spårläggning och test av dragsele

Igår fick vi besked om att det låg en påkörd råget vid sidan av vägen vid min äng. Det är ju rätt kasst att låta kadaver ligga kvar vid vägen så jag släpade upp det i skogen, valde attt släpa det en rejäl runda så att grannen kunde använda det för spårstärning av sina hundar. Utifrån kartan verkar det ha landat på ca 830 m.

Jag drog med en dragsele jag köpt på Biltema för 80 kr. Den bestod av en rem runt korppen, remmen var av samma typ som i bilbälten. I remmen satt en rejäl D-ring i vilken ett snöre var knutet, i snöret satt en helt ok karbinhake.

Viltdragaren funkade som den skulle, min enda invändning var att knuten mellan snöret och D-ringen var riktigt usel. Men vad kan man begära för 80 kr?

Hur som helst. När spåret legat ett par tre-fyra timmar tog grannen sin första hund och gick spåret. Jag hade lurat till det lite men några vändningar samt passerat en mindre bäck 2 gånger för att göra det lite utmanande, jag menar det var ju trots allt en hel djur kropp som släpast och inte någon klöve. Det blev succe, hunden blev tokglad och satte igång att lugga rådjuret så fort han hittade det. Spåret testades även på grannens andra hund och en tredje hund som ringdes in. Den tredje hunden hade lite problem att följa spåret då vinden vänt och han fick vind av djuret som jag lagt nere i en mosse under en gran....

Hur som helst. En lyckad övning när nu olyckan varit framme.

Med jägare som dessa behöver vi inga fiender

I helgen var det (som vanligt) full fart på debatten i ett par jaktgrupper på Facebook. Jag brukar följa det med knappt ens ett halvt öga men nu dök det upp ett inlägg som gjorde mig rejält oroad. För om vi nu inte har nog med att motivera jakten gentemot jaktfientilga krafter så utsätts vi emellanåt för nidhugg från andra jägare. Eller hur skall man se på ett beteende som detta:

Killens hund var alltså inte hästren och han skyller på ryttaren för att hans dag förstördes? Har han missat att man som hundägare har absolut ansvar för vad ens hund tar sig till? Tror han att skylten förbjuder folk från att vistas i skogen? Det är bara myndigheter som kan förbjuda folk från att vistas i skogen. Alla får vistas i skogen så länge man inte medvetet stör eller förstör.

Själv brukar jag se till att mina hundar blir häst-, ko- och fårrena redan som valpar. Det rekommenderar jag alla andra jägare att också göra, allt blir så mycket lättare då. Hundförare som inte har hästrena hundar rekommenderar jag att ni bojkottar. Om inte annat så för att det strikta ägaransvar som är kopplat till hundägande kan bli extremt dyrt, vilket en hundägare i Enköping fick erfara när notan efter rättegång landade på 725.000 kr. Då hade det varit billigare att göra rätt från början.
______________________
Och nej, att hävda att nyttjanderätt går före allemannsrätt håller inte i det här fallet. Samtidigt håller jag med om att allemannsrätten är problematisk och missbrukas men det är en annan fråga som jag skrivit om tidigare.

Ett hundliv för 500 år sedan

Som en del av läsarna vet så arbetar jag med arkeologi. Just nu håller jag på att plocka fram föremål till en ny utställning på ett museum. Bland de 100.000 tals föremålen som vi har så har jag bland annat valt ut spåren av en hunds öde, eller rättare sagt ett par olika hundars öde för det är inte sannolikt att det rör sig om samma hund.

När man tillverkade tegel på medeltiden så lät man leran som skulle brännas till tegel torka i formar på marken innan de stoppades i brännugnen. När de låg på tork kunde olyckor ske. Jag har sett handavtryck, kanske någon som snubblat och tagit stöd just på det torkande teglet, men vanligast är spår av tassar. Hundtassar. För hundar bör ha drällt omkring mest över allt på den tiden. Det var så man höll dem. Om de inte var särskilt avsedda för något särsklt ändamål, som herremannens jakt, hovdamens sällskap eller vallhjonets medhjälpare på fälten. 

När man studerar benen från hundar i de medeltida städerna så är det tydligt att hundarnas liv var hårt. 20-25% har läkta skador på ryggkotor och revben, med största sannolikhet spår av slag och sparkar. Det hundkranie jag valt att plocka fram till utställningen är också skadat. Dels är nosbenet brutet, kanske var det därför den avlivades. Kanske slog någon av hundens nosben och pacificerade den på det viset innan skallbenet slogs in. Slaget i skallbenet har osakats av ett 2-2,5 cm långt och halvannan cm brett föremål, kanske spetsen på en hammare för att knacka sten (sådana har vi gott om och stenbrytning var rätt vanligt i trakten på den tiden). Vi vet inte varför hunden bär de spår den bär men vi vet att efter att den dog så hanterades den som sopor, det var i sådana sammanhang den hittades. 

Ett hundliv kan vara hårt.

Stellafonden

Stellafonden är en ideell organisation som går in och hjälper till ekonomiskt när en hund blivit vargangripen. Stödet är ekonomiskt. Såhär beskriver en av medlemmarna i styrelsen det hela:

Grundtanken med fonden var att drabbade hundägare skulle ansöka om stöd av fonden. Men vi har funnit att kunskapen om vår existens är något begränsad. Så vi försöker helt enkelt att föra en dialog med dem vi vet är drabbade och frågar om de behöver hjälp.
I skrivande stund består fondens styrelse av Sofie R, Andreas L och Christer W.
Nyligen kom vi överens om att hjälpa drabbade med 50% av egenandelen och jobba efter den principen året ut för att sedan utvärdera och eventuellt ändra efter nyår.
Vi är fortfarande ganska unga och oerfarna som fond och lär oss hela tiden nya saker.
Som t ex att alla fall är unika. Vissa behöver ingen hjälp, andra har eget skyddsnät kring sig med bekanta som startar insamlingar, andra behöver riktigt stora belopp i hjälp.
I fonden idag finns drygt 50.000kr. Vilken kanske kan anses vara mycket. Men det är 3-4 hundar så är fonden slut!
Så vi vill att ni fortsätter sprida vår grupp så fler blir medvetna om att vi finns så vi kan hjälpa flera hundar som blivit attackerade av varg! Nästa gång kanske det är din hund.

Vill du stödja Stellafonden så kan du sätta in pengar på fondens Bankgiro 170-8015 eller använda Stellafondens swish nr: 123 249 4201. Jag har själv vid några tillfällen när jag sålt jaktprylar som jag inte längre behöver valt att låta köparen sätta in pengar på Stellafonden istället för att ta betalt själv.

Osäker framtida familjekonstellation

Ta det nu lugnt. Rubriken förebådar ingen skiljsmässa eller så. Det är bara så att vi just nu har hemma en omplaceringshund på prov. Ingen problemhund på något sätt utan en mycket följsam och trevlig lite tyskterriertik på snart 1 år. Att hon placeras om beror bara på att hon inte kan gå i avel. Nu får hon ett par dagar hos oss. Ännu så länge går allt bra med Essa.

Mer info om den lilla tyskan kommer om det hela går i lås.
____________________________
Edit 27/9: hunden i fråga är oerhört trevlig och följsam. Men tyvärr kan vi inte ta henne, vilket gör mig mycket sorgsen.

Riskkapitalisterna och veterinärbranschen - Folksam ger rabatt till fristående veterinärkliniker

Jag håller, som jag tidigare nämnt, på att byta från agria till folksam på mina hundförsäkringar. Den utlösande orsaken var när agria backade från sponsring av räv-SM på Gotland. Det kändes som ett knivhugg i ryggen på jakten. Så när de nya försäkringsbreven nu börjat ramla in så har det varit läge att växla över hundarna till Folksam istället. Förutom en politisk markering så halveras kostnaderna. Nu har jag inte detaljstuderat villkoren så det kan hända att man tappar några fördelar, men lägger man undan mellanskillnaden så kommer man att ha marginaler för framtida olycksfall.

I förra veckan var jag inne med Essa hos veterinären eftersom hon fick en pinne i käfte och skadade mjukdelarna under tungan ner till struphuvudet. En vanilg olycka som vid veterinärbesök hos en fristående veterinär kostade 1835 kr. Ungefär där ligger gränsen för självrisken på många försäkringar. Det intressanta nu var att hade mitt byte till folksam redan gjorts för Essa så hade jag kunnat utnyttja den försäkringen eftersom Folksam systematiskt börjat motarbeta riskkapitalisternas övertagande av veterinärbranchen. Folksam ger 300 kr i rabatt på självrisken när jag besöker min lokala veterinär.

Bakgrunden till rabatten  är att vi under lång tid haft ett brett ägande i veterinärbranchen. Branchen är växande, den har ökat sin omsättning med ungefär 10% per år och omsatte 2013 hela 3 miljarder kronor. Omsättningen är så stor och expansionen så stor att det drog till sig riskkapitalbolagens intresse. Detta innebar att åren 2010-2013 så gick riskkapitalbolagen all in i veterinärbranchen och tog över mer än 50% av hela verksamheten.

Riskkapitalbolagens inträde i veterinärbranchen har inte gått obemärkt förbi, det har inneburit en mätbar ökning av de försäkringsbaserade kostnaderna vilket vi konsumenter dels märker på veterinärräkningen och dels på försäkringskostnaden. Eftersom riskkapitalbolag tänker i kortsiktiga investeringar som skall betala sig på 5-8 år så är kostnadsutvecklingen tämligen självklar. Den innebär inte nödvändigtvis att de enskilda momenten blivit dyrare, snarare hänger den samman med att fler dyra alternativ säljs in till konsumenten som givetvis i sorg och oro väljer dessa framför tex avlivning eller konventionell behandling. En uppsats vis SLU sammanfattar det hela såhär:

Resultaten visar att de riskkapitalägda aktörerna i stor utsträckning remitterar till sina egna kliniker och djursjukhus. En konsekvens av detta kan bli att djuren inte får vård av den, inom området, mest kompetenta veterinären. Till viss del verkar relationen mellan veterinärer i branschen ha försämrats. Riskkapitalisterna anses vara en professionell aktör som bidrar till att lägstanivån i branschen höjs. Djurägare söker allt oftare veterinärvård för sina djur, en vård som är mer tillgänglig, mer avancerad och marknadsförs i större utsträckning än tidigare. Kostnaderna inom djursjukvården har ökat och ett försäkringsbolag har kopplat de höjda kostnaderna till riskkapitalbolagen. Samtidigt har försäkringsbolagens premieinkomster ökat kraftigt. Det finns en risk att premierna fortsätter stiga vilket kan leda till att djurägare inte har råd att försäkra sina djur, något som till slut kan leda till djurvälfärdsproblem. 

Folksam inledde sina försök med rabatter hos utvalda veterinärkliniker som ett pilotprojekt 2015. Detta föll väl ut och innebar att systemet permanentades. Vilka kliniker som ingår i Folksams erbjudande framgår av respektive kliniks hemsida eller på Folksams hemsida.

Håll hunden kopplad! (OBS! STARKA BILDER)

Yngeltiden har börjat i skog och mark. Många djur har ungar, bygger bon eller är dräktiga. Vi framme i en tid* då hunden skall hållas kopplad, eller i vart fall under strikt uppsikt. Det spelar ingen roll hur "snäll" ens hund är eller att man tror att den helt saknar jaktinstinkt. Jaktinstinkten finns nämligen i alla hundar. Den kanske inte syns eller märks men det är en av de saker som definierar en hund och som gjorde att människan först domesticerade hunden. Jaktinstinkten kan däremot vara mer eller mindre utpräglad. Detta innebär att även sällskapshundar har jaktinstinkt oavsett vad deras ägare säger.

Lagen föreskriver att man skall hålla hunden under uppsikt. I lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter §16 kan man läsa:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt.

Kort sagt, håll hunden kopplad. Antingen i ett fysiskt eller ett mentalt koppel men det säkraste är alltid det fysiska kopplet. Annars kan det gå illa.

Och illa hade det gått för ett par dagar sedan utanför Göteborg. Så illa att polisen ringde ut ett par eftersöksjägare som fick avliva en illa biten råget. Rågeten hade förföljts och bitits av en vanlig hund... Nedanstående bilder har jag fått från en av jägarna som åkte ut och tog hand om röran som den oansvarige hundägaren ställt till med genom att inte hålla koll på sin hund.

Bilderna är hemska men de visar vad en sällskapshund som går lös kan ställa till med. Detta gör att jag ändå lägger upp dem som ett varnande exempel:

 Eftersöksekipaget är på plats för att börja leta efter det skadade djuret.

 Det är lätt att se var hunden kommit ikapp geten, fullt med hår och blod.

 Typiskt när en hund varit framme är att betten sitter i bakbenen och kring rumpan.

Sammanfattningsvis:
Håll hunden kopplad och under strikt uppsikt!
Släpp inte ut hunden för att låta den rasta sig själv!
___________________
*De tider hund får användas vid jakt eller jaktträning hittar du här.

Vådaskjuten hund 6000 f.Kr.

Oscar Lidén beskriver fyndet av ett 8000 år gammalt hundskelett från Allerums mosse utanför Helsingborg på följande vis:

Det är efter allt att döma den ledsamma epilogen till en livlig jaktscen som möter oss i detta fynd. I ett drev har hunden hunnit upp det förföljda djuret och kommit så nära intill det att han själv råkat få den mot villebrådet avskjutna pilen i bringan. Pilspetsen har trängt in i kroppen utan att omedelbart döda. Då djuret sökt frigöra sig från pilskaftet har den flinteggade benspetsen brutits av ett stycke ovanför fästet. Förmodligen har hunden bitit av den. Brottytan förefaller bearbetad, liksom nött. Hundar har ju för sed att gnida ett smärtsamt parti mot marken eller andra hårda föremål. Det är möjligt att hunden har gått några dagar med pilspetsen i kroppen innan tillstötande feber drivit honom i vattnet för att släcka törsten. Så har krafterna svikit honom och han har blivit liggande. Under förruttnelsestadiet har den av gasen uppblåsta kroppen hållit sig flytande och av vind och vågsvall förts ut på den dåtida sjön för att slutligen gå till bottnen på platsen ifråga, vilken ju är belägen en god bit ut från själva fornstranden.

Pilen som träffat hunden var av ben med flintspetsar, de kallas allmänt för fågelpilar även om jag (som arkeolog) inte ser någon anledning till att det namnet... Nedan finns en bild på en fågelpil funnen på Tjörn, den finns nu på historiska museet i Stockholm:

Argos - en trogen hund

Argos var en trogen hund. Han väntade trofast på husse i 20 år och var den enda som kände igen husse när husse väl kom hem igen efter sin resa.

Men vem var då husse?

Jo husse hette Odysseus och deltog i de Trojanska krigen vilket väckte gudarnas vrede så hans hemfärd efter kriget drog ut på tiden (20 år) på grund av en hel massa irrfärder och problem (äventyr kanske någon skulle kalla dem).

Såhär beskrivs mötet mellan Odysseus och Argos i Odysseens 17:e vers (Erland Lagerlöfs översättning från 1912):

Plötsligt en hund, som där låg, då lyftade huvud och öron,
Argos, Ulysses’ hund, som han själv, ståndaktige kungen,
hade fött upp, men ej prövat på jakt, ty till heliga Troja
drog han förut, men på jakt blev hunden av svennerna medförd
både mot vildmarksgetterna förr och mot harar och rådjur.
Nu han låg där förskjuten och glömd, då hans herre var borta,
sträckt på den spillning, som låg där i mängd efter oxar och mulor,
sammanskovlad vid porten, till dess att den fördes omsider
bort av Ulysses’ folk för att göda hans väldiga jordlott.
Där låg nu Argos, hans hund, och var full utav krälande otyg.
Nu, då han kände Ulysses igen, som stod i hans närhet,
började genast att vifta med svans och med öronen sloka,
men han ej orkade mer, då han ville därefter sin herre
närmare komma. Då strök sig en tår utur ögat Ulysses,
vänd från Eumaios bort, som märkte det ej, och han frågte:

"Underligt är det att se den där hunden i smutsen, Eumaios.
Skön till sin skapnad han är, dock vet jag nu icke så säkert,
om med en sådan gestalt han också var snabb till att löpa
eller var bara en slik, som sällskapshundarna äro,
vilka allenast för prydnadens skull av ägarna hållas."

Honom svarade du, svinherde Eumaios, och sade:
"Ack ja, den hunden har ägts av en man, som gick under i fjärran.
Vore han lika så vacker ännu och lika så hurtig,
som när Ulysses till Troja for bort och lämnade honom,
skulle du häpna på stund att skåda hans styrka och snabbhet.
Aldrig i skogens lummiga snår kunde viltet sig frälsa
när han drev upp, och förträfflig ju ock han förstod sig på spåren.
Nu i elände han är, ty fjärran från fäderneslandet
ägaren dog, och han skötes ej om av de slarviga tärnor.
Trälarna, vet man, så snart de ej mer utav herrarna manas,
mista all villighet strax att förrätta sitt skyldiga göra.
Hälften av heder och kraft vittblickande Zeus ju berövar mannen, så snart som träldomens dag över honom är kommen."

Sade och trädde så in i det väluppbyggda palatset;
rakt in i salen han gick till de trotsiga friarnas samkväm.
Argos åter blev genast förgjord av den nattliga döden,
sedan han skådat Ulysses igen på det tjugonde året.

Hundvalp hade 61 fästingar - i örat!

