När tårarna torkar - att förlora sin hund

Tårar torkar alltid till slut. Sorgen blandas upp med de lyckliga minnen och starka känslor man har sparade inom sig. Man får tänka på de intensiva och roliga dagar man haft tillsammans.

Missan (Gamekeepers Artemis), en liten skrutthund av rasen tysk jaktterrier, var min första hund. Hon föddes i september 2011 och flyttade till oss i februari året därpå eftersom hon saknade en framtand och därför inte lämpade sig för avel. Detta var något stort för mig och min familj. Jag kan ärligt säga att Missan är den som fått mig att utvecklas absolut mest och snabbast som jägare. Utan henne hade jag inte gjort och upplevt ens hälften av vad jag upplevt tills dags datum i mina jaktmarker.

Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Den gångna söndagen var en sådan dag. Egentligen skall jag inte vara förvånad över hur saker och ting utvecklade sig, hon har ju trots allt varit sjuk ett tag, men när läget blir skarpt och man måste ta det slutgiltiga beslutet är det svårt. Riktigt svårt.

Att åka till veterinären för avlivning tänker jag inte göra någon mer gång. Jag tyckte att min och Missans relation var för stark för att jag skulle vilja utsätta henne för en främmande miljö. Så när Missan i söndags blev riktigt dålig valde jag den svåra vägen. Jag tog mitt ansvar som Missans husse fullt ut. Jag stoppade en revolver i fickan, tog en fin låda under armen och Missan i koppel.

Vi gick ut i skogen, en promenad som vilken som helst, förutom att detta skulle bli den sista. Jag lät Missan styra, följa spår (antagligen rådjur). Upp i granskogen halvnannan kilometer. Fram till en plats i mossan där solen nådde ner mellan grenarna.

Jag knöt fast kopplet i ett litet träd. Satte mig ner med henne. Gav henne leverpastej som hon genast började slicka i sig. Medan hon åt och njöt av smaken lyfte jag revolvern och tryckte in avtryckaren. Missan sjönk ihop utan ett ljud. Små ryckningar i svansspetsen som snabbt avtog. Sedan sjönk kroppen ihop när luften gick ur henne helt.

Tårarna började rinna och jag klappade den varma kroppen. Tänkte på att jag på nästan exakt samma plats lyckats stoppa ett drev som var på väg ut på landsvägen. Tänkte på hennes förväntan varje gång hon hörde skramlet av nycklar när jag närmade mig vapenskåpet. Tänkte på hur glad, uppspelt och upphetsad hon blev varje gång jag svängde in på parkeringen och hon inte fått vara med. Tänkte på hennes ystra väckskall när hon spårat sig nära ett bytesdjur och drevet skulle till att gå igång. Tänkte på att hon trots allt haft ett bra liv. Ett mycket bra liv. Ett värdigt hundliv.

Försiktigt torkade jag bort en rännil av blod från hennes panna. Lyfte upp den varma, lealösa kroppen och lade den i lådan. Förvånades över hur tungt 7,4 kg kan kännas. Kände att denna lilla hund tagit en stor bit av mitt hjärta.

Känslorna för en hund är starka och djupa. Samtidigt är det bara att inse att de är begränsade. Hur starka de än är så ligger de bara på ett par plan medan känslorna för en människa finns på så många fler nivåer. Kanske är det därför man kan tänka frammåt på annat sätt än när man förlorar en anhörig. Det är, oavsett hur stora känslorna är, lättare att ersätta en hund än en människa.