Eftersök på räv

Lördag morgon. Regnet smattrade mot rutan när jag gick upp och slog på telefonen. Den plingade till direkt:

Godmorgon!
Kan du hjälpa oss med ett eftersök?
Nnnn har skjutit på en räv, ena frambenet är av.

Jag ringde direkt för att få lite mer detaljer. Och tio minuter senare satt jag och Essa i bilen på väg till grannlaget där missdet hänt. Jag mötte upp skytt och jaktledare så for vi ner till skottplatsen.

Essa markerade tydligt i det område där Nnnn sa att han hade skjutit räven och så började vi spåra. Skytt och jaktledare postade på lämpliga platser i närheten.

Essa spårade ut från gärdet och i en halvcirkel runt gärdet upp till vägen vi kört ner på. Där stannade hon vid ett till synes obebott gryt.

Jag gick ner med Essa till skottplatsen igen och testade att låta henne söka fritt istället, det gick segare så vi gick upp till grytet istället och petade lite i det med en pinne. Nu blev det full fart på Essa som ville krypa in. Hon fostrades ju med en terrier i huset så det kanske smittade av sig ;-)

Grytet var ett typiskt övernattningsgryt med bara en ingång. Vi satte lite pinnar vid ingången så att vi skulle se om räven gick ut därefter åkte vi upp till jaktledarens gård igen och jag lämnade scenen.

Ett dygn senare ringde jag upp för att höra hur det gått. Ingen av pinnarna hade rört sig vilket gör att vi får anse att räven nog varit så illa skadad att den dött inne i grytet.

Eftersök på vildsvin

Jag hade lagt huvudet på kudden och befann mig i det där märkliga tillståndet mellan sömn och vakenhet och klockan närmade sig 23.

RING!

Förvirring!

RING!

"Men svara då!" sade hustrun...

RING!

"Hallå" mummlade jag med luren mot örat.

Det var min kompis S. Han hade skjutit på en gris någon timme tidigare. Inga egentliga konstigheter, han var på ungefär 100 m med bra stöd. Dessvärre hade grisen inte blivit kvar utan rusat in i skogen. Ekskog med undervegetation av hassel. Rejält med stenar, klippor, block och stenmurar, kort sagt svårletat utan hund.

Jag drog på mig jaktarkläderna men skippade bössan eftersom såväl S som vår gemensamma kompis B var på plats och beväpnade. For över. Släppte ut Essa ur bagaget och försåg henne med skyddsväst. I det sista ljuset visade de mig skottplatsen, där var gott om blod. Essa var yster och visade tydligt vart hon ville så vi började gå.

In i skogen. Tydliga blodfläckar med jämna mellanrum. Över en mur och upp i en rasbrant. Där vände det och ner igen. Tillbaka ner mot muren och ett 20-tal meter nedanför platsen där vi gått över låg han. En brun galt på dryga året. Perfekt avskjutnignsgris. Skottet satt i lungorna så jag var lite förvånad att han lyckats gå så långt som 200 m, men backen upp i branten blev nog lite för jobbig vilket fick honom att vända ner igen och sedan stupa vid muren.

S gick upp och hämtade sin 4-hjuling sedan kördes grisen upp till gården. Jag tog med trikinprov och avvek därefter. Galten vägdes in på 37 kg slaktvikt, perfekt grillgris.

spårläggning och test av dragsele

Igår fick vi besked om att det låg en påkörd råget vid sidan av vägen vid min äng. Det är ju rätt kasst att låta kadaver ligga kvar vid vägen så jag släpade upp det i skogen, valde attt släpa det en rejäl runda så att grannen kunde använda det för spårstärning av sina hundar. Utifrån kartan verkar det ha landat på ca 830 m.

Jag drog med en dragsele jag köpt på Biltema för 80 kr. Den bestod av en rem runt korppen, remmen var av samma typ som i bilbälten. I remmen satt en rejäl D-ring i vilken ett snöre var knutet, i snöret satt en helt ok karbinhake.

Viltdragaren funkade som den skulle, min enda invändning var att knuten mellan snöret och D-ringen var riktigt usel. Men vad kan man begära för 80 kr?

Hur som helst. När spåret legat ett par tre-fyra timmar tog grannen sin första hund och gick spåret. Jag hade lurat till det lite men några vändningar samt passerat en mindre bäck 2 gånger för att göra det lite utmanande, jag menar det var ju trots allt en hel djur kropp som släpast och inte någon klöve. Det blev succe, hunden blev tokglad och satte igång att lugga rådjuret så fort han hittade det. Spåret testades även på grannens andra hund och en tredje hund som ringdes in. Den tredje hunden hade lite problem att följa spåret då vinden vänt och han fick vind av djuret som jag lagt nere i en mosse under en gran....

Hur som helst. En lyckad övning när nu olyckan varit framme.

Att leta rätt på ett påskjutet vildsvin

I lördags var det melodifestival deltävling 1. Jag satt med telefonen i närheten och väntade på att något skulle dyka upp på kameran och det gjorde det:

 En grupp med årsgrisar åtföljd av en större sugga fanns på åteln så jag smög ut. Snön var fortfarande lite fuktig så den knarrade inte men trots det valde jag att inte smyga allt för nära. Stannade på ungefär 40 m håll. Grisarna syntes tydligt. Gruppen skiljde sig, den stora (suggan?) vek av åt höger. Tre mindre gick åt vänster och i glipan mellan dem stod en ensam mindre gris kvar. Jag sjönk ner på knä och tog stöd mot vänster knä. Den gula triangeln fann bogen och jag kramade avtryckaren. Rekylen var i princip obefintlig trots kalibern (9,3x62). Den nya dämparen (RCC S50 vak)  känns bra, återkommer med en recension av den vad det lider.

