötköttet.”
Det körs alltså en hel del bil för att hinna ifatt det miljövänliga köttet. Jag ser själv att jägarna här runt om helst kör bil ända fram till passet när de skall jaga vildsvin, så miljövänlighet är nog inte det jägarna först tänker på.

Jag har själv funderat en hel del över detta och tycker att det är något vi måste tänka på och försöka motverka. I längden är bilkörningen såklart inte hållbar. Hur ser du på detta?

Jag kompenserar min jaktrelaterade bilkörning. Läs mer HÄR.

Markhäckande fåglar och boplundring

Bilden ovan har ajg lånat från Skogsstyrelsens bok om tjädern. Bilden visar ett tyskt forskningsprojekt som löpt över 10 år och innefattar totalt 1000 konstgjorda reden på marken. Hade det gällt reden i träd så är det uppenbart att mård och nötskrika är de utan jämförelse värsta boplundrarna men nu rörde det sig om reden på marken och då slår det markfödosökande vildsvinet igenom med stor tydlighet. Lite förvånad är jag över att grävlingen inte märks mer än den gör,där är räven 3 gånger värre/effektivare i sitt födosök.

Hur som helst. Grafen är en enkel och pedagogisk motivering att jaga nötskrikan. Den är inte bara en ekollonplanterande fulskrikande fågel med fina blå halsfjädrar vingfjädrar (trött felskrift).

Ovälkommet besök i ankhuset....

Igår när jag kom hem efter en tur med Missan mötte jag hustrun i grinden. Hon hade med sig ett rött hunddjur. Knappt 10 kg. Hon ramlade på det i ankhuset. Hon hörde en djäkla massa oväsen och rusade dit. Såg först bara något rött som slogs med draken (myskankhanen kallas så). Hon rusade in. Insåg att det var.....

.....Nisse. Grannens tollare.

Nisse åkte ut fortare än kvickt, därefter kopplades han och hustrun började gå tillbaka till grannen med honom. Det var då jag mötte henne.


Tollare eller mer korrekt Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en snabbt växande fågelhundsras. Den har problem med att där finns utpräglade sällskapslinjer, men grannen jagar med sina tre tollare. Han är även aktiv inom SSRK.

Myskankor från Jakt-kungen

På bilden ovan syns vårt växthus. Det ställde vi i ordning för ett par år sedan. Där har vi odlat chilli och tomater, ibland lite physalis. Nu växer inget därinne. Allt är dött och visset.
Eller nej.
Inte riktigt.
Något rör sig där inne.
En drake!
Med tre prinsessor!

De anlände igår. Jag hämtade dem i grannbyn. Hos en jakthandel på nätet. Jakt-Kungen heter den. Paret som driver butiken var trevliga och sympatiska. Och jag tackar för fjäderfäna.

Ornitolog

I slutet av 1970-talet var korpen ovanlig. Här spanar jag i sällskap med lillebror och far på ett korpbo.

Korpar i skyn

Flugskitarna på bilden ovan är en stor grupp korpar som socialiserade över min gård. Först var de 28-30 stycken, sedan anslöt ytterligare ett dussin korpar. Korplek eller korpdans kallas det ofta.

Min personliga uppfattning är att vi har extremt gott om korp nu. Skulle tro att jag, om jag inte ser dem dagligen så åtminstone 5 av veckans 7 dagar. Dags att föra in dem i jaktkalendern är min åsikt, men det är nog lättare sagt en gjort med tanke på EUs fågeldirektiv.....

Om Garthons debattinlaga i dagens sydvenskan

Per Garthon har en debattartikel i Sydsvenskan idag. Han ställer den retoriska frågan "vem äter björktrast?" utifrån meningsskiljaktigheterna mellan Svenska Jägareförbundet och Svenska Ornitologiska Förbundet kring vilka fåglar som är lämpliga att ha med i jakttabellen.

Garthon har en del poänger men missar också en del viktiga aspekter. Det är uppenbart att Garthon jagar för att få kött på bordet. Det gör många av oss jägare. Men Garthon tänker enbart på det direkta sambandet mellan byte och mat, han vill inte se de indirekta. Han skriver t.ex.:

Jag har svårt för att jaga något, om man inte tänker äta bytet.

Det han missar är indirekta positiva effekter av jakt på vissa vanliga arter. Om jag lägger ett högt jakttryck på kråkfågel och måsfågel på mina marker så ökar jag chansen att det fåtalet vilda fasaner vi har skall klara häckningen. Klarar de häckningen blir det fler potentiella byten för mig att lägga på tallriken. För övrigt är yngre kråkfåglar fullt ätliga, kallades visst Ljusterökyckling på några finare stockholmskrogar under kriget.... Och mås har jag ätit på en festbuffé på en vetenskaplig konferens i Akureyri, norra Island.