Gamla nyheter:

En stackars hundvalp som levde på 200 talet i Egypten och mumifierades efter sin död visade sig ha inte mindre än 61 fästingar. I ett och samma öra!

Forskarna som undersökte hundresterna utesluter inte att hunden kan ha dött av en fästingburen sjukdom. Det finns antydningar i äldre grekiska och romerska skrifter som kan tolkas som belägg för att fästingburna sjukdomar var ett problem redan under antiken.

Tackar vet jag Frontline eller Bravecto!

En älgkalv i grevens tid

Älgjakten börjar närma sig sitt slut. Sedan årsskiftet har alla kvarvarande älgar inom mitt ÄSO hamnat i en pott där de får skjutas genom avlysningsjakt. När vi gick ut i morses fanns de 10 kalvar kvar i potten, när vi var klara var där bara nio...

Två hundförare och fyra passkyttar slöt upp denna blåsiga söndag. Jag fick ett pass på ett stort hygge. När jag närmade mig passet såg jag get med kid som betade direkt under tornet. Kunde smyga in på hagelhåll innan de smet in i granplanteringen invid.

Väl uppe i tornet så satte jag mig till rätta. Satte på radion och spanade av hygget med kikaren. Tomt. Hällde upp en kopp kaffe varefter jag tyckte mig höra Bertils röst på radion som meddelade att hans hund fått upp tjur, ko och kalv. Strax därpå hörde jag ståndskall på andra sidan granplanteringen nära Svantes pass.

Jag väntade på skott men inget hördes. Kort därpå meddelade Svante att det var en ensam ko och vi insåg att det var Olofs hund som skällde. Inte Bertils, för han hade inte fått upp något. Det var något annat lag i närheten som också låg på öppen 1:a.... Sådana misstag kan ju ske. Hur som helst. Efter någon timme kallade Olof av hunden från ståndet och gick iväg för att släppa igen.

Det gick en stund. Jag satte mig till rätta och rätt som det var kom en ko med kalv traskande över hygget rakt emot mig. Hållet var fortfarande lite drygt när de vinklade och började gå åt öster. Jag tog sikte på kalven och släppte iväg ett skott. Han stannade utan att teckna medan kon fortsatte. Sedan började han lunka efter kon. Jag var tämligen säker på att jag träffat så jag bara väntade på att han skulle ramla omkull men när han fortfarande inte gjort det efter närmare 100 m sköt jag två snabba skott till och älgen for i backen*. Kon var vid det laget långt borta.

Efterhand dök de övriga i jaktlaget upp och vi tog omhand om tjurkalven som visade sig ha en slaktvikt på knappa 50 kg. Halvstort för dessa marker vilket säger något om älgstammens kvalitet här nere.... Vi har snarare kvantitet än kvalitet.
__________________
*I slaktboden resonerade vi om skotten och kom fram till följande hypotes:
skott 1: högt lungskott
skott 2: bukskott
skott 3: taggutskott strax framför och precis ovan bogbladen
Kort sagt, med lite mer is i magen så hade älgen ramlat omkull om ytterligare några 100 m. Men det är svårt att ha is i magen när man ser älgen närma sig hyggeskanten.

#agriagate har bara börjat

Den senaste veckan har det stormat ordentligt kring Agria, ni vet det där djurförsäkringsbolaget som försöker vara alla till lags.

Det som hänt är att Agria sponsrar en hel del rasklubbar. I samband med detta valde de att även sponsra räv-SM. Helt naturligt. Tävlingsverksamheten liksom provverksamheten är viktiga avelsverktyg där målsättningen är att få fram så bra, lämpliga och ändamålsenliga hundar som möjligt. Så långt allt väl.

Djurens Rätt med flera hangaround-föreningar av enkare eller extremare* slag med inslag av ekoterrorism** fick nys om det hela och drog igång en kampanj.

Mindre än en vecka efter att Djurens Rätt drog igång sin kampanj så vek agria ner sig och lät sig påverkas av djurrättsaktivisternas och ekoterroristernas kritik. Det finns många kommentarer kring detta och nu tänkte jag utveckla min syn på det hela men först ger jag en stor eloge till Svenska Jägareförbundet som med självklarhet gick in och ställde upp som sponsor i Agrias ställe. Det var bra, mycket bra.

För det första så kan man konstatera att Agria är ett försäkringsbolag helägt av Länsförsäkringar. Länsförsäkringar är i sin tur medlemsägt. Länsförsärkingar är ett av ett fåtal bolag som är inriktade på landsbygd och de areella näringarna. När vi köpte gård hittade vi inget annat bolag än Länsförsäkringar att försäkra vår näringsfastighet hos, dvs inget annat företag erbjöd tex ansvarsförsäkring om djur skulle rymma och dra ut i trafiken på landsvägen intill. Länsförsäkringar var med andra ord ett givet val.

Länsförsäkringar lever på kunder som har sina djur inte bara som sällskap utan också som arbetsredskap och ekonomisk försörjning. Det borde innebära att dessa kundkretsars väl och ve borde prioriteras i ägardirektiven till försäkringsbolaget Agria dit man gärna hänvisar sina kunder. Att stötta rasklubbarna i kennelklubben kan ses som en sådan prioritering. Att stötta räv-SM en annan. Men när man efter protester backar ur sponsringen av räv-SM visar försäkringsblaget Agria att man inte prioriterar sitt mdersbolags primärkunder, man prioriterar inte jakthundarnas avelsverksamhet istället prioriterar man någon form av gott rykte och anseende för att försöka rädda kvar kunder med sällskapsdjur. Kunder varav många är hårt kritiska till de verksamheter (djurhållning som näring) som Agrias moderbolag Länsförsäkringar har som primär målgrupp. Detta innebär att när Agria viker ner sig för djurrättsaktivisternas och ekoterriristernas kritik så legitimerar de samtidigt kritik och aktioner riktade mot moderbolagets kunder. Det är alltså inte bara att de legitimerar jakthat grundat i en oförståelse för vad jakt är och vilka förutsättningar jakt har utan de hugger bildligt talat sitt moderbolag i ryggen.

Skitkäckt Agria. Verkligen bra jobbat.

Som av en slump väntade jag med att förnya tyskterrierns försäkring förra månaden. En försäkring hos Agria. Fakturan går ut den 1/3 så jag har gott om tid att betala den. Jag har även gott om tid att inte betala den utan vända mig till annat bolag. Det har jag faktiskt gjort. Jag kommer i fortsättningen att försäkra terriern hos Folksam, försäkringspremien halveras, vilket gör att jag kan lägga undan pengar till en skadefond för hundarna. När jag kikar igenom tidigare försäkrings och skadekostnader så ser jag direkt att jag hade tjänat många många tusen om jag hade haft Missan oförsäkrad eller i ett billigare försäkringsbolag med högre självrisk. Visst har hon kommit till skada*** men eftersom jag undviker de riskkapitalägda djurklinikerna och vänder mig till lokala småkliniker (de vanligaste jakthundskadorna är trots allt inte rocket science som kräver experter utan oftast räcker god kirurgisk allmänkunskap) så hålls kostnaderna på tämligen rimliga nivåer.

I morgon måndag kontaktar jag Agria och meddelar detta. För om Agria trodde att de skulle kunna minimera den ekonomiska skadan genom sitt agerande trodde de fel. De var bara fega och näriga. Jag kommer även att kontakta länsförsäkringar där jag är kund och meddela mitt missnöje med Agrias proriteringar.

#agriagate har bara börjat!
_____________________
*Bland de enklare kan nämnas diverse övergivna kattföreningar och bland de extremare kan nämnas Hunt Saboteurs Sweden med den dömde mp-politikern och gravskändaren Richard Klinsmeister i spetsen.
**Ekoterrorism - internationellt samlingsnamn för djurrättsaktivism, ekologisk aktivism, militanta veganer - alla de grupper som vill framföra sina åsikter på ett olagligt och utomparlamentariskt sätt
***Ormbett och grävlingbett har terriern drabbats av. Vorstehn har drabbats av vildsvinsbete och en avsliten klo.

Jämthund attackerad av varg på jaktprov utanför Ullared

I förra veckan nåddes jag av följande inlägg på FB:

Det hela skedde alltså under jaktprov. Jakt och Jägare har pratat med ägaren och såhär berättar han:

– Vi var i Gällared i Halland och hunden hade ställt älg och stod lugnt och sansat och skällde på älgen. Plötsligt tvärtystnade ståndskallet och det blev fullt i sken i 3,5 kilometer, 

Via pejlen spårades följet och när hunden mötte upp ägare och dommare hade hunden blod i nacken, detta tolkades som att hunden sprungit in i taggtråd men när hunden tvättades av på kvällen hittades spår av huggtänder... Det är lite osäkert om det rör sig om lo eller varg men i trakten har det rört sig två vargar de senaste veckorna. I detta sammanhang kan nämnas att jag skymtade ett påkört rovdjur i vägkanten när jag körde till jobbet, eftersom jag direkt tyckte det såg ut som varg har jag kontaktat länsstyrelsen, vi får se vad dem säger.

Trakten kring Ullared alltså, det innebär att detta är en av de sydligaste vargattackerna på hund hittills. Andra sydliga exempel är den tyskterrier som bets av varg i Axamo precis utanför Jönköping i november 2012. Det allra sydligaste jag känner till är den bassett som vargdödades i Mästocka mellan Halmstad och Laholm den 29 november 2008. Antagligen finns det ytterligare några exempel på dessa breddgrader men jag har inte kännedom om dem.
_____________________________
Tillägg 1: rovdjuret jag såg i vägrenen visade sig vara en påkörd siberian husky, inte varg.
_____________________________
Tillägg 2: hunden ovan har inte blivit vare sig varg eller lobiten. Däremot har den blivit kload av ett lo. Detta enligt uppgifter från länsstyrelsen idag.

Efter jakten - diagnos

Gårdagens blogpost avslutades såhär:

En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.

Vad var felet?

Tassarna är inte så mycket att snacka om, de var slitna pga klipporna. Lite som det kan bli om hunn fått gå mycket på asfalt eller sprungit i skare. Det seriösa problemet var andningen.

Jag bar Missan tillbaka till stugan. Väl hemma hade hon svårt att gå upp de fyra trappstegen upp till ytterdörren. Att hoppa upp i favoritstolen var inte att tala om. Hon fick vatten sedan lade jag henne på plats i stolen på ett fårskinn. Funderade.

Tankarna snurrade. Vad har hänt? Hon har tidigare blivit biten av huggorm i samma område, men då uppförde hon sig annorlunda. Inte såhär även om hon var illa darän den gången med. Pratade med hustrun som också var orolig. Vi började redan, om än i omskrivningar, prata om det faktum att detta kanske var Missans sista jakt. Det finns många saker att väga in innan man ens börjar fundera i de banorna men det finns skäl till att vi tänkte som vi gjorde.

Efter 5 timmar låg hennes viloanding fortfarande högt, ungefär 70 andetag per minut mot normala 15-30 för en hund i vila. Pulsen var hög men inte högre än vad som är normalt, när jag gjorde trycktest på tandköttet så blev det rött igen omedelbart - skönt blodcirkulationen fungerar i alla fall som den skall. Problemet verkar med andra ord vara att hon inte fåt luft. Hon hade dock matlust, drack och kissade.

Frammåt sen eftermiddag gick jag och sonen en längre promenad med Essa. Jag passade på att ringa några samtal för at förhöra mig om valpmöjligheterna just nu. Det finns goda möjligheter, vi får se om de utnyttjas av oss eller ej....

På kvällen placerade vi Missan på en liten madrass brevid min säng. Hon andades fortfarande forcerat. Frammåt tretiden på natten vaknade jag till för tredje gången. Missan var borta. Tassande steg hördes i trappan. Uppenbarligen hade hon gått en runda och kollat läget innan hon gick och lade sig. I sin stol....

Söndagen gick och på eftermiddagen åkte vi de 20 milen hem till vår gård. På måndagen ringde jag veterinären och fick tid på tisdagen.

Det var inte utan att jag var orolig. Det kändes som att nu avgörs Missans framtid, antingen kan vi köra på ett tag till eller så är det dags att överväga avlivning (pensionering känns totalt fel för en tyskterrier i sina bästa år).

Veterinären gick igenom tidigare journaler och jag redogjorde för fallet. Diagnosen var lätt att ställa även om den är ytterst ovanlig blan tyskterriers:

Jaktödem.

Veterinären jag har till mina hundar menar att jaktödem är ett fenomen som innebär att vätska samlas i lungorna när hunden anstränger sig kraftigt. Andra former av ödem kan inträffa när hunden är i vila. Vätskan innebär såklart att hunden får svårt att andas. Efterhand tar kroppen upp vätskan igen. Fenomenet är mycket ovanligt bland terrierraserna men är relativt vanligt bland drevrar. Benägenheten att drabbas av jaktödem är i de flesta fall ärvtlig, detta har påvisats bland just drevrar men även in om bassett fauve är man uppmärksam på det. Bland tyskterriers är det mycket ovanligt, kanske förekommer det inte alls förrän nu. Jag är tämligen säker på att den direkta orsaken inte är arvsanlag utan är något annat. Kanske en bieffekt av något annat. Kanske kan det ha att göra med kvardröjande tidigare dolda skador efter ormbett, kanske har det att göra med något annat. Det är svårt att säga, tyskterriers är trots allt små och tuffa hundar som lever ett hårt liv. Utvärtes skador är vanligt men även invärtes skador kan förekomma.

Vad kan man då göra?
1/ Det första är att inte låta hunden jaga på fastande mage. Detta var veterinärens första tips och det är vad man hittar på nätet när man googlar. Eftersom jag alltid ger mina hundar mat på morgonen oavsett om de skall jaga eller ej så får vi gå vidare till.
2/ Vätskedrivande medicin, detta ges till hunden i tabelttform 2-3 timmar före jakt. Då bör man kunna undvika att vätska samlas i lungorna. Om det ovan beskrivna problemet återkommer så försöker man häva det med dubbel dos vätskedrivande tabletter efter jakten. Medicinen tas då med 2 timmars mellanrum tills symptomen försvunnit.

Jag kommer med andra ord att kunna fortsätta jaga med Missan. Veterinären var tydlig med att rekommendera pejl i alla lägen för att kunna identifiera problem och snabbt kunna hjälpa Missan om det behövs.

Rådjurspremiären 2016

Första oktober är en rolig dag kanske till och med den dag jag har högst förväntningar på varje år. Det är då man får släppa loss hundarna på allvar....

I år åkte vi ut till norra bohusläns skärgård där jag har marker. Särskilt en udde brukar ge rolig jakt för hund och husse.

Jag har jagat tillräckligt många gånger på denna udde för att veta ungefär var djuren brukar röra sig. Jag valde ett pass där statistiken visar att rådjuren försöker smita ut från udden 4 gånger av 5. Men först gick jag ut en bit på udden och släppte loss Missan, ville att hon skulle få rådjur i nosen och inte få för sig att dra ner i något av alla grävlinggryt som också finns på marken....

Missan fick snabbt upp ett spår och några minuter senare klingade hennes skall över vikarna.

Udden är bara några hundra meter tvärs över. Inget djur, hund eller rådjur, kan hålla speciellt högt tempo i den hårda och mycket kuperade terrängen med omväxlande berg i dagen och omväxlande näst intill ogenomtränglig snårskog. Det gör att jakten kan utvecklas i snäva bukter, vilket skedde i lördags....

....så att följa ljudet och emellanåt slänga en blick på astrons skärm var riktigt spännande. Till slut. Efter lite drygt en timme och över 6 km drev verkade djuret gå ut ur såten. Det gick åt mitt håll.....

.....tyvärr gick det inte den trad som brukligt är utan ekipaget valde att gå precis väster om den lilla åsrygg jag placerat mig öster om. Så trots att djuren passerade mig på 25 m håll såg jag dem aldrig.

Missan följde dem några hundra meter ut ur såten men eftersom terrängen blir enklare så ökade ekipaget tempot och Missan kom på efterkälken och valde att släppa. En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.

Fortsättning följer.....

Livet är gott...

....tyckte Essa om fjällen....

Hundägarens ansvar

Som hundägare har man alltid ansvar för sin hunds väl och ve. Så när Missan efter någon mil i ganska hård fjällterräng kroknade och vägrade gå mer så var det bara att falla till föga och hjälpa henne...

Hundar i helikopter

När vi var till fjälls tidigare i somras så hade vi såklart hundarna med oss. Båda klarade helikopterfärden utan problem, de var lugna och hoppade in på komando.

Anskällning

Anskällning är typ ståndskall men mot bus istället för vilt. Såhär skriver väktarhunden flisans blogg:

Anskällning är att hunden ska springa fram till "busen" och ställa honom/henne genom att stå en bit ifrån och skälla. Försöker busen att fly ska hunden gå i ett bett och stannar busen och står still ska hunden släppa och ställa busen med att skälla igen osv.

Och en liten film:

Begärliga ben

Vi äter mycket kött. Eget kött. Det genererar en hel del ben. Benen går i varmkomposten tillsammans med äggskal mm. 

Tanken med att ha mycket ben i komposten är att det materialet skall användas för att förbättra jorden. Höja kalkhalten i jorden i ett par av landen för att gynna de växter som gillar sådan miljö. 

Problemet just nu är att båda hundarna fått upp ögonen för smaskigheterna i trädgårdslandet. De rusar gärna dit och gräver fram ben. Med resultatet att småplantorna flyger att världens väg.