Länge var människorna förundrade över vart flyttfåglarna tog vägen. Svalorna påstods sovan under isen, djupt nedgrävda i dyn. Detta förklarade varför de så plötsligt bara dök upp på våren, och försvann på hösten. Och storken? Vart tog den vägen? Sov den också under isen med svalorna? Lärkorna och ärlorna däremot, de kröp in hunder hålor under stenar i jorden. Till och med Carl von Linné spokulerade kring detta utan att komma fram till någon förklaring vart flyttfåglarna tog vägen.
Problemet, långt in på 1800-talet, låg i att det saknades metoder att undersöka vart fåglarna tog vägen och vilka rutter de tog. Nyckeln till förklaringen kom under 1800-talet, och den är synnerligen makaber.
Det var i samband med
upptäckten av det som kallas pilstorkar (pfeilstorch) som man i
Europa fick indikation på
att fåglar företog långdistansflyttning
ända till tropikerna. Storkarna hade blivit
påskjutna på övervintringslokalerna men
överlevt och hade pilarna kvar i kroppen
när de nådde sina häckningslokaler. Pilarnas
ursprung kunde då härledas till den
afrikanska kontinenten. Det första dokumenterade fallet är fr
ån 1822 och observerades vid Schloss Bothmer vid staden Klütz. Den storken hade en pil genom halsen, en pil som kom från afrika söder om ekvatorn.
Till dags datum har 25 pilstorkar registrerats enligt wikipedia, jag har även sett uppgifter om att 35 pilstorkar finns registrerade eller på annat sätt omnämnda i litteraturen. Den pilförsedda storken på bilden ovan
dokumenterades i Wittenberg den 21 april 1935, två månader senare hittades den död och togs till vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar