Grävlingjakt i brittsommarvärme

I går kväll var det ljummet och skönt i luften. Eftersom jag haft mycket grävling i farten på åteln så tänkte jag att det var läge att släppa Essa en sväng som omväxling till den vanliga kvällspromenaden. Sagt och gjort, strax efter halv nio gick vi ut.

Väl över landsvägen och inne i skogen strök jag Essas koppel och hunn for iväg. Hon jobbade runt i täta slag och efter en stund hördes skall. Det rasslade ordentligt i undervegetationen sedan slutade spåret framme vid grävlinggrytet i närheten. Essa hängde kvar en kort stund vid öppningen innan hon sökte sig ut och hittade ett nytt spår. Några korta skall och sedan bar det iväg ganska fort. Jag funderade som hastigast om hon växlat över till dov men så stannade det vid en bäck. Tydliga hetsiga ståndskall.

Jag traskade dit. Inne i en skalmur hade en grävling gömt sig. Där fanns gångar men jag drar mig för att kalla det gryt, möjligen skydds- eller sovhål. Inledningsvis höll sig grävlingen precis utom räckhåll för en allt hetsigare Essa men när jag kom i närheten och försökte komma till skott så kröp den allt längre in i hålet.

När man lyfte på mossan blottade sig flera olika hål. Inga så stora att grävlignen eller Essa kunde tränga sig igenom men stora nog för at se grävlingen och dess krypin. Efter att ha försökt finna en lämplig vinkel under närmare 10 minuters tid kom jag så till skott. När det var avklarat så kunde jag flytta en sten och Essa kom åt att dra ut grävlingen.

Lite ruskande sedan kunde det konstateras att det rörde sig om en galt. Fet men inte så stor i kroppen vilket gör att jag tror det rör sig om en som föddes i vintras/våras.

Väl hemma så flådde jag grävlingen, skinnet skall bli locket på en jaktväska av älgskinn som jag håller på att garvar en hud till. Slaktkroppen togs ur och rensades på kött. Skelettet märktes upp och placerades i kadaverfrysen, det skall ingå i en museal referenssamling och komma forskningen till gagn så fort osteologen hämtat och skeletterat det.

En skata är inte bara en skata

Hemma på gården så har skatorna kommit igång med sitt bobyggande. De får hållas med sitt bo i den stora rönnen bakom uthuset. Andra skator skjuter jag när jag får chansen men just de som har bo får hållas.

Skatan är lite rolig, dels är den och dess beteende intressant i sig men i takt med att priserna på DNA-analyser stadigt sjunkit så har man analyserat den svenska skatstammen och det visar sig att den är allt annat än homogen. I Europa och västra Ryssland finns inte mindre än sex genetiskt urskiljbara underarter. SLU skriver:

De sex underarterna som förekommer från Europa till nordöstra Ryssland (inklusive de två svenska, P. p. pica i södra Sverige och P. p. fennorum i norra Sverige) är genetiskt mycket lika.

Så nästa gång du skjuter en skata i mellansverige kan du ju fundera över om det är den sydliga eller nordliga varianten och vad du skulle göra ifall de delades upp med olika jakttider i jakttabellen...

Rävens vandrande - inte så bunden till hemområden som man kan tro

Idag på pendeltåget läste jag en kort TT-artikel om rävens vandingar. Artikeln måste gått ut till tidningarna under söndagen då jag även hittade den i Sydsvenskan. Artikeln behandlade ett forskningsprojekt där man gps-märkt rävar och konstaterat att påfallande många rör sig förhålandevis långt. 6-30 mil var inga konstigheter, och då skall nämnas att den sistnämnda gjorde sin vandring på 2 veckor. Att projektet initierats har såklart med smittspridning att göra, specifikt rävens dvärgbandmask men även andra parasiter och sjukdomar.

Det är antagligen ett utslag av nyhetstorka att artikeln kom först nu. Naturvårdsverket släppte pressreleasen (eg en artikel i viltnytt) som artikeln återger redan för tre veckor sedan... Det som inte nämns i TT-artikeln är tex de extremt stora skillnader som föreligger mellan olika individer.

Skall man vara lite elak så tycker jag spontant att resultaten verkar ligga helt i linje med den kunskapssammanställning Erik R Lindström (Örnbo viltfakta) gjorde på uppdrag av Naturvårdsverket i syfte att kunna riskbedömma spridningen av rävens dvärgbandmask. I korthet ser Lindströms resultat ut såhär:

• valpar är stationära
• först uppåt 1/2 års ålder brukar rävarna börja vandra och söka revir.
• Vid 2 års ålder brukar räven åter vara stationär.
• 80% av hanarna och 50% av honorna vandrar bort från sitt området där de föddes
• Vandringar på över 500 km konstaterades.
• Betydligt fler hanar än honor har kartlagts*

Jag väljer att återge en intressant graf ur rapporten:

_______________________

*här är jag nyfiken på om hanar går i fällor lättare än honor och att det är därför de kunnat märkas.

Civil olydnad och illegal rovdjursjakt i förhållande till EUs art och habitatdirektiv

När detta publiceras försvarar Erica von Essen sin avhandling om bakomliggande faktorer och attityder till illegal rovdjursjakt. Avhandlingen kan läsas i sin helhet här. åhär skriver SLU i ett pressmeddelande om avhandlingen:

Olaglig rovdjursjakt som civil olydnad
PUBLICERAD: 12 SEPTEMBER 2016
Sveriges jägare har till stor del utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning. Bristen på inflytande har radikaliserat en del jägare, och den illegala jakt på rovdjur vi ser i dag kan beskrivas som en form av civil olydnad. För att bryta den blockering som har uppstått i det beslutsfattande systemet behöver dagens viltförvaltning förändras. Det menar Erica von Essen i en avhandling från SLU.
Den illegala jakten i Sverige har historiskt uppenbarat sig i många skepnader. Vi har en socialt accepterad Åsa-Nissejakt för att fylla frysen under hårda tider och ekonomiskt drivna jakthärvor likt den i filmen Jägarna, men vi har också ett moraliskt försvarbart tummande på regler av människor som i övrigt ser sig som laglydiga jägare.
Erica von Essen har ägnat sitt doktorsarbete vid SLU åt en form av olaglig jakt som uppmärksammas allt oftare idag – den på stora rovdjur, särskilt varg. Hennes utgångspunkt är att den svenska jägarkåren till stor del har utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning, framför allt när det gäller vargstammen. När de har hörts, menar hon, är det på villkor som upplevs som oerhört snäva, byråkratiska och i värsta fall meningslösa, såsom att behöva ställas mot naturskyddsintresset i viltförvaltningsdelegationerna och sedan kriga från respektive skyttegrav.
Utifrån djupintervjuer med jägare runtom i landet beskriver hon den sociala och politiska bakgrunden till dagens olagliga rovdjursjakt, och i vilken mån denna jakt kan ses som en form av civil olydnad. Hon diskuterar också samhällets möjligheter att bemöta och motverka denna jakt – vilka vägar som är framkomliga.
– Att se en jakt som tycks bedrivas enligt mottot "skjut, gräv och tig" i svensk glesbygd som en form av civil olydnad kan låta provocerande för en del, säger Erica von Essen. När jag granskade samspelet mellan jägare och svenska myndigheter blev det dock tydligt att den illegala rovdjursjakten är en politiskt motiverad markering. Budskapet är att jägarna har berövats sina medborgerliga rättigheter i den lagstiftande processen.
Inte vargen i sig som väcker ilskan
Erica von Essens erfarenhet är att det oftast inte är vargen i sig som jägare motsätter sig, även om några äldre jägare lättare fördömer vargen utifrån dess egenskaper. Det är systemet de motsätter sig, och utgångspunkten för dagens bristande vargförvaltning.
– De allra flesta jägare jag har intervjuat menar att det visst finns plats för vargen i Sverige, men att rovdjurspolitiken i så fall måste förändras, säger Erica von Essen.
Blockerat diskussionsklimat
Jägarnas missnöje tar sig många olika yttringar och det handlar både om individuellt och kollektivt motstånd, såsom bojkotter, ryktesspridning, protester och samarbetsovilja. Det förekommer också att jägare ställer motståndarsidans och experternas egna argument mot dem själva. Exempelvis ser man tydligt att jägare allt oftare använder genetiska eller ekologiska argument mot förvaltningen och presenterar alternativa kalkyler på hur man kan uppnå gynnsam bevarandestatus.
Erica von Essens djupintervjuer visar att jägare som tar lagen i egna händer rättfärdigar detta utifrån ett upplevt blockerat diskussionsklimat. De menar att olika intressen inte får komma till tals på samma villkor, och att den administrativa och juridiska tröghet som finns i viltförvaltningen alltid riktas mot jägarna. Ett exempel är de överklagade och uppskjutna licensjakterna på varg.
Överger det politiska samtalet
I avhandlingen analyserar Erica von Essen jägarnas missnöje med myndigheter genom begreppet motoffentlighet, dvs. en folkrörelse som mobiliserats som svar på en legitimitetskris i samhället och i viltförvaltningen.
Den illegala jakten på bl.a. varg kan då förstås som en radikalisering bortom motoffentligheten. Den är ett uttryck för ett motstånd som, till skillnad från offentliga konfrontationer, signalerar ett utträde från den politiska debatten. Detta illustreras väl av uttrycket skjut, gräv, tig.
Kluvenhet inom kåren
Även om de flesta jägare inte medverkar i illegal rovdjursjakt finns det i kåren en kluvenhet inför själva fenomenet. Toleransen mot oaktsamhet är tämligen låg, men det finns en utbredd förståelse för jägare som bryter mot de regler som upplevs som oberättigade och oförenliga med jaktpraxis. Jägare som illegalt skjuter varg kan vara i övrigt laglydiga individer som aldrig skulle tolerera tummande på regler inom den nästintill heliga älgjakten.
– Jag har mött en vilja att ta avstånd från illegal jakt hos jägare som upplever att de redan är hårt påpassade av samhället och som sett att felsteg lätt blir förstärkta i offentligheten. Samtidigt kan de välkomna att själva budskapet når fram till allmänheten och förvaltningen: att den här jakten sker idag och att den kommer att öka om det inte blir en politisk förändring.
Detta beskrivs som orsaken till att faktiska fall av illegal jakt tystas ned, medan själva fenomenet illegal jakt utnyttjas som ett "motståndsuttryck" – ett slags varning att jägarkåren har nått eller snart kommer att nå bristningsgränsen.
– De människor som skryter eller hotar om att de ska panga på en varg är sannolikt inte de som faktiskt begår brotten, säger Erica von Essen. Däremot finns det en del av jägarkåren som ser till att den här utvecklingen kommuniceras i motståndssyfte.
Vägen framåt
Avhandlingen visar att det finns ett starkt behov av ändrade förutsättningar i den blockerade viltförvaltningen. En viktig åtgärd är att bereda plats för kritik från de jägare som befinner sig på gränsen till motstånd, där de kan ställa beslutsfattare till svars i ett konstruktivt format.
En annan åtgärd är att utforska möjligheterna kring medborgardialog. Idag möts jägare och naturskyddsintressenter i forum som bygger på representantskap för olika intressen, vilket enligt jägare själva ytterligare polariserar konflikten.
Erica von Essens avhandling rör framförallt demokratiunderskottet i förhållandet mellan svenska myndigheter och jägare, men den erbjuder också lärdomar som kan tillämpas inom andra områden där liknande konflikter och civil olydnad förekommer. Det kan till exempel gälla utbyggnad av vind- eller vattenkraft, eller rovdjursförvaltning i andra delar av världen.
-----------------------------------------
MSc Erica von Essen, institutionen för stad och land, försvarar sin doktorsavhandling In the gap between legality and legitimacy: Illegal hunting in Sweden as a crime of dissent vid SLU i Uppsala.
Tid: Fredagen den 16 september 2016, kl 09:00
Plats: Rum W, Ulls hus, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Associate Professor James Clark Smith, Dept. of Government and Public Administration, The Chinese University of Hong Kong, Kina
Mer information
Erica von Essen
Enheten för miljökommunikation, institutionen för stad och land
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 19 89, erica.von.essen@slu.se https://www.slu.se/cv/erica-von-essen/Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/13567/

Jag tycker att avhandlingen verkar extremt intressant. Den verkar ta vid där Serena Cinque slutade för snart 10 år sedan. Cinque konstaterade i sin avhandling att det rådde en extrem misstro mot myndigheterna i fråga om vargförvaltning, inte minst på grund av att de som lever med / drabbas av / varg har mycket lite att säga till om. 

Båda avhandlingarna demonstrerar tydligt hur den svenska rovdjursförvaltningen misslyckats att uppfylla EUs art och habitatdirektivs portalparagraf:

Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.

Kort sagt, den svenska förvaltningen beaktar inte de regionala ekonomiska, sociala och kulturella behoven. Inte heller bidrar förvaltningen i dess nuvarande form till att upprätthålla  och främja mänsklig verksamhet. Det är med andra ord inte konstigt att resultatet blir en illegal förvaltning, därmed inte sagt att jag försvarar det som sker. Jag förstår bara varför, och är bekymrad över den nonchalans som ansvarsmyndigheterna uppvisar, vilket är en helt annan sak.

Nya rön om fästingar och borrelia

Härom dagen presenterade Naturvårdsverket ett intressant pressmeddelande angående ett forskningsprojekt om fästingar och borrelia:

Oväntade rön om rådjur och fästingar
Rådjuren har fått oförtjänt dåligt rykte när det gäller fästingar. I ett omfattande forskningsprojekt, finansierat av Naturvårdsverkets Viltvårdsfond, visar det sig i stället att rådjuren ”tvättar” fästingarna på borreliasmitta. En borreliasmittad fästing har färre bakterier ju längre den sitter på ett rådjur.
Under några intensiva sommarveckor samlas en mängd fästingprover in på Bogesundslandet. Blodprov, temperatur och fästingprover tas på de märkta rådjurskiden. Foto: Lotta BergsethSignalen berättar att rådjurskidet är nära, och i det höga gräset ligger mycket riktigt ett ihoprullat knyte. Omkring 200 nyfödda kid har märkts med sändare av de studenter som sköter fältarbetet i forskningsprojektet ”Sambandet mellan fästingar, fästingburna sjukdomar och vilt”. Nu tar de, med varsam hand, blodprov samt plockar fästingar, mäter temperatur med mera. Rådjurskidet får en strumpa för ögonen för att minska stressen och proverna tas snabbt och säkert.
Petter Kjellander, professor i viltekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och den som leder forskningsprojektet, är förvånad. Än så länge är bara en tiondel av över 10 000 prover analyserade och inga resultat har publicerats, men han ser ändå spännande skillnader mellan de två områdena som fästingproverna kommer från.
- Det var en lyckoträff att använda just rådjur. De har en oväntad och viktig roll vad gäller borreliaförekomsten, rådjuren verkar helt inkompetenta för borrelia, de kan helt enkelt inte föra borrelia vidare. Och inte bara det – de tycks dessutom tvätta ur borrelia ur fästingen.
Rådjuret "tvättar ur" borrelia
En nykläckt fästinglarv är inte smittad av något, men suger den på ett djur som bär exempelvis borrelia smittar fästingen sitt nästa värddjur. Men om fästingen som nymf sedan biter ett rådjur så ”tvättar” rådjuret ur borrelian, berättar Petter Kjellander. När nymfen utvecklas till en vuxen fästing och ska bita en sista gång så har den inte längre smittan.
- Det är märkligt, rådjuren tycks ha utvecklats något som gör att bakterierna inte delar sig. Ju längre en fästing har sugit blod på rådjuret desto färre bakterier har den.
Sambandet mellan fästingar-rådjur, samt fästingar-gnagare, studeras i två områden: ett högriskområde på Bogesundslandet norr om Stockholm och ett lågriskområde vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen. Framförallt tittar man på de tre fästingburna smittorna borrelia, TBE och anaplasma.
- Om man får en fästing på sig, hur stor är risken för att den bär på någon av dessa patogener? Vi vill uppskatta den risken beroende på hur däggdjurssamhället i området ser ut. Vi kommer troligen inte vidare med TBE, men däremot med borrelia och anaplasma, som är farligt för exempelvis lamm och jakthundar.
Fångar fästingar i vegetationen
Man har också samlat in fästingar från bland annat gnagare och fåglar, men framförallt flaggar man efter dem; med vita tygstycken fångar man systematiskt in värdsökande fästingar i vegetationen.
- Om rådjuren har en dämpande effekt på borrelia så måste det finnas något annat som förstärker den effekten. Redan innan vårt projekt inleddes har man ansett att det är gnagarna. Vi hoppas kunna fånga upp de variationer som följer med gnagarnas cykler de här sista två åren. Jag kan tänka mig att när det är lite sork kommer borreliaförekomsten vara lägre, och högre under år med mycket sork, med viss eftersläpning eftersom fästingarna övervintrar.
Efter fyra år av intensiv datainsamling väntar nu två år av analys och bearbetning, med slutrapport 2018. De många proverna har inneburit en logistisk utmaning för Petter Kjellander och hans team.
- Jag har aldrig samlat in den här typen av prover tidigare och var nog lite naiv. Redan första året fick vi in närmare 4 000 prover och det har krävt sin man att organisera det, säger han.
"Lite orättvist"
Att rådjuren fått bära skulden för fästingarnas framryckning överraskar Petter Kjellander. Han ser snarare klimatförändringarna som den främsta anledningen till att fästingarna hittas allt längre norrut och längre in i landet.
- Lite orättvist är det nog, en konstig fixering vid just rådjur när dovhjort och vildsvin ökar på många håll i landet. Fälthare verkar annars vara det djur som bär på flest fästingar sett till kroppsvikt – och den är inte immun mot borrelia.

Gnagarforskaren Gert E Olsson förtydligar det hela i en kommentar på min FB sida:

Att rådjur och de flesta andra däggdjur inte är kompatibla att sprida borrelia vidare är allt annat än nytt. Det nya (som skall utvärderas) är den här "tvättningen".
Borrelia spirocheterna finns ju i fästingarnas mag/tarmkanal, och efter en tid (upp till 24 h, det är därför en har tid på sig att leta och plocka fästingar som bitit sig fast på en) "kräks" de upp av den infekterade fästingen. Om det då är en nymf som bitit sig fast (återkommer till detta) så är det möjligen inga gigantiska volymer spirocheter som kräks upp, kanske de flesta. Spirocheterna åker nedströms i blodbanan medan fästingen fyller på med "friskt" blod = fästingen är tvättad. Möjligen är det så det går till. Om fästingnymfen är hona och överlever till adult (varje fas har ca 90 % mortalitet till nästa), så finns det en adult fästinghona som INTE sprider smittan vidare.
Hur som: avgörande för fästingburna sjukdomars spridning är smågnagare. Det är de som agerar soppkök åt fästinglarver och nymfer, och där plockar upp smittan. Jaenson säger att han sett många adulter på smågnagare, jag inga (utom Ixodes trianguliceps). Sarah Randolf, Oxford, menar också att adulta I ricinus på smågnagare är undantag.
Med lite räknande fram och åter, är det ffa nymfer en ska se upp med avseende smittspridning. De är många, många fler än adulterna, de är små, och senaste blodmålet (som larv) var med stor sannolikhet på en smågnagare - de enda som med säkerhet sprider smittor mellan fästingar (inkl TBE-virus).

När forskningen blir förutsägbar - om tendentiös vargforskning

Man blir sällan förvånad när man läser vad det extrema ytterligheterna i vargfrågan skriver. Härom dagen publicerade Natursidan ett långt referat av forskning kring hur möjligheten till legal jakt påverkar tjuvjakt. Jag kommer nu att citera delar av resonemanget för att lägga kommentarer där jag tycker att man gör helt felaktiga slutsatser.

Guillaume Chapron från SLU i Sverige och Adrian Treves från universitetet i Wisconsin-Madison har undersökt vargbeståndet och jaktlagarna i Wisconsin och Michigan mellan 1995 och 2012. Under den här tiden förändrades lagarna kring vargar hela tolv gånger. Vid sex tillfällen var vargarna helt skyddade och vid sex tillfällen var jakt tillåtet på vargar som misstänktes ha attackerat boskap i området. Jakten motiverades även med att vargarna kunde utgöra ett hot mot människor i området även om det aldrig skett någon vargattack mot människor i varken Wisconsin eller Michigan.

Redan här borde forskarna stannat upp och funderat över om det över huvud taget är möjligt att se några beteendetendenser under en 17 år lång period då lagarna ändrats 12 gånger. Beteendetendenser är fullt möjliga att se över tid, men då krävs just att man låter tid förlöpa innan man ens försöker dra några slutsatser. Hade det rått en situation/regelverk 1995-2000 och en 2001-2012 så hade det varit möjligt att jämföra skillnader dem emellan och se en tensens, men när regelverket ändras med 18 månaders intervall?

Forskarna fann att tjuvjakten på vargarna fortsatte även när jakt var tillåten.
– Idén att tillåten jakt ökar toleransen och därmed minskar tjuvjakten är en av de mest spridda antaganden kring hantering av stora rovdjur. Men den här studien visar det motsatta, säger José Vicente López-Bao på Oviedo-universitetet i Spanien.

Det är inte någon "idé" att tjuvjakt minskar när legal jakt tillåts. Det hela handlar om att ge djuren ett värde och erkännande. Detta går lätt att demonstrera genom att jämföra olika afrikanska länder där en kontrollerad legal jakt på rovdjur (eller elefanter, eller noshörningar eller vilket djur som helst) innebär större och stabilare stammar än jaktförbud. Vad det handlar om är att djuren ges ett tydligt värde. Ett förbud innebär ett ickevärde, ibland även en utgift.

Adrian Treves, en av författarna bakom studien, tror att tjuvjägarna resonerar att de också kan få skjuta vargar om myndigheterna gör det. Att tillåta jakt sänder i sådana fall signaler om att det är accepterat att skjuta vargar eller att inte jaktlagar tillämpas.

Det är ett statistiskt belagt samband att statligt dödande, tex genom dödsstraff, leder till åsikten att öven privatpersoner får döda vilket antyds gneom att amerikanska stater med dödsstraff har högre mordstatistik än övriga stater samt att mängden mord brukar öka i samband med att dödsstraff genomförs. Problemet är att för att få ner tjuvjakten så måste invånarna, de som drabbas, aktivt involveras i förvaltningen. I praktiken innebär det att de måste tillåtas delta i jakten eller känna att de kan dra nytta av den. Därför faller hela studien och dess slutsatser...

– Man minskar inte plundringen genom att tillåta snatterier utan genom att ha nolltolerans, säger Guillaume Chapron som menar att lösningen är att ha mer fokus på att se till att lagar efterlevs.

Jämförelsen med snatteri är direkt förolämpande, i frågan om illegal vargjakt är det snarare så att folk inte respekterar lagarna och reglerna för att de upplevs som orimliga. Flera tidiga dommar om illegal vargjakt handlade om att bönder sköt vargar som attackerade deras får eller boskap samt jägare som försvarade hundar. Att försvara sina djur och sin egendom är en fullt rimlig reaktion trots att det är ett brott när lagstiftningen upplevs som tokig. När §28 i jaktförordningen ändrades så att det blev möjligt att försvara sina djur vid rovdjursattack gick den illegala jakten ner. Vad gäller Svenska förhållande så kan vi inte se någon direkt koppling mellan de tillfällen då licensjakt tillåtits och hur det åverkat tjuvjakten, tidsserien är för kort och förutsättningarna inom tidsserien har varit så extremt ojämn och ryckig att den möjligheten faller på precis samma premisser som den inledande kritiken jag hade mot studien som Natursidan refererar.
__________________
Nu skall man vara medveten om att jag inte läst ursprungsstudien utan ger mig på ett mer eller mindre bra referat av studien. Det kan hända att ursprungsstudien är bättre vetenskapligt belagd, å andra sidan är Guillaume Chapron på SLU känd för att överlag vara negativ till vargförvaltning via jakt.

Rävens dvärgbandmask trivs bra....

Forsknignen kring rävens dvärgbandmask i Sverige går vidare efter de första fynden 2010. Nu har det konstaterats att parasiten inte har några problem att sluta sin livscykel i sverige:

För ett par år sen visade Andrea Miller att masken fullbordar sin livscykel här, när hon hittade en smittad vattensork i skogarna i gränstrakterna mellan Nyköping och Gnesta. Hon har nu hittat ytterligare tre smittade sorkar där.
– Alla sorkar kommer från det området och de kommer från ett och samma fält i det här området, säger Andrea Miller.
Hon har också hittat flera prover på infekterad rävspillning, vilket gör det här området till det område med flest positiva prover hittills av de områden som undersökts. Men det är svårt att dra några slutsatser om vad det betyder för hur vanlig parasiten är.
Samtidigt visar annan forskning att den största spridningen rent geografiskt är de drabbade områdena i Katrineholm, där positiva prover hittats i över en mils radie.

Den svenska älgen - olika i norr och söder

I torsdags släppte Stockholms Universitet en intressant nyhet om älgar. I jaktvärlden verkar bara Svensk Jakt ha fångat upp den och i övrig media verkar den bara dyka upp som en kort TT-nyhet som bara någon enstaka tidning nappat på. Kanske sparar medierna på nyheten någon vecka för att hamna närmare södra sveriges älgjakt, men det tror jag inte för så lång framförhållning verkar tidningarna inte ha. 

Stockholms Universitet skriver i sitt pressmeddelande:

Den detaljerade kartläggningen av de två beståndens utbredning visar att den skarpa gränsen går tvärs igenom Dalarnas, Gävleborgs och södra Jämtlands län. Älgen är vanlig i Sverige, det finns cirka 300 000 individer i vinterstammen. Men så har det inte alltid varit. Båda grupperna av älg visar tydliga tecken på tidigare förändringar i populationsstorlek med förlust av genetisk variation som följd. Resultaten tyder på att det kan ha funnits så få som några hundra älgar när populationen var som minst för ett par hundra år sedan.

 Här är det Gustaf III som spökar. Han släppte jakten i princip helt fri i Sverige och det med förödande konsekvenser. Som kuriosa kan nämnas att min farmors mormors mormors far sköt honom. Vidare skriver Stockholms unidersitet:

‒ Det är spännande att vi kan se så tydliga genetiska spår av den hårda jakt som vi vet att älgen utsattes för under 1800-talet. Det påminner oss om att en otillräcklig naturvård kan få konsekvenser under mycket lång tid. Även om älgstammen idag har återhämtat sig rejält numerärt finns genetiska fotavtryck av dramatiska beståndsminskningar kvar, säger Lovisa Wennerström, doktorand vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet och en av författarna bakom studien.

Intressant eftersom det visar att stor genetisk bredd inte har med numerär att göra. Vilket många hävdar avseende den svenska vargstammen medan de extremaste värnarna anser att varje individ har ett unikt värde. Varje person som sysslat med avel är dock medveten om det.

De genetiska skillnaderna mellan den nordliga och den sydliga populationen är relativt nya ur ett evolutionärt perspektiv. De verkar ha uppkommit efter att älgen vandrade in i Skandinavien efter den senaste istiden. Små och isolerade populationer kan snabbt utveckla betydande genetiska skillnader.
‒ Säkert har de historiskt små populationsstorlekarna förstärkt de genetiska skillnader vi ser idag. Att den södra populationen dessutom tycks vara uppdelad i tre undergrupper utgör ytterligare tecken på sådana effekter, fortsätter Lovisa Wennerström.
Skillnaderna upprätthålls av att älgar inte tycks sprida sina gener över stora sträckor. Resultaten från den genetiska studien visar att en älg i genomsnitt inte föder sin avkomma mer än några få kilometer från sin födelseplats.
‒ Den här detaljerade studien har varit möjlig tack vare zoologiska institutionens unika biobank med bland annat vävnadsprover från en omfattande provtagning av älg i samarbete med jägarna för över trettio år sedan, säger Linda Laikre, forskningsledare för projektet.

Här lärde jag mig en del nya saker. Dels att älgen trots allt tycks vara väldigt stationär. Att den föder sin avkomma bara några få km från sin egen födelseplats visar ju på det. Det borde ju också vara en av förklaringarna till varför älgtätheten kan variera så inom samma län, andra förklaringar är såklart biotop och rovdjurstryck eller vandringshinder. En positiv sak är att Linda Laikre, som jag upplevt som en tokvärnare med vetenskaplig argumentationspalett och rötterna i djurrättsrörelsen, trots detta kan bidra till intressant och viktig viltforskning. Vilket detta projekt är ett intressant exempel på.

Jag kikade som hastigast på originalartikeln men orkade inte riktigt gå in i den, däremot fann jag en illustration som jag väljer att länka eftersom den visar den genetiska uppdelningen av den svenska älgstammen på ett mycket belysande sätt:

Den första kartan (a) i bilden visar var alla proverna som analyserats är tagna. Den andra kartan (b) i bilden visar uppdelningen i en nordlig grupp (röda trianglar) och en sydlig grupp (blå kvadrater) samt blandformer (gröna trianglar). Den tredje kartan (c) är en mer renodlad GIS analys och inte bara använda GIS för att skapa en spridningsbild. Kartan visar att man kan dela upp grupperingarna ytterligare genom att inte bara plotta den genetiska variationen på en karta utan låta lokaliseringen relatera till den genetiska variationen och därigenom skapa ytterligare en undergrupp i gräsområdet till Värmland (gula romber).

Jag tycker personligen att detta är ett roligt, snyggt och tydligt exempel på hur vår förvaltning påverkar stammen i stort för lång tid framöver. Liknande studier som jag sett tidigare har tex handlat om norska vildrenar där vi kan se flera skilda populationer men även att några av dem är så uppblandade med tamren att man kan ifrågasätta om det över huvud taget alls är vildren eller om det är förvlidade tamrenar. Jag skulle vilja se en liknande studie på rådjur och då med en genomhistorisk aspekt vilken i kombination med GIS-analys kan visa varifrån olika grupper av rådjur härstammar. Frågan jag är nyfiken på är om följande oftå återgivna sanning stämmer:

Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri jakt på för de som hade egen skattemark.
Den ökade jakten fick ödesdigra konsekvenser och hjortdjursstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet. Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur på Övedsklosters gods i Skåne. Jaktfredning där och på andra gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig. 

Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera starka rådjursstam uppstått och spritt sig över hela landet ända upp till fjällen.

Detta citat är taget från Jägareförbundets fenomena artpresentation i vilt och vetande.

Vilt-alarmism och medias obefintliga minne

För fem dagar sedan, den 23/9, gick SLU ut med ettt intressant pressmeddelande som handlar om alarmismen i dagstidningars rapportering om viltsjukdomar. SLUs presstjänst skrev:

Risken för sjukdomar bland de vilda djuren, och i synnerhet zoonoser, smittspridning från djur till människa, är kanske den största utmaningen ur ett samhälleligt perspektiv. Ökad kunskap om och rapportering om sjukdomar ökar medvetandegraden i samhället, vilket är mycket viktigt.
Rapporteringen om viltsjukdomar exploateras dock ibland obetänksamt i media, ofta med ogrundat eller svagt stöd från forskare. Ogrundad rapportering riskerar att ändra samhällets syn på vilda djur till att bli omotiverat negativ, vilket i sin tur kan innebära en risk för att vår långsiktiga acceptans av att leva sida vid sida med vilda djur, och i förlängningen för biologisk mångfald och en rik fauna och flora.
Naturvetare och humanister behöver samarbeta med tvärvetenskaplig forskning om hur, ibland ogrundade, hotbilder exploateras och vilka samhälleliga risker de kan medföra.

Det var en viktig nyhet som snappades upp av åtskillita tidningar och återgavs åtminstone i notisform. Men som vanligt tog man ingen lärdom av det man precis publicerat för så sent som i går, fyra dagar efter SLU-publiceringen, rapporterade P1 om att OTÄCK SJUKDOM PLÅGAR ÄLGSTAMMEN.

Hur var det nu med alarmismen?

Att missförstå och misstolka jakt - en forskares privilegium?

Härom dagen dök det upp en artikel i DN. Det var en intervju med medievetaren och genusforskaren Hillevi Ganetz. Hon beskriver sin forskning såhär, vilket är viktigt att bära med sig framöver:

Jag är medieforskare med inriktning på genus och populärkultur, mest fiktion i olika former

Ganetz forskar alltså på det som visas på TV. I en recension av hennes tidigare böcker dyker denna passage upp:

I början, på 60-talet, är det Nisse och Nisse som äger fältet, alltså Nils Dahlbeck och Nils Linnman, båda legendariska folkbildare och, ja, stilbildare. Här finns även figurer som Anders Erik Malm, Gert Engström och nämnde Wiberg, och de intresserar sig för jakt, fiske och annat liknande som anstår en händig skogskarl och således kan hänföras till avdelningen rural maskulinitet. De gör saker ihop, eller sitter och pillar på sina kikarsikten.

Det behöver man också ha i bakhuvudet när hon intervjuas om jakt idag och säger:

– Jakten är en kvarvarande symbolisk handling som stämmer in på den gamla typen av maskulinitet. Muskler, framåtanda och mod – jakten är ett område där mannen kan visa upp allt detta och få vara en ”riktig” man, menar professorn och genusforskaren Hillevi Ganetz.

Ganetz söker sin förklaring långt bak i tiden:

– Hur jakt bedrivs har en lång historisk bakgrund. Tidigare var jakten kopplad till markägande, och eftersom männen ägde marken var jakten också förbehållen det manliga könet. Männen jagade och kvinnorna tillredde bytet, säger Hillevi Ganetz.
Hon säger att den historiska bakgrunden är viktig att ha i minnet när jakten diskuteras. Trådarna från förr leder in i vår tid.
– På landsbygden går jakten går oftast i arv från far till son. Kamrat­gängen som jagar är fasta och ganska hårt sammanslutna. Därför är det svårt att bryta sig in på männens jaktmarker – särskilt för kvinnor.

Samtidigt är det saker som förändrats. Skogsägandet ser inte ut som förr. Idag ägs 62% av skogen av män medan 38% ägs av kvinnor. Att mängden kvinnor som jagar ökar år för år bortser hon också ifrån.

När Ganetz försöker beskriva drivkraften bakom jakt så missar hon åter målet:

Hillevi Ganetz konstaterar att jakten har bytt skepnad på senare tid. Förr var jakten ett sätt att få mer mat till hushållet, i dag handlar det mer om ett nöje. Även om till exempel älgjakten betyder mycket för människor på landsbygden.

När jägare tillfrågas om vad som är viktigast för dem, trofén eller köttet svarar en övervägande del av de svenska jägarna köttet. Jakten skall alltså ses som något mer än ett nöje. Det är ett sätt att engagera sig i sin egen köttkonsumtion, att ta en aktiv del i att ordna ekologiskt och etiskt behandlat kött till sin konsumtion.

Näe. Jag tycker nog att Hillevi Ganetz får göra om och göra rätt innan hon åter uttalar sig offentligt om jakten idag. Det var allt för många fördomar som slapp igenom i den intervjun för att det skall få passera okommenterat.

Nya arter upptäcks fortfarande

Man skulle kunna tro att vi 237 år efter Linnés död inte skulle ha så mycket kvar att upptäcka på vår jord. Trots detta upptäcks i genomsnitt 5 nya fågelarter varje år. Mängden riktigt små varelser, encelliga djur, insekter och spindlar, som hittas varje åt är väldigt mycket högre.

I dagens eko nu på morgonen lyftes en sådan fram. Det är Per Alström vid artdatabanken som varit med och hittat den. Det rör sig om en kinesisk fågel som kallas sichuanbusksångare. Minns jag rätt är det just bland sångare som nya arter förhållandevis ofta påträffas. Denna tyckte jag allt lät lite som en gräshoppa korsad med en groda...

Naturmorgon om nya rödlistan

Idag tog Naturmorgon upp artdatabankens rödlista:


Det är framför allt förändringar i hur marker brukas som påverkar listan. Särskilt lyfts minskad beteshävd som orsak till att många arter lagts in på listan.

Vargsymposiet i Vålådalen

Det årliga vargsymposiet i Vålådalen är igång igen. Det pågår måndag-onsdag denna vecka. Ännu så länge hittar jag inte speciellt mycket info om det hela.

Jägareförbundet skriver om det. Gunar Glöersen lyfter fram tre föredrag, det första av Mike Bruford, Cardiff University:

– Han berättade att antalet vargar inte är så viktigt med hänvisning till genetiken. Det är istället hur många invandrare vi får in som är avgörande. Det är väl i sig inget nytt. Den viktiga frågan är istället vilka riskmarginaler vi ska ha. Detta får stor betydelse för de socio-ekonomiska konsekvenserna, säger Gunnar Glöersen.

Därefter refererades ett föredrag a Lin Svennsson från Viltskadecenter:

– Hon berättade att vargjakten inte har minskat stammen. Det visste vi väl redan innan, men nu säger inventeringarna samma sak. En osäkerhet i underlaget gör att Viltskadecenter inte kan säga om det rör sig om en liten ökning av stammen eller om den är ungefär lika stor som förra vintern.

Isak From från Socialdemokraterna höll också ett anförande:

– Han kom med ett väldigt tydligt besked. Regeringen tänker under denna mandatperiod inte lägga fram en ny rovdjursproposition, eftersom det inte finns någon politisk majoritet för det. Detta var en tydligt och välkommet besked. Detta innebär att inriktningen på politiken troligtvis ligger fast, säger Gunnar Glöersen 

Via Rovdjursföreningens FB-sida framgår det att det även pratades lodjur:

Lopopulationen har repat sig sedan 2013...
Från 142 till 185 på ett år.
Lodjurspopulationen i Sverige tycks ha repat sig ganska bra sedan 2013. Förra vintern inventerades endast 142 lodjursfamiljer (hona med minst en unge). I vinter har denna siffra vänt uppåt och pekar nu mot ca 185 familjegrupper.
Fortfarande pågår bearbetning av insamlad data så vinterns siffra är ännu högst preliminär.

Resultatet presenterades av Magnus Kristoffersson från Naturvårdsverket när årets Vargsymposium drog igång under måndagen. 

Rovdjursföreningen ser förståss orsaken till detta som jakt, att det kan vara bristande inventeringsunderlag eller till och med problematiska mål satta utifårn en orealistiskt hög och konstant rådjursstam nämns såklart inte:

I Sverige har lopopulationen gått från ca 1 700 djur år 2009 till under 800 förra vinter.För att få fram antalet individer i lopopulationen räknas antalet familjegrupper och multiplicera dessa med 5,8 individer.

Stämmer siffran 185 familjegrupper innebär det att antalet lodjur i landet för tillfället är tillbaka i en population på dryga 1 000 individer. 

När vi ändå är inne på Rovdjursföreningen så kan det konstateras att Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahleus reagerade på socialdemokraten Isak Froms beskrivning att jakt behövdes som en del av vargförvaltningen:

- Om de anser att acceptansen är helt förknippad med en fortsatt licensjakt på varg utan att göra några närmare reflektioner om det verkligen finns förutsättningar för det, inkluderat vargstammens genetik och de rättsliga processer som pågår, då blir jag oroad, säger hon. 

Vi får se om jag kan återkomma med ytterligare info om det viktigaste från symposiet framöver.
___________
Hittade tillslut lonyheten även på SR jag reagerade på detta.

– I mellersta Sverige finns flera faktorer som påverkar det här som vi inte är riktigt klara över. Dels vet vi inte i vilken utsträckning lodjuren påverkas av bytesdjur som är till exempel rådjur. Vi vet inte hur de påverkas när det finns etablerade vargrevir. Och i det här fallet vet vi inte i vilken utsträckning det påverkas av att vi faktiskt haft snö så vi kunnat registrera de här familjegrupperna, säger Magnus Kristoffersson på Naturvårdsverket.

Jag hade fått uppfattningen om att forskningen var enig om att rådjursspecialister som lodjur påverkas kraftigt när det sker förändringar i bytesdjurstillgången, även omd et sker med ett års eftersläpning. Jag har skrivit om det tidigare, här .

Här kan du höra det hela:

Klimatet och våra bytesdjur

Den senaste helgen kunde vi i våra dagstidningar, antingen i notisformat eller som riktiga artiklar, läsa om att älgen på sikt till följd av förändringar i vårt klimat kommer att bli ovanligare i södra sverige i takt med att de förflyttar sig norröver. Redan nu syns tecknen där ett antagligen är älgdöden på Öland är en yttring:

Professorn (Göran Ericsson, min anm) misstänker att det allt varmare vädret redan fått lokal påverkan. En grads höjning av medeltemperaturen kan betyda mycket. Exempelvis gör det att klimatmässigt har Sverige ”flyttat” 15 mil söderut, där Ljungby hamnar i nivå med Ystad och Markaryd samt Älmhult med Bornholm (vilket inte betyder att vädret blivit sydskånskt eftersom Sunnerbo ligger på högre höjd och inte påverkas av havet på samma sätt).

– Jag tror definitivt att älgens sydgräns nu går vid mitten av Öland, i samma höjd som Växjö alltså. Södra Öland har blivit för varmt och fodersituationen har försämrats på grund av att våren verkar komma en vecka tidigare. Och förskjutningen är kraftigare där än säg Kronobergs län.

Sämre soppa

Han tror att det finns en ganska enkel förklaring till den alarmerande kalvdöden på just Öland. Älgarna parar sig i normal tid - men vet inte när våren infaller. Så kalvningen sker först efter det att vårens primörer är som bäst. Den späda näringsrika ”grönsakssoppan” är då struken på menyn. I stället bjuds de i allt högre grad på träig och sämre kost. Det är överblommat och riset har börjat förvedas.

– Korna är i hyfsad kondition om höstarna, parar sig och fostret växer sedan till. Men när de kalvar krävs mycket, mycket energi för att tillverka mjölk. Och då verkar ”tidsfönstret” vara stängt. Kalvarna dör tidigt, säger Göran Ericsson.

Kort sagt, fortsätter det att bli varmare kommer älgarna att kompensera genom att flytta norröver eftersom de inte hinner anpassa sig.  Det finns dock några saker man kan göra:

– Det man kan göra i Sydsverige är att bevara skogen. Skogen är en källa till skydd för älgarna när det blir för varmt. Vi kanske kan vänta oss mindre storlek på älgarna, med kalvar som är duktiga på att anpassa sig.

Temperaturen ökar men Göran Ericsson framhäver att konkurrens och anpassningsförmåga alltid funnits i Sveriges djurliv. Älgarna har varit duktiga på att hitta lokala lösningar och om somrarna tar de sig gärna några dopp.

– En sak som älgarna gör på somrarna är att de lägger sig i vatten. Vatten leder bort värmen, men nedkylningen är bara tillfällig.

Skillnader i klimat gör att vi kan förvänta oss mindre storlek på älgarna i framtiden:

Älgarna i Skåne är bara hälften så stora som de ståtliga djuren i Nikkaluokta som har kroppshydda anpassad för sträng kyla. Teorin är att älgarna i norr kommer att krympa för att klara av varmare tider.

– Det första som händer vid varmare klimat är att älgen kommer att flytta norrut i Sverige. Det andra är att älgen kommer att bli mindre eller vara i miljöer där det är kallare så de kanske drar sig upp på fjället, säger Göran Ericsson. 

Är det måhända det vi anar redan nu i form av låga slaktvikter på kalvar i södra Sverige?

 Andra effekter kan vara mer gynnsam utveckling för rådjuren. Det finns myckett som talar för att rådjur på sin höjd klarar en påfrestning vintertid, kyla eller predatortryck. I områden med stränga vintrar samt högt predatortryck, framför allt i form av lo, försvinner rådjuren raskt.

Rent arktiska arter, som myskoxe och fjällräv, kommer att försvinna helt om klimatutvecklingen fortsätter. I detta sammanhang kan även påpekas att vi redan nu kan se hur skogsgränsen sakta kryper upp på pekostnad av kalfjäll.

Vi kan förvänta oss fler smittsamma sjukdommar och fler parasiter i takt med att klimatet blir varmare. Utvecklingen är oroande:

The appearance of infectious diseases in new places and new hosts, such as West Nile virus and Ebola, is a predictable result of climate change, says a noted zoologist affiliated with the Harold W. Manter Laboratory of Parasitology at the University of Nebraska-Lincoln.

In an article published online today in conjunction with a special issue of thePhilosophical Transactions of the Royal Society B, Daniel Brooks warns that humans can expect more such illnesses to emerge in the future, as climate change shifts habitats and brings wildlife, crops, livestock, and humans into contact with pathogens to which they are susceptible but to which they have never been exposed before.

För sju år sedan nåddes vi, och vi som har betesdjur drabbades, av viruset blåtunga:

– Blåtunga sprids bara via en svidknott. Den milda vintern och den höjda medeltemperaturen gynnar knotten, säger Håkan Henrikson, chef för Distriktsveterinärerna och ansvarig för Jordbruksverkets arbete med provtagning och vaccinering.

Det är inte säkert att jag kommer att uppleva så mycket av detta inom min livstid. Men risken finns att mina barn, om de väljer att bli jägare, kommer att ha en till stor del annorlunda jakttabell att förhålla sig till än den som gäller idag...
____________________
Under våren kommer jag att i min ordinarie tjänst att arbeta en hel del med att analysera effekterna av klimatförändring på miljön i västsverige. Jag kommer därför återkomma till olika aspekter av detta ämne.

Varg och rovdjur - Acceptans och vargjakt

Läste om en intressant forskningsrapport på svensk jakts hemsida. Själva rapporten finner ni här. Jag tänkte nu återge den punktvis uppställda sammanfattningen och resonera lite kring de olika slutsatserna.

En majoritet av svenskarna accepterar att de fyra stor rovdjuren finns i Sverige. Acceptansen är högst för lodjur och lägst för varg. Samma mönster återfinns i de undersökta länen. Över tid har acceptansen för varg minskat i flera län (Dalarna, Norrbotten, Jämtland och Gävleborg) från 60 % eller mer till 50 % eller lägre.

Det har tämligen länge funnits acceptans för de fyra stora. Samtliga stammar har utvecklats väl sedan 1970-talet och frammåt. Relativt få dödliga incidenter har inträffat, delvis beroende på att det inte är så förtvivlat ofta som rovdjursmöten sker på ett sätt som kan utvecklas och bli farligt. Man skall dock vara medveten om att farligheten hos djuren tonats ned som ett led i att öka acceptansen, tonats ned så till den milda grad att incidenter och dödsfall skett i samband med kontrollerade möten människa-rovdjur. Kanske har dessa tillsammans med den stora ökninen av rovdjur jämfört med för 30 år sedan bidragit till den minskande acceptansen.

Lodjuret är det mest accepterade rovdjuret att ha i sin närhet medan varg är minst accepterat. Jämfört med 2004 har acceptansen för att ha varg i sin närhet minskat över tid i Västernorrland. Samma jämförelse över tid visar att det är fler som accepterar björn i sin närhet.

Jag får en känsla av att folk snarast betraktar lodjuret som en stor katt, inte som den mycket potenta jägare det är. Och katter är populära, så varför skulle den tofsprydda skogskatten vara ett undantag? Att acceptansen för björn ökat tror jag beror på att den ingår i en fungerande jaktlig förvaltning vilket avdramatiserar den. Detta trots att det är det stora rovdjur vi har i Sverige som är bevisligen farligast att träffa på.

Acceptansen för den nya rovdjurspolicyn är hög på riksnivå. Högst är acceptansen för målen för järv, följt av björn och lo. Lägst på riksnivå är acceptansen för målen för  varg. Även i de undersökta länen är acceptansen för målen för lo, järv och björn höga medan det finns stora variationer vad gäller acceptansen för varg. Högst är acceptansen för vargmålen i Stockholm med 52 % och lägst i Dalarna med 35 %.

Dessa resultat blir ännu intressantare om man ser på de som inte accepterar målen och ser hur fördelningen är mellan de som vill ha fler respektive färre djur av respektive art. Jag lånar en figur från rapportens sida 12:

TV anges som den viktigaste källan till information om rovdjur, följt av familj eller vänner och lokaltidningen.

Intressant då man kan ana en tendens i TV-rapporteringen där rovdjuren får mer positiv än negativ täckning. Inte minst som TV befolkas av en oproportionerligt stor andel miljö- och vänsterpartister.

Attityderna till vem som ska ha inflytande över rovdjursförvaltningen är stabila över tid. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har fortsatt högt förtroende medan vi kan se en viss minskning i stöd för naturvårdsorganisationerna. 

Intressant! Är det överklagandena eller att de fortsätter att hävda ett katastrofläge för de stora rovdjuren trots att mängden observationer som media återger är mycket hög i större delen av sverige som gör att naturvårdsorganisationerna tappar förtroende?

Undersökningen visar att en stor majoritet nationellt sett anser att det är mest acceptabelt att begränsa rovdjurens antal och utbredning med hjälp av jakt om rovdjur har sökt sig in i tätbefolkade områden (82 %), eller för att minska risken att rovdjuren tar tamdjur (70 %).

Som jag skrev igår, länsstyrelserna kan på eget initiativ öka skyddsjakternas omfattning och mängd genom att minska kraven för att en skyddsjakt skall beslutas. Det ligger i linje med hur allmänheten anser att rovdjuren bör jagas.

Över hälften (60 %) av de tillfrågade på riksnivå tycker att det är acceptabelt att reglera antalet vargar med hjälp av jakt. 

Det känns betryggande och ger ett visst hopp inför framtiden. 

Älgjaktspremiär måndag eller lördag? Såhär tycker läsarna (och forskningen)!

När skall älgjakten börja?
Jag ställde frågan i förra veckan och har fått in ett gäng svar. Anledningen till frågan var att det övervägs att flytta älgjaktspremiären till en lördag istället för den traditionella måndagen. Såhär fördelade sig rösterna:

Lördag: 46%
Måndag: 38%
Spelar ingen roll: 11%
Fredag: 3%

Det är med andra ord jämt skägg.

Min gamle far ringde mig när han läst den ursprungliga nyheten om att det fanns en politisk diskussion kring vilken dag älgjakten bör starta. Han hade såklart åsikter. Han menade att orsaken till att älgjaktspremiären nu är satt till en måndag har sitt ursprung i att folk på hösten är ute i skogen och plockar svamp. Så för att minska konflikten jägare vs svampplockare sattes den till en måndag. Kanske stämmer det.

Forskningen visar dock en sak med stor tydlighet. Människan av idag är allt sämre på att över huvud taget besöka naturen. Mängden besök i naturen har minskat stadigt de senaste 30 åren. Därtill har syftet med besöken förändrats. Förr var det vanligt med vandring eller skidåkning med ryggsäck på ryggen. Idag är besöken i naturen mer specialiserade, det är riktade aktiviteter. Ofta organiserade, ibland avgiftsbelagda. Intresset för själva naturen och det som finns däri minskar.

Sedan är ju frågan vilken natur folk besöker när de är ute. Det är ganska lätt att svara på. Det är bara att gå till Lisa Hörnstens avhandling om människans utnyttjande av naturen (Outdoor recreation in swedish forests). En avhandling som lite tillspetsat visar att 95% av alla besök i naturen sker i 5% av sveriges natur. Då är det tillrättalagd natur mindre än 6 km från närmsta tätort vi talar om. Resten av sveriges natur är i princip obesökt undantaget en och annan natur/friluftsitresserad samt jakträttsinnehavare och markbrukare.

Vi kan med utgångspunkt i detta sluta oss till att för det rörliga friluftslivets del spelar det mindre roll om älgjaktspremiären sker en måndag eller en lördag. Möjligen undantaget tätortsnära skogar, men där måste man ändå ta särskild hänsyn vid jakt...
____________
Jag kommer att återkomma till det här med jakttider på älg. Men då med fokus på när jakttiden bör avslutas.
Stay tuned!

Varg, (mp), stängsel och forskning

Rovdjursavvisande stängsel brukar framhävas som säkra. Vid varje vargattack på får så kan man räkna med att de ivrigaste vargförespråkarna väljer att skuldbelägga fårägaren för att stängslen varit otillräckliga. Men häromsistens utanför Molkom där ett knappt 30-tal får dödades a varg konstaterade länsstyrelsen:

Mossberg, naturbevakare på länsstyrelsen berättar vad han såg när han kom till platsen:
– Jag såg en stor hade där det låg många döda djur. Sen fanns det fler skadade djur i hagen. Totalt är cirka 30 djur dödade. Många av dessa hade avlivats av djurägaren på grund av de skador de fått.
Hur såg det ut på platsen?
– Det fanns ett väldigt välsött och bra stängsel där det var röjt under tråden. Det fanns fyra trådar med en spänning på 5 000 volt, säger Urban Mossberg.
Och ändå tog sig vargen in i hagen?
– Ja, det verkar som om han hoppat mellan trådarna för han har sprängt en tråd, säger Urban Mossberg som i nuläget inte kan bedömma om det rör sig om en eller flera vargar.

 I sammanhanget är det intressant att notera att de officiella siffrorna från vinterna varginventering nu kommit. Inventeringen avser djur FÖRE valpningen, så vi får räkna med att antalet är ungefär 20% högre idag än vad siffrorna antyder. Naturvårdsverket meddelat att "vargstammen växer stadigt":

Nu är resultaten för vinterns varginventering klara. Vargstammen växer och inventeringsresultaten visar att det fanns cirka 400 vargar i Skandinavien under vintern. Runt 370 vargar finns i Sverige; cirka 50 av dessa delas med Norge.

(MP) tycker såklart att det är för få. De fortsätter sin inslagna linje och menar att den svenska vargstammen absolut inte uppnått gynnsam bevarandestatus.  I en debatt härom dagen hävdade (mp):

– Bedömningen är sådan att bevarandestatusen inte är tillräckligt hög för vargen, alltså behöver vargstammen öka.

(c) svarade:

– Jag tycker ärligt talat att det här är rent struntprat. Regeringen har använt sig av mängder med forskarrapporter som gemensamt har kommit överens om att det är en genetisk bevarandestatus som är fullt godkänd i dag.

(MP)s beteende är symptomatiskt för hur grön politik utvecklats under senare år. I allt större utsträckning väljer man att bortse från eller smutskasta forskning som går emot den egna ideologin. Ett par forskare från SLU skräder inte orden när de i vetenskapsrådets tidskrift Curie får ordet:

Det blir alltmer uppenbart att gröna politiker och företrädare för olika miljörörelser gillar vetenskap, men bara när den bekräftar deras politiska övertygelse. När vetenskapen motsäger den egna ideologin sker ingen åsiktsförändring; istället söker man anpassa vetenskapen till ideologin, alternativt misskreditera vetenskapens resultat och utövare.

I tidningen Curie är kritiken allmänt hållen men tidigare under året har vi sett specifik kritik i fråga om hur (MP) hanterar forskningen kring varg. I SvD kunde man i somras läsa ett intressant debattinlägg:

I partiledardebatten inför Europaparlamentsvalet den 7 maj sade språkröret Åsa Romson att regeringen ”tvingar vissa forskare att skriva vinklade rapporter” om den svenska vargstammen. En av oss, Olof Liberg, är huvudförfattare till dessa rapporter utförda på regeringens uppdrag och kände sig utpekad. Romsons respons var att hon ”inte syftade på Olof Liberg utan på andra forskare” som hon dock inte ville namnge. Vilka hon faktiskt avsåg och vad hon grundade detta på har hon inte velat precisera men det måste rimligen röra sig om forskare vid Institutionen för ekologi vid SLU som skrivit samtliga dessa rapporter.

Vidare:

 Att svenska politiker anklagar forskare för att vara köpta eller fabricera resultat är unikt och det kan knappast vara en tillfällighet att det i samtliga dessa fall varit miljöpartistiska politiker som gjort dessa blundrar. Vi tror dock inte att Miljöpartiets politiker är vare sig mer eller mindre erfarna än andra partiers, eller att de har ett vidlyftigare förhållande till sanning och fakta än andra, ens i stridens hetta.
Vår enda tolkning av det inträffade är att Miljöpartiet saknar erfarenhet av att forskare kritiskt granskar deras politik från ”det gröna hållet” och att man därför blir provocerade och reflexmässigt bemöter sådan kritik på det sätt som är vanligt inom politiken

Den rådjurhatande professorns årliga utspel

Professor Thomas Jaensson (smittepedimolog) har gjort sitt årliga utspel mot hjortdjur i allmänhet och rådjur i synnerhet. Denna gång är det hela lite mer nyanserat då han får mothugg av en annan professor (Kjellande, viltekolog).

Lyssna och lär (eller förfasas):


Ja vad skall man säga? Jag hävdar åter att Jaensson missar att den pågående klimatförändringen gynnar fästingarna. Lite fuktigare och lite varmare, det har gjort att fästingen överlever samt spridit sig norröver. Sedan gillar jag Kjellanders slutkläm, den ligger helt i linje med vad jag hävdat tidigare:

– Vi har ju förbundit oss via olika internationella avtal, och vi ligger risigt till där i flera avseenden och vi skulle behöva fler stora växtätare i Sverige, inte färre

Jag har reagerat på Jaensson flera gånger tidigare:
Här bollar jag Jaenssons uttalanden mot mina erfarenheter av får.
Här ställer jag Jaenssons önskemål mot effekten på den biologiska mångfalden.
Här är jag bara allmänt raljant...

Rådjursbajs gynnar biologisk mångfald

Rådjuren har större betydelse för den biologiska mångfalden än man tidigare trott. Och då inte i form av mat till våra stora rovdjur utan som aktiv spridare av fröer. Nyheten kommer från ett pressmeddelande från Stockholms Universitet:

Rådjursbajs bidrar till den biologiska mångfalden

Rådjur är kanske mest kända för att äta de finaste blommorna i rabatten. Men vad de äter i det övriga landskapet kan faktiskt göra nytta för den biologiska mångfalden. Genom att samla in bajs från rådjur och sedan odla de frön som fanns i bajset har forskare från Stockholms universitet kunnat se hur rådjur sprider olika typer av växter.
- Vi kom fram till att rådjuren sprider frön i högre grad än vi trodde. Det är roliga nyheter eftersom många gräsmarksväxter hotas när naturbetesmarkerna försvinner. Fröspridning med rådjur kan bidra till biologisk mångfald i det svenska jordbrukslandskapet, säger Alistair Auffret [Ref 1]vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi vid Stockholms universitet.
Under 1900-talet har naturbetesmarkerna, som är viktiga för mångfalden i floran, i Sverige sjunkit rejält. Under samma tidsperiod har antalet rådjur ökat. Forskarna ville undersöka om rådjur kan bidra till fröspridning av de växter som hotas. Alistair Auffret och Jan Plue samlade rådjursbajs från naturbetesmarker och åkerholmar på sörmländska Selaön. De odlade sedan bajset i växthus och kunde på så sätt se vilka frön som rådjuren kan sprida.
- Vi hittade gräsmarksväxter som exempelvis käringtand, gulmåra och rödklöver. Det är positivt att de sprids eftersom gräsmarksspecialister kan ha svårt att överleva när naturbetesmarkerna försvinner. Men det går inte att förlita sig på rådjuren för växternas fortlevnad utan det måste till andra åtgärder också. Förutom fröspridning är det mycket viktigt att skydda de gräsmarkerna som är kvar säger Alistair Auffret.

Att på olika sätt gynna rådjursstammen innebär med andra ord att man gynnar den biologiska mångfalden. Slutsatsen blir med andra ord: Utnyttja de sista veckornas rävjakt aktivt så gynnar du den biologiska mångfalden!

Felaktiga uppgifter om rovdjurens effekter sprids av media

De senaste dagarna har media varit "knôkfullt" med nyheter om de stora rovdjurens positiva effekter på ekosystemen. Jag vet inte hur många gånger jag sett olika nyheter med samma håll delade på FB. Ett par gånger har jag gått in och påpekat att kaskadeffekterna inte är lika påtagliga i Sverige som i Yellowstone.

SVT rapporterar under rubriken Rovdjur avgörande för ekosystem:

Forskarna bakom studien har sammanställt de senaste årens forskning kring rovdjurens ekologiska betydelse. Slutsatsen kallar forskarna för ”de stora rovdjurens kaskadeffekter på ekosystemen”.
Det handlar om att de stora rovdjuren påverkar hela växtligheten i både skogar och vatten, och indirekt därmed även alltifrån fågellivet till insekter. Både växter och mindre djur gynnas nämligen när nivåerna av stora växtätare (till exempel rådjur) hålls nere.
Sammantaget betyder det mycket för den biologiska mångfalden, hävdar forskarna. Och samma effekter syns oavsett om man granskar ekosystemen i Norden, med bland annat vargar och lodjur - eller om man studerar lejonen på den afrikanska savannen.

Notera den sista meningen. Jag återkommer till den. En liknande nyhet finner vi på Stockholms Universitets hemsida, dock utan att det påstås att "samma effekt" syns även här. Istället har man valt att lyfta fram lodjuret som exempel:

 I Europa har starka effekter på andra arter framför allt påvisats för lodjuret. Det är kanske välkänt att lodjur kan hålla nere antalet rådjur men lodjur dödar även rödräv, vilket gynnar rävens bytesdjur. Där det är gott om lo finns det därför mer hare, orre och tjäder.

– I lodjurens frånvaro blir rävtätheten betydligt högre än den annars skulle blivit, eftersom många rävar äter fler harar och skogshöns än vad några få lodjur gör, säger Bodil Elmhagen, forskare vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet, och en av författarna till studien.

 Annan rapportering blir lite konstig när man drar vidare i slutsatserna och menar att rovdjurens predation inte kan ersättas av människans jakt. Menar man med detta att människan INTE skulle vara en del av ekosystemet? Karin Bojs har en ledare i DN med rubriken Nej, jägare klarar inte vargarnas jobb! Jag hoppas innerligt att rubriken är satt av redaktionen och inte Karin själv.

Den viktigaste slutsatsen är att rovdjurens effekter på ekosystemen är mycket större än man tidigare har trott. Det framgår av studier som har tillkommit de senaste fem-tio åren. Till exempel kan lövträden öka mer än hundrafalt när vargar återkommer till ett område. Lövträden får i sin tur effekter för fåglar och andra mindre djur.
Förekomsten av älgar, rådjur och andra klövdjur påverkas kraftigt av hur många rovdjur som finns i området. Störst effekt på rådjuren har en kombination av varg och lodjur.
Forskarna ser även positiva effekter för klimatet om rovdjuren håller nere bestånden av betande hjortdjur, så att träden och biomassan ökar. Färre vilda hjortdjur kan också påverka sjukdomssmitta hos både husdjur och människor, till exempel fästingburen Borrelia.
Ofta hävdas i debatten att mänskliga jägare numera har tagit över rovdjurens roll att hålla de vilda växtätarna på en kontrollerad nivå. Men forskarna bakom Sciencestudien ifrågasätter kraftigt det argumentet.

I Forskning och Framsteg är man lite försiktigare och refererar grundstudien lite bättre än dagsmedia:

Så hur är det i Sverige? Har de stora rovdjuren någon ekologisk betydelse också hos oss? Deras effekt är i ärlighetens namn svår att bevisa eftersom skogarna där varg, lodjur och björn framför allt finns är mycket hårt brukade av människor samtidigt som framför allt antalet vargar är mycket litet i sammanhanget. Trots det finns det effekter som går att mäta, som att varg gynnar både vanliga och ovanliga asätare. Det är rimligt att anta att om vargen skulle tillåtas expandera ut från dagens kärnområde i Värmland-Dalana så skulle effekterna kunna bli större, framför allt i områden som naturskogar och naturreservat där människans påverkan inte är så påtaglig. Också lodjur har visat sig ha stora effekter, i Finland blir det mer hare om det finns lodjur genom att det då finns mindre räv.

 "Kaskad effekter" kallas de stora vegetativa effekterna stora rovdjurs predation kan få på naturen. Samtidigt glömmer Forskning och Framsteg bort att man tidigare skrivit om ekosystem i Sverige och då lät det såhär:

Faktum är att den urbaniseringsprocess som nu hotar den biologiska mångfalden i Europas glesbygd, redan har ägt rum i Sverige. Vi har på ett sekel förlorat 99 procent av vår ängsmark, samtidigt som skogen har ökat med 60 procent. Enligt Naturvårdsverket är två tredjedelar av våra hotade växtarter knutna till jordbrukslandskapet.
Vi har visserligen stora mängder älg och rådjur, och även hjortar i delar av landet. Men Carl-Gustaf Thulin anser att det behövs mer flocklevande gräsätare om vi vill öppna upp landskapet och skapa en artrikare miljö.
– Vi skulle till exempel kunna introducera visenter. Dessutom har vi vår ursprungliga hästras gotlandsrusset, säger han.
Till det kommer myskoxen. Den lilla grupp som finns i Härjedalen skulle behöva förstärkas med hjälp av nya utsättningar eller avelsprogram. En annan tänkbar art är saigaantilopen, Europas enda antilopart.
En av grundtankarna inom rewilding är att de stora växtätarnas antal ska regleras av födotillgång och rovdjur – människans påverkan ska vara så liten som möjligt. Carl-Gustaf Thulin anser dock att den inställningen är orealistisk.
– Människan utgör en del av naturen och vi har alltid påverkat megafaunan, säger han.

Det kan inte nog poängteras att kaskad effekter gäller tämligen opåverkad natur och inte den natur som människan brukar, David Mesch skriver i Biological Conservation:

However, later research challenges several earlier studies’ findings such that earlier conclusions are now controversial, especially those related to causes of browse regrowth. In any case, any such cascading effects of wolves found in National Parks would have little relevance to most of the wolf range because of overriding anthropogenic influences there on wolves, prey, vegetation, and other parts of the food web.

I den sorgliga Svenska mediafloden så måste jag säga att Svensk Jakt sticker ut lite. Man har helt enkelt gjort så att man lyft ut den värsta vulgärjournalistiken (mytmakeriet) och låtit Håkan Sand på SLU kommentera det:

Håkan Sand, visar artikeln i Science att rovdjuren har mycket större betydelse för vårt ekosystem i Sverige än man tidigare trott? – Nej, det gör den inte. De har jobbat i ekosystem som är väldigt lite påverkade av människan och de effekter forskarna pratar om kommer inte att komma till uttryck i Skandinavien. Det skriver de faktiskt också och refererar till Camilla Wikenros som är min före detta doktorand. Det står: ”där vi förväntar oss minst kaskadeffekter är just i ekosystem där människan har en stark påverkan.”

Men hur mycket påverkar rovdjuren våra klövviltstammar och därmed vegetationen?

– I Skandinavien har människan redan satt en målnivå med klövviltet och tillkommer rovdjur kommer människan dra ner på avskjutningen. Det är en form av adaptiv respons från jägarna. Så det är inte så att klövviltstammarna minskar drastiskt när det kommer in rovdjur. Utan människan buffrar detta med jakttrycket.
– I vissa fall kan detta till och med ge motsatt effekt då människan blir försiktigare med jakten efter att det tillkommit rovdjur.

Sedan var det det där med vem som ingår i ett ekosystem och om mänsklig jakt eller vargarnas jakt är "bäst":

– Jag tycker det där är lite löjligt. Alla predatorer, om vi nu räknar in människan, har ju sitt sätt att beskatta bytespopulationerna, det är rätt! Men frågan är väl snarare i vilken omfattning det har betydelse för bytesarterna och ekosystemet. Det blir nästan mer en filosofisk fråga.
– Det verkar som att en del inte tycker att människans tillhör ekosystemet och att människans åtgärder per definition är av ondo. I Skandinavien har människan en tiopotens större inverkan på ekosystemet än rovdjuren, så människan är mycket speciell i ett sådant här perspektiv och något som vi förmodligen måste leva med.

 Det löjligaste påståendet i hela soppan är trots allt att vargar och stora rovdjur skulle ha en positiv effekt på klimatet och bromsa koldioxidutsläpp:

– Jag tycker det är fruktansvärt långsökt och nästan lite… ja, jag vill inte säga ordet. Man försöker hitta argument för att det här ska vara så bra som möjligt. Men att detta ska ha mer än marginell påverkan har jag svårt att tro.

Slutsatsen man kan dra av detta är hur oerhört lätt en nyhet förvanskas och förstoras när media försöker anpassa, i detta fall vetenskaplig forskning om kaskadeffekter, till en svensk målgrupp. Media blir i sin rapportering då inte en objektiv nyhetsrapportör utan genom sin vinkling en aktiv del av debatten där man tydligt tar ställning genom att basunera ut en felvinklad nyhet.