Skabb och andra dödliga åkommor för Örebros vargar

SVT tvärsnytt rapporterar att länsstyrelsen Örebro räknat in 45 vargar i årets inventering. Därtill kommer 15 stycken som hittats döda. Men döda vargar betyder inte tjuvjakt om nu någon trodde det, vargar kan faktiskt dö av naturliga orsaker. Som i Örebro. Där har de flesta av de 15 vargarna dött av skabb. Vilket tydligt visar behovet av att dels hålla efter rävstammen och dels att hålla vargstammen begränsad men sund. För jag antar att även vargvärnare föredrar om en varg faller för en kula än den utdragna död som skabben utgör. Eller är det så att det är själva idén att man skall få jaga ett så "majestätiskt" djur som vargen som värnarna har svårt att acceptera? Att naturligt lidande är att föredra framför en snabb död från en jägares kula?

Skabben slår hårt mot fjällräven

Fjällräven är en karismatisk liten gynnare. Den är mindre och inte lika skygg som sin släkting rödräven. Den är, bland annat på grund av förändringar i livsmiljön, på väg att utrotas i Sverige. 2011 var ett bra år för fjällräven med fler föryngringar än på mycket länge. 2012 var däremot ett bottenår, har inte hittat uppgifter om en enda föryngring, vilket med normal mortalitet innebär att stammen under 2012 minskade. Det är extremt tydligt att man kan hjälpa fjällräven genom att aktivt jaga rödräv i de områden det finns fjällräv. Rödräven är större och aggressivare, den tar gärna fjällrävsungar men även vuxna fjällrävar.

Nu har nya komplikationer tillstött. I Stekenjokkområdet har minst fyra olika fjällrävslyor drabbats av skabb. Den sannolikaste spridningsvägen till fjällrävens lyor bör vara via rödräv som i dagsläget dras med allt högre andel skabb:

 – Det är svårt att säga hur de blivit smittade, men troligen är det någon rödräv som fört in skabben i området, säger Ruben Johansson på Länsstyrelsen.

En högre rödrävsavskjutning motverkar naturligtvis spridningen av rävskabb och skapar en hälsosammare rävstam över lag. Men att som Djurens Rätt i kombination med jathatsorganisationen Jaktkritikerna försöka förbjuda rävjakt innebär att man tar ett aktivt beslut att utrota vår fjällrävsstam.

Men hur skall man då komma till rätta med skabbproblemen? Jo i LT berättar Ruben Johansson på länsstyrelsen:

– Det är ungefär samma behandling som man gör om en hund drabbats. Medlet går att ge i form av en spruta och används för behandling av alla djur som drabbats av parasiter. Det går även att ge det i fodret. En variant är också att droppa medlet på huden.
– Men för att behandla djuren måste vi fånga in dem i burar. Det kräver en stor arbetsinsats, de behandlade djuren måste också märkas så vi vet vilka som är behandlade

Alltså. Nästa gång du har chansen att lagligen skjuta en rödräv så tveka inte. Du gynnar inte bara småviltet i ditt område utan du minskar risken att rävskabben åter får stor spridning. Och om du jagar norröver så gynnar du även fjällräven för varje rödräv du skjuter! Även om det inte är uppe i fjällen, för du skapar genom din avskjutning tomrum som indirekt gör att rödrävar i andra områden inte behöver söka sig uppåt fjällen för att hitta områden att leva i.

Rävskabb ingen ovanlighet

Under förra veckan körde jag en lite enkät angående rävskabb. Jag undrade helt enkelt hur ofta ni sett skabbrävar på era marker de senaste 6 månaderna. Svarsalternativen var enstaka gånger, ofta samt aldrig:

• 31% har sett enstaka skabbrävar.
• 6% har sett många skabbrävar.
  
• 63% har inte sett några skabbrävar alls.
  

Personligen tycker jag att det känns som ganska mycket att det (om man hårddrar dessa siffror) förekommer rävskabb på mer än en tredjedel av jaktmarkerna. Är det kanske frågan om en allt för tät stam som gör att rävarna har kontakt med varandra på tok för stor utsträckning?

SVA ville nyligen ha in nyskjutna skabbangripna rävar, men nu när jag letade lite på deras hemsida hittar jag ingen information om detta. Men hur man än gör så skall man inte bara lämna skjutna rävar så att allmänheten allt för lätt ramlar på dem...

De skjutna vargarnas hälsa

SVA har börjat släppa information om de vargar från årets vargjakt som man hittills obducerat. ATL rapporterar att:

• En av honorna var angripen av skabb.
• En hane hade bara en testikel i pungen, den andra låg kvar i bukhålan, eventuellt ett inavelsrelaterat problem.
• En individ hade ett kraftigt överbett, eventuellt ett inavelsrelaterat problem.

EDIT: det finns ett inslag på SVT med en intervju med en veterinär som obducerar skjutna vargar.

Sommarräv och skabbräv

Sedan något år tillbaka har man i lagstiftningen öppnat upp för jakt på rävvalpar sommartid i viltvårdssyfte. Detta är en bra åtgärd, det minskar trycket på annat småvilt märkbart. Jag minns t.ex. ett rävgryt som jag stötte på i jobbet invid en bergtäkt i Bäckseda utanför Vetlanda. Invid det grytet kunde jag räkna ihop 36 rådjursklövar på 2 minuter utan att ens leta i slyet runtikring....

På sommaren tar jag mig gärna kvällspromenader. Hör jag t.ex. någon som slår ett fält brukar jag traska dit för att se vem som är ute och kanske växla några ord. I somras träffade jag en jaktkamrat, Tomas, som så fort ha såg mig frågade om jag inte hade bössan med mig för han hade sett en skabbangripen rävtik med ett par valpar springa omkring och fånga sork på den nyslagna vallen. Givetvis hade jag inte bössan med mig, men sade att jag skulle hämta den. När jag var tillbaka hade det börjat mörkna, men Tomas jobbade oförtrutet på i sin traktor. Det dröjde inte länge förrän jag såg en valp hoppa omkring i det nyslagna gräset. Jag lade an med stöd av en skjutkäpp jag tillverkat och kommer att beskriva framigenom.

BAM!

Kulan fällde rävvalpen på plats, hållet var ungefär 40 meter. Jag tog hem kroppen och lade den i frysen. Senare skickade jag den till SVA för undersökning om den bar på dvärgbandmask eller ej.

Kvällen därefter balade och plastade Tomas höet från ängen. Jag satte mig i kanten på gärdet och väntade. Så fort Tomas kört sin kos dök den skabbangripna rävtiken upp. Hon traskade omkring på lite drygt 100 m håll. Jag väntade på att hon skulle komma närmare men där gick jag bet. Istället vände hon om och började avlägsna sig. Precis innan hon skulle hamna i skydd av några buskar ropade jag till, hon stannade upp.

BAM!

Jag lät kulan gå, tiken hoppade till och började linka tillbaka över fältet. Snabbt repeterade jag fram en ny kula och sköt. Tiken blev liggande 15 meter från första skottplatsen. Hållet var ungefär 165 meter, vilket för mig är väl drygt. Men jag valde ändå att skjuta eftersom prioriteten var att avsluta lidandet för ett svårt sjukt djur. När jag kom fram till henne visade det sig att hon inte hade mer än maximalt 20% hårtäckning kvar. Resten var variga stinkande sår. Jag lade henne i tredubbla plastpåsar och knöt till. Därefter hamnade hon i soptunnan, den skulle nämligen tömmas följande dag. Förhoppningsvis dröjde det inte många dagar innan soporna brändes.

Även i fjor sköt jag en skabbräv på samma plats. Ytterligare skabbrävar har såväl skjutits som observerats i den del av våra jaktmarker där jag bor. Däremot verkar rävarna i andra änden av jaktmarken må bättre. Kanske är det så att vi har ett par årligen bebodda gryt med fullt av skabbkvalster. Sannolikt skulle vi behöva jaga räv väldigt hårt i denna del av jaktmarken under hela vintern och våren för att på sikt få skabben att dö ut här och på så sätt rädda djuren från det lidande skabben orsakar.