Djurrättsterroristerna granskas i "vanlig" media

Om man följer det som händer inom jaktkretsar och lantbrukskretsar så känner man till den hotbild som råder gentemot synliga företrädare för jakt och djurhållning. För det är gentemot just förebilder som jakthatare och djurrättsterrorister sätter in sina stötar. Att en av de lite större regionala tidningarna, GöteborgsPosten, nu sätter in ett rejält stycker undersökande och grävande journalistik för att granska miljöterroristerna är väldigt välkommet.

GP är annars en tidning jag tappat förtroendet för. De var tidigare oberoende liberala och betecknar sig fortfarande som sådana men genom att rekrytera Alice Teodoresco, som befinner sig långt ut på den nationalistiska högerkanten, så har ledarsidan förändrats. Detta berodde såklart på att tidnginskoncernen stampen var i akut behov av att bättra sina siffror och då valde att bli språkrör åt den svenska högern utanför moderaterna. Så beteckningen oberoende liberal är i dagsläget drekt missvisande för tidnignens ledarsida. Sedan har det gått lång tid sedan tidningen levererade kvalitativ journalistik, men kanske har detta i och med den nu aktuella granskningen förändrats. En granskning som har refererats flitigt i övrig media, inte minst jakttidskrifterna och lantbrukets tidskrifter även om just dessa tidskriftskategorier redan tidigare haft ganska bra täckning av djurrättsterrorismens yttringar dock inte på detta koncentrerade och sammalde vis. Det nya i GPs rapportering torde vara att de wallraffat lite.

GPs granskning i korthet, detta är alltså bara ett slags referat av GPs artiklar och ingen research jag gjort själv:

Djurrättsterrorismen kretsar kring en mindre, hård kärna av aktivister vilka nätverkar men primärt leds och administreras ifrån en mindre ort sydost om Göteborg. Den djurrättsrelaterade terrorismen har ökat i intensitet de senaste två åren och över 200 brott har anmälts i västsverige. För att, likt IS, underlätta för sina supportrar så sprids instruktioner kring hur man så effektivt som möjligt sprider skräck. Det hela är cyniskt, ledningen / inspiratörerna / är äldre och kring sig har de yngre fans, eller prospects, som precis som i andra gängsammanhang får göra grovgörat.

 GP frågar hur man kan engagera sig svarar hon att det finns olika grupper, "i olika nivåer”. Bland de lägre finns grupper som gör intrång, smygfilmar och fritar djur, däribland Djurrättsalliansen, ”Tomma burar” och ”Save movement”. Högre upp i hierarkin finns Djurfront, Hunt Saboteurs och Djurrättsmilisen. Hon skriver att det går bra att vara medlem i flera grupper samtidigt. ”Vill du göra verklig skillnad så finns Djurfront. Dom går hem till djurplågarna och deras familjer. Men det är inte för alla”.

GP kontaktar en representant för den hårda kärnan i organisationen, han besvarar en del av GPs frågor. Bland annat struntar han i svensk lag:

Förespråkar ni brottsliga aktioner? Om ja, till vilken gräns?
– Vi överväger alltid vad som gynnar kampen för djuren bäst. Bara för att något skulle vara olagligt innebär det inte automatiskt att det är fel.

Polisen försöker samordna spaningen i hela västsverige, oavsett vilken region brottsligheten sker inom. Betydelsen av samordning har ökat efter att SÄPO inte längre har miljöterrorismen på sitt bord. Polisen håller även på att undersöka möjligheten att se över brottsrubriceringen och därigenom visa på allvaret i brottsligheten. För det är faktiskt frågan om organiserad nätverks- eller gängbaserad verksamhet, för jag tycker faktiskt att vi skall sluta att skönmåla dessa brottslingar de är inget annat än gängkriminella även om de drivs av lite andra krafter än de gruperingar vi i vanliga fall kategoriserar som gäng.

Av de över 200 brotten går många att binda direkt till en militant falang inom den svenska djurrättsrörelsen. GP har granskat aktivisterna, som rör sig mellan olika organisationer. Det handlar om ett hundratal kringresande aktivister från olika delar av Sverige som är redo att sprida grova mordhot och begå systematiska brott mot lantbrukare och djurägare runt om i landet. Många är unga, kvinnor och arbetslösa.
Aktivisterna är till stor del fanatiska veganer som likställer all form av djurhållning, även husdjur, med förslavandet av afrikaner och förintelsen av judar – något man också använder för att rättfärdiga grova brott mot lantbrukare.

För att göra saker och ting lite enklare för polisen har GP kartlagt ett 50-tal aktiva terrorister. En del av dem är knappt byxmyndiga...

GP har även tagit kontakt med flera drabbade och skildrat deras situation. Det är ingen upplyftande läsning.

Men kommer granskningen att ge någon effekt? Antagligen inte, jag uppfattar det inte som om politikerna tar frågan på allvar. Personligen anser jag att det är en fråga som även SÄPO bör vara involverad i, det är trots allt en fråga om Sveriges livsmedelsförsörjning. Men görs det inget så är det i sig en underminering av rättsstaten.
______________
Se även:
Cirkusakademin tycker att politikerna är flata och går aktivisterna till mötes.

Den svenska polisen: I am the law!

När jag är på semester så brukar jag numera försöka att inte vara uppkopplad. Det gör givetvis att jag missar en massa potentiellt intressanta och viktiga nyheter samtidigt som det gör att jag kopplar av och vilar bättre vilket jag har erfarit att jag behöver. Att skippa uppkoppling periodvis är helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig. Så när en mycket intressant, och för polisen frapperande, forskningsrapport släpptes för ett par dagar sedan så missade jag den helt. Fick nys om den först i efterhand. 

Det hela handlar om något jag skrivit om flera gånger tidigare, polisens märkliga egenpåhittade regler som de tillämpar när det kommer till att bevilja, eller avslå, vapenlicenser. Det finns egentligen ingen tydlig linje i det hela, utöver att en bössa måste vara ålderdomlig, men inte allt för ålderdomlig i konstruktionen, för att man utan problem skall beviljas licens utan problem. Har bössan några moderna detaljer, oavsett om de är "tacticool" eller bara ergonomiskt motiverade så måste man idag räkna med ett avslag utan laglig grund. 

Detta är mycket märkligt och uppmärksammas nu i en vetenskaplig rapport av polisen Stefan Holgersson, tillika professor i polisvetenskap. Holgersson har i flera rapporter granskat polisens arbete, säger ofta obekväma sanningar och är generellt mycket kritisk, vilket bland annat gjorde att en tidigare rikspolismästare försökte få bort kurslitteratur skriven av Holgersson från polisutbildningen. 

I den nu aktuella rapporten, Ursäkta men vi är faktiskt POLISEN och vi står över lagen så granskar Holgersson polisens praxis att inom vissa områden hitta på egna lagar och regler. Rapporten sammanfattas såhär (sida 4):

Av rapporten framgår att det inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m. 

De inledande meningarna lyder (sida 8):

Under de dryga tjugo år som rapportförfattaren har bedrivit forskning på polisen har han kontinuerligt kommit i kontakt med en inställning inom polisen att det inte är så viktigt att följa lagar och regler. Inte ens när det rör sig om grundlagar.

Rapporten innehåller många märkligheter kring polisen, som närmast bör ses som en stat i staten, men den pekar ut vapenlicenshanteringen som ett område som utmärker sig. Inte mindre än 10 av rapportens 68 textsidor (referenser, sammanfattning, innehållsförteckning etc tillkommer) berör specifikt polisens hantering av vapenlicensansökningar. Avsnittet innehåller genomgångar av en rad fall, inte minst sådana som gått via förvaltningsrätt och kammarrätt och ett system märks som närmast kan liknas vid en pojke som trampar på myror. Polisen med stora resurser mal ner enskilda individer som försöker hävda sin rätt men måste bekosta detta ur egen ficka genom ständiga överklaganden tills de får prejudikat. Överklagandena kryddas med halvsanna referenser till andra dommar samt formuleringar som ger sken av en annan gällande rättspraxis än den som råder.

Jag började läsa rapporten utifrån de delar som handlar om vapenlicenshantering men kom allt mer att se en myndighet som agerar som en stat med egna regler inuti staten. Där fanns många intressanta delar. Som den om offentliga handlingar. Eller Matrigmatestet för högre chefer som jag inte kan låta bli att citera (s18):

"Matrigma-testen är ett icke verbalt begåvningstest. I en grupp som är representativ för den svenska befolkningen är det en av sex (ca 17 procent) som får ett högt värde på detta begåvningstest. I de befattningar som testerna gäller kan det ses som viktigt att bl.a. kunna se och förstå komplexa problemsamband. Det vore därför önskvärt att resultatet för dessa chefer på begåvningstesten hamnade på en nivå som låg över ett genomsnittligt värde (dvs. hamnade i kategorin högt), men bara knappt 12 procent av polischeferna nådde upp till denna nivå. Det betyder att utfallet avseende antal individer som hamnade i kategorin ”högt” till och med var lägre än vad en normgrupp som är representativ för den svenska befolkningen skulle ha fått. "

I rapporten demonstreras med flera exempel hur polisen frångår likabehandlingsprincipen samt objektivitetsprincipen. Det bör dock påpekas att dessa exempel faller tillbaka på instruktioner från enskilda högre tjänstemän inom polismyndigheten.

Polisen lyckas slarva bort ca 10% av de anmälningar som görs, anmälningar som kommer bort genom att de aldrig ges något diarienuummer. Inte minst gäller detta demokrati- och hatbrott, här sticker område syd ut och tappar bort betydligt fler anmälningar än övriga regioner.

Sedan finns det en utbredd rädsla bland polisens medarbetare att uttrycka kritik och förbättringsförslag internt, något som jag själv hört från ett par poliser jag känner men såhär står det i rapporten (s43):

"Det är vanligt att personer från olika verksamhetsgrenar hör av sig till rapportförfattaren och berättar om saker de tycker är fel och som de är frustrerade över. Det rör sig om personer på olika hierarkiska nivåer inom Polismyndigheten. Orsaken till att de hör av sig verkar vara deras rättspatos i kombination med att de förstår vilka problem som kan uppstå för dem inom Polismyndigheten om de själva belyser problemen. Det finns en stor rädsla bland anställda att bli straffade om de för fram problem."

Jag kommer osökt att tänka på följande popkulturella referens från 2000AD:

Ni kan ju ha detta i bakhuvudet senare i dag då nytillträdde rikspolischefen Anders Thornberg sommarpratar. Hur skall han ratta en organisation med problem som dessa?

_________________

Rapporten har även uppmärksammants i SvD, Corren, Svensk Jakt, BLT, 

Intressant att notera är att rapportens resultat inte plockats upp av TT och därmed fått generell spridning i svenska medier. 

Jägare mot barnsexhandel

Varje normalt funtad människa, särskilt de som har barn, är emot barnsexhandel. Ändå förekommer det. Årets upplaga av musikhjälpen är inriktad på att motverka barnsexhandel.

Barn är inte till salu #mh2017

Det finns en bössa från oss jägare. För mig visar den att vi förmår prioritera och vet att problemet med barnsexhandel är större och viktigare än vår jakt.

Jag har gett pengar, gör det du med!

Du hittar JÄGARE MOT BARNSEXHANDEL här!

När detta skrivs ligger vi på 26 plats över de bössor som samlat in mest pengar. Hjälp till att höja oss några platser.

_________________________________
Det finns de som inte ger och säger:

"Nej pga att knappt 10% av det alla stora hjälporganisationer får in går till behövande och jag är inte intresserad av att betala deras feta löner"

Då säger jag att det bara är en okunnig, dålig och feg ursäkt att vara snål. 90-konton är hårt reglerade. Om mer än 25% av intäkterna tas ut till administration riskerar organisationen att förlora sitt fördelaktiga 90-konto. Vilket också sker med jämna mellanrum, tex så har Cancer- och Trafikskadades Riksförbund, Oskarfonden, Permobil- stiftelsen och Insamlingsstiftelsen En hjälpande hand förlorat sina 90-konton just på grund av att en allt för liten del av insamlade medel använts till insamlingens syfte. Vad gäller Musikhjälpen (Radiohjälpen) så har de en overheadkostnad på 20% vilket innebär att 80 kr av varje insamlad 100-ing gör skillnad.

Brev till politiker ang förändring i vapendirektivet

Jag skickade just följande brev till politikerna i min valkrets och till våra EU-parlamentariker:

Hej!
Jag skriver detta med anledning av att EU-kommissionen arbetar med att förändra vapendirektivet. Att man förändrar regelverk behöver i sig inte vara fel men det måste ske transparent och rättssäker, nya regler får absolut inte hastas fram. Där måste finnas möjligheter att komma med synpunkter och det måste få göras ordentliga konsekvensanalyser. Så är inte fallet med de föreslagna förändringarna av vapendirektivet. Förslaget är ofullständigt och dåligt genomarbetat, förvisso har man arbetat med det länge men det är helt uppenbart att de fruktansvärda händelserna i Paris gjorde att förslaget kastades fram i befintligt skick för att EU-kommissionen skulle framstå som handlingskraftiga. För dem som har lite insikt i frågorna blir intrycket det motsatta. Processen framstår som oprofessionell och populistisk.
Några av problemen i förslaget är:
· Förslag att halvautomatiska vapen skall förbjudas. Här är det svårt att veta exakt vad som avses, skrivningen är snårig och eventuellt är det ”högkapacitetsvapen” som åsyftas. Där finns även en tendens till rent utseendemässig bedömning. Det öppnar upp för godtycklighet vilket skapar ett juridiskt moras. Det finns flera praktiska och förvaltnignsmässiga problem med förslaget, jag väljer att exemplifiera med ett: I Sverige är halvautomatiska jaktvapen vanligt, och blir allt vanligare i takt med att vildsvinsstammen ökar. Det är helt enkelt en väldigt ändamålsenlig vapentyp när vildsvin skall förvaltas. Förslaget gör inte att man kommer åt illegal vapenhandel eller stoppar terrorism.
· Förslag att införa 5-åriga vapenlicenser. Exakt vilka vapentyper som förslaget avser framgår inte. Erfarenhetsmässigt från den svenska situationen där de flesta enhandsvapen redan nu är inskränkta till 5-års licenser visar att det är krångligt och kräver en stor administrativ apparat. Dessutom är det rättsosäkert vilket JO kritiserat den svenska polismyndigheten för upprepade gånger de senaste åren. Behöver de euoropeiska samhällena verkligen mer administration? Förslaget gör inte att man kommer åt illegal vapenhandel eller stoppar terrorism.

· Förbud mot annonsering/fjärrhandel med vapen och vapendelar. Sverige är ett långt och glest befolkat land. Det präglas av stora avstånd där kommunikation och handel via internet blivit allt viktigare redskap för att folk över huvud taget skall kunna bo kvar och leva på landsbygden i allmänhet och glesbygden i synnerhet. Ett av förslagen i det nya direktivet är att fjärrhandel och annonsering av vapen och vapendelar skall förbjudas. Om det enbart avser privatpersoner eller även innefattar företag är lite oklart. Förbud mot detta skulle innebära mycket stora problem för såväl skyttar som jägare över hela landet, särskilt utanför de större tätorterna. Förslaget skulle inte medföra att man kommer åt illegal vapenhandel eller stoppar terrorism.

