Jakten i Sverige nådens år 1942 del 2

Jag har gått igenom hela årgång 1942 av Svensk Jakt. Hittade den inbunden i halvfranskt band för en spottstyver på en loppis. I två blogginlägg lyfter jag fram saker som tydligt visar hur kriget påverkade jakten i Sverige. Detta är den andra av två blogposter.

Krig i världen medför olika typer av problem. I gårdagens blogpost tog jag upp bristen på kött och vad den fick för konsekvenser, dels genom att nya arter blev vanligare på matbordet och dels genom att tjuvjakten ökade markant. Men kriget påverkade den svenska jakten på fler sätt.

Att tillgängligheten på övningsammunition skulle strypas är kanske inte så förvånande. Det är tämligen självklart att de militära behoven prioriterades. Följande kan man läsa i artikeln ”Jaktammunitionen och metallbristen”:

”Den normala förbrukningen i Sverige av bly för tillverkning av hagel för jaktammunition uppgår årligen till inte mindre än 250 ton. Med hänsyn till den betydelse jakten har för folkförsörjningen har Industrikommissionens metallbyrå ställt i utsikt tilldelning av bly för tillverkning av hagel under 1942 men har samtidigt uttalat sig för största möjliga sparsamhet med hagelammunition.”

Metallbristen innebar alltså att jakt fortfarande prioriterades men att nöjesskytte, övningsskytte och sportskytte fick stryka på foten, eller avlysas för att använda samma ord som artikelförfattaren. En annan effekt av metallbristen är att hylsorna i högre utsträckning kom att tillverkas av kopparplätterad stål än mässing. Ett system med återvinning av hylsor dras igång, eller rättare sagt. Det ställs krav på att lämna in hylsor för att få köpa nya patroner. Industrikommissionen ville först kräva en återlämnad hylsa för varje ny patron men gav efter resonemang med Jägareförbundet erkändes att hylsor lätt kommer bort vid jakt och kravet på att lämna 7 tomhylsor för att köpa 10 infördes.

I och med att det rådda allmän brist på mycket ökade utnyttjandet av de jaktliga resurserna. Tidiagre hade tex rådjursskinn oftast kasserats. Nu uppmanas istället alla jägare att tillvara ta eventuella rådjurshudar. Ersättningen låg på 2:75 kr, dvs ungefär 60 kr i 2015 års penningvärde. Under årets lopp ökar priset till i snitt 3 kr med toppnoteringar på 4:50 kr för de allra bästa. Under första halvåret 1942 levererades 2056 rådjurshudar till de större garverierna. Det påpekas från garverihåll att skinnen måste vara ordentligt saltade eller torkade för att duga något till.

Vad gäller grävlingen så var det inte bara skinnet och köttet som var av intresse. Under tider då petroliumprodukter var strikt ransonerade sökte man ihärdigt efter alternativa smörjmedel. Grävlingfett var ett sådant som gärna användes inom den elektriska industrin. Fettet levererades skirat, dvs det man kunde koka ur råfettet var det som var av intresse. Det skirade fettet betalades med 5-6 kr per kg beroende på hur rent det var. Ur en höstfet grävling kan man utvinna 2-4 kg skirat fett. Summerar vi grävlingens produkter så ser vi att skinn och kött gav 10-16 kr och fettet upp till 24 kr, summerat blir det som mest 40 kr vilket i dagens penningvärde motsvarar över 800 kr.

Jakten i Sverige nådens år 1942 del 1

Jag har gått igenom hela årgång 1942 av Svensk Jakt. Hittade den inbunden i halvfranskt band för en spottstyver på en loppis. I två blogginlägg lyfter jag fram saker som tydligt visar hur kriget påverkade jakten i Sverige. Detta är den första av två blogposter.

Det är klart och tydligt att det var köttbrist. Flera olika artiklar och annonser visar detta med stor tydlighet, allra tydligast är de upprepade artiklar och annonser som behandlar grävlingens kött.

I artikeln ”Mer om grävlingens matnyttighet” kan man läsa att:

”grävlingkött, särskilt skinkan, är ganska njutbart, och på den grund är förtjänt av att komma till användning i jägarnas hushåll under dessa köttbristens tider”

Därefter går artikelförfattaren in på trikinrisken. Det är uppenbart att man var väl medveten om denna och det poängteras att köttet måste vara väl genomstekt eller genomkokt innan det kan konsumeras. Följande sedelärande historia berättas på ämnet:

”Signaturen var nyligen med om avdagatagandet av en yngre sugga, som sedan högtidligen lades i marinad och av deltagarna i jakten skulle uppätas under festliga former. Glädjen stod högt i tak över att man äntligen skulle få sätta tänderna i ett ordentligt stycke kött. Så kom det försiktigtvis begärda utlåtandet: den insända mellangärdesbiten hade visat sig vara full av trikiner. Festen blev inställd!”

I en annan artikel som handlar om ”Liljeforsfällan” tas också trikinfrågan upp. Såväl rävar som grävlingar diskuteras, tysk forskning på området refereras och det konstateras att ingen vet hur utbrett problemet är i sverige. Intill en bild av en grävling fångad i ”Liljeforsfällan” kan man läsa:

”En gammal höstfet gris på 18 kg, tagen i Liljeforsfällan. En god späckklump i kristider”.

I vart och vartannat nummer finner man annonser efter just grävlingkött. Grävlingen skall sändas med postpaket oflådd. Om köttet kasseras så får i alla fall skytten pengar för skinnet, högsta dagspris utlovas. För grävlingar betalades 10-16 kr per styck, vilket motsvarar ungefär 200-320 kr per styck i dagens penningvärde.

Även kråkor lyfts fram som bra mat. ”En samling prima kristidsstekar” kan man läsa vid en bild av nyutflugna kråkungar.

”Vilthandeln och kristiden” lyfter fram hur kristiden påverkar efterlevnaden av regler och förordningar. Det är tydligt att jägarna blir mer opportunistiska till sitt beteende, jakttrycket ökar såväl under jakttid som utanför jakttid. Skälet är dels att förse de närmaste med kött men det finns även vinstdrivande syften. Där är vilthandlarna en viktig bricka i spelet. Det är uppenbart att dessa agerade hälare åt tjuvskjutet kött. Eller för den delen skinn som ju också var eftertraktat.

Problemen med tjuvjakt blir så omfattande att Jägareförbundet i samarbete med Domänstyrelsen tvingas arrangera fortbildningskurser för statspoliser och kronojägare för att dessa skall kunna motverka jaktbrott.

Samtidigt som tjuvjakten var utbredd ökade allmänhetens förväntningar på jägarnas prestationer inför höstjakten. Inte minst som 1941 års älgjakt innebar att ”en rekordskörd av älgar nedlades”. 1942 innebar dock att staten ställde krav på att fällda älgar på grund av rådande köttbrist skulle ingå i landets försörjning. Kort sagt, staten inkrävde kött från älgjägarna.

När väl älgjakten kom igång beskrevs den såhär:

”Aldrig tidigare har en svensk älgjaktsäsong ingått under så stormiga och osäkra förhållanden som den nu gångna. Redan från början onormal på grund av köttbrist och kötthunger hos jägare och allmänhet blev situationen ytterligare tillspetsad på grund av beslag och kristidsbestämmelser.”

Där fanns resonemang som påminner om dem som förts idag kring vargjakt, att jägarna skulle strejka. Man ville inte jaga för andra. Men det blev snarare tvärt om. Mängden älgjägare var högre än någonsin tidigare.