Bockjakt - kåtbock

På eftermiddagen den 16 augusti gav jag mig ut på mer bockjakt. Jag valde att smyga och locka på en udde som brukar innehålla mest getter i vanliga fall. Vinden var frisk och låg på från uddens spets och in mot viken vilket gjorde att det var ganska lätt att smyga ljudlöst. Eftersom alla enbuskar och tallar rörde sig ganska friskt så kunde jag också röra mig.

Jag stannade till på ett par ställen och lockade. Efter mitt tredje försök så började jag smyga vidare i motvind och ser en get. Jag tar upp kameran och fotar. Smyger lite frammåt när hon försvinner in bakom en liten talldunge. Tänker att hon borde dyka upp på andra sidan. Snart skymtar jag henne mellan grenarna.

Men...

Hon har ju horn. Jag plockar fram lockpipan och testar getens kontaktläte. Ingen reaktion. Testa getens ångestläte, bocken reser sig och jag ser att han är rätt fin. Han tittar åt mitt håll, sedan ägnar han sig åt geten som dök upp brevid. De snurrar runt. Försvinner bakom träden. Kommer fram till vänster om dungen och han bestiger henne. När han är klar höjer jag bössan, finner bogen i hårkorset och kramar avtryckaren. Han rycker till skuttar över en enebuske och ställer sig att titta, två andetag senare faller han omkull. Det rycker ett par gånger i benen sedan är han still.

När jag kommer ner till stugan med honom så flår jag honom. Därefter hänger jag honom i sjöboden brevid morgonens bock. Eftermiddagsbocken är rejälare, ca 10 cm längre rygg än den unga herre jag skjöt på morgonen.

En gåva från Diana

Emellanåt står man i Dianas gunst och hon skapar tillfällen, möjligheter. I morses var ett sådant tillfälle.

Jag hade gått en sväng med Essa, sett ett par rävar på ett gärde - uppenbarligen pilska. Väl hemma så kollade jag rävfällorna (som syns från gårdsplan). Ingen räv. Men strax bortom den ene gick en helt OK dovhjort. Jag gick in. Hämtade bössa och lämnade Essa.

Smög neråt genom fårhagen mot mossen dit jag tyckte hjorten var på väg. Efter en stund fick jag syn på ett dov. Men det var en kalv inte en hjort. Stannade och stod prick stilla mitt i hagen. Allt fler dov visade sig. Det var bortåt ett dussin. Alla stod med grannens hus som fons så något skottläge fanns inte.

De virrade omkring lite. Sedan verkade de bli störda av något. Mig? Njä. Snarare något hos grannen. Dovviltet började röra sig åt mitt håll. I en tät klunga. Efter en stund var de inne på knappa 30 meter och en hind frigjorde sig. Jag lyfte försiktigt bössan, fann bogen och lät skottet gå.

Hon stegrade sig. Flocken drog iväg sisådär 50 m. Den träffade hinden vacklade kanske 20 m mot flocken innan hon stegrade sig igen och föll över på rygg. Jag gick fram mot henne och resten av flocken drog iväg ner i mossen.

Hinden låg död på marken och jag gick och hämtade Essa. Vi gick till skottplatsen där det bara fanns hår. Inte en röd droppe någonstans i snön. Märkligt. 2 m bort var ordentligt med blod och så såg det ut hela vägen till kroppen. Essa fick göra ett minimalt dödsök. Min tanke var att alltid ger det något, särskilt när spåret var uppblandat med lukt från ett dussin djur.

Sedan följde det vanliga efterarbetet.

Ibland skapar Diana situationer som det bara handlar om att man fångar upp på ett bra sätt.

Att fälla en gammal hagga

Var ute och jagade härom dagen. Lät Essa vila och valde att smygjaga istället. Såg totalt 15 rådjur, såväl bockar som kid och hondjur, under min tur så vi verkar ha rätt gott om dem. Efter ett tag så identifierade jag ett ensamt hondjur. Hon kändes rätt, kan inte riktigt förklara varför.

Jag började med att smyga en runda in på ängen brevid för att komma rät i vind. Kunde smyga in på ca 50 meter och sätta mig bakom en mur utan att hon såg mig. Vid det laget hade djuret lagt sig tillrätta och idisslade. Jag smög upp bössan, min gamla 6,5-a, på muren och lade an. Fick inte någon bra bild av bog eller bröstdel så jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag riktade in hårkorset på halsen. Jag är mycket väl förtrogen med bössan i fråga och eftersom djuret låg stilla valde jag denna lösning.

Skottet gick. Djuret sjönk ihop och sprattlade två gånger med benen innan det blev stilla. Allt gick som det skulle.

Jag gick fram och kikade på djuret. Det första jag såg var att hon var alldeles bajsig i baken, kraftig diarré. Sedan kikade jag av nyfikenhet i käften på henne. Fan, har hon huggtänder tänkte jag. Sedan insåg jag att hon bara hade kvar tre framtänder i nederkäken, de längst ut på sidorna. Uppenbarligen var det en gammal get. Hon var i gott hull, men jag ät tveksam till om hon burit kid senaste säsongen. Är även tveksam till om hon skulle överlevt den kommande vintern.

Kort sagt helt rätt djur att fälla.

Men varför kallar jag henne gammal hagga i rubriken?

Jo, vi har en granne till stugan uppe i Bohuslän. Han kalla alla äldre hondjur för gammel hagga, särskilt sin hund Elsa...

Lyckad lockjakt på råbock

 Sedan den 16 augusti har jag varit ute och jagat råbock i mer ään 20 timmar men knappast 25 timmar. Oftast har jag sett getter och kid, men få bockar. Jag har tolkat detta som att brunsten varit över och bockarna lugnat sig. Kanske lagt sig att pusta ut uppe i skogen för att komma fram sent och då äta upp sig igen. Inte minst har jag tolkat det på detta vis på grund av att jag aldrig fått några svar när jag lockat.

För mig är bockjakt just lock och smygjakt. Jag har lessnat på att sitta i ett torn och passivt vänta på att ett rådjur skall drälla förbi. Men det har inte varit lätt i år. I början regnit och blåsigt sedan har det i och för sig varit några fina kvällar, men de har inte gett något.

 Tills igår.

Igår lossade det. Efter att jag läst för ungarna smög jag ut. Jag tog mig till ett område där jag i förrgår såg och hörde MÅNGA rådjur. Tänkte att jag borde kunna komma i bra läge genom att smyga. Men si det behövdes inte. Redan när jag var på väg in i området brakade det till. En get for ut tio  meter framför mig. Hon sprang snabbt. Strax bakom henne kom en ung bock. Knappast någon revirbock utan snarare en mindre marginalbock som tillåts lite lek i utkanten av ett revir i slutet av brunsten.

Bocken förföljde geten fram till ån. Geten for graciöst över men bocken stannade.

Jag satte mig ner. Plockade fram lockpipan och började locka. Bocken reagerade direkt. Tittade. Började gå snett mot mig. Rusade lite kort. Stannade. Men det var inget bra läge, hus snett bakom. Jag lockade lite till. Bocken travade en bit, nu parallellt med mig. Stannade upp.

Jag fann boken i kikaren och lät skottet gå....

 ....den ljuddämpade knallen från 6,5-an var inte så hög. Rekylen obefintlig så jag höll kvar bocken i kikaren och såg honom hoppa rakt upp i luften. Högt hoppade han.

Sedan rusning. Mot gärdeskanten. Efter 30 m syntes det hur benen började ge sig. En sista kraftansträngning och han tog sig över muren. Sedan tystnad.

Jag smög fram. Där precis bakom muren låg han. Skottet tog i övre framkanten på vänster bogblad och gick ut i bakre kanten på höger bogblad med mycket modest köttförstöring som resultat. Båda lungorna totalt sönderskjutna men hjärtat intakt. Brösthålan var helt full med blod så något av de stora blodkärlen hade väl slitits av. Bra, det är en bra avblodning av slaktkroppen.

Nu hänger slaktkroppen i viltkylen. Mörningstimern visar att det är dags för styckning frammåt tisdagkväll eller kanske onsdag. Eventuellt sänker jag tmeperaturen något för att kunna förlänga mörningstiden. Vi får se.

Pürsch i dagarna tre

Nu är helgen över. Den innebar tre dagars jakt på två fundamentalt olika marker. Jag låter ett gäng kommenterade foton illustrera det hela. Inledningsvis var jag på en ö i norra Bohuslän och sedan på hemmamarken:

Dag 1: Upp tidigt. Efter någon timme kom ljuset. Satt inledningsvis stilla vid en av de få inägorna på marken ute på ön. Lockade lite med en butolo blatter. Inga reaktioner. Så efter ett tag valde jag att smyga istället. Har svårt att sitta still allt för länge.

Många grävlinggryt finns det på ön. Hade det inte varit för alla rötter så hade skalgruset varit lättgrävt.....

Båttrafiken är avsevärt mycket mindre nu än för två veckor sedan då vi var på ön senast. Men en och annan segelbåt for ändå förbi. Konstigt att området lever upp intensivt under två sommarmånader för att sedan vara så lugnt och stilla.

Dagens andra pass blev också smygjakt. Denna gång ut på en svår udde, sisådär 20 ha stor. Den består av höjder, hälleberg, åtskilda av tätbevuxna sprickdalar. Helt omöjligt för smygjakt, men med stor potential för rådjursjakt med terrier frammåt hösten....

Som sagt, sprickor, höjder och stup. Naturliga barriärer som förhindrar effektiv smygjakt men som samtidigt kommer att styra flyende drevdjur väldigt effektivt!

Några gamla igenvuxna ängar består av täta enebusksnår, andra av asp och al.

Dag 2-3: Vid lunchtid på lördagen hängde jag bössan, sedan for vi hem. Det skulle bli väldigt dåligt väder i området på söndagen, och det är inte kul att köra öppen motoreka i regn och kuling över öppet hav.

Lördagkvällen lades på skyddsjakt på vildsvin. Kom aldrig till skott men skrämde bort både gris och grävling från havreåkern. Söndagmorgonen, inga rådjur men väl ett par dovhjortar, spetsar. Definitivt något att smyga på i september.

Jag försökte jobba en del på att locka in en bock. Det har inte funkat, inte heller för någon annan i laget. Brunsten verkar över på både hemmatrakten och på min ö-mark. Nåja, köttet blir ju bättre efter brunsten. Egentligen skulle man vänta ett par veckor med att skjuta en bock, de måste få tillfälle att återhämta sig. Nu är de ofta lite slitna och magra.

Söndagens sista pass. Mest smygjakt men här har jag klivit upp i ett torn för att få lite översikt. Ett par minuter senare kom regnet så då smög jag in i storskogen i bortre änden av bilden. Vidare ut i veteåkern som man anar i bildens övre högra hörn. Där kom jag till slut till skott på en....

...grävling. Jag såg henne, en ung gylta, på drygt 200 m håll och började smyga in. Men där dök upp en råget emellan oss. Geten betade sig frammåt medan jag smög. Hon anade mig men brydde sig inte nämnvärt. När jag väl var i bra skottläge, kanske 70 m från grävlingen, så stod geten bara ett par meter från grävlingen. Jag såg till att hon var fri och lät kulan gå. Grävlingen stöp på plats medan geten hoppade  till och rusade 20 m. Sedan stannade hon och såg sig om. När jag repeterade in en ny patron sprang geten sin väg. Jag gick fram till grävlingen som jag kunde konstatera var stendöd. Skjuten rakt i hjärtat. Den var ganska liten, antagligen lite drygt 4 kg (halva Missans vikt). Bara att konstatera att vi har väldigt gott om grävling, detta var säsongens 4:e.

Svårt att smyga i nattfrost

I lördags tog jag mig en smygvända uppe i skogen. Det var ett par minusgrader och nattfroten låg fortfarande kvar. Inne i planteringarna hade den givetvis inte nått in.

Tanken var att jag skulle försöka hitta lite dovvilt och kanske fälla en kalv eller en spets. Men det var svårsmuget och jag kunde inte stå för länge på samma plats utan att börja frysa. Så jag prioriterade långsam rörelse. På detta vis betade jag av åtskilliga kilometer, varav några gick i delar av jaktmarken som jag inte besökt på länge. Men något dovvilt såg jag inte till. Egentligen inget annat heller. Skogen var ovanligt tom, denna vindstilla vackra morgon. Så strax före lunch tog jag mig hem, därefter åkte vi till morsans 65-års kalas.

Den 16:e augusti

Den 16:e augusti börjar som de flesta jägare vet jakten på hornbärande rådjur. De första åren jag jagade så blev det vakjakt. Jag letade reda på något ställe som jag trodde kunde vara bra och gick och satte mig och väntade. Förr eller senare, ibland mycket senare, dök där upp ett skjutbart djur. Efterhand kom jag fram till att den typen av jakt inte var något för mig. Att sitta still gör jag tillräckligt mycket på jobbet. Visst kan jag sitta still när jag jagar också, men då får det vara när andra möjligheter inte ges för just mig. T.ex. vid älgjakten.

När jag nått denna insikt förändrades den 16 augusti och de därpå följande veckorna radikalt för mig. Från att ha pallrat mig ut till ett torn, eller kanten på en glänta eller liknande så började jag läsa naturen på ett nytt sätt. Vinden blev viktigare, kikaren likaså. Att spana av området framför mig ofta var något som krävdes för att hitta djuren och ges möjlighet att välja ut rätt djur. När det var gjort så började den riktigt spännande delen av jakten, ansmygningen. Att på ett obemärkt sätt ta sig in på ett kort skotthåll till det utvalda djuret. Här kan man välja lite olika taktik. Man kan välja att gå in på ett skotthåll man känner sig bekväm med, eller gå in på så kort skotthåll man bara vågar. Jag väljer i allt större utsträckning den senare strategin. Att skjuta på kanske 75 m är inga större problem, men att smyga in på sisådär 30 meter och där finna ett bra skottläge är en utmaning.

Jakt för mig är en kombination av naturupplevelser och utmaning, kryddat med det bästa tänkbara kött man över huvud taget kan finna. Därför väljer jag att den 16:e augusti bedriva pürch- istället för vakjakt. Det enda rådjur jag skjutit på vak under senare år är det som finns på bilden ovan, en trebent bock som fälldes under årets älgjakt