Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

måndag 2 mars 2015

Polisens godtyckliga vapenlicenshantering

Man upphör aldrig att förvånas över skillnaderna mellan hur olika personer behandlas i samband med polisens licensgivning. Tex fick min granne tidsbegränsning och jag livstidslicens när vi sökte licenser på identiska grytrevolvrar....

 Än värre är situationen för landets sportskyttar. I vart fall dem som sysslar med enhandsvapen. Det har uppstått en situation med extremt godtycke och skillnaderna är extrema mellan olika län. Samma lag men olika tolkning och tillämpning. Det känns mindre rättssäkert. För att inte tala om handläggningstiderna och att det görs skillnad mellan olika typer av ansökningar där sportskyttar genomgående nedprioriterats till förmån för jägare. Inte direkt så att folk är lika inför lagen trots att behovet/skälet att äga vapen har lika stort lagstöd.

När en person söker licens på ett enhandsvapen förmår inte polisen på förhand specificera vilka krav som ställs för att erhålla licens.  Sportskytten Marcus Nohlberg har drabbats av detta. Hans liknelse vid körkortshantering är tragikomisk:
För att förklara situationen liknar han det vid ett körkortsärende. Där man plötsligt måste redovisa hur mycket bil man kört när man ska förnya sitt körkort - utan förvarning.
– Då fixar du en körlogg. Sedan tar det några veckor och så säger dom: "Du har inte kört tillräckligt. Du får inte något nytt körkort."
– "Oj vad konstigt", säger du då. "Min kompis som kört lika mycket fick ju sitt körkort?" "Ja, men det var andra förutsättningar för honom", säger dom. "Okej. Vilka förutsättningar gäller för mig då? Hur mycket måste jag köra?" "Det säger vi inte, men du måste köra mer".
– Det är ju galet. I en demokrati och rättsstat måste jag ju få veta vilka regler som gäller.
Därtill jämförs den som söker enhandsvapenlicens med en biltjuv (lyssna på ljudklippet nedan):

Örnräkning med positiva resultat

I helgen genomfördes årets stora örnräkning. Såhär skriver SvD, eller ja det är ju ett TT-reportage i grunden:
Under två timmar på lördagen genomfördes en omfattande örnräkning som sträckte sig över 28 kommuner i fem län i Mälarområdet, med 89 bemannade räkningsplatser. Sten Ullerstad på fältstationen Rördrommen är projektledare för räkningen, som har genomförts i ett samarbete mellan en rad ornitologiska föreningar och lokala avdelningar i Naturskyddsföreningen.
- Vi räknade 145 havsörnar och, vad vi vet, en kungsörn. Det är bättre än vad vi hade räknat med och bättre än i fjol, säger han.
- Det har varit dåliga isförhållanden, så yrkesfiskarna har inte kunnat lägga ut rens och överskottsfisk som de brukar. Det är en stapelföda för örnar. Men det har kanske kompenserats en del av slaktrester från framför allt vildsvinsjakt.

Örnräkningen har genomförts årligen ända sedan 1999, men i större omfattning sedan 2001. Antalet örnar är en bra indikator på tillståndet i naturen, eftersom örnen - precis som människan - står högst i näringskedjan.
Örnarna som har räknats i Mälarområdet kommer inte bara från närområdet, utan är ibland långväga gäster från bland annat Åland, inre delen av Finland och de nordligaste delarna av Sverige.
Även om örnstammen nu mår bra i Mälarområdet, efter att ha hämtat sig från förra seklets flitiga användande av mycket giftiga bekämpningsmedel, finns nya hot i andra delar av landet. Sten Ullerstad pekar ut allvarliga problem i Västernorrland, där gamla barkrester med höga halter av bland annat DDT som dumpats i sjöar av skogsindustrin har börjat följa landhöjningen upp i dagens ljus.
- Det är femtiotalets synder som börjar komma tillbaka, det är bekymmersamt, säger han.
Även trafikdödade örnar oroar Sten Ullerstad. Men det är inte bilar som är den största faran.
- Det är framför allt tågtrafiken som knäcker en hel del av den här faunan.
 Det jag funderar på är om det inte är det faktum att fjolåret var ett bra gnagarår som påverkat örnarna. Inte nödvändigtvis så att örnarna lever på smågnagare utan genom att predatortrycket på övriga djurs ungar blir lågt och det därmed blir mer mat för örnarna. Jag är väl medveten om att det finns en och annan jägare, framför allt av den gamla skolan, som är extremt kritisk till kroknäbbar. Men jag gillar örnar och andra rovfåglar (inte minst ugglor). Visst kan man uppfatta dem som konkurrenter men jag tycker att de är karismatiska och jag blir glad när jag ser vråken eller gladan hemmavid som sitter och rycker i de flådda grävlingkropparna jag la ut härom veckan.

söndag 1 mars 2015

Vindkraft och jakt, en ny vända

Härom dagen lyfte Jakt och Jägare i ett reportage av Mikael Moilainen fram synpunkter på vindkraft. I reportaget pratas det om förstörd jakt, iskast från rotorbladen mm vilket omöjliggör att man skall kunna jaga i anslutning till vindkraftverk. Jag vill med denna blogpost nyansera frågan.

Jag har arbetat en hel del med miljöeffekter av vindkraft. Under några år forskade jag på vindkraftens miljöpåverkan inom mitt expertområde och för närvarande har jag ett konsultuppdrag åt länsstyrelsen som handlar om uppföljning av hur man beskrev påverkan i tillståndsansökan (mkb) och hur påverkan egentligen blev. Privat har jag vindkraftverk i anslutning till två av mina jaktmarker. Jag är alltså väl insatt i problematiken såväl proffessionellt som personligt.

Först och främst kan jag konstatera att det finns många myter kring vindkraft. Mycket okunskap och framför allt en väldit stor oro. Många upplever vindkraften som en modern form av Baggböleri. Emellanåt är jag benägen att hålla med, men absolut inte alltid. Det jag däremot alltid skriver under på är att vindkraft förändrar landskapet och påverkar hur man upplever landskapet.
En av myterna som ofta lyfts fram när vindkraft kommer på tal är att det inte kommer att gå att bedriva jakt i vindkraftparken. Till viss del är det sant. Det kommer inte att gå att bedriva jakt i parken medan den byggs och det är av flera skäl. Ett första är att det under själva byggnationen, som tar allt ifrån kanske ett år till flera beroende på parkens storlek, är så stökigt, störigt och mycket oreda i form av buller, maskiner och människor att djuren helt enkelt undviker området. Ett andra är att det är så mycket folk i rörelse att det kan vara farligt för tredje person om man bedriver jakt där. Ett tredje argument är att man ofta inte får vistas i området under byggnation, det är trots allt att betrakta som en stor byggarbetsplats.

Så långt är oron befogad.

Men byggnationen är ett övergående fenomen. Efter ett par år återgår allt till något som påminner om hur det var innan. Det finns dock några stora skillnader. De jag såhär på rak arm vill lyfta fram är:

  1. Ljud. Det ligger en konstant ljudmatta i ett vindkraftpmråde. Beroende på hur man står så kanske man hör verken, eller så urskiljer man dem inte från övriga bakgrundsljud av vind i träden etc. Mest hör man verken när det är tämligen stilla på marknivå men blåser lite mer på 100-150 m höjd. Hur mycket man störs av detta är en fråga om tillvänjning. Många kommer snabbt att vänja sig andra kommer aldrig att vänja sig utan ständigt klaga. Från studier ifrån tex Laholm kan det konstateras att unga människor som vant sig vid verken från barnsben inte bryr sig så mycket om dem medan äldre människor som levt länge i området str sig mer på ljudet.
  2. Landskapsbilden. Den påverkas högst påtagligt. På den jaktmark jag har med verk på marken så tänker jag inte på dem på samma sätt som i norra Bohuslän där jag en fin dag kan räkna in ungefär 85 verk från markens högsta punkt. Inget verk är närmare än 7 km, men de påverkar ändå hur jag ser på landskapet. Detta är tveklöst ett störningsmoment ävenom det inte påverkar själva jakten. Man kan dock påverka det genom att välja att i högre grad vända sin blick åt de håll där det inte finns några verk. I och med att vindkraftverken rör sig så fångar de ögats intresse. Nu är de svenska verken ganska bra med sina trevingade rotorer. Jag ahr arbetat i områden i Danmark (Thy) där det finns gott om tvåvingade verk, de är extremt påtagliga och störande. Man blir i rpincip sjösjuk av dem. 
  3. Djuren, fåglar. Vindkraftverken tar i förhållande till andra mänskliga skapelser förhållandevis få fåglar. Detta trots att man kan föreställa sig något annan när man följer debatten. Genom analyser av fågelbestånd skall de sämst placerade verken utgå. Självklart blir det fel ibland men överlag är påverkan på fåglar klart överdriven (undantaget enstaka illa placerade verk).
  4. Djuren, däggdjur. Däggdjuren påverkas framför allt under byggnationen. Själva byggnationen innebär en så stor störning att djuren undviker området nästan helt. Men bara efter ett par år är mängden djur åter "normal". De kommer dock att röra sig lite annorlunda inom området. De kommer tex att undvika att söka sin vila i ljudzonen vid ett vindkraftverk. Helt enkelt därför att det blir svårare för dem att identifiera rovdjur i tid. 
  5. Infrastruktur. Genom vindkraften så skapas en fenomenalt god infrastruktur in i områden där det tidigare ofta varit lite si och så med väghållningen, inte minst vintertid. Vindkraftens vägar plogas vilket gör att man kan komma långt ut i landskapet med bil. Detta kommer att göra det väldigt mycket lättare att spåra av områden efter tex vargspår innan man släpper älghunden eller stövaren. Det kommer att göra transporter och viltvårdsåtgärder mycket lättare. Jag har sett många exempel på att vindkraftens vägar utnyttjats för att lätt kunna köra ut vinterfoder till klövvilt. Många av de ytor som skapas kan användas för viltvårdsåtgärder, varför inte så in fleråriga viltfoder eller gynna buskvegetationen på några av alla de kabelgator som kommer att hällas öppna?
  6. Iskast från rotorblad. Detta är något som ständigt lyfts fram. Isbildning på rotorblad där stora klumpar med is förmodas slängas iväg med enorm kraft. Vindkraftbolagen varnar för detta vid sina verk, det är de skyldiga att göra. Men sedan lite drygt 10 år är det standard att rotorbladen är försedda med värmeslingor. Värmeslinogr som motverkar isbildning på rotorbladen. Vindkraftbolagen tjänar in den lilla el de skickar ut i rotorbladen för att motverka isbildning genom att de samtidigt förhindrar den effektförlust is på rotorbladen innebbär. Att de samtidigt minskar riskerna vid verken är en win-win situation.
  7. Besöksförbud. Att man inte får gå in i området när parken är på plats är en vanlig myt. Tillträdesförbud gäller när parken byggs, men så är det på alla byggarbetsplatser. Jag har, bland alla de 100-tals verk jag besökt, endast stött på en enda park där jag sett tillträdesförbud när parken är i drift, mer om det nedan. 

Bilden ovan har jag tagit vid en liten park om fyra verk i Kulltorp, Värnamo kommun. Den ligger inte långt från High Chaparall. Den övre delen av skyltningen, varningen för nedfallande föremål är standardmässig. Det ser vi vid alla vindkraftverk i Sverige, även om den är tämligen överflödig vid de flesta moderna verk. Den nedre delen av skylten, obehöriga äga ej tillträde är en överträdelse av allemannsrätten. Jag har diskuterat just detta exempel med såväl berörda myndigheter (kommun smat energimyndigheten och naturvårdsverket) som fristående jurister och alla är eniga om att skyltningen är helt irrelevant, ja direkt olaglig. Därtill kan påpekas att det vis varje verk sitter övervakningskameror, de är skyltade. Det finns dock inga tillstånd från länsstyrelsen att bedriva kameraövervakning på dessa platser viöket gör även dem olagliga.

Kort sagt. Jag förstår att man blir störd, irriterad och arg över vindkraftverk på sin jaktmark. Men jag vill poängtera att man kan utnyttja bieffekterna av dem. Väljer man att göra något positivt av vindkraftparken så går det. Inte minst om man i ett så tidigt stadie som möjligt tar kontakt med företaget som anlägger vindkraften för att försöka få till någon form av fördel av det hela. Kanske kan man få el till jaktstugan eller viltslakteriet? Kanske kan man få dem att flytta massor på ett sådant sätt att man kan utyttja humösa jordlager för viltåkrar. Kanske kan man få till några fina pass. Eftersom det är ganska svårt att förhindra att de byggs är det smart att vara öppen för möjligheterna. Det är mitt personliga råd.
____________________________
Jag tar i detta inlägg inte någon ställning till hur samhällseffektiva vindkraftverk är. Kommer inte ta några diskussioner om praktikaliteter kring att skicka ut vindelen på stamnätet. Inte heller kommer jag att diskutera kostnader eller miljönytta. Men jag är öppen för konstruktiva synpunkter på hur de inverkar på jakt och djurliv.
____________________________
Vill du läsa mer om vad jag skrivit om vindkraft och jakt? Läs då:
Kompensationsåtgärder, 26/11 2010
Vindkraft och jakt, 11/5 2011
Jakt och vindkraft, 8/6 2011 (innehåller en insändare jag skrev till Sv Jakt)
Jakt och vindkraft igen, 5/7 2011
Vindkraftverk och fåglar, 18/11 2011
Vindkraft 25/11 2012
Vindkraft på jaktmarken, 15/1 2013
Modifierat perspektiv: vindkraft och klövvilt, 6/3 2014
Vad gör renar vid vindkraftverk, 25/11 2014

fredag 27 februari 2015

Äta hund?

Javisst det gjorde man i det som idag kallas sverige förr i tiden... Här är ett exempel på ben från en hund som styckats.  Från Falköping:

torsdag 26 februari 2015

Storm och stormfällen i framtiden samt indirekta effekter på viltet

Igår satt jag en heldag i möte på länsstyrelsen. Jag sitter som expert inom ett miljöområde och mötet handlade om hur framtida klimatförändringar påverkar miljön och vilka risker och möjligheter vi står inför i västsverige. Inget lätt område. Tanken är att vi skall göra en sektorsanalys utifrån en modell utvecklad i Wales för walesiska förhållanden. Hur som helst. Jag tänkte nu helt kort ta upp en aspekt av detta.

Vi har under senare år upplevt ett antal stormar. Varje vinter får vi en eller ett par klass 2 eller till och med klass 3 varningar om kommande hårt väder. Det är lätt att uppleva att det blåser mer nu än förr. Så är det inte riktigt. Det blåser faktiskt mindre. Skillnaden är att vi har ett informationsflöde som gör oss uppmärksamma på blåsten och dess effekter på ett helt annat sätt än tidigare. Kikar man på statistiken för södra sverige (det är södra sverige som är relevantast då storm är vanligare där än i norr då norra Sverige är skyddat av Norge) ser den ut såhär vad gäller årsmedelvind:
Vi har alltså en statistiskt sett minskande årsmedelvind i södra Sverige de senaste 110 åren. Men, undrar vän av ordningen, extremväder då? Har inte vindstyrkan i de enskilda stormarna ökat? Vi kan kika på det med för södra Sverige:
Visst finns det toppar, men det har gått upp och ner under hela studieperioden. Stormen Gudrun för 10 år sedan märks visserligen, men den befinner sig i gott sällskap med ett halvdussin andra stormar under 1900-talet.

För att närma oss problemet får vi kika på lite andra faktorer. Jag väljer att citera ett stycke från SMHIs hemsida:
Bristen på tjäle och att marken är blöt bidrar också till stormens verkningar på skogen.

Mildare och blötare vintrar förväntas bli vanligare i ett framtida klimat. Även tjäleförhållandena förändras efterhand. Därmed kan risken för stormskador öka oavsett förändringar i vindklimatet.

Skadebilden är också beroende av andra faktorer som är mer relaterade till människans beteende och vår sårbarhet för störningar i infrastrukturen, inte minst med avseende på elberoende. En ökning av stormskador beror alltså till viss del på att vi människor har skapat ett mer sårbart samhälle.
I inledningen till en rapport från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap konstateras krasst:
Omfattningen av stormskador har ökat under senare tid i Sverige såväl som i Europa. För Sveriges vidkommande inträffade de hittills mest omfattande skadorna och effekterna i samband med stormen Gudrun år 2005 då 18 personer miste livet. Skadekostnaderna har beräknats till sammanlagt 20,8 miljarder kronor (MSB 2012). Stormen Gudrun har av Energimyndigheten klassats som den allvarligaste naturkatastrofen som drabbat Sverige i modern tid (EM 2006). Utöver dödsfall och olyckor skadades skog, byggnader, infrastuktur och annan egendom. Skadorna gav i sin tur upphov till ytterligare effekter. Många av dessa är svåra att orsaksmässigt binda till stormtillfället och/eller att mäta och hamnar därför ofta utanför kalkylen. Det behöver dock inte betyda att de är mindre viktiga.
 Skadorna är stora. För jaktens och viltets del är det kanske skador i skogsmark som är mest intressant. Som jag förstått det hänger dessa ihop med primärt tre olika faktorer:

  1. Blöt mark, och i framtiden än blötare mark.Nederbörden beräknas öka 10-20%.
  2. Avsaknad av tjäle, tjälad mark ger färre rotvältor medan blöt mark släpper greppet om träden lättare. 2070-2100 beröknas vi ha tappat en månad av snötäcke/tjäle i snitt i sverige. 
  3. Monokulturer av gran och granodling på för gran olämpliga markslag.

Punkt 1 och 2 får man stöd för vilka källor man än tillfrågar, inte minst punkt 2 kommer att påverka viltet då vi i framtiden i södra sverige kommer att få färre tilfällen då temperaturen passerar nollpunkten. Jag har redan berört detta helt kort i en blogpost som handlar om att vi tex kan förvänta oss att älgen blir ovanligare i södra sverige till följd av klimatförändringarna. Punkt 3 är destu intressantare. Det är min absoluta och fasta åsikt att de stora skogsskador som vi såg i södra sverige i samband med stormarna Gudrun och Per är direkt avhängig våra monokullturer av gran (i kombination med blöt mark och avsaknad av tjäle). Granen är överrepresenterad i den fällda skogen. Det finns många faktorer till varför det ser ut på det viset, att gå in på dem är inte helt nödvändigt. Det intressanta är att skogsbruket trots vetskapen om att gran inte är optimalt ändå väljer att fortsätta med gran. I en doktorsavhandling från Lund om just detta kan man i sammanfattningen läsa:
En, åtminstone till att börja med, positiv effekt av klimatförändringarna är en ökad tillväxt i skogen. Om det sker på bekostnad av rotfasthet/stormfasthet eller ej vet jag inte men mitt intryck efter att ha arbetat med Stormarna Gudrun och Pers effekter på heltid i två år är att snabbvuxen skog i högre grad påverkats av stormarna än normal/långsamvuxen skog.

Hög produkton i skgelandskapet ger snabbare omloppstid och en större andel ungskog i markerna. Ungskogen är ytterst gynnsam för klövviltet i form av föda och skydd vilket gör att vi kan förvänta oss en tillväxt av klövviltstammarna ävenom älgstammarna kan förväntas misnaka i södra sverige till följd av att de inte kommer att hinna kalva inom den näringsrikaste perioden av växtsäsongen och därför kommer att få svarare tillväxt hos kalvarna. Ökat tryck från klövvilt riskerar att göra att skogsägarna fortsätter att planter den mindre smakrika granen på bekostnad av övriga trädslag. Den onda cirkeln kan sägas slutas i och med detta. Mer gran ger ju som påtalats större risk för stormskador i framtiden...

Jag lånar avslutningsvis ett citat till från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, en syn som delvis avviker fårn den som SMHI förfäktar (se ovan):
 Det framtida vindklimatet är osäkert men vi kan inte utesluta att det blir blåsigare framöver. Det finns tecken som tyder på att stormar skulle kunna bli både mera intensiva med högre vindhastigheter som följd och omfatta större geografiska områden (Rummukainen 2012). I kombination med en stigande havsnivå och förändrat nederbördsmönster till följd av klimatförändringarna kan framtida stormar ge upphov till omfattande och allvarliga översvämningar, särskilt i södra Sverige där en stigande havsnivå inte (tillräckligt) kompenseras av landhöjningen (SOU 2007). Även om det inte blir blåsigare framöver förväntas sannolikheten för stormskador på skog öka till följd av bland annat ökad tillväxt hos skogen under ett förändrat klimat.
Det blir intressant att se hur det utvecklas.
________________
Notera att jag i detta fall inte går in på klimatförändringarnas orsak, om de är helt naturliga, delvis naturliga och delvis mänskligt skapade eller helt orsakade av människan. I detta fall räcker det att konstatera att det är något som sker just nu och som vi kommer att se efekten av under vår livstid. Ävenom jag har min åsikt i frågan klar skall vi vara medvetna om att kraftiga klimatförändringar som ägt rum över blott en eller ett par generationer har ägt rum tidigare på våra breddgrader.


onsdag 25 februari 2015

Inte jaktbrott, däremot stöld eller hatbrott

Från Gällivartrakten rapporteras om en relativt omfattande stöld, eller som samebyns ordförande säger, hatbrott. Det hela gäller en grupp renar som klubbats (!) ihäl och slaktats upp. Att de inte skjutits indikeras av blodets spridning samt att det inte observerts någon skottlossning. Å andra sidan kan man med ett relativt klenkalibrigt vapen tillsammans med ljuddämpare få väldigt tysta vapen. Och ljuddämparen behöver inte ens vara registrerad då de går att köpa licensfritt över disk i Norge....

Eftersom det inte var slaktmogna djur utan dräktiga vajjor, dvs livdjur, uppskattas värdet på dem till åtminstone 100.000 kr. Samebyns ordförande säger:
– För mig är det helt befängt. Människor som gör så mot djur måste ha en allvarlig störning, ingen empati för något levande överhuvudtaget. Man känner en vanmakt.
– Jag skulle nästan kalla det för hatbrott. De har gett sig på djuren för att de inte tycker om oss, säger Matti Berg.
Tydligen har samebyn utsats för en del trakaserier tidigare:
Samebyn har genom åren varit med om flera renstölder, avsiktliga skoterpåkörningar och liknande. Men att renarna tidigare har klubbats ihjäl har Matti Berg däremot aldrig hört talas om.
 Detta var ena sidan som fick komma till tals. Börjar man rota i det hela så kommer en massa andra åsikter att bubbla upp, det finns en konfliktyta mellan rennäringen och inte minst skogsbruket då renarnas vinterbete kan gå hårt åt plantor och ungskog. Oaktat detta är det inte på något vis OK att ha ihjäl andra människors djur...

tisdag 24 februari 2015

Fler revir - en bieffekt av tjuvjakt på varg?

NWT uppmärksamma i en intressant artikel effketne av tjuvjakt. En lite förvånande effekt då man genom att illegalt ta bort alfapar har splittrat revir och därigenom skapat fler.... Effekten upptäcktes efter att dna-analyserna från årets licensjakt på varg börjat trilla in.

Den ursprungliga tanken med licensjakten i Värmland var att tömma fyra revir på varg. I tre av reviren var det "rätt" djur som fällds och de är i princip tömda. I det fjärde (Gårdsjöreviret) upptäcktes något märkligt:
En hel familjegrupp med vargar kom nämligen från ett annat revir än man tidigare trodde. Man var övertygad om att man sköt vargar från Gårdsjöreviret men nu visar det sig att två revirmarkerande vuxna djur och fyra valpar eller ungdjur kom från ett nytt revir som länsstyrelsens rovdjursspårare inte kände till. Det numera tomma reviret har fått namnet Dömlereviret.
Detta tros bero på tjuvjakt:
Dömlereviret har dessutom bildats som en direkt följd av ett försök till tjuvjakt. I februari 2013 spårades den revirmarkerande hannen från Gårdsjöreviret blödande och svårt haltande i trakten av Munkfors. Det fanns inga beslut om skyddsjakt i denna trakt och inte heller några rapporter om att någon skjutit på en angripande varg. Det kan därför inte ha handlat om något annat än ett försök till tjuvjakt.
Denne hanne från Gårdsjö förlorade sedan sin plats i det gamla reviret. Nu sköts han alltså vid Dömle och visade sig ha bildat ett nytt revir där. 
Dödas alfadjuren är risken, enligt myndigheterna, överhängande att  mängden angrepp på tamdjur ökar:
Om en tjuvjägare dödar föräldradjuren kan det dessutom leda till ökade problem med angrepp på rovdjur som ju ofta är lätta byten för en ung och oerfaren varg.
Sedan kan man fundera på tjuvjaktens roll visavi vargstammen:
Den illegala jakten har pågått länge men har hittills inte lett till någon minskning av vargstammen, snarare tvärtom. Den illegala jakten gör det också svårare för de seriösa jägare som ser fram emot att delta i licensjakt även kommande år. 
Något att fundera över för Rovdjursföreningen, WAS, APU mfl. Det är även något att fundera över för de som faktiskt ägnar sig åt att begå överlagda jaktbrott genom att försöka döda vargar.
_____________________________________
Svensk Jakt skriver också om detta:
DNA-analys av de fällda vargarna visar att fem av vargarna som sköts mycket riktigt tillhörde Gårdsjöreviret. Men de övriga sex fällda vargarna tillhörde ett annat revir, nämligen Dömle. Det råder alltså ingen tvekan om att jägarna hade rätt när de innan jakten menade att det inte handlade om ett revir i Gårdsjöområdet – utan två.
Svår särskiljning
Det har dock varit knepigt att särskilja de båda reviren från varandra. Detta eftersom den revirmarkerande hanen i Dömlereviret tidigare var den revirmarkerande hanen i Gårdsjöreviret. Hanen spårades av länsstyrelsen i Munkforstrakten i februari 2013. Då blödde och haltade vargen kraftigt.
Sedan har varghannen inte återfunnits i länsstyrelsens DNA-prov förrän ungefär ett år senare, då i Dömletrakten.
Varghannen sköts redan första dagen på licensjakten, då inom Dömlereviret. Han vägde 51 kilo.
Att det var den tidigare skadade hannen som  fälldes under årets jakt råder det ingen tvekan om då SVAs obduktion visar att han hade en utläkt skottskada. Vargrevirskarttan över Värmland ser nu ut såhär (länkad från Svensk Jakt):