Avelsbuffel för jaktindustrin - värderad till 94 miljoner

Ibland får jag tillfälliga inblickar i verksameter jag inte riktigt förstår. I veckans affärer dök det upp en artikel som gav mig en sådan inblick....

Nog har jag förstått att hägnjakt (game farms) i sydafrika omsätter stora pengar och att det är frågan om regelrätt uppfödning av djur som säljs som bytesdjur för jägare att fälla. Men summorna, de förstår jag inte. Absolut inte.

Det finns en afrikansk buffeltjur som heter Horizon. Han är rejäl, fina horn, bra bygd och tydligen helt frisk. Eller sjukdomsfri som det beskrivs. Han är en avelshane som ägs av fyra personer. Varje delägare har rätt att låta Horizon betäcka 10 kor per år. Tanken med detta är att förbättra buffelstammarna i respektive ägares jaktområde. Den senaste delägaren fick betala 3 miljoner USD för sin 25% andel i Horizon. Det innebär att buffeltjuren är värd ungefär 94 miljoner kr.

Hissnande summor.

Men antagligen kommer det att betala sig, jaktturismen i sydafrika är stor och slår nya omsättningsrekord varje år.

Lejonet Cecil och troféjakt i Afrika

Det stormar en del kring det numera framlidna och därigenom världsberömda lejonet Cecil på sociala medier.

Jag har i en dryg vecka funderat på hur jat skulle formulera en bra kommentar kring det hela, men jag får inte riktigt till det. Istället väljer jag att tipsa om Emelie Mararvs fenomenala blogg. Emelie står stadigt med en fot i Sverige och en i Centralafrikanska Republiken. Emelie har god inblick i såväl sociala frågor som frågor kring viltförvaltning och jakt. Där om någonstans finns faktiskt kunskap att hämta kring det hela.

Ett par utvalda och särskilt rekommenderade inlägg som går att läsa på Emelies blogg:

Markägande och djurskydd. Om förutsättningar för människor och djur. Det är faktiskt en krasst ekonomisk fråga. Det går inte att komma runt.

Mer om storviltjakt och safari i Afrika. Här lyfter Emelie bland annat fram hur oerhört olika miljön är i olika delar av afrika. Det finns områden som är tätvuxna och / eller avlägsna och som därför inte funkar för fototurister, det är bara jägare som är villiga att betala vad det kostar för att skapa jobb där.

Det var några exempel. Jag uppmanar den som är det minsta intresserad av det hela att snurra runt lite på Emelies blogg, där finns mycket läsvärt.

Det praktiska intresset för rovdjur är minimalt...

....för hur kan man annars tolka det faktum att rovdjurscentret "The big four" i Ekshärad i Värmland nu säljs för 1 kr. Det kostade 40 miljoner att bygga och invigdes 2000....

I Värmlands folkblad kan man läsa:

Hembygdsgården Kärnåsen och hembygdsföreningen i Norra Råda får ta över Rovdjurscenter.

Kommunledningsutskottet gav på måndagen klartecken till försäljningen.
Uppgörelsen mellan kommunen, Kärnåsen och hembygdsföreningen innebär att kommunen säljer utställningsobjekten för en krona.
Som VF berättat tidigare tänker de nya innehavarna sätta upp utställningen vid hembygdsgården. I projektet ingår krögaren Hans Mallwitz och turistföretagaren Leif ”Lewa” Eriksson-Wallin.
Centret, The Big Four of Scandinavia, byggdes ursprungligen upp vid Nygård i Ekshärad och invigdes i maj 2000. Satsningen möjliggjordes genom pengar från EU – totalt satsades cirka 40 miljoner i projektet.
– Men det var väldigt lite kommunala pengar. Det mesta kom från EU, säger Mikael Dahlqvist, kommunalråd i Hagfors.
Efter fyra år upphörde verksamheten.
Huvudorsakerna var att besökarna svek och att kommunen inte ägde utställningslokalen. I det läget flyttades verksamheten till Björns värdshus i Råda men när den anläggningen fick nya ägare i fjol kom inte de och kommunen överens om hyran vilket ledde till att utställningen magasinerades vid Kärnåsen.
– Den lösning vi hittat nu kostar inte kommunen något, säger Dahlqvist.
Vill hembygdsföreningen göra sig av med utställningen måste de, enligt en klausul, sälja tillbaka till kommunen för en krona.

Jakt som friluftsintresse i Sverige - stora regionala skillnader!

Jag ramlade på en rapport skriven av Gabriel Bladh från Karlstads Universitet. Jag träffade Gabriel för ungefär 10 år sedan på en konferens när jag arbetade med min avhandling. En sympatisk person tyckte jag och vi höll viss kontakt ett par år därpå. Rapporten som jag ramlade på idag kom för en knapp månad sedan och ingår i Forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring.

