Påskläsning: svar till Per Gahrton

Härom dagen skrev Per Gahrton ett debattinlägg i SvD i vilket han gick till frontalangrepp på sveriges jägare i allmänhet och Jägareförbundet i synnerhet. Martin Källberg har skrivit ett bra svar. Jag skrev också ett svar som också skickades till SvD, det togs inte in. Tycker det kan passsa bra som påskläsning:

Replik till Per Gahrtons debattinlaga ”Jägareförbundet, varför hatar ni Miljöpartiet?”
 Per Gahrton, det kan inte vara något vanligt utsnitt ur jägarkåren som du jagar tillsammans med om du har missat jägarkårens generella missnöje med Miljöpartiet. Denna skepsis är inte så konstigt om man lyfter blicken från de fina orden i partiprogrammet och istället ser till partiets praktiska politik. Tror du att den svenska jägarkåren, där Svenska Jägareförbundet är den största organiserande företrädaren, uppskattar:
Att Miljöpartiet verkar för att hagelskytte mot flygande fågel skall förbjudas (du kanske inte får chansen till fler gäss och duvor om dina partikollegor får sin vilja igenom). 
Att Miljöpartiet verkar för att jägareförbundet skall fråntas sitt allmänna uppdrag. 
Att Miljöpartiet verkar för att det inte skall bli någon specifik jaktmyndighet. 
Att Miljöpartiet verkar för att det inte skall bedrivas någon licensjakt på varg än på ett bra tag, trots att en stor del av forskarna anser att det inte hotar stammen - snarare tvärt om (men de forskarna avfärdades av ditt partis förra språkrör som köpta). Att Miljöpartiet verkar för att alla former av grytjakt skall förbjudas. 
Att Miljöpartiet verkar för att levandefällfångst (trots ett strikt regelverk) skall förbjudas (annat än i forskningssyfte). 
Också var det detta med viltförvaltningsdelegationerna. Miljöpartiet har från det att viltförvaltningsdelegationerna skapades verkat för att förändra delegationernas sammansättning för att minska jägarnas inflytande över viltförvaltningen. Detta togs upp redan på Miljöpartiets kongress i Karlstad maj 2011 och nu, 6 år efter kongressen, genomförde miljöministern en sådan förändring trots att flertalet länsstyrelser (som leder arbetet i viltförvaltningsdelegationerna) tycker att arbetet fungerar bra. Att Jägareförbundet kritiserar denna förändring förvånar av någon anledning Gahrton.
Det är lite av Miljöpartiets konkreta och uttryckliga åsikter och bedrivna politik i jaktfrågor från senare år. Men du Gahrton, du kanske har missat vad som hände på hemmaplan när du var i Bryssel? Adderar man Miljöpartiets gles- och landsbygdspolitik till ekvationen så innebär dessa ytterligare konkreta försämringar för möjligheten att utöva jakt som fritidsintresse och hållbar livsstil. Är det då så förvånande att jägarna och Svenska Jägareförbundet är skeptiska till miljöpartiet som politisk företrädare för miljörörelsen?

Debattartikel som ifrågasätter SNFs agenda

För ett par veckor sedan skickade min kompis Andreas över ett manus på ett debattinlägg och bad om synpunkter. Jag kom på några bra saker och Andreas tog med dem i den slutliga versionen som idag publicerades i såväl Borås Tidning (primärt srkiven för denna tidning) samt Svensk Jakt, såhär lyder den:

En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som de gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna, skriver Andreas Martinsson.
Nu har licensjakten efter lodjur avslutats. Västra Götaland tilldelades åtta djur och dessa fick jagas i Mark, Borås, Bollebygd och delar av Ulricehamns kommun. Tilldelning av lodjur var den högsta per areal i Sverige och speglar en mycket tät förekomst.
Licensjakten är beslutad av länsstyrelsen i Västra Götaland och är en del av den rovdjurspolitik som med bred majoritet är beslutad av riksdagen. Politiken innebär att det skall finnas ett visst antal lodjur jämnt fördelat över landet. Länsstyrelsen är ansvarig för att räkna hur många föryngringar av lodjur det finns. Inventeringsmetoderna bygger på spårning på snö i kombination med övervakningskameror. Det är endast familjegrupper som räknas.
Det faktiska antalet lodjur kommer med dessa metoder alltid att underskattas, eftersom kraven på att få en familjegrupp godkänd är mycket höga och att ensamma djur inte räknas. Licensjakten skall begränsa lodjursstammens fortsatta tillväxt, däremot hotar jakten inte den lokala lodjursstammen. Motivet till länsstyrelsens beslut om licensjakt är för det första att kraven för jakt uppnåtts och för det andra omfattande skador. Under 2016 och 2017 har lodjur, hittills, angripit och dödat 128 får vid 81 tillfällen i Sjuhärad.
Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg har överklagat länsstyrelsens beslut om licensjakten i flera steg. Först till förvaltningsrätten i Luleå, där rätten fann att länsstyrelsens beslut är riktigt. Därefter har Naturskyddsföreningen överklagat förvaltningsrättens dom till kammarrätten i Sundsvall.
Såväl Sveriges befolkning som Älvsborgs skogsbönder uppskattar det öppna betade landskapet. Öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla miljömålen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur- och växtliv. Men det är många som är ute efter fåren. För lodjur och varg är får ett lätt byte, medan lammen står på rävens och korpens meny. Att en del av fåren går åt till rovdjur är något bonden får räkna med, men det måste vara på en rimlig nivå för att man skall orka fortsätta.
De flesta fårägare har inte djuren för att livnära sig, utan för att hålla hagmarkerna öppna. Det är alltså inte den ekonomiska bördan som är tyngst när fåren dödas av rovdjur, utan den känslomässiga förlusten av sina djur.
Det alternativa sättet att bruka hagmarkerna är att plantera igen dem med gran. Det är mer lönsamt än att ha fårbetade hagmarker. Trots det väljer många bönder öppna marker närmast gårdarna före de pengar som skog skulle ha gett, åtminstone tills rovdjursskadorna blir för stora.
De betade hagmarkerna utgör nyckelbiotop för både djur och växter. De är viktiga för den biologiska mångfalden i skogsbygderna. Det samlade rovdjurstrycket, där lodjur är avgörande, behöver hållas lågt för att mulens marker skall hållas öppna. Det är viktigt att vara medveten om att flera skogsbönder, till följd av angreppen, inlett en avveckling av sin djurhållning. Avvecklingen leder till stor förlust av biologisk mångfald och att vi kommer längre från de nationella miljömålen.
En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som den gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna.

Tyvärr bytte BT ut originalrubriken (Naturskyddsföreningen motarbetar biologisk mångfald) mot den lite mesigare Lodjursjakt bidrar till biologisk mångfald.

Okunnig och missvisande insändare i metro - spär på jägarförakt

Som vanligt ögnade jag igenom METRO på pendeltåget till jobbet i morses (24/1). Redan på sidan 2 hajjade jag till, det brukar jag å andra sidan göra eftersom det är en insändarsida som inte ligger långt efter Ring P1 i fråga om knäppa åsikter. Eftersom METRO bara lägger ut valda debattinlägg på sin hemsida så får jag referera det hela.

Signaturen IRO har tittat på TV och luftar därefter sina fördomar. De två program som åsyftas handlar dels om lejon i Indien och dels om bävrar i Wyoming. I båda fallen handlade det om problematiska djur. Men istället för att skyddsjaga dem så lät man lejonet vara (trots att det dödat människor) och i fråga om bävrarna så flyttades dessa. IRO konstaterar förnöjt:

I stället hade man "äkta" viltvårdare som fångade in och flyttade bävrarna.

Detta leder vidare till den svenska situationen:

Sådana solskenshistorier är ovanliga i Sverige. Här handlar viltvård mestadels om att dåda djur som anses ställa till problem, till exempel ett rådjur som kommit innandför stängsel vid väg

 Avslutningsklämmen är extra intresant och okunnig:

I Sverige kontaktas jägare och djuren dödas och detta kallas viltvård. Borde vi inte istället ha viltvårdare rekryterade via intresseorganisationer och myndigheter?

Jag vet inte var jag skall börja, IROs missuppfattning (eller medvetna missförstånd) är så totalt att jag nästan blir matt. Uppenbarligen har IRO missat att den svenska jägarkåren lägger i runda svängar 3 miljoner tillfällen per år på viltvård, och då snackar vi inte om att döda djur utan om att förbättra biotoper, stödutfodra, sätta ut saltstenar mm. Jägarkåren lägger ungefär 500 miljoner kronor per år på att förse djur med välbehövliga salter och mineraler samt att stödutfodra djur när vädret börjar bli kärvt och födosöken försvåras. Viltvården gynnar djuren och naturen, utan jägarkårens insatser skulle den biologiska mångfalden på sikt bli klart lidande. Och allt detta görs av jägare engagerade i intresseorganisationer. Sedan finns det såklart myndigheter som också ägnar sig åt att hålla viltvårdare anställda, men bara de frivilliga insatserna (och då har jag inte tagit upp all den frivilliga tid som läggs på faunainventering) räcker för att vi skall se hur otroligt okunnit IRO är.

Det finns en annan aspekt som IRO undviker att diskutera. Vilka insatser som görs visavi vilka djur hänger samman med den hotbild arten lever under. Tex har vi i Sverige sett försök att flytta problematiska vargar snarare än att skyddsjaga dem, nu har detta gått väldigt obra i de flesta fall men man har provat metoden. Bävrar däremot, är väldigt vanliga (både här och i Wyoming) men i fråga om Wyoming så pågår projekt där man strävar efter att öka mängden våtmarker och för detta ändamål är bävrar effektiva vilket gör att man avsatt pengar för flytt av bävrar. I Sverige stävar man också efter att öka mängden våtmarker, inte minst ur klimatförändringshänseende då våtmarker är bra buffertar för att minska effekten av skyfall och översvämningar. Men här sker det genom bidrag administrerade av länsstyrelsen då de åtgärder som krävs generellt sett är andra än vad en bäver klarar av. Det IRO undviker att skriva är att de Indiska lejonen dömdes till fångenskap i zoo, dvs det var inte så att de fick fortsätta leva fritt...

IRO väljer genom dimridåer, undanhållen fakta och medvetna missuppfattningar att kritisera jägarkåren och den svenska viltvården. Det är dålig stil, men det är något vi kommer att få se mer av. Mycket mer. För så blir det ju mer avståndet mellan människa och natur ökar i takt med den allt mer överskuggande urbaniseringen.

Erfors lämnar Expressen veckan efter sin ogrundade kritik av jägarkåren

Så skrev Erfors på Twitter i samband med att han publicerat en riktigt dålig och direkt felaktig krönika på Expressen. Erfors skriver bland annat:

Det vore otänkbart att Sveriges Trafikskolors Riksförbund utfärdade körkort. Intressekonflikten skulle vara uppenbar: Här finns ju ett intresse av att så många undervisningstimmar som möjligt säljs. Uppkörningskraven skulle med största sannolikhet skärpas.
Men Svenska Jägareförbundet (och lillebror Jägarnas riksförbund) har beviljats rätten att uppträda som en myndighet när de godkänner vem som har klarat en jägarexamen. Här har vi ännu en klockren intressekonflikt: Jägarorganisationerna vill ju samtidigt ha så många medlemmar som möjligt.

Det är inte förbunden som godkänner jägarexamen, det är individer med förordnande från Polisen. Naturvårdsverket ansvarar för själa examen. Att sedan kurserna arrangeras i regi av såväl de båda förbunden som privata individer är ju något helt annat. Men det orkade inte Erfors ta reda på. Därefter ger sig Erfors på Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag, i det låter han som en papegoja som reciterar jakthatarnas vanliga kritik utan att reflektera över att förbundet är bra på att skilja på vad som görs inom ramen för det allmänna uppdraget och vad som görs inom ramen för medlemmarnas pengar. Inte konstigare än att Skogsstyrelsen är såväl myndighet som konsult eller att Lantmäteriet har sin egen avdelning för tjänster, Metria.

Kritiken mot Erfors lät inte vänta på sig. Bo Sköld svarar i en insaändare till Expressen, Skölds inledande ord räcker:

Expressens ledarskribent Eric Erfors gör ett förvirrat och onyanserat påhopp på jägarna och Svenska Jägareförbundet. För de som är insatta i frågorna är nivån och sakligheten i ledaren så undermålig att man reagerar mer över sakfel än vad han faktiskt försöker säga.

Martin Källbergs krönika Dags att utbilda ledarskribenter är egentligen den bästa. Den demonstrerar ett viktigt problem, att en ledare i en tidning inte utsätts för samma källkritik som den vanliga journalistiken (bör) genomgå. I en ledare kan skribenten påstå i princip vad som helst och ändå gå fri, det var ju bara en ledare. Samtidigt har ledarskribenten möjlighet att ta ut svängarna och skapa oppinion. Avsaknad av ansvar och möjlighet att skapa oppinion är en farlig kombination.

Igår nåddes jag av nyheten att Erfors lämnar Expressen. Jag har ingen aning om det hänger ihop med hans direkt felaktiga ledare, men hade jag varit chef för ledarredaktionen på Expressen så skulle jag definitivt övervägt att inte ge Erfors ytterligare möjligheter efter den aktuella ledaren och det faktum att han inte kryper till korset och erkänner att han har gjort ett misstag, rättar sina felaktiga påståenden....

Vargstammens fluktation

Varje art varierar i mängd till följd av en stor mängd faktorer. Att tro, eller sträva efter, att en art skall vara i ständigt ökande är som att tro på ständig tillväxt i samhällskroppen. Som tron på ett ymnighetshorn. Sådan är inte verkligheten. Det mesta varierar över tid, fluktuerar.

Idag släppte Naturvårdsverket en pressrelease med innebörden att vargen för första gången på sisådär 40 år inte längre ökar. Snarare verkar vargstammen för första gångn på länge bete sig tämligen normalt, dvs den fluktuerar. I detta fall är det frågan om en minskning. För den gångna vintern räknar an in 340 vargar, vilket i praktiken innebär att stammen ligger mellan 269 och 442. Notera att detta är vinterpopulationen efter att skyddsjakt, jakt, trafikolyckor etc är borträknade. Men ser man till det som är relevant, den skandinaviska stammen, så ser sammansättningen familjegrupper och revirmarkerande par ut så här:

Ingen fara på taket med andra ord, man poängterar till och med att VARGSTAMMEN ÄR STABIL.

Naturvårdsverket skriver i sin pressrelease:

̶ I inventeringsarbetet ser vi att det finns många revir men att antalet familjegrupper har minskat som en följd av licensjakten. Nya par har etablerat sig i de gamla reviren men hade inte reproducerat sig under inventeringsperioden. Familjegrupperna har stor betydelse för inventeringsresultatet då populationsberäkningen baseras på föryngringar vilket är i stort sett är desamma som familjegrupper, säger Maria Hörnell Willebrand, chef enheten för viltanalys.

Behovet av en ny, aktuell populationsberäkningsmodell framhålls. Så som pressreleasen är rubriksatt (Färre vargar i år än i fjol) så kommer den att ge negativa rubriker i tidningarna. Och det är rubrikerna som  folk minns, inte innehållet i artiklarna. Detta märker vi redan nu. Svenska Rovdjursföreningen gör nämligen en intressant tolkning på sin FB-sida, jag återger den som skärmklipp för att den inte skall kunna tillrättaläggas i efterhand:

Som ni märker trixar Rovdjursföreningen med siffrorna och lyckas räkna ner populationen till 230 individer, ett konststycke i sig. Sedan väljer de att utgå från naturvårdsverkets nya siffra för lägsta GYBS, dvs 300 individer till skillnad från den officiellt beslutade siffran om 270 individer.

Jag kommer osökt att tänka på dagens första blogginlägg. Det som handlar om balkongbiologer som kan sin teori men inte förstår praktiken.
___________________
Självklart har media snappat upp den negativa rubriken....
SR, GP, vk

Revenge of the Sith, nej förlåt, Djurskyddet Sverige

För några veckor sedan påtalades det i sociala medier* och av Svensk Jakt att Djurskyddet Sverige hade samarbetsavtal med Granngården, Försäkringsbolag och veterinärer. Det blev lite av en storm mot företagen. Såväl jägare som djurägare av olika slag protesterade och hotade med bojkott. Det slutade med att flera av företagen bröt sina sammarbeten.

En av orsakerna till stormen beror såklart på att Djurskyddet Sverige engagerat sig jaktpolitiskt och bland annat ifrågasatt** bland annat vargjakt. I dag kom Djurskyddet Sveriges motdrag, formulerat i samarbete med Djurens Rätt. Det de primärt skjuter in sig på är Jägareförbundets "allmänna uppdrag". Nedan citerar jag några textschok och påtalar rena felaktigheter:

Det så kallade allmänna uppdraget för viltvården ger Svenska Jägareförbundet 52 miljoner kronor årligen för att de bland annat ska ansvara för att allmänhet och myndigheter får objektiv information om statusen på viltvården i Sverige.

Det intressanta är att det finns utredningar som visar att pengarna är väl investerade och ger ett resultat som motsvarar en mångdubbel kostnad om den utförts av en myndighet istället för en ideell organisation. Sakligheten är också stor, det finns undersökningar som visar att jägare har större sakkunskap om djur och djurs effekter på samhällsvärden än befolkningen i allmänhet.

Flera statliga utredningar har pekat på problemen med att Svenska Jägareförbundet är en intresseorganisation med ett myndighetsliknande uppdrag.

Samma utredningar har även kommit fram till att problemet med råge vägs upp av hur effektivt pengarna används vilket gjort att ordningen kommit att bestå.

Jägareförbundet kräver att stora rovdjur som vargar och lodjur helst inte ska få finnas alls eller i så låga antal att de inte ska kunna konkurrera med jägarna om älgar. Det går på tvärs mot uppfattningen hos befolkningen som anser att de stora rovdjuren hör hemma i den svenska naturen.

Intressant och felaktigt påstående. Jägareförbundets rovdjurspolicy stipulerar en vargstam som ligger marginellt under den lägsta gynnsamma bevarandestatus som regering och riksdag beslutat för den svenska vargen, att Naturvårdsverket tagit höjd i förhållande till det politiska beslutet är en helt annan sak.

Härom veckan bevittnade vi en aggressiv kampanj riktad mot företag som stödjer Djurskyddet Sverige och andra organisationer med synpunkter på jakt. Kampanjen utfördes av enskilda jägare men stöddes aktivt av Svenska Jägareförbundets medlemstidning Svensk Jakt. Att Svenska Jägareförbundet, som har ett myndighetsliknande uppdrag, aktivt motarbetar de röster som har en annan syn på jakt än de själva menar vi är oacceptabelt.

Här har man inte förstått att Svensk Jakt är journalistiskt fristående från Jägareförbundet och skriver det de vill, även sådant som kritiserar förbundet. Det var med andra ord inte Jägareförbundet som var pådrivande utan Svensk jakt som objektivt rapporterade om sakförhållanden vilka fångades upp i sociala medier och förstärkte pressen på de företag som samarbetade med Djurskyddet Sverige..

De ”jaktfientliga organisationer” som Svenska Jägareförbundet målar upp har det gemensamt att de kritiserat licensjakt på varg samt de mycket kontroversiella och plågsamma jaktformerna grytjakt och löshundsjakt.

En särskilt plågsam jaktform är grytjakten. Med hundar jagas rävar och grävlingar upp från sina gryt, där de har sökt skydd. Väl uppe skjuts det sönderstressade djuret. Nära förknippat med grytjakten är de oacceptabla grytanlagsproven. Testerna görs i konstgjorda gryt med grävlingar som sätts in i grytet där de stressas som levande lockbete för hundarna.

Grytjakt innebär vissa risker det är helt klart, men beskrivningen av grytanlagsproven är helt uppåt väggarna. Helt uppenbart har artikelförfattarna aldrig varit med på något av grythundklubbens arrangemang. Visst låter hundarna en del, men grävlingarna bryr sig rätt sällan. Har upplevt grävlingar som somnat i grytan medan hundar stormskällt på andra sidan gallret. Och artikelförfattarna har knappast träffat den tama grävlingen Källe som används i dessa sammanhang.

Löshundsjakt är en vanlig jaktform där drevet kan pågå i flera timmar. Ur djurskyddssynpunkt är det fullständigt oacceptabelt att utsätta det jagade djuret för den stress det innebär. Jaktformen innebär också att jägaren utsätter sin hund för stora risker framför allt i trafiken men också i möten med vilda djur som vildsvin eller till exempel varg.

Jag blir såklart nyfiken på vilket sätt löshundsjakt är plågsamt. Med rätt hundar på rätt vilt är inte adrenalinnivåerna i fällda bytesdjur över det normala.

Och slutligen den avslutande meningen:

Stoppa miljonrullningen av skattepengar till Svenska Jägareförbundet och flytta ansvaret för viltvården till Naturvårdsverket.

Nu är det ju då inte frågan om skattepengar utan pengar från viltvårdsfonden vilklen byggs upp av den viltvårdsavgift jägarna årligen betalar in för att få sitt statliga jaktkort för att över huvud taget få jaga i sverige. Det är inte en skatt utan en avgift, och den administreras av Kammarkollegiet.

Ja, om man vill så kan man få in många fel i en och samma text. Problemet är att många tror på det Djurskyddet Sverige och Djurens Rätts representanter ljuger ihop.
_____________________
*Jag minns faktiskt inte om jag såg det delat i sociala medier av privatpersoner eller av Svensk Jakt först. Lite halvsvårt att gå tillbaka och kolla det nu.
**Kanske överklagade de också, jag vet inte riktigt. Hur som helst så är fd överåklagare Sven Erik Alhem aktiv medlem och han har något emot såväl jägare som jakt.

Hatets väg - att kasta sten i glashus

Den som hatar mest vinner. Åtminstone verkar det så när man ramlar på Johnny Puma Höglins olika inlägg i samhälls- och vargdebatten. Han är ständigt närvarande slugger med ojämnt fördelade toppar. Hans argumentation präglas av kompromisslöshet gränsande till hat, den präglas också av en total avsaknad av självinsikt. Den 20 januari 2011 skrev Puma, med anledning av vargjakten, följande:

Han går ofta över gränsen, manar till hot och våld mot sina medmänniskor. Vilket är något som ligger helt i linje med hur han levt sitt liv.* Rotar man lite så hittar man många talande citat och uttalanden från Johnny. Här är ett citat från en av Pumas bloggar (han startar bloggar med jämna mellanrum men överger dem oftast efter ett par månader).

Det är uppenbart att Puma dras till enkla förklaringar av världen, förklaringar som delar in världen i svart och vitt, tidigare fann han lösningen i högerextrema kretsar nu i vargvärnar- och i någon mån djurrättskretsar. Detta faller väl in i den bild SÄPO ger av vad som för folk till extremistmiljöer**:

Problemet är bara att Puma nu är vuxen, åtminstone i juridisk mening, och fortfarande uppehåller sig i extremistmiljöer.

Men varför lyfter jag då fram Johnny Puma Höglin, en mycket extrem och totalt oresonlig vargdebattör. Jo. Han har precis skrivit ett längre inlägg på Nyheterna 24. Inlägget är ett långt staplande av argument och fina ord, men även listande av fördomar kring jakt och jaktutövare. Påståendena om jägarkåren är svepande rallarsvingar:

Jägare hävdar oftast at de är laglydiga, men det finns fakta som visar på bland annat dödsskjutningar, slarvigt beteende med vapnen, psykisk ohälsa, alkoholmissbruk och rena maffiametoder med hot och trakasserier gentemot de allra flesta som opponerar sig jakten på något minsta vis.

300.000 aktiva jägare och lika många passiva jägare dras här över en kam. Tack för den Johnny.

Jakt- och rovdjursfrågor väcker enorm debatt. Det urartar ofta på kort tid, främst från jägare som börjar hota.

Som man känner sig själv känner man andra, jag hoppas ni minns Puma-citaten ett par stycken upp....

Puma tar avstamp i EUs föreslagna revidering av vapendirektivet, då särskilt dess skrivning kring läkarintyg var 5-e år för att bedömmas som sund nog att inneha vapen.

Med tanke på hur Sverige och omvärlden utvecklas så är det nödvändigt med denna utvärdering av en av de lagligt beväpnade grupperna som finns i samhället.
Det florerar vapen i samhället, och de ökar i antal. Då är det inte mer än rimligt att detta sker. Kriminella nätverk med vapen skall också självklart bekämpas och förebyggas, men jägare varken kan eller ska negligeras i frågan, utan prioriteras högst.
Psykisk utvärdering borde snarare välkomnas från jägarnas håll – för först när de utvärderas får de förtroende av allmänheten.
Det kan kompletteras med varierande reformer såsom nykterhetstest, obligatoriska skjutprov, syntester, och regelbundna uppvisanden av brottsregister.

I citatet staplas ett antal missuppfattningar på varandra. Det antyds att det är jägarnas vapen som är problemet i samhället. Puma har uppenbarligen inte förstått vilken typ av vapen buset använder. Jag kan ge honom en vink - det är militära vapen ffrån Balkan och inte jaktvapen. Puma har missat att det redan nu finns anmälningsplikt för läkare om de anser att en vapeninnehavare är olämplig. Puma har även missat att man när man söker vapenlicens första gången körs mot belastningsregistret, därefter körs man mot vapenregistret var gång man gör ett allvarligt brott eller uppvisar ett straffbart beteende som innebär att man inte borde ha vapen. Upprepat rattfylleri är ett typexempel på ett sådant brott. Grov misshandel likaså. Kontrollfunktionerna finns med andra ord redan. Och ser man till statistiken så är jägare mer laglydiga än övriga samhällsmedborgare. Frågan är vilka varningslampor som skylle tändas på SÄPO om de började bevarka de mer extrema vargvärnargrupperna? Redan nu kvalar de grövre formerna av djurrättsaktivism in i terrorismbevakningen tillsammans med höger- och vänsterextremister samt religiösa fanatiker.
________________________
*Johnny Puma Höglin har arbetat för exit och föreläst om hur det är att hoppa av nazistiska grupper. Han må ha skippat nazismen, men han har inte lämnat hatets väg, bara riktat om det.
**Skall man vara lite krass så finns det en lika förenklad svartvit världsbild även bland de mer inbitna vaargmotståndarna. Skall man vara lite elak så utnyttjar Jägarnas Riksförbund det för att värva medlemmar genom sin nollvision för varg, dock utan att i praktiken arbeta för det eftersom styrelsen  inser att det är en politisk omöjlighet (vilket i sig lede till utbrytargrupperingen Rädda Jakten).

Lätt att kritisera det man inte förstår

Hittade följande debattinlaga i vår lokaltidning:

Varför dessa omfattande jakter på bland annat räv och grävling i augusti, september? De är ju inget jaktvilt som man slaktar och tar hem.
Jägarna påstår att de är så ivriga att jaga dem för att de är så skadliga! Har de själva kommit på det eller är de indoktrinerade av tidningen Jaktjournalens rovdjurskampanj och tidningens uppmaning: ”Den första augusti 2015 är det åter dags för Jaktjournalens alla rovdjursjägare att spänna upp fällorna och ladda vapnen för då inleds årets säsong av rovdjurskampanjen. För trettonde året i rad får alla jägare delta som skjuter eller fångar räv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika chansen att både göra en betydelsefull viltvårdsinsats men även vinna fina priser.” I Sverige dödas cirka 350 000 djur, som inte är jaktvilt utan bara slängs, av jägare som delar tidningens inställning. Första­pristagaren 2014 i tidningens tävling hade rapporterat att han dödat 63 rävar, 107 grävlingar, 4 mårdar, 8 minkar och 13 fåglar. Detta sker helt oreglerat utan att någon biolog eller bygdens naturvänner tillfrågats. Naturen utarmas och möjligheten till spännande möten med vilda djur minskar drastiskt! Är det inte dags att reglera jakten på icke jaktvilt samt förbjuda tävlingar i dödande!

 Det är en tendentiös sak full med faktafel. Vi kan ta några. Att de uppräknade arterna inte skulle ätas är en myt. Flera av dem äts faktiskt. Anrika krogen Tennstopet serverar tillexempel alltid kråka om våren. Jag och en del andra jägare tar hand om och äter grävling. Nötskrika äts av destu fler, det är en makalöst god matfågel och att den klassades som kramsfågel förr är inte förvånande.

Att man jagar de uppräknade arterna beror på att de alla är rovdjur och i många fall i princip saknar egna fiender. Inte minst kråkfåglarna är hårda boplundrare så vill man se ett rikt djurliv så bör man snarare heja på de jägare som lägger tid på predatorjakt än att försöka skuldbelägga dem med dåliga argument.

Det som verkligen visar att artikelförfattarna inte förstått någonting är insändarens slutkläm, den som jag markerat med fet stil. Av de uppräknade arterna är det bara jakten på mink som inte är reglerad, eller rättare sagt, det är tillåtet att jaga mink året om dygnet runt. Att förbjuda tävlingar i dödande är däremot något man kan ha åsikter om. Jag uppfattar dock Jaktjournalens kampanj mer som en uppmaning att registrera det man fällt än en tävling i sig.

Jag måste när jag läst insändaren faktiskt reflektera lite över skribenterna. De har författat insändaren inom en studiecirkel i "Djurvård och djurskydd" organiserad av Studiefrämjandet Sjuhärad. Jag tycker att det är förvånande att studiefrämjandets studiecirkel inte håller högre klass än så, det är helt uppenbart att det finns stora kunskapsluckor i det stidiecirkelns deltagare fått lära sig. Kanske hade en bok som "Vilt, samhälle, människa" varit något som man borde läst inom kursen? Jag kan i vart fall rekommendera den varmt!

Vargfakta slutar

Jesper Jönsson avslutar sitt nu femåriga projekt vargfakta. Hans avslutande blogpost kan ni läsa här. Sedan 2011 har Jesper med samarbetspartners levererat nyheter och fakta om varg. Genomgående har allt uppgifterna varit hänvisade och kontrollerbara. Inget har varit taget ur luften.

Jesper beskriver själva iden såhär:

Idén var alltså att sammanställa och katalogisera händelser i dåtid och nutid samt dra vissa slutsatser av detta i lite längre artiklar med jämna mellanrum. Idag representerar Vargfakta Europas och förmodligen även världens mest omfattande databas med artiklar och referat om ”människor och varg”. Utgångspunkten rent ideologiskt var att människan är en del av naturen, en brukare och inte en betraktare. Den väl spridda myten om att ”naturen sköter sig bäst själv” saknar som bekant praktiskt och verklig grund mer än som upptakt till något NewAge-seminarium.

Att arbetet tar på krafterna förstår jag:

Någon gång under slutet av 2014 började jag dock känna en viss uppgivenhet inför frågan. Att som ensam eller åtminstone minoritet kämpa mot ekonomiskt starka miljöorganisationer och försöka mäta sig med deras lobbyapparat tar på krafterna. Nog för att jag ser att de inte lika otvunget ljuger om vargen längre men det är fortfarande så att de, utan vetenskaplig grund, påstår att vargen är nödvändig för den biologiska mångfalden. Och det kommer de undan med det bara för att media och politiker i stort inte är intresserad av att stöta sig med miljöorganisationerna. 

Vidare:

Jag och många med mig som engagerat oss i frågan kommer nog aldrig riktigt förstå hur det ligger till politiskt när det kommer till vargen. Karl Hedin redogör för det politiska ointresset när han berättar om den vargbok han, Anders Runnerus och Sten Bergh gav ut 2010. En kopia skickades till var och en av de 349 riksdagsledamöterna. Två eller kanske tre läste boken trots påminnelser.
Utifrån detta politiska och förvaltningsmässiga ointresse är det svårt att se att fortsatt skrivande och informerande har någon avgörande betydelse. Vargfakta har uppnått sitt syfte i att utbilda i frågan. Lögnerna kring vargen som ”oskygg”, ”tar bara vad den behöver”, ”angriper inte människor” och så vidare har alla avslöjats som just lögner. Alla de 1 870 artiklarna och referaten ligger kvar i databasen och finns tillgängliga för allmänheten att läsa. Alla är lika relevanta nu som när de skrevs. Och de kommer att vara relevanta lika länge som det finns varg av den enkla anledningen att vargen, ja den kommer alltid att vara precis lika förslagen som förr. 

Det är inte utan ett sting av sorg som jag läser Jespers ställningstagande. Jag har full förståelse för att han gör som han gör, men problemet kvarstår. Och det var kanske just det som fick en annan viktig profil i frågan, Dag Lindgren, att dra sig ur. Det är en seg fråga. Att kämpa på så länge som Jesper gjorde är imponerande. Själv orkar jag för närvarande bara skrapa lite i kanten på den. Detta efter några tillfällen med lite djupare engagemang, inte minst när jag satte mig och skrev ett remissvar på rovdjursremissen för ett par år sedan.

Tankvärt om vargens påverkan på biologisk mångfald

Mikael Gemsiö är ordförande i Naturskyddsföreningen Södra Sörmland, kretsarna Nyköping och Oxelösund. Han har skrivit vad som antagligen är årets viktigaste debattartikel om varg. Han har skrivit den i egenskap av privatperson och det han skriver är alltså (tyvärr) inte Naturskyddsföreningens officiella ståndpunkt. Det skall bli intressant att om ett år kontrollera om Gemsiö fått förnyat förtroende eller om han drabbats av SNFs räfst och rättarting. För det han säger ligger helt i linje med SNFs syfte, men inte dess handlande. Jag väljer att citera hela debattinlägget eftersom det är extremt lsvärd från första ordet till sista punkten. Inlägget återfinns i eskilstunakuriren, klicka gärna in där och dela inlägget:

När lammen tystnar

Debatt 

Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur över tid.

Relaterat

Min ungdoms längtan efter varg är som förbytt.

Betesdjuren blir långsiktigt allt färre enligt Jordbruksverket. Naturvårdsverkets inventering av häckfåglar noterar i rapporten för 2014: Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna. Här finner vi svalor, stare, sånglärka och andra hotade arter. För växter beroende av beteshävd är situationen motsvarande mörk. I Sörmlandsfloran, Rydberg och Wanntorp, framgår att betad skogs- och hagmark minskat med 95 procent i Sörmland från 1913 till början av 1990-talet.

Jordbruksverkets enkätundersökning visar att djurhållare med färre än 50 får har dem för att de vill ha djur eller vill hålla landskapet öppet. De utgör 74 procent av samtliga fårägare och med så få djur finns ingen lönsamhet. När ekonomin sviktar är man känslig för ytterligare problem och kostnader. Och vem vill vara med om att få sina husdjur dödade?

I fjol rev ett lodjur ett lamm i min beteshage. Det ledde till eftertanke och nya insikter. Fåren i min beteshage är engångsfår, för om massdödaren vargen river dem kommer de inte ersättas med nya. Många djurhållare lär tänka likadant och inte heller kor går säkra för vargen.

Att stängsla runt åkermark är förhållandevis enkelt, men det är inte här på plan, övergödslad mark vi finner höga naturvärden. Att sätta upp rovdjursavvisande stängsel i kuperad terräng med berg, där vi finner naturbetesmarkerna med stor biologisk mångfald, är alldeles för dyrt, tids- och underhållskrävande för att bli annat än en skrivbordslösning som inte funkar i verkligheten!

I april 2015 föredrog tjänsteman från Länsstyrelsen Södermanland för externa åhörare om rovdjurssituationen i länet. Som svar på fråga om vargarna i norra Sörmland antas få valpar hörde jag tjänstemannen svara: Det hoppas vi på!

Länsstyrelsen ska verka för öppet odlingslandskap och biologisk mångfald men inte hoppas på vargar. För djurhållaren innebär varg nämligen kostnader, arbete, oro och risk för avveckling.  Att be om varg när även mjölkböndernas betesdjur är försvinnande är ogenomtänkt och ansvarslöst!

I år har Nyköpings naturreservat Strandstuviken saknat betesdjur, till men för flora och fågelliv. Redan i dag är det brist på betesdjur.

Vargen har betydande spridning över norra halvklotet och är inte utrotningshotad. Vi får inte förblindas av den fascination för vargen som naturintresserade biologer i statlig tjänst upplever och marknadsför. Myndighetsutövning får inte styras av tjänstemäns personliga ambitioner.

Vi ska inte offra en mångfald av arter för några fler individer av en art som är mer spännande. Med min erfarenhet av djurhållning, stängsling och rovdjursangrepp är slutsatsen självklar:

• Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur över tid.

• Många arter fåglar, växter och insekter drabbas då av nedgångar.

Låt oss värna om återstående biologisk mångfald och säga bestämt nej till varg i jordbrukslandskapet.

Den som fortfarande önskar både varg och biologisk mångfald bör göra som Lisbeth Salander – en konsekvensanalys.

Mikael Gemsiö

Civilekonom, företagare och beskyddare av biologisk mångfald

Fotnot: Författaren meddelar att han förknippas ofta med Naturskyddsföreningen men förmedlar här endast sin personliga uppfattning.

Finsk forskare vill utrota hjortdjur på isolerade öar

Läser i finsk dagspress en intervju med en finsk parasitolog, Margaretha Gustafsson, som på prov vill utrota hjortdjuren på ett par isolerade öar i finska skärgården:

Gustafsson tycker alltså att man borde genomföra ett test och skjuta djuren i Houtskär eller på enskilda isolerade öar.
– Houtskär består av spridda öar, men det är ganska breda fjärdar åt de flesta håll. Jag tror inte att rådjuren simmar så långt. Sedan får man hålla problemen nere med jakt i många år. Och så borde man göra likadant i Korpo och på en del öar på Åland.
Varför rådjuren?
– Genom att eliminera rådjuren får man bort det viktigaste värddjuret för fästingarna. Rådjuren kommer in i folks trädgårdar och folk tycker illa om dem. Jag tror att en stor del av allmänheten skulle tycka om att saken åtgärdas så fort som möjligt.
Fästingarna tar sig från ett ställe till ett annat med hjälp av sina värddjur. På egen hand skulle de inte kunna krypa långa sträckor.
– Harar bär också på fästingar, men betydligt färre. Harar är skyggare är rådjur. Rådjur hoppar galant över höga stängsel. Kor bär på fästingar, men de hålls ju på bete, en bit från gården. Barn leker nog knappast på kobetet.

I många svenska tidningar hade detta fått stå oemotsagt. Det låter ju logiskt. Och vi har sett hur professor Tomas Jaenson fått breda ut sig i svensk media en gång per år om precis samma sak. Men i detta fall återfinns en kompletterande artikel intill. En intervju med en högre tjänsteman, Christian Krogell, vid Jord- och skogsbruksministeriet. Han tycker inte idén är realistisk:

Den största frågan är huruvida jakträttsinnehavaren eller jaktlaget är villiga att skjuta en hel stam. Det skulle förstås inverka direkt på hur mycket kött och möjligen inkomster som jakten ger.
Jaktlagen säger tydligt att det är markägaren som bestämmer om eventuell jakt på sitt område, om inte området är utarrenderat.

 Den nämnda ön har 3000 markägare som måste gå med på planen om den skall genomföras. En erfaren jägare från trakten, Olof Lerche, berättar:

Lerche har jagat sedan 1970-talet. Enligt honom fanns det holmar utan hjortdjur med mycket fästingar i Åbolands skärgård redan då.
– Jag skulle hellre satsa pengar på ett vaccin mot borrelia, säger han.

Lerche tar även upp mårdhunden som en potentiell spridare av fästingar. Krogell är också inne på andra värddjur:

Han nämner också andra aspekter, som vilka andra möjliga värddjur som finns på ön och hurdant väder det är under den period undersökningen utförs.

– Till exempel har man ju konstaterat att det varit kallt och fuktigt i sommar, vi har sällan haft så mycket fästingar som i år. Och jag tror inte rådjursstammen är större, men det är en subjektiv uppfattning.

När jag läser diskussionen drar jag mig till minnes något jag läste och skrev om tidigare i år. I korthet var det en nyhet som gick ut på att hjortdjur har egenskaper i sitt blod som neutraliserar borrelia. Det innebär att andelen fästingar med borrelia minskar i områden med mycket hjortdjur. För att komma till rätta med fästingarna är det bättre att hävda marker och förhindra igenslyning än att ha ihjäl alla hjortdjur.

SNF & WWF försöker blåsa liv i Vargkommittén

SNF och WWF försöker blåsa liv i den nedlagda vargkommittén. I ett inlägg i NWT skriver de angående de gamla kommitténs åsiktsförklaring:

Att det går att nå fram till gemensamma ståndpunkter visar erfarenheterna från den förra vargkommittén. I en gemensam åsiktsförklaring skrev samtliga organisationer under på att rovdjur ska ha en gynnsam bevarandestatus, att det ska finnas livskraftiga ren- och landsbygdsnäringar och ett ansvarstagande mot ursprungs- och glesbygdsbefolkningen. Vi bekräftade vår inställning att skyddsjakt efter problemrovdjur är en viktig del av förvaltningen.
Åsiktsförklaringen hälsades av många som ett viktigt första steg mot en bättre samsyn. Det var därför klokt av regeringen att göra det möjligt att fortsätta den knaggliga men nödvändiga vägen mot samförstånd i rovdjursfrågan genom att återstarta vargkommittén.

Därefter har mycket vatten runnit under bron. Inte minst brukarorganisationerna tappade förtroendet på att SNF och WWF i samarbete med den lilla Rovdjursföreningen systematiskt överklagat vargjakterna. Jakter som varit så begränsade att de inte ens täckt in den årliga ökningen. Dvs varje år det jagats så har vargstammen ändå ökat.... Detta systematiska överklagande är, som jag ser det, något annat än den samsyn som till synes uppnåddes i vargkommitténs åsiktsförklaring. I det sammanhanget kan det även påpekas att åsiktsförklaringen innebar att en organisation som uttryckligen är emot frilevande varg i sverige skrev under att de ställde sig bakom att det skall finnas livskraftiga stammar av varg i Sverige. Det var stort. Men saboterades effektivt, inte minst av SNF, WWF och Rovdjursföreningen. 

Därför är SNFs och WWFs önskan bara dimridåer och propaganda:

Vi hoppas därför att organisationerna som meddelat att de inte vill delta i vargkommittén kan tänka sig att ompröva sitt ställningstagande. Vi behöver sansade samtal om rovdjurens framtid i landet.

Jag tror dock inte att SNF, WWF och Rovdjursföreningen reflekterar speciellt mycket över sin roll i haveriet. De tycker ju att de representerar det "goda" i konflikten.

Om det senaste mediedrevet efter en kvinnlig jägare i USA #DefendingDiana

Igår skrev jag om hur fb-profilen Gud tagit ställning i djurrättsfrågor. Hen tar helt förbehållslöst ställning för djuren mot jägare. En jägare som det pågår ett drev efter just nu är Rebecca Francis. Som vanligt är det en kvinna som får klä skott för kritiken. Kanske för att kvinnor upplevs som sårbara och att jakt i mångas ögon är en manlig aktivitet. Men jag tänkte rota lite i detta.

Den som lett det senaste stora jakthatardrevet är den engelske komikern Ricky Gervais (ni minns honom från tex the Office). Att Gervais kritiserar tjuvjakt på tex elefanter och noshörningar kan jag bara applådera, för det är väldigt o-bra. Gervais problem är att han inte ser skillnad på illegal och legal jakt. Eller så ser han skillnaden men väljer att ignorera den.

Den illegala jakten på tex noshörning är ett stort problem, det ställer den absoluta majoriteten av alla jägare upp på. Men den skall inte blandas ihop med legal jakt på det vis Ricky gör. Denna twitterkommentar belyser det hela:

Tjuvjägare, troféjägare och djurmisshandlare klumpas samman...

Så själva glädjen över jakten är inte OK? Glädjen över att kunna undvika djurindustrin för att istället ordna sitt eget kött från djur som levt i frihet och skjutits under lugna förhållanden är fel?

Nu är det faktiskt så att jakten på kött är nära kopplad till spänning och troféer. Vid den organiserade legala storviltjakten i Afrika kan jägaren köpa hem trofén samtidigt som köttet generellt sett går till boende i näreten. Det är inte så lätt som Ricky försöker göra gällande med sina one-liners.

Ricky Gervais hänger ut jägare av alla de slag men under de senaste veckorna är det en som stått i fokus. En kvinna:

Som ni ser ovan går Ricky Gervains hårt åt Rebecca Francis. Givetvis gör han det eftersom hon är en offentlig person som folk känner till. Antagligen gör han det för att hon är kvinna och det ger mer uppmärksamhet. Att han håller fast vid henne beror såklart också på att hon svarar istället för att ignorera honom. Hennes svar gör att han rotar fram fler bilder som han kan raljera över. Men kanske inte. Den första tweeten fick en VÄLDIGT stor spridning vilket gjorde den till en nyhet i sig... Rebecca svarar på FB:

However, whether hunting is right or wrong is no longer the issue at hand. Ricky Gervais has used his power and influence to specifically target women in the hunting industry and has sparked thousands of people to call for my death, the death of my family and many other women who hunt.

This has evolved into an issue about the morality of threatening human lives over disagreeing with someone else’s beliefs. It shocks me that people who claim to be so loving and caring for animals can turn around and threaten to murder and rape my children. Where is the logic in that? In a country that was created on freedom of beliefs, it is hard to comprehend that people are so intolerant of each other that they promote vile, disgusting, and explicit ways to invoke death upon others. 

Nedan ser ni Rickys svar på detta.

Jägarna får skylla sig själva för att familjerna hamnar i skottgluggen för deras aktiviteter..... Och vad gäller jägarinnor så är Rickys svar konsekvent ävenom det inte riktigt går ihop med den bild som anas när man kikar på hans twitterkonto:

Ja, Ricky kritiserar och raljerar över såväl manliga som kvinnliga jägare. Men i synnerhet är det en kvinna som han siktat in sig på. Rebecca Francis.

Andra jägarinnor som kritiserats hårt av antijakt-lobbyn under senare år är Eva Shockley, Kendall Jones och Melissa Bachman. Just jagande kvinnor kritiseras hårdare och mer som individer än män som jagar. I en intressant artikel i Washington Post diskuteras detta närmare, kanske handlar det om många känner sig obekväma när de ser kvinnor med vapen, att kvinnor skall vara livgivare inte livtagare.

För snart ett år sedan skrev den kände jägarprofilen Craig Boddington en läsvärd artikel i Petersens Huning om jakthatet som på senare år kanaliserats mot just kvinnliga jägare. Det var ungefär samtidigt som han myntade #DefendingDiana samt att en av hans jagande döttrar fick barn. En av Boddingtons teorier är att jakthatarna ger sig på just kvinnor för att avskräcka andra kvinnor från att börja jaga. Varför? Jo i USA precis som i Sverige växer andelen kvinnor i jägarkåren. Boddington skriver:

I think our huntresses scare the hell out of the antis, and they should because, thanks at least somewhat to them, we are winning. U.S. Fish and Wildlife’s 2011 survey showed an increase in hunting license sales of nine percent, a significant increase and the first upswing in nearly a generation. National Shooting Sports Foundation’s 2013 nationwide survey suggests that 79 percent of Americans in general approve of legal hunting, the highest approval rating such a survey has revealed.

Women are the fastest-growing segment of all shooting sports, including hunting. So you bet the antis are scared of them. Some are obsessed enough to say things that shouldn’t be said, and I can only hope that none of them are quite crazy enough to put bad words into worse actions.

Boddington anger även andra skäl, ett är, som jag skrev tidigare, att kvinnor upplevs som enklare mål för jakthat. Och ju yngre och vackrar kvinnan är, destu hårdare och mer skoningslös blir kritiken. Cheerleadern Kendall Jones klassades ett tag som den mest hatade personen på internet. Det säger ganska mycket om stämningen och vilket drev som jakthatarna kan piska upp när de får rätt spelrum i kombinationen nyhetstörstande gammelmedia och smart lansering i sociala medier.

Jag tror det finns andra förklaringar till varför just kvinnor blir hårdare ansatta av jakthatare än män. Om man kikar på forskningen kring stalking, dvs olaga förföljande av personer, visar den att kvinnor har en tendens att ge sig efter kvinnor. Män har en tendens att ge sig efter kvinnor. Detta innebär att kvinnor blir dubbelt utsatta som offer. Detta fenomen avspeglas i tydligt i jaktsammanhang. Givetvis ser vi nyheter kring manliga jägar som kritiseras, men drev som ens är en bris i jämförelse med vad Kendall Jones, Melissa Bachman, Eva Schokley eller Rebecca Francis utsatts för.


Alltså SKÄRPNING hörrni.

#DefendingDiana
_____________________
Ja ja ja, jag vet att Ricky Gervais är engelsman och att titeln därför inte stämmer. Men det påverkar inte själva poängen, att kvinnliga jägare betraktas som såväl prioriterade som lovliga byten för jakthatarna.
_____________________
I en kommentar jag fick på FB påpekades det att vi inte sett motsvarande hatkampanj mot jägarinnor i sverige men i många fall behandlas kvinnliga jägare onödigt sliskigt och annorlunda än män. Det håller jag med om. Jägare som jägare. Det kvittar om vederbörande har kuk eller snippa så länge de har en god jaktmoral och håller på etiken.

Göteborg och vapnen

I göteborg är förhållandet till vapen närmast traumatiskt. Den lokala debatten är frustrerad och präglas av krav på skärpning. Egentligen är det inte en skärpning av vapenlagen som behövs utan en tillämpning av den riktad på de legala vapnen. Det behövs att juridiken prioriterar upp vapenbrotten och utnyttjar lagens straffmöjligheter. I det klimatet är gästkrönikan på Göteborgspostens ledarsida igår mycket intressant. Den är signerad Johanna Andersson och har den rätt korkade titeln "Rörö inte våra vapen", En relevantare titel hade varit "Jaga rätt vapen". Såhär skriver Johanna (citat):

Skärpta krav på jägare löser inte Göteborgs problem

Så har det varit nya dödsskjutningar på öppen gata i Göteborg. Varje gång det händer kräver politiker strängare straff för vapenbrott. Ofta framförs också krav på skärpta regler för dem som innehar legala vapen. Som exempelvis jägare. Att skaffa ett legalt vapen är redan idag en lång och omständlig process. Låt mig förklara hur den går till genom att kort redogöra för hur det gick till senast jag köpte ett jaktvapen.

En förutsättning är att du har jägarexamen och ett godkänt vapenskåp hemma. Skåpet är tungt och förankras med bultar i väggen. Säljaren ska fylla i en blankett som finns på polisens hemsida, samt skicka in originallicensen för vapnet ifråga. Säljaren ska därvid uppge vapen-id, tillverkningsnummer, vapentyp, fabrikat, modell, kaliber, patronantal, ammunitionsklass, piptyp, piplägestyp, laddsystem, laddtyp och andra liknande uppgifter. Köparen ska skicka in kopia på bevis om jägarexamen. Köparen ska också betala för polisens handläggning av ärendet, mellan 250-700 kronor.

Som ni vet kostar det 700 kr första gången, Därefter 250 kr per vapen/vapendel man ansöker om.

Sedan går det några veckor. Polisen hör av sig och vill ha ett foto på köparens vapenskåp, samt veta vilket serienummer det har. Skåpet finns visserligen i polisens register sedan länge, eftersom andra vapen förvaras där. Men, du tar ett foto och skriver upp serienumret och skickar in.

I början fick jag telefonsamtal men nu är det tydligen långsamma brev som gäller. Vet inte om det har att göra med att det skall gå långsamt att få en licens. Jag är i vart fall tydlig med att lista samtliga skåp jag har och ange att vapnet troligast skall stå i skåp X.

Några veckor går. Nytt brev från polisen. Nu vill de ha besked om vilka vapen som förvaras i skåpet. Dessa vapen är naturligtvis redan registrerade hos polisen, men de vill ha uppgifterna igen. Polisen vill veta vapen-id samt tillverkningsnummer på alla vapen i skåpet. Detta står alltså på de licenser polisen en gång utfärdat för just dessa vapen. Men du skriver lydigt av numren på licenserna och skickar in dem till polisen. Polisen vill också ha uppgifter om piplängder på alla vapen som finns i vapenskåpet. Fram med måttbandet, du mäter efter bästa förstånd och skickar in uppgifterna.

Det går några veckor. Ytterligare ett brev kommer från polisen. Nu vill de ha namn och personnummer på alla som har vapen i skåpet, samt en förteckning över vem som äger vilket vapen. Du kallar till familjeråd och levererar sedan denna lista.

Det går några veckor. Och så kommer licensen! I mitt fall tog processen 3 månader. Rimligen tyder detta på att polisen har en synnerligen god överblick över exakt vilka jaktvapen som finns i Göteborg, vem som äger dem, hur långa piporna är och i vilket skåp de står. Det är svårt att se hur denna process skulle kunna skärpas ytterligare? Hembesök? Kvartalsvisa uppgiftsinlämningar från alla jägare?

Tre månader är förhållandevis bra. För mitt senaste vapen sökte ajg licens i februari och hämtade vapnet i juli såfort jag fått licensen. Här har Johanna glömt ett steg. För oss som har många vapen kommer alltid ett brev som ber oss att motivera det nya vpanet i förhållande till hela vapeninnehavet. Detta oavsett om man har lämnat med en skrivelse kring detta redan eller ej.

Att gängkriminella skulle besvära sig med att genomgå den process jag nu beskrivit förefaller direkt osannolikt. Dessutom skulle de aldrig beviljas tillstånd att inneha jaktvapen. Enligt en några år gammal undersökning från Handelshögskolan i Stockholm är det ytterst få legala vapen från svenska jägare som hamnar i händerna på kriminella. Att stjäla jaktvapen är svårt och ovanligt, vilket vi kan tacka de tunga vapenskåpen för. Jägare som själva begår brott blir av med sina vapen direkt. Det samma gäller vid vissa former av sjukdom.

Sammanfattningsvis kommer skärpta krav på jägare inte att lösa problemet med automatvapen på gatorna i Göteborg. Det är helt andra insatser som krävs.

 Amen.

Nygammal giv i vargpolitiken

Igår publicerade Miljöminister Romson (MP) och Landsbygdsminister Bucht (S) en gemensam debattartikel i SvD. En artikel som pekar ut den närmaste tidens vargpolitikska satsningar. Det är en nygammal giv. Låt oss se vad som skrivs, men först kan jag konstatera att det bara är Svensk Jakt som hittills (kl 10.10) uppmärksammat det hela.

För det första kan jag konstatera att det egentligen inte står så mycket nytt i förslagen, däremot konstaterar jag att inavel och genetik inte nämns. Människorna som bor i rovdjurstrakter lyfts dock fram särskilt. Mäjligheten att bedriva tamdjurshållning likaså. Ett intressant konstaterande är (trots varjakt):

Vargen klassades som starkt hotad i 2010 års rödlista, som är framtagen av Sveriges lantbruksuniversitet, och tillhör klass tre på den sexgradiga skalan. I 2015 års rödlista som kommer att presenteras i april 2015 är vargen klassad som sårbar, det vill säga klass fyra. Detta är en klar förbättring av vargens status men den är fortfarande en hotad art. Vargen bedöms som ”strikt skyddad” enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Det som är skarpt i artikeln har förstärkts genom att listas som punkter. Jag tar dem en efter en och kommenterar dem:

1. I närtid inrättas en permanent vargkommitté. Kommitténs uppgift blir att vara referensgrupp till regeringen för utarbetandet av en hållbar nationell vargpolitik. Vargkommittén ska bestå av representanter för samma organisationer som ingick i den tidigare rovdjurskommittén. Det är Föreningen Sveriges Fäbodbrukare, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen, Samernas Riksförbund, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting samt Världsnaturfonden. Kommittén ska vid behov kunna knyta till sig forskare.

Detta har efterfrågats av många. Samtidigt kan man fråga sig om det är möjligt att åter ge vargkommitten en möjlighet med tanke på hur fundamentalt olika de olika grupperingarna tolkat vad som sagts i vargkommitten. Båda sidor har med hänvisning till vargkommitten hissat respektive dissat den senaste rovdjurspropositionen (den som togs med stor majoritet hösten 2013). Frågan är om inte de handlingar vissa parter gjort helt omöjliggör ett konstruktivt samtal inom den närmaste framtiden...

2. Regeringen kommer att uppdra till Naturvårdsverket att, i samråd med Jordbruksverket, utreda gynnsam bevarandestatus för varg. I uppdraget ingår att ta fram en uppdaterad sårbarhetsanalys utifrån en bred vetenskaplig grund. Uppdraget kommer även att handla om att redovisa socioekonomiska aspekter där en livskraftig ren- och landsbygdsnäring tillsammans med ett tydligt ansvarstagande mot ursprungsbefolkning och glesbygdsbefolkning ska inkluderas och beaktas.

Igen? Intressant är hur som helst andra hlvan av stycket där de socioekonomiska aspekterna särskilt framhålls. Eftersom sverige fortfarande får internationell kritik för sin politik visavi ursprungsbefolkningar är det bra att de nämns (läs för övrigt denna rapport, notera särskilt sida 17 punkt 62):

3. För att förebygga viltangrepp och viltskador på tamdjur och husdjur avser regeringen att öka anslagen för viltskydd samt ge ett uppdrag till Jordbruksverket att utreda möjliga nya och effektivare skydds- och stödåtgärder. Dessutom kommer Naturvårdsverket att få ett uppdrag om att utreda om beslutsprocesser och kriterier för skyddsjakt ytterligare kan utvecklas för att bidra till vargpolitikens övergripande syfte.

Ja, fortfarande har man inte dragit den slutsats att husdjurshållning och många stora rovdjur är en ekvation som inte går ihop. Vi har trots allt sett åtskilliga rapporter med vargar som tar sig förbi godkända och väl underhållna rovdjursavvisande stängsel. Mulens mångfald eller många rovdjur, välj själv.

4. De regionala viltförvaltningsdelegationerna kommer att utvärderas av regeringen. Utvärderingen kommer att titta på hur väl delegationerna fyller sin funktion, sammansättningen av delegationerna med fokus på balansen mellan olika intressen samt förutsättningarna för delegationerna att klara ett effektivt och rättssäkert beslutsfattande.

Bra. Det är lite märkligt att Naturvårdsverket tagit så liten hänsyn till vad viltförvaltningsdeligationerna kommit fram till när de övergripande besluten och målen fastslagits.

5. En utredning i regeringskansliet genomförs för att föreslå en transparent och rättssäker processgång för licensjaktbeslut som är förenlig med EU-rätten. Processen ska möjliggöra beslut och prövning så att besluten kan vinna laga kraft innan jaktsäsongen börjar.

Ett klart steg frammåt. Det har varit helt sjukt de senaste gångerna med jakt som stoppats efter någon dag respektive dagen innan den skulle starta. Kanske skall det inte kallas licensjakt utan skyddsjakt, precis som man gör med säkar och skarvar där det också är en avlysningsjakt utifrån skyddsjaktsbehov.

Mer information kommer senare idag eftersom Romson/Bucht kallat till pressträff kl 11.00.
_______________________
Uppdatering: Jägarförbundets rovdjursråd, Torbjörn Lövbom intervjuas av Svensk Jakt:

— Det är olyckligt att regeringen vill se över delar av vargförvaltningen när den nästan har gått igenom alla juridiska processer och visat sig fungera. Tre gånger har riksdagen beslutat i frågan. Behövs det verkligen mer utredningar? Det här skapar bara osäkerhet och otydlighet, säger Torbjörn Lövbom.

Vidare:

– Det är svårt att veta vilken ambition regeringen har med de utredningar som man nu vill starta. Det enda som är säkert är att det ökar oron. 

Torbjörn Lövbom tror att utspelet ska ses i ljuset av att Åsa Romson och Sven-Erik Bucht har haft olika syn på hur vargförvaltningen och att förslagen ska troligen ses som ett försök av regeringen att hitta en väg framåt, där partierna kan vara överens.

— Vi har tidigare sagt att vi varit positiva till att delta i en ny Vargkommitté. Men det har vi sagt med utgångspunkt för att utveckla förvaltningen och komma vidare – inte börja om. Nu måste regeringen klargöra vilka ambitioner man har, säger Torbjörn Lövbom. 

Ungefär samma står att läsa på Jägareförbundet Centralt.

Till Per Gahrton angående (mp) och jakt

I sitt svar på en debattartikel i Svensk Jakt nr 11 skriven av Magnus Eriksson ger Per Gahrton ett svar som ligger mycket långt ifrån hur Miljöpartiet i verkligheten hanterar jaktliga frågor.

Per Gahrton, det märks på ditt svar till Magnus Eriksson att du inte har koll på ditt partis praktiska politik längre. Ditt Miljöparti har förvisso de ord du citerar inskrivna i sitt partiprogram men driver i praktiken en helt annan politik. En politik som din kollega Peter Eriksson, även han jägare, förstår att jägare kan uppfatta som jaktfientlig. Men det verkar ha gått dig helt förbi under dina kontinentala år.

Det du inte nämner i din replik till Magnus Eriksson är:

Att miljöpartiet verkar för att alla former av grytjakt skall förbjudas.

Att miljöpartiet verkar för att levandefällfångst skall förbjudas (annat än i forskningssyfte).

Att miljöpartiet verkar för att hagelskytte mot flygande fågel skall förbjudas (du kanske inte får chansen till fler gäss och duvor om dina partikollegor får sin vilja igenom).

Att miljöpartiet verkar för att jägareförbundet skall fråntas sitt allmänna uppdrag.

Att miljöpartiet verkar för att det inte skall bli någon specifik jaktmyndighet.

Att miljöpartiet verkar för att det inte skall bedrivas någon licensjakt på varg än på ett bra tag, trots att en stor del av forskarna anser att det inte hotar stammen - snarare tvärt om (men de forskarna avfärdas av ditt partis ena språkrör som köpta).

Det var Miljöpartiets konkreta och uttryckliga åsikter i jaktfrågor. Adderar man Miljöpartiets gles- och landsbygdspolitik till ekvationen så innebär dessa ytterligare konkreta försämringar för möjligheten att utöva jakt som fritidsintresse eller hållbar livsstil.

Så Per Gahrton, förstår du verkligen inte varför stora delar av jägarkåren uppfattar Miljöpartiet av idag som förbudsivrande jakthatare?
________________
Läs mer om (mp)s jaktpolitik här, här och här 
Debattinlägget finns även på Svensk Jakts hemsida.