En gammal sanning är att om det finns många smågnagare så har predatorerna goda förutsättningar för sin reproduktion.
Vilket vanligen leder till att allt fler fåglar lyckas kläcka fram flygga ungar.
Men när man läser senaste numret av Svensk Jakt (2-3/20111) blir intrycket lite annorlunda. Sambanden är inte längre så klara.
Snarare får man intrycket av att topparna och dalarna i t.ex. gnagarförekomsten planats ut. Att vårt bruk av skog och mark har skapat en grund för starka stammar av de predatorer som är generalister oavsett om det är gnagarår eller ej. Ett fenomen som i all väsentlighet påverkar framför allt de fågelarter som häckar på marken. I det aktuella numret påpekas att det för många hotade fågelarter skulle vara mer gynnsamt om man ökade jakttrycket på predatorer, då främst generalister, än att arbeta med att förändra miljön och skapa bra habitat. Vi får väl se om
SOF anammar den forskning som stöder detta eller om de liksom
SNF fortsätter att vara primärt jaktligt negativ, när ett alternativt förhållningssätt är att strategiskt utförd jakt är bra förvaltning.
