Svart hål i Dalarna?

Enligt Wikipedia är ett svart hål:

Ett svart hål är, enligt den allmänna relativitetsteorin, en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljus, kan övervinna kroppens gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen, förutom eventuellt oerhört långsamt i form av Hawkingstrålning. Man kan inte heller få en reflektion eller spegelbild genom att belysa det med en ljuskälla och inte få någon information om materia som försvunnit in i hålet.

Det innebär att ett svart hål är fullt av något men man vet inte vad eftersom ingen information om vad som finns där slipper ut. Tydligen stämmer inte definitionen, jag skall strax förklara varför.

I Dalarna menar forskare och myndigheter att det finns ett svart hål. Det är ett ganska aggressivt hål eftersom det enligt ansvarig myndighet expanderar:

– Det känns som om tomrummet vidgas.

Det som åsyftas är ett område i Dalarna där det saknas information om vargar. Såväl i form av tips som spår. Tjuvjakt pekas ut som den sannolika orsaken.

Utvecklingen de senaste veckorna pekar mot något annat. Under oktober har flera hundar liksom fårbesättningar tagits av varg i "det svarta hålet". Någon skyddsjakt blir det inte tal om eftersom länsstyrelsen registrerat en vargföryngring i området.

I helgen observerades något annat. En jägare på pass hade plötsligt en flock med inte mindre än nio vargar inom synhåll, som närmst ungefär 20 meter. Min tanke är att en flock på nio vargar inte är ett föräldrapar med årsungar utan en grup som varit etablerad längre.

Så frågan är vad det egentligen är för svart hål det handlar om. Är det så enkelt att folket i området tappat förtroendet för myndigheterna, helt i linje med det Serena Cinque beskriver i sin avhandling där delaktighet och påverkan är nyckelord vid rovdjursförvaltning. Utan lokalbefolkningens förtroende och tips är myndigheterna helt blinda när det gäller inventering. Det kan alltså ha funnits varg i området hela tiden utan att myndigheterna (och forskare) haft en aning om det och istället skyllt frånvaron av kända vargar på illegal jakt.

Kommer osäkt att tänka på sagan om pojken och vargen fast tvärt om.

Synpunkter på Kalibers granskning av tjuvjakt på rovdjur

Idag, måndag, har vi på Ekot hört utdrag ur Kalibers granskning av den illegala jakten på stora rovdjur i Sverige. Programmet finns utlagt på sr.se sedan i natt och jag har lyssnat på det hela. Såhär kan man sammanfatta mina synpunkter:

Lyssnade just på Kalibers granskning av illegal rovdjursjakt. Den kändes lite tandlös, det mesta var skåpmat. Sedan tycker jag att de missade öppet mål genom att inte prata med Erica von Essen och/eller Serena Cinque som ju faktiskt forskat på just orsaker till illegal jakt på stora rovdjur och attityder till det. Istället lät de miljöåklagare Åse Schoultz breda ut sig i princip helt oemotsagd. 

Sedan kan man konstatera att de som protesterar mot vargjakt genom aktioner inte problematiseras som de aktivister och provokatörer de är, det youtubeklipp som beskrivs där jägare bankar på aktivister har givetvis ett förspel fyllt av handgripliga provokationer vilka lett fram till den filmade och utlagda sekvensen. Men detta nämns inte, trots att media nyligen granskat just djurrättsaktivister (ja till och med i SR har det tagits upp). Den högra handen vet visst inte vad den vänstra gör....

Här hittar ni Kalibers granskning.
Och här hittar ni en transkribering av hela avsnittet.
_________________
tillägg 1: Jag skickade följande mail till kaliber samt SRs utomordentliga granskningsprogram medierna:

Jag lyssnade med intresse på kalibers granskning av illegal jakt på stora rovdjur.
Jag förstår att man inte kan göra så mycket på bara 30 minuter men jag saknade verkligen inslag med forskarna Serena Cinque respektive Erica von Essen i programmet. Det är två personer som granskat, problematiserat och kommit bakom de vanliga klischeerna kring illegal jakt på stora rovdjur. Som det var nu blev det ärligt talat mest skåpmat, ganska ensidig sådan med tanke på hur mycket utrymmer miljöåklagare Åse Schoultze fick.
Sedan reagerade jag på att aktivisterna som störde vargjakten mest utmålades som offer när det rör sig om samma människor/gruppering som hårdgranskats av SVT och GP de senaste veckorna, människor som med hot och sabotage försöker tvinga andra människor att ändra sitt lagliga beteende. Sannolikt föregicks det refererade youtubeklippet av extrema provokationer från jaktsabotörernas sida, men det väljer de medvetet att inte lägga ut och genom att inte problematisera det hela så blir Kaliber ett nyttigt verktyg i deras propaganda. 

Svar från Kaliber:

Tack för att du lyssnade på programmet och skrev till oss. Vilka personer man väljer att ha med i ett program kan man så klart ha många synpunkter på. Vårt huvudfokus var
att se vilka som dömts genom åren och höra några av deras röster om varför det skedde. Att det finns en misstro mot myndigheter när det gäller rovdjurspolitiken och en
klyfta mellan dem som bor på landsbygden och beslutsfattare är känt. Brå tog tex upp det i en rapport 2007. Och jag känner till såväl Erica von Essen avhandling från 2016
och Serena Cinques från 2008. Bra och spännande läsning. I programmet berör vi också dessa aspekter. Och det står dig så klart fritt att tycka det vi gjort är skåpmat.
När det gäller filmen från aktivisterna används den som en ljudlig illustration för att visa att det finns en motsatt åsikt. Motsättningen kan man så klart göra ett särskilt
program om. Jag tycker till exempel att GP:s reportage nyligen var en utmärkt granskning. Men i motsatts till din uppfattning tycker jag inte att vi blir ett verktyg i någons propaganda.

Min replik:

Tack för snabbt svar. Kom att tänka på en annan sak. Det poängteras att antalet anmälningar om jaktbrott ökat. Jag tror att det finns en intressant tråd att nysta i där. Jag tror nämligen att en stor del av anmälningarna är av karaktären okynnesanmälan eller oförståelseanmälan. Tex så är mitt intryck att folk som inte kan något om jakt och ramlar på tex en rävfälla, åtelkamera eller slaktrester när de går i skogen anmäler detta. Det finns gott om exempel där fullt legala företeelser polisanmäls. Tex så visade sig de två vargarna i detta inslag https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4474470 vara hudar (slaktrester) från ett par älgar som återbördat till naturen. Här visade sig en död tamkatt tas för ett lodjur https://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/falskt-larm-om-illegal-lojakt-20071004/ . En  död rödräv mistänktes vara en död varg https://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/misstankt-dod-varg-var-en-rodrav-20090812/ . En död grävling utan huvud troddes vara en vargvalp https://www.arbetarbladet.se/artikel/hofors/huvudlost-djur-hittat-i-dike . Exemplen är många och beror i de flesta fall på anmälarens okunskap om hur olika sake i naturen ser ut, detta gör att jag tror att just siffrorna över anmälningar kan vara värda att problematisera/penetrera. Sedan finns det grupperingar som drar in pengar (donationer/bidrag) på att göra så många anmälningar som möjligt och därigenom verka slagkraftiga, jag tänker på Insamlingsstiftelsen APU (Anti Poaching Unit), av deras bilder på hemsida och i sociala medier att dömma så anmäler de väldigt mycket som inte är brottsligt.  

__________________
tillägg 2:
Jag blir lite fundersam över uppgiften om att anmälningar om illegal jakt ökat. På andra håll har vi sett:
1/ oroliga och okunniga människor anmäler oftare nu än tidigare när de ser en jägare med gevär, ofta tror de att det är en terrorist eller brottsling. Det finns till och med lokala rekommendationer att jägare skall ringa in till polisen innan de går ut och jagar för att det inte skall ske någon förväxling...
2/ APU och andra "tjuvjaktsjägare" okynnesanmäler jägare, åtelkameror och fällor trots att dessa är legala. Detta drar upp statistiken.

Christer Jarlås och jakten på tjuvjakten

Miljöåklagare Christer Jarls jagar tjuvjägare. Jag har roat mig med att fånga upp lite Jarlås-citat genom tiderna, budskapet är genomgående att "tjuvjakten ökar". Personligen får jag en lustig ögonblicksbild av sagan om pojken som ropar varg:

2018:
"– De indikationer som finns tyder inte på att det minskar trots att vi i dag har tillåten jakt på rovdjur, säger han."
"– Tittar man på hur det är idag så är det kanske värre än det var då, konstaterar han."

2017:

"– Vi bara skrapar på ytan, det lilla vi kommer åt och det lilla vi kan lagföra. Det här är en brottslighet man kan ägna sig åt utan någon större upptäcktsrisk, säger han till SVT Västernorrland"

2016 :

"– Det största problemet idag är att vi inte har en bred acceptans för den lagstiftning vi har och där har ju politikerna misslyckats kapitalt, säger Jarlås."

2015:

"– Vi har stött på väldigt motstånd från vissa poliser att utreda den här typen av brott, säger miljöåklagare Christer Jarlås."

Och så håller det på år efter år. Gunnar Glöersen diskuterar Jarlås tendens att förstora problemen i en blogpost från 2011, den är ytterst läsvärd och jag tror att den är minst lika aktuell nu som den var när den skrevs.

I en blogpost från i fjor roade jag mig för övrigt med att granska Jarlås uttalanden från det årets vargsymposium och jämföra dem med svaren från de han gick till angrepp mot, primärt polisen och länsstyrelserna. Genomgående slår kritiken tillbaka på Jarlås som inte förefaller bedriva sitt jobb speciellt bra eller effektivt. 

I - jaktens abc

Illegal jakt är ett stort problem i vår värld. Den har flera orsaker, den kan vara ekonomiskt baserad (elfenben & noshörningshorn men även en hel del köttjakt i sverige), den kan hänga ihop med konsumtion (bushmeat men även en del bonnatjuvjakt i sverige), den kan handla om att försvara sina tamdjur eller grödor, den kan vara rent politisk (delar av den illegala rovdjursjakten i sverige är sådan).

Rovdjursföreningen skuldbelägger Jägareförbundet för illegal vargjakt

Härom dagen seglade en diskussion om illegal jakt på varg upp i media. Den har varit tämligen okritisk och självklart är Svenska Rovdjursföreningen inte sämre än att de hakar på och passar på att ge Svenska Jägareförbundet en känga. 

I korthet kan man säga att Rovdjursföreningens kritik går ut på att Jägareförbundet inte gör tillräckligt för att motverka illegal jakt samt att Jägareförbundet skulle släta över och bortförklara den illegala jakt som bevisligen sker:

– De tar ju ofta avstånd från den illegala jakten men i nästa andetag så säger de mer eller mindre att den illegala jakten kan förklaras, eller förstås, utifrån att människor är missnöjda med rovdjurspolitiken, ungefär som att om jägarna inte får rovdjurspolitiken som de vill så blir det illegal jakt. Faran med det är ju att man ger människor som är beredda att begå brott en motivation att begå brott. Det är väldigt olyckligt, säger Torbjörn Nilsson som är ordförande i Svenska Rovdjursföreningen och fortsätter: 

-Det är ju ett principiellt felaktigt resonemang att man ska tillåta och göra en handling laglig för annars görs det olagligt. Det är som att säga att man ska låta folk plocka godis i butikerna för annars blir det snatteri. Det funkar ju inte så. Man kan ju inte möta kriminalitet genom att legalisera handlingen.

Gunnar Glöersen svarar:

– Jägareförbundet agerar alltid utifrån en vetenskaplig grund och även i den här frågan så baserar vi det på vetenskapliga artiklar och de rapporter som finns. De säger ju att det enda sättet att komma till rätta med den illegala jakten är inte med hårdare straff eller mer bevakning utan genom att anpassa rovdjurspolitiken så att folk känner att de är delaktiga och att den blir rättvis. Jag tror också att den dom som kom i Högsta förvaltningsrätten, som talar om att det finns juridiska förutsättningar att bedriva vargjakt, att den kommer att leda till att vi får ett större förtoende för politiken, att man upplever den som mera rättvis, och att det förhoppningsvis på sikt också innebär att vi får en politik som innebär att den illegala jakten minskar och att det sker legalt i stället, kontrar Gunnar Glöersen.

Jag är helt övertygad om att Glöersen har rätt. Genom att ge folk inflytande över sin situation och vara delaktiga ges djuren ett värde de idag saknar. Fenomenet är detsamma i åtskillig afrikanska länder. I de länder där jakt är totalförbjuden är den illegala jakten utbredd och viltstammarna lider medan de länder som tillåter jakt (och har en genomtänkt lagstiftning) ger djuren ett värde som gör att det blir fler djur. De är ett växande kapital som succesivt kan avyttras genom att jakt säljs och jobb skapas.

Det finns som sagt forskning som stödjer Jägareförbundets inställning. Erica von Essen disputerade i höstas vid SLU institutionen för stad och land på en avhandling om inställning till illegal rovdjursjakt. Jag har inte läst avhandlingen men tycker den verkar ligga väldigt nära sådant som brukar beforskas inom miljöpsykologin. Såhär skrev SLU i sitt pressmeddelande inför disputationen:

Erica von Essen har ägnat sitt doktorsarbete vid SLU åt en form av olaglig jakt som uppmärksammas allt oftare idag – den på stora rovdjur, särskilt varg. Hennes utgångspunkt är att den svenska jägarkåren till stor del har utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning, framför allt när det gäller vargstammen. När de har hörts, menar hon, är det på villkor som upplevs som oerhört snäva, byråkratiska och i värsta fall meningslösa, såsom att behöva ställas mot naturskyddsintresset i viltförvaltningsdelegationerna och sedan kriga från respektive skyttegrav.

Utifrån djupintervjuer med jägare runtom i landet beskriver hon den sociala och politiska bakgrunden till dagens olagliga rovdjursjakt, och i vilken mån denna jakt kan ses som en form av civil olydnad. Hon diskuterar också samhällets möjligheter att bemöta och motverka denna jakt – vilka vägar som är framkomliga.

– Att se en jakt som tycks bedrivas enligt mottot "skjut, gräv och tig" i svensk glesbygd som en form av civil olydnad kan låta provocerande för en del, säger Erica von Essen. När jag granskade samspelet mellan jägare och svenska myndigheter blev det dock tydligt att den illegala rovdjursjakten är en politiskt motiverad markering. Budskapet är att jägarna har berövats sina medborgerliga rättigheter i den lagstiftande processen.

Självklart accepterar inte Svenska Rovdjursföreningen den synen, vilket de framfört i en rad debattinlagor och det visar de även i sin kritik av Svenska Jägareförbundet. Men det jag tror att Rovdjursföreningen framför allt är irriterade över, det är att de genom de senaste utslagen i högre rättsinstanser tvingas acceptera att Sverige genomför licensjakt på stora rovdjur.

För övrigt är det hög tid att på ett så vetenskapligt sätt som bara är möjligt se över omfattningen av den illegala rovdjursjakten. Att 50% av de vargar som dör varje år dödas illegalt är inte en siffra som skulle hålla för vetenskaplig publicering i en peer preview granskad tidskrift, ändå är det den som används....

Några tankar om det där med tjuvjakt på varg

Det har skrivits en del om tjuvjakt / illegla jakt på varg (och andra stora rovdjur) i media de senaste veckorna. 

