När laglighet och etik går skiljda vägar

Härom dagen blev jag uppmärksammad på ett inlägg i en dansk jaktgrupp. Jag återger det som anonymiserat screenshot:

Dör den som inte kan danska så beskriver den danske jägaren hur han (i Sverige, vilket är viktigt) skyddsjagar. Först dyker det upp en ensam vuxen gris. Strax därpå kommer ytter en vuxen 50 m bort, denna gång med ett stort gäng kultingar i släptåg.

Dansken skjuter den första ensamma grisen och en av kultingarna, suggan tar en lov med kultingarna i släptåg varvid skottläge ges på ytterligare en kulting. Tre grisar ligger när de övriga lämnat fältet. Så långt inga problem. Problemen uppstår när man ser bilden som dansken lägger upp på sig själv och villebråden:

Kultingarna har jag inga synpunkter på. Men den vuxna grisen är ju tveklöst en sugga. Rejält spendragen dessutom.

Att skjuta spendragna suggor är inte tillåtet vid jakt, det framgår med all tydlighet i jaktförordningen bilaga 1 punkt 7 där vildsvin är tillåtna i hela landet 16/4-15/2 "utom sugga som åtföljs av smågrisar". Däremot framgrå det av jaktförordningens bilaga 4 punkt 2 att det vid skyddsjakt inte finns några restriktioner. Flertalet länsstyrelser poängterar dock det olämpliga i att fälla spendragna suggor:

Vid skyddsjakt gäller inte fredning av till exempel sugga med smågrisar. Du bör dock inte skjuta vildsvin som har kultingar, eftersom det kan innebära att viltet utsätts för onödigt lidande. Du kan dessutom få ökade problem med skador av de moderlösa smågrisarna.

Det är alltså tillåtet men mycket olämpligt att ha ihjäl spendragna suggor vid skyddsjakt. Men nu infinner sig en annan fråga. Är fältet där bilden tagen verkligen besått? Jag tycker det ser ut att vara plöjt och harvat men om det även är besått är jag tveksam till. Är min misstanke rätt så är det inte längre skyddsjakt utan frågan om vanlig jakt och då är det sannolikt så att dansken gjort sig skyldig till jaktbrott.

Eftersök på vildsvin

Jag hade lagt huvudet på kudden och befann mig i det där märkliga tillståndet mellan sömn och vakenhet och klockan närmade sig 23.

RING!

Förvirring!

RING!

"Men svara då!" sade hustrun...

RING!

"Hallå" mummlade jag med luren mot örat.

Det var min kompis S. Han hade skjutit på en gris någon timme tidigare. Inga egentliga konstigheter, han var på ungefär 100 m med bra stöd. Dessvärre hade grisen inte blivit kvar utan rusat in i skogen. Ekskog med undervegetation av hassel. Rejält med stenar, klippor, block och stenmurar, kort sagt svårletat utan hund.

Jag drog på mig jaktarkläderna men skippade bössan eftersom såväl S som vår gemensamma kompis B var på plats och beväpnade. For över. Släppte ut Essa ur bagaget och försåg henne med skyddsväst. I det sista ljuset visade de mig skottplatsen, där var gott om blod. Essa var yster och visade tydligt vart hon ville så vi började gå.

In i skogen. Tydliga blodfläckar med jämna mellanrum. Över en mur och upp i en rasbrant. Där vände det och ner igen. Tillbaka ner mot muren och ett 20-tal meter nedanför platsen där vi gått över låg han. En brun galt på dryga året. Perfekt avskjutnignsgris. Skottet satt i lungorna så jag var lite förvånad att han lyckats gå så långt som 200 m, men backen upp i branten blev nog lite för jobbig vilket fick honom att vända ner igen och sedan stupa vid muren.

S gick upp och hämtade sin 4-hjuling sedan kördes grisen upp till gården. Jag tog med trikinprov och avvek därefter. Galten vägdes in på 37 kg slaktvikt, perfekt grillgris.

Skyddsjakt - vildsvin

I fredags tog vi ett för oss nytt grepp på grisjakten. Vi har inte haft vildsvin så länge och vi har ingen jättestam så vi provar oss fortfarande fram i våra försök att förvalta och jaga. Personligen har jag hittat en modell för ensamjakt som fungerar för mig men vi har ingen fungeradne organisation för hur vi jagar tillsammans, hur vi väljer rätt pass och inte bara de gamla vanliga älgpassen. 

Hur som helst, i fredag hade jag bjudit in jaktlaget till skyddsjakt. Jag hade helt enkelt rekat området och valt ut ett dussin lämpliga pass vid olika vallar och nysådder. 

Vi var totalt 8 som slöt upp i regnet. Dagen var vald för fullmånens skull så regnet var ett bakslag.
Vi satte oss och runt 21.30, dvs ungefär vid solnedgång, dök det upp en galt hos Jan-Inge som förvaltade läget väl. Han studerade grisen ett par  minuter för att konstatera att den var ensam, därefter skjöt han. Galten föll ihop på plats för att efter något 10-tal sekunder resa sig och rusa ungefär 100 m innan den säckade ihop igen. Skottet satt lite lågt och långt bak, så det var levern som träffades. Förvisso dödligt men en träff i hjärta/lungor verkar snabbare.

När det blev helt mörkt bröt vi och några av oss tog hand om svinet. Sådant är betydligt trevligare i goda vänners lag än på egen hand.

Galten hade en bruten bete och en slaktvikt på 58 kg, dvs lite drygt 110 kg levande. Så nu blir det snart en laddning fint grillkött till deltagarna.

Efter jakten har flera av deltagarna kontaktat mej och frågat när vi skall ut igen. Det är ett bra betyg på att jag gjorde rätt. 

Recension: Peter Ekeströms Jakt på vildsvin

Peter Ekeström har en gedigen produktion av böcker i ryggen vid det här laget. Den röda tråden genom böckerna är att de är lättlästa (konstigt vore annat då han är en driven skribent) samt att där inte finns pekpinnar utan goda råd baserade på hans och andras erfarenhet. Ekeströms grundsyn verkar vara att det finns många sätt att göra rätt, det handlar om att hitta det som passar en själv, den egna marken och jaktkompisarna.

Boken Jakt på vildsvin, utgiven på Settern förlag, är vältajmad. Den kommer samtidigt som SVT börjat sända Jaktliv med just Peter Ekeström som en av programledarna. Om man tar en liten titt på innehållsförteckningen i boken så ser den ut såhär:

Där finns huvudrubriker om åteljakt, skyddsjakt (och pyrch) samt jakt med ställande respektive drivande hundar. Ett kapitel ägnas åt vad som kännetecknar ett bra pass, detta är ett av de viktigare kapitlen för jaktlaget som precis fått gris på marken och vill börja förvalta eftersom grisen sällan går i älgens pass och det är lätt att lockas att använda befintliga älgpass.... Ekenströms tankar om vildsvinets humör är intressanta, de förefaller rimliga och förklarar varför det generellt sett skadas fler hundar i slutet av en säsong än i början. Här kan även nämnas Ekenströms resonemang om hur vår jakt påverkar urvalet, vi skjuter främst de "snälla" och "enkla" grisarna medan de riktigt aggressiva bestarna klarar sig och sprider sina gener till kommande generationer vilket ger vid handen att vi kan förvänta oss fortsatt fler skador på hundar i framtiden snarare än tvärt om...

Det som inte finns i boken är kötthantering och tillvaratagande, men det har Peter Ekenström redan behandlat tillsammans med tomas Ekberg i en tidigare bok. Tillsammans tycker jag att de två böckerna känns som en stabil grund att stå på för jägare som precis börjat få in gris på sina marker samt jägare som redan jagar gris men som vill vända och vrida lite på sin kunskap och kanske få nya idéer till hur man kan göra saker och ting bättre.

Eftersom jag samlar på kunskap så har jag köpt på mig en och annan bildsvinsbok genom åren. Det är tydligt att Ekenströms nya bok fyller en lucka, de senaste 15 åren har vildsvinsböckerna framför allt handlat om tillvaratagning och tillagning snarare än om jakt och förvaltning. Ekenströms bok bygger på ytterligare 15 år av expansion och jakt på skogens svarta grisar jämfört med tidigare böcker. Det ligger en såväl bredare som djupare praktisk erfarenhet bakom Ekenströms bok än äldre böcker i ämnet men det är inte så konstigt eftersom vildsvinet bara varit en accepterad del av vår fauna sedan 1980-talet. Därtill måste jag åter framhålla Ekenströms ödmjuka framtoning. Ödmjukheten gäller såklart inte rena missförstånd, som den att vildsvinssuggan får tre kullar per år (vilket jag hörde från en orolig jordbrukare så sent som i höstas).

Kort sagt. Jag kan varmt rekommendera Jakt på vildsvin av Ekeström. Direkt från Settern kostar den 249 kr (199 kr för VIP-kunder). AdLibris tar 253 kr. Bokus tar 253 kr. Akademibokhandeln tar 329 kr.
___________________
Tack till Settern för ett recensionsexemplar av boken.

