Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 22 februari 2013

Allemansrätt, personlig integritet och tjuvjakt

 Jag har tidigare, med stöd i aktuell forskning, konstaterat att det är en oerhört liten del av den svenska befolkningen som rör sig i skog och mark. Eller rättare sagt, de som rör sig i skog och mark rör sig inom väldigt begränsade områden - i praktiken sker 99 av 100 naturbesök i tätortsnära skog. Detta gör att varje person man som observeras i skogen bortom stadsskogarna borde vara en positiv notering för ett samhälle som värnar om den tradition allemansrätten utgör.

Uppenbarligen tänker inte alla naturvårdande myndighetstjänstemän så. När en virkesuppköpare härom sistens kontrollerade skogsbruksåtgärder i Orsatrakten hölls han under uppsikt av en bil som han insåg tillhörde länsstyrelsens naturbevakare. Den försvann och halvannan timme senare kom polisen och kotrollerade honom. Naturbevakaren hade tyckt att han uppförde sig konstigt. Men han utförde bara sitt yrke. Jag inser att jag mycket väl skulle kunna hamna i samma situation. Jag rör mig, för många människor, på ett konstigt sätt i naturen. Inte minst om jag genomför en inventering inför låt säga en vindkraftprojektering. Då kör jag alla möjliga och omöjliga vägar jag kan hitta in i det område jag arbetar med. Jag går ut, kontrollerar. Ofta går jag över stora områden systematiskt. Detta skulle kunna uppfattas som att jag söker spår av stora rovdjur, inte minst som jag oftast har med mig min spårintresserade jakthund.

Detta sätter fokus på hur myndigheten skall utföra sin naturövervakning. Är det OK att skicka fram polisen i tid och otid? Hade det inte räckt med en slagning på registreringsnumret för att se att det rörde sig om ett fordon från ett skogsbolag, och om man inte tyckte det så vet man åtminstone vem som rört sig i området och när. Var det verkligen nödvändigt att ringa polisen? Och vad hade hänt om uppköparen var ute på jakt (med oladdade vapen i bilen) och sökte av området efter vargspår i syfte att försäkra sig om att det INTE fanns varg inför ett hundsläpp? Hade han blivit anklagad för förberedelse till tjuvjakt då?

Denna utveckling är oroande. Naturbevakarnas uppgift är såklart viktig, men den måste utföras med försiktighet och hänsyn. Något 10 tal mil NNV om händelsen i Orsa spelar naturbevakarna en (drivande) nyckelroll i en jaktbrottsutredning. Ni kanske minns den? Ett antal jägare från Sveg häktades för snart ett år sedan misstänkta för jaktbrott. De hävdar att de rekognocerade inför bäverjakt där några danska gästjägare skulle komma. Naturbevakarna hävdar att det rör sig om förberedelse till jaktbrott. Åklagaren går uppenbarligen på naturbevakarnas linje för jägarna är fortfarande misstänkta och åklagaren skall enligt de senaste uppgifterna ta ställning till om åtal skall väckas i mars. Om nu fallet håller för att väcka åtal. Det tycker jag är fullständigt horribelt. Att dra ut på processen nästan ett år när alla bevis var säkrade redan innan midsommar.

Hur som helst. Det blir allt otrevligare att röra sig i skog och mark. Den personliga integriteten löper stor risk att kränkas. Och detta beror då inte på jägare vilket många okunniga upplever olustkänslor över utan på myndigheter och paramilitära medborgarrättsgarden. Åtminstone om man rör sig i områden med varg.

Tipstack till Malin - Home on the range

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar