Toppmurklor

Om man äter svamp ska man spara en så man vet vad man dog av. Rådet kommer från den svenske svampexperten Nils Suber (1890-1985), nestor inom svensk mykologi, och är inte fullt så tokigt som det låter.

Citatet kommer från Forskning och Framsteg och jag ramlade på det när jag skulle dubbelkolla om helgens fångst var ätlig eller ej. Hittade nämligen lite murklor i helgen så nu ligger 11 hekto toppmurklor rensade i torken...

Den springande frågan är såklart om man skall äta toppmurklor eller ej. Stenmurklor är ju big no-no, de är rejält giftiga även om man förväller dem flera gånger. Men hur är det med toppmurklor? Jag kikar lite snabbt på vad våra statiliga myndigheter skriver:

Nordiska riksmuseet skriver på sin hemsida:

Till skillnad från stenmurklan är toppmurklan helt giftfri och kan tillagas utan förvällning.

 Livsmedelsverket tar upp toppmurklan i sin lista över lämpliga matsvampar. Stenmurklan däremot är giftig hur man än gör, konstigt nog är den tillåten att sälja....

Vi får väl se vad det får bli för något som lagas av toppmurklorna, men en smarrig sås till rådjurssadel känns som ett givet förslag, en annan tanke är murkelrisotto, eller varför inte murkelcrepes?

Recension: Game, River Cottage handbook no 15

Jag är sedan många år väldigt förtjust och imponerad av Hugh Fearnley Wittingstalls försök att få engelsmännen att i högre utsträckning välja ekologisk och närproducerad mat. Som ett led i denna strävan ger hans företag River Cottage (började som TV-serie, liknande 100% bonde) ut en serie handböcker. Jag har tidigare recenserat handbok nr 13 såväl på bloggen som i Svensk Jakt, den handlade om rökning och torkning av kött. Nr 15 handlar om vilt.

Skall man hitta något som liknar denna bok på svenska så får man egentligen kika på tre böcker, Jägarens nya kokbok, Fågeljägarens kokbok samt Vilt, människa, samhälle. Orsaken till detta är enkel. Förtståelsen för jakt är betydligt mindre i storbrittannien än i Sverige. Detta innebär att Tim Maddams, som skrivit boken, lägger många ord på att så pedagogiskt som möjligt motivera jaktens existens. Inte minst diskuterar han etik och biologisk mångfalld samt landsbygdsekonomi. Det är uppenbart att jakten och hög biologisk mångfald är nära sammankopplat i Storbrittannien liksom här. En intressant skillnad mot sverige är frånvaron av större rovdjur vilket gör den beståndsreglerande jakten helt oundviklig (vilket den är här med men det är lättare att blunda för det när de stora rovdjuren finns närvarande). Förvaltning av matvilt via reglering av predatorer nämns knappt alls.

När olika bytesdjur diskuteras lyfts en intressant grupp ut, de kallas vermin - skadedjur, och representeras av bland annat skogsduvor, vildsvin och kaniner... Några specifika jakttider verkar inte föreligga... Jakt på utsatta fältfåglar diskuteras särskilt. Omfattningen är näst intill abnorm och verksamheten omsätter mycket stora belopp. Författaren vänder sig med rätta mot det slöseri det innebär när fasanerna inte tas till vara utan i viss utsträckning grävs ner för att inte luften skall gå ur marknaden helt, bättre hade i det läget varit att se till att de används - om inte annat så finns det alltid välgörenhetsförrättningar med matserveringar...

Hanteringen av köttet liknar såklart hur vi gör men synen på hängning avvikker något. De olika styckningsscheman som presenteras avviker också något från hur vi styckar motsvarande vilt. Men det där med kött är väldigt kulturellt, inte tu tal om annat. Detta märkts även i receptdelen som är spännande även om jag nog inte kommer att testa mer än ett fåtal av recepten. Det kanske roligaste receptet jag hittade var det på grå ekorre (en invasiv art med ursprung i nordamerika)....

Boken ger en kul inblick i jakten i England, något som är totalt främmande för mig. Perspektivet utgår från att vilt är mat och inte bara förströelse eller "sport" trots att vilt på engelska heter just "game".

River Cottage handbook no 15 finns att beställa från tex Bokus, kostar då 149 kr. 

Odling för husbehov

Vi odlar en del för husbehov. I dagsläget ser det ut såhär:

Gullöken börjar titta upp fint. 

Potatisen likaså. 

Tomatplantorna, ett 20-tal, är omplanterade och växer på bra i växthuset. 

Chilin verkar gå åt fanders. Sockermajsen har så många besök av möss att det nog inte blir en enda planta. Djäkla skit!

Dags för flädersaft!

Nu blommar flädern. Då är det dags för flädersaft!

1,5 kg socker blandas ner i kokande vatten. Kastrullen (ej aluminium) tas från Plattan och 50 g citronsyra rörs ner. Därefter häver man i 30-40 fläderblomsklasar och 3 fint skurna ekologiska citroner. 

Det hela får sedan dra i 3 dagar. Rör om emellanåt. Slutligen tappas saften upp på väl rengjorda flaskor. Jag brukar använda 0,5 l pet-flaskor som jag fryser in. 

Husbehovsfiske

Stt lägga skäddegarn är ett enkelt och effektivt sätt att ordna mat till familjen. Eftersom det görs i liten utsträckning kan man utan att påverka bestånden fiska ganska hårt. 

På detta vis ordnar jag etiskt och ekologisk fisk till min familj. Och eftersom skäddor inte har något kommersiellt värde konkurrerar jag inte med yrkesfisket. 

På bilden morgonens fångst. 

Artrik äng, biologisk mångfald och stora risker

När vi flyttade in på gården för 10 år sedan hade ängen precis plöjts upp och ny vall anlagts. Det gav stora fina höskördar i början. Men var artfattigt. Nu har höprofuktionen halverats men den biologiska mångfalden är stor. Räknade in inte mindre än 13 blommande blommor varav en är orkiden på bilden. 

Denna lilla berättelse demonstrerar tydligt ett matproduktionsproblem vi står inför. Fokuserar man sin verksamhet på biologisk mångfald minskar produktionen. Det krävs att större ytor slås maskinellt vilket ökar CO2 utsläppen samt kräver mer fossila drivmedel äv vad som går åt vid motsvarande produktion vid konventionell odling. Den direkta frågan blir vad som är mest miljövänligt i så fall. 

Jag vet vad jag uppskattar mest, men jag är osäker på om det är bäst i ett större perspektiv. Inte minst som sveriges självförsörjningsgrad måste öka. Den är farligt låg i dagsläget. 

Sverige behöver fler betesdjur - inte färre!

Ingen har väl missat att betande djur är en av de bästa garanterna för den hävdvunna biologiska mångfalden. Samt att hävdvunnen biologisk mångfald är betydligt artrikare per kvadratmeter än "vild" natur.

Ingen har väl heller missat att Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit drastiskt under de senaste årtiondena. Vi kan med nöd och näppe klara vår egen spannmålsförsörjning, medan vi får importera stora mängder kött för att stilla svenskarnas allt mer glupande hunger efter blodiga biffar, drypande bacon och vitt fågelkött.

Att i det läget få djurföretagare att sluta med sin djurhållning är ju inte speciellt klurigt. Men det är vad som i praktiken sker på många håll i Sverige. Djurföretagarna lägger ner av många olika anledningar. Nu kan vi varje vecka läsa om djurhållare som slutar med anledning v att de ledsnat på att känna oro över vargangrepp.

Senast i denna kategori är Gustaf Thelin i Värmland som i helgen fick en 450 kg tung kviga vargdödad.

Betesdjuren försvinner. Vad händer då med den hävdvunna biologiska mångfalden, då när ingen längre har praktiskt behov av hävden?

Jo. Svaret stavas för Sveriges del GRAN eller åtminstone skog. För den som inte kände till det så kan jag upplysa om att 10.000 hektar produktiv åkermark omvandlats till skog varje år de senaste 25 åren. Mer än hälften av norrlands öppna mark har beskogats sedan mitten av 1990-talet. För södra sverige är siffran inte lika farlig, här har vi "bara" tappat 25%.... Självklart med stora förluster av biologisk mångfald som följd. Inte så konstigt att Sverige för länge sedan gav upp tanken på att vara självförsörjande. Vi lever ju i ett globalt handelssystem gudbevars. Det finns ju en marknad som förser oss med det vi vill ha. Så länge det finns pengar att betala med. Så länge det finns transportmedel. Men vad händer framöver? Vi har trots allt passerat peak-oil och de fossilbränslebaserade transporterna kommer att bli allt dyrare. Vad gör vi när vi inte längre kan flyga hem färska kenyanska sockerärtor? Kommer vi att falla tillbaka på härdiga gråärtor eller bara sätta oss ner och gnälla?

Detta är ett av de större perspektiv som vi behöver se våra vargstammar utifrån. Och inte som SNFs ordförande, jobba för stora rovviltstammar för storlekens egen skull. För lyssna på honom, han nämner aldrig varför, eller ens att stammarna skall vara sunda.

Vorstehvalp och dvärghöns

Essa står för våra öländska dvärghöns. Öländsk dvärg är en gammal lantras. På gården har vi även lantrasen Åsbohöns. 

Kycklingar

Det är en knapp vecka som gått mellan de båda bilderna ovan.

Bilderna föreställer våra kycklingar. Ett drygt dussin av rasen Åsbo som Nicke (som har bloggen Naturtratten) kläckte fram åt oss. Vi har Åsbohöns sedan tidigare men de börjar bli gamla och ahr slutat lägga ägg, vilket ju gör att man inte får fram fler unghöns via dem. Det var därför läge att spä på flocken med lite nytt blod.

Ännu så länge växer de så det knakar. Och ingen har dött vilket alltid känns skönt.

Dagens överraskning....

...varett välskapt bagglamm. Jag trodde tackan gick i tomme och brunstat om för jag såg en bagge bestiga henne bara härom veckan. Men jag hade visst fel. Bättre med försommarlamm än höstlamm.

Farmor och farfar var preppers!

Jag minns inte farmor och farfar speciellt väl. Farfar var arkitekt med egen arkitektbyrå och farmor journalist. Härom dagen fick jag se några gamla bilder från deras sommarstuga utanför Borås. Jag blev lite förvånad, de var ju uppenbarligen självhushållare!

Bilden ovan är tagen mitt under brinnande krig. Bilden föreställer min gudfar (farsans äldste bror) på en trehjuling. Han befinner sig framför kaninburen!

Tydligen höll min farmor och farfar kaniner för kött ute vid sommarstugan under kriget. Jag visste att detta var vanligt, men att farmor och farfar gjorde så hade jag ingen aning om. Kunde inte ens tänka tanken. Hur som helst. Min farbror berättade att de hade svårt för slakten och slutade med kaninerna direkt efter kriget när kött blev lite tillgängligare i butik igen.

För övrigt var större delen av tomten uppodlad, ett kvarts tunnland potatisodling klämde de in. Och även efter kriget fungerade sommarstugan som en BOL (Bug Out Location), för när sommarstugan byggdes om runt 1988-9 hittade min farbror ett rejält förråd med konserver, torrmjölk och kaffe. Det hade säkert räckt någon månad eller två beroende på hur många som skulle leva på det.....

Men under kalla kriget och med andra världskriget i färskt minne var detta inget konstigt. Idag tycker folk att det är lite knäppt.

Dagens lamm...

... låg på marken i hagen när jag gick ut med hunden vid femsnåret i morses. Allt verkar ha gått bra, det ju trots allt ingen nybörjartacka utan hon har erfarenhet av lamningar sedan tidigare.

Är det ett tacklamm så får vi överväga rekrytering. Baggar slaktas till hösten. Är du nyfiken på vad vi brukar göra av våra lamm när de kommer in i köket så kika lite på min lammblogg istället, där finns sisådär 100 recept.

Månskensbondens vardag på en söndag - akut lammningshjälp

Våra får är sena att lamma i år, senare än något år tidigare. Idag var det tur att vi var hemma. För det var en lammning som krånglade. En lamning som kunde gått snett om inte jag och hustrun ryckt in.

Allt började normalt. Tackan gav tydliga tecken på att det var lammning på gång. Hon höll sig för sig själv, gick och skrapade och så vidare. Efter några timmar kom det igång. Fosterhinnan sprack. Sedan dröjde det och dröjde. Bara toppen på klövarna syntes. Tiden gick och till slut fångade vi in tackan och kollade. Det visade sig vara ett enkelt felläge. Enkla fellägen brukar jag lösa genom att testa att dra lite försiktigt, medan kompicerade fellägen kan innebära att man får gå in med handen och räta till lammets läge. Det är lite svårare.....

Nåja, denna gång räckte det att dra lite så kom allt till rätta och lammet ploppade ut. Lite senare kom ett till. En bagge och en tacka visade det sig vara. Tacklammet blir nog en keeper, hennes mor skall i alla fall slaktas i höst. Hade tänkt göra det redan i fjor men det blev aldrig tid....

Så hitills i år har det gått såhär för våra 8 tackor. Som reducerades till 7 efter ett livmoderframfall och nödslakt. 2 av 7 tackor har lammat, dubbellamm på båda. Lammen har följande könsfördelning: 3 baggar och 1 tacka.

Nya djur på gården

Igår var vi på hönsbytardag. Där träffade jag bloggrannen Naturtratten/vildMark, vi hann inte prata så mycket men han kommer i alla fall att kläcka fram ett gäng Åsbohönor i sina äggkläckare åt mig. Det ser jag fram emot eftersom våra åsbohönor är gamla och inte lägger några ägg längre.

Åsbohönan är en utrotningshotad lantras. Öländsk dvärghöna är en annan utrotningshotad lantras. Vi kom hem från hönsbytardagen med tre öländska dvärghönor, här en bild på den granna lilla tuppen:

Årets första lamm!

I år har tackorna antagligen tyckt att det varit för kallt. De har i alla fall hållit lammen i magen längre in på säsongen än någonsin tidigare...

I vanliga fall kommer första lemmen  lammen 20-25 mars. I fjro kom de 1/4. I år kom de idag (9/4) vid 04.00 snåret. I alla fall höll tackan på att slicka rent sitt första lamm när jag var ute med hunden 04.30. Efter någon timme kom ett till:

Och en bild några timmar senare. Den tog min kära hustru:

Några tankar om lamadjur som vakt i fårflocken

Det är lamningstid hemma på gården. Lamningen är dock lite sen, i vanliga fall börjar den runt den 20 mars men ännu så länge har inte ett enda lamm kommit. Två av tackorna har dock mjölkstinna juver så det skulle förvåna mig om inte de lammar under dagen, eller allra senaste under natten. Då är man som fårägare självklart lite extra nervös. För att skydda mina djur har jag ett par råvfällor gillrade på olika platser i fårhagen. Jag har hittills aldrig blivit av med lamm till räven men en granne blev ett år av med 30% av sina lamm, varav ett var så stort att räven inte lyckades släpa det genom fårstängslet utan det fastnade. Räven återkom dock ett par gånger och styckade det på samma sätt som räven gör med större rådjur.

I mina trakter har det börjat röra sig stora rovdjur allt oftare. Vi hade besök av lo på gården för ett par år sedan. Som väl var klarade sig fåren med vår tupp av den utrotningshotade lantrasen Orusthöna gick åt, likaså ett par tre ladugårdskatter. Jag fick för övrigt en synobs på lodjuret, en ung en som nog blivit bortstött från sin mor ganska nyss. Under de år vi bott på gården så har flera olika gårdar i socknarna intill haft vargbesök. Det har varit smågårdar som tappat ett eller två får/lamm vardera. Detta kanske inte låter så mycket men har du en flock på kanske ett halvdussin djur så är alla viktiga individer och en förlust på 10-30% av flocken blir då mycket kännbar.

Någon kanske tycker att man borde stängsla bättre. Sätta en eltråd över fårnätet och en utanför i nederkant. Självklart kan man göra det. Men då förlorar man något viktigt. Man hindrar fler djur än vargen - för en lo stängslar man inte ut, det går helt enkelt inte om man inte stängslar som på Guantanamo - från att röra sig naturligt i landskapet. Man tvingar fram nya viltväxlar. Skulle jag uppgradera mitt fårstängsel så det blev rovdjurssäkert så kommer mängden trafikolyckor med rådjur och dovhjort att öka högst markant. Detta då mina marker kommer att fungera som en fålla som leder viltet till den periodvis hårt trafikerade landsväg som leder förbi gården. Och trafikolyckor vill jag inte ha på mitt samvete. Det räcker väl med de idioter som varje år kör för fort och landar i våra hagar och ängar.

I det perspektivet blir klippet ovan intressant. Att skaffa vakter i fårhagen. Vakter i form av lamadjur. Och visst låter det fint, mannen från länsstyrelsen säger ju att det är:

En billig och enkel metod

Men är det verkligen så? Om det nu skulle vara så billigt och enkelt, varför ger då länsstyrelsen bidrag? För han säger faktiskt även:

Har man en stor besättning kan man söka bidrag från länsstyrelsen

Det är ju i de stora besättningarna det finns pengar, så varför är det de som skall ha bidragen? Och vad kostar egentligen en lama? Jag googlade lite för att hitta prisuppgifter, och konstaterade snabbt att jag inte kunde hitta en enda annons just nu. Alpackor finns det några, men de är lite för små för att vara fullgoda vakter. Det är riktiga lamor jag behöver pris på. Till slut hittade jag en gammal artikel i Lokaltidningen Ängelholm där en lama säljs för 7.000 kr, vilket uppräknat till dagens prisläge borde landa på närmare 8.000 kr. För en smågård är den summan inte snuten i en handvändning.

Nästa fråga är om alla lamor är bra vakter. Jag lånar erfarenheter från ett internetforum som svar på den frågan:

..........Jag måste samtidigt varna alla som funderar över att skaffa en lama som fårvakt, tänk efter både en och två gånger innan ni köper en. Det är uuuunderbart trevliga djur, men det kan bli såå fel... som det blev för mig. Jag köpte ett hingstföl som fårvakt av en veterinär. Jag ställde 1000 frågor och kände mig trygg med köpet, det var ju som sagt från en veterinär. Men efter Pricken kommit hem och mina beställda böcker kom från Usa och även artiklar från Exotika, så insåg jag hur fel jag gjort. Man ska aldrig köpa en lama som är så ung till att börja med, han var bara 5,5 månader. Man ska aldrig ha en så ung lama ensam. Man ska aldrig ha en unghingst med får........

OK. Man skall alltså inte köpa ett ungt djur, vilket sannolikt är de typ av djur som  oftast dyker på på marknaden. Om man nu över huvud taget hittar djur till salu för de verkar inte direkt växa på träd om man så säger.

Det där med lamor på gårdar verkar, som jag ser det, inte vara någon enkel quick fix. Men varför skulle de vara det? Då skulle ju fler använda sig av dem!

Sedan måste jag återvända till det där med att det är storgårdarna som får bidrag till lamainköp. Ser man till den biologiska mångfalden så är det inte storgårdarna som behöver uppehålla ett betestryck, åtminstone inte dem som har vallbete vilket är ganska vanligt. Det är gårdar som håller får på naturbete ute på skräpmarker som framför allt behöver stöd. För det är på de beteshävdade marginalmarkerna som vi har landets högsta biologiska mångfald. Det är även gårdar som håller sina djur på svårstängslade marginalmarker som är de som först slutar med djurhållning när det blir ett ökat rovdjurstryck. Markerna med de högsta naturvärdena tillåts då slya igen, eller än värre, planteras igen med gran. Vad har man vunnit på det?

Så sammanfattningsvis måste jag säga att det är bra att länsstyrelsen i ett län med mycket får och allt fler vargbesök gör ett försök att hjälpa de drabbade. Men samtidigt tycker jag inte att det är något annat än spel för gallerierna. Man lyfter fram något som de fakto är ganska svårt och beskriver den som en enkel och billig quick fix, vilket ger allmänheten en felaktig bild av problemet och dess lösning. Lösningen kan bara vara att vi tillåts reglera stammarna av stora rovdjur utan att varje beslut om jakt eller skyddsjakt överklagas. Vi måste tillåtas förvalta rovdjursstammarna. Annars blir landsbygden, privatpersoner, de areella näringarna och den biologiska mångfalden lidande i första rummet, i det andra rummet blir rovdjuren lidande då alternativet till laglig förvaltning stavas tjuvjakt.

Ovälkommet besök i ankhuset....

Igår när jag kom hem efter en tur med Missan mötte jag hustrun i grinden. Hon hade med sig ett rött hunddjur. Knappt 10 kg. Hon ramlade på det i ankhuset. Hon hörde en djäkla massa oväsen och rusade dit. Såg först bara något rött som slogs med draken (myskankhanen kallas så). Hon rusade in. Insåg att det var.....

.....Nisse. Grannens tollare.

Nisse åkte ut fortare än kvickt, därefter kopplades han och hustrun började gå tillbaka till grannen med honom. Det var då jag mötte henne.


Tollare eller mer korrekt Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en snabbt växande fågelhundsras. Den har problem med att där finns utpräglade sällskapslinjer, men grannen jagar med sina tre tollare. Han är även aktiv inom SSRK.

Fortsätter envist min upplysningskampanj

Jag fortsätter envist och enträget min serie med artiklar om jakt och viltvård i Åter - tidning för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden. Jag har nu hållit på i över två år och är inne på artikel nr 9. Jag har insett att jakt för många i åters läsarkrets absolut inte är något självklart och att det finns stora fördomar kring jakt. Det betraktas inte heller som speciellt "alternativt" eftersom det ju är så vanligt med jägare. Men jag kan ju tycka tvärt om. Att ordna sitt eget kött idag är alltid alternativt i förhållande till rådande samhällsnorm och då kvittar det om det är via jakt, kaninuppfödning i garaget eller om man har en gård med djur. Jag hoppas och tror att artiklarna inspirerar någon att ta jägarexemen och många att fö en ökad förståelse för jakt.

I det senaste numret skrev jag spretig artikel om väldigt olika saker:

• Om hur man sätter upp en saltsten på bra sätt samt saltets betydelse för viltet.
• En uppmaning att förlägga avverkning av lövträd till när vintern är som hårdast för att ge viltet lite extra mat. 
• Om hundägarens ansvar att göra sina hundar ointresserade av tamdjur, utgångspunkten var jakthundar men jag var tydlig med att det egentligen gäller alla hundar.
• Tips på en släpsnara.

Nu över till en fråga. Har ni några tips på vad jag kan skriva om. Saker som ökar förståelsen för jakt och viltvård, eller kanske bara något kul gör det självtips? Några idéer jag har för framtida artiklar är torka kött, tillverka en jaktkniv, samt hur man kan tänka när vildsvinen kommer till byn.  Men om ni har några geniala tips är jag öppen för dessa!

En känsla av oro

Det är inte utan en känsla av oro som jag går ut till fåren varje morgon. Åter rör det sig strövargar i mina trakter. Det har setts varg lite nu och då de senaste åren. Jag tror det var fyra år sedan som vargen tog lamm i två av grannsocknar. Då kommer känslan av oro krypande.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina hagar. Men det tänker jag inte göra. För det första är sådana stängsel i princip verkningslösa vintertid då tjälad mark är för torr för att jorda elen tillräckligt väl. För det andra är min mark lång och smal. Den passeras av många viltväxlar. Om jag satte rovdjursstängsel så skulle jag leda ner en hel del vilt till den periodvis hårt trafikerade landsvägen som passerar vår gård. Jag vill inte ha viltolyckor på mitt samvete. Och då tänker jag faktiskt framför allt på risken för människorna i bilarna. Om jag däremot visste att mina medmänniskor skulle sakta ner och köra i lagstadgad hastighet förbi min gård så skulle jag kanske tänka om.

Film med skildring av lagligt utförd grisslakt polisanmäls!

Ibland blir jag trött på vår värld och människorna som lever i den. Det finns en sådan enorm okunskap om hur saker och ting hänger ihop och hur saker och ting går till. Jag såg nyss en intressant artikel om Gustaf Mandelman, en av dem som ligger bakom gården Mandelmans trädgårdar. I fjor visades det en film som heter pangpangbröder. I filmen slaktar Gustaf en gris. Han bedövar den med en bultpistol i pannan och avblodar den sedan. Inget konstigt med det. Det är så det går till. Men det ser otäckt ut. Och gemene man har aldrig sett hur det går till när grisen omvandlas till bacon och skinka. Alltså kom där polisanmälningar som ett brev på posten. Självklart friades Gustaf, men händelsen visar hur dålig kunskap allmänheten har. Vilket är oroväckande.

Här citerar jag de viktigaste delarna i artikeln i Ystads allehanda:

– Jag tycker att det är lite sorgligt att man blir anmäld, kommenterar Gustav Mandelmann. Jag visste inte ens om att jag blivit anmäld förrän polisen ringde och berättade att undersökningen var nedlagd.

Flera upprörda tv-tittare hörde av sig efter att filmen visades på tv förra året, både till SVT och till Gustav Mandelmann personligen. Man menade bland annat att grisen plågades till döds.

Sprattlar på marken

I en scen får man bland annat höra en skrikande gris och sedan se hur grisen ligger och sprattlar på marken.

– Efter att grisen skjutits med bultpistol i huvudet är den i princip död. Sedan avblodar man grisen och det man såg på tv var muskelryckningar i djuret.

Gustav Mandelmann förstår att folk har reagerar eftersom slaktscenen var utdragen. Två grisar slaktades och sedan klipptes det ihop till en slaktscen.

– Vi kände oss lite utlämnade eftersom det aldrig förklarades i filmen hur en slakt går till, säger han. Slakt är ju något som göms undan i dag och som folk aldrig får se eller vet något om.

Han tycker det är tråkigt att det finns ett så stort avstånd från slakten och fram till det att kotletten hamnar på tallriken hos folk.

– I dag har ju de flesta aldrig varit med om en slakt. Därför är det inte konstigt att folk blir upprörda när det visas på tv.

– Grisen fick leva ett värdigt liv och slapp transport. Även slutet var värdigt, säger Gustav Mandelmann.

Här får han stöd av kammaråklagare Ann-Charlotte Hansson som granskat filmen för att se om något brott begått. Filmens regissör Axel Danielsson har även förhörts av polis.

Inget brott

– Det fanns ingen anledning att misstänka något brott, säger Ann-Charlotte Hansson.

Tillägg: För övrigt kan det vara bra att erinra om vad Jordbruksverket själva skriver i sina instruktioner kring grisslakt (tack för tipset Lars):

Efter bedövningen och avlivningen inträffar reflexmässiga nervryckningar och kraftiga muskelrörelser, t.ex. sparkar, som man kan uppleva som obehagliga. De kan också vara direkt farliga om man står för nära djuret. Dessa reflexer är helt naturliga och innebär inte att djuret känner något obehag eller smärta. Reflexerna blir kraftigare efter bedövning med bultpistol än med elbedövning.