Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdagen den 23:e april 2014

Märkliga prioriteringar avseende Tivedenvargarnas skador!

Härom året lyckades Naturvårdsverket med bedriften att flytta ett par vargar och få dem att stanna kvar i det tilltänkta området. I detta fall var det Tiveden i NÖ västergötland på gränsen till närke och värmland. Antagligen bra för den svenska vargstammen men ett hårt slag för de som försöker ha djur och jaga i området. Naturvårdsverket har nu avsatt en halv miljon kr extra i ersättningsmedel till just detta område/revir. I Svea Jord&Skog kan man läsa:
Naturvårdsverket har avsatt en rejäl klumpsumma pengar för att kompensera för de problem de inplanterade vargarna i Tiveden orsakat. En halv miljon kronor har avsatts. Exakt vad de ska användas till är i dagsläget inte klart.
– Det är första gången en sådan här kompensationssumma avsätts. Men vargarna i Tiveden är ju också unika. De är ju de enda Naturvårdsverket framgångsrikt lyckat flytta, säger Per Wedholm, som arbetar med rovdjursfrågor på Länsstyrelsen i Örebro.
Nu finns där såklart en stor hake. Pengarna får inte användas för att kompensera rivna djur:
Pengarna från Naturvårdsverket är villkorade till förebyggande åtgärder, inte ersättning för rivna djur.
– VI vet inte exakt hur pengarna ska användas än. Men troligen blir det rovdjursavvisande stängsel och röjning under befintliga staket, fortsätter Per Wedholm.
Konsekvensen blir att biologiskt värdefulla men svårstängslade betesmarker i Tivedenområdet skall överges till förmån för lättstängslat vallbete. Detta innebär att man uttryckligen från myndigheternas sida prioriterar den internationellt sett icke hotade vargen framför en mängd växter och småkryp som är betydligt mycket mer hotade och behöver hävd för att trivas... Det logiska hade varit om NVV tagit på sig att ersätta alla skador vargarna som man flyttat till området orsakar.

Tipstack till TG

Recension: Curing & Smoking, The River Cottage Handbook No.13

Det är många år sedan jag upptäckte den egensinnige kocken Hugh Fearnley Whittingstall som verkar i Dorset i södra England. Jag hittade honom via hans roliga TV-serie om självhushållning, River Cottage. Det hela växte till en stor rörelse med många olika delar, inte minst lobbying (t.ex. avseende hönshållning och hållbart fiske). Verksamheten har ett kommersiellt folkbildningsideal. Som en del av detta ger man såväl kurser som handböcker. En av de senaste handböckerna handlar om hur man kan ta till vara på (förädla) kött och fisk. En perfekt bok i dagens hipstersamhälle där korvstoppning och surdegsbröd tillhör mångas intresse. Nedan kan du kika i bokens första sidor:

Boken handlar om hur man kan röka, salta, torka och grava olika produkter. De första 140 sidorna handlar om metoder, ingredienser, utrustning etc. Dvs den allmänkunskap man skall ha med sig innan man ger sig på att torka och fermentera kött. Boken är på engelska men det är en, för att vara kokbok, lättläst produkt. Alla mått anges t.ex. i gram och liter. Inga konstiga engelska mått även om man på mängderna märker att den bitvis är skriven för engelska mått.

Receptdelen är på 110 sidor. Jag upplever recepten som betydligt enklare att ta till sig än flera av de korv och köttböcker som finns utgivna på svenska. Det hela är enkelt förklarat, så enkelt att det inte känns som omöjligt att våga sig på att försöka fermentera en salami för första gången. Recepten är primärt inriktade på griskött även om det finns fågel, fisk, vilt, lamm och nöt bland recepten så är det inga av dessa som matchar grisens fett vilket är avgörande för att få korvarna saftiga. Jag kan i och för sig mycket väl se mig själv byta ut köttslagen hejvilt, det är så jag fungerar. Men en mindre vågad jägare i köket skulle klara sig långt på att byta tamsvin mot vildsvin och därigenom ha mycket stor behållning av boken.

Steven Lamb. 2014. River Cottage Handbook No.13. Curing & Smoking.  Bloomsbury. ISBN 978 1 4088 0882 5


Boken kan t.ex. beställas på bokus för 156 kr.

tisdagen den 22:e april 2014

Militär vs djur

För andra gången på mindre än en månad dyker förslaget om att sätta in militär mot oönskade djur upp.

Första gången av den 1 april på Hela gotland. Då rapporterades att pansar skulle sättas in mot rådjuren:
Detta då försvaret behöver öva mot rörliga mål, samtidigt som den växande rådjursstammen är ett ökande problem. På detta vis vill länsstyrelsen så att säga slå två flugor i samma smäll.
Förslaget tas emot med tacksamhet av LRF vars medlemmar drabbas av rådjurens framfart, och av Motormännens riksförbund som bekymras över det stora antalet rådjursolyckor på de gotländska vägarna.
Idag, som ju inte är första april utan den 22:e kan man i Expressen läsa om liknande planer från skåne:
 Förslaget går ut på att soldaterna ska få öva sig att skjuta skarpt med AK4 mot vildsvinen. Och samtidigt som soldaterna får skjuta mot levande mål blir vildsvinen färre.
AK4,  ja då är det åtminstone klass 1, alltid något. Vidare:
Major Ohlsson vill starta vildsvinsjakten med hemvärnet i liten skala. Tanken är att fyra befäl ska hålla i säkerheten. De ska leda en mindre styrka.
- Säg att man har fem eller sex skyttar vid en åtel och en eldledare. När sedan svinen kommer fram är dessa ganska högljudda. Men det är viktigt att ha vinden mot dig. Annars luktar de dig med en gång.
- Och då menar jag att om man har en eldledare som delar in så att varje skytt har sin sugga som är tillåten.
- Sen måste man ta ett beslut att avge eld vid ett tillfälle. Och den skytt som då inte har fritt fält får inte skjuta.
Kanske kan gruppen då fälla fyra fem djur vid en åtel. Och kanske kan man ta fem åtlar på en natt.
Landsbygdsminister Eskil Erlandssons kommentar:
 - Men så länge man har jaktlicens och rätt utrustning kan man komma överens om möjlighet till jakt, till exempel där problemen med vildsvin är särskilt påtagliga.
Man hade kunnat tro att det var en första aprilrepris, men det är det nog inte. Det verkar av allt att döma vara seriösa förslag. Eller ja, seriösa och seriösa. De rimmar inte i takt med någon del av jaktlagstiftningen.

Miljörörelsen, journalister och de verkliga problemen

Det finns i vårt samhälle ett par problem som förstärker varandra, eller kanske snarare gör att vi bara ser problem och inte lösningar. Det första är att miljörörelsen idag fungerar som alarmister snarare än som problemlösare. Ropar man varg tillräckligt många gånger så kommer man till slut i en situation då ingen längre lyssnar. Det andra problemet är att journalistkåren inte på något vis längre representerar det svenska folket, samt att detta på ett generellt plan avspeglas i den journalistik vi får oss till livs.

Vi kan börja med journalisterna. I sverige finns det två mediala perspektiv. Stockholm och resten av landet. Nedläggningen av TV4:s lokalredaktioner är ett tydligt bevis på vilket som prioriteras och vilket som ger bäst intäkter (är billigast att producera). Men det ligger också på individnivå. Jag lånar Expressens krönikör Jimmy Fredrikssons ord:
2007 gjorde Kerstin Ekberg och Stiftelsen mediestudier en undersökning om hur var svenska journalister bodde, uppgifterna togs från Svenska journalistförbundet. Jag tror det är ännu värre nu.
Avslöjande var att journalisterna undvek arbetarområden och storstädernas förorter.
Men det som stack ut mest var den extrema Stockholmsdominansen.
Man brukar skoja om att alla journalister bor på Söder i Stockholm - och det värsta är att det är sant.
Av de 13 000 journalister som var med i undersökningen bodde nästan tio procent på Södermalm.
Av svenska folket bor drygt en procent på Söder.
I Stockholms innerstad bor var femte svensk journalist, nästan 20 procent, men andelen av svenska folket som bor där är bara drygt tre procent.
Det är klart att det blir en snedvridning när det gäller verklighetsuppfattning, attityd och sociala nätverk i förhållande till övriga konungariket.
Stockholm är landets maktpolitiska centrum, här finns partierna, regeringen, riksdagen, de stora intresseorganisationerna, fackförbunden, statliga myndigheter, ämbetsverk och - nästan alla medier.
Det finns andra problem med journalistkåren som inte bara är demografiska utan rent politiska.
Svensk Jakts webredaktör Olle Olsson funderade över detta i en krönika härom sistens. Han skriver:
Exempel på när den starkt grönfärgade journalistkåren inte gör sitt arbete ser vi i den uteblivna granskningen av organisationer som till exempel Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen.
Detta yttrar sig rent konkret i följande observation:
Vi har gjort detta under ett par års tid och vi har sett ett tydligt mönster beträffande vilka nyheter de väljer att gå vidare med.
• Det är inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i någon av våra artiklar där vi granskar miljöorganisationerna.
• Det inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i nyheter som är positiva för jägarna.
• Det är inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta in en nyhet som visar att de stora rovdjuren faktiskt frodas och mår bra.
• Däremot är det intressant för de ledande nyhetsredaktionerna om våra artikeltips går ut på att en djurart mår dåligt – eller om någon säger att den illegala jakten på rovdjuren ökar.
• Det kan också vara intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i nyheter om vildsvin. Särskilt om stammen och därmed vildsvinsskadorna ökar.
 Att man inte går vidare och granskar miljörörelsen är intressant. Inte ens kritik inifrån får speciellt stort utrymme i nationell media. När Mattias Goldmann (tidigare Gröna Bilister, nu Fores) presenterade miljörörelsens stora utmaningar för framtiden så valde SNFs Mikael Karlsson att attackera Goldmann som person och kalla honom femtekolonnare istället för att ta upp den kastade handsken, se de stora miljöproblemen och arbeta frammåt.

Goldmann menade bland annat att den tämligen marginella vargfrågan fått oproportionellt stort utrymme inom SNF när det är klimat som är det stora problemet för världen*. En annan sak Goldmann lyfte fram var att det är dumt och onödigt att straffa dem som försöker, lite som när Greenpeace gick på Coops änglamarkskött för att de inte kunde garantera att djurens foder var GMO-fritt, och samtidigt låter Liedl undkomma helt utan bevakning. Jag skulle nog vilja sätta in miljörörelsens kritik mot Jägarorganisationerna i samma fack. Varför straffa och kritisera dem som praktiskt arbetar för våra djur och för att ekosystemen skall fungera med människan som en del av dem. Men där har vi kanske pudelns kärna, att miljörörelsen inte ser människan som en del av naturen och ekosystemen utan en parasit. I en bok av en avhoppare från Greenpeace lyfts följande problem fram:
Miljörörelsens företrädare påpekar ju ofta att det inte går att särskilja mänsklighetens väl och ve från jordklotets: förstör vi jorden, förstör vi oss själva. Det är lätt att hålla med, men i takt med att man läser Moores 370 sidor blir man mer och mer osäker på hur man bör definiera ”förstöra jorden”. Han hävdar saker som dessa:
• ”Kemikalier” är vad allt består av. Alla ämnen är farliga i för stor dos; giftet ligger i dosen. Hur skulle vi kunna döda livsfarliga – och lika naturliga – bakterier utan giftiga ämnen?
• Fattigdom är det största miljöproblemet.
• Att kämpa emot genmodifiering av grödor är liktydigt med att förvägra miljarder människor mat.
• Fiskodling i stor skala är ett av de bästa sätten att försörja världen – och motverka utfiskningen.
• Skogsbruk är ett av de bästa svaren på klimat- energi och materialfrågorna. Vi ska rädda urskog, men vi behöver odla och avverka mer skog, inte sluta med skogsbruk, som den hårda kärnan av miljörörelsen vill.
• Vi är lurade av estetik när vi tror att vajande vetefält är gott och stubbiga kalhyggen ont. I själva verket är en snygg veteåker en veritabel biologisk öken medan ett kalhygge hyser en biologisk mångfald.
Det ligger mycket i dessa ord. Och att miljörörelsen inte ger några erkännanden utan ständigt eskalerar sin kritik är i sig ett stort problem:
Om man får tro Moore själv var det inte bara den tilltagande svartsyntheten som repellerade honom utan också en växande frustration över att Greenpeace alltid pekade på dramatiska hot men aldrig kom med lösningar: Hur kan man först förespråka vindkraft och sedan protestera mot alltför stora vindkraftsparker? Hur kan man förvrida en sund kampanj mot klorblekning av papper till ett krav på totalförbud mot klor, ”djävulens grundämne”, som är vanligare förekommande i jordskorpan än kol?
Jag tror att miljörörelsen, och inte minst samhället, skulle vinna väldigt mycket på att börja samtala och inte bara varna för att allt är så dåligt och kommer att bli värre!

* Not: pratade med en tidigare anställd på SNF igår och frågade lite försiktigt om hur Mikael Karlsson var. Den tidigare anställde skrattade och sa att han var bra med media men ingen föreningsmänniska. Samt att det fanns inre konflikter där Mikael Karlsson (ordförande) framför allt fokuserar på kemikalier etc som miljöproblem medan Svante Axelsson (generalsekreterare) fokuserar på klimat. Båda är tämligen stridbara.

måndagen den 21:e april 2014

Viltvård

Idag gjorde jag och ungarna en viltvårdsinsats. Vi snickrade holkar (lätt gjort när man bygger om). Den på bilden är en tvåfamiljsvariant. Naturligtvis hade det varit bättre om de kommit upp redan för en månad sedan. Å andra sidan drar väl flera tättingar upp två kullar per sommar så de kommer nog till anbändning inom kort. 

söndagen den 20:e april 2014

Trädgårdsbestyr

Fint påskväder, som gjort för trädgårdsbestyr...
Rabarber på väg upp!
Hoppas hundarna kan läsa...
Vinbären har kommit en bit på väg. 
Potatis och lök i jorden!

lördagen den 19:e april 2014

Påskbrasa

Kl 20.00 tände vi årets påskbrasa. Eftersom vi lägger om taket finns det mycket som brinner bra!

Borta på gärdet går en råget. Hon uppförde sig mysko i förmiddags, fick hon kanske sina killingar?