”Älgjakt är ingen enskild angelägenhet”

Måndagen den 9 oktober börjar älgjakten i södra Sverige. Tiotusentals jägare söker sig ut i skog och mark denna vecka. Flera av dessa jägare har, liksom jag, barn i skolålder. Då får man ansöka om ledighet för barnet, detta regleras i 7 kap. 18§ skollagen.

Min son fick sin ledighetsansökan beviljad med vändande skolväska, värre var det för barnen i skolan i grannbyn. Där avslogs ledighetsansökningarna av rektorn med orden:

 ”Älgjakt är ingen enskild angelägenhet”.

Men vad är då enskild angelägenhet?

En semesterresa till Thailand? Kanske.

En släktings begravning? Definitivt.

Går man in och läser om enskild angelägenhet på skolverket så hittar man efter lite letande följande formulering i ett faktablad om ledighet:

”Vad som utgör en enskild angelägenhet anges inte i bestämmelserna. I förarbetena ges som exempel att det skulle kunna vara vissa resor, familjehögtider eller religiösa högtider.”

På landsbygden är älgjakten på många håll definitivt att jämföra med en högtid. Lokalt har den av folklivsforskare beskrivits som en högtid präglad av återvändande, många som flyttat från en bygd återvänder för att just jaga älg och träffa gamla vänner och släktingar. Att bortse från älgjaktens sociala betydelse är typiskt för de som inte kan något om älgjakt, för de som inte förstår hur mycket mer utöver fällandet av ett par djur älgjakten är. Att inte se älgjakt som en giltig grund för ledighet i enighet med förarbetena till skollagen är ett uttryck för en urbaniserad syn på naturen kombinerat med en okunskap och okänslighet om landsbygdens traditioner så som de utvecklats under andra halvan av 1900-talet.
________________
Texten finns även som debattinlägg på Svensk Jakt. 

" tänkte inte på det"

Som vanligt läste jag METRO på tåget på väg till jobbet. I kolumnen (en krönika där skribenter varierar) skriver en vegetarian hur hon kritiseras av veganer för att inte vara "duktig nog". Samtidigt ger hon köttätandet en känga.

Hon skriver:

"..här i Sverige används största delen av marken till odling av djurfoder. När en växtbaserad kost produceras tas en gemtedel så stor mark upp jämfört med när man producerar kött och mejeriprodukter"

Förvisso sant. Men om vi inte producerade kött och mejeriprodukter på dessa marker så skulle de knappast ställas om till odling av ätliga vegetabilier, den krassa verkligheten är att dessa marker ofta är magra marginalmarker som i mycket stor utsträckning inte är lämpliga för odling. Utan betesdjuren skulle det inte finnar så mycket användning för dem, utöver att plantera igen med gran. Effekten då är att den biologiska mångfalden blir lidande.

Jag kommer osökt att tänka på Lorry och Peter Dalles karaktär uppfinnaren från Sundbyberg:

"tänkte inte på det"

Djurrättsorganisationer ute efter räv-SM

Räv-SM går av stapeln varje år. Precis som jaktprov så är större tävlingar som SM och NM väldigt bra avelsverktyg när det gäller att få fram bra rävhundar. Och jakt på räv är viktigt av flera anledningar

• Dels för räven själv, en tät rävstam ökar risken för plågsam död i skabb eller sjukdom. 
• Dels för fältviltet och den biologiska mångfalden. Med lite färre rävar så ökar överlevnadsgraden högst markant hos en rad arter, fjällräven, fjällgåsen och rödspoven är tre starkt hotade arter som får belysa detta. 
• Dels för att öka överlevnaden bland lamm och ekologiskt fjäderfä i såväl hobby som kommersiell uppfödning.

Som vanligt klarar djurrättsorganisationerna inte av att höja blicken och se helheter. Istället fokuserar de som vanligt på den enskilda räven när de ger sig på och kritiserar räv-SM:

Djurens Rätt anser att det är oacceptabelt att rävar jagas och stressas i en tävling som denna, där det jakten blir till underhållning.

Uppenbarligen har de helt missat att varje tävling och varje meritering av en hund är en viktig del i rasens avelsarbete. Men det är klart, Djurens Rätts syn på djur är ju att de aldrig i något fall skall behöva dödas eller lida och att rävjakt är bra för andra djur är inget argument som biter. 

