En timme före midnatt - grävling!

Igår var jag åter ute med Essa och jagade grävling. Vi började lite lätt söder om gården strax efter nio. Först vid ett känt grävlinggryt utan att hon visade något större intresse, de låg väl fortfarande och vilade. Sedan upp i skogen via ett annat gryt. Hon gjorde snygga sökrundor hea tiden, vissa snabba och vissa med nosen i backen. Efter trekvarts jakt hittade hon grävling. Skälde på ordentligt och jag tog mig närmare. När jag var i närheten sprang hon snabbt till mig och rapporterade därefter tillbaka till grävlingen. Men den hade utnyttjat fristen och rusat de 30 meter som skiljde den från sitt stengryt och säker död. Just detta gryt hade jag inte sett förut. Det låg i en dump med sten i kanten på en åker. Flera väl dolda men väl utnyttjade ingångar. Inget att ödsla tid på vare sig i natt eller med terrier i framtiden, ser helt ogrävbart ut.

Alltså: på´t igen!

Vi frtsatte västeröver och rundade min gård, fortsatte via ett par små gärden i en cirkelrörelse in på en mark som jaktlaget inte har jakträtt på men där jag personligen fått tillåtelse att jaga grävling på. Essa visade ett allt större intresse och gjorde tydligt spårande sökrundor innan hon drog iväg. Efter fem minuter så hördes hennes ivriga, taktfasta ståndskall. Jag gick in och under en tom sommarstuga på plintar hade Essa skält fast en arg grävling. Bara att ladda revolvern och avsluta jobbet.

Essas fjärde grävling för säsongen var ett faktum, inte så illa när vi inte ens går in för det utan gör det lite nu och då när det känns kul.... Denna gång en grävlinggalt på dryga 10 kg. Inte så gammal för tänderna var fina, kanske en fjoling.

Som kuriosa kan nämnas att jag precis fick bilder från en kompis som sysslar med reinactment. För två vckor sedan hade han fått ett par saltade grävlingskinn av mej. Han hade nu garvat klart det första och sytt en väska av det, såhär blev den:

Ännu en grävling för Essa

Igårkväll belv det en grävling till för Essa....

Vi gick ut nära vår gård. Gjorde ett skogssök. Efter en kvart hörde jag Essas taktfasta ståndskall. Jag skyndade mig åt det hållet men var över 500 m bort. När jag väl började närma mig hörde jag hur Essa gnydde till och sökte upp mig. Först trodde jag det var frågan om rapportering, vilket hon gör ibland men sedan insåg jag att hin fått ett bett läppen.

Vad är bästa kuren mot ett bakslag? Jo upp i sadeln igen!

V fortsatte. Inlednignsvis var Esa lite spak och höll sig nära mig men efter fem minuter var det full fart igen. Hon följde den ilska grävlingen till ett stort gryt där den sökt skydd.

Skam den som ger sig. Essa fortsatte söka och hittade ett utspår att följa. Och efter 200 m hördes ett nytt ståndskall. Jag skyndade mig dit. Lite lurigt var det eftersom det var i en rasbrant. Grävlingen hade sökt skydd under ngåra block där Essa arbetade mellan två öppningar och grävlingen svarade aggressivt åt båda håll. Jag plockade fram revolvern och fick snabbt ett bra läge. Grävlinge stöp direkt och Essa tryckte sig in i grytet med väst och allt. Någn minut senare kom hon utsläpande med en rejäl grävling ur ett annat större hål.

Sedan gick vi hem.

Grävlingjakt i brittsommarvärme

I går kväll var det ljummet och skönt i luften. Eftersom jag haft mycket grävling i farten på åteln så tänkte jag att det var läge att släppa Essa en sväng som omväxling till den vanliga kvällspromenaden. Sagt och gjort, strax efter halv nio gick vi ut.

Väl över landsvägen och inne i skogen strök jag Essas koppel och hunn for iväg. Hon jobbade runt i täta slag och efter en stund hördes skall. Det rasslade ordentligt i undervegetationen sedan slutade spåret framme vid grävlinggrytet i närheten. Essa hängde kvar en kort stund vid öppningen innan hon sökte sig ut och hittade ett nytt spår. Några korta skall och sedan bar det iväg ganska fort. Jag funderade som hastigast om hon växlat över till dov men så stannade det vid en bäck. Tydliga hetsiga ståndskall.

Jag traskade dit. Inne i en skalmur hade en grävling gömt sig. Där fanns gångar men jag drar mig för att kalla det gryt, möjligen skydds- eller sovhål. Inledningsvis höll sig grävlingen precis utom räckhåll för en allt hetsigare Essa men när jag kom i närheten och försökte komma till skott så kröp den allt längre in i hålet.