Så jag tycker att Garthons fråga är totalt felställd. Den borde, om man skall tänka långsiktigt och resursmässigt, lyda "varför äter inte fler björktrast?"

För sakens skull lägger jag in receptet på Ljusterökyckling från länken ovan:

Ljusterökyckling.
Kråka till middag ?
Både kråka och kaja - och särskilt de unga fåglarna - anses av många som en verklig delikatess.
Pröva t.ex. följande recept på Ljusterökyckling ur JÄGARFRUNS KOKBOK.
Ingredienser:
För ungefär 6 pers.
4 ungfåglar.
2 hg rökta skinksvålar eller rökt fläsk eller bacon.
3 dl grädde.
1msk salt.
1 liten tsk peppar.
Hett vatten till spädning.
Gör så här:
Fåglarna plockas eller skinnas, ansas och sköljes väl. Gnides utan och innan med salt och peppar blandat.
Fläsket får stå och flotta ur sig i en stekgryta, varefter fåglarna brynes i den heta grytan.
Spädes med hett vatten och får stå och puttra på svag eld, tills de är färdiga.
Såsen göres med grädde.
Serveras med svart eller röd vinbärsgelé och mycket grönsallad.

Berguv!

Härom dagen fick jag min första vilda observation av en berguv! Den satt i ett träd i en beteshage på den öppna marken mellan byn och vår gård.....

Jag blev inte direkt förvånad, har tidigare hört berguv ett par gånger på natten, men det var djäkligt kul att kunna sätta upp den på listan över vad vi sett för fåglar i trakten. Utan att vara någon skådare eller ansträngt mig så har vi nu bortåt 70 olika artobservationer från trakten närmast huset. Med lite mer kunskap hade jag antagligen haft ett tresiffrigt nummer......

Vikten av tamdjursrenhet hos hund

Det räcker med en hund som uppför sig illa för att många skall lida. Härom veckan rev en hund en ren i Sorseletrakten. Och i lördags var det dags igen. En hund rev en ren vid träning att stå för ripa, effekten är nu att all fågelhundsträning i Ammarnäsfjällen är avblåst. Detta demonstrerar vikten av att ens hund är tamdjursren och i de fall man jagar i fjällen så skall den även ignorera renar, vilka ibland räknas som tamdjur men inte när det kommer till statistik över rovdjurstagna tamdjur. I artikeln står det:

All jaktträning med stående fågelhundar stoppas i Ammarnäsfjällen sedan en hund rivit en ren så illa att den fick avlivas.

- Tyvärr skadar detta förtroendet som vi byggt upp med samebyarna, säger Rune Tovetjärn, jaktsamordnare.

Han uppmanar nu andra i länet att stoppa all träning i fjälltrakterna.

- Tyvärr tilläts i lördags en jägare gå ut med en hund som, enligt min mening, inte var tränad och säker mot tamdjur. Det är bedrövligt att så har hänt och skadar förtroendet som vi genom åren har byggt upp med samebyarna, säger Rune Tovetjärn.

Händelsen inträffade i lördags då några medlemmar ur Västerbottens fågelhundsklubb tränade sina hundar på fjället utanför Ammarnäs. Träningen går ut på att söka och stå för ripor. Vid träningen skjuts inga ripor.

Under träningen attackerade en av hundarna en ren och skadade den så illa att den fick avlivas.

- Jag har polisanmält händelsen och har haft samtal med alla berörda parter. Renägarna är naturligtvis upprörda. För att vi jägare skulle få träna hundarna så var det under förutsättning att inte renar skadades. Hundägaren har ett strikt ansvar. Det var sagt innan träningen att om det fanns ren i närheten skulle hundföraren avbryta direkt, säger Rune Tovetjärn.

Nu anser han att det krävs en diskussion om skärpta regler för att liknande träning på ripa ska få bedrivas, något som Stellan Johansson, som jobbat för Västerbottens fågelhundsklubb med att ordna träningen, håller med om.

Till att börja med kommer den aktuella hunden inte att få vara med på några av Västerbottens fågelhundsklubbs arrangemang i framtiden.

Godsjakt har behandlats av riksdagen

Nyligen skrev Jaktjournalen om att riksdagen behandlat godsjakt, dvs jakt på utsatta fåglar. Jag tyckte att artikeln var lite korthuggen och lyckades tillslut lokaliser var man hittat informationen. Jag återger vad miljö- och jordbruksutskottet skriver i sitt betänkande:

Motionen
Enligt motion MJ400 (M) bör ett förbud mot godsjakt på uppfödda fåglar
övervägas. Godsjakt innebär jakt på uppfödda fåglar, exempelvis änder,
fasaner och rapphöns. Dessa föds upp för att släppas i det fria för att
direkt bli skjutna av jägare. Detta är en form av jakt som känns oetisk,
och där man borde överväga ett förbud.

Utskottets ställningstagande
Med vilt avses i 2 § jaktlagen (1987:259) vilda däggdjur och fåglar. Med
jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra
eller förfölja vilt. Djurskyddslagen (1988:534) däremot, avser vård och
behandling av husdjur. Den avser också andra djur om de hålls i fångenskap
eller används för särskilda ändamål. Det är således fråga om två
lagar med helt olika utgångspunkter (jfr bet. 2004/05:MJU7). För viltet
finns i 27 § jaktlagen bestämmelser om att jakten ska bedrivas så att viltet
inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte
utsätts för fara, och i 28 § anges hur jägaren ska förfara om vilt har skadats
vid jakt. Statsmakternas mål för den svenska jakt- och viltvårdspolitiken
anges i 4 § jaktlagen där det stadgas att viltet ska vårdas i syfte att
dels bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter
som tillfälligt förekommer naturligt i landet, dels främja en utveckling av
viltstammarna som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen.
Naturvårdsverket ansvarar enligt 3 § förordning (2009:1476) med instruktion
för Naturvårdsverket för frågor om jakt och vilt enligt jaktlagstiftningen.
Naturvårdsverkets mål för viltförvaltningen är att alla djur som
finns naturligt i landet ska bevaras i livskraftiga bestånd. Naturen ska
kunna nyttjas, men på ett hållbart sätt. Viltförvaltningen ska bedrivas på
ett sådant sätt att man försöker jämka mellan olika intressen.
Härutöver vill utskottet erinra om att riksdagen har uttalat att det nationella
arbetet för biologisk mångfald fortsätter. Miljömålsberedningen har
föreslagit ett nytt etappmål för biologisk mångfald (SOU 2011:34) som rör
ekosystemtjänster och resiliens, hotade arter och naturtyper, invasiva främmande
arter, kunskap om genetisk mångfald samt den biologiska mångfaldens
och ekosystemtjänsternas värden. Betänkandet är under beredning i
Regeringskansliet (jfr bet. 2010/11:MJU9). I budgetpropositionen för 2012
anfördes att det i ljuset av Sveriges åtaganden från Nagoya bedrivs ett systematiskt
arbete med att utveckla och förstärka arbetet med att skydda
skogslandskapets ekosystem och biologiska mångfald (bet. 2011/12:MJU1).
I utredningsbetänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) anförs att
djur av viltarter föds upp och sätts ut för syften som t.ex. viltvård, jakt
eller fiske. I gällande lag finns inte några djurskyddsbestämmelser om
utsättning av viltarter. Dessa djur omfattas dock av djurskyddslagen så
länge som de hålls i fångenskap, och utredaren anser därför att det vid
utsättningen ska ställas krav på den miljö som de sätts ut i. Utredaren föreslår
en ny föreskrift som säger att endast djur av viltarter får sättas ut i
naturen och det endast om det naturligt finns eller har skapats goda levnadsbetingelser
för djuren i den miljö de sätts ut i. Med viltarter avser
utredaren arter som naturligt lever vilt i Sverige, t.ex. varg, rapphöna eller
olika svenska fiskarter. Med goda levnadsbetingelser avses att djuren
endast får sättas ut i en miljö där de har goda förutsättningar att kunna
överleva, finna mat, skydd för väder och vind, osv. Djuren måste också ha
hållits på ett sådant sätt under uppfödningen att de är förberedda på ett liv
i det vilda, dvs. exempelvis kan finna föda i naturen. Utredaren anser att
Jordbruksverket i sina föreskrifter närmare ska reglera villkoren för utsättning
av djur och för vilka arter som är lämpliga att få sättas ut. Utredningsbetänkandet
bereds i Regeringskansliet.
Utskottet föreslår att motion MJ400 (M) i avvaktan på resultatet av den
pågående beredningen lämnas utan vidare åtgärd.

Svårfunnen kaja

Plockade med mig min CZ455 med 17hmr pipan när jag var ute med valpen Missan tidigare idag. Efter en stund blev det bra läge på en kaja, sisådär 120 m bort. Närmare än så kom jag inte, det är rätt svårt att smyga närmare med en yster valp som far omkring lite hur som helst.

Jag lade mig till rätta bakom en sten som benstöden kunde vila mot. Höll ett halvt öga på hunden för att se hur hon skulle reagera. Fann kajan i hårkorset. Det vilade stadigt och skottet gick. Fjädrar yrde åt alla håll, kajan föll och dess kumpaner flög åt alla håll.

Visslade till mig Missan och vi gick fram för att leta reda på kajan. Tanken var nämligen att se vad hunden skulle göra med den och kanske öva lite apport. Men varken jag eller hunden kunde återfinna fågeln. Att den är död har jag inga tvivel om, och det ligger lite snö på marken. Så jag funderar på om den kan ha fastnat i någon klyka uppe i trädet. Den satt nämligen rätt högt upp...