Djurrättsorganisationerna är inte dumma, de kritiserar via plånboken. För att orsaka arrangemanget skada ger sig djurrättsorganisationerna på arrangemangets sponsorer. I detta fall agria. 

Och kvällspressen, i detta fall Aftonbladet, spelar djurrättsextremisterna i händerna. Djurrättsförespråkare intervjuas, en presstalesman för Agria likaså men ingen får representera jägarnas intressen. I artikeln står djurrättsförespråkarnas kritik i princip oemotsagd, agria duckar och hänvisat till ett samarbete med stövarklubben. Agria har för övrigt inte kommenterat det hela på sin hemsida, de väljer helt enkelt att hålla huvudet lågt när det stormar... 

På Gotland, där räv-SM skall gå av stapeln gör lokaltidningen det Aftonbladet borde ha gjort, de pratar med en arrangör:

– Folk är inte pålästa vad det handlar om. De tror att det är elva hundar som ska jaga på en räv. Men det här är ingen jakt där någon räv ska avlivas.
Om räven känner sig pressad tar han sin tillflykt till sitt gryt och då avslutar man. Meningen är att hunden ska hålla sig på avstånd och att det ska gå lugnt till. Det ger högre poäng, säger han. Att det jagas räv på Gotland har sedan gammalt med lammnäringen att göra, enligt Tore Timgren. Räven tar lammungar och man har velat begränsa förlusterna.

Visst blir man trött på djurrättsaktivisternas skygglappar? Men det stoppar inte där. Organisationen Kattjouren har gått från ord till handling när de väljer att rekommendera sina supporters att byta försäkringsbolag. De förespråkar Moderna Försäkringar.* Kattjouren skriver på FB:

I 20 ÅR har Kattjouren rekommenderat Agrias djurförsäkringar. I dag SLUTAR vi med det.
Vi står inte bakom företag som stödjer grymhet mot vilda djur och kommer därför i fortsättningen att rekommendera en försäkring från ett företag som är hållbart både etiskt och villkorsmässigt.

Läser man lite längre ner ser man att Kattjouren är stolta över sin Disneyfiering av naturen och urbana natursyn:

Men det hundraåriga bolaget verkar inte känna de kunder som under de sista decennierna stått för stora intäkter i form av försäkringspremier för djur som är älskade familjemedlemmar. 

För otaliga mattar och hussar slutar inte omtanken om djur vid den egna ytterdörren. Man bryr sig om alla djur och blir ledsen, besviken och arg när företag som lever på kärleken till djur väljer att ägna sina pengar till att stödja . grymhet mot djur.

Intressant, här kommer jag på mig själv med att fundera över rävens predation på inte minst rådjurskid i termer av grymhet vilket naturligtvis är heltokigt då den är lika naturlig som hundens jaktinstinkt. Och lite längre ner:

Agria missar fullständigt poängen. För det första är det oetiskt att utsätta någon för ett lidande om det inte inte gynnar individen själv (så som kan vara fallet t.ex. när ett vilt djur behöver fångas för att få vård). Och för det andra är det förkastligt att göra underhållning av försvarslösa individers lidande - att arrangera en tävling där de som är i fokus, rävarna, ska skrämmas, stressas och hetsas.

 Åter igen skriker texten okunnighet. Räven håller sig undan så länge den känner sig säker på sin förföljare och när den känner att hunden är för snabb och kommer för nära går den i gryt. Där är den i denna situation säker.

Det är bra med empati. Det är en önskvärd egenskap hos alla i vårt samhälle, såväl jägare som andra. Men ibland går empatin över i dumhet och det beteende visar såväl Djurens Rätt som Kattjouren upp.
________________
*Detta är intressant eftersom Moderna Försäkringar även vänder sig till jägare med förhållandevis bra villkor inte minst för de som jagar vildsvin.....

Urbanisering, stockholmscentrering och okunskap

I lite drygt 100 år har urbaniseringen präglat sverige. Från 1950 talet och frammåt var det en medveten politik att slå ut småbrukare för att få in arbetskraften till de arbetskrävande och nationalekonomiskt viktiga industrierna. Nu när industrierna dött, outsourcat eller robotiserat få har man glömt att stoppa tåget. Politiken syftar fortfarande till att gynna städerna på landsbygdens bekostnad.

Sverker Olofsson har jag stor respekt för. Han har under många år drivit hypotesen att den svenska befolkningen utsätts för en fördummande och mycket stockholmscentrerad mediarapportering. Jag vet inte hur stor del av riksmedias rapportering som kretsar kring en trafikplats* i stockholm snarare än problem som drabbar många svenskar. Men orsaken till detta är enkel. Journalisterna som skapar riksmedia bor i stockholm och passerar trafikplatsen* varje dag på väg till jobbet. I en av sina senaste krönikor lyfter Sverker fram den politiska utvecklingen där nationalism och drömmar om fornstora folkhem lever starka som en yttring av precis detta. Folk slutar att rösta för något eftersom allt bara berör Stockholm, istället rästar man emot. Sverker Olofsson drar paralleller till utvecklingen i USA där en känsla av marginalisering skapat möjligheten att vi om ett år har en mycket mycket farlig och oberäknerlig man som USAs president. En man som är än mer oberäknerlig än Rysslands erkänt svårförutsedda führer, Vladimir Putin. Det hela faller till baka på en känsla av att inte räknas**.

Att inte höras, att inte räknas när beslut tas är kärnan till konflikterna om vargen. Men där är problemet dels Stockholm, men även att inte ens Stockholm hörs då allt styrs från en än högre instans. Bryssel. Det skapar än större frustration och leder till diskussioner om så extrema åtgärder som Swexit.

En annan sida av urbaniseringen är att folk inte förstår vad de ser. Härom sistens blåstes detta upp stort i Expressen. Ingressen lyder:

Kristoffer Nilsson trodde inte sina ögon när han upptäckte vad som satt spetsat på ett dussin pålar nära bostadsområdet och lekplatsen.
När han la upp bilderna av sitt fynd på Facebook skrev han "OBS varning för grymma djurbilder!!!".
– Det var en grotesk syn. Vad sänder det här för signaler till våra ungdomar, undrar han.

Kristoffer förstod inte vad han såg. Han kopplade antagligen fyndet till något han sett på TV, kanske upplösningen av första säsongen av True Detective. Men förklaringen är så enkel, den finns till och med i jordbruksverkets råd till yrkesodlare. Häng upp död skadefågel vid odlingar som skall skyddas så skräms andra fåglar bort. Genom att hänga upp döda fåglar så räddar man till och med liv, man behöver inte fälla så många nya fåglar.

Om Kristoffer bott på landet för 100 år sedan hade han vetat det. Nu är han en okunnig produkt av tre till fyra generationer av urbanisering.

Denna okunnighet....
Denna urbanisering....
Denna Stockholmscentrering....

....har vi att kämpa emot när vi skall göra våra röster som brukare av, och levande med, naturen hörda.
_____________
*Hette den avloppet? Eller var det snippan? Nej just det, Slusken eller något liknande var de ju!
**Ett sätt att mota detta är att på allvar flytta ut viktiga myndigheter till landsbygden. Idag är den politiken högst symbolisk, men det kan göras på allvar.

Tips: Friluftshipstern!

SR P1 har en ny intressant radioserie, första avsnittet sändes i måndags. Serien heter Det nya utefolket och måndagens avsnitt hette Friluftshipstern. Såhär beskrivs avsnittet:

Idag går det att känna sig om en äventyrare i en storstad. Frilufsbutikerna breder ut sig i shoppingkvarteren och kaféer serverar kaffe i vandringvänliga plåtmuggar. I stadsdelen Williamsburg i New York finns ett Bed and Breakfast som heter Urban Cowboy och där kan man bo i en timmerstuga som ser ut att tillhöra guldgrävare från 1800-talet. Till Urban Cowboy söker sig trendsuktande människor från hela världen, men också New Yorkbor som vill komma bort från storstaden. Möjligheten att stänga ute den urbana miljön lockar, men också estetiken. 

-En del ser ut som om dom skulle vara på en bergsexpedition. Naturen representerar frihet och idag gör unga människor vad som helst för att känna samhörighet med naturen, säger Lyon Porter som driver Urban Cowboy.

Kring det moderna frilufsandet har det uppstått både en subkultur och kommersialism. Det Nya Utefolket träffar Peter Buchanan-Smith som handmålar yxor i New York. Hans yxor kan ses på konstgallerier, men också hemma hos filmregissörer som David Lynch. Peter Buchanan-Smith var en av de allra första att kallas friluftshipster. 

-Det finns en poäng med att hänga en av våra yxor på väggen. Yxan blir ett fönster till en annan värld och kan inspirera dig att gå ut i naturen någon gång i framtiden. 

Vi åker också till Småland och Johan Forsberg som anordnar kurser i överlevnad där man får lära sig att göra upp eld och hantera en yxa. Forsbergs kurser lockar framförallt storstadsmänniskor och han ser en ökning när det kommer till deltagarantalet.

-När en av kursdeltagarna kallade mig hipster var jag tvungen att slå upp vad ordet betydde. Det är väl kul att få vara hipp någon gång.

Antagligen kan man sätta in det ökande intresset för jakt i detta sammanhang. Vi får se om de drar fenomenet så långt att de tar upp jakt och fiske i ett kommande avsnitt. Det blir intressant!

hmmmm
Vildmarksskägg?
Kängor?
I stan?
Det är ju jag....
Å andra sidan. 80-100 jaktdagar per år. 20-30 dagar i skärgården. I fjällen sedan 10-års åldern. Militär- eller vandringsbyxor sedan gymnasieåldern.
Njä.
Friluftshipster passar nog inte. För mig är det inte en trend. Jag hur ju i större eller mindre utsträckning levt såhär länge.

Medvetet och omedvetet förakt mot landsbygden

De senaste veckorna har det dykt upp flera läsvärda artiklar som belyser landsbygdsproblematik på intressanta sätt. Det bärande temat är alienering, hur urbaniseringen skapar klyftor till landsbygden och inte minst dess befolkning. Men det handlar också oerhört mycket om försörjning, såväl för individen som för nationen.

Vi kan börja med Göran Greiders ledare i etc den 4/6.

Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel är idag väldigt låg. Varannan tugga vi tuggar är importerad. Olika uppgifter finns, men det kan vara så att maten i Sverige skulle räcka i mindre än en månad om landet stängdes av. Risken för det är minimal, så det är inte problemet. Problemet är att den låga självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel tecknar den skrämmande konturen av vårt växande ekologiska fotavtryck i världen. Överallt dessa igenvuxna åkrar. Överallt dessa djurbönder som fått slå igen. Vi märker inte mycket av det, men biosfären och ekosystemen gör det.

Den urbana normen, avslutar Greider, utesluter allt som hör landsbygd och landsort till ur blickfältet. Samma dag, den 4 juni, publicerades Jonas Mosskins krönika i tidningen Camino.

Det finns en myt om att människor i storstaden är hållbara och tänker på miljön. Att folk på landet är bakåtsträvande och trångsynta. Men då glömmer man bort att de som vuxit upp på landsbygden och har ett naturligt förhållande till djur och natur, ofta har fått med sig såväl perspektiv och vanor som är delar av en hållbar livsstil. En livsstil där upplevelser står i centrum. Där man cyklar, promenerar och ägnar sig åt friluftsaktiviteter i närmiljön. Plockar blommor, går ut i skogen, letar svamp, äter medhavd matsäck och njuter av en dag ute, trots att vädret gör att bilderna inte är instagramvänliga. Lantisarna hamnar ofta i storstaden men fortsätter att leva mer i samklang med naturens årstider och är dessutom ofta engagerade i klimatfrågan.
Problemet är att vi blir bara fler och fler stadsbor såväl i Sverige som globalt. Om färre och färre människor växer upp där naturen är en del av livet och inte en exotisk plats man tar sig till på skollovet, finns det risk att vi helt tappar kontakten med naturen.

 Den i urbana miljöer starka organisationen Naturskyddsföreningen brukar gå hårt åt det svenska skogsbruket, inte minst i TV-reklam och i dagspress. Man kritiserar, från centralt håll i Stockholm, det man tycker sig se men uppmuntrar inte det som är bra. Att Södra Skogsägarna avsätter mer skog än vad lagen kräver nämner man inte med ett uppmuntrande ord. Istället ser man från SNFs sida allt skogsbruk med samma ögon.

Helt klart finns det en hel del skogsägare som skulle vilja ta större naturhänsyn men som inte kan, av ekonomiska skäl eller rent av beroende på lagen.

 Man väljer medvetet att slänga ut barnet med badvattnet genom att kritisera certifiering av skogsbruk. Det man då missar är att certifiering kan fungera som en ekonomisk morot. Härom dagen kunde man i NT läsa:

Skogsägarföreningen ser ljust på framtiden eftersom de flesta skogsägare ställer sig positiva till certifierat skogsbruk.
– Det har aldrig funnits en konflikt. De flesta ställer sig bakom ett långsiktigt skogsbruk, och har mark som de vill bevara. Certifierade medlemmar får dessutom mer betalt för sitt virke, säger Andreas Johansson, områdeschef för Södra skogsägarna.

SNF glömmer ignorerar medvetet markbrukare som denna:

För TettaWedendal, certifierad medlem i Skogsägarföreningen Södra, är långsiktigt skogsbruk en självklarhet. I drygt hundra år har hennes familj ägt och förvaltat skogen och marken kring Tomtaholms gård i Söderköping. I dag är hon ensam ägare till 400 hektar mark, varav 250 hektar är produktiv skogsmark.
– Jag har valt att avsätta drygt 18 procent mark till naturvård. Dels för att gynna det långsiktiga skogsbruket och den biologiska mångfalden, men också för att behålla kulturlandskapet, säger hon.

 Mycket av detta hänger samman på att den skeva kunskapen om landsbygden förstärks genom dagens mediastruktur där nyhetsrapporteringen koncentreras till storstäderna, värsta exemplet torde vara TV4 som just lagt ner sina lokalredaktioner. Men liknande fenomen kan ses t.ex. inom tidningskoncernen Stampen som skär ner kraftigt på sina landsortstidningar och låter material producerat för Göteborg ta större plats även lokalt. Detta förstärker en redan skev bild. I dagens DN berör man faktiskt problematiken i en intressant och läsvärd artikel. Följande citat fångar upp kärnan:

– Jag tycker att det är som om landsbygden inte riktigt finns. Den är så långt borta att man utifrån ett stadsperspektiv inte ser vad som händer där över huvud taget, säger Kristina Mattsson, författare till ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden”. Hon exemplifierar med den nya stålkrisen. Att Kina fått fart på sin stålindustri och därmed minskat sin import av stål från andra länder har orsakat svåra följdverkningar på flera håll i Sverige.

Hur extremt stor klyftan är mellan stad och land märks när journalisten pratar med programledaren för "landet runt". Ett av SVTs populäraste program med tittarsiffror runt 800.000 per sändning. Men det folk vill se är inte vardagshändelserna utan det mystiska och annorlunda:

– Många reagerade på att vi visade så alldagliga, realistiska inslag. De ville se mer kultur, fler farbröder som sitter och täljer gubbar, eller bor ute i skogen och har djur. De verkade ha ett behov av en landsbygd med lite tomtar och troll. De klagomålen kom oftast från storstadsregioner, säger han.

Skall man intellektualisera det hela så kan man säga att dagens relation mellan stad och land skulle passa alldeles utmärkt för en vetenskaplig studie utifrån postkolonial teori. På wikipedia kan man på uppslagsordet postkolonial teori läsa:

Den postkoloniala teorin är heterogen och svår att sammanfatta, men en tidig idé handlade i grova drag om att undersöka hur bilden av västerlandet som upplyst och rationellt aktivt skapa(t)s genom att beskriva österlandet (vars placering har skiftat genom historien) som irrationellt och mystiskt. När väst utmålar Den Andre - en främmande kontinent eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas väst enligt postkolonialister med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Väst kan till exempel stå för kultur medan öst står för natur; väst stå för det rationella medan öst står för det (påstått) irrationella.

 Sammanfattningsvis handlar det i grova drag om hur bilden av staden som upplyst och rationell aktivt skapas genom att beskriva landsbygen som irrationellt och mystiskt. När staden utmålar Den Andre - en främmande plats eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas staden med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Staden kan till exempel stå för kunskap medan landsbygd står för fördomar; staden står för det rationella och logiska tänkandet medan landsbygden står för det (påstått) irrationella.

Och det är ett problem. Åtminstone för landsbygden.
_________________________________
Tillägg: tesen stärks av Fredrik Reinfeldts uttalande härom sistens, att det inte blir bra att flytta ut myndigheter till glesbygden. Ett tydligt tecken på att det inte fungerar är att chefen på 25 av 40 utlokaliserade myndigheter bor kvar i Stockholm och pendlar till  jobbet. I flera fall skapas ett mindre kontor för att underlätta för chefen, detta växer organiskt och blir snabbt ett ledningskontor. Inte heller ambitionen att förlägga nystartade myndigheter utanför Stockholm håller, av de senaste 34 nya myndigheterna ligger 22 i Stockholm.