När man lyfte på mossan blottade sig flera olika hål. Inga så stora att grävlignen eller Essa kunde tränga sig igenom men stora nog för at se grävlingen och dess krypin. Efter att ha försökt finna en lämplig vinkel under närmare 10 minuters tid kom jag så till skott. När det var avklarat så kunde jag flytta en sten och Essa kom åt att dra ut grävlingen.

Lite ruskande sedan kunde det konstateras att det rörde sig om en galt. Fet men inte så stor i kroppen vilket gör att jag tror det rör sig om en som föddes i vintras/våras.

Väl hemma så flådde jag grävlingen, skinnet skall bli locket på en jaktväska av älgskinn som jag håller på att garvar en hud till. Slaktkroppen togs ur och rensades på kött. Skelettet märktes upp och placerades i kadaverfrysen, det skall ingå i en museal referenssamling och komma forskningen till gagn så fort osteologen hämtat och skeletterat det.

Grävlingjakt

Bloggens läsare vet vid det här laget att jag uppskattar grävlingjakt med ställande hund. Jag gör det inte helhjärtat men med jämna mellanrum, tex nu i helgen.

Jag släppte Essa efter grävling i ett fågelskyddsområde tillika naturreservat både fredag och lördag natt. Lördagnatt är inte mycket att orda om men fredagnatten finns det lite mer att säga om. Vi gick ut vid 22-snåret. Svepte över de hetaste delarna av ön utan att hitta någonting. Så efter en knapp timme vände vi hemmåt, jag vill ju få lite sömn också. Någon km från huset så visade Essa att det hettade till och hon sprang i förväg. Jag traskade på men såg på pejlen att hon var något på spåret, det syntes för övrigt på att hon sprang med nosen i backen med.

Efter ett tag såg jag att markeringen på pejlen var stilla och i fjärran hörde jag ett svagt skällande. Jag ökade farten och efter ett par minuter hördes det tydligare. Jag smög fram och såg Essa inkrupen under en sten, hon vrålskällde. Jag tittade in och anade en gräving. 

För att komma åt grävlingen fick jag kalla ut Essa varefter jag la mig på rygg och sträckte mig in. Då fick jag rent skottläge och kunde avliva grävlingen med ett skott från grytrevolvern. Essa kämpade lite och fick sedan tag om grävlingens tass och kunde släpa ut henne. Det var en gammal höstfet sugga med ganska dåliga tänder.

En skärgårdsgrävling

I dagarna har vi varit i Bohusläns skärgård. Där har vi en stuga och där finns en av mina jaktmarker. Ett av syftena med att jaga på ön, som för övrigt är ett naturreservat, är att ligga på framför allt mink och grävling med avsikten att underlätta för vadare och andra markhäckande fåglar att klara sig.

Så härom kvällen satte jag mig vid en sprickdalgång. Längre bort i dalen, inne bland enbuskar, finns ett jättestort och gammalt grävlingsgryt. Grävlingen har två vägar ut, åt väster eller öster. Eftersom vinden var från öst satte jag mig väster omgrytet och väntade. Jag satt från strax före 20 och strax efter 21 dök det upp en grävling. Jag fann bogen i hårkorset och grävlingen blev kvar på platsen. En fjoling tror jag, sugga. Det skottet räddade flera vadarfåglar till våren....

Grävlingjakt

I kväll hade vi möte med jaktlaget inför bockjakten och höstens övriga jakten. När jag kom hem frammåt 21-snåret så plockade jag fram revolver, gps och Essas jaktväst. Det var läge för grävlingjakt.

Vi gick upp till ett gryt men Essa var inte så intresserad, kanske var spåren för kalla - hon behöver rätt färska spår för att gå igång - så vi fortsatte över en äng och upp i skogen. Essa försvann iväg. När GPS-en visade att hon rört sig totalt 2 km från vår gård så var det ståndskall. Jag smög fram och kunde avsluta en grävlinghona.

Därmed rundade vi av kvällen. Det är fortfarande väldigt varmt och för att inte ta ut oss så var det lika bra att sluta på topp.

Hemma så flådde jag grävlingen, jag tänker använda pälsen till flugbindning. Sedan tog jag ur kroppen och skar bort de största köttpartierna. Jag kommer att lämna den till ett museum vars osteologer skall skeletera den och lägga den i den osteologiska referenssamlingen. Kort sagt, kvällens grävlingjakt bidrog till framtida forskning och fiske.

Skott på räv och ett svårt eftersök

I det förra blogginlägget skrev jag om en hjortjakt som inte lyckades eftersom hjortarna skrämdes av en räv. När hjortarna försvunnit var jag ju tvungen att ta reda på vart räven tagit vägen så jag smög frammåt utefter dikeskanten.

Efter en lite stund fick jag syn på den. Jag smög ytterligare lite närmare och var inne på ca 120 m håll. Eftersom där var en del vass så kunde jag inte lägga mig ner och utnyttja benstöden. Mitt enda alternativ, om jag ville skjuta, var ett skott på frihand. Hållet var lite väl drygt men räven stod med bredsidan mot mig.

Jag lyfte bössan och hittade bogen i hårkorset. Kramade in avtryckaren och räven for omkull bara för att resa sig igen efter ett par sekunder. Den började linka mot mig och när den vinklar lossar jag kula nummer två. Räven far omkull igen.

Och reser sig.

Känslan är overklig när jag kamrar en tredje patron som jag närmast slänger iväg smått desperat. Sedan är räven borta.

Jag traskar fram till skottplatsen. I blå timmens fina ljus ser jag massor med blodstänk på såväl skottplats 1 som 2.

Jag tänker att den räven nog ligger en kort bit in i skogen så jag följer spåret. Plundrar bössan och meddelar grannen att jag går in på dennes mark. Sedan fortsätter jag. Hittar en första sårlega med blod. Sedan ytterligare en. Inser att jag behöver hund och går hem.

Hämtar Essa. Tanken är att om räven är så skadad att den börjat ta sårlega på sårlega redan efter något hundratal meter så borde den ligga inte allt för långt bort och med tanke på hur snabb Essa är så borde hon kunna gå ikapp denoch göra processen kort med den. Hon kan sådant.

Jag låter Essa gå i lina från skottplatsen fram till en tredje lega. Då släpper jag henne och hon far iväg som ett skott. Jag följer i hennes spår (både det i snön och det på GPSen). Hittar ett par sårlegor till, eller är det så att räven fallit omkull med jämna mellanrum?

Ca 400 m från skottplatsen så tar det stopp. Vi befinner oss alldeles intill en riktigt blöt mosse som definitivt inte bär mig och med viss tvekan bär Essa. Essa söker ut åt alla håll och snart ser jag att hon sprungit 8 km enligt pejlen. Vi har varit ute i över 2 timmar och nu gör vi mer skada än nytta så vi bryter. På vägen hem ringer jag en eftersöksjägare och vi kommer överrens om att göra ett försök kommande morgon.

Kl 09.00 sätter vi igång. Vi utgår från skottplatsen och efter 400 m, där jag och Essa gav upp, så finns en sårlega.

Vi jobbar på och lyckas spåra ytterligare 150 m (verifierat via enstka bloddroppar och lite mer blod när räven tagit sig över trädstammar) innan vi tappar spåret. Vi går tillbaka till bilen och hämtar hans andra hund.

Inte heller denna hund reder ut det hela. Vi kommer helt enkelt inte längre än 550 m från skottplatsen. Vi är överrens om att räven borde vara död med tanke på blodmängden vi sett, samtidigt är det försmädligt att vi inte kunde verifiera det. Totalt lade jag lite drygt 5 timmar på att söka efter räven.

Såhär i efterhand så inser jag såklart att jag borde ha kontaktat en jägare med rävintresserad stövare istället. Men nu är det lite väl sent att tänka på det.

Grävlingjakt på steniga skärgårdsöar

Att jaga grävling i gryt i Bihusläns skärgård är helt kört. I princip varenda gryt är rejäla stengryt som inte går att gräva. Istället får man satsa på att ställa grävlingarna nattetid. I helgen var jag och Essa ute ett par kvällar. Vi fann flera grävlingar men de flesta hann ner i gryt eller gömde sig djupt in under stenar men en kunde jag se nere under stenen. Jag kallade ut Essa och kröp in själv med pannlampa och revolver. Skottet gick och Essa tryckte sig förbi mig och drog bram en fin höstfet sugga. Det räddade antagligen många av naturreservatets markhäckande vadare nästa år!

En räv på lock

Igår blev även dovhjortar lovliga. Jag gick en 3 timmar lång pyrchrunda på förmiddagen utan att se något över huvud taget.

Frammåt kvällningen gick jag till ett torn kring vilket jag sett hjortarna härom veckan. Jag smög ut till tornet och la min utrustning itll rätta. Sedan började jag kikarspana. Halvannan kilometer bort såg jag först en råbock sedan en get med kid springa över ett gärde. Kikade vidare. Noterade efter någon minut ett trekantigt huvud sticka upp i vallen strax hitom den plats där jag såg rådjuren.

Avståndet var långt. Mätte upp det i datorn till ca 430 m men det var stilla så jag tänkte att det borde gå att locka in den. Testade lite muspip och nog reagerade räven. Han traskade nämare. Lite mer pip och ytterligare närmare kom han. Sedan var han borta. Han hade lämnat den slagna vallen och gått in i det högre gräset.

Jag spanade över området med kikaren, spanade även av åt alla andra håll ifall något hade dykt upp där. Åter åt rävens håll. Och där satt han. Som en sfinx satt han på en stenmur och spanade över det höga gräset.

Jag sjönk ner på knä och förde bössan till axeln. Avståndet var 110 meter så jag tog bra stöd mot tornkanten. Hittade rävens vita bringa i hårkorset och lät skottet gå. En dust av rök eller ånga slog upp där räven tidigare satt. Jag varken såg eller hörde räven så frågan var hur det hade gått.

Jag satt kvar i tornet tills det var 20 minuter kvar av hjortjakten, då klev jag ner och gick till platsen där jag lossat skottet mot räven. Jag ville ha lite tid på mig att leta ifall skottet inte tagit där det skulle. Men bakom muren låg han. En fin fullpälsad 7,5 kg tung hanräv. Kulan hade tagit mitt i bröstbenet och gått ut genom ryggraden. Så bra det kunde bli. Andra räven på samma pass på två veckor.

Okunniga jaktkritiker

I förra veckan gick Jaktkritikerna till hårt angrepp på jägare som deltagit i jaktjournalens rovdjurskampanj. Särskilt var grävlingjägarna i skottlinjen. Angreppet skedde i en debattartikel i ett lokalt annonsblad i södra västergötland och de jägare som fick klä skott var utvalda då de bor i området. Det påstås:

Grävlingen är mycket fredlig och håller sitt bo rent och luktfritt och dess huvudsakliga föda är maskar och att den därför knappast i någon större utsträckning plundrar fågelbon på ungar och ägg.

Vidare uppmanar jaktkritikerna till bojkott av grävlingjägare:

Du som har grävlingar på dina marker – låt dem leva – och stäng ute jägare som kommer för att döda dem! 

Jag kunde inte låta blir att gå i svarsmål. Återger hela mitt svar som kom i dagens Markblad:

Replik på ”Stäng ute...” v 23 Okunniga jaktkritiker

Jaktkritikerna kritiserar jakt på grävling och uppmanar markägare till att stänga ute jägare från sina marker.

Tyvärr är jaktkritikernas insändare full av felaktigheter, alternativa fakta, i syfte att smutskasta jägarkåren och skönmåla grävlingen. De påstår att den huvudsakliga födan är mask och inte fåglars ungar och ägg. På så sätt förenklar de sanningen så till den milda grad att det blir fel och missvisande.
Grävlingen är en utpräglad allätare och har en säsongsbetonad diet som hänger samman med dess årsrytm.
Plundrar fågelbon 

På våren behöver de protein för att bygga upp muskulaturen efter vintervilan medan de under sensommar och höst behöver mycket kolhydrater för att bygga upp en fettreserv som klarar dem över vintern. Det gör att de under våren mer än gärna plundrar fågelbon, de kan till och med ta nyfödda rådjurskid om de skulle gå på sådana under sina nattliga födosök.
Framåt hösten är det bär, fallfrukt och mjölkmogen säd som gäller. Till skillnad från klövviltet som nyper av axen på säden så vältrar sig grävlingen i sädesfälten för att komma åt axen vilket även förstör halmskörden.Mask äter grävlingen när det regnat och maskarna kommer till ytan.
Varför jakt 

Så varför jagar man då grävling? Det görs för att rädda markhäckande fåglar, systematisk grävlingjakt räddar hotade vadarfåglar på södra Öland. Det görs för att hjälpa jordbrukare att minimera skador i säden. Det görs för att förhindra skador på hus där äldre bebyggelse utan gjuten bottenplatta uppfattas av grävlingen som bra grytplatser. Markägare, vårda era grävlingsintresserade jägare! De är bra för er, jordbruket och den biologiska mångfalden!

Tja. Det finns väl inte mycket att tillföra efter det....

En rävtik i fällan

I morses såg jag att fällan slagit igen under natten. Där satt en liten tik på 6,5 kg. Nu är hon flådd enligt konstens alla regler, men jag väntade med att tana så skinnet ligger i frysen.

Missan jagar mink

När Missan vill åt en mink kan inte ens havet stoppa henne. Att hon behöver simma nder vatten för att komma åt minken under stenen är inget hinder.

#tuffhund

Valpvak

Satt vid ett nyslaget gärde igårkväll. Väntade på rävvalpar som aldrig dök upp. Gick hem när regnet kom. 

Nästan men inte riktigt

Det räckte inte ända fram. Saknades väl en räv eller två grävlingar för att få ett finare diplom.