Det skriade. Det rasslade och ljudet av flyende grisar försvann i fjärran.

Dessvärre var åtelplatsen tom. Jag smög fram och kikade. Hittade efter en stund tydliga blodfläckar på marken, fick känslan av att det var blod från levern.

 Bara att gå hem och hämta hunden. Enda problemet var att Essa löper, men det går nog bra ändå tänkte jag. Hon var yster och tydlig emd vart hon ville, precis som vanligt. Men denna gång var det långt iväg och på snö där det inte fanns ett spår så efter halvannan km gick vi tillbaka och gjorde ett omtag. Nu var hon lika tydlig men åt annat håll. Och här gick grisspåren. Dessutom fann jag en blodfläck när de passerat en stenmur så nog var vi på rätt spår tänkte jag. Sedan lämnade hon spåret och började vimsa omkring på ospårad snö. Jag blev tveksam och ringde grannen istället så kom han över med sina hundar som är betydligt bättre tränade och meriterade än Essa.

 Nytt försök. Men faktiskt samma resultat. Hans hundar, där vi använde först den ena sedan den andra, drog också iväg åt konstiga håll. Dessutom var den ena påtagligt försiktig i sitt beteende. Tre timmar efter att jag skjöt bröt vi. Bara att inse att det var bättre att återkomma dagen därpå och göra ett omtag i dagsljus.

Vid 09.00 började vi igen. Vi sökte i någon timme innan vi kom fram till att huvudspåret, där den stora gruppen med grisar plöjt fram, saknade blodspår. Den skadade grisen måste gått åt annat håll. Vi gick därför tillbaka till skottplatsen och testade att släppa båda grannens hundar lösa för att söka av platsen på eget håll. De sökte sig åt ett annat håll än tidigare. Och nog fasen låg grisen där. Ungefär 15 m från skottplatsen, bakom en gran.

 Jag blev extremt lättad, det var en sten som lyftes från mina axlar när jag insåg att grisen inte legat ute och lidit hela natten utan dött nästan direkt. 2019 års tredje vildsvin var ett faktum.

Sedan tog jag omhand om grisen, en ung galt på 39 kg levandevikt vilket gav 20 kg slaktvikt. Den hade legat urtagen länge så jag vet inte riktigt hur mycket av köttet som är tjänsligt men stekar, bogar, karré och kotlett bör inte vara några problem. Det är slak, rev och filéer som kan vara lite tveksamma men där skall jag använda näsan ordentligt när det kommer till styckning.

Lite spårträning

Trots att det är en herrans massa saker att göra på gården nu på våren så klämde jag in ett spår med Essa. Jag la det strax före lunch och så gick vi det 4 timmar senare. Som vanligt när vi gör något jaktrelaterat så får Essa jobba med skyddsväst på. Lika bra att pränta in ordentligt att västen betyder arbete.

Spåret var 470 m långt, jag använde 0,5 dl blod som jag spädde ut med vatten. Klöven kom från vildsvin, jag brukar lägga med vildsvin eller dov, bara undantagsvis använder jag rädjursklöve.

Idag gick hon som på räls, intressant nog så drog hon inte alls så farligt.

Eftersök på stor galt

Trött Essa efter dagens bravader.

I lördags ringde telefonen när jag var inne i en butik. Det var grannlaget som undrade om jag kunde hjälpa dem med ett eftersök. Jag sa att jag inte skulle kunna komma på sisådär 1,5 timmar och att det vore bäst om de hittade någon annan. Det gjorde de inte eftersom de ringde tillbaka efter 15 minuter. Jag och familjen klarade av våra ärenden lite snabbare än planerat. Väl hemma så hämtade jag mina prylar och tog ett par bananer i fickan som lunch, därefter for jag över till den bestämda mötesplatsen.

På mötesplatsen möttes jag av jaktlagets hundförare. Eftersom han har Petit Basset Griffon Vendéen  så ville han inte använda den tiken till grissök. Jag hade redan från början förklarat att jag inte visste hur Essa skulle hantera grisspår, hon har ju varit lite skeptisk till gris sedan hon sprättades för ett par år sedna.

Vi närmade oss skottplatsen och jag briefades. Grisen var stor, nästan kilformad med en rejäl puckel. En rotvälta fanns på skottplatsen och utifrån den kunde skytten berätta hur hög grisen var. Ryggen nådde strax över min navel. En rejält stor best med andra ord.

Skottplatsundersökningen gav inget att ta på. Inget blod, inga hår.

Nåja, bara att börja spåra.

Vi satte igång och Essa var inte det minst tveksam utan tuffade på som tåget. Jag och Morgan (hundföraren) hängde på och verifierade grisspår med jämna mellanrum. Efter ungefär 1 km stannade vi upp och stämde av. Vi var definitivt på spåret men vi hade inte sett några tecken på skada, ingen hälta, inget blod och ingen lega. Vi bestämde oss för att släppa Essa och se vad som händer.

Vi strök kopplet och Essa drog iväg. Hon rusade genomgående 3-400 meter frammåt för att sedan rusa tillbaka och söka upp oss. Vi fortsatte så en kilometer innan Essa drog iväg på riktigt. Hon försvann dryga kilometern norröver innan hon började ringa varefter hon återvände till oss.

Vi bröt söket där och jag valde att ringa in en annan eftersöksjägare för att dubbelkolla spåret. Både jag och Morgan kände oss lite tveksamma.

Vi gick upp till samlingplatsen och mötte upp såväl resterande jaktlag som eftersöksjägare #2. Han har ett par duktiga tollare som i princip bara ägnar sig åt eftersök och spår.

Vi kom fram till att jaktlaget skulle vänta med att posta tills vi verifierat spåret. Jag och Morgan skulle gå med som skyttar. Därefter gick vi till skottplatsen och började spåra.

Tollaren tog samma trad som Essa tidigare tagit, i vart fall till 98% för där var några marginella avvikelser. Av grisspåren att dömma verkar Essa ha genat lite på ett par ställen medan tollaren var mer exakt spårföljande. Antagligen strikt markspårande respektive lite mer luftspårande. Vi följde spåret i 2 kilometer innan vi gemensamt kom bestämde oss för att det enda rimliga var att skottet var en bom.

Jag tycker att vår insats var bra. Jaktlaget var tålmodigt och seriöst i sin inställning till den eventuella skadeskjutningen. Personligen är jag nöjd med att Essa tog sig an spåret utan att tveka samt att tollaren verifierade spåret Essa följt. Naturligtvis hade det varit roligt om vi kommi ifatt grisen och kunnat avsluta den, å andra sidan en bom är alltid bättre än en skadeskjutning.

Skott på räv och ett svårt eftersök

I det förra blogginlägget skrev jag om en hjortjakt som inte lyckades eftersom hjortarna skrämdes av en räv. När hjortarna försvunnit var jag ju tvungen att ta reda på vart räven tagit vägen så jag smög frammåt utefter dikeskanten.

Efter en lite stund fick jag syn på den. Jag smög ytterligare lite närmare och var inne på ca 120 m håll. Eftersom där var en del vass så kunde jag inte lägga mig ner och utnyttja benstöden. Mitt enda alternativ, om jag ville skjuta, var ett skott på frihand. Hållet var lite väl drygt men räven stod med bredsidan mot mig.

Jag lyfte bössan och hittade bogen i hårkorset. Kramade in avtryckaren och räven for omkull bara för att resa sig igen efter ett par sekunder. Den började linka mot mig och när den vinklar lossar jag kula nummer två. Räven far omkull igen.

Och reser sig.

Känslan är overklig när jag kamrar en tredje patron som jag närmast slänger iväg smått desperat. Sedan är räven borta.

Jag traskar fram till skottplatsen. I blå timmens fina ljus ser jag massor med blodstänk på såväl skottplats 1 som 2.

Jag tänker att den räven nog ligger en kort bit in i skogen så jag följer spåret. Plundrar bössan och meddelar grannen att jag går in på dennes mark. Sedan fortsätter jag. Hittar en första sårlega med blod. Sedan ytterligare en. Inser att jag behöver hund och går hem.

Hämtar Essa. Tanken är att om räven är så skadad att den börjat ta sårlega på sårlega redan efter något hundratal meter så borde den ligga inte allt för långt bort och med tanke på hur snabb Essa är så borde hon kunna gå ikapp denoch göra processen kort med den. Hon kan sådant.

Jag låter Essa gå i lina från skottplatsen fram till en tredje lega. Då släpper jag henne och hon far iväg som ett skott. Jag följer i hennes spår (både det i snön och det på GPSen). Hittar ett par sårlegor till, eller är det så att räven fallit omkull med jämna mellanrum?

Ca 400 m från skottplatsen så tar det stopp. Vi befinner oss alldeles intill en riktigt blöt mosse som definitivt inte bär mig och med viss tvekan bär Essa. Essa söker ut åt alla håll och snart ser jag att hon sprungit 8 km enligt pejlen. Vi har varit ute i över 2 timmar och nu gör vi mer skada än nytta så vi bryter. På vägen hem ringer jag en eftersöksjägare och vi kommer överrens om att göra ett försök kommande morgon.

Kl 09.00 sätter vi igång. Vi utgår från skottplatsen och efter 400 m, där jag och Essa gav upp, så finns en sårlega.

Vi jobbar på och lyckas spåra ytterligare 150 m (verifierat via enstka bloddroppar och lite mer blod när räven tagit sig över trädstammar) innan vi tappar spåret. Vi går tillbaka till bilen och hämtar hans andra hund.

Inte heller denna hund reder ut det hela. Vi kommer helt enkelt inte längre än 550 m från skottplatsen. Vi är överrens om att räven borde vara död med tanke på blodmängden vi sett, samtidigt är det försmädligt att vi inte kunde verifiera det. Totalt lade jag lite drygt 5 timmar på att söka efter räven.

Såhär i efterhand så inser jag såklart att jag borde ha kontaktat en jägare med rävintresserad stövare istället. Men nu är det lite väl sent att tänka på det.

Stridsknivar som avfångningsknivar

Ganska ofta lönar det sig att snegla lite på militär utrustning när man tänker jakt. Få saker har utvecklats enkom för jakt, oftast är det frågan om militära saker som sedan över tagits av jägarkåren - inte minst våra tre vanligaste älgjaktskalibrar 6,5x55, 308W och 30-06 eller för den delen kikarsikten. Hagelvapen däremot, där har utvcklingen drivits av civila krafter och militären lånat in och modifierat vissa vapen.

Vad gäller knivar i allmänhet och avfångningsknivar i synerhet så är den absolut vanligaste avfångningskniven på den svenska markanden en kinesisk lågpriskopia på klassiska SOG Desert Dagger. Kopian har bara formgivningen gemensam med originalet, materialvalet är på alla sätt sämre. Originalet slutade tillverkas runt 2004 och på begagnatmarknade så ligger exemplar i hyfsat skick på runt 250$, i sverige kan man köpa kopian (brandad på lämpligt sätt) för under 200 kr.

Jag bedömmer det som ett dålit köp att skaffa en undermålig kopia av en bra kniv, då tycker jag att det av många skäl är bättre att köpa original som uppfyller militära krav får då vet man att man får en kniv som håller. Men har man nu inte 2500 kr eller mer att lägga på en äkta SOG Desert SDagger så kan man kika på andra knivar. Varför inte svenska försvarets stridskniv (fältkniv) fm64 eller tyska kampfmesser 68? Båda finns på begagnatmarknaden även om de ofta är några kr dyrare än SOG-kopian.

Bundeswehs kampfmesser 68 användes från 1968 och en bit in på 1990-talet. Sitt namn till trots så är det inte en renodlad stridskniv utan en brukskniv som skall gå att strida med. Kniven har ett grönt plastskaft som inte är speciellt skönt men har ett bra grepp, en parerstång skyddar fingrarna från det 14 cm långa bladet som är 3,5 mm tjockt. Bladet är i rostfritt stål. Slidan är i aluminium och läder och grönmålad. Slidan kan användas av såväl höger som vänsterhänta.

Flera olika tillverkare har levererat kniven efter militär specifikation till det tyska försvaret vem som tillverkat just min vet jag inte, kanske finns märkningen på tången. Kniven lämpar sig bra som avfångningskniv för eftersöksjägare även om det inte hade varit fel med någon cm längre blad för lite större djur så räcker den till för rådjur, mindre hjortar och brungrisar. Man brukar kunna hitta den för 350-500 kr, enklast är att beställa den från tyskland men den dyker upp med jämna mellanrum på svenska marknaden med.

Fältkniv fm/64 eller stridskniv fm/64 som den också kallas var svenska försvarets utveckling av stridskniv fm/52 som i sin tur var en oblyg kopia på amerikanska US m3... Den har en 16,5 mm lång 4,5 mm tjock klinga som har full egg på ena sidan och egg på den yttre halvan av ryggen vilket ger den en dolkliknande funktion. Jag tror, men är inte helt säker på, att bladet är tillverkat i kolstål.

Handtaget tillverkades i de flesta fall i plast och slidan är i metall och grov kanvas. Just mitt exemplar har fått ett skaft i masurbjörk och är mer ovalt än originalet vilket jag ser som en fördel. Kniven lämpar sig mycket bra som avfångningskniv men har i princip inga ytterligare jaktliga användningsområden. Det finns hyfsat gott om fm/64 på den svenska marknaden men de brukar ändå kosta från 400 kr och uppåt beroende på vilket skick de är i.

Håll hunden kopplad! (OBS! STARKA BILDER)

Yngeltiden har börjat i skog och mark. Många djur har ungar, bygger bon eller är dräktiga. Vi framme i en tid* då hunden skall hållas kopplad, eller i vart fall under strikt uppsikt. Det spelar ingen roll hur "snäll" ens hund är eller att man tror att den helt saknar jaktinstinkt. Jaktinstinkten finns nämligen i alla hundar. Den kanske inte syns eller märks men det är en av de saker som definierar en hund och som gjorde att människan först domesticerade hunden. Jaktinstinkten kan däremot vara mer eller mindre utpräglad. Detta innebär att även sällskapshundar har jaktinstinkt oavsett vad deras ägare säger.

Lagen föreskriver att man skall hålla hunden under uppsikt. I lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter §16 kan man läsa:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt.

Kort sagt, håll hunden kopplad. Antingen i ett fysiskt eller ett mentalt koppel men det säkraste är alltid det fysiska kopplet. Annars kan det gå illa.

Och illa hade det gått för ett par dagar sedan utanför Göteborg. Så illa att polisen ringde ut ett par eftersöksjägare som fick avliva en illa biten råget. Rågeten hade förföljts och bitits av en vanlig hund... Nedanstående bilder har jag fått från en av jägarna som åkte ut och tog hand om röran som den oansvarige hundägaren ställt till med genom att inte hålla koll på sin hund.

Bilderna är hemska men de visar vad en sällskapshund som går lös kan ställa till med. Detta gör att jag ändå lägger upp dem som ett varnande exempel:

 Eftersöksekipaget är på plats för att börja leta efter det skadade djuret.

 Det är lätt att se var hunden kommit ikapp geten, fullt med hår och blod.

 Typiskt när en hund varit framme är att betten sitter i bakbenen och kring rumpan.

Sammanfattningsvis:
Håll hunden kopplad och under strikt uppsikt!
Släpp inte ut hunden för att låta den rasta sig själv!
___________________
*De tider hund får användas vid jakt eller jaktträning hittar du här.

Skjut först - fråga sedan

I många deckare och westernfilmer hamnar huvudpersonerna i moraliskt märkliga situationer som de allt för ofta löser genom:

Jag gillar inte attityden att alla man möter kan vara fientliga så det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Men härom veckan hamnade min granne i en sådan situation då det verkligen hade passat att skjuta först och fråga sedan:

Det var kväll, snön vräkte ner. Bilen bromsade men gick ändå med hög fart rakt på rådjuret. Fronten ramponerades, ena lyktan krossades. Grannen kom ut och kollade vad som hänt ute på vägen. Hittade lite blod. Föraren var chockad. Rådjuret låg och sparkade på ängen 50 m bort. Polisen ringdes upp. Först pratade föraren med polis. Sedan fick grannen luren. Han är jägare med stort intresse för eftersök. Godkänd för trafikeftersök. Men samtalet med polisen drog ut på tiden. Polisen ville veta precis allt. Vad hade marken för beteckning? (Marken är min) Vem har jakträtt? (Jaktlaget där både jag och grannen ingår) Etc. Etc. Till slut sa grannen. Häng kvar. Så tog han bössan från axeln och gick för att avsluta djurets lidande. 

Det var borta.

Samtalet med polisen avslutades till sist och grannen fick klartecken att gå på spåret med sin ena hund. Tyvärr spårar den bara och avfångar inte skadade djur. Grannen spårade och spårade. Två gånger kom han på legor där djuret stannat upp och lagt sig men rest sig igen när grannen närmade sig. 

Efter två timmar började pannlampan ge sig. Grannen var totalt lost. Han plockade fram telefonen som fortfarande hade batteri. Kalibrerade kompassen och började gå. Tillslut nådde han landsvägen och kunde ta sig hem med allt svagare lampa. 

Grannen hade spårat i 5-7 km, lite svårt att avgöra. Men när vi pratade om det hela så var det helt uppenbart att det bästa i denna situation hade vart att skjuta först och fråga polisen sedan. Som det var nu så går det ett skadat rådjur på marken. Av spåren att dömma så rör det sig snarare om en kroppsskada och kanske "näseblod" än något brutet ben. Om djuret återhämtar sig eller om det dör en utdragen plågsam död vet vi inte. Grannen gjorde i vart fall ett tappert försök.

Test: Böker magnum classic dagger - bra avfångningskniv

Böker Magnum Classic dagger är en rejäl tveeggad dolk. Jag väljer medvetet ordet dolk då en kniv hårdraget är avsedd att skära med medan dolken är avsedd att sticka med, detta verktyg är ett utpräglat stickredskap. Totallängden ligger på respektingivande 33,4 cm varav bladet är 21 cm. Vikten är förvånansvärd låg, inte mer än knappa 2,5 hg. Bladet är tillverkat i 440A medan handtaget är i läder. En läderslida medföljer.

Bladstålet, 440A är ett finare lågprisstål, man ser det ofta i tex knivar på claes ohlsson, Jula eller i de brandade knivarna som säljs från gyttorp, stabiloterm, genzo mfl. Det är också ett mycket vanligt bladstål i köksknivar i sådär 350-800 kr klassen. Jag skulle inte välja det stålet i en flåkniv som är tänkt att använda mycket, men i en avfångningskniv som används för några enstaka stick per år är det ett alldeles ypperligt materialval.

I Sverige kallas det avfångningskniv (eller i enstaka fall hjortdolk), internationellt är det vanligare att kalla dem hirchfänger. Funktionen är densamma, det är stickvapen avsedda att avsluta skadade eller sårade djur när det inte finns någon skottchans. Att man inte kan skjuta kan bero på dåligt kulfång, tex ett rådjur på asfalt med bilar och människor runtomkring, eller ett skadat djur som hålls fast av en eller ett par hundar.

Jag har stött på kritik mot avfångningsknivar, och då från såväl myndighetspersonal som jägare. Men då har personerna sällan varit insatta i hur och när en avfångningskniv används. Den används alltså inte vid vanlig jakt. Det är inget för de allra flesta jägare utan ett komplement till skjutvapen för eftersöksjägaren och i vissa fall hundföraren. Avfångningskniven är inte förstahandsvapenet utan ett alternativ att ta till när situationen så kräver.

Jag har, trots att jag haft den hemma sedan i somras, inte haft möjlighet att prova Böker magnum classic dagger i skarpt läge, vilket egentligen är något positivt. Istället utgår jag från mina erfarenheter och mitt intryck av kniven.

Kniven ligger mycket bra i handen, inte minst när man håller den för stick. Den är förhållandevis välbalanserad trots sitt långa blad. I någon mån beror det på att vikten sänkts genom att klingan är skålslipad. Längden på klingan är en fördel jämtemot alla de SOG desert dagger kopior med 16 cm klinga som nedlusar marknaden. Med ett blad på 21 cm är det ingen tvekan om att man når in till de större blodkärlen eller till och med hjärtat även på lite större vildsvin eller älgar. Genom att den är tveeggad så skär den lätt på båda håll vilket gör att man när man stuckit lätt kan rucka kniven lite fram och tillbaka för att säkert kapa någon artär eller ven och orsaka snabb avblodning och tryckfall.

Kniven har egentligen bara en svaghet och det är slidan. Slidan är tillverkad i ett lite för mjukt och billigt läder för att fungera i längden. Åtminstone om man går omkring mycket med den. Har man den däremot på en eftersöksväska som bara plockas fram emellanåt så spelar det ingen större roll.

Vill du köpa en Böker Magnum Classic Dagger så är wanderoo bökers representant i Sverige och själva dolken kostar 499 kr, vilket får ses som billigt i sammanhanget.

Mer spår

Så fort det finns tillfälle smyger jag in lite spårträning för hundarna. Idag blev det blodlösa spår med vildsvinsklövar för båda hundarna för att simulera fet skadeskjuten gris där fettet korkar igen sårkanalen alternativt trafikskadad gris. Missan går säkert med nosen i backen. Essa luftspårar mer och vimsar därför mer. 

Dödsök

Det fanns visst en bild på dödsöket från när jag sköt en gris härom sistens. 

En galt i natt

Den gångna natten gick bra. 

Jag gick ut vid 23-tiden och satte mig. Bra tid, knotten hade lugnat sig (är fortfarande prickig över armarna efter knittbett jag fick vid tuppslakt). Första timmen hände inget men strax efter midnatt hördes försiktiga steg. 

"Grävling" tänkte jag. 

Såg inget särskilt förutom en sten. Slog på belysningen som Jonas byggt. Stenen har öron. Och ögon. Och ragg. Såg ut som galten jag har flera bilder på. 

Höjde bössan. 

Siktade. 

Kramade av. 

Grisen var borta. Satan! 

Traskade hem och hämtade en yster terrier. Hittade snabbt skottplatsen och terriern stretade på i selen. Hon gick som tåget och 100 m senare fann vi grisen. Han rörde sig fortfarande men ett skott bakom örat satte stopp för det. Sedan släppte jag fram Missan som luggade grisen ordentligt. 

Kulan hade träffat lunga och lever. Har inte vägt den men gissar på en slaktvikt på 30-35 kg. En ettåring av de små betarna och den outvecklade pungen att dömma. 

Engelsons eftersökslampa

Det finns gott om eftersökslampor på marknaden. Eftersökslampor säljs i parti och minut nu för tiden, och man kan undra om det finns eftersöksjägare nog för att motsvara mängden sålda lampor. Men det kanske är fel sätt att betrakta dem. Man kanske skall se eftersökslamporna som effektiva EDC* lampor. De är relativt små, i de flesta fall 13-14 cm långa. De väger inte så värst mycket och får lätt plats i jackfickan. Utvecklingen har varit extrem de senaste åren och priserna sjunker snabbt.

Igår ramlade jag på en eftersökslampa som kittlade min nyfikenhet. Jag hade vägen förbi Engelson i Falkenberg mellan en GIS-fortbildning jag varit på och ett föredrag jag skulle hålla på kvällen. Kikade in, inte för att jag egentligen var i behov av något utan för att hade lite tid att fördriva. Såg att de sålde en eftersökslampa för 199 kr vilket är väldigt billigt. Inte ens de helt nätbaserade butikerna som bara säljer gråimporterad omärkta kinesiska eftersökslampor kommer i närheten av det priset.

Det första man skall tänka på när man kikar på lampor är att inte lita på lumenangivelsen. Den stämmer i princip aldrig. I bästa fall skiljer det sig max 10% och då är det oftast lite dyrare lampor från kända märken men nonamelampor och brandade lampor skall man inte tro ett ögonblick på vad det står. 300 lumen skall altså betraktas som det absolut högsta denna lampa kan ge i ljusväg men sannolikt ligger den avsevärt lägre. Eftersom jag har flera andra eftersökslampor så köpte jag inte denna lampa primärt för just eftersök utan mer av nyfikenhet. Öppnar man lådan ser man att den är välfylld.

Lampan levereras med en handlovsrem, en extra sladdförsedd brytare, montage, batteri och batteriladdare. Batteriet är av typen 18650, vilket betyder att ett korrekt batteri av denna typ skall vara 18 mm i diameter och 65,0 mm långt. Ytterst få sådana batterier ligger inom dessa värden, avvikelserna är ofta +/-10%. Dessa batterier är på 3,7 V och återfinns ofta seriekopplade i datorer och andra tekniska prylar i behov av batterier med hög prestanda. Just det batteri som levereras tillsammans med Engelsons eftersökslampa påstås leverera 2400 mAH. Denna typ av batterier uppfyller i princip aldrig vad som påstås på dem. De har i princip alltid betydligt sämre prestanda vilket är en anledning i sig att köpa ett par extra batterier när man hittar dem, för de är inte så vanliga ute i butikerna även om tex Clas Ohlsson börjat sälja. Det montage som levereras med lampan verkar bra. Det består av två delar, en del som skruvas på bössan och har en weaverliknande skena och en del som liknar en vanlig 1" kikarsiktesring som sätts på lampan. Egentligen föredrar jag att ha lampan monterad på kikarsiktet när jag går eftersök, det ger ingen träfflägesförändring men på korta håll spelar den små förändringar en pipmonterad lampa ger ingen större roll. Värre är det m någon skulle få för sig att tex skyddsjaga vildsvin med pipmonterad lampa, dels är det i de flesta situationer olagligt och dels ger pipmontaget träfflägesförändringar som kan resultera i obehagliga skadeskjutningar. Kikar man närmare på det som finns med i lådan så finner man på brytarsladden den enda märkning jag kunnat hitta. Där står det MINGGUANG, vilket leder oss till östra Kina. Möjligen kan det röra sig om Zhejiang Mingguang Optoelectronics Technology Co., Ltd (MEGAOPTO) som sysslar med just LED lampor. Men det spelar ingen större roll.

Själva lampan är som så ofta när det gäller denna typ av lampor rejäl och i svartlackad aluminium. Gängningen är bra och där sitter rejäla packningar så jag tror den tål en hel del väta. Lampan är lite drygt 13 cm lång och ungevär 1" i midjan. Kort sagt en normalstor, normaltung eftersökslampa som ger ett gediget intryck.

Vi kan jämföra med några andra eftersökslampor som jag har:

GENZO XO-2, uppges ligga på 150 lumen. Denna lampa är klart starkare än Engelsonlampan och har en betydligt snävare ljuskägla. Kostade 795 kr när den fanns i butik men Hylte Lantmän sålde ut den vintern 2015. Levererades med 18650 batteri och laddare.

UZI first responder, är en aningen mindre eftersökslampa som drivs med två RCR123A istället för ett 18650 batteri. Lampan uppges ligga på 110 lumen. Även denna lampa är starkare än Engelsonlampan och har en snävare ljuskägla. Har ett rek utpris på ca 50 USD dem hittas ofta betydligt billgare på tex Ebay.

Vildsvinsbutiken nonamelampa med grönt ljus. En lampa med grönt ljus som uppges ligga på 300 lumen. Jag upplever den som den svagaste lampan av de jag testat. Men det är svårt att jämföra grönt ljus med vitt ljus för mina ögon. Ligger på 795 kr.  Levereras med 18650 batteri och laddare.

I jämförelse med dessa lampor ger Engelsonlampan det absolut bredaste ljusflödet även om det inte når så långt som de övriga. Vid eftersö tror jag att Engelsonlampan kommer att bli väldit bra som grundljus från bössan, en komplettering till pannlampan. När det börjar närma sig skottläge så bör man nog ha ytterligare en lampa med starkare och mer koncentrerat ljus. Men att ha två lampor på bössan är inget problem med tanke på att den är små och inte så tunga. Antagligen kommer jag att ha den ena monterad under pipan och den andra uppe på kikarsiktet.

Som EDC* tror jag att den kommer att bli väldigt bra, eftersom mitt främsta användningsområde är ljus när jag går ut med hundarna nattetid eller hämtar ved är ett brett ljusflöde at föredra framför ett koncentrerat. Engelsonlampan har den utan tvekan till synes tillförlitligaste batteriladdaren. Engelsonlampan är den utan jämförelse mest prisvärda lampan av de lågbudgetlampor jag testat. Men den har en bit kvar till lampor som led-lenser och surefire, men även olight. Något annat kan man dock inte förvänta sig för 199 kr. Men med Engelsons lampa för 199 kr så finns det ingen anledning att köpa en marginellt bättre men 3-4 gånger dyrare lampa från någon annan nätbutik. Vill man kapa priset ytterligare får man beställa direkt från Kina på egen hand, där finns det gott om liknande lampor för 12-16 USD ink frakt, men med en leveranstid på 6-8 veckor. De lamporna har då makalösa lumental på 1000-3000, om de i praktiken levererar ens 10% av detta får man vara glad. .
____________
*EDC= every day carry

SRs hundpod om eftersök

Jag lyssnar sporadiskt på hundpodden "vår bästa vän" på Sr. Mest när det är något ämne jag är intresserad av. Det senaste avsnittet var bra, handlar om eftersök:

Eftersök på dovhjort

Jag gick ut tidigt i morses för att kolla efter räv. När jag kom hem ringde telefonen. En bilist hade observerat en haltande och blödande hjort utefter en väg på bår mark. Jag packade in hundar och vapen och for till Bertil som visste mer. 

Vi gick till enföredömlig markering. Bertil gick vidare och postade på en parallell väg. Jag och Missan tog oss an spåret. 

Missan gick på som ett tåg. Upp i skogen. Över ett hygge. In i en skog. Ner för en körbäg och ner i en ravin. Där, efter en dryg km spårande, låg hjorten i en bäck. Missan for på honom och han reste sig på tre ben och tog sig frammåt. 

En glipa. Missan ett par meter åt sidan. Bam! Bam!

Hjorten fortsatte. Missan for på den igen. Dåliga lägen. Avvaktade. Där backade Missan. Bam! Bam!

Hjorten föll ihop. 

Vi tog ur den och drog upp honom till vägen. Lastade in honom i bilen. Hemma så grovstyckade jag honom. Vänster lårben var av, en större blodåder var avskuren av bensplitter så antagligen var han halvdöd när jag sköt. Två av mina skott träffade, ett i övre kant på bogen nära ryggraden och ett genom nacken. 

Hjorten togs omhand med top of the linekniven Böker Aurora som jag håller på att testa nu. 

Eftersök, trafikskadat rådjur

Precis återkommen från ett eftersök. Som började illa. Platsen visade sig ligga två km från där den angetts. Inne på helt andra marker så jag tog ett snack med jakträttsinnehavaren först. 

Väl på plats konstaterade jag frånvaro av glas. Hämtade hunden och gick utefer båda sidorna av vägen, 200 m åt varje håll. Ingen reaktion uppe på asfalten. Testade samma sak i diket på var sida vägen. Totalt tre reaktioner med spår in. Följde samtliga i upp till 1,5 km. Inget. Ingen sårlega. Ingenting. 

Ringde och avrapporterade innan jag for hem. 

Vem behöver en stickkniv/dolk?

Jag har funderat en hel del på det där med jägarnas knivar. Ett eggverktyg som verkar säljas tillräckligt bra för att varje jaktgrossist skall bemöda sig om att komma med sin brandade kinakopia på SOG desert dagger är avfångningskniven. Eller kniv och kniv, det är ju frågan om en dolk. Ett stickvapen inte ett skärredskap.

Engelska wikipedia skriver på uppslagsordet dagger (dolk på svenska):

A dagger is a knife with a very sharp point designed or capable of being used as a thrusting or stabbing weapon

 Skall man gå till ytterligheter så hittar man dolkar helt utan egg. De kan då vara runda, triangulära eller rektangulära i tvärsnittet utan att den primära egenskapen påverkas. Primäregenskapen är nämligen spetsen. Det finns en sådan extrem på den svenska marknaden, Karesuandokniven kommer den ifrån, den har bara spets och ingen egentlig egg:

Kikar man på ytterligheten bland knivar så har de bara egg och ingen spets. Här är ett exempel:

Om vi nu kikar på jägarnas behov av dolkar/stickknivar. Hur stort är det? Är det rimligt att vi i sverige har minst fyra företag som tar in brandade dolkar? Räcker det inte med de dolkar som redan finns och tillverkas av originalföretag? Hur många använder egentligen en stickkniv/dolk?

Personligen har jag en och den använder jag inte. Jag kan inte motivera att jag skulle gå omkring med den. Jag har behov av en stickkniv/dolk kanske en gång på 300 jakter. Och om jag skall vara ärlig, då klarar jag mig på mina övriga knivar som jag har med mig. Egentligen räcker det med nästan vilken kniv som helst som har ett blad på minst 5 tum (ca 12 cm), vass spets och bra grepp. Jag bär i stort sett alltid med en kniv som uppfyller den specifikationen.

Härom dagen satte jag ihop utrustning på en militär benplatta. Tanken med den var att jag skulle kunna klämma fast benplattan på benet så fort jag gick på jakt och vara säker på att jag fick med det viktigaste. Såhär ser det ut:

På benplattan (finska militärens m 05) har jag en ficka med första förband, rep (för drag/koppel) samt latexhandskar. Där sitter även två kniven, dels medelstora fox njall och dels hyfsat stora Fällkniven s1. Den sistnämnda har storleken och utformningen att fungera fullt ut som avfångningskniv/stickkniv. Jag tycker därför att en dedikerad stickkniv är helt överflödigt. Men jag vet att många jägare inte håller med mig utan gärna skaffar en sådan med. Frågan är väl om det är ytterligare en "bra att ha pryl" eller om det är något som faktiskt kommer till användning. Personligen tycker jag att det bara är de dedikerade eftrsöksjägarna som kan motivera en separat avfångningskniv, vi övriga klarar oss på en större vanlig kniv.

Om du nu trots allt känner för att skaffa en dedikerad dolk/avfångningskniv/stickkniv så tycker jag inte att du skall köpa något brandat på jakthandeln utan köpa en riktig från en nischad knivaffär. Då är chansen större att du får något bra samt att du tveklöst får mer att välja på. Knivbutik har ett halvdussin olika på lager och Wanderoo har ett par intressanta på ingång.

Genzo Xo-2 eftersökslampa

Härom veckan var jag runt Hylte lantmän och köpte en knivslip. Då kunde man för 100 kr köpa till en eftersökslampa Genzo Xo-2. Eftersom man inte kan få nog många lampor slog jag till. Ordinarie pris är 595 kr. 

Lampan levereras med uppladdningsbart batteri, laddare, adapter för 12v laddning, samt vapenfäste. 

I morses innan det ljusnade var jag ute en sväng. Jag var ändå ute på jobb, skulle följa upp en vindkraftetablering i detta fall hur man upplever verkens säkerhetsbelysning. Passade då på att plocka med den nya lampan för att testa dess kapacitet.

Lampan är stark, den uppges leverera 150 lumen. Skulle tro att den ligger däromkring. I morses så hade jag med lampan lätt kunnat skjuta råbock på 100 m. Så bra var ljuset. Men det var torrt ute. Hade det varit blött kan jag tänka mig att det möjliga skjutavståndet skulle halverats. Motsatt effekt får man vid rimfrost och snö. Där ökar möjligheterna högst avsevärt.

Kort sagt en väldigt prisvärd lampa. Det enda jag irriterar mig på är vapenfästet. Jag vill att det skall gå snabbt att sätta på/ta av, det som levereras med lampan är mer eller mindre permanent. Bäst tycker jag att fästen för rail är, även om rails är något som jägareförbundet av någon anledning ser som allt för militära för att höra hemma på jakt och eftersöksvapen men i det är jag väldigt oenig med förbundet. Där tycker jag att förbundet har en onödigt konservativ och direkt föråldrad inställning.