Gästinlägg: Jägarnas kollektiva ansvar

Här följer ett gästinlägg signerat Mikael Jägare:

Vi glömmer vårt kollektiva ansvar!

Som inbiten användare av sociala medier, så har jag de senaste två veckorna läst de mest häpnadsväckande påståenden om jakt, hundar och om hur ”jägarna tävlar för nöjes skull på levande djur”.

En debatt som i grund och botten är snedvriden, bygger på felaktiga grunder och som drivs på av några få föreningar som inte direkt är vänligt inställda till ämnet jakt generellt.

De som tillhör den yttersta falangen i dessa grupperingar, de som låter mest, skriver mest propaganda och som ibland till och med tar till hot är helt sannolikt i minoritet inom dessa föreningar.

Dessa personer kommer vi sannolikt aldrig kunna nå, oavsett hur många gånger vi försöker förklara att vi inte är några djurplågande monster. Denna lilla grupp väljer nämligen mer eller mindre medvetet att vara faktaresistent.

Man är helt enkelt inte mottaglig för fakta som presenteras, oavsett vilka argument eller faktabaserad dokumentation man lägger framför deras blickar. Man drivs av helt andra mål och värderingar.

För sakens skull ska nämnas att dessa föreningar normalt tar avstånd från alla former av hot och våld.

Tyvärr når man inte alltid fram med detta budskap till dem som är mest extrema och denna lilla klick ägnar sig emellanåt ibland åt allt från skadegörelse av jakttorn och skjutbanor till regelrätta dödshot.

Alla former av hot är oförsvarbara, men vissa är mer obegripliga än andra. Varför riktar man till exempel grova hot mot människor som arbetar med djurförsäkringar? Folk som jobbar för att våra djur ska må bra och ha en trygghet i vardagen. Hur tänker man då? Och på vilket sätt hjälper det ”kampen för djurens rättigheter”?

Men! De allra, allra flesta som är mottagare av vissa mer eller mindre extrema organisationers skrifter och märkliga argument mot jakt är säkert bara helt normala djurägare som helt enkelt gillar djur.

Människor som inte tycker att man inte ska ägna sig åt plågsamma djurförsök, utrotning av djurarter och som inte tycker att man ska ägna sig åt hetsjakt av djur.

Precis som du och jag. Eller hur?

Den största andelen människor i samhället förstår budskap om varför det är bättre att äta nyttigt och klimatsmart viltkött än att käka danska grisar som är fulla med antibiotika. Man förstår samhällsnyttan med det tjänster vi jägare ideellt utför i form av eftersök, stödutfodring och annan viltvård, så länge man bara får det förklarat för sig.

De allra flesta förstår också mer medialt uppmärksammad problematik som en fritt växande vargstam och andra med kontroversiella ämnen där jägarkåren ofta hamnar i fokus. Så länge man bara förklarar vilka problem detta för med sig och ger en korrekt bild.

Jag är helt övertygad om att bara man fick det rätt förklarat, så skulle man också förstå nyttan med Räv-SM.

Att det inte handlar om att man ”släpper 11 hundar samtidigt efter en räv och sedan tävlar om att hetsa räven till döds”. En bild som sprids och faktiskt tas emot som fakta av många människor i vårt allt snabbare mediesamhälle.

När ingen förklarat från början att jaktprov i grund och botten handlar om avelsutvärdering och är extremt viktiga hjälpmedel för att få fram bra, friska och sunda hundar som är väl fungerande för den uppgift de är framavlade för.

När ingen förklarat att tävlingar som Räv-SM inte handlar om att ”tillfredsställa blodtörstiga jägares lust att jaga oskyldiga djur”, utan att tävlingar av detta slag är viktiga verktyg för att motivera människor att fortsätta det viktiga arbetet med sina hundar.

Och det är ju så dags att börja med förklaringar när redan drevet är igång. När människor inom loppet av några dagar bildat sig en uppfattning baserat på feta rubriker, snedvridna och kunskapsfrånvarande inlägg på Facebook.

Kort sagt: Om vi jägare inte i vår vardag förklarar för den stora skaran ”vanliga djurägare” och för samhället i övrigt, vad det är vi faktiskt sysslar med där ute. När vi inte längre för debatten på en sådan nivå att vi håller oss till fakta och när vi istället ägnar oss åt retoriskt pajkastande - Då är det vi i jägarkåren som är förlorare.

Då kommer vi i framtiden inte vara den naturliga del av samhället som vi jägare faktiskt historiskt varit, fortfarande är och vill vara. Då slutar det med att jägarkåren är en undanskuffad liten minoritet som är ”konstiga, arga och dödar djur i skogen”.

Och detta är i grund och botten faktiskt inte ett specifikt försäkringsbolags eller någon av våra jägarorganisationers totalansvar - Det är ett kollektivt ansvar!

Detta börjar och slutar med dig som läser detta och är jägare. Att just du förklarar för dina barn, barnbarn, släkt och vänner att jakt faktiskt handlar om mer än att bara döda djur.

Hotade för skyddsjakt

SVT publicerade denna nu på morgonen. Det är ett bra reportage som visar hur långt från verkligheten många människor befinner sig. Den intervjuade och hotade skyddsjägaren har sina funderingar, fullt berättigade:

– Det klart att jag har tänkt på det. Varför ska jag utsätta mig för fara och behöva ta så mycket skit. Vi gör inte detta för att vi gillar att döda djur. Vi gör det för att kaninerna lider, säger han

Ett TT-referat med samma innehåll publiceras i åtskilliga tidningar.
Aftonbladet, HN, NT

Almänhetens syn på jakt - livsfara i skogen!

I dagens Metro läste jag en märklig artikel om en kvinna som uppfattade sig beskjuten när hon var ute och plockade svamp.

Förra året var Susanne Nyström ute i skogarna utanför Skellefteå och plockade kantareller med en kompis. Plötsligt hördes ett prasslande, och hon trodde det var ett djur som skulle komma fram. I stället hördes ett skarpt skott.
– Vi kastade oss ner och skrek ”Det är folk här!”, berättar hon.

20 meter framför dem hade en jägare just skjutit en hare - och Susanne och hennes kamrat befann sig mitt i skottlinjen.
– Hade han missat hade jag säkert strukit med, säger Susanne

Det märkliga var kanske inte kvinnans upplevelse, jag förstår henne faktiskt för det låter helt klart som en olämplig incident, utan de råd som fanns kopplade till artikeln. Nu visade det sig vid en närmare koll vara en TT-artikel som finns att läsa i sin helhet på bland annat SVT. Här är råden som jag blev hajjade till över:

Det är framför allt det första rådet som jag först blev helt paff över. Först när jag läser om det och funderar lite så får jag rätsida på det. Jag antar att Christina Nilson-Dag på Jägareförbundet avsåg jag jakttiderna. Men läsaren (inklusive jag själv, vid första genomläsningen) kan få intrycket av att man på Jägareförbundets hemsida kan ta reda på pågående jakter på specifika platser, dvs om det just nu pågår en harjakt i Ytterboldalen och man därför borde plocka svamp i Innerboldalen istället.... Men så menade hon naturligtvis inte, det inser till och med jag nu när jag fått i mig min första kopp kaffe.....

Nytt program om jakt i P1

Från Svensk Jakt, tror det kan vara något att tipsa era vänner om:

Om bara någon timme har radioprogrammet Jakt i P1 premiär. Enligt skaparna är programmet till för alla "som ser skogen lite utifrån och funderar på vad som händer där bakom trädridån."

– Det ska bli roligt att göra ett jaktprogram för oss som inte själva jagar. Med tanke på hur mycket vilt det finns här i Sverige är det ju konstigt att vilt inte är en större del av den traditionella svenska husmanskosten, säger David Silva, programledaren i ett pressmeddelande
David Silva stämmer i serien träff med bland andra en miljöpsykolog, en historiker, en konservator och en vegetarian som jagar.
Programmet sänds fyra måndagar framöver i P1 med start idag den 25 augusti klockan 10.35.

VIKTIGT TILLÄGG, START 1 SEPTEMBER!
SR pressmeddelande:

Med start 1 september sänder P1 en ny serie om jakt i fyra delar under rubrikerna mat, makt, historia och känsla. Vad händer inombords i det ögonblick jägaren kramar avtryckaren? Hur gick det till när allmogen fick jakträtt? Var tar alla älgstekar vägen och varför blir samtalet om jakt ofta så aggressivt?

Publicerat måndag 9 juni kl 11:00

Dela

Jakt i P1 är programmet för alla som ser skogen lite utifrån och funderar på vad som händer där bakom trädridån.
– Det ska bli roligt att göra ett jaktprogram för oss som inte själva jagar, säger David Silva, programledare. Med tanke på hur mycket vilt det finns här i Sverige är det ju konstigt att vilt inte är en större del av den traditionella svenska husmanskosten.
David Silva stämmer träff med bland andra en miljöpsykolog, en historiker, en konservator och en vegetarian som jagar.
Producent och reporter är Jenny Berntson Djurvall.
Sändningstid: måndagar kl. 10.35 i P1 med start 1 september.

Ibland är det svårt att förstå

Härom dagen började detta delas friskt på FB, jag länkar eftersom den redan är så spridd att de flesta med FB nog redan sett den:

Inlägg av Dave Wrona.

Det är ett på många sätt intressant inlägg. Det speglar oerhört mycket i vårt samhälle.

För det första visar det hur kontroversiellt det kan vara med jakt .
För det andra visar det hur lite många människor vet om hur det fungerar med djur i stadsmiljö.
För det tredje visar det en allmän oro för vapen.

Samtliga punkter förstärks såklart av att killen antagligen fortfarande var berusad efter en natts festande. Den tredje punkten är för övrigt viktig för att förstå reaktionen. Det hela utspelade sig i Hjällbo, en av miljkonförorterna till Göteborg.

Onsdagen den 20 november skedde det en skjutning i Hjällbo. En kille i 20-års åldern sköts i båda benen. Det var den andra skjutningen på fyra dagar i Hjällbo. Det var skottlossning 54 och 55 i Göteborg på 11 månader. Så självklart reagerar Hjällbo-bor när de ser någon sticka ut en bössa ur rutan på en bil på en plats där man kanske inte ens får köra bil i vanliga fall. Därför har jag viss förståelse för reaktionen.

Däremot tycker jag att det är synd att folk, inte minst de som kommenterat filmen, har så dålig koll på vilket arbete som krävs för att hålla nere skadefågelmängden i städerna till en rimlig nivå. De som kommenterar reflekterar inte över att den halvätna hamburgare de slänger bredvid soptunnan är vad som gör att kommunala skyddsjägare faktiskt behövs. Men det är klart. Vill man inte se sammanhang så gör man det inte. Men då har vi som jägare ett ansvar att upplysa om det. Och just de kommentarer som försöker förklara vad jägaren gjorde är de som fått flest "likes", i flera fall hundratals till skillnad från de som upprört skriker "djävla idiot".

Hur som helst. Det är ett bra exempel på hur viktigt det är att vi jägare berättar för vår omgivning om djur och natur samt hur viktig jakten är för att det inte skall bli tokigt och direkt hälsovådligt.

Mycket om politik och vapen just nu

Vän av ordningen kanske funderar lite över varför en jaktbloggare, som till råga på allt totalvägrade värnplikt och satt i fängelse i stället, skriver så mycket om vapen och vapenpolitik.

