Upprätthållare av biologisk mångfald

Mulens mångfald, den betade biologiska mångfalden går inte av för hackor. Den har blivit lidande hos oss sedan jag "gick in i väggen" och vi slutade med får året runt. Men vi upprätthåller den på delar av marken genom att varje år köpa in en grupp svskiljda lamm vilka får beta fram till i oktober då vi slaktar av dem. Härom veckan kom årets gäng, 4 lamm och en bagge av rasen gutefår:

Granen - viktigare än man trott

Jag antar att flera med mig satte morgonkaffet i vrångstrupen när forskare från artdatabanken berättade om hur många arter som är helt beroende av granen i vårt land. Granen är det träd som har flest arter som är beroende av det - inte mindre än 1100 arter långt före tvåan, tall, med 920 arter och trean, ek, med 880 arter. Personligen hade jag gissat ek som etta och något annat ädellövträd som tvåa men där slog jag i sten. Detta innebär att vi kanske borde se på de storskaliga granodlingarna med andra ögon i allmänhet och sparade bestånd med gammelgran i synnerhet. Personligen så kommer jag att fortsätta behålla gammelgran medan jag även fortsättningsvis gallrar bort lejonparten av små och medelstora granar i syfte att skapa en blandskog med lövdominans på de marker jag ansvarar för.

Pragmatism eller ideologi vad gäller Trumpadministrationens trofeimportbeslut

I mitt flöde på facebook noterar jag en massa kritik av Trumpadministrationens beslut att tillåta att trofeer av bland annat elefant får tas med hem från Zimbabwe och Zambia. Kritiken kommer till och med från personer som i vanliga fall är pragmatiker men som totalt saknar insikt i jakt och i många fall faller för Naturskyddsföreningens beskrivning av vad jakt är.

Jag vet inte hur situationen är för elefanterna i just Zambia och Zimbabwe men jag vet att det är illegal elfenbensjakt som är problemet - inte legal väladministrerad jakt på utvalda djur. Det är för övrigt intäkterna från den sistnämnda som primärt finansierar kampen mot tjuvjägarna på plats i afrika.

Detta gör att jag, även om jag är djupt kritisk till Trump, av rent pragmatiska skäl inte kan kritisera just detta beslut. Skall något kritiseras så är det Japan som tillåter handel med elfenben, Kina däremot avser förbjuda elfenbenshandel vid årsslutet.

En slags skog....

Flera partier av den bohuslänska ön där jag jagar har skog som ingen bryr sig om. Ön är naturreservat med anledning av de magra örteängarna som hålls öppna genom slåtter och bete. Men bara på små delar av ön. Stora delar av ön har inte hållits efter eller restaurerats utan skogen får utvecklas helt fritt sedan 1960-talet då det inte längre lönade sig at hålla betesdjur ens för självhushållning för fiskarbönderna ute på ön.

Stormarna Gudrun och Per har verkligen satt sina spår, dessförinnan gick det relativt lätt att ta sig fram men nu är det svårare. Överallt ligger ruttnande träd och grenar som ett enda stort plockepinn värdigt Ymer. Givetvis gynnar det viss biologisk mångfald, men definitivt inte den som gjorde att naturreservatet bildades för ungefär 50 år sedan.

Egentligen borde västkuststiftelsen gå all in och ta bort skogen här med och därefter sätta in betesdjur som på andra delar av ön. Men just nu är den politiskt korrekta strategin att inte ta hand om och vårda de reservat som finns utan att bilda så många nya som möjligt. Det är viktigare med kvantitet än kvalitet inom naturvården. 

Vårlamm

Gården är fårfri sedan ett par år. Det har många orsaker. En är stress, en annan minst lika viktig är den osäkerhet som infinner sig när vargen börjar slå till på gårdar i trakten. Nu har det i och för sig varit väldigt sparsamt med varg i område de senaste två åren, i gengäld har lodjuren tagit i runda svängar 130 får på 12 månader i min trakt...

Därför gick jag över till grannen och tog några bilder på hennes lamm, för några lammbilder måste man ha på våren:

SNF visar sin okunskap (igen)

Härom veckan skrev jag om en debattartikel som jag var inblandad i på ett hörn. I artikeln kritiserades SNFs överklagan av lodjursjakten i södra västergötland. Igår svarade SNF med artikeln "Granska jägare som talar om mångfald".

SNF skjuter in sig på fårbetet som de menar utarmar marken (min fetstil):

Visst uppskattar de flesta öppna beteslandskap och ett varierat landskap är viktigt för biologisk mångfald, men att förknippa fårbetade ängar och hagar med att ”öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla målen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur och växtliv” är väl magstarkt.Fårbete bidrar oftast inte till biologisk mångfald, i stället utarmas ängs- och hagmarker. I en ängsmark med artrik flora börjar fåren med att beta de smakrika blommorna för att sedan gnaga ner växtligheten ända till rötterna.
Ettåriga växter har inte en chans att komma tillbaka och andra arter decimeras hårt av fårens betning. Kvar blir de tåligaste gräsen och mossa.
Om man vill gynna biologisk mångfald i sina marker väljer man bort får och satsar i stället på andra betesdjur och/eller slåtter.

 Det här är intressant för det visar att SNF inte vet hur fårskötsel eller lantbruk fungerar. I det fetmarkerade stycket framgår att SNF tror att man låter fåren beta på ängsmarken. Det gör man naturligtvis inte för då blir det inget vinterfoder till djuren. Så när man talar om fårbetade öppna marker så innefattar det såväl betad mark som ängsmark. Idag finns det för få betesdjur i området, södra västergötland, för att såväl hag- som ängsmark (med sin höga biologiska mångfald) skall kunna hållas öppen. Och detta är något SNF är väl medveten om men blundar för när det kommer till stora rovdjur, för då är själva förekomsten av många stora rovdjur viktigare än något annat.

Vidare skriver SNF:

Antalet lodjur kan diskuteras men förutom det beräknade antalet måste alltid ett visst antal räknas bort. Det finns många faktorer som decimerar stammen.
Reproduktionen, sjukdomar, olyckor och inte minst illegal jakt är några. Det sistnämnda talas det inte gärna om och mörkertalet är stort. Kanske är det dags att också sätta fokus på den delen av jakten.

Problemet här är ju att vi aldrig diskuterar det fulla antalet lodjur utan bara de konstaterade familjegrupperna. Om det sedan finns ytterligare 100 ensamma lodjur i området så räknas inte dessa in... De blir ett medvetet mörkertal. Detta vet SNF också om men vägrar att diskutera. För övrigt skrivs det mycket om illegal jakt på stora rovdjur, en medianalys skulle antagligen medföra att illegal jakt är det enskilt vanligaste temat i en nyhetsartikel om jakt, om det sedan handlar om lejonet Cecil, noshörningar, vargar eller järvar är en annan sak. Så något ökat fokus på illegal jakt behövs knappast, det som behövs är legala jaktmöjligheter vilket är helt uppenbart för den som lyfter blicken till internationella förhållanden.

Hittills har jag med SNF avsett Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg. SNF centralt har liknande problem. Mattias Goldmann (vd FORES, tidigare chef på Gröna Bilister), som rankas som miljösveriges viktigaste person, har kritiserat miljöorganisationerna för att de så ensidigt bedriver en plakatpolitik med fokus på stora rovdjur. Goldmann skriver:

Eftersom Naturskyddsföreningen är demokratiskt uppbyggd måste man anta att varg-prioriteringen är i linje med de nästan 200 000 medlemmarnas önskemål. Men man kan förstås ändå undra varför prioriteringen görs – tycker de faktiskt att vargfrågan är viktigare än klimatet och i så fall varför? Medlemsorganet Sveriges Natur, där ordförande har en kolumn, ger inga svar men bekräftar bilden att när man själv får välja är skyddet av cirka 400 vargar väl så viktigt som arbetet för det globala klimatet.

Vi kan vända oss åt ett annat håll, till SNF södra Sörmland där Mikael Gemsiö är ordförande. Gemsiö är en kunnig och i någon mån stridbar person, men han är också en krass realist som är inne på samma linje som Goldmann. Gemsiö skriver i en debattartikel författad av honom som privatperson:

I år har Nyköpings naturreservat Strandstuviken saknat betesdjur, till men för flora och fågelliv. Redan i dag är det brist på betesdjur.
Vargen har betydande spridning över norra halvklotet och är inte utrotningshotad. Vi får inte förblindas av den fascination för vargen som naturintresserade biologer i statlig tjänst upplever och marknadsför. Myndighetsutövning får inte styras av tjänstemäns personliga ambitioner.
Vi ska inte offra en mångfald av arter för några fler individer av en art som är mer spännande. Med min erfarenhet av djurhållning, stängsling och rovdjursangrepp är slutsatsen självklar:
• Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur över tid.
• Många arter fåglar, växter och insekter drabbas då av nedgångar.
Låt oss värna om återstående biologisk mångfald och säga bestämt nej till varg i jordbrukslandskapet.
Den som fortfarande önskar både varg och biologisk mångfald bör göra som Lisbeth Salander – en konsekvensanalys.

Slutsatsen blir enkel. SNF Södra Älvsborg är så förförda av att det finns lodjur i västgötaskogarna att de drabbas av en känslomässig överlastning som slår ut deras förmåga till rationellt tänkande varvid alla möjligheter att bedömma konsekvenserna försvinner i romantisk dimma.

TILLÄGG:
Nu har Kammarrätten avgjort SNF södra Älvsborgs överklagan. De anser att länsstyrelsens beslut om licensjakt var helt korrekt.
__________________________
SNFs debattartikel finns även i Ulricehamns Tidning,
Ytterligare ett svar på ursprungsartikeln finns i Borås Tidning, det är ytterst okunnigt och författat av Jaktkritikerna.

Debattartikel som ifrågasätter SNFs agenda

För ett par veckor sedan skickade min kompis Andreas över ett manus på ett debattinlägg och bad om synpunkter. Jag kom på några bra saker och Andreas tog med dem i den slutliga versionen som idag publicerades i såväl Borås Tidning (primärt srkiven för denna tidning) samt Svensk Jakt, såhär lyder den:

En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som de gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna, skriver Andreas Martinsson.
Nu har licensjakten efter lodjur avslutats. Västra Götaland tilldelades åtta djur och dessa fick jagas i Mark, Borås, Bollebygd och delar av Ulricehamns kommun. Tilldelning av lodjur var den högsta per areal i Sverige och speglar en mycket tät förekomst.
Licensjakten är beslutad av länsstyrelsen i Västra Götaland och är en del av den rovdjurspolitik som med bred majoritet är beslutad av riksdagen. Politiken innebär att det skall finnas ett visst antal lodjur jämnt fördelat över landet. Länsstyrelsen är ansvarig för att räkna hur många föryngringar av lodjur det finns. Inventeringsmetoderna bygger på spårning på snö i kombination med övervakningskameror. Det är endast familjegrupper som räknas.
Det faktiska antalet lodjur kommer med dessa metoder alltid att underskattas, eftersom kraven på att få en familjegrupp godkänd är mycket höga och att ensamma djur inte räknas. Licensjakten skall begränsa lodjursstammens fortsatta tillväxt, däremot hotar jakten inte den lokala lodjursstammen. Motivet till länsstyrelsens beslut om licensjakt är för det första att kraven för jakt uppnåtts och för det andra omfattande skador. Under 2016 och 2017 har lodjur, hittills, angripit och dödat 128 får vid 81 tillfällen i Sjuhärad.
Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg har överklagat länsstyrelsens beslut om licensjakten i flera steg. Först till förvaltningsrätten i Luleå, där rätten fann att länsstyrelsens beslut är riktigt. Därefter har Naturskyddsföreningen överklagat förvaltningsrättens dom till kammarrätten i Sundsvall.
Såväl Sveriges befolkning som Älvsborgs skogsbönder uppskattar det öppna betade landskapet. Öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla miljömålen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur- och växtliv. Men det är många som är ute efter fåren. För lodjur och varg är får ett lätt byte, medan lammen står på rävens och korpens meny. Att en del av fåren går åt till rovdjur är något bonden får räkna med, men det måste vara på en rimlig nivå för att man skall orka fortsätta.
De flesta fårägare har inte djuren för att livnära sig, utan för att hålla hagmarkerna öppna. Det är alltså inte den ekonomiska bördan som är tyngst när fåren dödas av rovdjur, utan den känslomässiga förlusten av sina djur.
Det alternativa sättet att bruka hagmarkerna är att plantera igen dem med gran. Det är mer lönsamt än att ha fårbetade hagmarker. Trots det väljer många bönder öppna marker närmast gårdarna före de pengar som skog skulle ha gett, åtminstone tills rovdjursskadorna blir för stora.
De betade hagmarkerna utgör nyckelbiotop för både djur och växter. De är viktiga för den biologiska mångfalden i skogsbygderna. Det samlade rovdjurstrycket, där lodjur är avgörande, behöver hållas lågt för att mulens marker skall hållas öppna. Det är viktigt att vara medveten om att flera skogsbönder, till följd av angreppen, inlett en avveckling av sin djurhållning. Avvecklingen leder till stor förlust av biologisk mångfald och att vi kommer längre från de nationella miljömålen.
En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som den gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna.

Tyvärr bytte BT ut originalrubriken (Naturskyddsföreningen motarbetar biologisk mångfald) mot den lite mesigare Lodjursjakt bidrar till biologisk mångfald.

Små biotopförändringar med stor effekt

Grannen har sedan några år tillbaka en damm på ca 150 kvm.  Den är traktens stora grodmagnet. Såhär års flockas grodorna där i 100-tals och parar sig. Stränderna är nu alldeles geggiga av grodägg. 

Att motverka biologisk mångfald - svenska myndigheter i ett nötskal

En kontraproduktiv tillämpning av regler motverkar den biologiska mångfalden. Vi har sett det i fråga om vargjakt, mycket varg innebär att folk slutar med djurhållning eller i vart fall så sker inte en ökning av mängden betande djur. Ingen är väl idag omedveten om den betande mulens betydelse för den biologiska mångfalden.

Det senaste exemplet på detta är i naturreservatet Rörvik på Orust. Där har strandängarna hållits öppna av 60 mjölkkor och 120 får. Fram tills för ett år sedan. Då höll inte ekvationen längre. Det var helt enkelt för mycket gäss som åt upp gräs, gröda och spannmål. Bonden på marken hade svårt att få ihop den mängd som behövdes till sina djur.

– Tjugo gäss äter lika mycket gräs som en ko gör och när gässen kommer i februari så sätter de igång med att beta av allt så gräset orkar aldrig komma igång och växa.

Eftersom marken ligger i ett naturreservat är skyddsjakten på gäss striktare och kräver tillstånd.
Två år tog det för länsstyrelsen att fatta beslut om skyddsjakt. Men det är egentligen för sent. Korna och fåren är slaktade. 27 hektar av markerna ställs om till energiskog.

Så djävla dumt!

Och så konstaterade Jordbruksverket i fjor, i samband med sin utvärdering av miljömålet "ett rikt odlingslandskap" följande.

Den största utmaningen för att nå miljömålet Ett rikt odlingslandskap är att behålla ett aktivt jordbruk i hela landet. Om marken brukas finns också förutsättningar för att bevara den biologiska mångfalden, synliggöra kulturmiljöer och utveckla en attraktiv landsbygd.
Betesmarkerna är bland de artrikaste miljöerna i odlingslandskapet, men antalet företag med betesdjur har minskat med 70 000, eller 80 procent, sedan 1975, vilket försämrar möjligheten att bevara den biologiska mångfalden i hela landet.

Kort sagt. Målet kommer inte att nås. Och inte blir det lättare av regional handläggning liknande den som bonden som brukar Rörviks gård på Orust utsatts för. Eller Förvaltningsrättens dom i fråga om vargjakt...

Insatser på begränsad yta gynnar mångfald och vilt

Genom att satsa på små ytor som få fungera som ekologisk fokusareal kan man öka den biologiska mångfalden i monokulturellt bruk av marker. Detta är vad det skånska projektet "Mångfald på slätten" handlar om:


När jag hör det hela så kommer jag att tänka på begreppet kreotop som lanserats av företaget Ecocom med finansiering av jordbruksverket. Där handlade det om hur man i samband med markexpoatering med små insatser kan skapa ekologiska mervärden genom att göra aktiva insatser på "döda" ytor, dvs överblivna ytor som inte har någon egentlig annan funktion. Konceptet är egentligen enkelt och kan appliceras i princip var som helst för att öka den biologiska mångfalden. Den som är nyfiken på kreotoper kan kika i den handbok som finns på nätet. Här är ett exempel på hur kreotoper anlagts i produktionsskog i samband med en vindkraftetablering, i det fallet är skillnaden mot viltåkrar marginell.

En orkide på ängen

För mig handlar såväl jakt som vårt småbruk om biologisk mångfald och hållbart utnyttjande av naturens resurser. Därför blev jag glad när jag såg att vi för andra året i rad har orkideer på vår äng. En äng som var en nysådd monokulturell vallodling när vi tog över stället för 11 år sedan. 

Vackraste hägnaden

När familjen åkte på utflykt idag passade jag på att ta en bild på den vackraste typen av hägnad. En klassisk trägärdesgård i ett betat kulturlandskap. Hur kommer denna betesmark, detta värdefulla kulturlandskap, att se ut om det etableras ett vargrevir där? Vilka kulturhistoriska värden får gevika när stängslet inte duger mot vargen? Vilka biologiska värden försvinner när brukarna inte längre orkar leva med risken att deras djur dödas eller skadas?

Vi är inte där ännu. Detta landskap är fortfarande hävdat och hägnaderna ses över ofta. Men hur länge till?

Förändringar i rödlistning - pekas rätt orsaker ut?

I dagens morgonnyheter rapporteras det om förändringar i rödlistningen på artdatabanken. Det är intressanta nyheter och de visar behovet av källkritik för såväl journalister som inblandade forskare. såhär låter radioinslaget:


Det finns ett par saker att notera.

Dels tas lodjur och björn upp, att de ligger lågt kopplas till jakt. Men här finns det problem. Vi vet från tidigare att björnens numerär ökade till mer än det dubbla när man valde att ändra inventeringsmetodik och böra använda dna-analys av spillning för att få bättre koll på mängden individer. För lodjurens del är inventeringen helt baserad på närvaron av spårsnö vilket gör att över 1/3 av Sverige generellt sett har väldigt kort tid på sig att inventera lodjur om det över huvud taget går. Detta, och små resurser för att genomföra inventering, innebär en generell underrapportering av mängden lodjur. Sedan är lodjuret en extrem specialist. Den äter rådjur. Minskar rådjuren så finns det färre lodjur och det vi ser är en förvaltning som inte räknar med såväl människans jakt på rådjur som lodjurens predation vilket är en orsak till minskande rådjursstam och som en direkt följd av detta minskande lodjursstam. Rådjurens koppling till lodjuren smat inventeringsproblemet nämns inte som förklaringar till att vi tror oss ha så få lodjur. Och jakt kan man knappast skylla på, någon licensjakt att tala om har knappt bedrivits på lodjur på ett par år.

Man kan i intervjun notera att en rödlistning kan införas om en art minskar kraftigt på kort tid. Det är vad vi sett i fråga om björn. Där har man valt en förvaltning som utgår ifrån en avsevärt mycket lägre målnivå än vad björnstammens storlek är. Detta medför en avskjutnign under flera år för att minska stammen till de målnivåer som man satt upp i förvaltnignen. Det är emd andra ord en medveten sänkning kopplad till hållvar förvaltning baserad på gynsam bevarandestatus enligt EUdirektiv vilket jag tycker borde vägas in när rödlistan tecknas snarare än att lyfta fram det som en nyhet (problem).

Daniel Lignés kommentar till Svensk Jakt säger allt:

Klassningen av björnen visar att förvaltningen fungerar. På både nationell och regional nivå har det varit uttalat att björnstammen ska sänkas, säger riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné.
Nu när jägarkåren lyckats med att ta ner stammen klassas björnen nära hotad enligt Artdatabankens rödlista, men något egentligt hot mot den svenska brunbjörnen finns inte, fortsätter han.

Många rödlistningar hänger ihop med igenväxning av jordbruksmark samt tätare skogar. Och igenväxning hänger samman med politik, förvaltning, ekonomi och lönsamhet. Väljer man tex att gynna stora rovdjur som varg så kommer betestrycket från tamdjur att koncentreras till lätt inhägnad inägomark. Vargen påverkar även betestrycket av hjortdjur i skogslandskapet negativt vilket skapar tätare skogar och en lägre biologisk mångfald.

Kikar man på vargen så har den nu fått status sårbar (vulnerable) vilket är en förbättring av statusen med ett steg (från starkt hotad / endangered*). Detta trots, eller kanske tack vara, de licensjakter som genomförts under de senaste femårsperioden. Daniel Ligné igen:

Ja, vargen har hoppat ner ett steg och bedöms inte vara lika hotad som tidigare. Men det har i den allmänna nyhetsförmedlingen av någon anledning inte varit lika intressant som att björnen kommit in på listan, säger Daniel Ligné.

Det är människans bruk av naturen, hävd av naturen, som är helt avgörande för hur rödlistan utvecklar sig. Så det gäller att inte stirra sig blind på några stora karismatiska arter utan försöka se helheten. Sedan kan man inte se den svenska rödlistan för sig, den måste sättas i relation till andra länder. Förändringar i rödlistan skall självklart förklaras, men förklaringarna är ofta komplicerade och enkla oneliners som "minskning på grund av jakt" är vare sig relevanta eller intressanta.
________________
Wikipedia anger fortfarande vargens status som starkt hotad i Sverige

Såhär ser det ut på artdatabanken:

_________________
Uppdateras kl 11.22 med uppgifter från Svensk Jakt.

Gästinlägg: Funderingar om varg

Ett gästinlägg med funderingar om varg. Det är skrivet av en ornitolog med stort naturintresse. Han saknar jaktintresse. Funderingarna är hur som haver intressanta och visar ett stort mått av insikt, de visar också vad vi jägare måste arbeta med för att tas på större allvar i debatten:

Jag har  lite funderingar kring det där med varg, och en utgångspunkt kan vara att se efter vilka olika parter som deltar i debatten:

1. Jägare, där de flesta säkert har ett genuint intresse av viltvård. Men en del av dem ser rovdjur som i första hand konkurrenter om villebrådet, vilket förstås påverkar inställningen. De är också hundägare och därför reserverade mot varg. Många tycks också vara generella rovdjurshatare av födsel som ett kulturellt arv, och skjuter exempelvis rovfågel urskiljningslöst (jag har en gång hittat en hagelpatron i ett skövlat bo av mindre kärrhök). Därför kan jag vara skeptisk till bevekelsegrunderna när jägare uttalar sig för yvigt. (Jag har aldrig varit emot jakt som sådan, men jag har svårt för vissa jägares attityder.) Men det finns också jägare - kanske de flesta - som ser frågorna ur fler aspekter vilket våra samtal är exempel på.
2. Djurägare, bönder, renskötare m.fl. vars intressen kolliderar med med vargens. Det är självklart att statlig ekonomisk ersättning för rivna djur inte är personligt tillfredsställande för de djurägare som drabbas.
3. Naturromantiker från stan, t.ex. fågelskådare som jag, som inte blir personligt inblandade i problemen, utan ser frågan mer med ideella blå ögon.
4. Allmänheten, särskilt landsbygdsbefolkningen, som blivit uppskrämd. Man vågar inte släppa ut barnen på gårdsplanen av rädsla för varg. Vare sig rädsla är motiverad eller ej, så minskar den ju livskvaliteten för dem som är berörda. (Iris slutade plocka svamp när hon förstod att det fanns älg i skogen. Och älgen kan ju som bekant också vara farlig.)
5. Biologer av facket, som ser den biologiska mångfalden som den primära och principiella frågan.
6. Regeringen, vars intresse tycks vara att hålla sig väl med alla inkl EU, men som inte blir respekterad av någon.

Det är klart att en debatt mellan så olika intressen blir förvirrad, och tidningarnas insändarspalter präglas mera av animerade åsikter än av kunskaper och insikter.

Är vargen farligare än älgen? Hur många trafikanter omkommer eller skadas i trafikolyckor med älg varje år? Vad kostar älgen i form av skador på skogen varje år? Finns det av sådana skäl anledning att decimera älgstammen till ett minimum? Skall vi sätta strikta ramar på hur mycket vilda djur som får finnas? Vilka inhemska djur har utrotats, och vilka skall återinföras på konstlad väg? Hjort, vildsvin, varg, stork, fjällgås är exempel. Vad tycka om främmande djur som spritts hit medvetet eller omedvetet av oss själva som mink, kanadagås, spansk skogssnigel, signalkräfta som alla fått fotfäste, eller mårdhund som kommit på egna ben men som kanske kan hållas tillbaka.

Skall man till varje pris rädda arter inom Sverige, som utomlands inte är hotade? Som vargen? Som vitryggig hackspett, som ju är vanlig t.ex. i Polen? Vad gäller hackspetten handlar det förstås lika mycket om den sumpskogsbiotop som den är en symbol för.

Jag vet väl ungefär vad jag önskar - en livskraftig stam av genetiskt sunda vargar. Men hur många skall det vara? Säkert fler än tvåhundra i alla fall. Men hur kommer man dit? Och hur skall man kunna nå ett samförstånd?

Den rådjurhatande professorns årliga utspel

Professor Thomas Jaensson (smittepedimolog) har gjort sitt årliga utspel mot hjortdjur i allmänhet och rådjur i synnerhet. Denna gång är det hela lite mer nyanserat då han får mothugg av en annan professor (Kjellande, viltekolog).

Lyssna och lär (eller förfasas):


Ja vad skall man säga? Jag hävdar åter att Jaensson missar att den pågående klimatförändringen gynnar fästingarna. Lite fuktigare och lite varmare, det har gjort att fästingen överlever samt spridit sig norröver. Sedan gillar jag Kjellanders slutkläm, den ligger helt i linje med vad jag hävdat tidigare:

– Vi har ju förbundit oss via olika internationella avtal, och vi ligger risigt till där i flera avseenden och vi skulle behöva fler stora växtätare i Sverige, inte färre

Jag har reagerat på Jaensson flera gånger tidigare:
Här bollar jag Jaenssons uttalanden mot mina erfarenheter av får.
Här ställer jag Jaenssons önskemål mot effekten på den biologiska mångfalden.
Här är jag bara allmänt raljant...

Artrik äng, biologisk mångfald och stora risker

När vi flyttade in på gården för 10 år sedan hade ängen precis plöjts upp och ny vall anlagts. Det gav stora fina höskördar i början. Men var artfattigt. Nu har höprofuktionen halverats men den biologiska mångfalden är stor. Räknade in inte mindre än 13 blommande blommor varav en är orkiden på bilden. 

Denna lilla berättelse demonstrerar tydligt ett matproduktionsproblem vi står inför. Fokuserar man sin verksamhet på biologisk mångfald minskar produktionen. Det krävs att större ytor slås maskinellt vilket ökar CO2 utsläppen samt kräver mer fossila drivmedel äv vad som går åt vid motsvarande produktion vid konventionell odling. Den direkta frågan blir vad som är mest miljövänligt i så fall. 

Jag vet vad jag uppskattar mest, men jag är osäker på om det är bäst i ett större perspektiv. Inte minst som sveriges självförsörjningsgrad måste öka. Den är farligt låg i dagsläget. 

Djurens rätt är emot biologisk mångfald...

...öppna brukade landskap är "mest en smaksak"...

Läs själv vad som skrivs i senaste Djurens Rätt:

Minskande bete - minskande biologisk mångfald

Idag har radion haft uppe problemet med minskande biologisk mångfald. Jag har många gånger berört detta problem på bloggen. Problemet är INTE att vi har för lite stora rovdjur. På sätt och vis är det problemt det motsatta. Problemet är nämligen att vi i Sverige har en minskande mängd betesdjur och att de kvarvarande betesdjuren betar på fel marker. Förr betade djuren på de sämre markerna, på naturbetesmark som man kallar det idag. Men tendensen idag är att djuren snarare får beta på vallodlingar medan naturbetesmarken får växa igen eller planteras med gran. Vetenskapsradion meddelar:

De blomrika naturbetesmarkerna har minskat kraftigt de senaste tio åren. Det är en utveckling som naturvårdaren Hans Sandberg känner igen från sitt arbete på länsstyrelsen i Sörmland. Bristen på betesdjur är ett växande problem.
– I vissa naturreservat får vi transportera djuren en, kanske två mil med allt vad det innebär när det gäller tillsyn av djur och så, säger Hans Sandberg.
Sedan 1970-talet har 25 procent av nötboskapen i Sverige försvunnit. Gårdarna har blivit färre och många djur kommer aldrig ut i naturbetesmarkerna. De betar på odlade, gödslade vallar på åkermark eller lever hela sitt liv inomhus.

Att vi gått med i EU har bidragit till att förstärka detta. EU-medlemsskapet har inneburit en ökad import av kött och därmed förstärkt utslagningen av de svenska djurbönderna.

Över tio år har gått sedan Jordbruksverket senast inventerade ängs- och hagmarker. När 300 återbesök nu gjorts i slumpvis utvalda marker bedömdes 12 procent vara bortom räddning. Ytterligare 6 procent är i behov av restaurering, och ännu fler hade förlorat sina biologiska värden.

12 är bortom räddning och det har skett på 10 år! Om man lägger ett längre perspektiv så ser man att den öppna marken minskat med 25% sedan 1950-talet, och stora delar av den kvarvarande marken har rationaliserats  vilket verkar negativt på biologisk mångfald.

I norra Uppland har projekt Roslagsnatur, som drivs av den ideella Upplandsstiftelsen, lyckats bryta trenden. Genom att få bort flaskhalsar som dåliga stängsel och  omoderna byggnader har de fått nya lantbrukare att ta över djurgårdarna när de gamla slutat. Stiftelsen har också varit ett stöd i kontakten med myndigheter för miljöersättningar.
Tommy Lennartsson från Upplandsstiftelsen har studerat historiska dokument som visat att många marker förr inte betades förrän senare på säsongen. Det medförde att betesdjuren räckte till mer betesmark. Även blommor som gullvivor gynnades.
– Gullvivan gynnas av slåtter eller sent bete. Då hinner den sätta frö innan. När man ser så här mycket gullviva indikerar det väldigt klart att här har varit sen hävd. Man kan säga att gullvivan är ett biologiskt kulturarv som indikerar den typen av skötsel, säger Tommy Lennartsson.

Vi lever alltså mitt i en pågående minskning av den biologiska mångfalden. Jägaren är i det fallet ytterst viktiga för att lokalt förbättra möjligheterna till en stor biologisk mångfald. Tyvärr får vi oftare kritik för att vi vill kunna förvalta vargen eller möts av oförstående när vi jagar kråkor än beröm för att vi skapar fågelsjöar, viltåkrar, kantzoner, sätter upp holkar etc etc.

Vi befinner oss i en tid då vår miljö förändras. Vi är i ytterst stort behov av en ökad mängd djurbönder lägger hävd på magra och marginella marker om vi vill vidmakthålla den biologiska mångfald vi har eller med lite tur kan förmå den att öka. Eftersom det är valår måste jag lägga in ett politiskt perspektiv här. Miljöpartiet är det parti som tydligast har miljö som sin hjärte- eller profilfråga. Det är i sig bra. Men engagemanget är väldigt konstigt. Istället för att förenkla för svenksa djurbönder vill man skärpa kraven. Istället för att gynna svenskproducerat kött vill man avskaffa köttet som matnorm samt införa köttskatt. Men då ser man bara till klimat och inte till biologisk mångfald. Lägg till att man vill ha större rovdjursstammar vilket tveklöst påverkar möjligheten att ha djur på marginalmarker (där de bäst behövs), så blir det tveksamt om (mp) i praktiken gynnar den biologiska mångfalden och miljön i sin politik.

Märkliga prioriteringar avseende Tivedenvargarnas skador!

Härom året lyckades Naturvårdsverket med bedriften att flytta ett par vargar och få dem att stanna kvar i det tilltänkta området. I detta fall var det Tiveden i NÖ västergötland på gränsen till närke och värmland. Antagligen bra för den svenska vargstammen men ett hårt slag för de som försöker ha djur och jaga i området. Naturvårdsverket har nu avsatt en halv miljon kr extra i ersättningsmedel till just detta område/revir. I Svea Jord&Skog kan man läsa:

Naturvårdsverket har avsatt en rejäl klumpsumma pengar för att kompensera för de problem de inplanterade vargarna i Tiveden orsakat. En halv miljon kronor har avsatts. Exakt vad de ska användas till är i dagsläget inte klart.
– Det är första gången en sådan här kompensationssumma avsätts. Men vargarna i Tiveden är ju också unika. De är ju de enda Naturvårdsverket framgångsrikt lyckat flytta, säger Per Wedholm, som arbetar med rovdjursfrågor på Länsstyrelsen i Örebro.

Nu finns där såklart en stor hake. Pengarna får inte användas för att kompensera rivna djur:

Pengarna från Naturvårdsverket är villkorade till förebyggande åtgärder, inte ersättning för rivna djur.
– VI vet inte exakt hur pengarna ska användas än. Men troligen blir det rovdjursavvisande stängsel och röjning under befintliga staket, fortsätter Per Wedholm.

Konsekvensen blir att biologiskt värdefulla men svårstängslade betesmarker i Tivedenområdet skall överges till förmån för lättstängslat vallbete. Detta innebär att man uttryckligen från myndigheternas sida prioriterar den internationellt sett icke hotade vargen framför en mängd växter och småkryp som är betydligt mycket mer hotade och behöver hävd för att trivas... Det logiska hade varit om NVV tagit på sig att ersätta alla skador vargarna som man flyttat till området orsakar.

Tipstack till TG
Sedan tipsade jag vargfakta som skrev en text utifrån ett ägarperspektiv.

Rådjursbajs gynnar biologisk mångfald

Rådjuren har större betydelse för den biologiska mångfalden än man tidigare trott. Och då inte i form av mat till våra stora rovdjur utan som aktiv spridare av fröer. Nyheten kommer från ett pressmeddelande från Stockholms Universitet:

Rådjursbajs bidrar till den biologiska mångfalden

Rådjur är kanske mest kända för att äta de finaste blommorna i rabatten. Men vad de äter i det övriga landskapet kan faktiskt göra nytta för den biologiska mångfalden. Genom att samla in bajs från rådjur och sedan odla de frön som fanns i bajset har forskare från Stockholms universitet kunnat se hur rådjur sprider olika typer av växter.
- Vi kom fram till att rådjuren sprider frön i högre grad än vi trodde. Det är roliga nyheter eftersom många gräsmarksväxter hotas när naturbetesmarkerna försvinner. Fröspridning med rådjur kan bidra till biologisk mångfald i det svenska jordbrukslandskapet, säger Alistair Auffret [Ref 1]vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi vid Stockholms universitet.
Under 1900-talet har naturbetesmarkerna, som är viktiga för mångfalden i floran, i Sverige sjunkit rejält. Under samma tidsperiod har antalet rådjur ökat. Forskarna ville undersöka om rådjur kan bidra till fröspridning av de växter som hotas. Alistair Auffret och Jan Plue samlade rådjursbajs från naturbetesmarker och åkerholmar på sörmländska Selaön. De odlade sedan bajset i växthus och kunde på så sätt se vilka frön som rådjuren kan sprida.
- Vi hittade gräsmarksväxter som exempelvis käringtand, gulmåra och rödklöver. Det är positivt att de sprids eftersom gräsmarksspecialister kan ha svårt att överleva när naturbetesmarkerna försvinner. Men det går inte att förlita sig på rådjuren för växternas fortlevnad utan det måste till andra åtgärder också. Förutom fröspridning är det mycket viktigt att skydda de gräsmarkerna som är kvar säger Alistair Auffret.

Att på olika sätt gynna rådjursstammen innebär med andra ord att man gynnar den biologiska mångfalden. Slutsatsen blir med andra ord: Utnyttja de sista veckornas rävjakt aktivt så gynnar du den biologiska mångfalden!