Att leta rätt på ett påskjutet vildsvin

I lördags var det melodifestival deltävling 1. Jag satt med telefonen i närheten och väntade på att något skulle dyka upp på kameran och det gjorde det:

 En grupp med årsgrisar åtföljd av en större sugga fanns på åteln så jag smög ut. Snön var fortfarande lite fuktig så den knarrade inte men trots det valde jag att inte smyga allt för nära. Stannade på ungefär 40 m håll. Grisarna syntes tydligt. Gruppen skiljde sig, den stora (suggan?) vek av åt höger. Tre mindre gick åt vänster och i glipan mellan dem stod en ensam mindre gris kvar. Jag sjönk ner på knä och tog stöd mot vänster knä. Den gula triangeln fann bogen och jag kramade avtryckaren. Rekylen var i princip obefintlig trots kalibern (9,3x62). Den nya dämparen (RCC S50 vak)  känns bra, återkommer med en recension av den vad det lider.

Det skriade. Det rasslade och ljudet av flyende grisar försvann i fjärran.

Dessvärre var åtelplatsen tom. Jag smög fram och kikade. Hittade efter en stund tydliga blodfläckar på marken, fick känslan av att det var blod från levern.

 Bara att gå hem och hämta hunden. Enda problemet var att Essa löper, men det går nog bra ändå tänkte jag. Hon var yster och tydlig emd vart hon ville, precis som vanligt. Men denna gång var det långt iväg och på snö där det inte fanns ett spår så efter halvannan km gick vi tillbaka och gjorde ett omtag. Nu var hon lika tydlig men åt annat håll. Och här gick grisspåren. Dessutom fann jag en blodfläck när de passerat en stenmur så nog var vi på rätt spår tänkte jag. Sedan lämnade hon spåret och började vimsa omkring på ospårad snö. Jag blev tveksam och ringde grannen istället så kom han över med sina hundar som är betydligt bättre tränade och meriterade än Essa.

 Nytt försök. Men faktiskt samma resultat. Hans hundar, där vi använde först den ena sedan den andra, drog också iväg åt konstiga håll. Dessutom var den ena påtagligt försiktig i sitt beteende. Tre timmar efter att jag skjöt bröt vi. Bara att inse att det var bättre att återkomma dagen därpå och göra ett omtag i dagsljus.

Vid 09.00 började vi igen. Vi sökte i någon timme innan vi kom fram till att huvudspåret, där den stora gruppen med grisar plöjt fram, saknade blodspår. Den skadade grisen måste gått åt annat håll. Vi gick därför tillbaka till skottplatsen och testade att släppa båda grannens hundar lösa för att söka av platsen på eget håll. De sökte sig åt ett annat håll än tidigare. Och nog fasen låg grisen där. Ungefär 15 m från skottplatsen, bakom en gran.

 Jag blev extremt lättad, det var en sten som lyftes från mina axlar när jag insåg att grisen inte legat ute och lidit hela natten utan dött nästan direkt. 2019 års tredje vildsvin var ett faktum.

Sedan tog jag omhand om grisen, en ung galt på 39 kg levandevikt vilket gav 20 kg slaktvikt. Den hade legat urtagen länge så jag vet inte riktigt hur mycket av köttet som är tjänsligt men stekar, bogar, karré och kotlett bör inte vara några problem. Det är slak, rev och filéer som kan vara lite tveksamma men där skall jag använda näsan ordentligt när det kommer till styckning.

Skyddsjakt på vildsvin

I går strax efter middagen fick jag ett samtal nere ifrån byn om att det varit mycket gris i veten de senaste nätterna. Bertil, som ringde, hade sett grisar vid 11 tiden på kvällen och han beskrev var.

Jag diskade upp, plockade fram lite utrustning och umgicks med familjen. När ungarna lagt sig for jag iväg. Var väl ute på gärdet halv elva - elva. Smög utefter en traktorväg ner till en bäck. Månen tittade fram till och från. Vände om och började gå tillbaka. Befann mig på en vall invid veteåkern när jag hörde ett grisskri och lite brötande. Sedan något som lufsade fram. Strax dök det upp en mörk skugga vid muren. Den stannade till och klev över.

Ut på vallen kom en gris. Kraftig ragg över nacken och kilformad så spontant bedömde jag det som en galt. Jag höjde bössan och fann bogen i den gula triangeln på mitt Trijicon. Kramade av och kunde se grisen säcka ihop. Gock fram och konstaterade att den var död, men tyckte betarna var väldigt små i förhållande till kroppen. Var det en sugga trots allt? Nej, där fanns ju en penis...

Jag gick och hämtade bilen och hunden. Essa fick göra ett minimalt dödsök, allt för att vänja henne vid gris. Sedan tog jag hem grisen. Jag har inte vägt den men jag uppskattar att levandevikten låg på i storleksordningen 75-90 kg.

Åtelfix - ett sista ryck

Nu är det lite drygt 2 veckor kvar på grisjakten. En dag till får man jaga med hund därefter är det smygjakt eller åteljakt som gäller. Hög tid att se över åteln innan grisjakten är över.

Jag började med att fylla på rulltunnan. Därefter hällde jag ut en majsbomb under ett par större stenar. Någon lite majs hälldes ut på marken och täcktes med en stubbe och massa stenar för att ge grisarna jobb att få fram majsen. Stubbar och en död ek smordes med tjära. En fallen stam fick ett par deciliter melass på sig. Det var vad jag tyckte var motiverat och allt som allt tog det ungefär 15 minuter.

Eftersök på stor galt

Trött Essa efter dagens bravader.

I lördags ringde telefonen när jag var inne i en butik. Det var grannlaget som undrade om jag kunde hjälpa dem med ett eftersök. Jag sa att jag inte skulle kunna komma på sisådär 1,5 timmar och att det vore bäst om de hittade någon annan. Det gjorde de inte eftersom de ringde tillbaka efter 15 minuter. Jag och familjen klarade av våra ärenden lite snabbare än planerat. Väl hemma så hämtade jag mina prylar och tog ett par bananer i fickan som lunch, därefter for jag över till den bestämda mötesplatsen.

På mötesplatsen möttes jag av jaktlagets hundförare. Eftersom han har Petit Basset Griffon Vendéen  så ville han inte använda den tiken till grissök. Jag hade redan från början förklarat att jag inte visste hur Essa skulle hantera grisspår, hon har ju varit lite skeptisk till gris sedan hon sprättades för ett par år sedna.

Vi närmade oss skottplatsen och jag briefades. Grisen var stor, nästan kilformad med en rejäl puckel. En rotvälta fanns på skottplatsen och utifrån den kunde skytten berätta hur hög grisen var. Ryggen nådde strax över min navel. En rejält stor best med andra ord.

Skottplatsundersökningen gav inget att ta på. Inget blod, inga hår.

Nåja, bara att börja spåra.

Vi satte igång och Essa var inte det minst tveksam utan tuffade på som tåget. Jag och Morgan (hundföraren) hängde på och verifierade grisspår med jämna mellanrum. Efter ungefär 1 km stannade vi upp och stämde av. Vi var definitivt på spåret men vi hade inte sett några tecken på skada, ingen hälta, inget blod och ingen lega. Vi bestämde oss för att släppa Essa och se vad som händer.

Vi strök kopplet och Essa drog iväg. Hon rusade genomgående 3-400 meter frammåt för att sedan rusa tillbaka och söka upp oss. Vi fortsatte så en kilometer innan Essa drog iväg på riktigt. Hon försvann dryga kilometern norröver innan hon började ringa varefter hon återvände till oss.

Vi bröt söket där och jag valde att ringa in en annan eftersöksjägare för att dubbelkolla spåret. Både jag och Morgan kände oss lite tveksamma.

Vi gick upp till samlingplatsen och mötte upp såväl resterande jaktlag som eftersöksjägare #2. Han har ett par duktiga tollare som i princip bara ägnar sig åt eftersök och spår.

Vi kom fram till att jaktlaget skulle vänta med att posta tills vi verifierat spåret. Jag och Morgan skulle gå med som skyttar. Därefter gick vi till skottplatsen och började spåra.

Tollaren tog samma trad som Essa tidigare tagit, i vart fall till 98% för där var några marginella avvikelser. Av grisspåren att dömma verkar Essa ha genat lite på ett par ställen medan tollaren var mer exakt spårföljande. Antagligen strikt markspårande respektive lite mer luftspårande. Vi följde spåret i 2 kilometer innan vi gemensamt kom bestämde oss för att det enda rimliga var att skottet var en bom.

Jag tycker att vår insats var bra. Jaktlaget var tålmodigt och seriöst i sin inställning till den eventuella skadeskjutningen. Personligen är jag nöjd med att Essa tog sig an spåret utan att tveka samt att tollaren verifierade spåret Essa följt. Naturligtvis hade det varit roligt om vi kommi ifatt grisen och kunnat avsluta den, å andra sidan en bom är alltid bättre än en skadeskjutning.

