Igår dök åter igen denna bild upp i mitt FB flöde:
Det var en god vän och kollega som delade den, som så ofta delades den helt utan kommentar och förklaring till vad delaren ville säga med den. Reaktionerna lät inte väntas, en massa fördömmanden på precis det vis PETA eller vem det nu är som ligger bakom bilden ville.
Eftersom jag sett bilden flera gånger tidigare körde jag googles bildanalys på bilden och ramlade då på en intressant artikel på snoops (dvs förebilden för viralgranskaren) som har granskat bilden. Den har i ovanstående variant snurrat runt på nätet i minst 3 år. Bilden kommer ursprungligen från Frikki du Toit Safaris fotogalleri. Dvs någon har sökt igenom bilderna och plockat en lämplig bild för det budskap man vill förmedla.
Men vad vet vi egentligen om de som är på bilden?
Vi vet INTE om det är en familj även om det känns troligt.
Vi vet INTE om det är någon av dem som skjutit elefanten.
Vi vet INTE om de är rika.
Antagligen sköts elefanten medan den åt, vilket är bra då det blir en lugn situation som skapar förutsättningen för ett bra och dödande skott.
Letar man lite till så blir det extra intressant. Då dyker fler bilder på samma elefant upp. Men med andra människor bakom:
Nu blir det helt plötsligt väldigt uppenbart att den ursprungliga bilden bara är fusk. Eller som min vän uttryckte det när jag försiktigt och stilla påpekade detta för honom:
Intressant, Leif.
Känner mig lite lurad.
Gäller att vara vaksam.
Vilket är exakt rätt tanke. Det gäller att vara väldigt vaksam på allt man delar. Väldigt mycket är inte vad det verkar och än mer finns med en baktanke. Bilden som min vän spred finns med syftet att minska stödet för jakt, särskilt jakt i afrika. Att jakt i afrika är en förutsättning för att skydda flera av de stora hotade däggdjuren framgår såklart inte eftersom det förvisso är logiskt men går tvärt emot de känslor som PETA och andra djurrättsorganisationer appellerar till.
Summa summarum. När ni stöter på denna eller liknande bilder så är det alltid bra att kommentera den. Men man skall alltid göra det lugnt och sakligt. Att kalla någon för idiot gör knappast att de lyssnar och avstår från att dela nästa anti-jaktbild.
Det finns grupper som verkar för att bryta ner vårt samhälle. Genom hot, hat och trakasserier får de folk som agerar lagligt, som agerar på uppdrag av samhället att må dåligt, känna sig rädda och kanske upphöra med viktiga uppgifter.
Vid nyår kördes en stor varg på i värmland. En eftersöksjägare skickades ut med uppdrag att avliva vargen om den var skadad. Detta gjordes, snabbt och effektivt. Sedan började problemen. Inte för polisen och samhället direkt, utan för den eftersöksjägare som ställde upp och genomförde uppdraget. Han har hotats och fått rutan på sin bil inslagen. Hoten har lett till att han fått beskydd, något som såklart kostar samhället pengar.
Denna ohållbara situation, där folk som på samhällets uppdrag utför uppgifter för att sedan bli hotade till livet, har lett till att man börjat fundera över att inskränka vår föredömliga offentlighetsprincip. För mig innebär offentlighetsprincipen en av grundstenarna i vår demokrati, det är en av de principer som gör att vi kan granska makthavare och ställa dem till svars när de är oansvariga eller fattar totalt felaktiga beslut. Det är även ett av de stora problemen med EU, där saknas till stor del denna princip vilket gör att många beslut kan tas utan att det finns någon möjlighet att granska dem.
Liknande problem har funnits på andra håll där jägare haft kontakt med extrema bevarare, bevarare som i sina handlingar närmar sig ekoterrorism. Jag tänker på systemet med inrapportering av upphittade ringar på fåglar, dessa bör rapporteras in till ringmärkningscentralen på Naturhistoriska Riksmuseet. Tidigare har systemet varit att varje ring som skickas in förses med data om var den hittats, omständigheter samt upphittarens namn och kontaktuppgifter. Dessa uppgifter återrapporteras till den som märkt fågeln från första början. Ett i grunden bra och vettigt system som gör att kompletterande uppgifter kan hämtas in. Men efter att en del jägare blivit hotade efter att ha rapporterat in ringar så har ringmärkningscentralen tvingats ändra sina rutiner. Nu får märkaren bara uppgift om att ringen lämnats in av "privatperson". Jag ser det som ännu en demontering av ett i grunden bra system av öppenhet. Men om öppenheten missbrukas så mycket som den gjort i dessa fall så finns det få andra val.
I torsdags publicerades på SVT en artikel om predatorjakt. Själva poängen med artikeln var att viltvård i form av predatorjakt kan ske utifrån ett poängsystem. Ingressen löd:
Bland svenska jägare ökar en ny jakttrend i popularitet. Det är en tävling som går ut på att döda så många djur som möjligt under ett år – och för varje djur man lyckas skjuta får man olika poäng. Tävlingens regler är lika enkla som brutala: Flest poäng vinner.
Artikeln är genomgående ett samtal/referat av Djurens Rätts ståndpunkter. I ett par korta kommentarer kommer en representant för jägareförbundet, Christina Nilsson Dag till tals:
– Det är väl ofta så om man inte känner till hur man jobbar med viltvård. Att man försöker göra en gemensam aktivitet för viltvård och att man gör det på här sättet är inte konstigt för oss som jagar. Vi har inga synpunkter på det, säger hon till SVT.
Djurens Rätt framhåller det moraliskt tveksamma i att poängsätta djur, de anser även att jaktetiken kan bli lidande. Personligen håller jag inte med. Att ha ett poängsystem är inte konstigt, det blir ett sätt att kunna jämföra viltvårdsinsatser genom att de kan viktas mot varandra. Är man intresserad av ett levande landskap med många djurslag och goda föryngringar vilket skapar ett överskott, en ränta, som vi kan plocka ut i form av ekologiskt kött, så behövs jakt på rovdjur av alla storlekar. Kråkfåglarna tar som bekant andra fåglars ungar och ägg men även harar. Grävlingen är duktig på att tömma markhäckande åglars bon, den äter även gärna de ungar den ramlar på. Mård, iller, mink går hårt åt fågelbestånden där de håller till. Räven är en hård predator på rådjur och hare. Så vill man som jägare med gott samvete ta ut lite viltkött bör man kompensera detta genom viss predatorjakt genom att man så att säga ersätter predaotorns jakt med sin egen. Svårare än så är det inte. Sedan finns det jordbruksskäl till att jaga inte minst grävling men det ligger lite utanför själva resonemanget.
Predatorjakten var på topp när skinnpriserna var höga samt när det fanns skottpeng på rovdjur. Därefter fanns det inte längre något utomstående incitament att jaga rovdjur. Den form av tävlingar som Djurens Rätt hänger upp sig på är ett sådant incitament, de bedrivs lokalt i jaktkretsar men även nationellt via tex Jaktjournalens rovdjurskampanj. Det är, tvärt emot vad Djurens Rätt påstår, inget nytt fenomen. Jag tror Jaktjournalen är inne på sitt tolfte år. Jägareförbundet har emellanåt kört kampanjer riktade mot tex kråkfågel eller räv. Så jag upprepar, det är inget nytt.
Svensk Jakts redaktör Martin Källberg reagerade hårt på SVTs artikel. Han skriver i en krönika:
Sveriges Televisions webbredaktion har idag givit god draghjälp åt jaktfientliga organisationen Djurens rätt, när man i en artikel tar sig an ämnet predatorjakt – och sprider felaktigheter. Syftet? Att svartmåla jakten och jägarna, kan man misstänka.
Källberg benar upp den journalistiska problematiken med artikeln i två punkter: För det första saknar artikeln källa på uppgiften om att denna ”trend” skulle öka i Sverige, och det ligger nära till hands att misstänka varifrån SVT-journalisterna fått dessa ”fakta”.
För det andra är artikeln försåtligt uppbyggd, på så sätt att den sorts tävlingar som det uppges förekommer i USA antyds förekomma även i Sverige. Alltså tävlingar med ”prissummor på upp till flera hundra tusen kronor” och där det ”gäller att skjuta så många och så stora rovdjur som möjligt”.
Problemet är, som vanligt, att skadan redan är skedd. 12 timmar efter att artikeln publicerades och Djurens Rätt lade upp den på sin FB-sida hade den delats över 1000 gånger. När jag kikade på kommentarerna efter ca 2 timmar så var där fullt av jägarhat, grova uppmaningar om att skjuta en jägare etc duggade tätt. Efter 12 timmar fanns där lite drygt 1000 kommentarer men de allra värsta hade tagits bort. Kvar finns en mängd våldsuppmaningar även om de grövsta sorterats bort. Några "mildare" exemepel som Djurens Rätt tydligen tycker är OK följer:
På jägareförbundets blogg uppmärksammas detta, denna märkliga människosyn i en bra blogpost med rubriken Mats, förklara för min dotter varför det är dags att skjuta mamma... För det är ju faktiskt det som kommentarerna innebär. Och när Mats ändå håller på att förklara så kan han ju göra det för min 8 åriga son med. Se honom i ögonen och berätta. För det är väl det som gör hatet möjligt. Att hataren aldrig ser sitt offer i ögonen utan alltid kan dölja sig bakom en skärm och ett tangentbord. Förevigt åtskild, men kanske bara 100 m bort.
Jag tycker att de som kommenterar på Djurens Rätts FB-sida borde stanna till och ägna 10 minuter av sitt liv åt denna geniala lilla film om näthat innan de skriver sin nästa kommentar:
Tonläget är fortsatt högt när det kommer till vargen och en del namnkunniga personer passerar gränsen för vad som är acceptabelt i en demokrati med råge.. Eller vad säger ni om ordföranden i WAS uttalande för ett par timmar sedan:
Ett screenshot från WAS hemsida visar vem som är ordförande i organisationen.
Bilden är ett screenshot som dokumenterar tonläget, egentligen tycker jag inte om att använda sådant material men detta var lite väl magstarkt och till råga på allt av en person i ledande ställning i en organisation som tar plats i debatten. Jag har maskerat personen på bilden då jag inte vet vem det är och inte har hans tillåtelse att använda bilden. Kanske är det WAS ordförande, kanske är det en bild han har hittat någon stans och återanvänder. Personligen tycker jag inte att organisationer vars förtroendevalda ledare uttalar direkta hot skall tas i beaktande av myndigheter, detta oavsett om det rör sig om jägarorganisationer eller vargförespråkare.
