Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 27 april 2017

Rådjur

Nu kommer en tid då många djur syns oftare än i vintras. Rådjur och hjortar kommer ut mer frekvent och betar av den spirande grönskan. Fåglarna finns i var och varannan buske.

Att då plocka med kameran varje gång man går ut med hunden är en bra idé. Härom dagen fick detta par vittring av mig och Essa, eftersom jag hade kameran påslagen och om halsen så fick jag i alla fall en ok bild:

onsdag 26 april 2017

När tårarna torkar - att förlora sin hund


Tårar torkar alltid till slut. Sorgen blandas upp med de lyckliga minnen och starka känslor man har sparade inom sig. Man får tänka på de intensiva och roliga dagar man haft tillsammans.

Missan (Gamekeepers Artemis), en liten skrutthund av rasen tysk jaktterrier, var min första hund. Hon föddes i september 2011 och flyttade till oss i februari året därpå eftersom hon saknade en framtand och därför inte lämpade sig för avel. Detta var något stort för mig och min familj. Jag kan ärligt säga att Missan är den som fått mig att utvecklas absolut mest och snabbast som jägare. Utan henne hade jag inte gjort och upplevt ens hälften av vad jag upplevt tills dags datum i mina jaktmarker.

Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Den gångna söndagen var en sådan dag. Egentligen skall jag inte vara förvånad över hur saker och ting utvecklade sig, hon har ju trots allt varit sjuk ett tag, men när läget blir skarpt och man måste ta det slutgiltiga beslutet är det svårt. Riktigt svårt.

Att åka till veterinären för avlivning tänker jag inte göra någon mer gång. Jag tyckte att min och Missans relation var för stark för att jag skulle vilja utsätta henne för en främmande miljö. Så när Missan i söndags blev riktigt dålig valde jag den svåra vägen. Jag tog mitt ansvar som Missans husse fullt ut. Jag stoppade en revolver i fickan, tog en fin låda under armen och Missan i koppel.

Vi gick ut i skogen, en promenad som vilken som helst, förutom att detta skulle bli den sista. Jag lät Missan styra, följa spår (antagligen rådjur). Upp i granskogen halvnannan kilometer. Fram till en plats i mossan där solen nådde ner mellan grenarna.

Jag knöt fast kopplet i ett litet träd. Satte mig ner med henne. Gav henne leverpastej som hon genast började slicka i sig. Medan hon åt och njöt av smaken lyfte jag revolvern och tryckte in avtryckaren. Missan sjönk ihop utan ett ljud. Små ryckningar i svansspetsen som snabbt avtog. Sedan sjönk kroppen ihop när luften gick ur henne helt.

Tårarna började rinna och jag klappade den varma kroppen. Tänkte på att jag på nästan exakt samma plats lyckats stoppa ett drev som var på väg ut på landsvägen. Tänkte på hennes förväntan varje gång hon hörde skramlet av nycklar när jag närmade mig vapenskåpet. Tänkte på hur glad, uppspelt och upphetsad hon blev varje gång jag svängde in på parkeringen och hon inte fått vara med. Tänkte på hennes ystra väckskall när hon spårat sig nära ett bytesdjur och drevet skulle till att gå igång. Tänkte på att hon trots allt haft ett bra liv. Ett mycket bra liv. Ett värdigt hundliv.

Försiktigt torkade jag bort en rännil av blod från hennes panna. Lyfte upp den varma, lealösa kroppen och lade den i lådan. Förvånades över hur tungt 7,4 kg kan kännas. Kände att denna lilla hund tagit en stor bit av mitt hjärta.

Känslorna för en hund är starka och djupa. Samtidigt är det bara att inse att de är begränsade. Hur starka de än är så ligger de bara på ett par plan medan känslorna för en människa finns på så många fler nivåer. Kanske är det därför man kan tänka frammåt på annat sätt än när man förlorar en anhörig. Det är, oavsett hur stora känslorna är, lättare att ersätta en hund än en människa.

tisdag 25 april 2017

Debut i Jaktjournalen

I det senaste numret av Jaktjournalen gör jag debut som krönikör. Jag har tidigare skrivit något dussin artiklar till Svensk Jakt, denna gång erbjöd Jaktjournalen mig att tycka till i krönikeform. Naturligtvis nappade jag, krönikor är ett roligt format där man kan ta ut svängarna lite mer än i vanliga artiklar.

Jaktjournalen är den jakttidning jag först kom i kontakt med. Jag började som sagt inte jaga förrän i 30-års åldern och saknade helt jaktkontakter under min uppväxt. Däremot kände vi en fjälljägare av det gamla gardet som skrev ett antal artiklar för Jaktjournalen på 1980-talet. Eftersom Jaktjournalen på den tiden hade regionala varianter så gock det inte att få tag på norrlandsvarianten i vanliga tidnignsbutiker utan jag kilade in på redaktionen i Kungsbacka efter skolan och plockade upp de aktuella numren åt min far...

Hur som helst, det var då det. Nu är nu och HÄR hittar ni krönikan jag skrev.

Havsöring

Självklart fiskade vi havsöring i påskas. Inte på samma ambitiösa sätt som snubben på bilden (som vi såg i viken en morgon) utan lite halvhjärtat från land någon timme i taget. Ibland bara jag, ibland jag och ena eller båda ungarna. Det var rejält kallt i vattnet, min kusin mätte till 5 grader inne vid land så det eller någon grad kallare var det ute vid ön. Öringarna var definitivt inte i farten, trots det lyckades lillkillen kroka årets första. Och den var tillräckligt fet att ta upp, så den blev lunch på påskafton...

måndag 24 april 2017

Tösabiten fotograferar




Det är alltid roligt att dela ett intresse med sina barn. Min dotter har kommit att intressera sig för fotografering. Hon använde vår gamla lätta instegskamera (Nikon D70S) med ett lättvikts 70-200 objektiv. Att fotografera med en systemkamera har flera fördelar, inte minst så lär man sig mer om hur man komponerar en bild och hur det fungerar med bländare, slutartid och skärpedjup. Det där med ISO avvaktar jag med att börja förklara för henne, men det kommer också om intresset består.

söndag 23 april 2017

En slags skog....



Flera partier av den bohuslänska ön där jag jagar har skog som ingen bryr sig om. Ön är naturreservat med anledning av de magra örteängarna som hålls öppna genom slåtter och bete. Men bara på små delar av ön. Stora delar av ön har inte hållits efter eller restaurerats utan skogen får utvecklas helt fritt sedan 1960-talet då det inte längre lönade sig at hålla betesdjur ens för självhushållning för fiskarbönderna ute på ön.

Stormarna Gudrun och Per har verkligen satt sina spår, dessförinnan gick det relativt lätt att ta sig fram men nu är det svårare. Överallt ligger ruttnande träd och grenar som ett enda stort plockepinn värdigt Ymer. Givetvis gynnar det viss biologisk mångfald, men definitivt inte den som gjorde att naturreservatet bildades för ungefär 50 år sedan.

Egentligen borde västkuststiftelsen gå all in och ta bort skogen här med och därefter sätta in betesdjur som på andra delar av ön. Men just nu är den politiskt korrekta strategin att inte ta hand om och vårda de reservat som finns utan att bilda så många nya som möjligt. Det är viktigare med kvantitet än kvalitet inom naturvården. 

lördag 22 april 2017

Råbock i skymningen




En liten bildserie på en råbock fårn i påskas. Rådjuren på ön i norra Bohuslän där jag jagar är mindre än på hemmamarken. Hornen är ofta korta och tunna även när de är "kapitala". Det är förståeligt, området är magert och utsatt. Denna bock har dock en ovanligt fin hornkrona så han får nog gå kvar ett år till även om han skulle dyka upp i hårkorset i augusti...