En slags skog....

Flera partier av den bohuslänska ön där jag jagar har skog som ingen bryr sig om. Ön är naturreservat med anledning av de magra örteängarna som hålls öppna genom slåtter och bete. Men bara på små delar av ön. Stora delar av ön har inte hållits efter eller restaurerats utan skogen får utvecklas helt fritt sedan 1960-talet då det inte längre lönade sig at hålla betesdjur ens för självhushållning för fiskarbönderna ute på ön.

Stormarna Gudrun och Per har verkligen satt sina spår, dessförinnan gick det relativt lätt att ta sig fram men nu är det svårare. Överallt ligger ruttnande träd och grenar som ett enda stort plockepinn värdigt Ymer. Givetvis gynnar det viss biologisk mångfald, men definitivt inte den som gjorde att naturreservatet bildades för ungefär 50 år sedan.

Egentligen borde västkuststiftelsen gå all in och ta bort skogen här med och därefter sätta in betesdjur som på andra delar av ön. Men just nu är den politiskt korrekta strategin att inte ta hand om och vårda de reservat som finns utan att bilda så många nya som möjligt. Det är viktigare med kvantitet än kvalitet inom naturvården.