Rubriken är Det svenska friluftslivets geografi och syftet är att se vilka geografiska skillnader det finns i svenskarnas friluftsutövande. Och visst finns det skillnader, skillnader som är rejält stora! Redan när det svenska friluftslivet och friluftsidealet började formas under slutet av 1800-talet fanns det en tydlig stads - land dimension, men där fanns också en tydlig klassdimension där akademiker och borgare sammanlänkade friluftsliv och turism - tänk själva på hur STF startade och vilka som utgjorde kärnan....

Stad och land dimensionen i det svenska samhället har blivit allt tydligare under de senaste 50 åren, städerna växer och landsbygden glesnar. Global handel innebär inte längre att staden har samma beroendeställning i förhållande till landsbygden, särskilt inte i samband med den övergång från produktions- till tjänsteekonomi vi sett under de senaste 30 åren. Detta är något som slår igenom med stor tydlighet i Gabriel Bladhs rapport.

Rapporten täcker många olika typer av aktiviteter men jag är i detta sammanhang bara intresserad av att lyfta fram data som berör jakt och i någon mån fiske. Studien innefattar runt 1500 besvarade enkäter, dessa har sorterats geografiskt utifrån postnumrens två första siffror. Så hur ser då siffrorna ut?

Andelen personer som någon gång jagat under de senaste 12 månaderna innan enkäten fördelar sig såhär

• Götaland 8% jagat, 92% inte jagat
• Svealand 7% jagat, 93% inte jagat
• Norrland 18% jagat 82% inte jagat
• Skåne 7% jagat, 93% inte jagat
• Storstockholm 5% jagat, 95% inte jagat
• Norra Norrland 24% jagat, 76% inte jagat

Jag tolkar svaren som att det gäller deltagit i jakt, men inte nödvändigtvis hållit i bössa. Det kan innebära att man grillat korv med gubbarna i skogen eller kanske styckat älg. Man ser omedelbart att ju längre norröver destu viktigare blir jakten i samhället. Fler har självklart fritidsfiskat, men även där är skillnaderna stora med fler fiskare i Norrland än i södra Sverige.

Ett intressant samband är att människor i Norrland med tillgång till fritidshus använder detta i stor utsträck som utgångspunkt för jakt.Ser man till Götaland så finns det intressanta skillnader inom området:

• Landsbygd 22% jagat, 78% inte jagat
• Stadsbo i villa 7% jagat, 93% inte jagat
• Stadsbo i flerfamiljshus 2% jagat, 98% inte jagat

Uppenbart är att folk på landsbygden vistas mycket mer i skog och mark än folk i städerna. Folk i norra Sverige är ute i skog och mark mer än folk i södra Sverige.

Nu kan man givetvis använda dessa siffror för intressanta resonemang kring exempelvis varför vargfrågan är så polariserad, men tills vidare låter jag dem bara sjunka in.

Älgen som turistmagnet

I samband med att jag skrivit på ett remissvar på SOU 2012:22 Mål för rovdjuren så roade jag mig med att plocka fram lite älgfakta som kan sättas i kontrast till skrivningarna om rovdjursturism. Till att börja med så kan man konstatera att sökordet "älgpark" gav 39.900 träffar på google, det finns över 20 älgparker och av våra djurparker finns det älgar i 9 stycken. Bara detta antyder älgens ekonomiska betydelse för turistsverige. Går vi ett steg till och kolla med Visit Sweden så får vi följande intressanta uppgifter i en undersökning från i fjor:

Enligt branschföretaget Visit Sweden lockar enbart älgarna omkring 2 miljoner turister från Tyskland varje år. Det gör älgen till en av Sveriges enskilt största turistattraktioner.

Turismen kring älgen är i dag en rik flora av olika produkter och tjänster. Enbart i Småland finns åtta älgparker som tar emot besökare, det vill säga hägn med älgar. I Småland kan den älggalne turisten även hitta en utställning om älg och på flera håll i landet erbjuds älgsafari - både i hägn och i det fria.

Kommer rovdjursturismen att kunna konkurrera med detta ens i de våtaste av drömmar? Inte ens uppgiften att den finska rovdjursturismen omsätter 60 miljoner årligen är speciellt imponerande i jämförelse med 2 miljoner tyska turister!

Hur mycket kommer älgmängden att påverkas av en ökad rovdjursstam och hur påverkar det turisternas syn på Sverige om vår unika älgstam minskar?

Tankesmedja för friluftsliv 2012

Härom veckan ägde seminariet Tankesmedja för friluftsliv 2012 rum, arrangerat av Naturvårdsverket. Ungefrä 200 besökare deltog, men jag är lite förundrad över att det inte fanns några jaktrepresentanter i programmet. Jakt är trots allt en tydlig friluftsaktivitet som engagerar sisådär 300.000 personer i landet, personer som i snitt läger lite drygt 20 dagar i skog och mark utövandes sitt friluftsintresse. 6 miljoner friluftsdagar kan man inte ignorera. Men det gjorde man tydligen. Men där fanns programpunkter om lajv, naturvägledning, allemannsrätten mm.

Läs mer om Sveroks deltagande, CNVs deltagande, svensk ridsports deltagande och om Örebro som sveriges friluftskommun 2012.

STF/turist om allemansrätten

Om alla som vistas i landskapet sköter sig och inte förstör så slipper vi skyltar som dessa.

STFs tidning Turist kom tidigare i veckan. Jag brukar ögna i den. Den förmår inte locka mig till någon sträckläsning precis, men oftast finns det en eller ett par artiklar som är givande läsning. I det senaste numret är det en artikel om allemansrätten som är riktigt läsvärd. Artikeln är skriven med anledning av den vid naturvårdsverket pågående utredningen om allemansrätten, en utredning som skall vara klar nu i november. Utredningen görs på förekommen anledning, flera av de aktörer som har intressen i landskapet (ägande, produktion, tursim, kommersiell bärplockning etc) tolkar sedvänjan på väldigt olika sätt. Krasst sett är det frågan om perspektiv, är det en rättighet eller är det en skyldighet? I mitt perspektiv är det en given skyldighet. En skyldighet från markägarens/brukarens sida att inte försvåra möjligheten att vistas i naturen. Men än mer en skyldighet för besökaren att inte störa inte förstöra. Men det man inte får störa eller förstöra blir allt svårare att förstå för vår allt mer urbaniserade befolkning. Exempelvis en blomsteräng är i många fall växande gröda och får därför inte beträdas! Äpplen, moreller, hasselnötter och andra frukter ingår inte i vad allemansrätten tillåter att man plockar utan markägarens tillstånd. Det enda man får plocka är bär och svamp. Men vad får man i kommersiellt syfte utvinna på annans mark? Upplevelser? Bär?

Det är ett svårt ämne, som jag tycker att artikeln i Turist belyser hyfsat väl. Nu återstår bara att se vad naturvårdsverkets utredning landar i.

Fosterföräldrar, vargturism och bushcraft

Det är bara på helgerna som jag har tid att läsa tidningen. Alltså prenumererar vi bara på helgerna. I dagens GöteborgsPosten fanns några olika saker som mitt alterego Älgflugornas Herre hajade till på:

Lyckad flytt av vargvalpar. Egentligen är det en TT-nyhet så artikeln finns i massor av tidningar, men det hela går ut på att djurparkernas experiment med att flytta ungar mellan olika parker och föräldrar på det hela taget gick mycket bra. Dwet var inga problem att få de vuxna vargarna att acceptera andra ungar än sina egna. Detta ger en teoretisk möjlighet att föra in nya friska gener i den rätt inavlade skandinaviska vargstammen. Jag skulle hest se att vi får in gener från den gamla skandinaviska stammen vars frilevande del dog ut på 1970-talet. Då får vi tillbaka lite av vår gamla vargstam och det skulle kännas bättre än att föra in vilka gener som helst så länge de inte är besläktade med dagens vargstam.

Vargturism förespråkas ibland. Jag kan dock inte förstå hur det skulle kunna fungera att sälja en så osäker produkt som detta. Hur många (lst spårare, forskare samt boende i vargrevir inräknat) ser varg ens en gång per år? Hur kan man då sälja "äventyr" som skall innebära att man får se varg? Detta övergår mitt förstånd. Inte heller förstår jag idén med att försöka komma så nära vargen som möjligt. Det är ju just detta som skapar orädda, och därmed farliga, vargar. Inte konstigt att vargturismprojektet går dåligt, trots ett påstått stort internationellt intresse. Men är intresset stort i förhållande till älgturism?

Bushcraft, typ överlevnad med gamla metoder, växer i Sverige. Det finns en handfull företag som ger bushcraftkurser, oftast till 30-40 åriga karriärister som vill prova något tufft. Den som är genuint intresserad av att leva på naturens villkor har nog redan jägarexamen och är hyfsad på att fiska samt känna igen t.ex. svampar. Jag tycker att det känns som kejsarens nya kläder, kalla gammal allmogekunskap för något fräckt utländskt så kan man sälja konceptet till de som inte var tillräckligt tuffa för att bli fjälljägare eller har varit i naturen sedan barnsben. Nja. Då är en jägarexamenkurs följt av t.ex. ripjakt på fjället bättre investerade pengar i samma fenomen.....