Tjäder och modern fotohistoria

För sisådär 20 år sedan stötte vi på en sällskaplig tjädertupp. Han var med när vi eldade ris på isen. Han flög med oss i 100 m intervall när vi åkte skridskor. Och han fastnade på bild.

På den tiden var det Nikon FE2, Nikon F90X eller Nikon F4 som jag använde. Filmen var periodvis svartvitt men de sista analoga åren så var det Fuji Velvia 50 asa eller Kodak E100VS som gällde. Denna bild scannade jag i den diascanner jag hade på den tiden, att skapa en 7 mb tiffbild tog en kvart! Så nog har det blivit enklare nu, men det tog rätt många år innan jag tycker att systemkamerorna blev bra nog att faktiskt klassas som fullgoda ersättare till de analoga. Eller rättare sagt, det tog väldigt lång tid innan de kom ner i pris till nivåer som gjorde det motiverat att köpa. Idag har de flesta digitala systemkameror en upplösning som lätt konkurrerar med kornstorleken på 400 asa proffsfilm för 20 år sedan. Så nog har fotomediet tagit ett gigantiskt steg i utvecklingen under min livstid, antagligen det största sedan fotograferandet upptäcktes för 180 år sedan med dageurotypin.

Kickbikeolyckan - 10 dagar senare

Nu har det gått ungefär 10 dagar sedan jag for i backen med trynet före i samband med att jag motionerade Essa med vår kickbike. Tänkte lämna en rapport om hur det gått...

Inledningsvis gjorde jag rent alla sår med vatten och klorhexidin. Det är ju tämligen givet. Därefter tog jag det lugnt resten av lördagen och söndagen. Eftersom jag hade lite svårt att gapa och tugga samt hade lite ont i nacken så uppsökte jag läkare på måndagen. Såhär tedde sig veckan:

Måndag: besök hos distriktsläkaren som tyckte det verkade rätt ok. Därefter besök hos optiker för att beställa nya glasögon.

Tisdag: återkallades till distriktsläkaren som blivit lite fundersam. Men först en sväng till distriktssköterskan för att kolla sårskadorna. Distriktsläkaren skickade mig vidare till akuten/ortopeden på lasarettet 5 mil bort, där spenderade jag resten av dagen med bland annat skiktröntgen av skalle/nacke samt undersökningar av någon läkare som var expert på nervskador.

Onsdag: nytt besök hos optikern, formell beställning av glasögon gjordes.

Torsdag: kallades till käkkirurgen på lasarettet för att kolla varför jag hade problem att gapa, tugga och svälja. Han ansåg att muskler och ligament fått en rejäl smäll men att det inte var några problem.

Summa summarum: jag kom lindrigt undan. Jag kan även konstatera att mina erfarenheter av sjukvården är goda, de gånger jag råkat ut för något som kan betraktas som potentiellt allvarligt så har de verkligen gjort allt för att fånga upp det. Då kan jag leva med att det tar lite tid när det inte är något akut/allvarligt.

Älgflugan tipsar - nyttan av cykelhjälm

En eller ett par gånger i veckan brukar jag låte Essa dra. Då använder jag en vanlig dragsele och elastisk draglina samt en Kickbike modell freeride, dvs hyfsat stora däck och viss markfrigång. I ett par tre år har allt gått bra. Det har känts tryggt och säkert, så efter hand har jag släppt på säkerheten och kört i shorts, kortärmat, utan handskar och utan hjälm.

Igår ändrades allt.

När Essa dragit typ 2 km passerade vi ett sommartorp. Tyvärr var det bebott och inbyggarna hade släppt ut sina katter varav den ena drog över vägen. Jag hann inte parera Essas instinktiva upptag då hon drog iväg 90 grader åt vänster. Eftersom farten var hög for jag rakt framåt och landade med panna och glasögon före i gruset. Så här i efterhand inser jag att jag var borta för ett ögonblick varefter jag satte mig upp och letade reda på glasögonen.

Rejäla skrapsår i panna och på näsan samt på armar och i någon mån på händerna. Jag samlade ihop mig och Essa och klev på kickbiken igen. Vi for hem, men jag använde bromsarna mer på den färden än någonsin tidigare.

Summa summarum: cyckelhjälm är bättre än träskalle.

När tårarna torkar - att förlora sin hund

Tårar torkar alltid till slut. Sorgen blandas upp med de lyckliga minnen och starka känslor man har sparade inom sig. Man får tänka på de intensiva och roliga dagar man haft tillsammans.

Missan (Gamekeepers Artemis), en liten skrutthund av rasen tysk jaktterrier, var min första hund. Hon föddes i september 2011 och flyttade till oss i februari året därpå eftersom hon saknade en framtand och därför inte lämpade sig för avel. Detta var något stort för mig och min familj. Jag kan ärligt säga att Missan är den som fått mig att utvecklas absolut mest och snabbast som jägare. Utan henne hade jag inte gjort och upplevt ens hälften av vad jag upplevt tills dags datum i mina jaktmarker.

Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Den gångna söndagen var en sådan dag. Egentligen skall jag inte vara förvånad över hur saker och ting utvecklade sig, hon har ju trots allt varit sjuk ett tag, men när läget blir skarpt och man måste ta det slutgiltiga beslutet är det svårt. Riktigt svårt.

Att åka till veterinären för avlivning tänker jag inte göra någon mer gång. Jag tyckte att min och Missans relation var för stark för att jag skulle vilja utsätta henne för en främmande miljö. Så när Missan i söndags blev riktigt dålig valde jag den svåra vägen. Jag tog mitt ansvar som Missans husse fullt ut. Jag stoppade en revolver i fickan, tog en fin låda under armen och Missan i koppel.

Vi gick ut i skogen, en promenad som vilken som helst, förutom att detta skulle bli den sista. Jag lät Missan styra, följa spår (antagligen rådjur). Upp i granskogen halvnannan kilometer. Fram till en plats i mossan där solen nådde ner mellan grenarna.

Jag knöt fast kopplet i ett litet träd. Satte mig ner med henne. Gav henne leverpastej som hon genast började slicka i sig. Medan hon åt och njöt av smaken lyfte jag revolvern och tryckte in avtryckaren. Missan sjönk ihop utan ett ljud. Små ryckningar i svansspetsen som snabbt avtog. Sedan sjönk kroppen ihop när luften gick ur henne helt.

Tårarna började rinna och jag klappade den varma kroppen. Tänkte på att jag på nästan exakt samma plats lyckats stoppa ett drev som var på väg ut på landsvägen. Tänkte på hennes förväntan varje gång hon hörde skramlet av nycklar när jag närmade mig vapenskåpet. Tänkte på hur glad, uppspelt och upphetsad hon blev varje gång jag svängde in på parkeringen och hon inte fått vara med. Tänkte på hennes ystra väckskall när hon spårat sig nära ett bytesdjur och drevet skulle till att gå igång. Tänkte på att hon trots allt haft ett bra liv. Ett mycket bra liv. Ett värdigt hundliv.

Försiktigt torkade jag bort en rännil av blod från hennes panna. Lyfte upp den varma, lealösa kroppen och lade den i lådan. Förvånades över hur tungt 7,4 kg kan kännas. Kände att denna lilla hund tagit en stor bit av mitt hjärta.

Känslorna för en hund är starka och djupa. Samtidigt är det bara att inse att de är begränsade. Hur starka de än är så ligger de bara på ett par plan medan känslorna för en människa finns på så många fler nivåer. Kanske är det därför man kan tänka frammåt på annat sätt än när man förlorar en anhörig. Det är, oavsett hur stora känslorna är, lättare att ersätta en hund än en människa.

Är det inte svårt känslomässigt att skjuta ett så mäktigt djur?

Härom dagen fick jag frågan:

Är det inte svårt känslomässigt att skjuta ett så stort och mäktigt djur?

Jag funderade lite innan jag svarade:

Den gång man inte känner något när man skjuter ett djur så skall man sluta jaga.
Det är väldigt många känslor som far igenom en när det dyker upp ett lovligt djur när man jagar (detta oavsett om man jagar älg, räv eller duva). Där finns mycket spänning och förväntan. Där finns ett litet mått oro, man vill ju att det skall gå bra och snabbt. Fram tills det ögonblick man bestämmer sig för att trycka in avtryckaren finns det alltid ett visst mått tvekan, de försvinner och ersätts av målmedvetenhet när man bestämt sig. När djuret faller ihop och allt gick bra kommer glädje, tillfredsställelse och respekt.
Och hela tiden rusar adrenalinet i kroppen.
Så man känner alltid oerhört mycket. Men svåra känslor? Nej det tycker jag inte, däremot är det stora känslor.

Stressutmattning eller utmattningssyndrom

Jag trodde bara att det var sådant som drabbade andra. Själv var jag såklart högpresterande, stresstålig, produktiv och stod över sådana banala saker som utmattningssyndrom....

Tänk vad fel jag hade.

Vill man läsa om utmattningssyndrom så får man i Wikipedia läsa under beteckningen utbrändhet, vilket är en term socialstydelsen avråder ifrån eftersom det är en direktöversättning av en amerikansk term, burnout, som semantiskt motsvarar urladdning så som det används för ett batteri. Den svenska översättningen saknar denna semantiska betydelse och ger ett intryck av att vara permanent. Hur som helst. I Wikipedia kan man inledningsvis läsa:

Utbrändhet är en diagnos i ICD-10 för tillstånd av vital utmattning. Det räknas inte till de psykiska störningarna, utan som en faktor av betydelse för hälsotillståndet som har samband med svårigheter att kontrollera sin livssituation (ICD-10 Z73.0).
Utbrändhet är framför allt kopplad till stress i arbetslivet, och till arbetsnarkomani. Eftersom kronisk stress är patogent (bl.a. till följd av förhöjda nivåer kortisol), är tecken på utbrändhet ett observandum. Tecken på utbrändhet är cynism, utmattning och ineffektivitet. Dessa tre tecken ingår i standarddiagnosen, liksom att tillståndet beror på arbetet. Tecknen sammantagna handlar om att personen anser sig sakna kapacitet eller kompetens för sina arbetsuppgifter. Beroende på om det är en korrekt upplevelse eller inte, behandlas utbrändhet genom att stärka självkänslan eller genom att byta jobb till enklare uppgifter. Den förhöjda inre stressen behöver ibland vilas bort, varför det ibland är adekvat med sjukskrivning.
Utmattning och trötthet är det viktigaste tecknet på utbrändhet. Cynism eller depersonalisation är en försvarsmekanism, som syftar till att distansera sig från kraven.
Det finns samband mellan utbrändhet och depression, men de räknas likafullt som olika tillstånd. Några forskare har ansett att utbrändhet kan leda till depression. Utbrändhet drabbar oftare neurotiska personer. Utbrändhet hänger också samman med missnöje med arbetet. Ytterst få studier finns på huruvida utbrändhet drabbar personer oberoende av deras kompetens eller om det främst beror på svag självkänsla. En studie på poliser visade att utbrända var mer våldsbenägna i yrket, och en studie på sjuksköterskor att de visade mindre empati mot patienterna.

Jag jobbade hårt hela sommaren, ingen sammanhnängande ledighet med måjlighet att vila förrän i augusti. Då, mitt under ledigheten, smällde det till. Jag råkade ut för ett fullständigt banalt problem som jag inte förmådde hantera utan blev flyförbannad. Sedan satte jag mig på en bänk och kände kroppen dräneras på all kraft, all ork och all håg andetag för andetag. De kommande dygnen sov jag 12-14 timmar per dygn, vilket är mycket för en sådan som jag som brukar ligga på 6-7 timmars sömn.

Så fort semesterveckan var slut sökte jag upp läkere. Han ställde nog diagnosen direkt men för saks skull tog han prover för borelia med....

Perioden som följde var jobbig. Inte lik något jag upplevt tidigare, jag:

• Var fortsatt mycket trött. Behövde nästan alltid sova ett par timmar mitt på dagen för att klara de mest basala sysslorna.
• Hade fått ett allvarligt teflonminne. Hade tydliga minnesrubbningar i korttidsminnet och fick skaffa mig som vana att börja skriva listor över allt jag behövde göra. Anteckningsblock och penna följer mig nu hela tiden...
• Jag blev extremt känslostyrd, det kändes som om nerverna satt helt på utsidan. Minsta banala motgång gjorde mig totalt rasande eller trött.
• Att planera mer än en sak i taget blev helt omöjligt. Lösningen blev såklart att stryka precis allt som inte var absolut nödvändit ur min agenda. 

Nu, mer än fyra månader senare, har jag kommit till rätta med mycket av problemen. Jag är inte på något vis tillbaka där jag var men jag är närmare vad man kan kalla en normalsituation. det som hjälpt mig dit har varit flera olika faktorer, inte minst jakt. 

Såväl min läkare som den läkare och den beteendevetare jag träffat via previa/företagshälsan har varit tydliga med att jag måste försöka ta till vara på det jag tycker är lustfyllt. Och just jakten är något jag ständigt återkommer till som oerhört lustfyllt. Jag har medvetet valt att jaga så kravlöst som möjligt. Inte skjuta några onödiga skott. Absolut inte planera något utan hålla mig fri att spontant sticka till skogs med valfri hund när andan fallit på. Jag har avsagt mig allt som har varit relaterat till prestationskrav, vare sig det varit hundföraruppdrag, gästjägarinbjudningar, eftersök, föreläsningar, mitt engagemang i kretsstyrelsen eller ens bara att jaga tillsammans med andra i jaktlaget. Jag har tvingats lära mig att säga nej. 

Jobbet har vi successivt fasat in i min vardag igen. Först till 25% och under december på halvtid. Efter årsskiftet är jag tillbaka på allvar, är tanken, men jag vill inte ta några risker så jag har begärt en dags tjänstledighet i veckan under 2017 års första kvartal. Det fungerar ekonomiskt och jag tror jag behöver det. Jag har börjat lämna min tjänstemobil på skrivbordet på tjänsterummet. Helt enkelt för att slippa vara nåbar när jag inte jobbar. Grundfrågan min beteendevetare på previa ställde var: Om du lämnar telefonen på jobbet och missar ett samtal, skulle det göra att någon dog? Samma sak gäller mail, om jag läser mailet på arbetstid istället för 22.31 när det kom, skulle det då innebära risk för någons liv och hälsa? Givetvis inte. Jag har inte ett sådant jobb. Det enda jag riskerade genom att alltid vara nåbar var mig själv. Nu är det slut med det. Nu jobbar jag på arbetstid och är arbetsfri övrig tid. Men fortfarande behöver jag påminna mig själv om denna självklarhet.

Genom att tydligt skilja på arbetstid och övrig tid hoppas jag att 2017 skall bli ett hälsosammare år för mig.
____________________
Jag kan rekommendera alla att göra sökning på nätet och läsa på lite om stress. Det är bättre att fånga upp sympromen och tendensen samt göra något åt det innan det gått så långt som det gjort för mig.

Min GRAIL nr 1

En grail inom EDC-världen* är en pryl som är åtråvärd och näst intill omöjlig at uppnå. Olika personer har olika grails. En grails ekonomiska värde varierar, men generellt sett är förmålet hyfsat sällsynt och oftast åtrått av fler personer vilket drar upp priset**.

När jag funderar igenom vad som är min grail så kommer svaret tämligen automatiskt. Det är samma kniv som jag suktat i sedan jag först såg den när jag var riktigt liten. Det är min fars huggare som han använt i fjällen i bortåt 50 år. Jag lade märke på den på bild redan som liten knatte och såg den i verkligheten när jag var lite drygt 10 år. Den fyllde mig med vördnad och habegär.

Härom året konstaterade vi att farsan inte använde kniven längre. Den hade legat i princip oanvänd i hans låda i fjällstugan i kanske 10 år. Resultatet blev att jag slängde ut en trevare och efter nästa fjälltur så fick jag kniven av min far.

En underförstådd funktion med en grail är att den skall skapa glädje och tillfredsställelse. Det skall vara ett svårt mål att uppnå och det skall kännas skönt när man är framme. Detta blir ett problem för mig. Jag kan ha föremål som mål, men glädjen och tillfredsställelsen ligger egentligen inte i själva ägandet. Glädjen och tillfredsställelsen ligger i att bruka föremålen i rätt sällskap. För mig är rätt sällskap mina barn/familj i första hand och i andra hand vänner eller jag själv. Så föremålets, grailens, värde realiseras inte förren den kommer i bruk. Förrän jag hugger upp lite ved till en eld på älgpasset, eller kanske hugger lite grenar som ungarna an tälja till så de kan grilla mashmallows eller jag röjer ett pass. En pryl som bara hänger? Näe, det är inget för mig.

Nedan följer några bilder på mitt livs grail. En Rich Abr Herderer Solingen från första halvan av 1960-talet.*** Bladet (kolstål) klockar in på 26 cm (10"). Handtaget är i horn, antagligen kronhjort. Över lag en rätt obekväm kniv att arbeta med, men den har känsla.

____________
*EDC-världen eller EDC-communityt är en fin omskrivning för prylbögar med inriktning på små (påstått) praktiska saker som man kan fylla fickorna med. Det rör sig om knivar, ficklampor, zippotändare, kapsylöppnare (generellt ett förklätt knogjärn), multiverktyg, samt i någon mån pennor, pennfodral och block som funkar att skriva på om man så skulle befinna sig på Atlantis. Över lag är grejerna dyra, en seriös EDC-are går sällan omkring med prylar värda mindre än 5 papp, och då räknar jag inte ens in mobiltelefonen som ofta används för att fotografera alla grejerna i en handflata i någon kul miljö med något spännande filter. Javisst, jag raljerar men det är med viss hatkärlek då jag sitter i EDC-kvicksanden själv om än inte ända upp till halsen.
**notera att jag skriver priset och inte värdet då värdet är relativt. Man kan köpa en pryl för 10.000 kr men den är bara värd så mycket som någon är villig att betala, åtminstone om man ser till det ekonomiska värdet. Den kan ha ett högt statusvärde eller emotionellt värde.
***kniven finns såklart inte kvar på marknaden. Tror för övrigt att Rich Abr Herderer försvann redan på 1980-talet i samband med den stora utslagningen av mindre oberoende europeiska knivtillverkare. De som är kvar har i de flesta fall outsourcat hela eller stora delar av sin tillverkning till låglöneländer (ffa Kina), detta kommer jag dock att fördjupa i en kommande blogpost.

Läkarordinerad jakt

Jag har nu vid ett flertal tillfällen fått jakt ordinerad av läkare. Tyvärr bara muntligen men ändå.

Första gångerna har varit vid mina årskontroller för blodtrycket. Jag lider nämligen av den svenska folkåkomman högt blodtryck och medicinerar lite lätt för detta. Har årskontroller för att hålla koll. I princip varje gång så tycker läkaren att det är bra att jag håller igång med jakt och rekommenderar mig att fortsätta så.

Andra sammanhanget var tidigare i höst när jag sökte läkarvård för trötthet. Det visade sig att jag hade drabbats av stressutmattning och inte borelia som jag nästan hoppades på. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från utmattningen utan blir rejält trött när jag gör olika saker. Läkaren ville att jag skulle motionera mycket, när jag nämnde att jag jagar mycket och rör mig mycket eftersom jag går med hund sken han upp och rekommenderade att jag skulle jaga så mycket jag hade tid och lust med.

Tredje sammanhanget var företagshälsan där jag pratar med en psykolog för att komma tillbaka på banan. Vi har pratat om vad jag tycker är roligt och lustfyllt. Eftersom jag ofta återkommer till jakten när vi behandlar dessa frågor så rekommenderade psykologen mig att jaga mycket, men bara när lusten faller på.

Jag försöker ta den medicinska expertisen på orden och är ute riktigt mycket. Inga krav. Ingen planering. Inga heldagar, snarare några spantana timmar nu eller då. Det är vad jag orkar med och tycker är lustfyllt.

Jag ställer inga resultatkrav på min jakt. Uppstår det en bra situation så smäller det, jag tänker inte ta några risker och forcera fram situationer som kan gå fel. Det skulle bara riskera att vända allt det positiva till dess motsats och det vill jag verkligen inte.

Så bli inte förvånad om du passerar genom mina marker och möter mig med bössan i armvecket och en glad hund som ränner omkring.

Brev till en änka

För ett tag sedan dog min gudfar. Jag satte mig då ner och skrev ett brev till hans änka. Såhär lyder det (namn på personer och platser är anonymiserade):

B!
Det var med sorg jag hörde att M gått bort och jag beklagar djupt. Jag fick beskedet under fredagen, samma dag M avled. Jag befann mig uppe i Bohuslän.
Jag gick ner till bryggan. Det kändes bra att tänka på M med ett spö i handen. Sakta vevande in draget, som glänste som silver under ytan, infann sig en ro. Den där närmast meditativa känslan som kommer sig av lugna upprepade, kravlösa rörelser. Jag tänkte på mina minnen av M. Min äldsta farbror. Min gudfar.
Jag mindes min första kniv. Far och Mor tyckte nog det var lite tidigt men lät mig hållas. Jag var ju så glad över M:s och din vassa gåva. Minns jag rätt slutade den helgen på landet med att jag gjort slut på samtliga plåster i förrådet och att Far lugnt och bestämt tog hand om kniven för ett par veckor.
Nere på bryggan fortsatte jag fiska, någon användning för kniven i bältet fick jag inte. Men jag fortsatte kasta. Långa lugna kast. Denna dag efter en så konstig torsdag. En torsdag med internationella katastrofer och min dotters 12:e födelsedag. Så blandade känslor på så många plan.
Vattnet som draget landade i måste vara samma vatten som vi badade i. Då för så länge sedan när du passade mig och Lillebror ett par sommarveckor blott ett par kilometer bort. Då på Sydkoster, nu på en ö något närmare land. Men samma vatten. Samma salt. Samma handdukar som är ständigt fuktiga på grund av saltet. Den gången passade du oss för att M, Mor och Far var till fjälls. Det är först när jag har egna barn som jag inser vilken bragd det var, att passa två ungar du inte kände så väl.
Fjällen fick jag aldrig uppleva med M. Men jag såg hans namn på liggaren på väggen i stugan. Jag hörde Fars berättelser om hur intensivt och målinriktad M var i sitt fiskande efter öring och någon enstaka röding när han var i fjällen.
Ett annat minne infann sig. En båt i sjön på landet. Jag fick följa med Far och M ut på gäddfiske. Antagligen vår, för jag minns en kylig vind. Jag och de stora. Det gjorde mig stolt. Att få vara med. Att få göra som dem. Det var nästan, men bara nästan, att jag kunde komma över gäddan jag hade på kroken. Gäddan som slog i vattnet och ryckte i mitt spö. Bara för att släppa halvannan minut senare. Jag vet inte vem som blev mest besviken. Jag, M eller Far. Som förälder och vuxen vet jag nu hur oerhört gärna man vill att de barn man älskar skall få lyckan att dra upp en fisk, eller på annat sätt lyckas med det man just nu håller på med. Så antagligen var det M och Far som grämde sig mest.
Farmor nämnde en gång att hon berättat för M att jag inte fick leka med barnen på Plikta (lekparken i Slottskogen). Jag bör ha varit tre, kanske fyra, år gammal. Orsaken att jag inte fick vara med var enkel, jag hade ingen knallpulverpistol. M blev arg och sa att han minsann skulle köpa mig ett salongsgevär. Nu skulle M skrattat om han vetat att där står både salongsgevär, hagelgevär och älgstudsare i mina vapenskåp.
Så jag stod på bryggan och mindes. Mindes den lätt rundkindade strålande, debattglada M som berättade en historia, en mycket välformulerad och ofta lite spetsig historia. Den svettige M som med rött ansikte och flås kom in på tomten efter att ha sprungit en långrunda. Den historiskt intresserade M, den M som jag ibland kände som min enda bundsförvant i mitt val av en humanistisk akademisk karriär i en släkt full av civilingenjörer och lärare.
Det är så jag kommer att bevara minnet av M.
Sköt om er!

Ett avsked

Igår tog jag förväl av min gudfar Matti. Han jagade inte men han fiskade. Det var han som såg till att jag fick min första gädda på kroken (del släppte). Det var han som gav mig min första kniv. Det var han som sa:

"Jag skall ge grabben ett salongsgevär"

När han hörde att jag inte fick leka med de andra barnen pga att jag inte hade någon knallpulverpistol...

Det finns mycket annat att skriva om honom, men jag väljer att minnas istället för att skriva. 

Det stora problemet var litet

Bilen har krånglat lite det sista. Skakningar och vibrationer vid 80+ km/h.

Svängde förbi verkstaden i morses. Mekanikern testkörde. Konstaterade problem med h bakhjul.

Tillbaka på verkstan tog han en titt. Och sade:

"Det ordnar sig med en tvätt!" 

Tydligen är det dåligt med 1" finsandbeläggning på insidan fälgen. Gör hjulet instabilt. Orsaken var vägbeläggningsarbete i fjällen, sträckan Laisvall-Slagnäs...

Hustrun asgarvade. Jag blev glad, 375 kr biltvätt på statoil är alltid att föredra framför 13.000 kr big time hjulproblem.

Svärfar skulle fyllt 78

Idag skulle svärfar fyllt 78 om han hade levat. Tänker på honom.

Att få tid för jakt...

Efter att ha varit hemma med sjukt barn i en vecka så var jag åter på jobbet igår. Insåg att det blir en jobbig tid framöver. Fram till 18:e mars har jag två större upphandlingar som skall skrivas och ett par viktiga föredrag som skall hållas. Det ena är ett avstämningsföredrag för vår referensgrupp när vi arbetar med hur man i min sektor kan förebygga negativa effekter av de närmaste 100 årens klimatförändring*.

Jag har därför svårt att se hur jag skulle kunna lägga så mycket tid på predatorjakt som jag egentligen skulle vilja. Jag får förlita mig på mina fällor och sno åt mig lite tid för grytbesök eller lockjakt på räv lite nu och då....
_________________
*Det är inget snack om saken. Vi står inför stora förändringar. Sedan kan folk diskutera om det beror på människor eller är naturligt, men att förändringarna är igång är ett faktum. Och de måste vi förhålla os till.

Förfrysta tår

En köldskada börjar med att huden blir vit och kall. Du kan få en stickande smärta i huden, men känseln försvinner fort. Oftast är det utsatta ställen som kinder, öron, näsa, fingrar och tår som skadas.  

Eftersom du snabbt tappar känseln i huden märker du inte alltid om du får en köldskada.

Så inleds vårdguidens sida om köldskador. Antagligen var det ungefär så det gick till när jag förfrös ett par av mina tår. Som väl var gick det inte till som i bilden nedan.

Bilden är LÄNKAD .

Jag förfrös två tår på vänster fot. Dels stortån och dels "ringfingertån". Jag vet faktiskt inte när det hände. Det kan vara så att jag förfrös dem första gången när jag var liten, annars är det väl troligt at det skedde vid jakt eller kanske när jag varit ute med långfärdsskridskor. Har alltid varit ute en hel del men jakten har gjort att jag är ute riktigt mycket. Och i kallare väder än tidigare. Förr hade jag antagligen vänt mig om i sängen och somnat om...

Hälgestrippen är länkad.

Jag läste på wikipedia att man ökar risken för köldskador om man använder betablockerare. Det gör ju jag. Sedan snart 10 år äter jag en kombination av mediciner (bland annat betablockerare) för att sänka mitt höga blodtryck. Ett blodtryck som går i arv på fars sida. Det kan ha spelat in när jag förfrös mig första gången, och även nu genom att jag lättare får problem igen.

De förfrysta tårna är tämligen normala när det är något så när varmt. Men de ömmar och är överkänsliga, tex gör de oproportionerligt ont att slå i, särskilt när de är lite kalla. Vintertid är de röda, stortån har några vita prickar i allt det röda och mina tankar går till en flugsvamp.

Flugsvampen har jag lånat från wikimedia.

Men vad kan man göra?
Jo det är bara att gilla läget och försöka hålla tårna varma och torra. Då minimeras besvären. Något annat finns inte, ingen mirakelkur existerar. Man får bara sota för sin oförsiktiget.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter ett par dagar i den bohuslänska skärgården. Ett trevligt område året om....

Barna kom igång med paddlingen. 

De tokiga hundarna uppvisade stor vattenpassion...

Och havet delade med sig av sina rikedommar. Här ett gäng sillar som fastnade i näten. Varmrökta får de kallas böckling...

Nu åter på land. 

Morfars far om viltvård 3

I en längre artikel i Lantmannahem den 22/9 1932 utvecklar min morfars far det vi idag kallar viltvård. Artikeln kallades med den tidens språkbruk Jaktvård och viltskydd. Som ni kommer att se är anslaget mycket modernt. Man kan se det som en föraning av den lagstiftning som klubbas igenom några år senare. Jag har valt att återge hela artikeln samt dela upp den i flera delar.
____________________
...fortsättning...

För att erhålla en kraftig älgstam sparas starka djur av bägge könen. Således skjutas de äldsta och svagaste. De medelålders korna, som oftast äro mycket stationära, sparas framför andra. Älgstammen bör ej skattas hårdare, än att en tjur finnes till tre kor. Beträffande rådjur är det tillräckligt med en bock för 4 à 6 rår. Större drevjakter på rådjur liksom jakt med skarpsprungna hundar måste anses som mycket allvarlig skada. Smygjakt verkar minst störande.

Inplantering av harar från en trakt till en annan ger merendels goda resultat och kan rekommenderas. Vid jakten tillses att honorna sparas. Det har sig vid stövarejakt ej lätt att iakttaga detta. Vi erinra emellertid om, att de flesta harar, som å spårsnö under midvintern skjutas på uppspr¨ång, äro honor, vilka sitta hårdare än hannarna. Inskränkning i denna jakt är således ett gott sätt att spara honorna.

Vid jakt på tjäder och orre tillse att hönorna ej beskattas för nårt, särskilt då hönorna i de kraftigaste och bäst utvuxna kullarna.

I vårt vattenrika lans skulle andjakt kunna bliva av stor betydelse, om ej avjagandet skedde så huvudlöst, som nu på många håll är fallet. Jakten bör bedrivas så att endast vuxna änder nedläggas och ej massor av halvvuxna och späda ungar. De bästa jaktsätten äro "stalking" och "skytte på drag".

Vad jakten på rovdjuren angår har jägarens av den gamla stammen uppfattning fått maka åt sig för den moderne naturskyddsmannens mera toleranta bedömmande av dessa djurs betydelse i naturens hushållning. Att sådana sällsynta djur som björn, lo, örn, uv m. fl. såsom verkliga prydnader för landets fauna på allt sätt böra skyddas, därom äro nog alla ense. Men även ett förut så skarpt förföljt rovdjur som räven har på senare tid fått erkännande som en slags renhållningsman i naturen, som tager reda på svagare och smittobärande individ. Den bidrager således på ett mycket förmånligt sätt till att åstadkomma ett gott naturligt urval bland det matnyttiga vilda.
___________________
Därmed har jag uttömt det jag för närvarande hade tillgång till från min morfars fars penna. Kanske kan jag hitta ytterligare texter, det kommer tiden att utvisa.

Morfars far om viltvård 2

I en längre artikel i Lantmannahem den 22/9 1932 utvecklar min morfars far det vi idag kallar viltvård. Artikeln kallades med den tidens språkbruk Jaktvård och viltskydd. Som ni kommer att se är anslaget mycket modernt. Man kan se det som en föraning av den lagstiftning som klubbas igenom några år senare. Jag har valt att återge hela artikeln samt dela upp den i flera delar.
____________________
fortsättning

Villebråd är enligt lag fredade under längre eller kortare tider av året. Varje jaktvårdsintresserad person skall ej blott själv noggrannt följa jaktlagens bestämmelser utan också sprida kännedom om densamma bland allmänheten och beivra överträdelser. Att efterhålla obehöriga jägare blir ofta förenat med besvär och obehag. Detta får man dock ej undandraga sig, då jaktvården eljest blir av ringa nytta.

Vidare behöver det vilda skyddas mot rovdjuren. Härvid må nämnas duvhök, sparvhök, kråka, katt och kringstrykande hund. Kattor efterhålles bäst genom att på lämpliga platser utsätta kattfällor. Dessa behöva ej betas utan då och då invändigt bestrykas med några droppar valerianatinktur. Utställda fångstredskap få under inga villkor gillrade kvarlämnas ute i markerna. Allt onödigt plågande av djuren, vilket är jägaren och människan ovärdigt, skall noga undvikas. G i f t    b ö r    e j   a n v ä n d a s.

Under vintertiden blir det ofta behövligt att hjälpfodra djuren. Fasan och rapphöns böra då systematiskt fodras vid lämpligt anordnade foderplatser. Fasanernas foderplatser iordningställas så tidigt på hösten att fåglarna ej hunnit skingras, helst redan i september. Vid vattendrag där änder övervintra, kunna dessa med fördel utfodras. För svensk hare kan man emellanåt under vintern fälla medelålders aspar. Även älg och rådjur besöka dessa aspfällningar. För tysk hare och rådjur bör under snörika vintrar klöverhö upphängas på lämpligt sätt i skydd för snö och regn. Djuren äta ej fodert om det är vått. Små obrukade och avlägset belägna tegar kunna med fördel besås med havre och på så sätt bli omtycklta tillhåll för älg och skogsfågel.

Vid tilgörandet av det vilda gäller som sllmän regel, att man före jaktens början noga tager reda på vilttillgången och ej beskattar stammen hårdare, än att fullt tillräckligt antal kraftiga individer finnas kvar för dess uppehållande och förökande. Jakten skall utövas på det för det vilda minst störande sättet. Ödeläggande jakt- eller fångstsätt må ej användas. Försiktighet vis hanterandet av skjutvapen måste kraftigt inskärpas. De talrika olyckshändelser, varom tidningarna varje höst ha att förtälja, vittna härom.

Morfars far om viltvård 1

I en längre artikel i Lantmannahem den 22/9 1932 utvecklar min morfars far det vi idag kallar viltvård. Artikeln kallades med den tidens språkbruk Jaktvård och viltskydd. Som ni kommer att se är anslaget mycket modernt. Man kan se det som en föraning av den lagstiftning som klubbas igenom några år senare. Jag har valt att återge hela artikeln samt dela upp den i flera delar.
____________________
Jaktvård och viltskydd
Få saker torde vara mera ägnade att glädja naturmannen, än det växande intresset för naturskydd. Å andra sidan har väl aldrig förut naturen och enkannerligen då det vilda varit i större behov av omvårdnad än i våra dagar. Den uppfattningen börjar allt mera göra sig gällande, att åtgärder, utöver dem som lagen föreskriver, måste vidtagas till vildnadens skydd. Jaktvårdsföreningarna ha härvidlag gjort mycket gott, och deras idéer synas finna förståelse bland den stora allmänheten.

De åtgärder, som lämpligen kunna komma tll viltets och jaktens fromma äro:
Åstadkommande av bättre naturliga skyddsmöjligheter i terrängen för villebråd och fågelliv,
skärpt jaktbevakning och efterhållande av skadedjur,
hjälpfodring av villebråd under särskilt kritiska årstider,
reglerad beskattning av det vilda.

På smärre backar intill åkrar bör man tillåta uppkomsten av enbusk-, hagtorn- och sl¨nsnår. Då är det tillräckligt, om de upptaga en areal av endast några ar här och var, behöva de ej på minsta sätt inkräkta på betesmarkerna. Enbär och björkknopp utgör en omtyckt föda för orren, som trivs förträffligt i hagmarker, där det finnes gott om enbuskar. Enbusken lämnar både föda och skydd.

Den allmänt gängse tron, att odlingarnas utbrdning inverkar skadligt på det matnyttiga vilda, är i det hela oriktigt. Ett flertal villebrådsarter såsom hare, orre, rapphöna och rådjur, gynnas av kulturen under förutsättning att djuren icke genom utrotande av all buskvegetation såväl intill fälten som i skogs- och hagmarker behövas varje möjlighet att finna skydd. Ett enkelt sätt att åstadkomma snårvegetation är genom nedklippning av granbuskar till lagom höjd.

Vid gallring i skogen bör underväxten behållas så tät som möjlgit i skogsbryn samt vid mossar och kärr. Ihåliga träd bör ej fällas. De äro nämligen utmärkta häckplatser för ett flertal fåglar. Att sådana träd skola aktas som utgöra boplats för örn, glada, fiskgjuse, häger eller andra sällsynta fågelarter, behöver knappast påpekas. Uppsättandet av fågelholkar för såväl småfåglar som ugglor, skrak och knipa rekommenderas på det livligaste. Då det vilda måste ha tillgång till vatten, bör man tillse att vid skogsdikningar djurens vattningsplatser ej i onödan förstörs.

Morfars far om skogsbrukets åtaganden för juni - skydda det vilda: dräp katter och hundar

Minneslista för ägare av mindre skogsbruk. Juni. Inte heller detta klipp har något angivet publiceringsdatum eller angivande om vilken tidskrift det kommer ur.

"Skydda det vilda. Begagna lagens hela stränghet, när det gäller i markerna utelöpande hundar och kattor."

Som jag tidigare påpekat, en helt annan syn på katter och hundar. De är förvisso ägodelar men får plikta om de är skadegörare.

Morfars far om skogsbruk i maj - morkullejakten börjar

Minneslista för skogsägare av mindre skogsbruk Maj. Som tidigare har jag ingen aning om i vilken tidskrift dessa tips publicerades, men här kommer Tors ord om jakt:

"Jakten å morkulla är tillåten under tiden 16 maj - 10 juni.

Håll efter utelöpande hundar och kattor under denna för vildnaden så kritiska månad."