Sedan 1989 har den svenska journalistkåren undersökts var 5:e år. 2006 års rapport väckte stor uppmärksamhet. I den presenterade professor Kent Asp journalistkårens partisympatier. Utgångspunkten i studien var:
Journalister tillhör en yrkesgrupp i samhället där den enskilde individens personliga värderingar och åsikter direkt kan påverka yrkesutövningen. Det är inte unikt för journalister. Det gäller också andra yrkesgrupper som domare, lärare och forskare. De är, om vi så vill, grupper med makt där deras personliga åsikter och värderingar kan påverka de domar som fälls, den undervisning som ges, den forskning som utförs – och den bild som ges av vårt samhälle. Det finns därför ett legitimt vetenskapligt intresse att studera de värderingar och åsikter som finns hos olika inflytelserika grupper i samhället.Undersökningen samlade in uppgifter från inte mindre än 1100 journalister, vilket gör det till en stor undersökning av en enskild yrkesgrupp. Det gör även att resultaten bör betraktas som representativa. Resultaten då visade att journalistkåren, som sedan tidigare är att betrakta som röd-grön nu i allt högre utsträckning sympatiserar med miljöpartiet. Så mycket som 1/4:del av journalisttkåren sympatier med miljöpartiet medan det i slutet av 1990-talet var 1/3 som kände sympatier med vänsterpartiet.
Om vi hoppar 5 år frammåt i tiden, till 2011, så visar motsvarande studie att över 40% av journalisterna ansåg att miljöpartiet var det bästa partiet. Skillnaden mot allmänheten är högst markant:
Det talas om en grön dimension i svensk politik. Var på skalan skulle du vilja placera dig själv?Blir bilden ännu intressantare:
Det intressanta med detta är i vilken utsträckning partisympatierna får genomslag i nyhetsrapporteringen. Utgångspunkten är att journalister endast i ledare och krönikor faktiskt kan tillåta sig att uttrycka sin egen åsikt. I övriga delar av sin yrkesutövning skall de vara kritiskt neutrala och objektiva. Självfallet är det inte så i praktiken. Den personliga åsikten, samt arbetsgruppens åsikter, kommer att prägla det som skrivs. Det är givetvis därför journalisterna på Göteborgs-Posten protesterar så högljutt mot den nya politiska ledarredaktören Alice Teodorescu som snarare är konservativ än liberal.
Så långt journalisterna. Det jag är intresserad av är hur miljörörelsen i allmänhet och Naturskyddsföreningen i synnerhet drar nytta av detta. Mitt intryck sedan tidigare är att miljörörelsen mycket sällan granskas i sömmarna för sina uttalanden och sin argumentation, Gunnar Glöersen visar detta på ett tydligt sätt avseende vargjakt.
När tidningen miljöaktuellt rankar sveriges miljömäktigaste kunde man 2014 läsa följande:
Svaret på fråga 2 är enkelt, de är inte vana att granskas. Svaret på fråga ett tror jag ligger i resonemanget ovan, journalisternas partisympatier.
Timbro** medieinstitut har granskat Naturskyddsföreningen och publicerat rapporten Mediers gullegrisar. Det är en granskning av hur just medier hanterar naturskyddsföreningen:
Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna.Ett konstaterande som vi känner igen från alla vargjaktsdebatter är följande:
De flesta debatter utgår från en problemformulering som ligger nära de frågor som Naturskyddsföreningen driver. Det är Naturskyddsföreningens perspektiv på en mer eller mindre kontroversiell fråga som dominerar helt, exempelvis att det är problematiskt med sopimport, uppluckrat strandskydd, resande och turism eller kemikalier i samhället.De som är emot Naturskyddsföreningen startar med få undantag i ett underläge:
I två–tre fall har debatten en problemformulering som i grunden är kritisk till Naturskyddsföreningens agenda, och det handlar i två fall om ekologisk mat. I samtliga övriga fall är det dock Naturskyddsföreningens perspektiv som är den goda normen, och som pekar på ett viktigt och relevant problem.Förutom att naturskyddsföreningen inte behandlas som en makthavare så får de mycket medieutrymme. Förklaringarna som Timbro lyfter fram är:
- Att SNF inte betraktas som makthavare;
- Medierna har genom nedskärningar tappat möjligheten till kritisk granskning;
- Medierna uppfattar SNF som "en god kraft"
- Journalisternas egna sympatier påverkar hur de genomför sin yrkesgärning
Jag tror personligen att Timbro i detta fall är inne på helt rätt spår. Samtliga dessa fyra parametrar spelar in. Därför får SNF en oproportionerligt stor plats i miljöpolitiken, det är en synnerligen kraftfull och resursstark lobbyorganisation!
_____________________
*SVT slår givetvis ifrån sig, men när flera undersökningar i rad visar detta allt tydligare blir försvaret bara löjligt.
**Timbro kan man tycka vad man vill om, jag känner ett spontant motstånd mot dem men måste ändå erkänna att de gjort ett par vassa analyser av ämnen som intresserar mig, tex vapenfrågan och snf.
