Ett hundliv för 500 år sedan

Som en del av läsarna vet så arbetar jag med arkeologi. Just nu håller jag på att plocka fram föremål till en ny utställning på ett museum. Bland de 100.000 tals föremålen som vi har så har jag bland annat valt ut spåren av en hunds öde, eller rättare sagt ett par olika hundars öde för det är inte sannolikt att det rör sig om samma hund.

När man tillverkade tegel på medeltiden så lät man leran som skulle brännas till tegel torka i formar på marken innan de stoppades i brännugnen. När de låg på tork kunde olyckor ske. Jag har sett handavtryck, kanske någon som snubblat och tagit stöd just på det torkande teglet, men vanligast är spår av tassar. Hundtassar. För hundar bör ha drällt omkring mest över allt på den tiden. Det var så man höll dem. Om de inte var särskilt avsedda för något särsklt ändamål, som herremannens jakt, hovdamens sällskap eller vallhjonets medhjälpare på fälten. 

När man studerar benen från hundar i de medeltida städerna så är det tydligt att hundarnas liv var hårt. 20-25% har läkta skador på ryggkotor och revben, med största sannolikhet spår av slag och sparkar. Det hundkranie jag valt att plocka fram till utställningen är också skadat. Dels är nosbenet brutet, kanske var det därför den avlivades. Kanske slog någon av hundens nosben och pacificerade den på det viset innan skallbenet slogs in. Slaget i skallbenet har osakats av ett 2-2,5 cm långt och halvannan cm brett föremål, kanske spetsen på en hammare för att knacka sten (sådana har vi gott om och stenbrytning var rätt vanligt i trakten på den tiden). Vi vet inte varför hunden bär de spår den bär men vi vet att efter att den dog så hanterades den som sopor, det var i sådana sammanhang den hittades. 

Ett hundliv kan vara hårt.

Vådaskjuten hund 6000 f.Kr.

Oscar Lidén beskriver fyndet av ett 8000 år gammalt hundskelett från Allerums mosse utanför Helsingborg på följande vis:

Det är efter allt att döma den ledsamma epilogen till en livlig jaktscen som möter oss i detta fynd. I ett drev har hunden hunnit upp det förföljda djuret och kommit så nära intill det att han själv råkat få den mot villebrådet avskjutna pilen i bringan. Pilspetsen har trängt in i kroppen utan att omedelbart döda. Då djuret sökt frigöra sig från pilskaftet har den flinteggade benspetsen brutits av ett stycke ovanför fästet. Förmodligen har hunden bitit av den. Brottytan förefaller bearbetad, liksom nött. Hundar har ju för sed att gnida ett smärtsamt parti mot marken eller andra hårda föremål. Det är möjligt att hunden har gått några dagar med pilspetsen i kroppen innan tillstötande feber drivit honom i vattnet för att släcka törsten. Så har krafterna svikit honom och han har blivit liggande. Under förruttnelsestadiet har den av gasen uppblåsta kroppen hållit sig flytande och av vind och vågsvall förts ut på den dåtida sjön för att slutligen gå till bottnen på platsen ifråga, vilken ju är belägen en god bit ut från själva fornstranden.

Pilen som träffat hunden var av ben med flintspetsar, de kallas allmänt för fågelpilar även om jag (som arkeolog) inte ser någon anledning till att det namnet... Nedan finns en bild på en fågelpil funnen på Tjörn, den finns nu på historiska museet i Stockholm:

Hundvalp hade 61 fästingar - i örat!

Gamla nyheter:

En stackars hundvalp som levde på 200 talet i Egypten och mumifierades efter sin död visade sig ha inte mindre än 61 fästingar. I ett och samma öra!

Forskarna som undersökte hundresterna utesluter inte att hunden kan ha dött av en fästingburen sjukdom. Det finns antydningar i äldre grekiska och romerska skrifter som kan tolkas som belägg för att fästingburna sjukdomar var ett problem redan under antiken.

Tackar vet jag Frontline eller Bravecto!

Den paleolitiska dietens många ansikten

Igår på pendeltåget ramlade jag på en intressant artikel i METRO*. Den handlade om intressanta analyser av neanderthalarnas kosthållning.

Genom att utvinna DNA ur plack (avlagringar) på tänder från neanderthalare så har forskare kunnat avslöja vad de faktiskt åt. Individer från två olika områden har undersökts och jämförts, skillnaderna är intressanta men fullt logiska.

Från tänderna från individer funna i Spy, en grotta i Belgien, kan man sluta sig till att de levt på kött från ullhårig noshörning och mufflonfår. Egentligen inte så konstigt eftersom miljön utgjordes av stora grässtäpper, samtidigt som det är imponerande då noshörningsjakt inte är det enklaste. Inte ens idag med kraftfulla skjutvapen...

Tänderna från individer som hittats i grottan El Sidron i Spanien ger en helt annan bild. I placken från dessa personer hittades dna från pinjenötter, bladmossa, svamp samt bark och blad från jättepoppel. Inga som helst spår av kött, varken fisk, däggdjur eller fågel, hittades. Däremot konstaterades det att en av de undersökta personerna hade en svårartad tandinfektion samt en maginfektion. Eftersom poppel, likt pil och sälg (salix), innehåller salicylsyra så kan spåren av poppel vara tecken på en primitiv form av smärtlindring och medicinering. En annan spontan reflektion jag gör är att av den identifierade maten så är det bara pinjenötter man kan livnära sig på, de övriga innehåller bara spårämnen och inga för hominider** smältbara proteiner (eller för den delen kolhydrater eller fetter).

Jag tycker att nyheten är intressant av flera skäl:
1/ såväl DNA teknik som analyser av spårämnen har gett många intressanta resultat som gör att vi måste omvärdera delar av vår bild av vår forntid.
2/ resultaten speglar människans mångfald, vi anpassar oss och lever utifrån lokala förutsättningar vilket vi idag tycks glömma när vi vill ha nyskördade tomater och färska sockerärtor mitt i vintern.
3/ resultaten visar åter igen hur korkat det är att kalla något paleolitisk diet när det fanns lika många paleolitiska dieter som det fanns bebodda habitat. Nä, LCHF är en betydligt bättre och sanningsenlig beteckning på den moderna varianten.
__________________
*Hittade samma artikel i Aftonbladet med.
**Hominid är ett samlingsnamn på tidiga människovarianter och innefattar såväl homo sapiens neanderthalensis som homo sapiens sapiens.

Världens äldsta fiskekrokar

Världens äldsta fiskekrokar har hittats i Sakitavigrottorna på den Japanska ön Okinawa. De är 23.000 år gamla och tillverkade i pärlemor.

Utgrävningen av grottsystemet visar att människorna som levde där hade anpassat sig efter sin miljö och utnyttjade den maximalt. Öarna betraktas idag som karga och fattiga men den paleolitiska befolkningen valde ändå att bosätta sig där. De åt framför allt grodor, ålar, fiskar och fåglar. Sommartid samlade de in sötvattenskrabbor vilka fick växa till sig i vattenansamlingar i grottrna för att ätas på hösten när krabborna var som mest välfyllda.

16.000 år gamla fiskekrokar har tidigare hittats på Timor och 18.000 år gamla finns från Papau Nya Guinea.

Klimatförändring och ny kunskap om gammal jakt

I takt med att klimatet blir varmare så smälter glaciärerna runt om på vårt klot. I norge, i Oppland fylkeskommun närmare bestämt, så har man tagit detta på allvar och genomför systematiska arkeologiska inventeringar där glaciärerna smälter bort. Och man gör banbrytande fynd. Man kan säga att isen nu smält bort och befinner sig ungefär där den var i början av den folkvandringstida klimatkrisen, dvs isranden har gått tillbaka och befinner sig där den låg runt år 450 e.Kr. 1500 år av istillväxt har smält bort på mindre än ett århundrade! Orsakerna är tämligen uppenbara, vi har under denna period frigjort en stor andel av de långtidsbundna växthusgaserna.

Nåja, nog om problemen och över till det roliga. Fynden som görs i isens spår är makalösa. Det rör sig om infruset organiskt material som bevarats. Organiskt material är vi annars inte speciellt bortskämda med i skandinavisk arkeologi. Om vi snävar in oss till kategorin jakt så hittar man primärt tre kategorier av föremål:

1. Bortskjutna pilar
2. Kasserade pilbågar
3. "scaring sticks" mer om dem sedan

Man hittar även en och annan kniv och ett och annat spjut men dessa är inte lika tydligt kopplade till jakt. 

Scaring sticks är pinnar på vilka tunna brädlappar är fastknutna. Funktionen liknar lapptyg, dvs man sätter ut pinnarna på rad och de fladdrande tunna brädlapparna skrämmer de djur man är ute efter och får dem att ändra riktning. I de flesta fall har man hittat enstaka, uppenbart borttappade, scaring sticks men härom sistens ramlade inventrarna på en hel bunt. Antagligen ihopsamlade efter jakt, eller kanske ett lager som precis skulle användas men som av någon anledning blivit kvar. 

De scaring sticks som hittats har alla varit från 450-570 e.Kr. Men om man ger sig ut och söker etnologiska paralleller så finner man dem från historisk tid på Grönland där eskimåer jagade vildren med hjälp av scaring sticks... Nedan en 1700-tals illustration av detta:

_______________

Bilderna är länkade från hemsidan secrets of the ice, undersida jakt, undersida scaring sticks. 

Vikingatida vildsvinsbetar

Jag är till yrket arkeolog. Ett yrkesval som utgår ifrån mina intressen. Ett gammalt men relevant intresse som åter* bubblat upp i takt med att barna blivit lite äldre är intresset för reinactment, dvs historiskt återskapande. I år har vi ägnat oss åt vikingatid, kanske inte min fokusperiod vetenskapligt sett men det är kul....

Familjen drar upp båten

Historiskt återskapande, inte minst vikingatid och medeltid, är något som blivit rejält stort under de år som jag varit borta från hobbyn. Förr fanns någon enstaka marknad, fest eller annan tillställning. Nu kan man lätt fylla ett par helger i månaden och då inte åka mycket längre än 20 mil enkel resa för att besöka tillställningen. Hobbyn har vuxit. Och med den handeln.....

Vikingastrid på Hornbore Ting.

Som arkeologer (ja, min hustru är också arkeolog) lägger vi stor vikt vid att detaljerna stämmer rent historiskt. Vi litar inte på krämarna utan dubbelkollar allt, verifierar smycken, redskap, kläder med arkeologiska fynd eller andra källor. Då inser man att mycket av det som säljs som historiskt korrekta föremål är bluff och båg. På en vikingamarknad hittar man tex "kvinnoknivar" och skramasaxer (en stor huggkniv). Kvinnokniven så som den ser ut på marknaderna är ett mycket ovanligt fynd från vikingatid och det som säljs på marknader verkar vara en förvanskad variant av det man inom arkeologin kallar krumkniv, de förekommer typ 600 år före vikingatiden..., Skramasaxerna, huggknivarna, som säljs på marknader är fräcka. De ser hyfsat mycket ut som förlagor från 6-900- talet. Problemet är att de som säljs på våra marknader aldrig ser ut som de som är hittade i skandinavien utan är kopior på de som hittats på brittiska öarna....

Eftersom mitt stora intresse just nu är jakt så har jag naturligtvis intresserat mig för hur trofeer kan inkorporeras i mitt historiska intresse. Inom reinactmentkretsar, framför allt engelska/amerikanska, är det populärt att vikingakrigarna smyckar sig med vildsvinsbetar. Vildsvinet är ju ett potent byte och vildsvinet Gyllenborst/Gullibursti var Lokes riddjur. Det kan därför vara förståeligt att det finns en massa smycken av vildsvinsbetar att köpa på historiska/vikingatida marknader runt om i världen.

Vikingasmycken med vildsvinsbetar, de flesta finns att köpa på etsy...

Men finns de över huvud taget belagda arkeologiskt? För i så fall kunde det vara kul att tillverka lite sådana smycken av betar som jag har liggande....

Svaret är enkelt, det är detsamma som för kvinokniven ovan. Ja, det finns smycken med vildsvinsbetar, men de är alltid mycket äldre än vikingatiden. Några vikingatida** smycken av vildsvinsbetar finns helt enkelt inte, varken i skandinavien eller på de brittiska öarna.

Bilden ovan är från en antikhandlare som påstår att föremålet är en infattad vildsvinsbete från 3-500-talet. Varje jägare och benkunnig arkeolog ser omedelbart att det inte är frågan om en bete eller ens en tand. Vildsvinets betar är som alla vet ihåliga och inte spongiösa som på bilden. Snarare är det frågan om en yttre falang (tå/fingerben) från ett större kloförsett djur där själva klon försvunnit med åren. Storleken, 46 mm, ger vid handen att det måste rörs sig om ett rejält kloförsett rovdjur, kanske en björn?

I en rolig blogpost dödar "Haldor the viking" hela myten om vikingatida vildsvinssmycken....

Hur som helst så tycker jag att smycken av vildsvinsbetar är ett bra alternativ till traditionell montering på sköldar. För på något sätt tycker jag att man bör minnas djuret man fällt och då är en tillvaratagen bete ett bra sätt.

_______________
*pysslade med historiskt återskapande så mycket jag hann mellan typ 1989-1995, därefter föll intresset i dvala pga olika saker som hände i livet.
**Här är ett som påstås vara från 900-1100 talet, dvs ungefär senare halvan av vikingatiden. Men fyndet är inte vetenskapligt publicerat och finns i en privat samling så det kan lika gärna vara från 500-talet som 1500-talet......

Brånsålderns jaktbilder

Ett gäng 3000-3500 år gamla jaktbilder som finns på de bohuslänska klipporna. Bilderna är såklart tagna av mej:

En grupp vildsvin

Gubbe med spjut efter hund eller råget

Med spjut avslutas vad som ser ut som ett mindre hjortdjur

Äldsta hundmumierna hittade i permafrost

Emellanåt dyker det upp extremt intressanta arkeologiska fynd som ger extra mycket information om våra förfäder. För ett par år sedan dök sådana fynd upp i i närheten av byn Tumat i Sibirien. Det rörde sig om ett par extremt välbevarade hundvalpar som visade sig vara lite drygt 12.000 år gamla. Dessa kommer att ge oss extremt mycket ny och värdefull information om hur hunden blev människans bästa vän för tidigare har de allra äldsta hundarna bara utgjorts av benfragment. Nu har man hundar med bevarade mjukdelar och därmed oändligt mycket mer information. Och det är information som i allra högsta grad berör hur jakten i vår äldre historia bedrevs.


Läs mer:
Artikel på svenska från TT.
Siberian times 1, 2
Sciencealert

Jakten förr - vikingatid

Jag har periodvis intresserat mig för hur jakten bedrevs förr. En sak har jag utan minsta tvekan konstaterat, i götalandskapen har jakt INTE varit avgörande för överlevnaden sedan jordbruket infördes för sisådär 6000 år sedan. Möjligen undantaget små grupper av människor som levt på ett specialiserat sätt i speciella miljöer, tex extrem skärgårdsmiljö. Däremot kan man se att det finns andra skillnader vad gäller jakt, särskilt när man börjar komma upp i tid till den yngre järnåldern och vikingatiden.

I tex den isländska Vatndölssagan kan man läsa om jaktens betydelse på vikingatiden:

”Så gjorde sig Torstein resklar, gav sig av till Götland och höll leden fram tills han tidigt på morgonen en dag kom till jarlens gård. Jarlen hade ridit på jakt enligt väldesmännens sed. Torstein trädde in i en dryckessal och satte sig och sina följeslagare på långbänken.”

Detta betyder alltså att väldesmännen, överklassen, hade som sed att jaga. Detta ser vi också i de arkeologiska materialet fårn södra sverige där överklassgårdarna innehåller ibland så mycket som 40% ben från vilt medan en normal bondgård innehåller några enstaka ben från vilt (kanske så mycket tom 10%). 

Viltet som förekommer på överklassens boningar är framför allt av två sorter. Dels matvilt i form av primärt kronhjort och vildsvin men även rådjur och enstaka älgar. Och dels pälsvilt i form av rävar, illrar, bävrar etc. 

På både gårdar och i gravar finner arkeologerna mer hundben är tidigare. Tillskillnad från tidigare, då det framfrö allt rör sig om urspetsliknande hundar, dyker det från och med 500-talet upp allt fler avvikande hundar. Där börjar dyka upp hundar av terriertyp men där finns också storvuxna hundar av hjorthudnstyp samt vinthundsliknande individer. Uppenbarligen plockar man medvetet in djur som antagligen haft jakt som huvudändamål. Men man skall inte tro att vikingen var speciellt snäll mot sina hundar. Lite drygt 1/3 av alla identifierade individer har spår av misshandel, framför allt över ryggen, något som man kan tänka sig är spår av slag med käppar. 

Vänder vi blicken uppåt landet så blir situationen en annan. Kikar man på ett halvdussin undrsökta vikingatida gårdar i trakten kring Storsjön i Jämtland så finns det tveklöst mer ben av vilt än av tamdjur bland slaktavfallet. Vanligast är ren och älg men där finns gott om hare och mindre pälsvilt också. 

Vi kan alltså se att jakten under vikingatiden betydde olika mycket i olika delar av landet. Vi kan också se att den betydde olika mycket beroende på vilken samhällsklass som vi är intresserade av. Antagligen är det föregångaren till de relger vi känner fårn historisk tid som vi kan skönja redan i materialet från vikingatiden. Att inte minst högviltet tillhörde överklassen.

Äta hund?

Javisst det gjorde man i det som idag kallas sverige förr i tiden... Här är ett exempel på ben från en hund som styckats.  Från Falköping:

Forntida jakt - fina bilder från en kommande utställning

Jag har tidigare samarbetat med konstnären Måns Sjöberg. Tanken var att vi skulle göra en bok ihop men det hela rann ut i sanden efter ett tag. Hur som helst så har Måns producerat ett antal fina akvareller som skall användas i en ny utställning på Trelleborgs museum. Här länkar jag några av bilderna från Måns blogg:

Ovan, jakt från kanot.

 

Ovan, omhändertagande av fångsten.

Ovan, tillverkning av fångstredskap för fisk. Notera den sovande hunden....

Utrotning av djur

Läser något i DI som inspirerar mig:

Massutdöendet under den senaste istiden har fått sin förklaring.

En ny, omfattande studie lägger skulden helt och hållet på människan. Våra istida förfäder, inte klimatet, utplånade mammutarna och de andra jättedjuren.

Det kan förefalla märkligt att de istida jägarna, beväpnade endast med spjut och pilbågar, förmådde utrota så många arter. Men forskarnas analys, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, ger starka belägg för att så var fallet.

Klimatförändringar eller nedslag av främmande himlakroppar är rivaliserande hypoteser som ofta förts fram i debatten. Men ingen av dem håller för den rigorösa granskning som nu gjorts.
Från den förra interglacialen, eller mellanistiden, som inleddes för 132.000 år sedan, ända fram till den nuvarande mellanistiden, för 1.000 år sedan, försvann 177 stora däggdjur (kroppsvikt på minst 10 kilo) från hela kontinenter eller helt och hållet från jordens yta.
Detta var ett massivt utdöende, fullt i nivå med många andra massutdöenden i jordens historia. Men det speciella med den istida katastrofen var att den i princip bara drabbade stora däggdjur. Små däggdjur, fåglar och andra djur påverkades nästan inte alls.
Forskarna, som är verksamma vid Århus universitet i Danmark, har gått igenom alla arterna, och noterat när de försvann och om detta sammanfallit med klimatförändringar, eller med människans invandring i området.
Detta har varit ett enormt arbete. I Eurasien försvann bland andra den ullhåriga mammuten, ullhåriga noshörningen, jättehjorten och grottbjörnen, i Australien flera jättekängurur, i Nord- och Sydamerika flera mammutar, mastodonter, hästdjur, jättetrögdjur och jättebältor, den enorma kortnosbjörnen, skräckvargen och alla sabeltandade kattdjur.
Men trots det enorma materialet är deras slutsats tydlig. Merparten av alla utdöenden, 64 procent, är intimt sammankopplade med människans ankomst, och människan kan vara huvudansvarig även vad gäller de övriga.
Det är följaktligen inte förvånande att det bara var de stora däggdjuren som dog ut, medan smådjuren klarade sig. Om människorna låg bakom massdöden är det logiskt om endast de jaktbara arterna drabbades.
Klimatförändringarna ger en långt svagare signal vid analysen. De har som mest bidragit till utdöendet i 20 procent av fallen. Detta gäller även vid de dramatiska temperatursvängningarna i början och slutet av den senaste nedisningen.
Sambandet människa-utdöende är som allra tydligt i Sydamerika, södra Nordamerika och Australien. Detta är logiskt med tanke på att faunan i dessa regioner helt saknade erfarenheter av människor före vår egen arts abrupta ankomst under senare delen av istiden.
Däremot var utdöendet i Afrika relativt begränsat. Vilket också är logiskt eftersom det var i Afrika som vår egen linje uppstod. Djurvärlden i Afrika hade med andra ord utvecklats i ständig kontakt med det nya mordiska tvåbenta rovdjuret, och kunde därför överleva. Även i södra Asien, dit arkaiska människoarter spred sig på ett tidigt stadium, dog ganska få arter ut.
Forskarna påpekar att det är oklart om människorna utrotade djuren direkt eller indirekt. Det behöver inte alltid ha varit så att de dödade djuren genom jakt - även om det finns många fyndplatser där istida jägare dödat elefantdjur, hästar och andra stora växtätare. I vissa fall kanske andra mänskliga aktiviteter drabbade djuren på ett ödesdigert sätt. Människorna kan exempelvis ha orsakat väldiga bränder över stora områden.

Fredagsmys: Portabel grill redan hos de gamla grekerna

Är du som jag?
Dvs gillar du grillat kött?

Är svaret ja så kommer du att uppskatta nyheten som livesience nyligen rapporterade om. Några arkeologer presenterade nya teorier om hur vissa keramikföremål från den Mycenska kulturen användes när the Archaeological Institute of America hade sitt årsmöte i Chicago.

Keramikföremålen var en slags rektangulära fat med väggar på tre sidor. Vid experiment så provade man två olika sätt att använda dem, dels som "stekpannnor" och dels som "portabla grillar", se bilden nedan:

Användbarheten och smakligheten bedömdes och arkeologerna kom enhälligt fram till att det bästa resultatet tveklöst blev när man använde föremålet som grill. Vi får alltså i fortsättningen tänka oss att Odysseus hade med sig en portabel utegrill på sina långa resor.

Bilder (c) Julie Hruby, Dartmouth College.

Hundskit! 900 år gammal!

Fynd av hundskit på en arkeologisk utgrävning i Odense i Danmark väcker uppmärksamhet. Korven ser intakt ut och är ungefär 900 år gammal och eftersom jag är arkeolog till yrket tycker jag att den är lite extra rolig. Just bajs från både människor och djur är extremt bra källor till kunskap om t.ex. kosthållning. Hoppas ni förstår danska: