Jens Ulrik Högh har skrivit ett intressant öppet brev på sin facebooksida tar mig friheten att återge det då det visar pudelns kärna:
Open letter to Ricky Gervais, Kevin Pietersen, and Trevor Noah
Dear Ricky, Kevin, and Trevor,
Do you want to buy a black rhino?
The reason I am asking you is, that there is a rhino bull on auction in South Africa right now. It will be sold on Wednesday, October 9th to the highest bidder.
The owner is selling the animal because it is extremely aggressive to other rhinos in the area. So far it has killed two healthy rhino cows it was supposed to breed and it is obviously bad for the future rhino population. So the bull must go and the South African authorities have granted the owners one of the nine CITES hunting trophy export permits for black rhinos for 2020. It is expected that the animal will be sold to a hunter (which is fine with me). However, it doesn’t have to be so. You can buy this animal. Everyone can. All you need to do is to be the highest bidder, pay for the animal, move it to a place of your choice and take care of it for as long as you own it. You can even give it a name of your choice. With a little luck, this animal can be your own exotic pet for up to about ten years more.
The money from the sale goes directly to the owner of the animal who has invested millions in rhino conservation already and he intends to continue to do so. Obviously, he is going to replace this animal with a more productive breeding bull, he has set aside thousands of hectares of land for the project, it has been properly fenced, and he is financing top-notch anti-poaching security on the property. It is not difficult to see why rhino conservation is extremely expensive. Right now the main source of income to most rhino owners is the very limited sale of surplus bulls like this one.
Here is your chance to show the world, that your passion for nature conservation is not limited to words. You can actually buy this rhino and demonstrate in real life exactly how your solutions for rhino conservation work. You can buy it alone, along with other celebrities, with your millions of fans or however you prefer to raise the funds. You can even buy land, fences, more rhinos and facilities to take care of them and all the other wildlife you might purchase. Actually, you always could but since it never happened I assume you didn’t know? Now you do know! Nothing is stopping you. If you – or any other kind-hearted animal lover – do not buy this animal it will most certainly be hunted in the near future. Because it has to go.
For obvious security reasons, I cannot reveal any details about the rhinos current location or its owners. As you know poaching is still a serious problem. I have however created this temporary email address for you – or any other seriously interested buyers – to use if you want me to forward offers and details to the owners: sa.rhino.2019@gmail.com. The opening bid is 680,000 USD.
So …… do you want to buy this rhino?
P.S. The photo in this letter is the actual bull in question. It is presumed to carry the largest set of horns of any black rhino bull on the planet …. Just a fun fact to tell your future guests who see the rhino on your property.
Jag har flera vänner på facebook som delat denna bild:
Den har mötts av kommentarer som:
"Ynkrygg!!!"
"Djävla krake"
"Det handlar om män med små kukar! Skänk pengar till att skydda djur istället"
Och så vidare.
Som ni ser är den generella okunskapen om vad afrikansk trofejakt är och innebär mycket stor. Nu har jag ingen förstahandserfarenhet av detta och har inga planer på att tillskansa mig det, men jag kan söka information. Så det skall vi göra.
Först och främst. Var kommer bilden ifrån? Det gör man enkelt genom att högerklicka på bilden och välja "search google for image". Varvid man får en träfflista och snabbt ser att djuret är skjutet i ett sydafrikanskt hägn och att jakten organiserats av Muluku safaris. Det är alltså inte frågan om något vilt djur i egentlig mening som skjutits utan ett djur som fötts upp, förvisso i ett mycket stort hägn, för att skjutas.
Sedan kan vi ju kika på vilka hot det finns mot elefanter, och vi kan ta med noshörningar med när vi ändå är igång. Svaret är enkelt och dyker upp tämligen omgående. Hoten är två och de är:
1/ illegal jakt. Denna jakt sker utom myndigheters kontroll och är skoningslös. Det handlar uteslutande om volym så automatvapen och gift är vanliga metoder. Ofta är det internationella ligor som ägnar sig åt detta, samma ligor som i andra verksamhetsgrenar handlar med droger, vapen och människor.
2/ habitatförstörelse. Här handlar det i mångt och mycket om konkurrens med människors intressen. Människan ökar i antal, inte minst i Afrika, och behöver ständigt mer mark för odling och bete. Då trängs de vilda djuren undan. När de vilda djuren trängs undan så blir en effekt konflikter med människor, en annan blir överbetning i de områden där djuren får vara.
De stora problemen, illegal jakt och habitatförstörelse, skulle inte minska om troféjakten förbjöds. Snarare tvärt om. Om man förbjöd troféjakt så skulle elefanterna mfl bevaransvärda djur enkom ses som potentiell naturmedicin att sälja till asien alternativt som konkurrenter om bete och mark. Behåller man troféjakten ses de som en resurs och skador från dem tolereras då man vet att man får igen det genom trofejägarnas pengar. Trofejägarnas pengar räcker även till att täcka parkvakternas löner så att den illegala jakten kan bekämpas. Kort sagt, troféjakt (om den är välskött) gynnar djurstammarna. Trofejakt bekostar kampen mot illegal jakt. Troféjakt gynnar lokalsamhällena. Åtminstone så länge den är väl administrerad och adaptiv i förhållande till mängden vilt.
I mitt flöde på facebook noterar jag en massa kritik av Trumpadministrationens beslut att tillåta att trofeer av bland annat elefant får tas med hem från Zimbabwe och Zambia. Kritiken kommer till och med från personer som i vanliga fall är pragmatiker men som totalt saknar insikt i jakt och i många fall faller för Naturskyddsföreningens beskrivning av vad jakt är.
Jag vet inte hur situationen är för elefanterna i just Zambia och Zimbabwe men jag vet att det är illegal elfenbensjakt som är problemet - inte legal väladministrerad jakt på utvalda djur. Det är för övrigt intäkterna från den sistnämnda som primärt finansierar kampen mot tjuvjägarna på plats i afrika.
Detta gör att jag, även om jag är djupt kritisk till Trump, av rent pragmatiska skäl inte kan kritisera just detta beslut. Skall något kritiseras så är det Japan som tillåter handel med elfenben, Kina däremot avser förbjuda elfenbenshandel vid årsslutet.
På FB blev jag tidigare idag uppmärksammad på en dokumentärfilm som har premiär idag, det är Ulrich Siedls SAFARI. Vi kan börja med att kika på trailern:
Ett flertal media har recenserat filmen som har svensk premiär idag, internationell premiär var på Venedigfestivalen i höstas. Vi kan låta en av de mer neutralt skrivna recensionerna, den i Sydsvenskan, få inleda min lilla spaning:
Man behöver varken vara vegetarian eller överdriven djurvän för att må illa av Ulrich Seidls dokumentär "Safari", och då pratar jag inte enbart om de scener där vi grundligt får följa hur zebror och giraffer flås och styckas.
För även om "Safari" visserligen är en film om – laglig, ska det påpekas – storviltsjakt i Afrika, försöker Seidl ringa in det grundläggande i denna blodtörstiga friluftsaktivitet: lusten att döda för nöjets och spänningens skull. Jag rekommenderar inte minst filmen till dem som tycker det är härligt att tugga viltkött på den exklusiva hipsterkrogen, eller vill haka på kändistrenden och ta jägarexamen som komikerkungaparet Henrik Schyffert och Nour El Refai.
Den österrikiske provokatören Ulrich Seidl brukar växla mellan spelfilmer ("Paradis"-trilogin) och dokumentärer ("Källaren"), men den skarpa blicken som demaskerar borgerligheten är alltid densamma.
Vidare:
Här finns varken speakerröst eller förklarande textskyltar men att den satiriska udden riktas mot turisterna är tydligt, där de sitter med pösande magar och tropikhjälmar under jakttroféer och lägger ut texten om allt från vilka djur de inte vill skjuta ("leoparder är så vackra") till adrenalinpåslaget de känner under den egentligen helt meningslösa och ofarliga jakten ("jag kan inte andas"). Det är stundom rent lyteskomiskt, men välförtjänt lyteskomiskt, på ett typiskt provokativt vis för regissören – som när han klipper från en diskussion om de bästa biffarna till en annan diskussion om de svartas överlägsna muskelmassa. "De är människor precis som vi", säger en turist.
Frånvaron av speakerröst är alltid farlig i dokumentärer. Det lämnar nämligen över hela tolkningsföreträdet till tittaren. Tittaren blir utan förklaringar och sammanhang utan får själv pussla ihop de utvalda scener dokumentären innehåller till ett förståeligt sammanhang. DNs recension avslöjar ett av sammanhangen som exponeras - marknadsekonomi:
Att skjuta en gnu, en giraff eller till och med ett lejon är numera överkomligt också för den som inte har inkomst i nivå med Jan Guillou, prins Harry eller Donald Trumps barn. I inledningen på ”Safari” sitter ett överviktigt österrikiskt pensionärspar och läser priser i en av Seidls patenterade tablåbilder.
”Impala 245 €”
”Antilop 700 €”
”Gnu 615 €”
Marknadsekonomi, en fråga om tillgång och efterfrågan skapar prisbilden. Att Seidl försöker hitta några mer djuplodande svar till vad som lockar med afrikajakt kan jag inte utläsa ur någon av recensionerna. Men det verkar inte vara syftet, han verkar inte vara ute efter fenomenet lika mycket som efter att häckla de som har råd med denna typ av resor vilket i hans värld förefaller vara medel- och överklass.
Det som drog igång själva tråden på FB var en recension av Fredrik Sahlin som går att läsa på SVT kultur. Sahlin går ett steg längre än övriga recensenter och tar ställning (åtminstone på pappret*). Han slår sin vana trogen an ett mer intellektuellt anslag än övriga recensenter, han kopplar dels samman fenomenet med det koloniala arvet och ger det därför en roll i den postkoloniala idédebatten. Samtidigt som Sahlin redan inledningsvis slår an en jaktkritisk ton avslöjar han flera av Siedls stilistiska grepp som inte nämns i de övriga recensionerna. Så trots, eller kanske på grund av, att Sahlin tar ställning blir hans recension den mest läsvarda jag hittils läst:
Under de 90 minuterna som är ”Safari” går jag från halvhjärtad jaktskeptiker till fullödigt Anti. Ju mer de inblandade försöker rättfärdiga sin sysselsättning, desto mer indignation väcker de.
Seidl antyder sitt politiska uppsåt i bilder där lokalbefolkningen, som bär och sliter åt den vite mannen, sitter och tuggar på rester från styckningen av viltet. Det är förstås inte de som drar in pengarna utan den vite godsägaren som lever gott på att låta slaktturisterna skjuta av sig.
Nämnde godsägare känns i sammanhanget uppfriskande nihilistiskt ärlig. Han vet vad han gör, omgärdar inte sitt värv med en massa provocerande mindfulnessteorier. Han gör pengar på naturen, medan det fortfarande finns lite kvar av den.
Sitter i en sal fullproppad med uppstoppade djurdelar och konstaterar att: Människan är naturens största fiende, världen skulle må mycket bättre utan oss.
Genom recensionerna kan jag utläsa problem med filmen. Det är uppenbarligen inte en neutral dokumentär utan en medvetet regisserad film med tydliga politiska mål förklädd till dokumentär. Recensenten i the Guardian kallar det träffande iscensatt dokumentär (staged documentary). Jag kan genom samtliga recensioner sluta mig till att regissören varit fullständigt ointresserad av att förmedla sammanhangen och den afrikanska storviltjaktens större betydelse ekonomiskt och biologiskt. För alla som är det minsta pålästa är det helt uppenbart så att väl administrerad och reglerad storviltjakt i afrika gynnar hotade djur, biologisk mångfald och lokal ekonomi på ett helt annat sätt än jaktförbud.** Jaktförbud skapar istället en grogrund för helt oreglerad tjuvjakt då det inte finns några andra ekonomiska incitament för befolkningen att ha djur i sin närhet. Men allt för många intellektuella kulturmänniskor saknar kunskap om detta och går därför på Seidls mindre subtila budskap...
______________________________
*Jag tror inte Sahlin är så dum att han går på filmen så enkelt. Snarare är det så att han väljer ställningstagandet som ett stilistiskt grepp för att göra recensionen mer intressant. Kanske har kulturskribenterna fått i uppdrag att clickbaita, dvs dra internettrafik till SVT.se och då är detta ett effektivt sätt.
______________________________
**Vilket borås tidning totalt bommat:
Filmen blir såklart ett kraftfullt argument mot den här typen av jakt. Samtidigt är det svårt att känna att "Safari" inte slår in hyfsat öppna dörrar. Finns det verkligen en allmän acceptans för detta 2017?
Här vill jag passa på att förtydliga att jag inte har något som helst intresse av jakt i afrika och ingen önskan att åka dit. Jag försöker bara nyansera bilden av jakt i media genom att förmedla kunskap.
Jag har mycket stor respekt för PH Natasha Illum Berg. Hon är inblandad i Ivory Black Foundation, en stiftelse som strävar efter att minska efterfrågan på produkter i eflenben. Den illegala handeln med elfenben håller på att få de afrikanska stammarna av elefant att kollapsa.
Läste en notis i METRO om cirkuslejon som fraktats från Peru och Colombia till Sydafrika för att "få ett nytt liv".
Rent spontant så funderar jag på om inte lejonparten av dem kommer att hamna i jakthägn. Ståtliga lejon betingar ett högt pris. Men om det är bättre eller sämre för lejonen själva vet jag inte. Jag kan för lite om såväl djurbaserad cirkus* som sydafrikansk jakt.
_________
*nycirkus kan jag lite mer om eftersom vi har vänner som jobbat många år på Cirkus Cirkör.
Ibland får jag tillfälliga inblickar i verksameter jag inte riktigt förstår. I veckans affärer dök det upp en artikel som gav mig en sådan inblick....
Nog har jag förstått att hägnjakt (game farms) i sydafrika omsätter stora pengar och att det är frågan om regelrätt uppfödning av djur som säljs som bytesdjur för jägare att fälla. Men summorna, de förstår jag inte. Absolut inte.
Det finns en afrikansk buffeltjur som heter Horizon. Han är rejäl, fina horn, bra bygd och tydligen helt frisk. Eller sjukdomsfri som det beskrivs. Han är en avelshane som ägs av fyra personer. Varje delägare har rätt att låta Horizon betäcka 10 kor per år. Tanken med detta är att förbättra buffelstammarna i respektive ägares jaktområde. Den senaste delägaren fick betala 3 miljoner USD för sin 25% andel i Horizon. Det innebär att buffeltjuren är värd ungefär 94 miljoner kr.
Hissnande summor.
Men antagligen kommer det att betala sig, jaktturismen i sydafrika är stor och slår nya omsättningsrekord varje år.
På SVT intervjuades Ola Jennersten från Världsnaturfonden om troféjakt, primärt afrikansk sådan. Det var en intressant och relativt väl nyanserad artikel som man kan fundera en del över.
Jennersten vänder sig inte emot jakt i sig utan emot "canned hunting" som han beskriver på detta vis:
Enligt Ola Jennersten, expert på biologisk mångfald vid WWF, förekommer bland annat ”canned hunting” i Afrika. Det är jakt på privat mark där man köper djur, släpper ut dem i ett inhägnat område för att sedan skjuta dem med gevär eller pilbåge. – Det tycker jag är långt ifrån ärlig jakt. Ärlig jakt är väl organiserad, man jagar på ett överskott och har ett hållbart jagande där lokalbefolkningen får en schysst ersättning från jakten, säger han till SVT Nyheter. – ”Canned hunting” där man kan beställa ett lejon internet som de sedan släpper ut för att dödas. Fallet Cecil är lång ifrån vad jakt egentligen ska vara.
Personligen är jag totalt ointresserad av den typen av jakt men jag ser poängen med den. Den ger arbetstillfällen och drar in pengar till företag i områdena där den bedrivs. Och den går egentligen inte ut över vilda mer genetiskt värdefulla djur eftersom djuren i dessa sammanhang är uppfödda och avlade för att vara så tjusiga som möjligt och bli just fina trofeer. Denna typ av jakt skapar betydligt fler jakttillfällen, och därmed ett större turistflöde, än den jakt Jennersten tycker är OK. Sedan kan man fundera på omd et är bra eller dåligt, det finns hur som helst en stor efterfrågan.
Det är rätt tydligt att intervjuaren och skribenten anstränger sig för att dels få med lejonet Cecil och dels för att få ett svenskt perspektiv. Det svenska perspektivet är vad som ger rubriken:
Inte olagligt att ta hem troféer till Sverige
Inte olagligt..... Varför har de valt en negation istället för att välja den mindre känsloladdade rubriken:
Lagligt att ta hem trofeer till Sverige
Det är en lika korrekt beskrivning, men neutral och objektiv i uttrycket. Vidare, nu om Cecil:
Cecil-fallet, där lejonet först sköts med pilbåge och sedan avlivades med gevär 40 timmar senare, kallar Ola Jennersten för vedervärdigt. – Det är mycket pengar i det. Det finns människor som tycker att det fränaste som finns är att skjuta ett lejon. Den här killen betalade nästan vad som helst. Det var en ren nöjesjakt vad jag förstår. – Ska det vara jakt på lejon kan jag tänka mig att det ska vara problemlejon som man identifierar, så att man är noga med att veta vem individen är, och sedan skjuter man den snabbt med ett gevär så att den slipper lida. Och inte hålla på med sådana här Robin Hood-metoder. Det är otroligt primitivt, säger Ola Jennersten.
Jag håller med om att det inte var speciellt lyckat, samtidigt skall man vara på det klara med att det var bra att de inte ga upp jakten utan fortsatta att spåra det skadade lejonet i de 40 timmar som krävdes för att fälla det. Det är faktiskt ansvarstagande. Att reducera pilbågsjakt till primitiva Robin Hood-metoder visar bara att Jennersten inte vet och kan något om moderna pilbågar och pilar. Pilbågarna har genomgått en nästan lika stor utveckling som gevären under de senaste 500 åren.
Slutligen har Jennersten faktiskt ett rätt bra förslag som handlar om certifiering av jaktföretag/jakter:
För att jaktresor ska fungera bättre i framtiden skulle han gärna se ett slags certifieringssystem. – Att en tredje part godkänner anläggningen och jakten så att pengarna också går till lokalbefolkningen och viltvården. Ungefär som KRAV-märkningen fungerar på mat. Då får vi ett vinn-vinn system och det inte blir som för tandläkaren och Cecil.
Mellan raderna så tycker jag mig kunna utläsa att Jennersten faktiskt är medveten om hur stor jaktens ekonomiska betydelse är för att bibehålla den biologiska mångfalden i Afrika och på andra håll. Det är bara synd att han inte är lite tydligare med det. Men det går väl inte ihop rent pedagogiskt med Världsnaturfondens pågående kampanj mot tjuvjakt....
Det stormar en del kring det numera framlidna och därigenom världsberömda lejonet Cecil på sociala medier.
Jag har i en dryg vecka funderat på hur jat skulle formulera en bra kommentar kring det hela, men jag får inte riktigt till det. Istället väljer jag att tipsa om Emelie Mararvs fenomenala blogg. Emelie står stadigt med en fot i Sverige och en i Centralafrikanska Republiken. Emelie har god inblick i såväl sociala frågor som frågor kring viltförvaltning och jakt. Där om någonstans finns faktiskt kunskap att hämta kring det hela.
Ett par utvalda och särskilt rekommenderade inlägg som går att läsa på Emelies blogg:
Markägande och djurskydd. Om förutsättningar för människor och djur. Det är faktiskt en krasst ekonomisk fråga. Det går inte att komma runt.
Mer om storviltjakt och safari i Afrika. Här lyfter Emelie bland annat fram hur oerhört olika miljön är i olika delar av afrika. Det finns områden som är tätvuxna och / eller avlägsna och som därför inte funkar för fototurister, det är bara jägare som är villiga att betala vad det kostar för att skapa jobb där.
Det var några exempel. Jag uppmanar den som är det minsta intresserad av det hela att snurra runt lite på Emelies blogg, där finns mycket läsvärt.
Det är titeln på denna veckas första blogpost. Och om man skall tro de senaste statusuppdateringarna av Gud på facebook verkar det minsann så. Hen verkar till och med vara en förtäckt PETA anhängare.....
I vanliga fall uppskattar jag Guds små finurliga statusuppdateringar. De brukar gå ut på att man sakll vara snäll mot sin nästa och alla människors lika värde oavsett hudfärg och religiös, sexuell eller politisk läggning. Udden är tydligt riktad mot den fundamentala kristna högern i USA, men nästan lika ofta kritiseras religiösa fanatiska avarter inom andra världsreligioner. Tills helt nyligen har Gud varit en uppfriskande och uppskattad frisk fläkt i mitt FB-flöde. Men på senare tid har någt hänt. Gud har riktat sin blick mot jakt i allmänhet och troféjakt i afrika i synnerhet.
Jag kan hålla med Gud om att tjuvjakt i Afrika (men såklart även i andra delar av världen) är ett gissel. Ett seriöst problem för vår planet.
Men när en PH blir ihjältrampad under legal elefantjakt i Zimbabwe och Gud anser att det var rätt åt honom är det något på tok. Då är Gud vare sig rolig eller insatt, bara fördomsfull och dum.
Gud ställer sig oförbehållsamt på djurrättsförespråkarnas sida, helt utan att stanna upp och tänka. Här är ett par exempel till:
OK, så om man jagar giraffer så är man en dumskalle? Så en person som betalar 1000-tals USD för att lagligt få fälla en giraff i ett område där arbetslösheten är extremt hög och turistintäkter är skitviktiga och köttet går till befolkningen i närliggande byar är dåligt? Men vad är alternativet? Att djuret fälls och blir kött utan att det genererar några intäkter.
Här stöder Gud ofärbehållsamt Ricky Gervanis, se min kommentar ovan.
Här dyker ett väldigt vanligt anti-jakt argument upp. Jag blir så trött att en i vanliga fall bredsynt filur väljer att bli så snävsynt när det kommer till just jakt.
Varken Ricky Gervais eller Gud går med på att jakt kan användas i förvaltning och att jakt kan vara en orsak till att djurstammar faktiskt blir starkare och ökar. Det är okunnigt och ett drag av fundamentalism. Jag kan efter de senaste dagarnas uppdateringar inte längre "gilla" Gud. Jag säger nu upp min koppling till hen.
________________________
Jag har skrivit flera inlägg tidigare om troféjaktens betydelse i Afrika. Det råder ingen som helst tvekan om att en väl genomtänkt förvaltning genom jakt är en win-win situation för både djur och människor. Jaktförbud i Kenya gynnar tjuvjakt Djurens rätt gör fel igen - många fel om jakt i Afrika Svenska jägare i Afrika
________________________
Tillägg 21/4-15: Självklart vet jag att det förekommer såväl hägnjakt som jakt på frilevande djur i Afrika. Båda sorterna är big business och genererar jobb och stora pengar till en överlag fattig kontinent. Båda företeelserna gynnar hotade djurbestånd. Därför har jag valt att inte göra åtskillnad på dem trots att jag sett fb diskussioner i ffa jakthatarkretsar där jag utmålas som okunnig och naiv i frågan.
I dagarna släpptes nyheten att Markoolio har klarat första etappen på vägen mot jägarexamen. Han är klar med teorin.
I Sverige är acceptansen för jakt hög. Det är bra. Och med lite tur så kommer Markoolio att bli en bra ambasadör för jakten, en ambassadör som avdramatiserar det hela och visar att det inte är konstigt utan helt naturligt. Det finns fortfarande folk som inte tycker så. Allt för många och de är grova i sin kritik och sitt hat. Deras främsta rummelplats verkar vara Djurens Rätt, men de finns på fler ställen.
Markoolio får såklart vara lite smart i sitt framtida jagande. Fel hanterat kan det orsaka extrema protester och folkstormar i sociala medier. Detta har den australiensiske cricketstjärnan Glenn McGrath upplevt. McGrath är hängiven jägare, något som han inte sticker under stol med.
För ett par år sedan åkte McGrath på storviltjakt till Zimbabwe och Sydafrika, under de senaste månaderna har ett flertal bilder från jaktturena läckt ut och McGrath har blivit extremt hårt angripen för sitt jaktintresse. Man kan lugnt säga att han fått sina fiskar varma. McGrath kommenterar på twitter:
I participated in a hunting safari in Zimbabwe that was licenced and legal but in hindsight highly inappropriate
Afrikansk jakt, organiserad och legal är faktiskt en av förutsättningarna för viltvård coh bevarande av djur, natur och habitat i många afrikanska länder, ja faktiskt i många länder över hela jorden. Genom organiserad jakt får djuren ett högre värde än de har som tjuvjaktsobjekt. Tyvärr kan tjuvjakten få all jakt förbjuden därför att okunniga människor inte kan skilja på förvaltande jakt och tjuvjakt och därigenom kastar ut barnet med badvattnet genom förbud. Förbud som kommer att gå hårt ut över de djur man försöker bevara. Bättre är organiserad, licensierad jakt som bidrar till intäkter och turism istället för svarta pengar och smuggling. Men så tänker inte jaktens kritiker (tex PETA). De ser bara det vackra dödade djuret och den glade jägaren. Eller med jakthatarnas språk, mördaren och hans kadaver.
Men det finns de som försvarar McGrath, som lyfter fram ungefär de argument jag presenterat och även satt siffror på intäkterna och jobbtillfällena som kommer folket till del. Det är inga små pengar och det är inte få människor som försörjer sig och sina familjer på jaktturister:
Namibia, for example, charges up to $US350,000 to hunt a single black rhino. They permit three to five carefully selected old, male rhinos to be hunted each year. Those males are past their breeding age and are a danger to female and young rhinos. The money raised goes directly to conserving the species, which is endangered.
Landholders in countries such as Namibia value game animals for the income and employment generated by trophy-hunting tourism. Native animal numbers have stabilised and even increased because a significant financial reason exists to protect them.
Delar av debatten känner jag igen, den är väldigt lik den svenska debatten om varg innehåller liknande element vilket påpekas av Nicolle Flint i The Herald Sun:
Instead we seem set to remain a nation where informed debate is rarer than an endangered rhino.
Förhoppningsvis kommer Markoolio att slippa hamna i samma situation som McGrath. Men det hänger givetvis på hur han hanterar sitt framtida jagande, det hänger också på om jakthatare väljer ut honom som lovlig måltavla, som representant för något de vill förändra. Jag hoppas att Markoolio slipper det, jag hoppas han får ett intressant jägarliv. Ett jägarliv som blir lika givande som hans fiskeliv.
____________________________________
Mer om afrika:
Jag har skrivit om Natasha Illum Berg.
Djurens Rätts totala okunskap i sin kritik av jakt i Afrika.
Spaniens president Juan Carlos har även han fått utstå skarp kritik för storviltjakt i Afrika.
Ingen har väl missat att björnjakten är i full gång i norra sverige. Jag utvecklar det inte för jag har inga ingångar i den, men såväl dagspress som jaktpress täcker det hela.
När vi fortfarande är kvar i norr så kan jag nämna att Björn Ferry säljer två jakträtter:
20-8-2014 Jag säljer två jakträtter á 3 000 kr, gäller all jakt. Älgjakt bedrivs i vargfritt område tillsammans med Åskilje VVO. 400 kr i avgift tillkommer. -5300 hektar -11 vuxna, 11 kalvar Jakt sker 6-14 september, 10-13 oktober, och alla helger. Enskild jakt för småvilt, 200 kr i avgift. Mvh Björn Ferry
Lyfter vi blicken till andra sidan Atlanten så kan vi konstatera att delstaten Californien håller på att skärpa sin vapenlagstiftning. Det senaste förslaget, SB 53, är att det skall krävas någon form av licens eller annat tillstånd för att få köpa ammunition. Ammunition skall inte heller få säljas per postorder eller internet. Den amerikanska vapenlobbyn rasar såklart. Själv tycker jag att det känns ganska rimligt att det skall finnas någon kontroll över inköp av ammo och vapen. Egentligen så tycker jag att det skall krävas körkort för att man skall få köpa bil också, inte bara för att framföra bilen.
Hoppar vi tillbaka över Atlanten men rör oss söder över så har nu Zambia hävt sitt jaktförbud. Zambia införde jaktförbudet i januari 2013 men har nu insett att det är bättre för de vilda djurens fortlevnad med en reglerad licensjakt än en helt oreglerad tjuvjakt. Därtill bidrar det till landets ekonomi. I dagsläget tillåter 21 afrikanska länder jakt, i många av dessa länder är viltstammarna välmående och jaktturismen bidrar aktivt till ländernas ekonomi.
Avslutningsvis vargjakt. Detta är ett sorgligt skött kapitel i Svensk politik och viltförvaltning. Det senaste vi fått höra är att EU, via miljökommissionär Janez Potočnik, underkänner delar av det senaste svenska viltförvaltningsbeslutet. Att länsstyrelserna fattar beslut vilka bara kan överklagas till naturvårdsverket strider enligt kommissionären mot Åhuskonventionen.
Jag kan inte annat än förundras över politikernas inkompetens rörande de stora rovdjuren. Hur svårt är det egentligen att:
1/ fundera ut hur man vill ha det.
2/ kontrollera hur man skall göra för att genomföra det utan att bryta mot EUs regler.
Men det är som vanligt bland svenska politiker, de bryr sig inte om lagen. De verkar tro att deras vision står över lagar och regler*, sedan blir de förnärmade när någon tjänsteman påpekar att lag si eller så inte är förenlig med visionen. Så förnärmade att de bildligt talat kör huvudet i den juridiska väggen genom att driva på sin vision trots tjänstemännens varningar. Det är en fråga om okunskap och beteendet är direkt oansvarigt. På gränsen till korkat.
Hur som helst. Alla större politiska partier vill i alla fall ha mer vargjakt. Detta framgår av SVTs valbarometer:
_____________________ *Ja har personlig erfarenhet av detta i samband med att landstingspolitiker ville förändra min arbetsplats... Det har skapat en 5 år lång soppa av dålig arbetsmiljö, stress och avslag i juridiska instanser. Nu verkar dock politikerna ha insett att vägen är oframkomlig och väljer att ta det snack med tjänstemän och jurister som borde gjorts innan det hela drog igång. Det är faktiskt en soppa värdig slöseriombudsmannen.
Är det något som är säkert så är det att jaktförbud inte motverkar tjuvjakt, snarast tvärt om. Detta visade Craig Boddington i ett Inlägg härom dagen. Han skrev:
As an aside to the question below, take a look at
this story. Poaching in Kenya? What? How can there be poaching in Kenya,
they don't allow hunting?
Orsaken var att The Telegraph tog upp en nyhet med en tjuvjagad elefant. En namngiven jättestor hanne i min ålder. Och jaktmetoden var synnerligen obehaglig, förgiftning:
One of Africa’s last 'great tuskers’, elephants with ivory weighing over
100lbs, has been poisoned to death by poachers in Kenya
after years of adapting his behaviour to hide himself from humans.
The bull, named Satao and likely born in the late 1960s, succumbed to wounds
from poison darts in a remote corner of Tsavo National Park where he had
migrated to find fresh water after recent storms
Omfattningen på elfenbensjakten är inte så liten heller:
More than 20,000 African elephants were slaughtered in 2013, according to the
Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and
Flora (CITES).
The Kenya Wildlife Service (KWS) has documented the killing of 97 elephants so
far this year, but experts dispute the official figures.
Dr Paula Kahumbu, who leads the Hands Off Our Elephants campaign, wrote that –
based on the reports she has seen – “elephant poaching in Kenya is at least
10 times the official figures”.
Härom sistens publicerade Djurens Rätt ett debattinlägg på Nyheter24. Jag tänker gå igenom början av det och kommentera det här nedan.
Det beror på din budget hur
mycket du kan skjuta, och om du vill skjuta en buffel, zebra eller elefant. Hos
researrangörerna för jaktsafarin kan en buffel vara inkluderad i priset, med
möjlighet att skjuta en andra mot avgift. ”Diverse antiloper” inkluderas också
mot avgift.
En researrangör för jaktsafari skriver
att du kan skjuta ”allt från elefant till leopard”. Hos en annan researrangör
är ”de fem stora” inkluderade: leopard, lejon, noshörning, elefant och buffel.
Safarijakt är big business.
Så långt inga fel, bara fakta. Men det är när slutsatserna skall dras som det blir kortslutning:
Vi har alla någon gång sett de
triumferande jaktbilderna med jägaren poserandes på den afrikanska savannen
bakom en dödad zebra, antilop eller buffel och med geväret som lutas mot det
döda djurets kropp. Människans självpåtagna makt över djuren blir så tydlig att
man behöver inte ens vara djurrättsengagerad som jag för att känna att det är
något som är mycket fel.
Nu blev det fel. Väldigt fel. Jägaren som är stolt över sitt byte är en sak, men att klassificera det som något felaktigt och dåligt är en slutsats som behöver diskuteras. För saken är att man genom att sätta prislapp på enskilda djur och erbjuda dem till jakt har kunnat rädda arter och bygga upp livskraftiga stammar igen. För utan legal jakt tar den illegala jakten över. Suget, inte minst efter elfenben och noshörningshorn till asiatisk alternativmedicin är makalöst stor hos den växande asiatiska medelklassen. Detta innebär att den triumferande storviltjägaren med sitt gevär och nedlagda byte faktiskt skapar förutsättning för arternas fortlevnad. Uttryckt i en insändare i den tunga vetenskapliga tidskriften Science visar att kontrollerad, legal jakt i Zimbabwe gynnat elefanterna:
Implementing trophy hunting
has doubled the area of the country under wildlife management relative
to the 13% in state protected areas
Vidare:
As a result, the area of suitable land available to
elephants and other wildlife has increased, reversing the problem of
habitat loss and helping to maintain a sustained population increase in
Zimbabwe’s already large elephant population.
Det Djurens Rätt inte tänker på och inte förstått är att i delar av Afrika är varje jobbmöjlighet en bra jobbmöjlighet:
Africa’s greatest challenge in attaining political stability and
prosperity is to stimulate its national economies and to create jobs
Det innebär att människorna för att få mat på bordet tjuvjagar helt okontrollerat. Men kan man genom jaktturism skapa ett kontrollerat uttag av djur samtidigt som man skapar jobbmöjligheter har man allt att vinna. Någonstans runt 23 afrikanska länder tillåter troféjakt. De jobb som skapas kan man inte ignorera, i en sammanställning publicerad i den vetenskapliga tidskriften Biological Conservation visas det att jaktturism/troféjakt i Sydafrika, Namibia, Botswana, Tanania, Kamerun och Centralafrikanska republiken, skapar ungefär 20.000 jobb. Då rör det sig om direkta jobb inte indirekta i form av kringliggande service, logistik mm. Därtill spelar ekonomin en avgörande faktor för djurens återhämtning:
Low off-take rates mean that trophy hunting can play a key role in endangered species conservation (even when excessive hunting was the original cause of the conservation problem). Initially, when species are critically endangered, a complete cessation of all human-caused mortality is necessary. Subsequently, however, revenues from tightly regulated trophy hunting can provide important incentives for careful management, protection and reintroductions. On private land in South Africa, for example, trophy hunting has facilitated the recovery of bontebok (Damaliscus dorcas), black wildebeest (Connochaetes gnu) and cape mountain zebra (Equus zebra) by providing financial incentives for reintroductions
Djurens rätt är alltså helt ute och seglar vad gäller den Afrikanska troféjakten. För att ytterligare belysa detta länkar jag en bra film som belyser det Djurens Rätt inte förstått: TUSKERS
Det finns flera svenskar som arbetar med jakt i Afrika. Här på bloggen har jag skrivit några gånger om makarna Mararv (deras blogg finns i flödet) och om Natasha Illum Berg. Just Natasha Illum Berg dök upp som gubben i lådan i en tidning jag får hem någon gång per kvartal. Det är tidningen Tillväxt från Handelsbanken som jag får för att vi har våra lån i Handelsbanken samt har en jordbruksfastighet. Artikeln handlar egentligen om att välja att leva sitt eget liv, att leva sin dröm. Den spänner över tre uppslag och är rätt intressant. Handlar kort om Natashas bakgrund, hur hon lever idag dvs dels av författarskap och dels av jaktguidning i östafrika. I en intressant passus nämner Natasha:
-Jaktens tid kommer inte att vara för evigt i Afrika. Inom 25 år är den nog borta.
Orsaken stavas tjuvjakt. För Natasha menar att tjuvjakten kommer att leda till att den legala storviltjakten kommer att försvinna. Inte för att den är dålig för länderna, folket och naturen utan för att ingen kommer att kunna skilja på bra och dålig jakt och därför förbjuda all jakt.
En annan svensk jägare fanns porträtterad i Tillväxt. Det var Baron Erik von Eckhardt från Ärla utanför Eskilstuna, mannen bakom Svenska Jaktresor.Han beskriver en utveckling som liknar den Natasha förutspår, t.ex. stänger Botswana jakten helt från och med 1 januari 2014. Han nämner att det snarare är troféer än upplevelsen som verkar locka jägarna, något som Natasha också var inne på. Baronen nämner också tjuvjakt som det stora problemet, som exempel tar han Kenya som sedan 1974 haft förbud mot jakt, vilket gör att det bara finns 2000 lejonhannar där till följd av utbredd tjuvjakt. Som kontrast nämns Kenya där lejonhannar över 6 år får skjutas om de ej är i sällskap med lejoninnor och ungar. Detta har gett lejonen ett jaktligt värde vilket gör att stammen vårdas och att det finns ungefär 18000 lejonhannar i Kenya. När Baronen skall beskriva om det finns hot mot jakten i Afrika gör han det med följande ord, vilka ligger ganska nära det Natasha tog upp:
-Ja visst gör jag det (ser hot, min anm). Det är alla mindre vetande som slåss för att jakten skall stängas i hela Afrika. Men du ser ju i Kenya vad det betyder, det blir en snabb utrotning av det vilda. Det är få områden i Afrika där man fortfarande kan jaga.
Igår presenterades listan över 2013 års sommarvärdar. Ett och annat intressant namn som jag skall försöka pricka in, sedan blir det som det brukar ibland ramlar man på programmen ibland inte.
Tills sommarprogrammen startar igen så kan man alltid lyssna på något gammalt. Varför inte det gamla programmet med PH Natasha Illum Berg, det är väl värt ytterligare en lyssning:
Afrikas första kvinnliga, licensierade
storviltsjägare. Driver ett företag i Tanzania där hon tar ut turister
på buffeljakt. Skriver också böcker. Debuten Floder av röd jord
(1999) handlar om svårigheterna Natasha Illum Berg hade i början av sin
karriär, när hon försökte etablera sig som jägare inom ett
traditionellt manligt område. Boken Tea on a Blue Sofa (2003) är en kärleksförklaring till mannen hon älskade, som mördades utanför hennes hus. – Mitt Sommarprogram kommer att innehålla reflektioner kring livet i Afrika och lite historier från mina närmare 20 år i Tanzania.
Jag har skrivit ett parinlägg om Erik Mararv som häktats i Centralaftikanska Republiken. Den som vill följa utvecklingen mer i detalj uppmanas kika på Emelie Mararvs läsvärda blogg som ni hittar på: http://emeliemararv.wordpress.com/.
Jag lägger även upp den i mitt bloggflöde så ni hittar dit den vägen.
I går rapporterade Aftonbladet att Erik Mararv eventuellt skall bli villkorligt frigiven. Jag vet inte hur det gått med detta. Men i internationell press framgår det att det inte bara är Mararv och hans engelska pilot, utan även 10 anställda centralafrikanska medborgare. Misstankarna riktas systematiskt mot Joseph Konys Herrens befrielsearme (Lord´s reistance army), det finns också de som påstår att det är lokala tjuvskyttar som satt dit Mararv och hans företag.
Piloten David Simpsons familj har startat en facebookgrupp för att stödja Davids sak.
Jag läste härom dagen på Svensk Jakts hemsida om Erik Mararv som sitter i häkte i den centralafrikanska republiken. Erik är yrkesjägare och driver en jaktcamp. Runt den 20 mars hittades ett dussin lik på campens mark. För att avlägga vittnesmål åkte Erik in till polisen, men häktades delgiven misstanke för mord. Han har nu suttit inspärrad i en och en halv månad. Eriks fru Emelie har vädjat till EU att sätta press på Afrikanska Unionen samt fortsätta arbetet att hindra Joseph Konys arme (Lords Resistance Army). UD arbetar med ärendet:
De flesta anser att Erik, och hans anställde David Simpson (engelsman), är oskyldiga. Human rights watch skriver t.ex. följande om händelsen:
Human Rights Watch documented other attacks in the regionthat may have been carried out by the LRA, including a massacre of 13 artisanalgold diggers in the Cawa Safari camp area around March 20. Furtherinvestigations are required to determine if the attack was carried out by theLRA or other actors, although the massacre resembled previous LRA attacks in Congo. Thevictims were beaten to death with machetes and pieces of wood. Some were tiedup or stripped naked before they were killed. The LRA is the only armed groupsuspected to have been active in the camp area recently.
Daily Mail har pratat med David Simpson via en insmugglad mobiltelefon:
'And now I have been forced to sign a piece of paper which states that I have been charged with murdering 13 people.
‘It is just ridiculous. Everyone knows I had nothing to do with it. They know it was Kony.
‘It’s all about money. They think because I am white, I must be wealthy.
'When they first arrested me, my bail was set at one million euros, which is just ludicrous.
