Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 15 september 2016

Brev till en änka

För ett tag sedan dog min gudfar. Jag satte mig då ner och skrev ett brev till hans änka. Såhär lyder det (namn på personer och platser är anonymiserade):
B!
Det var med sorg jag hörde att M gått bort och jag beklagar djupt. Jag fick beskedet under fredagen, samma dag M avled. Jag befann mig uppe i Bohuslän.
Jag gick ner till bryggan. Det kändes bra att tänka på M med ett spö i handen. Sakta vevande in draget, som glänste som silver under ytan, infann sig en ro. Den där närmast meditativa känslan som kommer sig av lugna upprepade, kravlösa rörelser. Jag tänkte på mina minnen av M. Min äldsta farbror. Min gudfar.
Jag mindes min första kniv. Far och Mor tyckte nog det var lite tidigt men lät mig hållas. Jag var ju så glad över M:s och din vassa gåva. Minns jag rätt slutade den helgen på landet med att jag gjort slut på samtliga plåster i förrådet och att Far lugnt och bestämt tog hand om kniven för ett par veckor.
Nere på bryggan fortsatte jag fiska, någon användning för kniven i bältet fick jag inte. Men jag fortsatte kasta. Långa lugna kast. Denna dag efter en så konstig torsdag. En torsdag med internationella katastrofer och min dotters 12:e födelsedag. Så blandade känslor på så många plan.
Vattnet som draget landade i måste vara samma vatten som vi badade i. Då för så länge sedan när du passade mig och Lillebror ett par sommarveckor blott ett par kilometer bort. Då på Sydkoster, nu på en ö något närmare land. Men samma vatten. Samma salt. Samma handdukar som är ständigt fuktiga på grund av saltet. Den gången passade du oss för att M, Mor och Far var till fjälls. Det är först när jag har egna barn som jag inser vilken bragd det var, att passa två ungar du inte kände så väl.
Fjällen fick jag aldrig uppleva med M. Men jag såg hans namn på liggaren på väggen i stugan. Jag hörde Fars berättelser om hur intensivt och målinriktad M var i sitt fiskande efter öring och någon enstaka röding när han var i fjällen.
Ett annat minne infann sig. En båt i sjön på landet. Jag fick följa med Far och M ut på gäddfiske. Antagligen vår, för jag minns en kylig vind. Jag och de stora. Det gjorde mig stolt. Att få vara med. Att få göra som dem. Det var nästan, men bara nästan, att jag kunde komma över gäddan jag hade på kroken. Gäddan som slog i vattnet och ryckte i mitt spö. Bara för att släppa halvannan minut senare. Jag vet inte vem som blev mest besviken. Jag, M eller Far. Som förälder och vuxen vet jag nu hur oerhört gärna man vill att de barn man älskar skall få lyckan att dra upp en fisk, eller på annat sätt lyckas med det man just nu håller på med. Så antagligen var det M och Far som grämde sig mest.
Farmor nämnde en gång att hon berättat för M att jag inte fick leka med barnen på Plikta (lekparken i Slottskogen). Jag bör ha varit tre, kanske fyra, år gammal. Orsaken att jag inte fick vara med var enkel, jag hade ingen knallpulverpistol. M blev arg och sa att han minsann skulle köpa mig ett salongsgevär. Nu skulle M skrattat om han vetat att där står både salongsgevär, hagelgevär och älgstudsare i mina vapenskåp.
Så jag stod på bryggan och mindes. Mindes den lätt rundkindade strålande, debattglada M som berättade en historia, en mycket välformulerad och ofta lite spetsig historia. Den svettige M som med rött ansikte och flås kom in på tomten efter att ha sprungit en långrunda. Den historiskt intresserade M, den M som jag ibland kände som min enda bundsförvant i mitt val av en humanistisk akademisk karriär i en släkt full av civilingenjörer och lärare.
Det är så jag kommer att bevara minnet av M.
Sköt om er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar