Att motverka biologisk mångfald - svenska myndigheter i ett nötskal

En kontraproduktiv tillämpning av regler motverkar den biologiska mångfalden. Vi har sett det i fråga om vargjakt, mycket varg innebär att folk slutar med djurhållning eller i vart fall så sker inte en ökning av mängden betande djur. Ingen är väl idag omedveten om den betande mulens betydelse för den biologiska mångfalden.

Det senaste exemplet på detta är i naturreservatet Rörvik på Orust. Där har strandängarna hållits öppna av 60 mjölkkor och 120 får. Fram tills för ett år sedan. Då höll inte ekvationen längre. Det var helt enkelt för mycket gäss som åt upp gräs, gröda och spannmål. Bonden på marken hade svårt att få ihop den mängd som behövdes till sina djur.

– Tjugo gäss äter lika mycket gräs som en ko gör och när gässen kommer i februari så sätter de igång med att beta av allt så gräset orkar aldrig komma igång och växa.

Eftersom marken ligger i ett naturreservat är skyddsjakten på gäss striktare och kräver tillstånd.
Två år tog det för länsstyrelsen att fatta beslut om skyddsjakt. Men det är egentligen för sent. Korna och fåren är slaktade. 27 hektar av markerna ställs om till energiskog.

Så djävla dumt!

Och så konstaterade Jordbruksverket i fjor, i samband med sin utvärdering av miljömålet "ett rikt odlingslandskap" följande.

Den största utmaningen för att nå miljömålet Ett rikt odlingslandskap är att behålla ett aktivt jordbruk i hela landet. Om marken brukas finns också förutsättningar för att bevara den biologiska mångfalden, synliggöra kulturmiljöer och utveckla en attraktiv landsbygd.
Betesmarkerna är bland de artrikaste miljöerna i odlingslandskapet, men antalet företag med betesdjur har minskat med 70 000, eller 80 procent, sedan 1975, vilket försämrar möjligheten att bevara den biologiska mångfalden i hela landet.

Kort sagt. Målet kommer inte att nås. Och inte blir det lättare av regional handläggning liknande den som bonden som brukar Rörviks gård på Orust utsatts för. Eller Förvaltningsrättens dom i fråga om vargjakt...