Nåja. Hunden brydde sig i alla fall inte ett smack om smällen, men hon hade väl fullt upp med att krafsa efter en sork skulle jag tro. Lite synd att vi inte återfann kajan, den hade varit ett bra träningsobjekt för Missan.

Nytt om skarv

En pressrelease från SLU får mig att fundera över om det inte är VÄLDIGT hög tid för regeringen att se till att skarven förs in i jakttabellen. Såhär lyder pressreleasen i sin helhet:

Den svenska mellanskarvpopulationen har ökat dramatiskt de senaste åren. En ny studie visar att många är oroliga över att skarven kan ha en negativ inverkan på fiskbestånd och sysselsättning.

I en nyligen utkommen rapport från institutionen för akvatiska resurser, SLU, presenteras resultat från intervjuer och journaler från yrkesfiskare, sportfiskare samt personal på fiskodlingar. Materialet visar på två av skarvens eventuella konfliktområden: direkta skador av skarv som sker på redskap respektive fisk i redskap och fiskodlingar samt att skarven konkurrerar om fiskresursen, det vill säga orsakar att människor får mindre fångster.

– Vi undersökte de direkta skadorna genom att ta in över 100 fiskejournaler från yrkesfiskare som använder nät, krok, ryssjor, bottengarn och fällor längs svenska kusten mellan 2005 och 2006. Var fjärde fiskare rapporterade skarvskador, främst inom bottengarnfisket i egentliga Östersjön och ålryssjefisket på västkusten. För enskilda fiskare var skadorna säsongsvis omfattande, men generellt var de lägre än sälskador vars totala omfattning var sju gånger större, säger forskare Sven Gunnar Lunneryd, institutionen för akvatiska resurser, SLU.

För att belysa påverkan av skarv i svenska insjöar telefonintervjuades yrkesfiskare, fiskodlare och fritidsfiskare år 2009. Resultaten visar att majoriteten av de 40 intervjuade yrkesfiskarna fick skarvskador på fångsten, framför allt på sik och siklöja. Majoriteten angav också negativa ekonomiska konsekvenser. För de flesta var omfattningen oklar, men tio procent av fiskarna uppskattade den ekonomiska förlusten till mellan 20 och 30 procent av den totala fångsten. Två tredjedelar av insjöfiskarena var mer oroliga för konkurrens om resursen än de direkta skador som skarven orsakade.

Majoriteten av de 40 intervjuade fiskodlarna såg skarv regelbundet i odlingsområdet, eller omgivande vatten, men enbart var fjärde fiskodlare ansåg att skarven var ett problem. Fler uppgav istället att gråhäger orsakade skador eller tog fisk.

Representanter för fritidsfisket såg skarven som en konkurrent om resursen och det fanns en oro för framtida fiskemöjligheter. Dock trodde en del representanter att förändringar i miljön var större orsak till ett sämre fiske än skarven.

– En sammanställning av tillgängliga studier visar att det saknas data för att verifiera om skarven allvarligt påverkar fiskpopulationerna eller ekosystemen – men det finns inte heller underlag som motsäger detta. Att så många fiskare och odlare anser sig vara drabbade av skarven är i sig ett tungt skäl till att frågan ska tas på allvar, Sven-Gunnar Lunneryd.

Lockjakt.... Typ....

Faran med en lockpipa med allt för många ljud, illustrerad av Don Martin...

Vem är ansvarig om något händer?

Följande kan man läsa på SVT:

Färnbo Östra Viltvårdsområde i Österfärnebo vill inte att fågelskådare ska ha tillträde till jakttorn som viltvårdsområdet äger i Färnebofjärdens nationalpark.

Viltvårdsområdet består av markägare som sålde mark när nationalparken bildades.

Länsstyrelsen har gett dispens till Föreningen för fågelskydd och naturvård och det gäller bland annat tillträde till jakttornen. Men det motsätter sig Viltvårdsområdet och har överklagat till mark-och miljödomstolen.

Min spontana följdfråga är givetvis vem som bär ansvaret ifall någon som inte har tornägarens tillstånd drullar ner från ett torn. Speciellt om den som drullar ner har länsstyrelsens tillstånd... För detta gäller enligt Svenska Jägareförbundet:

Om någon klättrar upp i ett jakttorn och på grund av tornets dåliga skick eller felaktiga konstruktion fallar ned och skadar sig själv eller vapnet, så kan den som uppfört jakttornet hållas ansvarig.
Detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer, men är inte prövat av domstol ännu, så mer exakt än så går det inte att säga vad som gäller.

Att jag tänkte i denna bana beror givetvis på att jag har ett förflutet som skyddsombud på en av mina tidigare arbetsplatser....