· Läkarintyg för att få inneha vapen. I Sverige prövas den som önskar köpa vapen mot belastningsregistret, möjligen kan man tänka sig en säkerhetsprovning i likhet med den som görs på personer med säkerhetsklassade yrken som komplement. I Sverige har läkare anmälningsskyldighet om de anser att en vapeninnehavare av medicinska skäl är olämplig. Hur som helst skulle förslaget inte innebära att man kommer åt illegal vapenhandel eller stoppar terrorism.
Samtidigt finns det saker man kan ta fasta på och göra något åt inom EU:

· Det finns poänger med att samma regler gäller över hela EU när vapen deaktiveras varaktigt. Att det flyter omkring vapen som är enkla att återaktivera är inte bra. I Sverige har det kryphålet täppts till men av allt att döma är reglerna olika inom EU.

· Jag är osäker på om förvaringsregler finns med i förslaget. I Sverige är stölder av legala vapen förhållandevis ovanligt, och när de sker så är det oftast för att tjuvarna tagit med ett helt vapenskåp i syfte att undersöka om där finns pengar. Om kraven på vapenförvaring över hela EU läggs på samma nivå bör åtskilliga stölder kunna undvikas.
Men hur man än vänder och vrider på det hela så är det sällsynt att legala vapen används vid terrordåd. Att göra Europas strikta vapenlagar ännu striktare i tron om att det skulle försvåra framtida terrordåd är helt fel. Det är den illegala vapenmarknaden man behöver komma åt, inte den strikt reglerade legala marknaden.

För övrigt visar statistik från riksidrottsförbundet (redovisad i oktober 2015) att skytte är den sport där ungdomsaktiviteten ökar tredje mest i relativa tal. I absoluta tal är det den sport som ökar mest. Därtill kommer skidskytte som ökar fjärden mest i relativa tal, dock så sker ökningen från en från början tämligen blygsam nivå. Organiserad skytteverksamhet är med andra ord en meningsfull och viktig ungdomsverkssamhet. Att försvåra detta framstår som kontraproduktivt när den övergripande inställningen i samhället är att föreningsengagemang är bra.

Problemen med förslaget är att det är otydligt skrivet och helt saknar konsekvensanalys, båda dessa faktorer gör förslaget rättsosäkert i en tid då vi måste vara extremt noga med rättssäkerheten och absolut inte får förhasta oss.
Sammanfattningsvis är EU-kommissionens förslag till ändringar i vapendirektivet direkt besinningslösa då legala vapen inte är problemet.

Med vänlig hälsning
Leif Häggström, jägare, jaktskribent och jaktbloggare.

Media och Naturskyddsföreningen

Jag har nu fundarat bra länge på att plocka upp fenomenet att media aldrig ställer de svåra eller hårda frågorna till miljörörelsen i allmänhet och Naturskyddsföreningen i synnerhet. Kanske beror det på att de alltid lyckas utmåla sig som the good guys i princip oavsett vad de månde säga.

Sedan 1989 har den svenska journalistkåren undersökts var 5:e år. 2006 års rapport väckte stor uppmärksamhet. I den presenterade professor Kent Asp journalistkårens partisympatier. Utgångspunkten i studien var:

Journalister tillhör en yrkesgrupp i samhället där den enskilde individens personliga värderingar och åsikter direkt kan påverka yrkesutövningen. Det är inte unikt för journalister. Det gäller också andra yrkesgrupper som domare, lärare och forskare. De är, om vi så vill, grupper med makt där deras personliga åsikter och värderingar kan påverka de domar som fälls, den undervisning som ges, den forskning som utförs – och den bild som ges av vårt samhälle. Det finns därför ett legitimt vetenskapligt intresse att studera de värderingar och åsikter som finns hos olika inflytelserika grupper i samhället.

Undersökningen samlade in uppgifter från inte mindre än 1100 journalister, vilket gör det till en stor undersökning av en enskild yrkesgrupp. Det gör även att resultaten bör betraktas som representativa. Resultaten då visade att journalistkåren, som sedan tidigare är att betrakta som röd-grön nu i allt högre utsträckning sympatiserar med miljöpartiet. Så mycket som 1/4:del av journalisttkåren sympatier med miljöpartiet medan det i slutet av 1990-talet var 1/3 som kände sympatier med vänsterpartiet.

Om vi hoppar 5 år frammåt i tiden, till 2011, så visar motsvarande studie att över 40% av journalisterna ansåg att miljöpartiet var det bästa partiet. Skillnaden mot allmänheten är högst markant:

Omformulerar man frågan, från "vilket parti tycker du är bäst" till:

Det talas om en grön dimension i svensk politik. Var på skalan skulle du vilja placera dig själv?

Blir bilden ännu intressantare:

Gruppen svarande kan delas in ytterligare. Tex är sympatierna för miljöpartiet högre bland radio och tv-journalister än bland dagspressens journalister.* Ju högre landsortsprägel en tidning har destu lägre är sympatierna för miljöpartiet. Miljöpartiets stöd är lägst bland sportjournalister även om det är det enskilt största partiet även där.

Det intressanta med detta är i vilken utsträckning partisympatierna får genomslag i nyhetsrapporteringen. Utgångspunkten är att journalister endast i ledare och krönikor faktiskt kan tillåta sig att uttrycka sin egen åsikt. I övriga delar av sin yrkesutövning skall de vara kritiskt neutrala och objektiva. Självfallet är det inte så i praktiken. Den personliga åsikten, samt arbetsgruppens åsikter, kommer att prägla det som skrivs. Det är givetvis därför journalisterna på Göteborgs-Posten protesterar så högljutt mot den nya politiska ledarredaktören Alice Teodorescu som snarare är konservativ än liberal.

Så långt journalisterna. Det jag är intresserad av är hur miljörörelsen i allmänhet och Naturskyddsföreningen i synnerhet drar nytta av detta. Mitt intryck sedan tidigare är att miljörörelsen mycket sällan granskas i sömmarna för sina uttalanden och sin argumentation, Gunnar Glöersen visar detta på ett tydligt sätt avseende vargjakt.

 När tidningen miljöaktuellt rankar sveriges miljömäktigaste kunde man 2014 läsa följande:

Ingen organisation med så högt rankad miljömäktighet bör undgå granskning, men varför är det så få som granskar dem? Och varför går ordföranden i taket när han väl granskas?
Svaret på fråga 2 är enkelt, de är inte vana att granskas. Svaret på fråga ett tror jag ligger i resonemanget ovan, journalisternas partisympatier.

Timbro** medieinstitut har granskat Naturskyddsföreningen och publicerat rapporten Mediers gullegrisar. Det är en granskning av hur just medier hanterar naturskyddsföreningen:

Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. 

Ett konstaterande som vi känner igen från alla vargjaktsdebatter är följande:

De flesta debatter utgår från en problemformulering som ligger nära de frågor som Naturskyddsföreningen driver. Det är Naturskyddsföreningens perspektiv på en mer eller mindre kontroversiell fråga som dominerar helt, exempelvis att det är problematiskt med sopimport, uppluckrat strandskydd, resande och turism eller kemikalier i samhället.

De som är emot Naturskyddsföreningen startar med få undantag i ett underläge:

I två–tre fall har debatten en problemformulering som i grunden är kritisk till Naturskyddsföreningens agenda, och det handlar i två fall om ekologisk mat. I samtliga övriga fall är det dock Naturskyddsföreningens perspektiv som är den goda normen, och som pekar på ett viktigt och relevant problem. 

Förutom att naturskyddsföreningen inte behandlas som en makthavare så får de mycket medieutrymme. Förklaringarna som Timbro lyfter fram är:

• Att SNF inte betraktas som makthavare; 
• Medierna har genom nedskärningar tappat möjligheten till kritisk granskning; 
• Medierna uppfattar SNF som "en god kraft"
• Journalisternas egna sympatier påverkar hur de genomför sin yrkesgärning

Jag tror personligen att Timbro i detta fall är inne på helt rätt spår. Samtliga dessa fyra parametrar spelar in. Därför får SNF en oproportionerligt stor plats i miljöpolitiken, det är en synnerligen kraftfull och resursstark lobbyorganisation!
_____________________
*SVT slår givetvis ifrån sig, men när flera undersökningar i rad visar detta allt tydligare blir försvaret bara löjligt.
**Timbro kan man tycka vad man vill om, jag känner ett spontant motstånd mot dem men måste ändå erkänna att de gjort ett par vassa analyser av ämnen som intresserar mig, tex vapenfrågan och snf.

Journalistik, landsbygd och demokrati - ett akut problem

Härom dagen gick Bengt Berg ut och kritiserade urbaniseringen av media. Såhär lät det i TV-inslaget:

Bengt beskriver hur media och journalistkårenhamnar i storstaden och syftar då på Karlstad visavi resten av Vrämland i allmänhet och Bengts hemkommun Torsby i synnerhet. Jag tycker att det var en allt för snäv beskrivning. Jag skulle vilja se det som en tendens där media i dagsläget klumpar ihhop sig i Stockholm. Med viss eftersläpning i Göteborg och Malmö. Men även i Sveriges andra och tredje stad börjar det bli tommare på journalister. Godmorgon Sverige hade också uppe detta som diskussionsämne:


Det finns såklart kvar en del journalister ute i sverige också men det blir glesare, tex lade TV4 ner sina lokalredaktioner helt härom året. Så sent som igår tog P1s medierna upp problemet med tidningsdöd och valde exemplet östra småland med flaggskeppet Barometern.


Jag har varit inne på detta tidigare ett par gånger, men det är en demokratisk fråga så jag tvekar inte en sekund att upprepa mig. Några fakta:
1/ jurnalistkåren är vänster-grön i sin partisympati och detta spiller över på hur nyheter rapporteras.
2/ journalistkåren bor till stor del i finare stadsdelar i storstäder, detta spiller över på hur nyheter rapporteras.

I Godmorgon Sverigeklippet lyfts en intressant studie fram. Förr rekryterades journalister från alla samhällsklasser. Idag kommer journalisterna från stabila förhållanden i den övre medelklassen. Dvs de grupper i befolkningen som har råd att jobba länge under osäkra anställningsförhållanden. Det är en social snedrekrytering. Sedan minskar mängden journalister, vi kan regionalt se närmast en halvering under den senaste femårsperioden. Allt detta bidrar till minskad journalistsik bredd och sämre journalistik. Om man nu anser att journalistiken skall täcka stora delar av det som är relevant för samhället och belysa det ur olika perspektiv.

Några tankar kring polisen och rättspraxis

I en färsk dom i Förvaltningsrätten Göteborg får polisen ordentligt på pälsen för att de hittar på egna regler och krav som inte är förankrade i svensk lag när det gäller att utfärda licens på ett målskyttevapen. Egentligen är det väl självklart att polisen skall följa svensk lag och inte hitta på egna regler? Länspolismästaren i Jönköpings län har ansatts hårt angående den kommande demonstrationen som Svenskarnas Parti kommer att genomföra i Jönköping. Han står på sig och hävdar partiets rätt att demonstrera med orden:

Vi som polisanställda måste i vår myndighetsutövning förhålla oss till de lagar och den rättspraxis som finns och får inte låta våra egna personliga åsikter påverka.

Vidare:

Det framgår av rättspraxis att skälen för att neka tillstånd för en demonstration ska grundas på arrangerande organisations egen historik, till exempel att den vid tidigare tillfällen själv orsakat ordningsstörningar vid sin egen sammankomst. Motdemonstranters angrepp ska och kan inte ligga den sökande till last. Detta ter sig självklart, då det annars vore så att endast åsikter som majoriteten i samhället delar, kan framföras med skydd av yttrandefriheten och demonstrationsrätten.

Om man tillämpar samma resonemang på vapenlicensgivning skulle det kunna lyda:

Det framgår av rättspraxis att skälen för att neka tillstånd för en demonstration tillstånd att inneha vapen ska grundas på arrangerande organisations individens egen historik, till exempel att den vid tidigare tillfällen själv orsakat ordningsstörningar vid sin egen sammankomst. Motdemonstranters angrepp Andra individers missbruk av vapen ska och kan inte ligga den sökande till last. Detta ter sig självklart, då det annars vore så att endast åsikter intressen som majoriteten i samhället delar, kan framföras utföras med skydd av yttrandefriheten organisationsfriheten och demonstrationsrätten äganderätten.

Att jag skulle nekas licens på den drilling jag har sökt licens på nu på grund av att en 75-årig jägare i Boden sköt sin sambo med ett jaktgevär är med andra ord fullständigt orimligt. Trots detta är det i princip så polisen (eller i vart fall deras vapenansvarige på RPS) resonerar när de (han?) försöker döda vissa skyttesporter...

Några tankar om RPS Peter Thorsell hittar ni här, här, här och här.

Remissinstanserna ville INTE att auktorisation av polisen skall gälla i ny vapenlag!

Lagrådsremissen för ny vapenlag presenterades tidigare idag. I diskussionerna under dagen har det framförts att regeringen lyssnat på remissinstanserna och justerat efter vad de skrev. Men så är inte riktigt fallet, en tung del kvarstår och det är att polisen skall bestämma vilka föreningar som är OK och vilka som inte är betrodda. Få eller inga remissinstanser tyckte att detta var ett bra förslag. En av mina läsare reder ut vad remissinstanserna faktiskt sade:

Sammanfattning av remissvar
IPSC Sverige NEJ Utredarens förslag om Auktorisation innebär
rättsosäkerhet
Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Jägarnas Riksförbund NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Naturvårdsverket NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Jägareförbundet NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Mångkampsförbundet NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Pistolskytteförbundet NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Observera att Svenska Pistolskytteförbundet remissvar har de utgått från att villkoren för auktorisation skulle skrivas in i lag eller förordning!
Skyttesportförbundet NJA Håller med delvis
Mångkampsförbundet NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning
Svartkrutsskyttefederationen NEJ Nej på inga villkor - odemokratiskt
Sv Vapenägares Förbund NEJ Villkor måste fastställas i lag eller förordning

IPSC Sverige
3 och 4 att samtliga regleringar som omfattar skytteföreningar och villkor för enskildas vapeninnehav fastställs i lag eller förordning. Minsta risk för rättsosäkerhet och godtycke får ej finnas i kombination med vapen
Avsnitt 3 - Prövning av föreningar för jakt eller målskytte
Utredningens förslag kan utvecklas med att innehålla tydliga vägar för framtida nya förbunds auktorisationsprocesser samt förutsättningar för de befintliga att både behålla och frånta sauktorisation. Vi föreslår därför att förslaget om auktorisation kompletteras med i lag eller förordning fastställda kriterier.

Jägarnas riksförbund
De regler/krav som ska gälla för at meddela tillstånd till föreningar att inneha vapen för målskjutnig ska anges/definieras i lag eller förordning för att en tydlighet ska uppnås. Det finns inga förslag i utredningen kring sådan författningstext vilket gör att utredningen bör kompletteras med sådan.

Naturvårdsverket
Prövning av föreningar för jakt eller målskytte: Utredningens förslag kräver närmare kriterier, vilka bör preciseras i förordning eller föreskrifter, utfärdade med stöd av den föreslagna lagen. Jakt som sådant bör inte vara ett skäl för en sammanslutning att få innehavstillstånd för vapen, vilket heller inte är fallet idag. Benämningen sammanslutning bör behållas.
Prövning av föreningar för jakt och målskytte
Enligt kommittédirektiven (Dir. 2012:19) sid. 4 ska utredaren föreslå en annan ”tydligare ordning” för prövningen av om en skytteförening ska beviljas tillstånd att inneha skjutvapen. Emellertid föreslår utredningen inga nya regler utan anser endast att Rikspolisstyrelsen ska utfärda närmare föreskrifter i frågan. Naturvårdsverket anser att dessa krav bör anges i förordning för bästa tydlighet. Utredningen har inte presenterat något författningsförslag, vilket framhålls i kommittédirektiven. Vidare ska förslaget enligt Dir 2012:19 inte innefatta en översyn av förutsättningarna för enskilda att inneha vapen för jakt i första hand utan det är enskildas och sammanslutningars innehav av målskyttevapen som avses. Detta framgår också när man läser direktiven. 2 kap 3 § VL anger i och för sig ”sammanslutningar för jakt eller målskytte”. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning avses med detta ”sammanslutningar för jaktskytte eller målskytte”. Ett bindestreck efter ”jakt” måste ha fallit bort ur författningstexten. Avsikten är inte att sammanslutningar ska kunna inneha vapen för jakt utan endast för målskytte. Av 2 kap 3 § 1 p VF framgår också att det endast är enskilda som kan erhålla tillstånd att inneha vapen för jakt eftersom det kräver att jägarexamen avläggs för innehav av sådana vapen. Jägarexamen kan i sin tur endast avläggas av fysiska personer och därmed kan inte sammanslutningar erhålla tillstånd att inneha vapen för jakt eftersom de per definition är juridiska personer.

Jägareförbundet
Prövning av föreningar för jakt och målskytte: Utredningens förslag brister i detaljer och de närmare kriterierna bör preciseras i lag eller förordning. Jakt som sådant bör inte vara ett skäl för en sammanslutning att få innehavstillstånd för vapen, vilket heller inte är fallet idag. Benämningen sammanslutning bör behållas. Kravet på att endast ideella föreningar bör meddelas tillstånd att inneha vapen för målskjutningsändamål avstyrks. Utredningens förslag bör i övrigt omarbetas i stora delar för att kunna ligga till grund för lagstiftning i denna del.
Tydligare ordning
Enligt kommittédirektiven (Dir. 2012:19) sid. 4 ska utredaren föreslå en annan ”tydligare ordning” för prövningen av om en skytteförening ska beviljas tillstånd att inneha skjutvapen. Emellertid föreslår utredningen inga nya regler utan anser endast att Rikspolisstyrelsen ska utfärda närmare föreskrifter i frågan. Under utredningens gång har den samlade jakt- och skytterörelsen vid flera tillfällen framfört åsikten att just av denna anledning ska dessa krav stå angiven i lag eller förordning – i annat fall uppnås ingen ytterligare tydlighet i frågan. Utredningen har dock inte presenterad något författningsförslag, vilket borde ha skett enligt kommittédirektiven.
I huvudsak anser vi att förslaget med att auktorisera sammanslutningar efter på förhand angivna kriterier är genomförbart. Rikspolisstyrelsen bör lämpligen vara den myndighet som utfärdar denna auktorisation, utövar tillsyn och återkallar densamma. De kriterier för hur detta ska gå till bör dock fastställas i lag eller i vart fall förordning. T.ex. så bör de närmare kraven på stabil organisation, kontinuitet och säkert skytte anges där, vilket även regeringen gett uttryck för i kommittédirektiven.
Som framförts till utredningen så har dagens tillämpning framförallt utgjort ett problem för mindre sammanslutningar, trots att de bedrivit skytteverksamhet i tiotals år och haft internationellt fastställda reglementen av oklanderlig natur rent säkerhetsmässigt. Antalet medlemmar i en sammanslutning bör således inte vara ett kriterium som i sig avgör en auktorisation. Så uppfattade vi också utredningen vid hearingen den 1 november 2012 då utredaren uttryckte att mindre föreningar måste kunna börja med nya skyttegrenar genom att erhålla auktorisation.

Svenska Mångkampsförbundet
Kapitel 3: Prövning av föreningar för jakt eller målskytte
Förbundet avstyrker i huvudsak utredningens förslag om annorlunda reglering av prövning av föreningar då dagens ordning måste anses vara tillfyllest. Om regleringen skall ändå skall ändras bör kriterierna för godkänd sammanslutning definieras i lag eller förordning.
Förbundet avstyrker också samtidigt utredningens förslag att endast att endast ideella föreningar bör meddelas tillstånd att inneha vapen för målskjutningsändamål. En sådan ordning skulle kunna tolkas som att föreningar (eller företag) med kommersiella intressen inte skulle tillåtas ha skjutvapen. Det skulle riskera att slå ut exempelvis de kommersiella skjutbanor och jägarexamensskolor som finns idag.

Svenska Pistolskytteförbundet
Förslaget om auktorisation och tillsyn kan förbundet tillstyrka. I praktiken torde auktorisationen bli av liten omfattning eftersom de förbund som idag är godkända av RPS blir auktoriserade med automatik och det inte enligt utredningen är tanken att skytteföreningarna ska söka auktorisation. Det är positivt att auktorisationen lagregleras och att de angivna kriterierna förs in i VL, liksom möjligheterna att överklaga klargörs.

Svenska Skyttesportförbundet
SvSF tillstyrker delvis utredningens förslag.
Vad gäller förslaget om auktorisation avviker det i sak inte nämnvärt från nuvarande ordning. SvSF anser att det är viktigt att det i första hand är de centrala organisationerna som erhåller auktorisation eftersom det är de som har det övergripande ansvaret för att alla underlydande föreningar upprätthåller de krav som ställs för att erhålla auktorisation.
SvSF tillstyrker utredningens förslag med följande tillägg.
När det gäller tillsynen av de auktoriserade förbunden/föreningarna bör det ske med en i lagstiftningen fastställt tidsintervall exempelvis vartannat år.

Svenska Svartkrutsfederationen
Hot mot demokratin i och med att makt flyttas från folkvalda politiker till myndighet(er) och tjänstemän:
• 2 kap. 17§: Rikspolisstyrelsen prövar frågor om auktorisation. RPS får ensamrätt att ange de olika kriterierna utan krav på vad som är relevans och rimlighet för de olika kriterierna. Risken finns att enskilda tjänstemän med egen personlig agenda sätter reglerna i en annan riktning än vad de folkvalda representanterna i Riksdag eller Regering avsett.
• 2 kap. 18§ sista stycket: ”Auktoriserade föreningar ska lämna Rikspolisstyrelsen de upplysningar om verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn”. Det SSSF finner allvarligt är att det inte anges vilka upplysningar som skall lämnas in. Det har kommit till SSSF kännedom att lokala polismyndigheter begärt att få fullständiga medlemsförteckningar hos lokala skytteklubbar. Detta rimmar illa med individens rätt att vara med i olika föreningar utan att det skall vara registrerat hos olika myndigheter.

Sveriges Vapenägares Förbund
Att i lagtext (företrädesvis i vapenförordningen) reglera vad som krävs för att få ett godkännande innebär större rättssäkerhet och en möjlighet att överklaga att beslut. Tyvärr har utredningen inget författningsförslag om detta.

Allt har sin förklaring

När rovdjurspropositionen röstades igenom i höstas var SNFs ordförande Mikael Karlsson snabb på att meddela miljökommissionens ordförande detta:

Jag och flera med mig tyckte det var märkligt och inte så lite skvallrigt. Men nu har det fått sin förklaring. Mikael Karlsson avlönas av Naturvårdsverket för att göra precis det här. Att driva rovdjursfrågan till internationell prövning.

Det var igår som Svensk Jakt avslöjade att Naturvårdsverket ger SNF projektmedel för att enligt SNFs ansökan:

Förbereda och driva klagomål till EU-KOM, med förhoppning om att överträdelseärende öppnas (jämför Naturskyddsföreningens tidigare framgångar beträffande partikelhalt gatluft, vargpolitiken med flera.) Våra hittillsvarande klagomål måste betraktas som tämligen framgångsrika, och vi kommer att fortsätta att agera som en klok, påläst och trovärdig aktör i de ärenden vi driver som EU-klagomål

Vi har med andra ord den ordning i Sverige att en myndighet finansierar organisationer vilka motarbetar regeringens politik. Hur det är med "klok, påläst och trovärdig" i vargfrågan kan man definitivt ha sina synpunkter på. Jag tycker inte att de agerat utifrån dessa premisser, snarare upplever jag SNFs argumentation som på många sätt direkt lögnaktig eller i vart fall tendentiös.

Linka runt med hundarna och fundera

Gårdagens bravad straffar sig. Igår kändes allt bra men idag kan jag knappt gå. Hur som helst linkade jag runt en sväng med hundarna och kunde konstatera mängder med rävspår. Mer i skogen än på gärdena. Rådjursspår var det också gott om. Därtill hade två solitära grisar passerat under natten. De gick var för sig.

Funderade lite också. För det finns en del att fundera över just nu. Inte minst vad det gäller vårt samhälle. Jag tycker att det är beklämmande att vi inte klarar av att komma igång med en förvaltning av våra vargar. Detta är en marginell sak i vårt samhälle, visst är det många som påverkas men för samhällets överlevnad är den marginell. Att då inte klara av att hantera den på ett fungerande sätt trots att 13 år gått sedan de första politiska besluten togs i bred majoritet kring populationens stotlek är illavarslande. För klarar man inte en såpas marginell fråga som denna, hur skall man då klara de stora frågorna?

DNs Hanne Kjöler gör sitt bästa för att skapa förvirring i vargdebatten genom att sprida direkta missuppfattningar i sina kolumner. Det är så illa att miljöministern kännt sig tvungen att rätta kolumnisten:

(Bilden har jag lånat av min bloggkollega Ordjämten)

Noterar även en intressant debattinlaga från jägareförbundet. Den handlar om risken att vargförvaltningen i framtiden kommer att bedrivas illegalt nu ökar genom bevarandeorganisationernas försorg. Läsvärt: http://mobil.dn.se/debatt/risk-for-illegal-vargjakt/?brs=d

Slutligen, ett modetips för den som funderar på nya hundförarskor: