Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

måndag 22 september 2014

Sämsta jaktfällkniven

Den sämsta jaktfällkniven jag stött på ännu så länge är en M-tech som jag köpte på skogs-elmia för ett par år sedan. Den är av linerlockmodell eller kanske en variant på framelock, är faktiskt inte säker på hur den skall kvalificeras. Hade den ej haft träsidorna skulle jag sagt framelock.  
Stålet är dåligt härdat lågvalitets 440-stål. Kniven tappar skärpan efter mindre än ett halvt rådjur. Buköppnaren levererades oslipad. Efter lite användning lossade skruven som håller fast bladet och kniven föll isär. Mitt absolut sämsta knivköp som visar att billigt kan vara extremt dumsnålt. 

Reservat, jakt och jaktbrott

I maj invigdes ett nytt naturreservat i Helsingborg, Bruces skog, det är på 240 hektar. För ett tag sedan anmäldes olaga jakt i området:
En dag i slutet av augusti cyklade Karl-Erik Söderqvist, som är fågelskådare och rör sig mycket ute i naturen, genom Bruces skog.
– Jag hörde skott och när jag kom närmare såg jag en jägare ligga i ett gömsle i skogskanten. Han hade placerat ut duvbulvaner och sköt med ett hagelgevär ut över en åker, säger han.
För Karl-Erik Söderqvist kändes det fel att se jägare i ett strövområde och han tog kontakt med stadsbyggnadsförvaltningen, som lovade undersöka saken. Han ifrågasatte även om det inte var ett brott mot föreskrifterna kring naturreservatet.
Uppenbarligen var det ett brott mot reservatsföreskrifterna, som jag för övrigt inte hittat på nätet. Nu blev det ingen polisanmälan, orsaken var att reservatet var så nytt att ägaren (Skanska) inte "hunnit" informera jakträttsarrendatorn om de nya reglerna. Jag är dock nyfiken på hur reglerna ser ut (undra om inte arrendatorn kan få billigare arrende framöver då det finns jakt som ej kan bedrivas). Jag tycker även att det är en olycklig tendens i samband med nya reservatsbildningar, detta att jakten betraktas som något konstigt och bör förbjudas.

Ett märkligt exempel på detta är Kosterhavets Nationalpark där jakten på fågel är ytterst begränsad och endast får utföras av fast boende i Strömstads och Tanums kommuner. Jag får säga att jag är tacksam över att min sjöfågelmark i Bohuslän inte ligger inom nationalparkens gränser....

söndag 21 september 2014

Råbock och dödsök


Så fort regnet mattades av stack jag ut. Råbock eller spetshjort var vad jag tänkt mig. Men som vanligt när jag är ute går räv före allt annat. 

Jag lämnade hundarna i bilen och gick över gärdena. Satte mig i ett lämpligt torn. Efter en kvart såg jag en rörelse i en bäckfåra. Satte kikaren till ögonen och fann en råbock med mördarhorn. Den var tämligen skymd och höll sig lågt i gräset säkert tjugo minuter innan den exponerade sig ordentligt ungefär 100 m bort. Då hade jag hunnit fundera både framåt och bakåt, jag gjorde bedömningen att det var en returare*.

Jag fann bogen i siktet. Tryckte av. 
BAM!
Såg bocken hoppa upp och tvärvända i luften för att rusa tillbaka mot skogen 150 m bort. Ett andraskott var omöjligt. Därefter försvann bocken i en glipa i skogsridån. 

Satan. 

Jag gick tillbaka till bilen och lämnade allt onödigt som kikare, skjutkäpp, regnrock mm. Hämtade spårlina och terriern. Vred ner kikarsiktesförstoringen till minimal förstoring.

Gick och kollade skottplatsen innan jag släppte på hunden som var taggad till tusen. Inga tveksamheter där. Hon började i bäckfåran. Följde bockens betesdtrövande fram till skottplatsen och bort mot skogen. 

Och där låg han. Fem meter innanför skogskanten med båda lungorna genomskjutna av ett bra skott förstår jag inte att han kom så långt. Nåja. Det visar bara än en gång hur viktigt det är med tränade eftersökshundar. 
*men någon returare var det inte utan en ungbock med spetsiga mördarhorn

lördag 20 september 2014

En förmiddag på älgbanan

Spenderade förmiddagen på älgbanan med sonen och ett par vänner. 7-åringen fick hjälpa till med markering men även skjuta på stillastående älg. 


fredag 19 september 2014

Lite duvjakt

Kom ut ett par timmar vid lunch idag. Det bästa jag kom på i jaktväg var att prova om det fanns några duvor i luften. Inte så stor chans men provar man inte så försvinner chansen helt...  

Sagt och gjort. Jag stack ut till en nyplöjd havreåker och satte ut bulvanerna. Efter ett tag började Essa skälla. Och någon minut senare slog en duvhök från ekarna där vi satt. Den slog mot bulvanerna... Inte bara en gång utan två gånger med en minuts mellanrum. Antagligen en ung och oerfaren en som trodde sig hittat ett lättfångat skrovmål.

Det var en fin stund i solen trots att duvorna uteblev. På håll såg jag en älgko med kalv. Jag upplever kalvarna som väldigt små i år. 

Fällknivar

Jag har planer på att skriva en del om fällknivar framöver. Det finns två starka skäl till detta.

1/ Fällknivar är tämligen ovanliga bland jägare. Finns de så följer de oftast med som "korvkniv", men ytterst sällan som primär jaktkniv. Vi har helt enkelt ingen tradition att använda fällknivar på det viset i Sverige, till skillnad från exempelvis USA.

2/ Fällknivar väcker inte samma uppmärksamhet som knivar i fodral i bältet. I en tid då knivlagen tillämpas allt hårdare kan det vara lämpligt att inte stoltsera med knivar i onödan. Att inte ta risker att få problem om man möter en polis i affären men har glömt att lägga av sid slidkniven.
Jag har redan inlett det hela med en grundlig genomgång av en top-of-the-line fällkniv från Pohl Force. Jag kommer att fortsätta med ett antal recensioner. De kommer grovt sett att följa min vanliga mall men jag kommer även att variera mig genom att tex jämföra flera knivar från samma tillverkare eller designer. Som vanligt kommer knivarna att testas praktiskt och utvärderas utifrån hur jag upplever att de presterar. Recensioner där kniven inte ens använts på ett djur är helt värdelösa ur ett jaktligt perspektiv. Jag kommer att vara tydlig med vilka konstruktioner och bladformer jag tycker är bra respektive olämpliga för jaktliga ändamål.

Tills jag publicerar nästa fällknivspost så kan ni alltid passa på att botanisera bland Knivbutiks och Wanderoos fina utbud av knivar. Jag handlar själv från båda dessa butiker och tycker att båda har en enastående bra serviceambition. (Och nej, jag får ingen ersättning för att skriva det)

torsdag 18 september 2014

Jakthatets blinda sida

På Nyheter 24 har det under de senaste veckorna rullat en debatt. En debatt som återkommer år från år, den handlar om de svenska jägarnas "lustmord" på 100.000 älgar. Debatten initierades i år av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Hon gick hårt ut med att Nu dör 100.000 älgar för nöjes skull. Hon hänger upp sig på att glada och stolta jägare låter sig fotograferas med vapen och, herre gud, döda djur i Sveriges natur. Hon fokuserar på dödandet och verkar tro att det är det som allt handlar om. Sedan lyfter hon fram skadeskjutningsfrekvensen, dock utan att nämna att eftersök i många fall snarast är rena dödsök eftersom älgen dör efter något hundratal meter. Men att ett djur inte dör knall fall av ett perfekt skott är ett pedagogiskt problem vi jägare har gentemot allmänheten. Kanske borde vi i framtiden snarare säga dödande skott istället för lungskott? För det är ju faktiskt det det är frågan om. Men Björkbom nöjer sig inte med att låta allmogens älgjakt ensam klä skott för hennes generella kritik. Såhär låter det lite senare i artikeln:
Fredlösa från första andetaget är rävar och grävlingar. Årsungar av räv och grävling får jagas under vår och sommar och sedan vidtar höst- och vinterjakten på de vuxna. De jagas för att de konkurrerar med jägarna om viltet. De tar nämligen byten som jägarna själva vill döda. Det här kallas för viltvård. Årligen dödas omkring 80 000 rävar och 30 000 grävlingar av den anledningen.
Änder och fasaner föds upp till levande måltavlor för hugade köpare. Det rör sig om flera hundra tusen fåglar som släpps ut för att dö i en kanonad av hagelskott. Hageljakten leder inte så förvånande till omfattande skadeskjutning och lidande för djuren.
275 000 måsar, kråkfåglar, duvor och björktrastar dödas för att de anses vara skadedjur. De drabbas av så kallad skyddsjakt året runt. Detta trots att skyddsjakt egentligen bara får ske ”om det inte finns någon annan lämplig lösning”.
Hur hon kan skilja ut de djur som skyddsjagas från övriga övergår mitt förstånd. Jag särredovisar då rakt inte skyddsjakten från övrig jaktstatistik...

Camilla Björkbom får efter ett tag mothugg av Jägareförbundets Magnus Rydholm (varför Jägarnas Riksförbund inte väljer att försvara jakten i allmänhet och rätten till älgjakt i synnerhet vet jag inte, men det där att ta ett allmänt ansvar för jakten som sådan är inte riktigt Jägarnas Riksförbunds grej).  Rydholm pratar lite generellt om människa och natur varefter han som slutkläm lyfter fram viltköttet:
Genom jakten får jägaren tillgång till ett mycket fint kött. Och det känns lite märkligt att Djurens rätt vill begränsa och förbjuda det mest etiska producerade köttet som finns. Jägarna skördar nämligen av ett överskott utan att ta på kapitalet. Målet är att det ska finnas minst lika vilt mycket nästa år. Jakt är således ett hållbart brukande och ett sunt resursutnyttjande.
En köttproduktion där djuren har levt fritt, utan slakttransporter, olika mediciner eller trånga bås och därtill är närproducerat och klimatsmart vill Camilla Björkbom begränsa. Det är mycket anmärkningsvärt.
Så är det något Djurens rätt borde slåss för så är det mer viltkött till allmänheten – inte mindre.
 I sin (slut?)replik skjuter Björkbom in sig på detta. Att viltköttet inte räcker till alla. Björkbom skriver även, kanske av okunskap, kanske för att smutskasta jägarkåren:
Jägareförbundet kräver att stora rovdjur som vargar och lodjur helst inte ska få finnas alls eller, i värsta fall, i så låga antal att de inte ska kunna konkurrera om älgar. De djur som Jägareförbundet vill gynna är de arter som det passar att fylla frysboxen med.
Jägare kallar det viltvård när de dödar årsgamla rävar och grävlingar i eller utanför grytet eller fångar mårdhundar i bensaxar. Det är inte jägare som gör insatser som hjälper djurarter som missgynnats. Var fanns jägarna när naturvårdare och ornitologer stödutfodrade havs- och kungsörnar eller födde upp och släppte ut utrotningshotade pilgrimsfalkar och berguvar? Det är förstås rovfåglar, och därmed konkurrenter, så de får inte hjälp av jägarna.
Utfodring av vilda djur och anläggning av viltvatten görs inte av altruism utan har som syfte att samla och förstärka antalet djur inför nästa jakt.
Jag vet inte om Björkbom någonsin studerat vad som händer på den plats där den skjutna älgen tagits ur. Det dröjer inte många timmar innan kråkfåglar, korpar och rovfåglar (ja även havs- och kungsörnar) börjar rycka i resterna. När mörkret faller vågar sig räven dit och ibland även en höstfet grävling som egentligen borde kolhydratladda för att bygga fett men som inte kan låta bli lite gratis protein. 

Jag vet inte om det är av okunskap som Björkbom värnar om mårdhunden, ett djur som internationellt klassas som ett hot mot biologisk mångfald och är en invasiv art. På vilket sätt är det enligt Björkbom dåligt att man fångar mårdhundarna?

Björkbom menar att de djur som Jägareförbundet vill gynna är de som passar att fylla frysboxarna med. Har hon missat Jägareförbundets arbete tillsammans med Nordens ark, ett arbete som går tillbaka flera decennier och syftar till att rädda fjällgåsen? Har Björkbom missat allt arbete som Jägareförbundet tillsammans med WWF lagt ner på att rädda uttern och se till att den kommer tillbaka i våra vattendrag? Något som till och med Svenska Rovdjursföreningen ger Jägareförbundet erkännande för! Det går att hitta många fler exempel, inte minst kring hur sjöfågel kan räddas genom samverkan mellan naturorganisationer, myndigheter och jägare, men Camilla Björkbom demonstrerar med stor tydlighet jakthatets blinda sida när hon väljer att svartmåla jägarkåren snarare än att försöka se till helhetsbilden.