Åteljakt blev smygjakt

Igår kväll när ungarna väl kommit i säng så drog jag på mig jaktstället och smög ut till åteln. Klockan var strax efter 10, hade tänkte mig att sitta fram till midnatt ungefär. Vissa förväntningar hade jag, det har varit mycket aktivitet de senaste dagarna.

Som sig bör så smög jag ut. Ungefär 100 meter från åteln så hörde jag ljud, grymtningar och stenar som puttades omkring. Smög försiktigt frammåt, tänkte på varje steg jag tog och var tacksam att det inte var frost och knastrande löv utan att allt var genomblött och tyst. Trots det lät varje steg jag tog som en jättes klampande i mina kåpor med ljudförstärkning.

30 m från åteln så såg jag flera grisar. En stor som oroligt rörde sig fram och åter bland de övriga. Smög ett par steg till och sjönk ner på knä. Såg att det var totalt fyra djur, en stor sugga och tre brungrisar där jag inte kunde avgöra kön men inte tyckte att det spelade så stor roll i detta läge. En av dem blev fri och jag letade rätt på den lägre delen av bogen i kikarsiktet.

Den gula triangeln fann sin plats*.

Sakta släppte jag ut luften ur lungorna och kramade av skottet.

Världen exploderade av liv, rörelse, grymtningar och skräckslagna skrianden. sedan blev det tyst. Mycket tyst.

Jag gick försiktigt frammåt. Det såg tomt ut.

Fan, inte har jag väl skjutit fel på det avståndet?

Men där, mellan en stubbe och en sten låg den. I det svaga ljuset svår att urskilja ens på tre meters håll.

När jag konstaterat att den inte andades eller blinade gick jag hem och hämtade Essa. Hon har ju varit ganska skeptisk mot grisar sedan hon blev sprättad så jag tänkte att ett terapimöte med en död gris kunde vara rätt medicin.

Essa gick direkt fram till grisen. Inte rädd men vaksam. Nosade försiktigt på dess huvud innan hon började lugga den som hon aldrig gjort annat. Essa väger lite drygt 25 kg, hon släpade omkring den något större grisen utan problem. Jag gav henne fem minuter på egen hand innan jag slog ett rep runt halsen på grisen och släpade ut den ur skogen. Essa fortsatte lugga och jag uppmuntrade henne. Hon behöver återfå sitt mod.

Väl hemma så fick Essa gå in medan jag tog hand som gyltan som vägde 35-40 kg levande och var mycket fet. Idag skall jag ordna med trikinprovet.
________________
*Grisar på vintern tycker jag är svåra, man måste hålla så homla lågt, men det har ju att göra med att pälsen och raggen på ryggen gör att de ser väldigt mycket högre ut än de är. I detta fall gick det bra, hjärtat var som köttfärs när jag kollade......

Skyddsjakt gris

Den regniga hösten har gjort att de allra flesta småbönder i min trakt är sena med tröskningen. De enda undantagen är de som har kontrakt med uppköpare som har möjlighet att torka spannmålet....

Denna försening innebär att mogen säd blir stående och att vi jägare måste lägga än fler kvällar och nätter på att försöka mota vildsvinen från grödan. Igårkväll var jag ute på ett sådant pass.

Redan på vägen ut till den aktuella kornåkern, som redan hade en del skador, såg jag ett halvdussin mörka knölar ute i åkern. Parkerade bilen och smög inpå åkern till ett torn där jag kunde få lite översikt och lägga upp strategin. Det var ungefär solnedgångstid och jag skulle ha skjutljus i någon timme till om inte månen tittade fram.

Jag spanade av gärdet och såg genast att det inte var grisar utan en grupp hindar och kalvar som när de böjer sig ner för att beta lätt lurar en att tro att det är gris. Dovviltet här är ganska mörkt, en del är nästan helt svarta vilket ytterligare gör att man kan luras att missta sig.

Jag stod i tornet sisådär 20 minuter innan jag bestämde mig för att smyga bort till två äppleträd i kanten av åkern. Runt dessa träd har grisarna varit extra aktiva.

Sagt och gjort, jag tog mig i sakta mak bort till fruktträna och därifrån såg jag åter dovviltet på ca 50 m håll. Helt uppenbart bara hindar och kalvar. Jag blev stående på en stenmur mellan äppleträden medan mörkret sakta föll.

Jag jagar alltid med aktiva skyddskåpor. Dels för att jag inte tycker om att frysa om mina stora öron, dels för att skydda hörseln och dels för att jag gillar den ljudförstärkning kåporna erbjuder. Ställer man upp förstärkningen maximalt och kupar händerna som trattar krong mikrofonerna så får man en riktad hörsel som förstärker alla ljud rejält. Ett mycket bra hjälpmedel i mörker eller när sikten är skymd av skog. Detta utnyttjade jag och hörde några låga lugna grymtningar svagt svagt med vinden. Det bör innebära att det förvisso finns gris i närheten men att de är ganska långt bort. Så jag väntade. Och väntade.

Det blev mörkt.

Månen tittade fram så nog hade jag skjutljus om något skulle komma inom 30-40 meters håll. Men nu gjorde det inte det. Åkern låg tyst och jag hörde inte av grisarna något mer. Sedan kom en molnbank och täckte månen varvid jag packade ihop och åkte hem. Jag kunde inte göra så mycket mer utan att använda lampa och det skulle vara jaktbrott.

Nu får vi bara hoppas att grisarna inte besökte gärdet, men det kan man inte vara säker på.

Det där med vildsvin och lantbruk

Inom jordbrukarkretsar driver man sedan en tid tillbaka vildsvinsfrågan mycket hårt. Så hårt att de igår kom upp i ett samtal i riksdagen igår. ATL refererar samtalet mellan sveriges jordbruksarrendatorer, LRF, sveriges jordägare och svenska jägareförbundet. Helt uppenbart är att det är jordbruksarrendatorerna som kommer i kläm i den konstellationen:

Lennart Johansson, ordförande för Sveriges Jordbruksarrendatorer, hade nära till gråt när han talade.
– Frågan är om vi ska ha ett reservat för de som ska jaga eller om vi ska jordbruksproduktion. Vi kan inte bli sedda över axeln igen, vi kan inte gå jägarnas och markägarnas intressen, sa han.
Sveriges Jordägareförbundet fick ta emot kritik från flera lantbrukare. De pekade att utfodringen bland markägare är för stor.
– Inkomster från jakten kan inte gå före lantbruket. Om jag ska hålla landskapet öppet kan jag bara odla vall. Hjälp oss att förklara vilka problemen är, jag vill se konkreta tidningsartiklar och uttalanden, sa Margareta Malmquist, regionordförande för LRF i Södermanland.

Vid jordbruksarrenden brukar ej jakt ingå, därmed inte heller skyddsjakt. Så arrendebönderna har ingen möjlighet att utnyttja den hjälp som erbjuds. Vilket tidigare uppmärksammats i ATL där en jägare erbjudit sina skyddsjaktstjänster gratis till lantbrukare i västsverige via annonser i ATL men trots upprepade försök inte fått något svar alls. Orsaken kan var:

Lasse Gillberg tror att en förklaring kan vara lantbrukare vill ta betalt för att jägare ska få skjuta på deras mark. Han gör inget anspråk på köttet. Han kan tänka sig att resa 15-20 mil för att skjuta vildsvin och har flera vänner som också gärna skjuter vildsvin.

Just engagerade jägare som arbetar specifikt med problemet är vad som förefaller vara lösningen, vilket även det lyfts fram i ATL:

Det är nio jägare som turas om att vaka över markerna. De får inte betalt, men får alla grisar de skjuter.
– Vi brukar hjälpa till med material när de vill bygga jakttorn. En del lantbrukare tror att de kan ta betalt för att folk ska sitta uppe på nätterna, men det fungerar inte, säger Oskar Kjell.

Men för att kunna ta in jägarhjälp så måste man ha jakträtten, och där går lejonparten av arrendebönderna bet. Däremot så bör de ta upp problemet med markägarna som de arrenderar av! Om inte annat så borde arrendet sänkas om vildsvinsskadorna är stora!

Grisens badplats

För närvarande ser jag väldit få grisspår på mina marker. Men det räcker att jag går 50 m in på grannmarken så är det fullt ös i den sölgrop som ligger där. Antar att den ligger bra till för sommarvarma grisar. Nästa kända sölgrop ligger precis nere vid bebyggelsen och den har inte använts på 6-8 veckor...

En vända i grishägn med Essa

I gårkväll var jag en sväng i ett vildsvinshägn med Essa.

Essa har sedan den gången hon fick en galts bete i bröstet varit rätt skeptisk mot vildsvin. Vi var en sväng i samma hägn tidigare i vår och då var hon direkt rädd, snodde runt benen på mig och instruktören. Igår gick det aningen bättre. Hon sökte ut lite och höll som vanligt god kontakt. Men när vi väl gick på grisarna blev hon väldigt försiktig. Att närma sig dem närmare än 10 meter var det inte tal om. Inte att skälla på dem heller... Utvecklingen får hur som helst ses som ett framsteg gentemot förra gången. Nu är tanken att jag skall lägga spår med grisklöve framöver. Om möjligt försöka skjuta en grillgris som hon kan få lugga. Sedan blir det nytt besök i hägnet frammåt sensommaren. Om hon visar intresse då så jobbar vi vidare med grisarna annars får hon väl slippa dem...

Inventering, grisbäddar och tappad mobil

Jobbade med inventering igår. Mitt arbete ingår i miljöprövningen inför en planerad täktutvidgning. Området var ett gammalt stormhygge som markberetts och nu var bevuxen med ungefär 10 åriga plantor. Delar var gran andra delar lärk. Och mycket var nyröjt så det låg mängder med björksly över allt....

Hur som helst så gick jag på första grisningsboet efter halvannan timme. Därefter kom det fler i den sydvästra tredjedelen av området. Totalt sex grisningsbäddar tror jag det landade på. Inte för att de ingår i mitt jobb men jag tyckte det var lite roligt med dem. Särskilt den näst sista för där låg tre randiga kultingar som for iväg med rasande fart när jag nästan klev på dem. De var stora som småvuxna katter ungefär.

Jag hade Essa i ett grishägn i förra veckan och blev tämligen nedslagen. Hon var väldigt ängslig och rände kring benen på mig även om hon höll svansen högt. Jag tror att det har att göra med att hon blev sprättad rätt illa av en galt för 1,5 år sedan men jag vet inte riktigt. Hur som helst blev det en djäkla fart på henne när hon fick korn på kultingarna i grisboet igår. Hade fullt sjå att hindra henne från att fara efter dem, samtidigt som jag ju berömde henne för hennes grisintresse....

När dagen var slut hittade jag inte min mobil. Uppenbarligen hade jag tappat den någon stans i planteringen.... Bara att åka iväg och köpa ny. Det blev en CAT B30, dvs en tålig knapptelefon, IP67 innebär att den skall tåla 30 minuter under vatten... Eftersom jag har en smartphone i jobbet så skippar jag det privat.

När kommer grisen?

Det är alltid roligt att sammanställa statistik och se om ens subjektiva intryck stämmer eller ej. I diagrammet nedan har jag sammanställt 108 grisbesök på min åtel. Grisbesöken är från de senaste 12 månaderna.

Eftersom jag är ganska kvällstrött så blev jag glad när jag insåg att det vid såpas många tillfällen trots allt var gris framme i god tid före midnatt....

Vikingatida vildsvinsbetar

Jag är till yrket arkeolog. Ett yrkesval som utgår ifrån mina intressen. Ett gammalt men relevant intresse som åter* bubblat upp i takt med att barna blivit lite äldre är intresset för reinactment, dvs historiskt återskapande. I år har vi ägnat oss åt vikingatid, kanske inte min fokusperiod vetenskapligt sett men det är kul....

Familjen drar upp båten

Historiskt återskapande, inte minst vikingatid och medeltid, är något som blivit rejält stort under de år som jag varit borta från hobbyn. Förr fanns någon enstaka marknad, fest eller annan tillställning. Nu kan man lätt fylla ett par helger i månaden och då inte åka mycket längre än 20 mil enkel resa för att besöka tillställningen. Hobbyn har vuxit. Och med den handeln.....

Vikingastrid på Hornbore Ting.

Som arkeologer (ja, min hustru är också arkeolog) lägger vi stor vikt vid att detaljerna stämmer rent historiskt. Vi litar inte på krämarna utan dubbelkollar allt, verifierar smycken, redskap, kläder med arkeologiska fynd eller andra källor. Då inser man att mycket av det som säljs som historiskt korrekta föremål är bluff och båg. På en vikingamarknad hittar man tex "kvinnoknivar" och skramasaxer (en stor huggkniv). Kvinnokniven så som den ser ut på marknaderna är ett mycket ovanligt fynd från vikingatid och det som säljs på marknader verkar vara en förvanskad variant av det man inom arkeologin kallar krumkniv, de förekommer typ 600 år före vikingatiden..., Skramasaxerna, huggknivarna, som säljs på marknader är fräcka. De ser hyfsat mycket ut som förlagor från 6-900- talet. Problemet är att de som säljs på våra marknader aldrig ser ut som de som är hittade i skandinavien utan är kopior på de som hittats på brittiska öarna....

Eftersom mitt stora intresse just nu är jakt så har jag naturligtvis intresserat mig för hur trofeer kan inkorporeras i mitt historiska intresse. Inom reinactmentkretsar, framför allt engelska/amerikanska, är det populärt att vikingakrigarna smyckar sig med vildsvinsbetar. Vildsvinet är ju ett potent byte och vildsvinet Gyllenborst/Gullibursti var Lokes riddjur. Det kan därför vara förståeligt att det finns en massa smycken av vildsvinsbetar att köpa på historiska/vikingatida marknader runt om i världen.

Vikingasmycken med vildsvinsbetar, de flesta finns att köpa på etsy...

Men finns de över huvud taget belagda arkeologiskt? För i så fall kunde det vara kul att tillverka lite sådana smycken av betar som jag har liggande....

Svaret är enkelt, det är detsamma som för kvinokniven ovan. Ja, det finns smycken med vildsvinsbetar, men de är alltid mycket äldre än vikingatiden. Några vikingatida** smycken av vildsvinsbetar finns helt enkelt inte, varken i skandinavien eller på de brittiska öarna.

Bilden ovan är från en antikhandlare som påstår att föremålet är en infattad vildsvinsbete från 3-500-talet. Varje jägare och benkunnig arkeolog ser omedelbart att det inte är frågan om en bete eller ens en tand. Vildsvinets betar är som alla vet ihåliga och inte spongiösa som på bilden. Snarare är det frågan om en yttre falang (tå/fingerben) från ett större kloförsett djur där själva klon försvunnit med åren. Storleken, 46 mm, ger vid handen att det måste rörs sig om ett rejält kloförsett rovdjur, kanske en björn?

I en rolig blogpost dödar "Haldor the viking" hela myten om vikingatida vildsvinssmycken....

Hur som helst så tycker jag att smycken av vildsvinsbetar är ett bra alternativ till traditionell montering på sköldar. För på något sätt tycker jag att man bör minnas djuret man fällt och då är en tillvaratagen bete ett bra sätt.

_______________
*pysslade med historiskt återskapande så mycket jag hann mellan typ 1989-1995, därefter föll intresset i dvala pga olika saker som hände i livet.
**Här är ett som påstås vara från 900-1100 talet, dvs ungefär senare halvan av vikingatiden. Men fyndet är inte vetenskapligt publicerat och finns i en privat samling så det kan lika gärna vara från 500-talet som 1500-talet......

Vildsvinsspett

När min amerikanska svägerska var på besök härom dagen bjöd vi på grillade vildsvinsspett med potatissallad. Vildsvinet hade först marinerats i 24 timmar. 

Marinad:

Japansk soja

Sambal ölek

Riven ingefära

Citron

En galt i natt

Den gångna natten gick bra. 

Jag gick ut vid 23-tiden och satte mig. Bra tid, knotten hade lugnat sig (är fortfarande prickig över armarna efter knittbett jag fick vid tuppslakt). Första timmen hände inget men strax efter midnatt hördes försiktiga steg. 

"Grävling" tänkte jag. 

Såg inget särskilt förutom en sten. Slog på belysningen som Jonas byggt. Stenen har öron. Och ögon. Och ragg. Såg ut som galten jag har flera bilder på. 

Höjde bössan. 

Siktade. 

Kramade av. 

Grisen var borta. Satan! 

Traskade hem och hämtade en yster terrier. Hittade snabbt skottplatsen och terriern stretade på i selen. Hon gick som tåget och 100 m senare fann vi grisen. Han rörde sig fortfarande men ett skott bakom örat satte stopp för det. Sedan släppte jag fram Missan som luggade grisen ordentligt. 

Kulan hade träffat lunga och lever. Har inte vägt den men gissar på en slaktvikt på 30-35 kg. En ettåring av de små betarna och den outvecklade pungen att dömma. 

Snart: läge för vildsvin

Det dräller förbi ett och annat vildsvin i min trakt. Har en återkommande ung galt som kommer ungefär varannan natt. Jag blir dock inte klok på när de egentligen kommer, ena natten är det i skymningen runt 23.00, nästa dygn i gryningsljus vid 04.30 för att tredje gången komma strax efter midnatt.

Skadorna i trakten grödor är mycket ringa. Ingen anledning att lägga en massa tid där just nu.

Sölgropar

Det finns ett par sölgropar några 100m bortanför mina tjärträd. Groparna verkar frekvent besökta och jag funderar på om de kanske drar bättre än tjära och majs nu när det finns så mycket mat i naturen. Det är nog läge att kolla upp det trorjag minsann.