För det första så håller en eventuell tjuvjaktshärva i Hälsingland på att utredas. Igår kunde vi läsa:

– Vi har tidigt i morse hämtat in fyra personer från olika ställen misstänkta för grovt jaktbrott. Det gäller illegal rovdjursjakt, säger miljöåklagare Christer Jarlås i Östersund.

Någon ytterligare information, utöver att personerna kommer från Hälsingland och att brotten begåtts i Hälsingland under 2017 har inte avslöjats. Samtidigt pågår en annan utredning i norra sverige, en utredning som verkar växa och innefatta allt fler delar. Nu senast har en äldre händelse där en järv skoterdödats öppnats upp igen.

Härom dagen släppte SVA sin rapport om rovdjur 2016. Den väckte en hel del uppmärksamhet och har tagits upp i en stor mängd inslag i olika medier. Inslagen innehåller alla två delar. Först en del som refererar lite SVA resultat därefter en del där Håkan Sand från SLU uttalar sig. Jag rå inte ihop de olika delarna....

I den första delen nämns att 447 vargar obducerats på SVA sedan 2005, SVT skriver:

Obduktionerna ger tydliga belägg för att det pågår illegal jakt på varg runt om i landet. Av de 447 obducerade vargarna är åtta konstaterat illegalt dödade medan 27 har gamla skottskador.

Det innebär att 35 av 447 har tjuvjagats, oaktat om de fällts eller bara skadats. 35 av 447 är knappt 8%. Tillkommer gör ett antal som visat spår på förgiftning. Låt oss anta att det är lika många, då landar vi i 15-16% av de undersökta vargarna utsatts för tjuvjakt i någon form. Det är på tok för mycket men trenden är nedgående, det procentuella antalet minskar successivt över tid.

Nyhetens andra del är vad som verkligen gör mig förbryllad. Det är en entervju med SLUs Håkan Sand. Han säger:

– Ja, man kan säga att ungefär hälften av de vargar som dör, de dör av illegal jakt. Åtminstone i de siffror som vi har jobbat med fram till 2011

Han fortsätter:

– Alltså, jag tycker man ska ha klart för sig att den skandinaviska vargstammen ändå är en framgångssaga. Den har ökat med 400 procent under de sista tio, femton åren. Men vi har en dödlighet som begränsar tillväxten så att den inte växer maximalt. Man skulle kunna identifiera två faktorer som skulle kunna utgöra ett hot. På kort sikt så är det den illegala jakten som är den enskilt största dödsorsaken, vilket begränsar tillväxten, och det kan få stor effekt på några år bara på så vis att man begränsar stammen från ytterligare tillväxt. Den andra faktorn, som är på längre sikt, den är alltså inavel, bristen på invandrade individer som kommer med nya gener till populationen

Skall man prata siffror så nämner Sand att det antagligen är 40-50 eller ännu fler som dödas illegalt. Här hade jag velat se en redovisning för hur de beräknar det illegala dödandet. Om vi för en stund vänder oss till SVAs rapport och läser vad som står där så hittade jag ett intressant stycke på sida 3 som lyder:

Kort sagt, två vargar hade skjutits illegalt. Det är lika många som dödats av andra vargar:

Jag försökte, som en konsekvens av att jag inte får ihop de olika delarna i nyhetsrapporteringen, förstå hur SLU kommit fram till att 50% av de vargar som dör dödas illegalt. Efter lite letande landade jag i en infofolder som beskrev aktuell forskning vid SLU 2007. Det är högst sannolikt den forskningen Sand faller tillbaka på. Initialt konstateras svårigheten att beräkna den illegala jaktens omfattnign:

Samtidigt är illegal jakt den kanske svåraste dödsorsaken att kvantifiera, vilket ofta gör att beräkningarna av den dras med en större osäkerhet än beräkningarna av andra typer av dödlighet. Eftersom hela befolkningsgrupper som jägare och tamdjursägare uppenbarligen kan känna sig kollektivt utpekade när stora siffror på den illegala jaktens omfattning förs fram, är beräkningarna av dem också mycket kontroversiella, och kraven på att de är tillförlitliga blir extra höga.

För att komma runt problemet så arbetade forskarna med två olika metoder. Först uppföljning av sändarmärkta vargar, totalt 76 st:

Av de 76 radiomärkta vargarna levde 14 vid studieperiodens slut, 27 var med säkerhet döda och för 35 hade radiokontakten förlorats (Figur 2). Dessa 35 klassades i tre grupper, särskiljda med bestämda kriterier, enligt följande: ”sannolikt illegalt dödade” (15 st), ”tyst radio-sändare” (13 st) och ”okänt öde” (7 st). Den årliga dödligheten uppgick i genomsnitt över hela perioden till 30,7 %. 

Så långt är det egentligen inga konstigheter, annat än lite frågor kring hur de valt att klassificera förlorad radiokontakt som sannolikt illegalt dödade. Sedan följer något som jag inte förstår:

Med ”radiometoden” kunde den totala dödligheten också delas upp på enskilda dödsorsaker. Den dominerande dödligheten utgjordes av illegal jakt, uppdelad på ”säker illegal jakt” (4,3 %) och ”sannolik illegal jakt” (11,9 %). Totalt uppgick den illegala jakten därmed till 16,2 % av vargstammen årligen och motsvarade ungefär hälften av all dödlighet.

Här får jag inte ihop siffrorna. De 11,9% sannolikt illegalt dödade är alltså samma 15 individer där radiokontakten förlorats och de 4,3% ingår i de 27 konstaterat döda. Konstaterat illegalt dödade djur bör motsvara 5 av de 27 konstaterat dödad. Det innebär att vi har 5-20 individer som är illegalt dödade mot 22-37 individer som är "naturligt" dödade. Eftersom forskarna använder det starka ordet sannolikt så har jag fetmarkerat den sannolikare delen av intervallet. Men vi landar fortfarande inte i 50% illegal dödlighet, mer korrekt hade varit att säga mindre än 50% illegal dödlighet.

Som jag skrev så arbetade forskarna med två metoder. Den andra metoden var att utgå ifrån inventeringsstatistik. Med denna metodik beräknas den skandinaviska vargstammens årliga dödlighet ligga på 31,4%, dvs statistiskt sett samma som med den tidigare redovisade metoden. Sett till poplationsutveckling så argumenterr forskarna för att populationen utan illegal jakt borde varit betydligt större. Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår hur de kan få ut en siffra på den illegala jakten ur ekvationen men de argumenterar för att inventeringsstatistiken i kombination med populationssimulering bevisar en omfattande illegal dödlighet. Slutligen nämns dödligheten i andra vargpopulationer och den ligger oftast i intervallet 30-45%. Så den skandinvaiska dödligheten är på intet sätt exceptionell.

En annan faktor man skall ha i åtanke är att populationen är beräknad utifrån antalet familjegrupper och att ensamma vargar inte kommer med när populationen beräknas men ingår i dödligheten när de hittas.

Ytterligare en faktor att ha i åtanke är att det bland de illegalt dödade vargarna i statistiken finns ett flertal som idag inte skulle klassats som illegal jakt utan som försvar av tamdjur / skyddsjakt på egens initiativ (§28). Detta gör att siffran 50% inte kan betraktas som relevant idag utan behöver revideras.

 Slutligen tänkte jag fästa uppmärksamheten på en yrkesverksam vargpolis som tillhör kategorin tjänstemän med politisk agenda. Jag tänker på kriminalinspektir Erol Coleman. Han publicerade nyligen en debattartikel i Bohuslänningen, det intressanta är att han klumpar ihop licensjakterna tillsammans med illegal jakt när han skriver:

I Dalarna har bara sedan 2012 minst elva revir raderats ut helt samt i några fall den ena individen i paret. Därutöver flera enskilda och markerande vargar.

Har han missat att licensjakterna syftat till att plocka bort hela revir och att det skett på förvaltningsmässiga grunder? Erold Coleman har en lång karriär bakom sig som vargvärnande polis. De första uttalanden jag hittar från honom är mer än 15 år gamla, han har även varit i TV och uttalat sig om illegal vargjakt. Coleman är engagerad i frågan, om det gör honom mer lämpad att hantera sådana ärenden eller om han är jävig är en öppen fråga. Hans uttalanden i den märkliga och mycket spekulativa dokumentären "vargkriget" gör att jag drar åt det senare. Han verkar dock mer sansad än den mycket märkliga och våldsamma fd polisen Conny Andersson som nu driver medborgargardet APU.

När skall vi få en sansad debatt och medierapportering om vargars dödlighet?
__________________
Älgflugornas Herre tar avstånd från alla former av jaktbrott.

Något om tjuvjakt - inte som allmänheten tycks tro

Läser man i media om illegal jakt så handlar det antingen om illegal jakt på stora rovdjur i sverige eller någon slags halvkommersiell tjuvjakt i afrika och asien där syftet antingen är mirakelmedicin eller troféer. Lite snabbgooglingar* ger vid handen att 19 av 20 nyheter om illegal jakt faller inom dessa kategorier. Därför var det lite intressant att två olika nyheter på detta tema dök upp i mitt flöde idag.

Den första handlar om en man som ställs inför rätta för att ha skjutit mot ett rådjur nattetid från sin bil. Mannen påstår att han skjöt mot en räv men det är fortfarande ett brott att skjuta från sin bil så i sak erkänner han brott mot jaktlagen....

På Kinnekulle, känd för sin oerhört rika dovhjortsstam, har man under den senaste månaden funnit upprepade spår efter vad som bedöms som illegal jakt. I något fall har tjuvjägaren skrämts och lämnat kvar en fallen hjort i andra fall har de ordinarie jägarna upptäckt tidigare skadeskjutna hjortar som de tvingats göra eftersök på. 

Pratar man jaktbrott utfört av människor som medvetet fäller djur så är det vanligaste jaktbrottet alltså inte att det jagas varg eller andra stora rovdjur utan det vanligaste jaktbrottet är det efter matvilt. Att rådjuret som sköts föll på andra sidan jaktgränsen och bars hem utan att jakträttsinnehavaren meddelades. Att man postade om med hjälp av bil under pågående jakt. Om man däremot kikar på vad domarna säger så är de tämligen tydliga. Det vanligaste jaktbrottet är att fälla fel vilt alternativt fälla vilt på fel mark. I sammanhanget framträder grovt sett två kategorier:

1: den lokala mannen som bor på landet, han jagar allt i sin omgivning med fokus på ex vildsvin, dov eller ren, han jagar för att äta djuret och ibland men mer sällan för att sälja köttet, 

2: den kringresande mannen, som beväpnad kör runt i sitt fordon, spanar, planerar och skjuter vilt på fält och gärden, där syftet är rent kommersiellt, sälja köttet och tjäna pengar.

 Dagens Nyheter fångar upp de viltköttsjagande tjuvjägarna: 

– Den här organiserade formen av illegal jakt har inte funnits tidigare. Men det är en lukrativ marknad och risken att åka fast är liten, säger Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent på Svenska Jägareförbundet. 

Hittills har den illegala jakten främst förekommit i Mälardalen och Skåne. Även om det fortfarande handlar om ett fåtal fall anser Svenska Jägareförbundet att det är en ökande och oroande tendens.– Det handlar bara om avlivning och har inget med jakt att göra. Ligorna kör runt på nätterna med mörkerriktmedel som man ser i amerikanska filmer och riktar in sig på större gårdar där det finns mycket djur som går att skjuta av på kort tid, säger Daniel Ligné. 

Drivkraften bakom brottsligheten är att efterfrågan på viltkött har fått ett rejält uppsving de senaste åren på grund av ekotrenden, och att man ska äta klimatsmart. Men även hästköttskandalen har påverkat. Effekten har blivit att priserna på viltkött har rakat i höjden.– Vi behöver jaga mycket mer än vad vi gör i dag för att kunna möta efterfrågan. Men jägare har inte som tradition att skjuta av mer än vad man själv äter upp, säger Daniel Ligné. 

Det svartslaktade köttet består vanligtvis av hjortdjur. Enligt Daniel Ligné säljs det sedan på blocket eller till oseriösa restaurangägare.

Särskilt intressant är den bakomliggande orsaken, ekotrenden som skapat en efterfrågan på viltkött... Jag har i anslutning till en av de marker jag har tillgång till fått rapporter om just denna typ av tjuvjakt. Jag har återkommande skrivit om fenomenet. Personligen så tycker jag att överskjutning av älg där de "extra" djuren säljs skall räknas in här också.
____________________
*Ja, jag vet att google inte söker förutsättningslöst utan anpassar sökningen utifrån tidigare sökningar jag gjort.

Civil olydnad och illegal rovdjursjakt i förhållande till EUs art och habitatdirektiv

När detta publiceras försvarar Erica von Essen sin avhandling om bakomliggande faktorer och attityder till illegal rovdjursjakt. Avhandlingen kan läsas i sin helhet här. åhär skriver SLU i ett pressmeddelande om avhandlingen:

Olaglig rovdjursjakt som civil olydnad
PUBLICERAD: 12 SEPTEMBER 2016
Sveriges jägare har till stor del utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning. Bristen på inflytande har radikaliserat en del jägare, och den illegala jakt på rovdjur vi ser i dag kan beskrivas som en form av civil olydnad. För att bryta den blockering som har uppstått i det beslutsfattande systemet behöver dagens viltförvaltning förändras. Det menar Erica von Essen i en avhandling från SLU.
Den illegala jakten i Sverige har historiskt uppenbarat sig i många skepnader. Vi har en socialt accepterad Åsa-Nissejakt för att fylla frysen under hårda tider och ekonomiskt drivna jakthärvor likt den i filmen Jägarna, men vi har också ett moraliskt försvarbart tummande på regler av människor som i övrigt ser sig som laglydiga jägare.
Erica von Essen har ägnat sitt doktorsarbete vid SLU åt en form av olaglig jakt som uppmärksammas allt oftare idag – den på stora rovdjur, särskilt varg. Hennes utgångspunkt är att den svenska jägarkåren till stor del har utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning, framför allt när det gäller vargstammen. När de har hörts, menar hon, är det på villkor som upplevs som oerhört snäva, byråkratiska och i värsta fall meningslösa, såsom att behöva ställas mot naturskyddsintresset i viltförvaltningsdelegationerna och sedan kriga från respektive skyttegrav.
Utifrån djupintervjuer med jägare runtom i landet beskriver hon den sociala och politiska bakgrunden till dagens olagliga rovdjursjakt, och i vilken mån denna jakt kan ses som en form av civil olydnad. Hon diskuterar också samhällets möjligheter att bemöta och motverka denna jakt – vilka vägar som är framkomliga.
– Att se en jakt som tycks bedrivas enligt mottot "skjut, gräv och tig" i svensk glesbygd som en form av civil olydnad kan låta provocerande för en del, säger Erica von Essen. När jag granskade samspelet mellan jägare och svenska myndigheter blev det dock tydligt att den illegala rovdjursjakten är en politiskt motiverad markering. Budskapet är att jägarna har berövats sina medborgerliga rättigheter i den lagstiftande processen.
Inte vargen i sig som väcker ilskan
Erica von Essens erfarenhet är att det oftast inte är vargen i sig som jägare motsätter sig, även om några äldre jägare lättare fördömer vargen utifrån dess egenskaper. Det är systemet de motsätter sig, och utgångspunkten för dagens bristande vargförvaltning.
– De allra flesta jägare jag har intervjuat menar att det visst finns plats för vargen i Sverige, men att rovdjurspolitiken i så fall måste förändras, säger Erica von Essen.
Blockerat diskussionsklimat
Jägarnas missnöje tar sig många olika yttringar och det handlar både om individuellt och kollektivt motstånd, såsom bojkotter, ryktesspridning, protester och samarbetsovilja. Det förekommer också att jägare ställer motståndarsidans och experternas egna argument mot dem själva. Exempelvis ser man tydligt att jägare allt oftare använder genetiska eller ekologiska argument mot förvaltningen och presenterar alternativa kalkyler på hur man kan uppnå gynnsam bevarandestatus.
Erica von Essens djupintervjuer visar att jägare som tar lagen i egna händer rättfärdigar detta utifrån ett upplevt blockerat diskussionsklimat. De menar att olika intressen inte får komma till tals på samma villkor, och att den administrativa och juridiska tröghet som finns i viltförvaltningen alltid riktas mot jägarna. Ett exempel är de överklagade och uppskjutna licensjakterna på varg.
Överger det politiska samtalet
I avhandlingen analyserar Erica von Essen jägarnas missnöje med myndigheter genom begreppet motoffentlighet, dvs. en folkrörelse som mobiliserats som svar på en legitimitetskris i samhället och i viltförvaltningen.
Den illegala jakten på bl.a. varg kan då förstås som en radikalisering bortom motoffentligheten. Den är ett uttryck för ett motstånd som, till skillnad från offentliga konfrontationer, signalerar ett utträde från den politiska debatten. Detta illustreras väl av uttrycket skjut, gräv, tig.
Kluvenhet inom kåren
Även om de flesta jägare inte medverkar i illegal rovdjursjakt finns det i kåren en kluvenhet inför själva fenomenet. Toleransen mot oaktsamhet är tämligen låg, men det finns en utbredd förståelse för jägare som bryter mot de regler som upplevs som oberättigade och oförenliga med jaktpraxis. Jägare som illegalt skjuter varg kan vara i övrigt laglydiga individer som aldrig skulle tolerera tummande på regler inom den nästintill heliga älgjakten.
– Jag har mött en vilja att ta avstånd från illegal jakt hos jägare som upplever att de redan är hårt påpassade av samhället och som sett att felsteg lätt blir förstärkta i offentligheten. Samtidigt kan de välkomna att själva budskapet når fram till allmänheten och förvaltningen: att den här jakten sker idag och att den kommer att öka om det inte blir en politisk förändring.
Detta beskrivs som orsaken till att faktiska fall av illegal jakt tystas ned, medan själva fenomenet illegal jakt utnyttjas som ett "motståndsuttryck" – ett slags varning att jägarkåren har nått eller snart kommer att nå bristningsgränsen.
– De människor som skryter eller hotar om att de ska panga på en varg är sannolikt inte de som faktiskt begår brotten, säger Erica von Essen. Däremot finns det en del av jägarkåren som ser till att den här utvecklingen kommuniceras i motståndssyfte.
Vägen framåt
Avhandlingen visar att det finns ett starkt behov av ändrade förutsättningar i den blockerade viltförvaltningen. En viktig åtgärd är att bereda plats för kritik från de jägare som befinner sig på gränsen till motstånd, där de kan ställa beslutsfattare till svars i ett konstruktivt format.
En annan åtgärd är att utforska möjligheterna kring medborgardialog. Idag möts jägare och naturskyddsintressenter i forum som bygger på representantskap för olika intressen, vilket enligt jägare själva ytterligare polariserar konflikten.
Erica von Essens avhandling rör framförallt demokratiunderskottet i förhållandet mellan svenska myndigheter och jägare, men den erbjuder också lärdomar som kan tillämpas inom andra områden där liknande konflikter och civil olydnad förekommer. Det kan till exempel gälla utbyggnad av vind- eller vattenkraft, eller rovdjursförvaltning i andra delar av världen.
-----------------------------------------
MSc Erica von Essen, institutionen för stad och land, försvarar sin doktorsavhandling In the gap between legality and legitimacy: Illegal hunting in Sweden as a crime of dissent vid SLU i Uppsala.
Tid: Fredagen den 16 september 2016, kl 09:00
Plats: Rum W, Ulls hus, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Associate Professor James Clark Smith, Dept. of Government and Public Administration, The Chinese University of Hong Kong, Kina
Mer information
Erica von Essen
Enheten för miljökommunikation, institutionen för stad och land
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 19 89, erica.von.essen@slu.se https://www.slu.se/cv/erica-von-essen/Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/13567/

Jag tycker att avhandlingen verkar extremt intressant. Den verkar ta vid där Serena Cinque slutade för snart 10 år sedan. Cinque konstaterade i sin avhandling att det rådde en extrem misstro mot myndigheterna i fråga om vargförvaltning, inte minst på grund av att de som lever med / drabbas av / varg har mycket lite att säga till om. 

Båda avhandlingarna demonstrerar tydligt hur den svenska rovdjursförvaltningen misslyckats att uppfylla EUs art och habitatdirektivs portalparagraf:

Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.

Kort sagt, den svenska förvaltningen beaktar inte de regionala ekonomiska, sociala och kulturella behoven. Inte heller bidrar förvaltningen i dess nuvarande form till att upprätthålla  och främja mänsklig verksamhet. Det är med andra ord inte konstigt att resultatet blir en illegal förvaltning, därmed inte sagt att jag försvarar det som sker. Jag förstår bara varför, och är bekymrad över den nonchalans som ansvarsmyndigheterna uppvisar, vilket är en helt annan sak.

Ivory Black Foundation

Jag har mycket stor respekt för PH Natasha Illum Berg. Hon är inblandad i Ivory Black Foundation, en stiftelse som strävar efter att minska efterfrågan på produkter i eflenben. Den illegala handeln med elfenben håller på att få de afrikanska stammarna av elefant att kollapsa.

Nedan en video som Natasha skrivit text till:

Ivory Black from Kire Godal on Vimeo.

När forskningen blir förutsägbar - om tendentiös vargforskning

Man blir sällan förvånad när man läser vad det extrema ytterligheterna i vargfrågan skriver. Härom dagen publicerade Natursidan ett långt referat av forskning kring hur möjligheten till legal jakt påverkar tjuvjakt. Jag kommer nu att citera delar av resonemanget för att lägga kommentarer där jag tycker att man gör helt felaktiga slutsatser.

Guillaume Chapron från SLU i Sverige och Adrian Treves från universitetet i Wisconsin-Madison har undersökt vargbeståndet och jaktlagarna i Wisconsin och Michigan mellan 1995 och 2012. Under den här tiden förändrades lagarna kring vargar hela tolv gånger. Vid sex tillfällen var vargarna helt skyddade och vid sex tillfällen var jakt tillåtet på vargar som misstänktes ha attackerat boskap i området. Jakten motiverades även med att vargarna kunde utgöra ett hot mot människor i området även om det aldrig skett någon vargattack mot människor i varken Wisconsin eller Michigan.

Redan här borde forskarna stannat upp och funderat över om det över huvud taget är möjligt att se några beteendetendenser under en 17 år lång period då lagarna ändrats 12 gånger. Beteendetendenser är fullt möjliga att se över tid, men då krävs just att man låter tid förlöpa innan man ens försöker dra några slutsatser. Hade det rått en situation/regelverk 1995-2000 och en 2001-2012 så hade det varit möjligt att jämföra skillnader dem emellan och se en tensens, men när regelverket ändras med 18 månaders intervall?

Forskarna fann att tjuvjakten på vargarna fortsatte även när jakt var tillåten.
– Idén att tillåten jakt ökar toleransen och därmed minskar tjuvjakten är en av de mest spridda antaganden kring hantering av stora rovdjur. Men den här studien visar det motsatta, säger José Vicente López-Bao på Oviedo-universitetet i Spanien.

Det är inte någon "idé" att tjuvjakt minskar när legal jakt tillåts. Det hela handlar om att ge djuren ett värde och erkännande. Detta går lätt att demonstrera genom att jämföra olika afrikanska länder där en kontrollerad legal jakt på rovdjur (eller elefanter, eller noshörningar eller vilket djur som helst) innebär större och stabilare stammar än jaktförbud. Vad det handlar om är att djuren ges ett tydligt värde. Ett förbud innebär ett ickevärde, ibland även en utgift.

Adrian Treves, en av författarna bakom studien, tror att tjuvjägarna resonerar att de också kan få skjuta vargar om myndigheterna gör det. Att tillåta jakt sänder i sådana fall signaler om att det är accepterat att skjuta vargar eller att inte jaktlagar tillämpas.

Det är ett statistiskt belagt samband att statligt dödande, tex genom dödsstraff, leder till åsikten att öven privatpersoner får döda vilket antyds gneom att amerikanska stater med dödsstraff har högre mordstatistik än övriga stater samt att mängden mord brukar öka i samband med att dödsstraff genomförs. Problemet är att för att få ner tjuvjakten så måste invånarna, de som drabbas, aktivt involveras i förvaltningen. I praktiken innebär det att de måste tillåtas delta i jakten eller känna att de kan dra nytta av den. Därför faller hela studien och dess slutsatser...

– Man minskar inte plundringen genom att tillåta snatterier utan genom att ha nolltolerans, säger Guillaume Chapron som menar att lösningen är att ha mer fokus på att se till att lagar efterlevs.

Jämförelsen med snatteri är direkt förolämpande, i frågan om illegal vargjakt är det snarare så att folk inte respekterar lagarna och reglerna för att de upplevs som orimliga. Flera tidiga dommar om illegal vargjakt handlade om att bönder sköt vargar som attackerade deras får eller boskap samt jägare som försvarade hundar. Att försvara sina djur och sin egendom är en fullt rimlig reaktion trots att det är ett brott när lagstiftningen upplevs som tokig. När §28 i jaktförordningen ändrades så att det blev möjligt att försvara sina djur vid rovdjursattack gick den illegala jakten ner. Vad gäller Svenska förhållande så kan vi inte se någon direkt koppling mellan de tillfällen då licensjakt tillåtits och hur det åverkat tjuvjakten, tidsserien är för kort och förutsättningarna inom tidsserien har varit så extremt ojämn och ryckig att den möjligheten faller på precis samma premisser som den inledande kritiken jag hade mot studien som Natursidan refererar.
__________________
Nu skall man vara medveten om att jag inte läst ursprungsstudien utan ger mig på ett mer eller mindre bra referat av studien. Det kan hända att ursprungsstudien är bättre vetenskapligt belagd, å andra sidan är Guillaume Chapron på SLU känd för att överlag vara negativ till vargförvaltning via jakt.