Svaret är enkelt. Just nu är vapenpolitiken ett av de tre viktigaste ämnena/frågorna att bearbeta för att vi jägare långsiktigt skall kunna utöva vår livsstil och vårt intresse, ja faktiskt leva våra liv med kvalitet. Det andra  ämnet är att vi måste få till en fungerande rovdjursförvaltning som inte punktmarkeras och blockeras av särintressen. Det tredje ämnet är att vi måste arbeta på att sprida kunskap om, och förståelse för, jakt till fler delar av samhället. Helt enkelt därför att den absoluta lejonparten av våra medborgare nog aldrig har sett en levande grävling eller ens en räv. De lever väldigt långt ifrån naturen och den kunskap de har om naturen och hur den fungerar kommer från TV och internet vilket gör den makalöst snedvriden.

Den andra frågan ägnar jag inte mer än passivt intresse just nu. Jag har varken tid eller ork att ens kommentera vargsymposiet i Vålådalen annat än att konstatera att det bara spelas på en planhalva nu för tiden. Brukarintressena har lämnat walk over då det är en köpt match med riggat bord från början. Jag har dock t.ex. skickat in privat remissvar på rovdjursutredningen och jag föreställer mig att denna blogg bidrar till att driva frågan i en hyfsat nyanserad form. Mina krav är inte så höga, jag vill inte på något sätt utrota varg eller andra stora rovdjur, jag vill bara att det skall finnas en fungerande förvaltning och att de tätaste populationerna glesas ut. För mig är det en självklarhet att stora rovdjur som uppehåller sig vid bebyggelse skall få skyddsjagas på samma sätt som stora rovdjur som river tamdjur i en hage.

Den tredje frågan arbetar jag ständigt med. I de sociala nätverk där jag ingår förmedlar jag oupphörligen kunskap om jakt, givetvis genomtänkt och försiktigt till de som inte är vana vid naturens realiteter. Genom  Tidningen Åter försöker jag avdramatisera vad jakt är för en grupp människor där förvånansvärt många slaktar själva men aldrig har hållit i ett jaktgevär.

Så då den första frågan som ni kommer att få dras med här ett tag framöver. Frågan om ny vapenlagstiftning har nämligen kommit in i ett "skarpt" läge. Från att ha varit en utredning som var ytterst tendentiös och bestod till större del av tyckanden och polisens egen politik än fakta och slutsatser dragna utifrån konsekvensen av fakta så håller en proposition med förslag på ny lag att skrivas. Det är en lag som kommer att få stor effekt under långt tid framöver för alla civila vapenägare. För att vi jägare och skyttar inte skall drabbas negativt helt i onödan är det viktigt att ligga på politikerna och visa att detta är ett viktigt sakområde för oss som kommer att utsättas för lagen. Därför håller jag frågan levande. Därför försöker jag att referera vad som händer och skrivs på området. Och det trots att jag totalvägrade värnplikt.

EU på rätt väg i vargfrågan?

Den som följer vargfrågan internationellt ser snabbt att ökande vargstammar över hela Europa skapar allt fler konflikter. I EUs art och habitatdirektiv kan man läsa:

Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.

 Det är alltså inte så konstigt att EU-kommissionen, i ljuset av allt fler konfliktsituationer mellan varg och människa, antyder att man börjar prioritera om. I Svensk Jakt kan man nu läsa:

Andras Demeter från EU-kommissionen gav ett oväntat besked vid den pågående kongressen för International Union of Game Biologists i Bryssel, under en workshop om förvaltningen av stora rovdjur som hölls på onsdagen.
Beskedet var att kommissionen inte längre ser ekologisk bärkraft som det viktiga inom rovdjursförvaltningen, utan kommer framöver koncentrera sig på ”social bärkraft”. Mer fokus kommer att läggas på ”human dimensions” och att ta hänsyn till attityder från olika intressegrupper.

Det låter alltså som att EU-kommissionen är på rätt väg i frågan om att förvalta vargen, ett rovdjur som internationellt sett inte är hotat. Vargen bedöms globalt sett i IUCNs rödlistning som "least concern", dvs:

Lowest risk. Does not qualify for a higher risk category. Widespread and abundant taxa are included in this category.

Så att EU-kommissionen pratar maktspråk med Sverige för att man arbetar för lokal förankring och en genetiskt sund vargstam känns väldigt väldigt knepigt. Väger man in EU-kommissionens kursändring (om den realiseras i praktiken) så har jag svårt att se att Sverige skall kunna fällas för sin vargjakt. Å andra sidan, det har hänt betydligt konstigare saker.

För övrigt kan jag med glädje meddela att det syns livstecken från professor emeritus Dag Lindholm, jag citerar inledningen:

En metapopulation är summan av vargstammar som upprätthåller genetisk kontakt.  Den skandinaviska vargstammen har tillräcklig genetisk kontakt med andra vargstammar för att vara en del av en större metapopulation, frågan är hur stor denna är. Denna verkar större än vad som förmodats i det expertutlåtande som gav underlag till rovdjursutredningens förslag till gynnsam bevarandestatus.
Den Skandinaviska vargstammen är en del av en metapopulation som troligen är större än tusen vargar. Detta är vad som behövs för att bevara mer än 95 % av den genetiska variationen meta-populationen har för närvarande även om det inte funnes någon migration till metapopulationen,. Alltså behöver metapopulationen inte  vare större än 1000 för att uppfylla kriterier som formulerats av bla Ryman.  I formell betydelse uppfylls därmed det standardkriterium för den skandinaviska vargstammen  som föreslagits och beräknats av Laikre och Ryman 2009), som Naturvårdsverkets expertmöte 26/4 funnit olämpligt att applicera på den skandinaviska stamman isolerat.

 Han använder alltså Laikre och Rymans egna kriterier för att argumentera för att vargstammen är tillräckligt stor. Hela blogposten/artikeln avslutas med följande visdom:

Den skandinaviska vargstammen blir en viktigare del av den internationella metapopualtionen ju större heterozygoti den har. Därför är det viktigt att minska inaveln och öka den genetiska variationen snabbt. Detta är lättare ju mindre populationen är. Därför är det viktigare att populationen hålls liten i början. Fri tillväxt mot höga antal i dagsläget är förkastligt. Ett par hundra innebär ett tillräckligt ansvarstagande även för den mycket avlägsna framtiden. Att fortsätta att satsa mycket stora resurser och uppmärksamhet på vargen innebär mindre uppmärsamhet på andra problem. Att låta en ekologisk komponent tillväxa okontrollerat exponentiellt under 30 år på ett relativt litet område kanske orsakar mer problem än det löser och kan inte kallas långsiktigt ansvarstagande för framtiden, snarare ett ekologisk roulette. Det håller optionen öppen att ändra sig senare. Det är adaptiv vargförvaltning, vad man tycks vara eniga om.

Hunden är ett av jägarens ansikten utåt!

Hundarna vi har med oss på jakt är viktiga redskap för oss. De är goda jaktkamrater, kanske de allra bästa man kan ha. Samtidigt är de vårt ansikte utåt. Vi måste se till att de sköter sig och inte orsakar några problem eller skrämmer folk. Detta gör följande nyhet från Sundsvalls Tidning rätt ledsam:

Njurunda Gång på gång ska en jakthund ha jagar hästar på en gård i Njurunda. Nu har hästägarna ledsnat och vänt sig till polisen.

Anmälaren har sagt till polisen att problemet är återkommande.
– Ett par veckor innan jakten börjar släpper någon lös sin gråhund som kommer till anmälarens gård och jagar deras hästar, säger Henrik Blusi vid närpolisen i Sundsvall.
I onsdags kom hunden till hästgården igen och anmälaren har sagt att det samma sak inträffar varje år men att man inte känner till vem som äger hunden.

Sådant där får bara inte hända. För det är sådant som skapar jaktmotstånd och oförståelse för vad vi sysslar med. Jag framhåller att det är varje hundägares skyldighet (alltså inte bara jakthundar) att göra sina hundar HELT TAMDJURSRENA!

Naturligtvis kan det vara svårt när adrenalinet flödar och en höna flaxar upp eller en kanin hanar i blickfånget när hunden drar över en tomt, men på det hela taget tycker jag att det är hundägarens skyldighet. Där får inte under några som helst omständigheter hända att hunden ger sig på tamdjur, om det nu än månde vara får, ko eller häst.

Detta är något jag prioriterat att pränta in i min tyskterrier. Jag är tämligen säker på att hon ger fan i tamdjur när hon är på jakt. Har till och med observerat henne när hon sökt av hagar med tamdjur på jakt efter vilt. Hon kastar bara en snabb blick på kvigorna eller fåren  eller vad det nu månde vara innan hon drar vidare efter sitt egentliga mål. Arbetet med vorstehn har såklart påbörjats, men hon visar inte samma intresse. Eller ja, undantaget våra höns och fasaner då.... 

Så, har du jakthund eller annan hund. Se till att göra dem tamdjursrena. Har ni inte egna djur så klacka på hos någon djurägare och be att få träna mot de djuren. Varje normalintelligent hund går ganska snabbt att få tamdjursren. Själv brukar jag gå in med hunden i band i en hage, eller om det gäller häst närma mig en voljär där ägaren håller hästen. Jag ger noggrant akt på hunden, vid minsta antydan till intresse för tamdjuren bannar jag strängt och hårt. Visar hunden istället intresse för mig eller ignorerar tamdjuren få den såklart beröm. Detta får såklart vidmakthållas genom upprepning en eller ett par gånger per säsong, men innan man börjar släppa hunden skall det sitta till 100%.

Danska torpare om SJFs viltapp

Danske torpare är en förening för danskar med sommartorp i Sverige. Det är en djäkligt aktiv förening som berör sisådär 10500 danska familjer. Finns det något danskt sommartorp im´nom markerna där ni jagar är chansen stor att de är med i Danske torpare.

Föreningen ger ut en tidning flera gånger per år. DÄr finns en mängd romantiska reportage om svenska torp och danskars upplevelser av dessa. Där finns en massa besöksreportage framför allt inriktade på södra sverige (småland i synnerhet). Där finns en massa tips på hur man skall göra för att överklaga vindkraftetableringar, vad gäller denna fråga så spelar Danske torpare i samma division som Svenskt landskapsskydd.

Några gånger har jakt kommit upp i tidningen, men jag får intrycket av att det är ett lite känsligt ämne som man behandlar så varsamt och sparsamt som möjligt. Men i senaste numret av deras tidning Torpare så fanns där en notis om jägareförbundets viltapp. Notisen var ohöljt positiv och alla uppmanas att plocka hem den för att man skall förstå vilka djur som rör sig vid det danska sommartorpet!

Skadlig okunskap

Bilden ovan är länkad från min kusins* FBsida. Det är en "övergiven" hare som hennes barn hittat med sitt dagis. Och såklart tagit in. Många kommentarer kring hur söt den är har kommit. Men inget om det var rätt/fel att ta in den innan jag skrev följande:

Väldigt synd att plocka in den. Honan gömmer sina ungar en och en på olika platser för att så få som möjligt skall hittas av rovdjur (i stadsmiljö oftast tamkatter). Sedan letar hon upp dem en gång per dygn och ger dem di vilket gör att man lätt kan tro att en harunge är övergiven när den i själva verket inte är det. Kanske går den att rädda med mjölkersättning, skulle spontant ta samma man har till kattungar men risken är att den inte är fet nog och ungen trots det svälter ihjäl (harens och kaninens mjölk har djurvärldens högsta fetthalt).

Först skrev jag att den som valde att ta in harungen även dömde den till döden men det tyckte jag var lite väl magstarkt...

Efter min kommentar dök det upp några andra som vidhöll att den var övergiven och utsvulten. Jag är tveksam till detta, kanske är det bara frågan om att försvara en felbedömning samt ett stort mått av disneyfiering. Dvs att man påför djur människors känslor och egenskaper. Att en människa skulle lämna sitt barn och bara mata det en gång per dygn är tokigt och då måste det vara tokigt även i fablernas värld. Inte sant?

*Min kusin har för övrigt en ledande roll inom miljörörelsen...

Skulle någon sakna allemansrätten om den försvann?

Vad tror ni, skulle någon sakna allemannsrätten i paktiken om den avskaffades?

Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte om allmänheten även fortsättningsvis fick tillgång till reservat, stadsnära skog och riksintressen för friluftslivet. Dessa kategorier utgör några få procent av Sveriges yta. Dessa få procent tar emot mer än 99 av 100 besök allmänheten gör i skog och mark.

Nu har det i markerna där jag rör mig fallit snö i omgångar. Det gör att man lätt kan se om det rör sig folk i markerna. Jag kan genom min jakt och mina hundpromenader i mina hemmamarker och bortamarker (som ligger i anslutning till ett riksintresse för friluftslivet) konstatera att jag är i  princip ensam om att gå där. Jag ser spår av människor längre bort än 50 m från större vägar endast undantagsvis. Och de gånger jag gör det så rör det sig om spår efter antingen jägare (inklusive mig själv) eller människor som går hundpromenader (inklusive mig själv). Jag kan konstatera att inte ens 10% av gångerna så ser jag ens dygnsfärska spår av andra människor. Och då rör jag mig ändå inte så förfärligt långt från några hyfsat stora städer (100.000 invånare eller fler).

Så. Jag hävdar utifrån egen erfarenhet att väldigt få personer skulle sakna allemansrätten i praktiken eftersom de inte utnyttjar den. Däremot skulle många sakna möjligheten att utnyttja den, men det är något helt annat.

Att sprida kunskap om jakt

Förvånansvärt många vet förvånansvärt lite om jakt i dagens Sverige. Fördommar kring jakt och jägare är många. Ett försök från min sida att mota detta och aktivt sprida lite kunskap om viltvård och jakt gör jag genom att skriva små artiklar till tidningen Åter. En tidning med en upplaga på sisådär 5000 exemplar. I dagarna kom den 8:e artikeln i vad som kan betecknas som en artikelserie.

Tidningen Åter handlar om självhushållning och alternativt boende på landsbygden. Detta gör att de första jaktartiklarna jag skrev, artiklar som handlade om jakt i allmänhet, fick rätt mycket kritik. Efterhand har jag justerat artiklarna så att de innehåller ett stort mått DIY - samtidigt som de förmedlar t.ex. vikten av att hålla efter predatorer. Eller som i nästa planerade artikel, hur man hjälper det vilda på vintern.

Den nu aktuella artikeln handlar om hur man bygger den enklaste av rävfällor - rävfälla modell Lilienberg. Eftersom grävling är en förväntad bifångst så finns där också en beskrivning av hur man gör sin egen rakborste.

Detta koncept, det handgripliga, verkar funka och jag får nu bara positiva kommentarer.

Jägare, organisationer och allmänheten

Detta är viktigt att lyfta fram. Det är allt för vanligt att alla jägare dras över en kam när det ena förbundet gör ett utspel. Detta gör att mycket debattutrymme som hade kunnat användas till något konstruktivt nu går åt till att förklara skillnader för folk som inte vet..... Se t.ex. Supermiljöbloggens blogpost Jägarna: vi vill inte ha varg - över huvud taget.