En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som de gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna, skriver Andreas Martinsson.Tyvärr bytte BT ut originalrubriken (Naturskyddsföreningen motarbetar biologisk mångfald) mot den lite mesigare Lodjursjakt bidrar till biologisk mångfald.
Nu har licensjakten efter lodjur avslutats. Västra Götaland tilldelades åtta djur och dessa fick jagas i Mark, Borås, Bollebygd och delar av Ulricehamns kommun. Tilldelning av lodjur var den högsta per areal i Sverige och speglar en mycket tät förekomst.
Licensjakten är beslutad av länsstyrelsen i Västra Götaland och är en del av den rovdjurspolitik som med bred majoritet är beslutad av riksdagen. Politiken innebär att det skall finnas ett visst antal lodjur jämnt fördelat över landet. Länsstyrelsen är ansvarig för att räkna hur många föryngringar av lodjur det finns. Inventeringsmetoderna bygger på spårning på snö i kombination med övervakningskameror. Det är endast familjegrupper som räknas.
Det faktiska antalet lodjur kommer med dessa metoder alltid att underskattas, eftersom kraven på att få en familjegrupp godkänd är mycket höga och att ensamma djur inte räknas. Licensjakten skall begränsa lodjursstammens fortsatta tillväxt, däremot hotar jakten inte den lokala lodjursstammen. Motivet till länsstyrelsens beslut om licensjakt är för det första att kraven för jakt uppnåtts och för det andra omfattande skador. Under 2016 och 2017 har lodjur, hittills, angripit och dödat 128 får vid 81 tillfällen i Sjuhärad.
Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg har överklagat länsstyrelsens beslut om licensjakten i flera steg. Först till förvaltningsrätten i Luleå, där rätten fann att länsstyrelsens beslut är riktigt. Därefter har Naturskyddsföreningen överklagat förvaltningsrättens dom till kammarrätten i Sundsvall.
Såväl Sveriges befolkning som Älvsborgs skogsbönder uppskattar det öppna betade landskapet. Öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla miljömålen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur- och växtliv. Men det är många som är ute efter fåren. För lodjur och varg är får ett lätt byte, medan lammen står på rävens och korpens meny. Att en del av fåren går åt till rovdjur är något bonden får räkna med, men det måste vara på en rimlig nivå för att man skall orka fortsätta.
De flesta fårägare har inte djuren för att livnära sig, utan för att hålla hagmarkerna öppna. Det är alltså inte den ekonomiska bördan som är tyngst när fåren dödas av rovdjur, utan den känslomässiga förlusten av sina djur.
Det alternativa sättet att bruka hagmarkerna är att plantera igen dem med gran. Det är mer lönsamt än att ha fårbetade hagmarker. Trots det väljer många bönder öppna marker närmast gårdarna före de pengar som skog skulle ha gett, åtminstone tills rovdjursskadorna blir för stora.
De betade hagmarkerna utgör nyckelbiotop för både djur och växter. De är viktiga för den biologiska mångfalden i skogsbygderna. Det samlade rovdjurstrycket, där lodjur är avgörande, behöver hållas lågt för att mulens marker skall hållas öppna. Det är viktigt att vara medveten om att flera skogsbönder, till följd av angreppen, inlett en avveckling av sin djurhållning. Avvecklingen leder till stor förlust av biologisk mångfald och att vi kommer längre från de nationella miljömålen.
En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som den gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna.
Antikroppar mot rabies funna i svenska fladdermöss
2016-12-13
Forskare vid Folkhälsomyndigheten, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Zoonoscentrum (ZSC) vid Uppsala universitet visar i en ny studie att en viss fladdermusart i södra Sverige har antikroppar mot rabies i blodet.
I studien påvisades antikroppar mot rabiesvirus av typen “European Bat Lyssa Virus” (EBLV) i blodet hos fladdermöss som under en sexårsperiod fångades in i södra och mellersta Sverige. Med gentekniska metoder undersöktes även om djuren hade arvsmassa från rabiesvirus i saliven.
Fyndet är inte helt oväntat med tanke på att samma typ av rabiesvirus påträffats hos fladdermöss i flera av våra grannländer. Även om risken för att människor ska smittas är ytterst liten kan den inte helt och hållet förbises.
Ingen av de 452 analyserade fladdermössen hade påvisbart rabiesvirus-RNA i sin saliv. Däremot hade 14 av fladdermössen antikroppar specifikt riktade mot rabiesvirus i blodet, vilket visar att de var eller nyligen hade varit infekterade av rabiesvirus.
Alla fladdermöss med rabies-specifika antikroppar tillhörde arten vattenfladdermöss och hade infångats antingen i Skåne eller i Småland. Däremot visade ingen av 246 fladdermöss fångade i Uppland tecken på rabiessmitta. Hos andra arter hittades ingen smitta.
Rabiesvirus är ett av världens mest fruktade virus. För personer som har börjat utveckla symtom efter att ha smittats slutar infektionen alltid med döden. För dem som efter att ha smittats snabbt behandlas med en kombination av vaccin och immunoglobulin (innan de hunnit utveckla några sjukdomssymtom) stoppas däremot infektionen nästan alltid och ger inga bestående besvär.
Idag vet vi att rabiesvirus finns i fladdermöss i många av Europas länder, inklusive Danmark, Norge, Finland och nu även Sverige. 1985 avled en fladdermusforskare i rabies, sannolikt smittad av EBLV-2, via ett bett av en fladdermus i Finland, och 2003 avled en fladdermusforskare i England efter ett bett av samma fladdermusart som bär på viruset här i Sverige.
Studien finns publicerad i facktidskriften Infection Ecology & Epidemiology, se http://www.infectionecologyandepidemiology.net/index.php/iee
En kaskelot har observerats av ett flertal personer i ett område mellan Särö, Vrångö, Donsö och Askimsviken under lördag 11 juni och söndag 12 juni. Förmodligen är det samma kaskelot som observerats i Öresund den 10 maj och norr om Fyn i Danmark 30 maj.Intresserad av valar? Kolla www.valar.se
Det är en unik händelse. Senaste kaskeloten längs svenska västkusten var i december 1988 då en död individ påträffades utanför Träslövsläge i Halland vars skelettmontage finns att beskåda på Naturhistoriska museet i Göteborg. Det var också i samma område, (Askimsviken), där museets berömda blåval strandade för 150 år sedan.
Omfattande urbanisering och avfolkning av landsbygden under mer än 60 år innebär att de flesta svenskar nu bor i stora eller medelstora städer, ofta långt från mer ”vild” natur. Detta riskerar att fortlöpande leda till allt sämre kunskap om naturen och om naturvård.För att belägga detta så har man arbetat tillsammans med Medborgarpanelen vid GU, på bilden nedan (som kanske behöver klickas upp) framgår att gemene man har pinsamt låg kunskap om centrala begrepp för hanteringen och den praktiska förvaltningen av naturen:
Vi fann samband, om än inte starka, mellan intresse för och kunskap om politik och samhällsfrågor respektive miljöfrågor. Dessa samband försvann så gott som helt då politik relaterades till natur och djurliv. Här använde vi inte begreppet naturvård, som inte var fullt begripligt, men ”natur och djurliv” borde vara fullt begripligt. Det är kanske inte överraskande, men tragiskt, att politiskt intresse och politisk kunskap inte samvarierar med intresse för och kunskap om natur och djur (korrelation, r, är ett statistiskt mått; naturligtvis fanns respondenter som avvek från mönstret). I politiken fattas viktiga beslut om hur naturen ska förvaltas.Vidare:
Naturen och (vissa) arter ligger många svenskar varmt om hjärtat, men kunskaperna om naturvård och om naturen brister. Vi befarar att i framtiden kommer inte allmänna etiska attityder att få så stor betydelse, om de inte grundas i bättre kunskaper som kan utnyttjas i hård argumentation inom politik och samhällsutvecklingVissa arter kan t.ex. läsas ut som de stora rovdjuren och rovfåglarna (särskilt ugglor). Trots detta är kunskapen om de stora artprojekten Projekt Pilgrimsfalk och Projekt Vitryggig Hackspett så låg som 22%. Jag blir då nyfiken på hur många som känner till jägareförbundets gamla projekt fjällgås.
Therefore, conservation-oriented management of such species should consider interspecific interactions, rather than focusing only on target populations of single species.Ett av de stora problemen med den 5-års plan för genetisk förstärkning som Naturvårdsverket hade på remiss under våren var just detta att den inte tog hänsyn till fler arter än varg. Ett annat problem var att den inte tog hänsyn till människan.
HEJ ALLA, DETTA ÄR VIKTIGT. DELA!!!I samband med diskussionen om Newsners.com olagliga användning av Lassi Rautiainens varg- och björnbilder och den sockersötalögnhistoria de försåg dem med, kom jag att tänka på Chris Palmer, den världsberömde naturfilmaren, och hans avslöjanden av fusket i naturfilmbranschen (Attenborough filmade en "vild" isbjörnsunges födsel på Hagenbecks i Hamburg, Disneys mannar kastade importerade lämlar utför ett stup för att visa de vandrande lämlarnas dödsförakt, att man filmar tama vargar och lejon mm och låtsas att de är vilda, hur maizenapulver i en nylonstrumpa alstrar ljudet av en björn som hasar utför en slänt, hur Disney bygger upp ett berg i studion och rullar en tam isbjörnsunge nerför det och mot hårda klippor för att ge dramatik åt en film osv osv i all oändlighet). Palmers bok är ytterst läsvärd, den heter Shooting in the Wild. Nu visar det sig att man gjort en intervjufilm om boken. Den är lång, men snälla, snälla, se och DELA!!!Här är intervjufilmen:
