En timme före midnatt - grävling!

Igår var jag åter ute med Essa och jagade grävling. Vi började lite lätt söder om gården strax efter nio. Först vid ett känt grävlinggryt utan att hon visade något större intresse, de låg väl fortfarande och vilade. Sedan upp i skogen via ett annat gryt. Hon gjorde snygga sökrundor hea tiden, vissa snabba och vissa med nosen i backen. Efter trekvarts jakt hittade hon grävling. Skälde på ordentligt och jag tog mig närmare. När jag var i närheten sprang hon snabbt till mig och rapporterade därefter tillbaka till grävlingen. Men den hade utnyttjat fristen och rusat de 30 meter som skiljde den från sitt stengryt och säker död. Just detta gryt hade jag inte sett förut. Det låg i en dump med sten i kanten på en åker. Flera väl dolda men väl utnyttjade ingångar. Inget att ödsla tid på vare sig i natt eller med terrier i framtiden, ser helt ogrävbart ut.

Alltså: på´t igen!

Vi frtsatte västeröver och rundade min gård, fortsatte via ett par små gärden i en cirkelrörelse in på en mark som jaktlaget inte har jakträtt på men där jag personligen fått tillåtelse att jaga grävling på. Essa visade ett allt större intresse och gjorde tydligt spårande sökrundor innan hon drog iväg. Efter fem minuter så hördes hennes ivriga, taktfasta ståndskall. Jag gick in och under en tom sommarstuga på plintar hade Essa skält fast en arg grävling. Bara att ladda revolvern och avsluta jobbet.

Essas fjärde grävling för säsongen var ett faktum, inte så illa när vi inte ens går in för det utan gör det lite nu och då när det känns kul.... Denna gång en grävlinggalt på dryga 10 kg. Inte så gammal för tänderna var fina, kanske en fjoling.

Som kuriosa kan nämnas att jag precis fick bilder från en kompis som sysslar med reinactment. För två vckor sedan hade han fått ett par saltade grävlingskinn av mej. Han hade nu garvat klart det första och sytt en väska av det, såhär blev den:

Ännu en grävling för Essa

Igårkväll belv det en grävling till för Essa....

Vi gick ut nära vår gård. Gjorde ett skogssök. Efter en kvart hörde jag Essas taktfasta ståndskall. Jag skyndade mig åt det hållet men var över 500 m bort. När jag väl började närma mig hörde jag hur Essa gnydde till och sökte upp mig. Först trodde jag det var frågan om rapportering, vilket hon gör ibland men sedan insåg jag att hin fått ett bett läppen.

Vad är bästa kuren mot ett bakslag? Jo upp i sadeln igen!

V fortsatte. Inlednignsvis var Esa lite spak och höll sig nära mig men efter fem minuter var det full fart igen. Hon följde den ilska grävlingen till ett stort gryt där den sökt skydd.

Skam den som ger sig. Essa fortsatte söka och hittade ett utspår att följa. Och efter 200 m hördes ett nytt ståndskall. Jag skyndade mig dit. Lite lurigt var det eftersom det var i en rasbrant. Grävlingen hade sökt skydd under ngåra block där Essa arbetade mellan två öppningar och grävlingen svarade aggressivt åt båda håll. Jag plockade fram revolvern och fick snabbt ett bra läge. Grävlinge stöp direkt och Essa tryckte sig in i grytet med väst och allt. Någn minut senare kom hon utsläpande med en rejäl grävling ur ett annat större hål.

Sedan gick vi hem.

En grävling för Essa

Igår kom jag ut för andra gången med Essa med målet att fälla grävling. Vi har gansak gott om grävling i trakten och de ställer tillsammans med vildsvinen till stor skada i spannmålsodlingarna. Bara det är anledning nog att jaga dem. Att de går hårt åt småvilt som markhäckande fåglar och gömda ungar på våren är en annan anledning. En tredje är att jag har flera intressenter som vill ha saltade grävlingskinn för hantverkets skull. Kort sagt, det finns många goda anledningar att jaga grävling.

Det var uppehåll när vi strök kopplet runt 21 snåret. Ungefär då brukar vi se grävlingarna ute på fälten men denna kväll höll de sig inne, inte så konstigt för en kvart senare kom världens hällregn. Men vi arbetade oss träget vidare.

Strax före 22, när regnet sedan en kvart upphört och jag börjat torka på överkroppen hördes Essas taktfasta ståndskall. Jag kollade pejlen och gick dit. Såg först inget men sedan upptäckte jag att Essa kört ner en grävling i en hålighet under en stenmur. Grävlingen försvarade sig aggressivt men Essa är ihärdig och ganska klok när det komer till grävling så jag kunde kalla bort henne och skjuta grävlingen utan problem.

Lite jobbigt blev det däremot när vi skulle ha ut grävlingen men det gick bra det med.

En äldre sugga / hona med ganska slitna tänder blev det. Skulle tippa att hon vägde in på dryga 10 kg. Fin och redan dallrande höstfet så nog hade hon kalasat på havre alltid.

Grävlingjakt i brittsommarvärme

I går kväll var det ljummet och skönt i luften. Eftersom jag haft mycket grävling i farten på åteln så tänkte jag att det var läge att släppa Essa en sväng som omväxling till den vanliga kvällspromenaden. Sagt och gjort, strax efter halv nio gick vi ut.

Väl över landsvägen och inne i skogen strök jag Essas koppel och hunn for iväg. Hon jobbade runt i täta slag och efter en stund hördes skall. Det rasslade ordentligt i undervegetationen sedan slutade spåret framme vid grävlinggrytet i närheten. Essa hängde kvar en kort stund vid öppningen innan hon sökte sig ut och hittade ett nytt spår. Några korta skall och sedan bar det iväg ganska fort. Jag funderade som hastigast om hon växlat över till dov men så stannade det vid en bäck. Tydliga hetsiga ståndskall.

Jag traskade dit. Inne i en skalmur hade en grävling gömt sig. Där fanns gångar men jag drar mig för att kalla det gryt, möjligen skydds- eller sovhål. Inledningsvis höll sig grävlingen precis utom räckhåll för en allt hetsigare Essa men när jag kom i närheten och försökte komma till skott så kröp den allt längre in i hålet.

När man lyfte på mossan blottade sig flera olika hål. Inga så stora att grävlignen eller Essa kunde tränga sig igenom men stora nog för at se grävlingen och dess krypin. Efter att ha försökt finna en lämplig vinkel under närmare 10 minuters tid kom jag så till skott. När det var avklarat så kunde jag flytta en sten och Essa kom åt att dra ut grävlingen.

Lite ruskande sedan kunde det konstateras att det rörde sig om en galt. Fet men inte så stor i kroppen vilket gör att jag tror det rör sig om en som föddes i vintras/våras.

Väl hemma så flådde jag grävlingen, skinnet skall bli locket på en jaktväska av älgskinn som jag håller på att garvar en hud till. Slaktkroppen togs ur och rensades på kött. Skelettet märktes upp och placerades i kadaverfrysen, det skall ingå i en museal referenssamling och komma forskningen till gagn så fort osteologen hämtat och skeletterat det.

Grävlingjakt

Bloggens läsare vet vid det här laget att jag uppskattar grävlingjakt med ställande hund. Jag gör det inte helhjärtat men med jämna mellanrum, tex nu i helgen.

Jag släppte Essa efter grävling i ett fågelskyddsområde tillika naturreservat både fredag och lördag natt. Lördagnatt är inte mycket att orda om men fredagnatten finns det lite mer att säga om. Vi gick ut vid 22-snåret. Svepte över de hetaste delarna av ön utan att hitta någonting. Så efter en knapp timme vände vi hemmåt, jag vill ju få lite sömn också. Någon km från huset så visade Essa att det hettade till och hon sprang i förväg. Jag traskade på men såg på pejlen att hon var något på spåret, det syntes för övrigt på att hon sprang med nosen i backen med.

Efter ett tag såg jag att markeringen på pejlen var stilla och i fjärran hörde jag ett svagt skällande. Jag ökade farten och efter ett par minuter hördes det tydligare. Jag smög fram och såg Essa inkrupen under en sten, hon vrålskällde. Jag tittade in och anade en gräving. 

För att komma åt grävlingen fick jag kalla ut Essa varefter jag la mig på rygg och sträckte mig in. Då fick jag rent skottläge och kunde avliva grävlingen med ett skott från grytrevolvern. Essa kämpade lite och fick sedan tag om grävlingens tass och kunde släpa ut henne. Det var en gammal höstfet sugga med ganska dåliga tänder.

En skärgårdsgrävling

I dagarna har vi varit i Bohusläns skärgård. Där har vi en stuga och där finns en av mina jaktmarker. Ett av syftena med att jaga på ön, som för övrigt är ett naturreservat, är att ligga på framför allt mink och grävling med avsikten att underlätta för vadare och andra markhäckande fåglar att klara sig.

Så härom kvällen satte jag mig vid en sprickdalgång. Längre bort i dalen, inne bland enbuskar, finns ett jättestort och gammalt grävlingsgryt. Grävlingen har två vägar ut, åt väster eller öster. Eftersom vinden var från öst satte jag mig väster omgrytet och väntade. Jag satt från strax före 20 och strax efter 21 dök det upp en grävling. Jag fann bogen i hårkorset och grävlingen blev kvar på platsen. En fjoling tror jag, sugga. Det skottet räddade flera vadarfåglar till våren....

Grävlingjakt

I kväll hade vi möte med jaktlaget inför bockjakten och höstens övriga jakten. När jag kom hem frammåt 21-snåret så plockade jag fram revolver, gps och Essas jaktväst. Det var läge för grävlingjakt.

Vi gick upp till ett gryt men Essa var inte så intresserad, kanske var spåren för kalla - hon behöver rätt färska spår för att gå igång - så vi fortsatte över en äng och upp i skogen. Essa försvann iväg. När GPS-en visade att hon rört sig totalt 2 km från vår gård så var det ståndskall. Jag smög fram och kunde avsluta en grävlinghona.

Därmed rundade vi av kvällen. Det är fortfarande väldigt varmt och för att inte ta ut oss så var det lika bra att sluta på topp.

Hemma så flådde jag grävlingen, jag tänker använda pälsen till flugbindning. Sedan tog jag ur kroppen och skar bort de största köttpartierna. Jag kommer att lämna den till ett museum vars osteologer skall skeletera den och lägga den i den osteologiska referenssamlingen. Kort sagt, kvällens grävlingjakt bidrog till framtida forskning och fiske.

Grävlingjakt på steniga skärgårdsöar

Att jaga grävling i gryt i Bihusläns skärgård är helt kört. I princip varenda gryt är rejäla stengryt som inte går att gräva. Istället får man satsa på att ställa grävlingarna nattetid. I helgen var jag och Essa ute ett par kvällar. Vi fann flera grävlingar men de flesta hann ner i gryt eller gömde sig djupt in under stenar men en kunde jag se nere under stenen. Jag kallade ut Essa och kröp in själv med pannlampa och revolver. Skottet gick och Essa tryckte sig förbi mig och drog bram en fin höstfet sugga. Det räddade antagligen många av naturreservatets markhäckande vadare nästa år!

Okunniga jaktkritiker

I förra veckan gick Jaktkritikerna till hårt angrepp på jägare som deltagit i jaktjournalens rovdjurskampanj. Särskilt var grävlingjägarna i skottlinjen. Angreppet skedde i en debattartikel i ett lokalt annonsblad i södra västergötland och de jägare som fick klä skott var utvalda då de bor i området. Det påstås:

Grävlingen är mycket fredlig och håller sitt bo rent och luktfritt och dess huvudsakliga föda är maskar och att den därför knappast i någon större utsträckning plundrar fågelbon på ungar och ägg.

Vidare uppmanar jaktkritikerna till bojkott av grävlingjägare:

Du som har grävlingar på dina marker – låt dem leva – och stäng ute jägare som kommer för att döda dem! 

Jag kunde inte låta blir att gå i svarsmål. Återger hela mitt svar som kom i dagens Markblad:

Replik på ”Stäng ute...” v 23 Okunniga jaktkritiker

Jaktkritikerna kritiserar jakt på grävling och uppmanar markägare till att stänga ute jägare från sina marker.

Tyvärr är jaktkritikernas insändare full av felaktigheter, alternativa fakta, i syfte att smutskasta jägarkåren och skönmåla grävlingen. De påstår att den huvudsakliga födan är mask och inte fåglars ungar och ägg. På så sätt förenklar de sanningen så till den milda grad att det blir fel och missvisande.
Grävlingen är en utpräglad allätare och har en säsongsbetonad diet som hänger samman med dess årsrytm.
Plundrar fågelbon 

På våren behöver de protein för att bygga upp muskulaturen efter vintervilan medan de under sensommar och höst behöver mycket kolhydrater för att bygga upp en fettreserv som klarar dem över vintern. Det gör att de under våren mer än gärna plundrar fågelbon, de kan till och med ta nyfödda rådjurskid om de skulle gå på sådana under sina nattliga födosök.
Framåt hösten är det bär, fallfrukt och mjölkmogen säd som gäller. Till skillnad från klövviltet som nyper av axen på säden så vältrar sig grävlingen i sädesfälten för att komma åt axen vilket även förstör halmskörden.Mask äter grävlingen när det regnat och maskarna kommer till ytan.
Varför jakt 

Så varför jagar man då grävling? Det görs för att rädda markhäckande fåglar, systematisk grävlingjakt räddar hotade vadarfåglar på södra Öland. Det görs för att hjälpa jordbrukare att minimera skador i säden. Det görs för att förhindra skador på hus där äldre bebyggelse utan gjuten bottenplatta uppfattas av grävlingen som bra grytplatser. Markägare, vårda era grävlingsintresserade jägare! De är bra för er, jordbruket och den biologiska mångfalden!

Tja. Det finns väl inte mycket att tillföra efter det....

G - jaktens ABC

Grävlingen är ett intressant djur omgivet av fördomar. Tidigare i veckan publicerades för övrigt ett fördomsfullt jakthatande debattinlägg i vårt lokala reklamblad. Ett inlägg som för grävlingarnas skull manade markägarna att säga upp alla jaktarrenden. Det var signerat Jaktkritikerna och kan läsas HÄR. Jag har skrivit ett svar som jag kommer att publicera här på bloggen efter att det publicerats i tidningen i fråga.

Bajs!

Två fulla hundbajspåsar får räcka.  

Till vad då? Kanske någon undrar. 

Jo, till grävlingjakten. Detta är grävlingskit hämtad 20 mil hemifrån. Den kommer från helt andra grävlingar än de hemma. Genom att klicka in främmande grävlingskit i fällorna blir mina "hemmagrävlingar" nyfikna och går i fällan. Det är tanken i alla fall. 

En annan slags trofe

Att spara betarna från en fin galt gör många. Men hur många tar hand om hörntänderna från grävlingar och rävar?

Här är ett armband jag gjorde av just grävlingars och rävars hörntänder. Det är resultatet sv 2015-16 års predatorjakt som jag nu på ett påtagligt sätt kan både minnas och påminnas om. 

En annan typ av trofe del 2

Man kan ta hand om trofeer på många sätt. Jag brukar tex skelettera alla rävar och grävlingar jag skjuter. Ibland är skallarna så trasiga att de inte kan sparas. Då kan man ta hand om hörntänderna. Det gjorde jag härom sistens.  Jag borrade hål i dem och gjorde ett armband...

Grävling

Jag gick rätt hårt grävlingarna i det absoluta närområdet i vintras. Trots det finns det grävling som dyker upp nästan varje natt. Kul, för då kan jag fortsätta att jga dem hyfsat hårt utan att på något vis riskera den lokala stammen.

10 fot sten - grävlingen fick fri lejd

Vi for upp till Bohuslän idag för att kolla till stugan. Fenomenalt fin dag. Jag hade med grytutrustning och planerade att kolla ett grävlinggryt som Missan smitit ner i ett par gånger för mycket. 

Grytet jag provade är ett stengryt. Inte värre än att en hel del av stenen kan plockas bort med hjälp av spett. Men det kom inte till användning idag för när Rumlandet slutat och Missan ställt Grimbart så visade grytpejlen att djupet var 10 fot...

10 fot är lite väl krävande när grytet ser ut på det viset. Alltså kallade jag in Missan så fort hon kom upp. 

Får väl ta och vaka vid det grytet i augusti. Det känns som ett gryt väl lämpat för en sådan strategi. 

Årets första jakt - hjärtat i halsgropen

Var ute en rejäl sväng med Missan idag. Hon sökte rejält och noggrannt. 

Vi började på en udde. Sakta gick vi allt längre ut:

Ungefär en minut eftrer gps-bilden ovan så gick Missan i gryt. Hon har varit nere i det tidigare men det var flera år sedan. Vid ett par tillfällen lämnade hon grytet. 

En av dessa gånger såg det ut att bli ett drev som drog söderut. För att ta stopp i havet nedanför en brant. Gps-en skrek att den tappat kontakt. FAN! Hade hon druttat utför ett stup och ner i havet. Jag började springa. 

Efter en stund rasslade gps-en till. "Hund står". Positionen var vid grytet. Jag rusade dit och hörde Missan skälla djupt ner. 

Aha. Korrupt mottagning i grytöppningen hade gett felaktig position...

Efter att ha jobbat med grävlingen i ungefär trekvart kom hon upp och lät sig kopplas. Vi gick till en annan del av marken och gjorde ett nytt släpp. 

En liten torsdagsgrävling

Det satt en liten grävling i en av fällorna i morses. Antagligen en av årets ungar. Jag misstänkte att det var något eftersom hundarna långt innan vi kom fram till fällan visade ett tydligt intresse. 

Grävlinggalt i fällan

I morses satt det en fullvuxen och höstfet grävlinggalt i fällan. Han vägde  14-15 kg. 

En grävling i fällan

I måndags kollade jag som vanligt fällorna på morgonen. Frammåt kvällningen kollade jag av dem igen. Döm om min förvåning när det i en av dem satt en ung grävlinggylta. Hundarna blev halvgalna och skällde ut henne. Egentligen borde jag långt innan jag kom fram till fällan ha fattat att det var något på gång med tanke på hur hundarna vädrade, gnydde och slet i kopplen.

Nåväl. Fick traska hem och hämta revolvern varefter grävlingen togs av daga. När jag la henne till rätta för fotografering så upptäckte jag att månen stod lågt över horisonten och såg till att få med den på bilden. Nu ser den tyvärr nästan full ut när den i själva verket var halv.

Grävlingen är nu vederbörligen inskriven i min jaktdagbok så att den kan redovisas och komma med i statistiken frammåt våren. Den är även inrapporterad till Jaktjournalens rovdjurskampanj.

Pulled badger

I frysen ligger en grävling. Styckad, trikintestad och klar att använda. Idag tog jag de små bakstekarna. 

I fryst skick oljade jag in stekarna. Hävde på grillkrydda och skickade in dem i ugnen på 80 grader. Där fick de tillagas över dagen. 

När jag började med risotton så drog jag upp ugnen till 200 gradet för att få lite yta på köttet. När ridotton började bli klar tog jag fram köttet och drog isär det med två gafflar så det fick "pulled" känslan.

Smaken då?

Jo den var OK. Dock inte mer än så. Det är ett mycket mörkt kött med utpräglad viltsmak och antydan till bitterhet. Strukturen påminde om gris. Jag kommer att ta hand om fler grävlingar som mat men inte alla jag fäller. Snarare en per säsong. Det känns mer lagom. Jag funderar på om inte porterstek eller kanske sjömannsbiff skulle vara bra tätter att laga av grävlingkött.