Elmia Wood och lite vargpolitik

I helgen var det Elmia Wood. Jag har under ett antal år arbetat i en monter på Elmia wood respektive Skogs-Elmia. Det har varit roliga erfarenheter, träffat en massa intressant folk, samt fått chansen att kolla in andras montrar. Efters om många skogsbrukare också är jägare brukar det vara en del jaktliga inslag, kanske så mycket som 5% av montrarna brukar ha koppling till jakt. Nu vet jag inte hur det var i år, men jag har svårt att se att det skulle varit annorlunda.Jägarförbundet var i alla fall där och rapporterar om det. Jägarnas Riksförbund har inte varit det tidigare år och var det antagligen inte i år heller, inte minst som det sammanföll med deras riksstämma. På riksstämman valde man att förtydliga att man är emot frilevande varg i Sverige, jag vet dock inte hur många av dem som inser att detta är en omöjlig vision så länge vi har undertecknat de internationella fördrag vi har. Men kanske kan den ståndpunkten bidra till att totalpopulationen varg sänks något i sverige. Den bidrar definitivt till att Svenska Jägareförbundet framstår som den jägarrepresentant som är meningsfull att föra en dialog med från myndigheters och bevarandeorganisationernas sida. Så kanske är förhållningssättet indirekt konstruktivt. Jag väljer i alla fall att se det så och stödjer därför BÅDE Jägareförbundet OCH Riksjägarna genom medlemskap.

Samtidigt som Elmia Wood pågick så ägde andra upplagan av Ullared Game Fair rum. Skall kolla med några som deltog lite senare och höra efter hur det var.

Det röjs för mycket i skogen - skogsägarna orsakar sig själva skada!

I skogsaktuellt kan man läsa en intressant artikel som det nog ligger en hel del i. Åtminstone känns det så för mig som lekman. Det handlar egentligen om att skogsbruket måste försöka börja tänka in viltet i skogen, med detta menas att man relativt enkelt kan hantera sin skog så att den ger föda åt vilt utan att de behöver gå ut över skoglig produktion.

Den enkla lösningen är att vid gallring av tall INTE ta ner de gallrade träden vid roten utan vid midjehöjd. Tanken med detta är att de lämnas som älgmat mellan de stammar som skall bli virke:

– Om man knipsar en tall klarar sig de andra. När man toppar tall, eller lövträd med för den delen, händer en kemisk reaktion så att trädet blir mer näringsrikt. Trädet samlar energi för att klara av att växa vidare efter att älgen betat eller människor kapat av den. Den kemiska sammansättningen ändras och blir mer smaklig att äta – därför ska man inte ta ner betade träd. 
Han menar att det inte blir mer arbete om man röjer i midjehöjd – snarare mindre. Varför är det då inte fler som sparar? Åke anser att det beror på att man gör som man alltid gjort.

En till synes smart och enkel lösning. Jag skulle vilja se den prövad storskaligt och därefter utvärderad mot konventionellt röjd skog.

Att inte se skogen för alla träd - eller det är skillnad på skador och skador

Tommy Hammarström har en intressant krönika i dagens Expressen. Han går till attack mot skogsbolagens dubbelmoral, de orsakar markskador med produktionsbortfall i miljardklass varje år genom att använda allt tyngre maskiner med erosion och markpackning till följd. Istället för att fundera över detta vill de minska älgbeteskadorna som förvisso är på några hundra miljarder per år men som bidrar med rekreation och klimatsmart kött. Rätt vulgärt och missriktat tycker jag. Några citat ur krönikan:

De allt tyngre skogsmaskinerna och den numera gängse metoden att avverka året om och inte bara i tjälade vinterskogar har starkt förvärrat körskadorna, och Wästerlunds beräknade miljardförluster är nog tagna i underkant.
Men det är inget som verkar oroa de stora skogsägarna: maskinerna och den kontinuerliga driften varken kan eller vill de göra något åt. Modernt skogsbruk måste helt enkelt gå till så, det kräver en omfattande förödelse.
Däremot är de starkt oroade över en annan skadegörelse, nämligen älgbetningen.

Det sägs att älgarna äter och förstör tallplantor för flera hundra miljoner om året. Det är billigare skador än jordpackningen och sönderkörningen, men naturligtvis kännbara förluster för skogsägarna, och bolagen driver ständiga - och framgångsrika - kampanjer för att minska älgstammen.

Artrik jaktmark - naturkulturmetodens förtjänst?

 Skogen på nya jaktmarken brukas nog nästan enligt naturkulturmetoden.

 Plockhuggning kan man nog också säga. Där finns alltså inga hyggen eller möjlighet att skjuta på långa håll. Möjligen undantaget pass utefter någon enstaka skogsbilväg......

 På grannfastigheten finns vindkraftverk, de hörs när man lyssnar efter dem men stör tycker jag inte att de gör.

Och ibland finns jag där. Då oftast beväpnad med min drevjaktspang...

Vått i skogen

 Nu är det ordentligt vått i skog och mark. Ovan en körväg till en pågående avverkning. Nedan körspåren till ett gammalt hygge.

Några tankar om skog

Det tar tid att inse att skog inte bara är natur. Skog är egendom. För egen del var det först när jag i vuxen ålder flyttade ut på landet som jag själv kom till insikt om detta. Visst visste jag att någon ägde skogen tidigare, men jag hade efter förorts och stadsliv inte någon jättekoll på hur mycket skogen var värd, hur den sköts eller vad den betyder för den som äger den. För mig hade skogen tills dess varit allas, den ingick i allemansrätten, den var vildmark.

Efter ett tag på landet så tog jag tjänstledigt från mitt ordinarie jobb för en period på Skogsstyrelsen. Där blev myndigheternas och statens intressen i skogen allt tydligare. Men där blev även fyrkantigheten påtaglig. Men det är inte så konstigt. Skogen har varit big business och nationalekonomins ryggrad sedan 1600-talet. Alltså i över 400 år har skogen varit grunden för vår ekonomi, vårt välstånd och den välfärd som vi kunnat bygga upp i landet. Antingen har det varit direkt, genom timmer försäljning, men här agerar vi som ett U-land, vi exporterar framför allt oförädlad råvara när alla vet att vinsten ligger i förädling....  Har det inte varit direkt så har det varit en indirekt förutsättning, som energiråvara för bergsindustrin. Det är den historiska ramen, om än något förenklad.

Under de senaste veckorna har Maciej Zaremba publicerat en serie välskrivna och intressanta artiklar i DN. De är viktiga, men de är sanslöst tendentiösa och visar bara några sidor av skogsproblematiken. För det första kan man konstatera att jag, innan jag flyttade ut på riktig landsbygd, antagligen var tämligen representativ för hur många svenskar idag betraktar skogen, ett citat från Zarembas första artikel får belysa detta:

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Sedan behandlar Zaremba Åfeldt och hans grannars kamp för att en avverkning inte skall bli av. Det handlar om lagar och en obefintlig möjlighet till medbestämmande. Det intressanta är snarast vad som inte nämns. Det som inte nämns är värdet på den skog som togs ner. Jag har ingen aning men hugger en siffra, 850.000 kr. Det är mycket pengar, jag har full förståelse för skogsägaren som vill realisera detta kapital. Men om nu skogen betydde så mycket för de boende, varför köpte de inte loss den? Var de inte villiga att betala för det de tagit för givet i nästan en generation? Eller är det bara som vanligt, det är väldigt lätt att ge bort eller använda det som någon annan äger.... Zarembas andra artikel handlar om de juridiska turerna kring Åfeldts kamp mot slutavverkningen. Även här saknas ägarperspektivet, skogen ses uteslutande som de närboendes intresse.

Zarembas tredje artikel däremot tycker jag slår huvudet på spiken. Den handlar om att lagen idag inte ger speciellt stort utrymme för alternativa skogsbruksmetoder. Det lagen föreskriver är i korthet trakthyggesbruk. Zarembas ord får belysa problematiken:

Detta är, aningen förenklat, innebörden i skogsvårdslagens paragrafer. En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.
Vilket betyder att det faktiskt är näst intill omöjligt för skogsbönderna att bruka skogen med omsorg om landskapet. Vill de ha inkomst av den är det kalhygget som gäller. Ja, just så bisarrt är det. En jordbrukare som vill ta ansvar för kulturlandskapet får bidrag från staten. Men om en skogsägare gör det hotas han av straff.

 Nu är det ju faktiskt fel. Den högsta produktionen, om än med en högre arbetsinsats än trakthyggesbruk, ger plockhuggning eller kontinuitetsskogsbruk. Kompisen Lars som driver Cornucopia? skrev om det härom dagen, tillräckligt bra för att jag inte skall behöva ge mig speciellt djupt in i det.

Zarembas fjärde artikel är även den av stort intresse. Den handlar om hur de olika delarna inom svensk skogsindustri oc mydighetsutövning hänger samman, näst intill incestuöst. Näst intill som en rotary loge där alla samverkar och tar beslut över samhällets ordinarie demokratiska spelregler.

”Skogsstyrelsen har vuxit ihop med skogsnäringen på ett sätt som vore otänkbart i en annan sektor”, säger en skogskonsulent i västra Sverige. ”Bokstavligen. På många orter delade vi till och med lokal.” 

 Det är väl egentligen ännu värre. Skogsstyrelsen är (eller åtminstone var när jag jobbade där) en del av den svenska skogsnäringen. Skgsstyrelsen erbjöd precis som vilket annat bolag som helst konsulttjänste, man stömplade skog, man hade röjar lag etc. I ena ögonblicket stämplade konsulenten skog och debiterade en konsulttaxa på 700 kr/ timme för att i nästa ägna sig åt myndighetsutövnign och godkänna avverkningsanmälningar. I värsta fall samma som han själv utformat på förmiddagen..... Myndigheter skall inte förknippas med konsulttjänster! Detta påpekar Riksrevisionen i var och varannan granskning de gör...

Zarembas femte artikel är också riktigt intressant, den handlar bland annat om konflikten stad/landsbygd. Ett intressant belysande citat:

I ett program i P 1 antydde därefter SNF:s ordförande Mikael Karlsson att kommunerna nog saknar kompetens att bedöma de många hoten mot friluftslivet. Ett hus vid stranden kan upplevas som ett hinder av den som går där med sin hund, förklarade han i debatten med Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt Jansson.
Det var en replik som man sent lär glömma i Arjeplog, där det går fjorton sjöar på en hund. Kommunen hyser 8 727 sjöar, 4 684 öar, 3 140 människor och 588 hundar, på en yta som motsvarar halvtannat Skåne. Strandsträckan, 1 500 mil, räcker till Peking och tillbaka. Om samtliga arjeplogare, inklusive spädbarnen, bosatte sig vid vattnet skulle det fortfarande kännas ödsligt. En halv mil mellan husen.

Att jag valde just detta citat hänger givetvis samman med att Mikael Karlsson stod för uttalandet och citatet väl belyser Karlssons stora ointresse för lokalbefolkning. Men vi fortsätter med ett till citat:

Så för vems skull tror hon att SNF värnar hennes stränder? ”Låt mig svara med en parallell. För några år sen uppstod en idé om ’tysta zoner’ i landskapet där folk skulle kunna ta igen sig. Regeringen ville lägga en sån häruppe, långt ut i ödemarken. Man skulle behöva gå i timtal för att komma dit. Då undrade vi – för vem skall det vara? Och jag fick svaret av en kommunchef i västra Sverige. ’Det fattar du väl’, sade han, ’att det skall vara tyst däruppe när vi kommer’.”

Sedan vänder Zaremba blicken mot ett annat intressant fenomen i dagens samhälle, människans plats i naturen:

Därför är det något av en revolution att man på Centrum för biologisk mångfald börjat omvärdera det egna perspektivet. Det är för mycket biotoper och sällsynta arter och för litet människa i naturvården, skriver Johnny de Jong. Själv disputerad biolog varnar han för att när naturvården blivit ”biologernas lekstuga” lär den tappa kontakten med samhället. Landskapets kvaliteter kan ju faktiskt inte mätas under lupp

 Men Zarembas bild av skogssverige, som jag bara delvis instämmer i, har fått såväl beröm som mothugg. Där finns påpekanden om hur mycket större hänsynen blivit under de senaste 50 åren t.ex. mätt i mängden död ved i våra skogar. Där finns debattörer som börjat nysta i tråden om hur stort allmänhetens inflytande skall vara över enskild egendom (skog). Där finns syrliga kommentarer som påpekar att i princip all skog i Sverige är planterad, med allt vad det innebär.

Hur som helst. Zaremba har väckt uppmärksamhet, det var antagligen hans syfte. han är den typen av journalist.

Rädda min ek!

Jag har många ekar, men en av favoriterna (kanske för att den står i en rasbrant) håller på att gå sönder. Eken är bortåt 1 m i diameter, men för några veckor sedan upptäckte jag att vinterns stormar gjort att den spruckit upp. En 3 m lång spricka löper från kronans nedersta grenverk till roten. Om det blåser ordentligt när den är lövad så kommer den att falla sönder och det vill jag inte. Jag vill hellre att den står kvar, och kanske ruttnar upp innifrån så att det blir fina håligheter för insekter och andra djur.

Nu funderar jag på hur jag skall kunna rädda den. Vad tror ni om att jag fäster ett hammarband eller något liknande runt den på kanske 2,5 m höjd?

Skogar och hjortdjur

Två intressanta rapporter från skogsstyrelsen för nedladdning:

Hjortdjurens inverkan på tillväxt av produktionsträd och rekrytering av betesbegärliga trädslag
Skogliga inventeringsmetoder i en kunskapsbaserad älgförvaltning

Film: Skogens rätta ansikte

Många aspekter på skog.

Stormfälle

Sorkår

Härom dagen fick jag hem en tidning som heter tillväxt nr 4 2011, antagligen för att jag har en jordbruksfastighet och är kund i Handelsbanken. Många sidor bläddrade jag förbi men de 8 sidorna om sorken tyckte jag var riktigt spännande. Tydligen befinner vi oss mitt i det värsta sorkåret på uppskattningsvis 40 år, åtminstone i Norrland. I kombination med lämmelår är det väl inte så konstigt att det går bra för fjällräv, fjälluggla och lite andra rara arter beroende av gnagare. Före älgexplosionen på sent 1970-tal betraktades sorken som skogsbrukets fiende nr 1. I dagsläget anser skogsbruket att skadegörelsen på skog fördelar sig såhär:

1. älg, förstör för 100-tals miljoner kr varje år (men där finns stora intäkter också för älgjakten, det nämns givetvis inte)
2. snytbagge, skador för100-tals miljoner kr varje år
   
3. granbarkborren, orsakade skador för drygt 200 miljoner kr i fjor
4. sork, skador för 130-150 miljoner i Norrland det gångna året

Som sagt en intressant artikel, men jag saknade den ekologiska effekten. Det kunde väl nämnts något om att man oftast kan se fler lyckade skogshönsförökningar och fler harar sorkår eftersom predationen på bon och ungar inte blir lika hård. Men nej, i det perspektiv som tillväxt speglar så är sorken bara av ondo.

Mat och miljö, politik och populism

I Naturvårdsverkets rapport Skog & mark - om tillståndet i svensk landmiljö 2011 (mycket läsvärd) kan man bland annat läsa att 10.000 hektar jordbruksmark omvandlats till skogsmark per år under de senaste 25 åren. Sedan mitten av 1900-talet har mer än hälften av all jordbruksmark i Norrland omvalndlats till skog. För södra sveriges del är siffran inte lika farlig, den landar på ungefär 25%.

Vi får vända oss långt bakåt i tiden för att finna liknande siffror. Närmare bestämt till den senmedeltida agrarkrisen, vars bakomliggande orsak var den extrema befolkningsminskning som pesten innebar. Då växte också mycket igen. Men vanligare var att åkrar och ängar på de övergivna gårdarna kom att tas i anspråk som betesmark för granngårdarnas kreatur. Men idag har inte igenväxningen en befolkningsminskning som orsak. Nej, Sveriges befolkning ökar. Däremot har det politiska målet att vara tämligen självförsörjande på föda tappats bort.

I perspektivet att vi inte längre har en landsbygdspolitik som syftar till att föda vår befolkning känns regeringens pågående storprojekt Sverige - det nya matlandet rätt konstig:

Sverige – det nya matlandet är regeringens vision om
att skapa jobb och tillväxt över hela landet. Genom
satsningar på mat och livsmedelsproduktion samt mat
i kombination med upplevelser ska 20 000 nya jobb
skapas till 2020.

Är detta rätt ände att börja kan man fråga sig? Nåja, vi kan kika under delområdet primärproduktion där målet är att det skall vara enkelt, roligt och lönsamt att vara primärproducent av livsmedel. Så är det definitivt inte idag, vilket innebär att regeringen har en mycket lång väg att gå innan målet är uppfyllt. Idag är det krångligt, stressande och olönsamt att vara primärproducent av livsmedel. Eller varför har 95% av mjölkbönderna i min trakt lagt ner sin verksamhet de senaste 25 åren? Varför finns det bara djur som håller öppet delar av landskapet på 40% av gårdarna och torpen (jordbruksfastigheterna) i min trakt? Och då är det ändå en trakt med relativt många hästgårdar!

Delvis beror det självklart på att det är ett synnerligen krångligt regelverk kopplat till djurhållning idag. Det krångliga regelverket är en bidragande orsak till ett det blir dyrt och olönsamt att ha djur. Billigare är självklart att plantera igen markerna med gran, eller bara låta dem slya igen. Och någon överproduktion av viltkött kan vi inte heller räkna med där jag bor. Vi som jagar där kan göra ett uttag som täcker en mindre del av den egna familjens konsumtion av viltkött. Då finns inga incitament att sälja av rådjur och någon älg till något viltslakteri. För om jag säljer viltkött för kanske 50 kr per kg och sedan måste åka till ICA för att köpa motsvarande (ekologiskt) kött från gris eller nöt så gör jag en förlustaffär på 50-100 kr per kilo kött!

Näe. Sverige behöver snarare en totalt förändrad landsbygdspolitik än ett politiskt matprojekt av det slag Sverige - det nya matlandet representerar. För Sverige behöver öppen, brukad mark för såväl sin identitet som den biologiska mångfalden. Och hur man i den ekvationen skall kunna infoga den rovdjurspolitik SNF och en del andra organisationer förespråkar övergår mitt förstånd.

Djävligt nära ögat....

Igår invigde jag min nya motorsåg. Den är starkare än den gamla. Den är tyngre än den gamla. Den har längre svärd än den gamla. Och jag är ovan vid den. Då kanske det inte var så bra att köra den i sisådär 5 timmar första dagen den var i drift....

Passet före lunch gick bra. Jag sågade upp en bunt träd som jag fällt tidigare. Aspar i fårhagen närmare bestämt. Träd som fåren fått beta av. Efter lunch gick jag för att röja upp en torpruin (Qvarnkullen) vi har på marken. Vi har rätt mycket sådant, en del hittar man i äldre kartor och annan dokumentation men en del är nog ytterligare lite äldre - kanske medeltida?

I början gick det bra. Jag fällde ett apar aspar som jag även sågade upp. Sedan började jag ringbarka ett halvdussin aspar på en gammal jordkällare. Tänkte att jag skulle slippa nya rotskott nästa år när jag väl fäller dem. Det gick hyfsat, men arbetet är tyngre. Sågen "vilar" inte mot en stock utan man får hålla den helt med egen kraft. Det var dags att byta träd så jag släppte handtaget och höll kvar i bygeln, så som man ju brukar. Skillnaden var väl att jag började gå i samma ögonblick. Kedjan hade inte hunnit stanna och sågen inledde en pendelrörelse som gjorde att svärdet tog mig i knävecket...

Fy satan vad rädd jag blev. Nu hade kedjan i och för sig inte mycket fart. Dessutom hade jag huggarbyxor på mig. Men det sved ändå till. Och när jag sedan drog ner byxorna och inspekterade skadan insåg jag att jag hade haft rejäl tur. Det hade inte krävts mycket mer kraft för att senor och pulsåder skulle skadats. Nu var jag bara rispad i skinnet (se bilderna ovan).

Så nog måste man vara försiktig. Rejält djävla försiktig.

-1+1=3

Idag började jag dagen med att göra mig av med en motorsåg. En Husqvarna 42 special. Den hade lite förgasarproblem som jag inte var kapabel att fixa så den fick vandra vidare till en mekanisk fixarnisse. Lite senare på dagen ersatte jag den med en Husqvarna 359, en hyfsat kraftig 3,9 hk såg med 15" svärd. Min lokala handlare hade en pall sådana för 4995 kr/st. Påstått utpris var 7900. Jag tro't när jag ser't. (Det finns iofs ett par blocketannonser som ligger på sisådär 5800 kr)

Detta gör att jag nu har 3 motorsågar. En Husqvarna 137 i reserv (startar och går OK men har problem med kastskyddet). En B&D elsåg om jag håller till nära ladugården eller behöver såga inne i huset. Och sagda Husqvarna 359 som blivande "primärsåg".

Påverkar vargar fastighetsvärdet?

I det senaste numret av Svensk Jakt finns en artikel om hur vargetablering påverkar boende. Bland annat beskrivs en situation där allt fler, framför allt stövarägare, boende i vargområden väljer att åka långt till vargfria områdn för att släppa sina hundar. Oftast går resorna norrut där markerna är större och intresset i större utsträckning ligger på fågel och älgjakt än stövarjakt efter hare.

Därefter följer ett antal intervjuer med olika fastighetsmäklare vilka tämligen samstämmigt menar att fastigheter vilka tidigare hade ett jaktligt värde inte haft samma prisutveckling som motsvarande fastigheter i andra delar av landet. Detsamma gäller fritidshus. Däremot verkar skogsfastigheter där produktion är det främsta värdet ha ökat mer än motsvarande, detta för att problemen med älgbetningsskador är mindre än tidigare.

Eftersom fastighetsprisutvecklingen skiljer sig åt mellan olika regioner är det lite svårt att göra en övergripande studie av problemet. I län som klassas som rovdjurslän finns det alltid områden som saknar revir, så en prisjämförelse måste nog göras på väldigt lokal bas. Dvs revisnivå. Fullt möjligt är att undersöka utvecklingen på fastighetspriserna inom X tidigt etablerade vargrevir, dessa jämförs med värdeutvecklingen i ett antal referensytor av samma storlek och i regioner med motsvarande ekonomisk utveckling. Inte direkt gjort i en handvändning.

Vindkraftfrågan är en företeelse som engagerar folk i bygderna minst lika mycket som vargfrågan. Även i förhållande till vindkraft brukar intresseorganisationer argumentera för att fastighetsvärdet påverkas negativt. Detta har dock analyserats i praktiken och sambandet är inte tydligt nog att kunna utgöra ett giltigt argument för ekonomisk kompensation vid vindkraftetaberingar.

Viltvård, miljömål och biologisk mångfald

För någon månad sedan hade jag en gästkolumn om viltvård på supermiljöbloggen. Jag fick en del intressant respons där de flesta hakade upp sig på att det hade med jakt att göra, kanske fick jag inte riktigt fram budskapet att viltvård har än mer med biologisk mångfald och miljö att göra än just skjutandet av djur.

Härom dagen hade Fredrik Widemo (Svenska Jägareförbundet/SLU) en debattartikel om viltvård som främjare av milömålsarbetet i MiljöAktuellt. Det aktuella miljömålet har nr 12 i listan över miljömål och kallas kort och gott Levande skogar. I mitt arbete har jag haft en del att göra med andra aspekter av miljömålet, men de som Widemo är ute efter i sin debattartikel är viltvårdsinsatser vilka skulle stärka etappmålet Förstärkt biologisk mångfald. Delmålet uttrycks såhär:

Mängden död ved, arealen äldre lövrik skog och gammal skog ska bevaras och förstärkas till år 2010 på följande sätt:

• mängden hård död ved ska öka med minst 40 % i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad,
• arealen äldre lövrik skog ska öka med minst 10 %,
• arealen gammal skog ska öka med minst 5 %,
• arealen mark föryngrad med lövskog ska öka.

Personligen så misstänker jag att den första punkten, död ved, krockar kraftfullt med intentionen att få ut mer råvara ur våra skogar. Mitt intryck är att skogsbrukarna idag snarare tar ut mer död ved från skogarna än tidigare. Det finns trots allt en marknad (energi) för grenar, toppar och stubbar. Samt all den där andra veden som inte blir massa eller sågtimmer. Min högst personliga uppfattning är att detta på sikt utarmar skogarna.

Nu är det inte död ved som Widemos inlägg handade om utan en anpassning i produktionsskogen som skapar stråk av viltvänliga miljöer vilka bryter av stora trakthyggen. Genom en attitydundersökning i samarbete med SLU och Skogforsk konstateras att en mycket stor del av de skogsägare som även är jaktkortlösare är positivt inställda till viss viltanpassning av skogsbruket. Ungefär 20% av de tillfrågade 52.000 respondenterna svarade även att de aktivt anpassade sitt skogsbruk för att gynna tjädern.

Det jag kan utläsa av detta är att skogsägarna, åtminstone dess privata del, är positivt inställd till att viltanpassa sitt skogsbruk. Vilket i sig gynnar miljömålsarbetet och den biologiska mångfalden. Men det jag är riktigt nyfiken på är om man hade gjort det utan den morot ökade jaktmöjligheter utgör. För det är en sak att komma med regler och krav, en helt annan att visa vilka praktiska fördelar och förtjänster ett visst sätt att agera för med sig.

Om ökad biologisk mångfald medför mer jakt så är det i min värld självklart så att den jaktintresserade även arbetar för en ökad biologiska mångfalden för att på så sätt gynna sitt eget intresse. Människan står som alltid sig själv närmst. Kanske något för MP att fundera över innan man tar fler beslut om att verka för ytterligare begränsningar av möjligheter till jakt.

Älgbetning

Många, många, många år av granplantering har gjort att det i dagsläget är i princip kört att plantera tall på markerna hemmavid. De allra flesta yngre tallar ser ut som den på bilden. Och vid flyginventeringen i fjor konstaterades en älgstam på ca 10,6 djur per 1.000 ha, hyfsad med andra ord. Och i behov av mycket vinterfoder. Moment 22 heter det väl.

SkogsElmia

Under de år jag jobbade i Jönköping så fick jag även stå i en monter på ElmiaWood/SkogsElmia . Tror det blev fyra mässor i monter. Ofta kunde man smita iväg ett par timmar någon av dagarna för att undersöka mässområdet. Stort. Mycket stort. Väldigt mycket kul att se och en och annan grej som man faktiskt köpte. Jaktrelaterade grejer ibland men oftare någon lite pryl till skogen.

Nu börjar det dra ihop sig till ny mässa. Det är blott 2 månader kvar och jag känner suget. Men jag har bytt jobb. Jag har inte längre samma direkta koppling till den myndighet som jag representerat vid tidigare mässor. Lite trist.

Sedan har jag bott för länge i Småland för att vilja betala för en mässa som jag fått betalt för tidigare. Så det blir nog inget Elmia för mig i år....